Kategoriarkiv: Hälsa/Sjukvård

Våldtäkt som vapen i DR Kongo

Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.

Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.

De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.

Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.

Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.

Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.

Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.

Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.

Icke-statliga aktörers organisering

Dr. Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl
Dr Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl

Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.

Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.

Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.

Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.

Källor: DN.se, insightonconflict.org, time.com, hrw.org, panzifoundation.org, news24.com, doctorswithoutborders.org, undp.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Förlossningsskador, häxeri och ungdomar med hopp

På andra dagen av besöket i Burkina Faso besökte den danska kronprinsessan Mary och danska utrikesministern Kristian Jensen (V) en danskstöttad hälsoklinik i landet som behandlar kvinnor med förlossningsskador.

Fistel är en missbildning som bland annat drabbar kvinnor i samband med komplicerade och långvariga förlossningar eller grova våldtäkter. I många fall, mycket unga flickor, som blivit med barn innan kroppen är färdigutvecklad. Ett hål uppstår mellan slidan och urinblåsan, eller mellan slidan och ändtarmen, vilket ger inflammationer och okontrollerad avföring.

”- Jag blev väldigt berörd av besöket”, säger Kristian Jensen.

”- Vi talade med en ung kvinna, Adja, som vid 14 års ålder hade haft en svår förlossning. Hennes bäckenbotten hade skadats så allvarligt att hon efter förlossningen inte har kunnat leva ett normalt liv. Vid besöket hade hon gått igenom tre operationer på kliniken och väntar på sin fjärde. Ett sånt personligt möte ger en tankeställare. Det är en påminnelse om varför vi från dansk sida prioriterar att stödja kvinnors reproduktiva hälsa då det är avgörande för deras framtid”, sade ministern i ett pressmeddelande från danska UD.

Efter att ha besökt vårdcentralen i huvudstaden Ouagadougou fortsatte kronprinsessan Mary och Kristian Jensens resa till ett center som hjälper kvinnor som anklagas för häxeri.

Anklagelserna baseras på vidskepelse – och stöter ut de anklagade kvinnorna både ur deras familjer såväl som ur samhället som helhet. Kvinnorna bor på centret som drivs av nunnor och stöds av den danska ambassaden i Ouagadougou.

De unga söker sig till Europa när de inte ser en framtid hemma

Kronprinsessan och utrikesministern träffade också ungdomar i en förening för familjeplanering.
I Burkina Faso är 46 procent av befolkningen mellan noll och fjorton år gamla. Befolkningen förväntas fördubblas på 25 år.

Burkina Faso - Foto; Pixabay
Burkina Faso – Foto; Pixabay

”- Det är intressant och viktigt för mig att prata med ungdomarna här. Om deras liv, deras möjligheter till utbildning och sysselsättning, och deras förhoppningar inför framtiden. Om inte de många unga i Burkina Faso kan se en karriär och en framtid där de bor, så kommer de att söka sig till andra länder – även Europa ”, säger Kristian Jensen.

Han understryker att just det är en viktig orsak till att Danmark engagerar sig i Burkina Faso för att hjälpa landet och dess folk framåt. För att bidra till utveckling och stabilitet i en orolig del av världen, så att ungdomarna här kan tro på en framtid i sitt hemland.

”- Samtidigt har det varit slående att möta civilsamhällets organisationer som med deras mod och genomslagskraft har säkerställt landet en unik demokratisk övergång. Burkinierna har under de senaste två åren visat att de är redo att kämpa för sin demokrati och rätten till självbestämmande. Det ger mig tro på att ett land som Burkina Faso kan visa vägen för andra länder i regionen – och i Afrika ”, säger Kristian Jensen.

Nytt femårsprogram

Danmark har ett historisk utvecklingspolitiskt samarbete med Burkina Faso, som går tillbaka till 1973. Utrikesminister Kristian Jensen undertecknade onsdag den 27 april ett nytt femårsprogram; 2016-20 i storleksordningen en miljard danska kronor. Danmark stödjer olika program inom områdena mänskliga rättigheter och rättvisa, vatten och sanitet, jordbruk och den privata sektorn.

Källa: Danska utrikesministeriet

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

Ghana förbjuder hudblekningsprodukter – men räcker dessa förbud?

Enligt en undersökning som gjorts av Världshälsoorganisationen (WHO) visar siffror på att hudblekningsprodukter i vår moderna tid blir allt vanligare och vanligare. Inställningen till den ljusa hudtonen, kontra den mörkare är alarmerande på flera platser i vår värld. För att komma till rätta med en del av problemet förbjöd Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) alla hudblekningsprodukter innehållande det mycket starka och cancerogena ämnet hydrokinon under förra året. Nu följer grannlandet Ghana efter.

Hudblekningskrämer till försäljning i Ghana - Skärmavbild, Youtube
Hudblekningskrämer till försäljning i Ghana – Skärmavbild, Youtube

WHO gjorde för ett tag sedan en undersökning bland flera av de afrikanska länderna där undersökningssyftet var att få en bild av hur utbredd hudblekningen är på kontinenten. I Nigeria sade sig ungefär 75 procent av kvinnorna bleka sin hud, i Togo ligger siffran på drygt 50 procent och i Senegal och Sydafrika runt 30 procent.

Heteronormen är utbredd på den afrikanska kontinenten och därför blir rapporter därifrån generaliserande och utifrån ett heteronormperspektiv. Utifrån dessa undersökningar är det hos det kvinnliga könet som hudblekning är absolut vanligast, med klar tydlighet, men det ska tilläggas att det börjar bli allt vanligare bland männen också.

Flera länder i Afrika – kontinenten som hyser två tredjedelar av jordens svarta befolkning – har vid tidigare tillfällen gett sig på försök att förbjuda hudblekningsprodukter, men resultaten har varit till besvikelse. Gambia, Sydafrika och Kenya är några av de länder som försökt sig på förbud, men den svarta marknaden har vuxit sig stark i länderna och hudprodukterna finns alltid att få tag på, för den som verkligen vill.

Stora reklamskyltar för blekningskrämer, som tidigare syntes i Elfenbenskusten - Skärmavbild, Youtube
Stora reklamskyltar för blekningskrämer, som tidigare syntes i Elfenbenskusten – Skärmavbild, Youtube

Senaste landet i raden att förbjuda hudblekningsprodukter innehållande det cancerogena ämnet hydrokinon är Ghana. Ett förbud som träder i kraft i augusti i år och som välkomnas av grannlandet Elfenbenskusten, vars förbud kom i april 2015 och som tampats med fortsatt olaglig införsel av hudblekningsprodukter från just Ghana.

Ordet ”yellowbone” är ett uttryck som kommit att bli populärt i bland annat USA och Sydafrika – ett uttryck som syftar till en svart person med ljusare hudton, något som vidmakthåller den långa rasistiska eurocentriska traditionen som breder ut sig och bjuder en negativ bild av svarta och andra rasifierades hudfärg. Många afrikanska ättlingar runt om i Väst har internaliserats denna påhittade och fiktiva bild av sig själva och idag pratas det ofta
om Post Trauma Slavery Disorder, där de mest tydliga symptomen sägs vara:

  • Användande av hudblekningsprodukter.
  • Att föredra vita eller ljushyade (light-skinned) vänner och partners. Också medvetet välja vita partner för att få barn med ljusare hudton än sig själva.
  • Regelbundet användande av hårblekning eller användande av blont inflätat löshår eller peruker.
  • Internaliserat mindervärdeskomplex och låg självkänsla. Högt självförakt.
  • Brist i samhörighetskänsla och förtroende för den egna gruppen.
Rapparen Lil Kim, en av många artister som valt att bleka sig och följa rådande vithetsnormer - Bildkollage: Youtube-licens
Rapparen Lil Kim, en av många artister som valt att bleka sig och följa rådande vithetsnormer – Bildkollage: Youtube

Många experter menar att ett förbud mot att sälja produkterna inte är tillräckligt i en värld där vi lider av vithetskomplex och post-kolonialism, man måste sätta åt de företag som producerar produkterna, de som vinner på den snedvridna bilden av den svarta kroppen och mörkare hudtonen.

Marknaden för hudblekningsprodukter är så uppenbar för tillverkarna och för dem är pengar det enda som betyder något, inte användarens hälsa. Så länge produkterna finns att få tag på någonstans i världen, kommer de alltid att leta sig fram till de många länder där människorna ser ljusa hudtoner som en väg till framgång.

Många kvinnor i de länder där hudblekning är utbrett känner att de behandlas och bemöts med mer respekt om deras hud är ljus, jämfört med de kvinnor som behållit sin mörkare hudton. De får lättare jobb, framförallt inom yrken där en syns i sociala eller mediala sammanhang, de har lättare att hitta en partner och de känner sig inte lika utsatt för rasism när de bor eller reser i länder utanför den afrikanska kontinenten.

Vybz Kartel, en av många kända artister som valt att bleka sig - Youtube
Vybz Kartel, en av många kända artister som valt att bleka sig – Youtube

En verklighetsbild som tragiskt nog kanske är ganska sann.

Flertalet aktivister som kämpar för förbud mot hudblekning menar att männen har ett stort ansvar i att motverka hudblekningens popularitet. Eftersom många av kvinnorna menar att blekningsprocedurerna är något de utsätter sig för, för att behaga männen, då deras bild är att detta är vad männen föredrar.

Andra vill inte klandra männen i huvudsak utan anser att det är media och den internationella underhållningsbranschen som skapat denna skevhet av skönhetsstandard på den afrikanska kontinenten, tillsammans med det postkoloniala komplex som funnits sedan länge. I slutändan är det kanske i huvudsak vithetsnorm, vithetsprivilegier och den colorism som den vita Västvärlden skapat och gynnas av, som bör klandras… eller?


Fakta Hydrokinon

Fullskärmsinfångning 2016-05-03 183952.bmp
Hudskador efter hudblekning – Skärmavbild, Youtube

-Hydrokinon hämmar melaninproduktionen, det pigment som gör huden mörkare.

-Hudblekningsprodukterna torkar ofta ut huden till extrema nivåer, vilket ger många användare en mycket hår och nästan läderliknande hud.

-Hydrokinon har visats cancerframkallande och kan också ge upphov till ökad kroppsbehåring, uttorkade mjölkgångar för ammande kvinnor, utvecklande av migrän och psykiska besvär.

En av många hudblekningsprodukter - Skärmavbild, Youtube
En av många hudblekningsprodukter – Skärmavbild, Youtube

-De psykiska besvär som många gånger relateras till hudblekning beror många gånger på att personer som bleker sig undviker solljus, vår viktigaste källa till lyckoämnet serotonin, för att undvika ojämna pigmentförändringar eller solbränna.

-Hydrokinon i viss mängd bränner vid långvarigt användande till slut bort det yttre epidermlagret av huden, något som i slutändan många gånger resulterar i svåra hudskador.


Fotnot: Hydrokinon är förbjudet även i Japan, USA, Australien och inom alla länder i EU. Men även i dessa länder vet man att produkter säljs ’under bordet’. USA försökte sig på att 2006 föra in ett förbud mot alla typer av krämer som marknadsförs som blekningsprodukter, även de med naturliga ämnen. Detta som ett steg i att mota bort vanföreställningar och normalisering att den ljusare huden skulle vara mer värd.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Kampen fortsätter, 400 000 enade krafter för billigare vaccin mot lunginflammation

Kampen för att rädda de 2500 barn som dagligen dör i lunginflammation fortsätter, och organisationen Läkare Utan Gränser har nu samlat in 400 000 namnunderskrifter som stöttar kampanjen A Fair Shot, för billigare vaccin mot lunginflammation.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Afropé skrev tidigare i år om Läkare Utan Gränsers uppmaning till läkemedelsbolagen Pfizer och GlaxoSmithKline (GSK) att sänka priserna på det livsviktiga PCV-vaccinet mot bland annat lunginflammation, den artikeln kan Du läsa HÄR.

Kampanjen A Fair Shot samlade in totalt mer än 400 000 namnunderskrifter från hela världen som igår överlämnades av organisationen till läkemedelsbolagen Pfizer och GSK i New York. Insamlingens syfte är att uppmana och kräva billigare priser samt offentliga förhandlingar om priset för PCV-vaccin. Samtidigt som underskrifterna överlämnades till företagen lades 2500 blommor ned utanför Pfizers kontor, för att symbolisera de 2500 barn som dagligen mister livet i lunginflammation, dödsfall som med billigare vaccin skulle gå att undvika.

Organisationen hoppas nu på att läkemedelsbolagens VD:ar, styrelsemedlemmar och aktieägare inte längre ska kunna blunda för, och ignorera detta uppmärksammande, och därmed sänka priserna på vaccinet. Kampen fortsätter tills alla länder har råd att köpa vaccinet, och därmed kunna rädda livet på fler.

Anna Wedin
Anna Wedin

Förebyggande program och bättre vård gör Etiopien till ett framgångsrikt land i kampen mot HIV

Etiopien planerar hårda tag för att förhindra över en halv miljon aidsrelaterade dödsfall och förhindra upp till 80 000 nya HIV-infektioner innan år 2020 i enligt HIV- och aidsförebyggande förbundet (HAPCO).

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Doktor Alebachew Achamyeleh, förordnad direktör på HAPCO menar att de kommande fem åren är helt avgörande för Etiopien i kampen mot HIV och aids. ”Jag tror att Etiopien har en stark position för att nå målet att HIV upphör vara ett hot mot folkhälsan 2030,” sade han.

Enligt Doktor Achamayeleh har Etiopien redan nått sitt tidigare femårsmål med råge. HIV-infektioner har minskat från 0,28 procent till 0,03 procent fram till 2015. Planen var fem år tidigare att nå 0,14 procent. ”Det gör Etiopien till ett av världens mest framgångsrika länder”, menade Doktor Achamayeleh.

En av Doktor Achamyelehs mest framgångsrika metoder i hans verksamhet som bedrivits sedan 2010 har främst varit att fokusera på de människor som löper störst risk att smittas. Metoden har fokuserat på att identifiera platser och människor med hög risk att smittas av HIV. Bland annat har fokus legat på sexarbetare och långväga lastbilschaufförer, men också genom att ta itu med skadliga metoder för könsrelaterat våld.

Etiopien har förbättrat sin vård, sin behandling och sitt stöd, samt strategisk information för att nå sina mål.

Förebyggande åtgärder är program i skolor, på universitet och ungdomsgårdar för att uppmuntra unga människor att ändra sitt beteende gällande sexuell hälsa.

År 2010 dog mer än 70 000 människor av aids, år 2015 hade dödligheten minskat med hela 70 procent.

Det finns fortfarande problem som måste arbetas med, ett av dessa är att Etiopien släpar efter i kunskap om HIV och aids, särskilt i den yngre generationen där man felaktigt uppfattar det som att HIV inte längre är ett hot att ta på allvar, på grund av dess minskade förekomst.

De metoder som idag utarbetats är fruktsamma och även om det ännu finns mycket att göra så ser det hoppfullt ut.

Fatou Touray

En miljon barn är undernärda i södra Afrika

”Två år av torka, brist på regn och den kraftigaste El Niño på ett halvt sekel har satt tydliga spår i södra Afrika. Nästan en miljon barn behöver behandling för akut undernäring och svält”, säger UNICEF.

Barn i fattigdom i Etiopien - Bild: Pixabay
Barn i fattigdom i Etiopien – Bild: Pixabay

Torka, sjukdomar och brist på mat hotar miljoner barn i östra och södra Afrika, varnar FN:s barnorganisation Unicef.

Nästan en miljon barn är i behov av behandling här och nu för ”akut undernäring”, en term som täcker hunger och tillväxtproblem, sade organisationen i ett pressmeddelande i februari.
Över hela regionen riskerar miljontals barn att sakna mat och vatten, samt drabbas av sjukdomar.

Situationen förvärras av stigande livsmedelspriser , vilket tvingar familjerna i de drabbade områdena att hoppa över måltider eller sälja sina ägodelar för att ha råd med mat.

– El Niño som väderfenomen avtar, men priset för barnen – många som redan levde ur hand i mun – kommer att märkas under många år framöver , säger Leila Gharagozloo-Pakkala, som är UNICEFs regionchef för östra och södra Afrika.

– Regeringar sätter in alla tillgängliga resurser, men detta är en helt ny situation. Barnens överlevnad är beroende av en omedelbar insats, säger hon vidare.

Inget ljus i slutet av tunneln

Jordbruk i torrt landskap, Lesotho - Bild: Pixabay
Jordbruk i torrt landskap, Lesotho – Bild: Pixabay

Lesotho, Zimbabwe och de flesta provinser i Sydafrika har förklarat undantagstillstånd i ljuset av den växande bristen på resurser. I Etiopien förväntas att antalet människor i behov av livsmedelshjälp öka från cirka 10 000 000 till 18 000 000 i slutet av året.

Christian Balslev-Olesen, chef för DanChurchAid’s kontor i Zimbabwe, ser inga tecken på att situationen kommer att förbättras inom en snar framtid och säger till DR Nyheder;

– De två föregående åren har skörden varit dålig, och man uppskattar att man har ”ätit upp” de små förråd som finns i april eller maj. Förväntningarna är att man blir tvungna att importera stora mängder mat till hela regionen – inte bara Zimbabwe, men också Malawi, Zambia och Sydafrika.

UNICEF:s senaste siffror visar, bland annat, att sex miljoner barn i Etiopien behöver livsmedelsbistånd då det inte har regnat i landet under lång tid. I Lesotho är en fjärdedel av befolkningen drabbad. Det är allvarligt i ett land där en tredjedel av alla barn är föräldralösa, där 57 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och nästan var fjärde vuxen lever med HIV/ aids.

Källa: Unicef och DR Nyheder

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

Uganda hoppas komma åt sekt genom ny vaccinationslagstiftning

I mitten på mars skrev Ugandas president Yoweri Museveni under en ny lag om att alla barn i Uganda ska vaccineras. Om de inte vaccineras kan föräldrarna få upp till sex månader i fängelse. Den nya lagen kräver att barn ska vaccineras mot mässlingen, polio och hjärnhinneinflammation. Om barnen inte har fått dessa vaccinationer kan de nekas utbildning eftersom de måste ha ett vaccinationskort för att få gå i skolan.

Pixabay
Pixabay

Vad är det egentligen för anledning till att en såpass kontroversiell lag?
Ugandas regering instiftar lagen för att bland annat komma åt en sekt som vägrar vaccinera sina barn. Sekten kallar sig Abajiri, som på engelska blir ”The people of the Gospel” enligt Wikipedia. Det vanligaste namnet för sekten är 666. Det är en kristen sekt, som från början mest verkade i östra Uganda, men som nu har spridits till hela landet. Deras medlemmar använder sig till exempel inte av mobiltelefoner, de besöker inte sjukhus och de vaccinerar inte sina barn. De tror att om barnen till exempel går i statlig skola så kommer de i kontakt med satans nummer 666 och på grund av detta får barnen stanna hemma. Enligt BBC gömmer sekten sina barn runt om i slummen för att de inte heller ska kunna vaccineras.

2014 hade sekten ungefär 10000 medlemmar och det har tidigare inte funnits något sätt för regeringen att få sektmedlemmarna att vaccinera sina barn. Ugandas hälsominister Sarah Achieng Opendi bedömer att ungefär tre procent av barnen i Uganda inte är vaccinerade. I hela Afrika dör, per år, runt tre miljoner barn under fem år på grund av att de inte är vaccinerade enligt WHO (världshälsoorganisationen). Många av dem dör i sjukdomar som går att vaccineras mot.

Även i Europa och speciellt USA växer ”anti-vaccin rörelsen” snabbt och många kändisar uppmuntrar till att inte vaccinera sina barn på grund av att det kan finnas en koppling mellan vaccin och autism. I Australien instiftades en ny lag vid årsskiftet om att alla barn ska vaccineras, om de inte gör det kan föräldrarna bli av med sitt barnbidrag.

Källor: BBC, Wikipedia och rt.com

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Läkare Utan Gränser kämpar för billigare lunginflammationsvaccin

Var 35:e sekund dör ett barn i lunginflammation, det är över 100 barn varje timme, och nästan 2500 barn varje dygn. På ett år har nästan en miljon barn dött, i en sjukdom som går att förebygga. Läkare Utan Gränser uppmanar nu läkemedelsbolagen Pfizer och GSK att sänka priserna på det livsviktiga vaccinet.

Lunginflammation är sjukdomen som står för cirka 15 procent av alla dödsfall bland barn under 5 år, enligt WHO (Världshälsoorganisationen). Extra utsatta är barn som lever under fattiga förhållanden, och det är också där bristen på vaccin mot sjukdomen är extra märkbart. Skulle alla de barn som drabbas av sjukdomen få tillgång till de tre doser av vaccin som behövs för att skydda mot sjukdomen skulle många liv kunna räddas.

I Gambellaregionen, Etiopien, vaccinerade Läkare Utan Gränsers team omkring 50 000 barn mot lunginflammation. Omkring 190 000 människor från Sydsudan har flytt till regionen undan striderna i sitt hemland. Foto: Aurelie Baumel/MSF, Commonslicens
I Gambellaregionen, Etiopien, vaccinerade Läkare Utan Gränsers team omkring 50 000 barn mot lunginflammation. Omkring 190 000 människor från Sydsudan har flytt till regionen undan striderna i sitt hemland. Foto: Aurelie Baumel/MSF, Commonslicens

I Centralafrikanska republiken har konflikter och fattigdom gjort att sjukvårdssystemet nästintill helt kollapsat, barnen drabbas därför hårt och i dagsläget är Läkare Utan Gränser den enda humanitära organisationen som vaccinerar barnen mot lunginflammation. Situationen ser likadan ut på många håll i världen och det höga priset på vaccinet gör att 75 procent av världens barn aldrig får tillgång till detta livsviktiga skydd.

Läkemedelsbolagen Pfizer och GSK (GlaxoSmithKline) är tillverkarna bakom det effektiva PCV-vaccinet som bland annat skyddar mot lunginflammation, men en orättvis och väldigt ojämn prissättning av vaccinet medför att de länder där behovet ofta är störst inte har möjlighet att köpa in tillräckligt med vaccin. Bolagen vägrar avslöja hur mycket olika köpare får betala för vaccinet, men fattiga länder får ofta betala betydligt mer, till exempel betalar Sydafrika nästan tre gånger mer än vad Brasilien gör, skillnader som borde vara oacceptabla. Samtidigt som nästan en miljon barn dör årligen, redovisar de båda läkemedelsbolagen en sammanlagd vinst på 23,5 miljarder dollar enbart för PCV-vaccinet.

”Lunginflammation är vår tids största barnamördare. Det är därför oacceptabelt att ett vaccin som kan rädda liv är otillgängligt på grund av vinstintressen”, säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare i Sverige.

Situationen är ohållbar när enbart PCV-vaccinet står för 45 procent av den totala kostnaden för att vaccinera ett barn mot 12 sjukdomar i världen allra fattigaste länder. Samtidigt visar Läkare Utan Gränsers rapport The Right Shot på att priset för att vaccinera ett barn i världens fattigaste länder stigit 68 gånger sedan år 2001. Redan ansträngda ekonomier urholkas, organisationer arbetar förtvivlat, barn dör och de enda vinnarna är läkemedelsbolagen som gör multimiljardvinster.

Läkare Utan Gränser driver därför en internationell kampanj och namninsamling för att uppmana läkemedelsbolagen Pfizer och GSK att sänka priset på PCV-vaccin så att tre doser, som behövs för att vaccinera ett barn, inte ska kosta mer än fem dollar för låg- och medelinkomstländer samt för organisationer som vaccinera barn. Samtidigt uppmanas bolagen att öppet berätta vad vaccinet kostar i olika länder för att länder ska kunna göra prisjämförelser innan förhandlingarna med bolagen. Görs detta kan fler barn vaccineras och få överleva sin femårsdag.

Var med i kampen för billigare PCV-vaccin och mer öppenhet gällande priser på vaccin. Skriv på Läkare Utan Gränsers namninsamling HÄR.

Anna Wedin
Anna Wedin

Ebola inte längre ett akut hot mot den internationella folkhälsan

Trots att både Liberia och Guinea upplevt nya fall av ebola den senaste tiden anser Världshälsoorganisationen (WHO) att det stora ebolautbrottet nu är så utspelat att det inte längre utgör ett akut hot mot den internationella folkhälsan.

Bild: CDC/Daniel J. DeNoon
Bild: CDC/Daniel J. DeNoon, commonslicens

WHO:s generaldirektör Margaret Chan har godkänt ett utlåtande och rekommendationer som lämnats från en oberoende kommitté av experter gällande ebolautbrottet, som förutom att konstatera ett avslutat hot mot den internationella folkhälsan efter 20 långa månader, också rekommenderat att man bör avveckla alla rese- och handelsrestriktioner gällande Guinea, Liberia och Sierra Leone.

Man menar från experternas sida att smittorisken nu är så låg att den inte längre utgör en allmän hälsofara och att risken för internationell spridning är mycket låg. Samtidigt konstateras också att samtliga drabbade länder har kunskapen och resurserna för att hantera eventuella kommande smittofall.

Liberia och Guinea ser nya fall

I Liberia har två nya fall upptäckts. Det är en kvinna i 30-årsåldern och hennes femåriga son som är drabbade. Mamman är redan avliden och sonen bekräftades bära på smitta så sent som för någon dag sedan. Huruvida det finns någon koppling mellan de två fallen i Liberia och den nya kedjan som blossade upp i Guinea för drygt två veckor sedan är ännu okänt.

Det nya utbrottet i Koropara i Guinea som hittills har krävt sju liv och med en känd smittbärare som fortfarande är i livet, kan ha startats av smitta från sperma, som konstaterats kunna bära på smitta i över ett år efter att en person inte längre visar några symptom och har friskförklarats.

Den senaste tidens upptäckt, som visat att ebolasmitta kan bäras i kroppsvätskor under en längre tid, gör att flera organisationer nu planerar informationskampanjer till folk i de hårdast drabbade länderna. Man vill informera om risken vid sexuellt umgänge och amning, och avråder överlevare från att amma sina barn, och också från att ha sexuella förbindelser utan kondom under minst ett år framöver.

I Guinea är också en vaccinationskampanj på väg att startas för att vaccinera personer som finns i kretsen kring drygt 500 överlevande män som potentiellt fortfarande skulle kunna vara smittbärare.

Landet har redan vaccinerat runt 800 av de nära 1000 personer som hålls övervakade i Koropara.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh