Kategoriarkiv: Historia

Makten i språket på chokladbollens dag

Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…

Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.

Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.

Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.

Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.

Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.

Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?

Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.

Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé

Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.

Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.

Alice Binti Mutambala

Bortglömd afrikansk hjältinna

Många känner till faraon Kleopatra, tsaren Katarina och drottning Elisabet av England. Dock så är det väldigt få som känner till drottning Nzinga, Ana Nzinga Mbande, som regerade över Ndongoriket. Ndongoriket motsvarar idag det som är nordöstra Angola. Nzinga Mbande är mest ihågkommen för att hon minskade det portugisiska inflytandet i området med hjälp av andra kungadömen, som kungariket av Kongo och det holländska imperiet.

Drottning Anna Nzinga Mbande – Bild: commonslicens (PD-1923)

När vi pratar om prominenta kvinnor i historien så brukar kvinnor från den afrikanska kontinenten bli bortglömda. Vilket är förståeligt för att det inte anses relevant för Nordeuropeisk historia, men som en del av den afrikanska diasporan anser jag att man bör känna till prominenta figurer inom afrikansk historia.

Nzinga föddes som ättling till kung Ngola Kia Samba år 1583. Under denna period hade Portugal stora delar av Angolas rike i sitt imperium. År 1610 var det dags för Ngola Kia Samba att abdikera och då föll tronen automatiskt till Nzingas lillebror Mbande. Anledningen till detta uppsåt var på grund av rivalerna i kungadömet ansåg att hon inte var rättfärdig person till tronen för att hon var en kvinna och dessa personer samarbetade med Portugiserna för att bli av med henne. Dock fanns det folk som var lojala till henne och hennes far, vilket skulle ge resultat mycket senare.

Nzinga kom att återta tronen 1629 med kravet att hon accepterade flyktingar från slavhandeln. Dessutom befriade Nzinga Luanda från portugiserna med hjälp av Kongoriket och holländska imperiet, vilket idag har gjort henne till en betydande symbol för självständighet.

Nzinga är en av få prominenta kvinnor inom afrikansk historia och det är viktigt att åtminstone känna till någon utav dem.

Det finns en frisörsalong vid Rådhuset i Stockholm som jag besöker regelbundet. Inne på denna frisörsalong finns det många avbildningar av personer från det historiska Afrika, men även från den afrikanska diasporan.

Det symboliska i hela detta är faktumet att jag såg en tavla på Nzinga, drottningen av Ndongoriket, inne på denna frisörsalong. Alla andra prominenta personer som fanns på väggarna inne på denna frisörsalong var män. Detta visar på hur viktig symbol Nzinga är för afrikansk historia.

År 2013 kom det ut en film om Nzinga som heter Njinga Rainha de Angola.

Mbote na bino – Varma hälsningar till er.

 

Collins Luther Zola

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – en liten historisk sammanfattning

Det brittiska imperiet hade en koloni i Centralafrika som hade anförtrotts till britterna av The Leauge of Natrions, numera FN. Regionen var västra delen av Kamerun, den fördelades sedan och södra delen blev tillhörande Kamerun medan den norra tillhörande Nigeria, även kallat Franska och Brittiska Kamerun. Dessa två regioner blev då under indirekt styre av britterna i östra Nigeria fram till 1954.

De inhemska myndigheterna fick styra landet efter sina egna seder utom under strid, då gällde de brittiska principerna. Dock var ekonomin, handeln och gruvresurserna, samt förvaltningen av nationella européer styrda av britterna. Skolundervisningen skilde sig åt i de olika delarna av Kamerun. Den franska delen skickade ofta sina barn till Nigeria för att studera medan den brittiska delen inte krävde detta då undervisningen sköttes på engelska, som då ansågs vara det lokala språket.

Del av kartbild på dagens Kamerun – Commonslicens

Brittiska Kamerun blev senare indelat i fyra distrikt med var sin huvudstad, Victoria (Limbe), Kumba, Mamfe och Bamenda. De fyra områdena hade ett gemensamt styre av nigerianska och kamerunska nationalrådet (NCNC), som bildades 1944. Under andra världskriget blev det ett brittiskt styre som placerades under FN-förvaltning. Britterna övertog plantagen runt floden Mayo från tyskarna och utvecklade hamnen Mamfe som är i anslutning till floden. Företaget kallades för Kamerun(Cameroon) Development  Corporation (CSC). 1951 grundades det kamerunska nationalistkansliet, KNC, men 1954 tog Brittiska Kamerun över styret och placerade sin huvudstad i Buea.

Under denna perioden blev det mycket uppståndelse och motståndsrörelser skapades. En motståndsrörelse som skapades var UPC (Union of the People of Cameroon) som leddes av Ruben Um Nyobe, kravet från dem var att Brittiska och Franska Kamerun skulle återförenas och bli ett självständigt land. Detta förbjöds och ett folkmord ägde rum, vilket ledde till Nyobes död år 1958.

1958 blev doktor E.M.L. Endeley premiärminister för Brittiska Kameruns självstyre. Han valde dock att ha en integration med Nigeria och segregera Brittiska och Franska Kamerun. Mot detta gjordes ett motstånd som leddes av John Ngu Foncha. Motståndsrörelsen kallades Kamerun National Democratic Party (KNDP). John Ngu Foncha blev premiärminister kommande år.

FN gick med på en folkomröstning (1959- 1961) som gav folket möjligheten att välja mellan att integrera sig med Nigeria eller återförena Brittiska och Franska Kamerun. Den 21 maj 1961 röstades det fram att förena Franska Kamerun med Nigeria. Detta blev en verklighet 1 juni 1961. Den 1 oktober 1961 blev Brittiska Kamerun en del av republiken Kamerun som blev självständigt från fransmännen den 1 januari 1960. År 1972 döptes regionen om och blev kallat Förenade republiken Kamerun. Namnet byttes ännu en gång 1984 till Republiken Kamerun.

Från det att landet blev självständigt har det endast funnits två ledare. Den första ledaren, president Ahmadou Ahidjo lämnade över makten tills sin partimedlem, Paul Biya år 1982. Biya är fortfarande president och har anklagats för valfusk flera gånger. Trots att Kamerun har en av Afrikas starkaste ekonomier så är invånarna mycket fattiga.

Hawa Sallah

Tanzanias självständighetsdag

Tanzanias flagga Bild: Pixabay
Tanzanias flagga Bild: Pixabay

Idag, den nionde december blev Tanganyika, fastlandet av Förenade republiken Tanzania som även innefattar ögruppen Zanzibar, självständigt från den brittiska ockupationen. Detta skedde 1961 och Zanzibar blev självständigt den 19 december 1963. Den 26 april 1964 bildade Tanganyika och Zanzibar Förenade republiken Tanganyika och Zanzibar som sedan bytte namn till Förenade republiken Tanzania den 29 oktober 1964.

I april skrev vi på Afropé om Tanzanias Nationaldag. Mer om den och Tanzanias frihet från kolonialismen kan du läsa HÄR.

Naturligtvis är Tanzania så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Att därför lyfta den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt samtidigt hylla frigörandet från kolonialismen blir otroligt viktigt. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av landets historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

Fatou Touray

17 oktober 1961 – Demonstranter mördades och floden Seine blev deras grav

Paris, den 17 oktober 1961, en regnig och kall natt ger sig kvinnor, barn och män ut på Paris gator för en fredlig demonstration, utan vapen och utan banderoller för att protestera mot utegångsförbudet som var riktat mot algerier. Den fredliga demonstrationen slutade med död, misshandel och floden Seine blev en begravningsplats för en del av demonstranterna.

Foto: Nadia Chache
Foto: Nadia Chache

Den 5 oktober 1961 beslutade den ökände polischefen Maurice Papon om ett utegångsförbud mot alla algerier. Utegångsförbudet gällde från klockan 20.30 fram till 05.50, inga algerier fick röra sig på Paris gator mellan dessa tider. Befrielsefronten FLN, som även var verksamma i Frankrike uppmanade till en demonstration, utan vapen och utan banderoller. Det skulle vara en fredlig demonstration. Det enda vapen som de 30.000 algerierna på Paris gator hade var att demonstrera och visa missnöje. Kvinnor, barn och män från Paris förorter och slumområden, les bidonvilles begav sig ut till centrala Paris för att demonstrera och bojkotta utegångsförbudet. Demonstranterna mötte på en polisräd, under Maurice Papons ledning, och demonstranterna mördades, blev skadade, misshandlades till medvetslöshet och kastades ner i floden Seine. Demonstrationens syfte var även en fredlig demonstration mot kriget i Algeriet samt utegångsförbudet riktat mot algerier.

Under en lång tid har denna händelse avskärmats från historien, antalet mördade mörkades, vilka personerna var har inte bekräftats och Maurice Papon fortsatte på sin karriär inom den franska poliskåren trots denna händelse. I en intervju från Le Point med historiken och professorn Benjamin Stora från 2011 säger han att den franska staten har gått ut med två personer i antalet döda från den natten. I en tv-intervju med Yasmina Adi, regissör till dokumentären här dränker vi algerier, Ici on noie les Algériens och ett av hennes vittnen Chennudja Chabane återberättar Chabane om den kvällen. Chennudja Chabane vittnar om den enorma folkmassan, hon säger att man kunde tro att hela Algeriet var där. Hon berättar att det var blod överallt, döda personer, ”bröderna låg ner på marken” säger hon. I intervjun säger hon att man har gått ut med två döda, vilket hon säger är fel; det var inte två. Hon säger att hon med sina egna ögon inte såg två personer. Antalet döda från den natten är fortfarande okänt men det skrivs att det kan röra sig om 200 eller fler personer.

Massakern erkändes av den franska presidenten år 2012, 51 år senare. På bron Pont Saint-Michel vid floden Seine finns idag ett minnesplakat med texten till minne av antalet döda algerier under den blodiga repressionen under den fredliga demonstrationen 17 oktober 1961.

Nadia Chache
Nadia Chache

En ursäkt räcker inte för ett folkmord i Namibia, Tyskland

Tyskland gick i juni i år med på att erkänna och be om ursäkt för det folkmord som utfördes i Namibia på folkgrupperna Herero- och Nama under Tysklands kolonisering av Namibia mellan åren 1884 och 1915.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Den systematiska utrensning som skedde var för att försöka kväva upproret och motståndsrörelsen mot den tyska kolonialmakten. Mellan åren 1904 och 1908 beräknas cirka 100 000 från folkgruppen Herero och 10 000 från folkgruppen Nama ha dödats av tyska grupper. Namibier dödades systematiskt i koncentrationsläger samtidigt som kvinnorna i lägren tvingades gräva upp skallar av döda som man sedan skickade till Tyskland för att undersökas av forskare.

Även om Tyskland nu officiellt ska be om ursäkt efter ett drygt århundrade av tystnad, har man ännu inte meddelat när det officiella erkännandet kommer att ske. Namibia tillsammans med Tyskland ska försöka fastställa villkoren för ursäkten och erkännandet. En av frågorna som ännu inte utretts är hur kompensationen för den enorma förlust Namibia har lidit av folkmordet, ska se ut. Tyskland har dock tagit avstånd från frågan om kompensation och menar att det utvecklingsbistånd som Namibia mottagit av Tyskland sedan frigörelsen, bör ses som en tillräcklig kompensation.

”Vi arbetar mot en gemensam regeringsförklaring med följande element: gemensamma diskussioner om historiska händelser och en tysk ursäkt för åtgärden i Namibia,” sade Sawsan Chebli, taleskvinna för Tysklands utrikesdepartement.

Källa: Afrikagrupperna , Mailonline och Okayafrica

Fatou Touray