Kategoriarkiv: Historia

Historia, Krönika/Kåseri, Kultur, Nyheter, Politik, Samhälle

Föds ett nytt land i Centralafrika idag?

oktober 1, 2017 Redaktionen 1 kommentar

Har du någonsin hört talas om Ambazonia? Eller Södra brittiska Kamerun (Southern British Cameroon)? Nja, förmodligen inte. Det kan dock vara bra att lägga namnet på minnet; idag söndagen den 1 oktober 2017 utropar nämligen stora delar av folket självständighet från övriga Kamerun.

Jag är nyss hemkommen efter att ha tillbringat hela sommaren i de engelskspråkiga delarna av Republiken Kamerun i Centralafrika. Här sjuder det av politisk aktivitet sedan november månad förra året. Kampen för självständighet har förvisso funnits under lång tid men under året som gått har den varit intensiv och folklig på ett helt nytt sätt. Jag känner mig djupt imponerad av folkets agerande och tillvägagångssätt; vi har att göra med civil olydnad på en mycket hög och utbredd nivå där icke-våld varit ledstjärnan. De ”vapen” som huvudsakligen istället använts är demonstrationer, strejker och bojkotter.

Staden Buea, den tilltänkta huvudstaden i Ambazonia, och huvudort under tiden före sammanslagningen med Republiken Kamerun. Foto: commons licens.

Det hela började i fjol med att områdets advokater och lärare gick ut i strejk. Dessa strejker pågår fortfarande idag och områdets barn och ungdomar är alltså inne på sitt andra läsår utan skola. Detta är självklart inte populärt hos den kamerunska regeringen då de i sin tur riskerar att få ögonen på sig internationellt. Strejkerna inspirerade sedan övriga folket att agera. I början av året gick människor ut på gator och torg för att göra sina röster hörda. Demonstrationerna var från början fredliga men möttes med våld och repressalier från polis och militär. Människor misshandlades, fängslades och sköts till döds. Efter dessa sammandrabbningar svarade regeringen också med att totalt strypa internettillgången i området under tre månaders tid. Landets fransktalande delar hade alltså internet men inte i de områden som protesterat. En av anledningarna till detta är givetvis att social media varit oerhört viktig för rörelsens kommunikation och spridning. Repressalierna från regeringen gjorde å ena sidan att många människor blev rädda men å andra sidan skapade de om möjligt än mer beslutsamhet och övertygelse. De bojkotter som under året lamslagit området varje måndag varje vecka kallas ”ghost town”, människor överger demonstrativt all kommersiell och offentlig verksamhet, banker, affärer, barer, marknader och taxibilar. Allt står stilla och städerna känns just spöklika. Människorna i dessa delar av landet vill verkligen ha förändring, frihet och självständighet. Varför? Vad handlar det här egentligen om?

karta cameroon — En historisk bild över Kameruns geografiska yta. Foto: Roke.

Det som idag är Republiken Kamerun koloniserades 1884 av Kejsardömet Tyskland. När kolonialmakten förlorade första världskriget 1919 delades området upp mellan vinnarna Frankrike och Storbritannien, som skulle förbereda området för självständighet. Franska Kamerun uppnådde detta 1960 och fick då namnet Republiken Kamerun (Republic of Cameroon). Flaggan blev gul-grön-röd och pryddes med en stjärna. För Brittiska Kamerun (Southern British Cameroon) uteblev den fullständiga självständigheten. Detta trots att området hade ett väl fungerande samhälle med en god infrastruktur, en egen bank, egen polis och flygplatser. Istället ställde FN frågan ”vill ni få er självständighet genom att ansluta er till Nigeria eller Republiken Kamerun?” Här har vi således själva rotfrågan för de som idag står på barrikaderna och kämpar för självständighet – man vill ha fullständig, autonom självständighet utan restriktioner. I detta läge, 1961 hann folket inte organisera sig och Förbundsrepubliken Kamerun såg dagens ljus. Federationen blev tvåspråkig och flaggan fick nu två stjärnor som symboliserade de båda jämlika staterna. Det framgick mycket klart i konstitutionen att detta, federationen, inte under några omständigheter i framtiden fick lösas upp.

Trots detta är det precis just detta som har hänt, 1972 ändrade president Ahidjo egenmäktigt statsskicket från förbundsrepublik till enhetsstat. Namnet ändras till Förenade republiken Kamerun, flaggan behåller sina två stjärnor men federationen och staternas jämställdhet är borta. Sista stöten sätts sedan in av president Paul Biya 1984. Han väljer tillbaka det namn som den franska delen antog vid sin självständighet 1960 – Republiken Kamerun – och den andra stjärnan försvinner för gott. Här har vi kärnfråga nummer två som människor är upprörda över – hur kunde en förbundsrepublik med två klart olika språk, kulturer och samhällsuppbyggnad på ett diktatoriskt sätt förvandlas till en enhetsstat på ett par decennier? Utvecklingen har sedan 1984 fortsatt i samma anda och assimileringen märks idag tydligt i området. Att advokater och lärare strejkar beror på att regeringen vill införa det franska rättssystemet över det engelska. Fransktalande lärare skickas till de engelskspråkiga skolorna för att undervisa i de olika ämnena på just franska. Polis, militär och även många läkare använder franska som om det vore det enda officiella språket.

flagga ambazonia — Ambazonias flagga kommer hissas runtomkring Södra brittiska Kamerun den 1 oktober då självständigheten utropas. Foto: Washiucho

Det är fredagen den 22 september 2017. Ambazonias (det folkvalda namnet för Södra brittiska Kamerun) interima president Sessekou Ayuk Julius Tabe uppmanar sitt folk att meddela världen om den kommande självständighetsförklaringen. På hemmaplan går man man ur huse, sjunger den nya nationalsången och hissar den nya blå-vit-randiga flaggan över området. Kvinnor och framförallt äldre kvinnor står denna gång längst fram i leden, vilket traditionellt signalerar allvaret i situationen. Under helgen lämnar flera engelskspråkiga parlamentariker det kamerunska parlamentet i Yaoundé för att helt enkelt återvända hem. En stor demonstration äger rum utanför FN-högkvarteret i New York och liknande händelser har rapporterats i flera städer i övriga USA, Europa och Afrika. Allt som allt talas det om 3-4 miljoner människor.

Dessvärre har det också rapporterats om en militär tillströmning i området och då särskilt i den tilltänkta huvudstaden Buea, där människor kommer samlas idag. Människor är beslutsamma och modet är högt men det finns självklart också en stor risk för oroligheter. Hittills har ett hundratal människor fängslats under året och ett tjugotal har mist sina liv. Det är ju en förhållandevis låg siffra i sammanhanget men hur länge kommer den civila olydnaden att räcka? Hur kommer budskapet att tas emot internationellt? Hur kommer FN att agera? Världen behöver sannerligen inte ytterligare en väpnad konflikt så jag ber innerligt om respekt, dialog och icke-våld. Ja jag knäpper mina händer, tittar uppåt, tänker på familj, släkt och vänner och hoppas på det allra allra bästa.

Åsa Eklund Fominyam
Gästskribent på Afropé

Debatt, Historia, Mat, Nyheter

Makten i språket på chokladbollens dag

maj 11, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…

Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.

Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.

Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.

Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.

Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.

Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?

Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.

Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé

Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.

Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.

Historia, Nyheter

Bortglömd afrikansk hjältinna

maj 9, 2017 Redaktionen 1 kommentar

Många känner till faraon Kleopatra, tsaren Katarina och drottning Elisabet av England. Dock så är det väldigt få som känner till drottning Nzinga, Ana Nzinga Mbande, som regerade över Ndongoriket. Ndongoriket motsvarar idag det som är nordöstra Angola. Nzinga Mbande är mest ihågkommen för att hon minskade det portugisiska inflytandet i området med hjälp av andra kungadömen, som kungariket av Kongo och det holländska imperiet.

Drottning Anna Nzinga Mbande – Bild: commonslicens (PD-1923)

När vi pratar om prominenta kvinnor i historien så brukar kvinnor från den afrikanska kontinenten bli bortglömda. Vilket är förståeligt för att det inte anses relevant för Nordeuropeisk historia, men som en del av den afrikanska diasporan anser jag att man bör känna till prominenta figurer inom afrikansk historia.

Nzinga föddes som ättling till kung Ngola Kia Samba år 1583. Under denna period hade Portugal stora delar av Angolas rike i sitt imperium. År 1610 var det dags för Ngola Kia Samba att abdikera och då föll tronen automatiskt till Nzingas lillebror Mbande. Anledningen till detta uppsåt var på grund av rivalerna i kungadömet ansåg att hon inte var rättfärdig person till tronen för att hon var en kvinna och dessa personer samarbetade med Portugiserna för att bli av med henne. Dock fanns det folk som var lojala till henne och hennes far, vilket skulle ge resultat mycket senare.

Nzinga kom att återta tronen 1629 med kravet att hon accepterade flyktingar från slavhandeln. Dessutom befriade Nzinga Luanda från portugiserna med hjälp av Kongoriket och holländska imperiet, vilket idag har gjort henne till en betydande symbol för självständighet.

Nzinga är en av få prominenta kvinnor inom afrikansk historia och det är viktigt att åtminstone känna till någon utav dem.

Det finns en frisörsalong vid Rådhuset i Stockholm som jag besöker regelbundet. Inne på denna frisörsalong finns det många avbildningar av personer från det historiska Afrika, men även från den afrikanska diasporan.

Det symboliska i hela detta är faktumet att jag såg en tavla på Nzinga, drottningen av Ndongoriket, inne på denna frisörsalong. Alla andra prominenta personer som fanns på väggarna inne på denna frisörsalong var män. Detta visar på hur viktig symbol Nzinga är för afrikansk historia.

År 2013 kom det ut en film om Nzinga som heter Njinga Rainha de Angola.

Mbote na bino – Varma hälsningar till er.

Historia, Krönika/Kåseri, Kultur, Nyheter, Recensioner, Samhälle

Nutiden är ett resultat av historien

april 1, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

*Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé*

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Historia, Nyheter

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – en liten historisk sammanfattning

februari 24, 2017 Hawasbokhylla 1 kommentar

Det brittiska imperiet hade en koloni i Centralafrika som hade anförtrotts till britterna av The Leauge of Natrions, numera FN. Regionen var västra delen av Kamerun, den fördelades sedan och södra delen blev tillhörande Kamerun medan den norra tillhörande Nigeria, även kallat Franska och Brittiska Kamerun. Dessa två regioner blev då under indirekt styre av britterna i östra Nigeria fram till 1954.

De inhemska myndigheterna fick styra landet efter sina egna seder utom under strid, då gällde de brittiska principerna. Dock var ekonomin, handeln och gruvresurserna, samt förvaltningen av nationella européer styrda av britterna. Skolundervisningen skilde sig åt i de olika delarna av Kamerun. Den franska delen skickade ofta sina barn till Nigeria för att studera medan den brittiska delen inte krävde detta då undervisningen sköttes på engelska, som då ansågs vara det lokala språket.

Del av kartbild på dagens Kamerun – Commonslicens

Brittiska Kamerun blev senare indelat i fyra distrikt med var sin huvudstad, Victoria (Limbe), Kumba, Mamfe och Bamenda. De fyra områdena hade ett gemensamt styre av nigerianska och kamerunska nationalrådet (NCNC), som bildades 1944. Under andra världskriget blev det ett brittiskt styre som placerades under FN-förvaltning. Britterna övertog plantagen runt floden Mayo från tyskarna och utvecklade hamnen Mamfe som är i anslutning till floden. Företaget kallades för Kamerun(Cameroon) Development Corporation (CSC). 1951 grundades det kamerunska nationalistkansliet, KNC, men 1954 tog Brittiska Kamerun över styret och placerade sin huvudstad i Buea.

Under denna perioden blev det mycket uppståndelse och motståndsrörelser skapades. En motståndsrörelse som skapades var UPC (Union of the People of Cameroon) som leddes av Ruben Um Nyobe, kravet från dem var att Brittiska och Franska Kamerun skulle återförenas och bli ett självständigt land. Detta förbjöds och ett folkmord ägde rum, vilket ledde till Nyobes död år 1958.

1958 blev doktor E.M.L. Endeley premiärminister för Brittiska Kameruns självstyre. Han valde dock att ha en integration med Nigeria och segregera Brittiska och Franska Kamerun. Mot detta gjordes ett motstånd som leddes av John Ngu Foncha. Motståndsrörelsen kallades Kamerun National Democratic Party (KNDP). John Ngu Foncha blev premiärminister kommande år.

FN gick med på en folkomröstning (1959- 1961) som gav folket möjligheten att välja mellan att integrera sig med Nigeria eller återförena Brittiska och Franska Kamerun. Den 21 maj 1961 röstades det fram att förena Franska Kamerun med Nigeria. Detta blev en verklighet 1 juni 1961. Den 1 oktober 1961 blev Brittiska Kamerun en del av republiken Kamerun som blev självständigt från fransmännen den 1 januari 1960. År 1972 döptes regionen om och blev kallat Förenade republiken Kamerun. Namnet byttes ännu en gång 1984 till Republiken Kamerun.

Från det att landet blev självständigt har det endast funnits två ledare. Den första ledaren, president Ahmadou Ahidjo lämnade över makten tills sin partimedlem, Paul Biya år 1982. Biya är fortfarande president och har anklagats för valfusk flera gånger. Trots att Kamerun har en av Afrikas starkaste ekonomier så är invånarna mycket fattiga.

Historia, Nyheter

Tanzanias självständighetsdag

december 9, 2016 Fatou Lusi Lämna en kommentar

Idag, den nionde december blev Tanganyika, fastlandet av Förenade republiken Tanzania som även innefattar ögruppen Zanzibar, självständigt från den brittiska ockupationen. Detta skedde 1961 och Zanzibar blev självständigt den 19 december 1963. Den 26 april 1964 bildade Tanganyika och Zanzibar Förenade republiken Tanganyika och Zanzibar som sedan bytte namn till Förenade republiken Tanzania den 29 oktober 1964.

I april skrev vi på Afropé om Tanzanias Nationaldag. Mer om den och Tanzanias frihet från kolonialismen kan du läsa HÄR.

Naturligtvis är Tanzania så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Att därför lyfta den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt samtidigt hylla frigörandet från kolonialismen blir otroligt viktigt. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av landets historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

Historia, Nyheter

17 oktober 1961 – Demonstranter mördades och floden Seine blev deras grav

oktober 23, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Paris, den 17 oktober 1961, en regnig och kall natt ger sig kvinnor, barn och män ut på Paris gator för en fredlig demonstration, utan vapen och utan banderoller för att protestera mot utegångsförbudet som var riktat mot algerier. Den fredliga demonstrationen slutade med död, misshandel och floden Seine blev en begravningsplats för en del av demonstranterna.

Den 5 oktober 1961 beslutade den ökände polischefen Maurice Papon om ett utegångsförbud mot alla algerier. Utegångsförbudet gällde från klockan 20.30 fram till 05.50, inga algerier fick röra sig på Paris gator mellan dessa tider. Befrielsefronten FLN, som även var verksamma i Frankrike uppmanade till en demonstration, utan vapen och utan banderoller. Det skulle vara en fredlig demonstration. Det enda vapen som de 30.000 algerierna på Paris gator hade var att demonstrera och visa missnöje. Kvinnor, barn och män från Paris förorter och slumområden, les bidonvilles begav sig ut till centrala Paris för att demonstrera och bojkotta utegångsförbudet. Demonstranterna mötte på en polisräd, under Maurice Papons ledning, och demonstranterna mördades, blev skadade, misshandlades till medvetslöshet och kastades ner i floden Seine. Demonstrationens syfte var även en fredlig demonstration mot kriget i Algeriet samt utegångsförbudet riktat mot algerier.

Under en lång tid har denna händelse avskärmats från historien, antalet mördade mörkades, vilka personerna var har inte bekräftats och Maurice Papon fortsatte på sin karriär inom den franska poliskåren trots denna händelse. I en intervju från Le Point med historiken och professorn Benjamin Stora från 2011 säger han att den franska staten har gått ut med två personer i antalet döda från den natten. I en tv-intervju med Yasmina Adi, regissör till dokumentären här dränker vi algerier, Ici on noie les Algériens och ett av hennes vittnen Chennudja Chabane återberättar Chabane om den kvällen. Chennudja Chabane vittnar om den enorma folkmassan, hon säger att man kunde tro att hela Algeriet var där. Hon berättar att det var blod överallt, döda personer, ”bröderna låg ner på marken” säger hon. I intervjun säger hon att man har gått ut med två döda, vilket hon säger är fel; det var inte två. Hon säger att hon med sina egna ögon inte såg två personer. Antalet döda från den natten är fortfarande okänt men det skrivs att det kan röra sig om 200 eller fler personer.

Massakern erkändes av den franska presidenten år 2012, 51 år senare. På bron Pont Saint-Michel vid floden Seine finns idag ett minnesplakat med texten till minne av antalet döda algerier under den blodiga repressionen under den fredliga demonstrationen 17 oktober 1961.

Historia, Nyheter

En ursäkt räcker inte för ett folkmord i Namibia, Tyskland

augusti 15, 2016 Fatou Lusi Lämna en kommentar

Tyskland gick i juni i år med på att erkänna och be om ursäkt för det folkmord som utfördes i Namibia på folkgrupperna Herero- och Nama under Tysklands kolonisering av Namibia mellan åren 1884 och 1915.

Den systematiska utrensning som skedde var för att försöka kväva upproret och motståndsrörelsen mot den tyska kolonialmakten. Mellan åren 1904 och 1908 beräknas cirka 100 000 från folkgruppen Herero och 10 000 från folkgruppen Nama ha dödats av tyska grupper. Namibier dödades systematiskt i koncentrationsläger samtidigt som kvinnorna i lägren tvingades gräva upp skallar av döda som man sedan skickade till Tyskland för att undersökas av forskare.

Även om Tyskland nu officiellt ska be om ursäkt efter ett drygt århundrade av tystnad, har man ännu inte meddelat när det officiella erkännandet kommer att ske. Namibia tillsammans med Tyskland ska försöka fastställa villkoren för ursäkten och erkännandet. En av frågorna som ännu inte utretts är hur kompensationen för den enorma förlust Namibia har lidit av folkmordet, ska se ut. Tyskland har dock tagit avstånd från frågan om kompensation och menar att det utvecklingsbistånd som Namibia mottagit av Tyskland sedan frigörelsen, bör ses som en tillräcklig kompensation.

”Vi arbetar mot en gemensam regeringsförklaring med följande element: gemensamma diskussioner om historiska händelser och en tysk ursäkt för åtgärden i Namibia,” sade Sawsan Chebli, taleskvinna för Tysklands utrikesdepartement.

Källa: Afrikagrupperna , Mailonline och Okayafrica

Historia, Nyheter

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

juli 5, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

– Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Historia, Nyheter

Världens rikaste människa genom tiderna – kung av Mali

juni 30, 2016 Redaktionen 2 kommentarer

Vem är världens rikaste människa genom tiderna? Självklart en väldigt svår fråga att svara på. Men frågar man de som har koll på vår ekonomiska historia, såsom historiker och forskare, så är det en man vid namn Musa Keita I – som senare, efter sin kröning, kom att kallas Mansa Musa – kung över Malis imperium under 1300-talet.

Fullskärmsinfångning 2016-06-28 225153.bmp — Kung Musa Keita I, Mansa Musa – *Bild: Youtube, commonslicens*

Det är absolut problematisk och nästintill omöjligt att göra en korrekt lista över de rikaste människorna genom tiderna då det är svårt att få tillgång till exakta siffror och för att det absolut har funnits människor i vår historia som har haft stora förmögenheter som vi inte är medvetna om. Det betyder att de listor som har publicerats i syfte att ranka tidernas rikaste människor kan se ganska olika ut, en sak har de dock gemensamt och det är nummer ett på listan, Mansa Musa, kung av Mali. Han toppar de flesta listorna och forskare menar på att det inte ens går att validera hans förmögenhet till någon siffra för han var så rik att det inte finns någon konkret jämförelse. För mig är det här väldigt fascinerande, jag har aldrig fått lära mig om den här mannen eller läst något nämnvärt om honom, jag har dock hört om alla andra människorna på listan men inte om Mansa Musa. Det kanske bara är jag som totalt har missat det, men jag får för mig att det är många runt om i världen som inte vet att den rikaste människan som har funnits var afrikan.

Mansa Musa föddes som Musa Keita år 1280 i Mali. Han kröntes till kung 1312 och regerade över det maliska kungariket i 25 år. Han dog 1337 och lämnade självfallet efter sig en otrolig förmögenhet, samt tronen, till sin son.

Under Mansa Musas tid expanderade han kungarikets gränser och kontrollerade de delar av Västafrika som idag är Mauretanien, Senegal, Gambia, Guinea, Burkina Faso, Mali, Niger, Nigeria och Tchad. Det som gjorde att det maliska kungariket hade sådana förmögenheter var den stora och eftertraktade produktionen av guld. Det sägs att Mansa Musas kungadöme var den största guldproducerande aktören i Afrika i en tid när efterfrågan på just guld var mycket stor.

Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali - Bild: Youtube, commonslicens — Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali – *Bild: Youtube, commonslicens*

Det sägs att omvärlden fick nys om Musas förmögenhet när han gjorde en pilgrimsresa till Mecka 1324. Han sägs ha haft en oändlig karavan med soldater, kameler och slavar. Han ska ha passerat genom Egypten där han spenderade och skänkte så mycket guld till fattiga människor att landet hamnade i inflation. Det skall ha tagit år innan Egypten tog sig ur den ekonomiska krisen.

Det är som sagt jättesvårt att veta vad som är fakta och vad som är myter och historier, men en sak kan vi nog vara säkra på och det är att Mansa Musa var en mycket rik man. Det finns någonting som heter den katalanska världskartan, vilket är en karta som upptar Medelhavsområdet och Asien. Den framställdes 1357 och anses vara den viktigaste katalanska kartan från medeltiden. Mansa Musa är avbildad på den här kartan och det visar tydligt på hans väsentliga roll i sin tid.

Mansa Musa var en mycket religiös man och byggde många moskéer runt om i landet, han byggde även universitet och religiösa kunskapscentren. Det finns byggnader i staden Timbuktu i Mali, som han lät resa, som står än idag.

I Europa under samma tid pågick det mycket inbördeskrig, sjukdomar och elände. Kanoner används för första gången och i slutet av 1300-talet dör 20 miljoner människor i digerdöden. En svår period för Europa. Afrikanska länder och konungadömen blomstrade däremot under den här tiden.

Maliriket - Bild: Commonslicens — Maliriket – *Bild: Commonslicens*

Jag tror att den här delen av afrikansk historia oftast glöms bort. Det är viktigt att komma ihåg att det fanns ett Afrika innan kolonialismen och slaveriet. Ett Afrika som var och är så mycket mer än ”hyddor och ociviliserade samhällen” som tyvärr är en ganska vanlig bild av regionen (och fortfarande är). Afrika var en region där företagande, kultur, religion, arkitektur, vetenskap, musik och konst florerade under en tid när vi i Europa betedde oss ”ociviliserat” enligt de kriterier många verkar gå efter. Personligen ogillar jag starkt ordet civiliserad/ociviliserad för det är ett väldigt fyrkantigt uttryck som har använts och används än idag för att skilja på olika samhällen, skilja på olika sätt att leva och där det ena påstås bättre än det andra.

Så varför är den här delen av afrikansk historia bortglömd? Varför läser vi inte om det här i skolan när vi läser om andra delar av världens mycket gamla historia? Varför blir vi ständigt itutade att Afrika är något vi ska tycka synd om, att dess befolkning är några vi skall tycka synd om? Enligt ”oss” är Afrika i början av sin utveckling, varför vi kallar dess länder för u-länder. Kan man förminska, förringa och sudda ut en kontinents historia, värdighet och stolthet på ett värre sätt? Nej, jag tror inte det…

Nedan finns en lista över världens rikaste människor genom tiderna som har framställts av tidningen Money (de baserar den här framställning på intervjuer med akademiska ekonomer och historiker):

1. Mansa Musa – Kung över Mali – 1280-1337
Förmögenhet: Finns ingen uppskattad siffra. Sägs har varit minst fyra gånger så rik som dagens rikaste människa.
2. August Ceasar – Kejsare över romarriket – 63 f.kr
Förmögenhet: $ 4.6 triljoner
3. Emperor Shenzong – Kejsare över Kina under Songdynastin – år 1048-1085
Förmögenhet: Total kontroll över ekonomin i Kinas imperium, vilket är en av världens största ekonomier någonsin.
4. Akbar I – Kejsare över Indien under Mughaldynastin – år 1542-1605
Förmögenhet: Total kontroll över Indiens imperiums ekonomi, vilket motsvarade en fjärdedel av världens ekonomi under dess tid.
5. Joseph Stalin – Diktator över Sovjetunionen – år 1878-1953
Förmögenhet: Total kontroll över Sovjetunionens statskapital. Sovjetunionen var en av världens största ekonomier under sin tid.
6. Andrew Carnegie – Nordamerikansk affärsman (skotsk immigrant) – år 1835-1919
Förmögenhet: $ 372 biljoner
7. John D. Rockefeller – Nordamerikansk oljeaffärsman – år 1839-1937
Förmögenhet: $ 341 biljoner
8. Alan Rufus (Alan the Red) – Lord från England – år 1040-1093
Förmögenhet: $ 194 biljoner
9. Bill Gates – Nordamerikan, grundare av Microsoft – år 1955
Förmögenhet: $ 78.9 biljoner
10.Genghis Khan – Kejsare av det mongoliska imperiet – år 1162-1227
Förmögenhet: Mycket land, inte mycket fysiska pengar