Kategoriarkiv: Intervju

Författarintervju: ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta" – (Afropé-rabatt)

Två år har gått sedan det lilla östafrikanska landet Burundi kastades ned i en blodig kris. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson kommer i dagarna ut med reportageboken ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som har skrivits parallellt med konflikten.

Burundi/Bujumbura 2015-05-08
The protests against president Pierre Nkurunziza’s bid for a third term have been going on since the 26th of April in the outskirts of Burundi’s capital Bujumbura. Foto: Johan Persson

Vad handlar er bok om?

  • Det är ett försök att skildra vad som händer när ett samhälle rasar samman. Det är en skildring av ett land som gick från föredöme till blodbad på mindre än ett år, och av alla de människor som har dragits med i fallet.

När gjorde ni er första resa till Burundi?

  • Boken bygger på sammanlagt fem olika resor, men den första var i början av maj 2015, precis när det stod klart att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp för omval till en tredje mandatperiod. Vid den tiden rasade hårda protester i huvudstaden Bujumburas förorter mot det så kallade ”tredje mandatet” som många ansåg var i strid med landets grundlag. Vi hade en känsla av att något större var på väg att ske, året dessförinnan hade folket i Burkina Faso slängt ut president Compaouré efter 27 år vid makten, det kändes lite som ”de folkliga resningarnas tid” i Afrika.

Men det blev inte så, eller hur?

  • Nej, allt punkterades när fraktioner inom militären gjorde ett misslyckat kuppförsök den 13 maj 2015. Regimen såg sin chans att slå ned allt motstånd. Alla som uttryckte en avvikande åsikt stämplades som kuppmakare, protesterna slogs ned. Nästan alla oppositionella och aktivister som vi träffade under vår reportageresa flydde eller dödades efter det. Vi har följt flera av dem i den här boken.

Hur är det i Burundi idag?

  • Omvärlden, i form av FN och Afrikanska Unionen, hotade ju med ett militärt ingripande om inte konflikten fick ett slut, men när det kom till kritan lyckades de inte åstadkomma så mycket mer än ett par människorättsobservatörer. Nu är president Nkurunziza inne på sin tredje mandatperiod och ingen vågar längre protestera. Han vann, kan man väl säga, men slog sönder sitt land på köpet. Av Burundis tio miljoner invånare har över 400 000 flytt, ekonomin är körd i botten och det begås fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna varje dag. Det sker också gripanden och riktade mord inom regimen och militären, som verkligen skapar oro för att landet är på väg mot ett nytt inbördeskrig.
Burundi/Bujumbura 2015-10-30
Staff from Burundi Red Cross hand out plastic gloves to volunteers who will help moving the dead body that was found in Nyabagere river. Dead bodies are found in the streets or in places like this almost daily in Burundi’s capital Bujumbura during the autumn 2015 Foto: Johan Persson

Det är väldigt tyst om Burundi i pressen, vad tror du att det beror på?

  • Det har nog flera orsaker. En är att det är en konflikt långt härifrån, i ett land som få svenskar har någon relation till. De burundiska flyktingarna tar sig främst till läger i närområdet, de spolas inte särskilt ofta upp på de grekiska badstränderna, det tror jag tyvärr bidrar till att det inte betraktas som särskilt angeläget i väst. Men en annan orsak är att det är en så klick-ovänlig konflikt. Det är ett sakta, malande sönderfall som är svårt att skildra i en rak, snabb nyhetsartikel. Jag och Johan tycker inte alls om att det är så, det är därför vi bestämde oss för att skriva en bok i stället.

Så till sist, citatet i titeln, var kommer det ifrån?

  • Det kommer från en kvinna som heter Mariam Habonimana. Hon lever som flykting i ett läger i Kongo, och när vi besökte henne pratade hon om varför hon inte trodde att hon kommer att kunna återvända hem till Burundi inom överskådlig tid. ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” var hennes förklaring. Jag tycker att det fångar något som inte bara är sant om Burundi, utan om många av världens konflikter idag.

Afropés läsare kan köpa Anna Roxvall och Johan Perssons bok till specialpris. Gå in på www.shop.myteriforlag.se och tryck in rabattkoden ”afrope” så får ni boken för 149 kronor, inklusive frakt (ordinarie pris 199).

Fatou Darboe

Assie hjälper sjukvården i Gambia med hjälpmedel och sjukvårdsutrustning

Afropé har fått en intervju med en kvinna med mycket driv och ett stort hjärta! Samtidigt som Assie Jakobsson återvinner uttjänt sjukhusutrustning här i Sverige, så bidrar hon också med att hjälpa dels sjukvården, men särskilt enskilda individer som är i behov av hjälpmedel i hennes forna hemland Gambia.

 

Hej Assie! Kan du berätta lite om vem du är?

Hej! Jag kom till Sverige 1994 från Gambia och har jobbat som undersköterska på ett äldreboende i Munkedal sedan dess. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och det har inspirerat min till att vilja hjälpa sjukvården i Gambia så gott jag kan.

Foto: Holding Hands Gambia

Du har startat ett projekt som heter Holding Hands Gambia, kan du berätta lite om det?

Projektet startade under 2014 då jag bestämde mig för att jag skulle försöka bidra till sjukvården i mitt hemland. Jag såg gamla hjälpmedel bytas ut mot nya och bara slängas och jag såg en möjlighet att istället frakta detta till Afrika och ge handikappade människor där bättre förutsättningar till bra sjukvård. Jag kontaktade olika kommuner i närheten och frågade om de hade hjälpmedel som rullatorer och sängar som de inte längre använde. Jag måste säga att kommunerna var väldigt positivt inställda till att skänka sådant de inte längre använde. Jag fraktade sedan ned allt jag lyckats samla ihop i en container och flög ned för att sedan dela ut allt till olika sjukhus och behövande.

Foto: Holding Hands Gambia

Hur fick du idén att sätta igång med det här projektet?

Jag insåg att det finns bättre sätt att hjälpa de behövande än att bara ge dem pengar. Jag ville personligen hjälpa alla de som inte fick någon hjälp av samhället vilket var de handikappade. Det gjorde ont i mig att se dem kämpa sig fram på trasiga kryckor och hemsnickrade rullstolar.

Vad har du fått för respons i Gambia?

Responsen har varit positiv, de är väldigt tacksamma över att någon lagt tid och energi på att hjälpa dem.

Foto: Holding Hands Gambia

Hur hittar du sponsorer och om du fick mer sponsorer, hur skulle du använda de pengarna och de saker som folk kanske vill skänka för att främja gambier?

Just nu har jag inga sponsorer. Privatpersoner ställde upp och bidrog till en liten del av fraktkostnaden, jag betalade i slutänden det mesta ur egen ficka men det var det verkligen värt. Om en sponsor eller om privatperson skulle vilja bidra kan de göra det genom att antingen skänka allt från kläder och gamla leksaker till pengar. Pengarna går oavkortat till att täcka fraktkostnader av gåvor eller till exempelvis målarfärg till ett sjukhus.

Foto: Holding Hands Gambia

Vad är det som driver dig att hålla på med det här?

Det som driver mig är att se resultatet. Att få se gamla sängar bäras ut ur mödraavdelningen på sjukhuset och sedan få se nya fina sängar från Sverige rullas in och ersätta de gamla är guld värt.

 

Den politiska situationen har förändrats mycket i Gambia de senaste månaderna och det är många som nu vill bidra till återuppbyggnaden av ett land som levt i diktatoriskt förtryck under 22 år. Vad har du för förhoppningar för Gambia i framtiden?

Mina förhoppningar för Gambia är självklart att det ska bli ett friskt och starkt land där alla lever i fred och utan förtryck och där tillgång till bra sjukvård och bra hjälpmedel är givet.

Hur kan man hjälpa din organisation?

Man kan genom att kontakta mig skänka saker som leksaker, sängar, kläder, möbler eller pengar. Till sist vill tacka alla som ställt upp och hjälpt till!

 

Afropé tackar Assie för att hon tog sig tid med en intervju och önskar henne all lycka till med sitt fortsatta arbete med Holding Hands Gambia.

På Facebooksidan Holding Hands Gambia kan du se mer om Assies arbete och även hur du kan hjälpa henne hjälpa!

Fatou Darboe

Intervju: sLim Prince om nya låten "Min Boboh"

Inför helgen släpptes sLim Princes andra solosingel ”Min Boboh”, ett efterlängtat låtsläpp. Låten släpps via skivbolaget Same Plate Music (Kapten Röds) och är det fjärde släppet hos bolaget på kort tid. ”Min Boboh” kommer som andra singel efter debutsingeln ”Topp ikväll”.

Artisten sLim Prince gjorde sin solodebut förra året med ”Topp ikväll” och nu kommer alltså uppföljaren ”Min Boboh”, en riktig sommarlåt med skönt beat och mycket kärlek. Afropé har tagit sig ett litet snack med artisten själv.

Hej sLim Prince!

sLim Prince – Foto: Afropé | Kiqi Dumbuya

Stort grattis till senaste solosläppet ”Min Boboh”, som ju är din andra solosingel efter ”Topp ikväll” som släpptes förra året. Hur känns det?

-Det känns väldigt bra, glad att den äntligen är ute så att folket kan börja njuta av den.

Var kommer inspirationen till ”Min Boboh” ifrån?

-”Min Boboh” är inspirerad av alla fina tjejer runt mig. Jag har märkt att jag har många kvinnliga följare och jag älskar alla dem och det kändes bara naturlig att sjunga om dem.

Låten känns verkligen som en riktig sommarhit. Perfekt nu när vår och sommar är på gång. Kommer vi få se dig köra live någon gång snart?

-Tack så mycket, glad att du tycker det! Jadå, jag har en del spelningar runt hela landet. Vi kommer lägga ut alla gigdatum på mina officiella sidor.

Hur kommer det sig att du började göra musik från första början?

-Jag var alltid den som gick runt och sjöng bland alla vänner, i kyrkan, i skolan, alltså överallt när jag var liten i Lagos, i Nigeria. Jag flyttade till Sverige när jag var 16 år och hängde mycket på fritidsgårdar, speciellt på Aktivitetshuset på Karl Johansgatan i Majorna. Det var då jag började skriva eget och sedan fick jag chansen att testa att spela in och därifrån föddes sLim Prince.

Vad har du för musikaliska förebilder?

-2face Idibia, Wyclef, Akon, Majek Fashek och Bob Marley.

Hur ser dina musikplaner ut för resten av året?

-Vi har bestämt oss för att släppa minst en singel till innan juni och sedan släppa mitt debutalbum innan slutet av sommaren. Albumet kommer heta ”FIRSTBORN”.

Vi på Afropé är glada att sLim Prince gav oss lite av sin tid och ser fram emot fortsättning på hans musikaliska resa. Ni hittar honom på Spotify, Facebook och Instagram. Den 31 mars ser ni honom tillsammans med bland annat Patoranking på Musikens Hus i Göteborg.

För en dryg vecka sedan var sLim Prince, tillsammans med Kapten Röd och Essa Cham på besök hos East FM och bjöd på sina senaste låtar. Lyssna på inspelningar från denna session nedan.

Artist: sLim Prince
Genre: Afrobeat
Bolag: Same Plate Music/Jinjah Republic
Produktion: Kapten Röd, Mix/Master: MixedByMarius

 

Kiqi Dumbuya

Intervju med en före detta rasist: "I viss mån är nog de flesta lite rasistiska"

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray
Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare som tonåring umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet.

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Foto: Ivy969 - commonslicens
Foto: Ivy969 – commonslicens

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Jeffrey Ige är redo för Paralympics i Rio

Han är ett av Sveriges medaljhopp inför Paralympics i Rio (7-18 september) och en stor förebild och inspiration för många afrosvenskar, men kanske framförallt en stor idrottsidol för många barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Jag pratar om kulstötaren Jeffrey Ige. Den reslige mannen med riktigt bra tryck på sin kula, som en gång i tiden var en blyg liten pojke som lätt blev nervös och drabbades av prestationsångest vid offentliga framträdanden.

Jeffrey Ige tog silver i kula under Paralympics i London 2012 och nu återvänder han till de stora spelen och givetvis finns förhoppningar och ett mål om en guldmedalj. Men Jeffrey är noga med att tala om att oavsett hur det går så kommer han ta med sig den här upplevelsen för resten av sitt liv. Att vara en av deltagarna i världens tredje största tävling är en rätt unik sak att få uppleva.

I helgen som gick var Jeffrey med i friidrotts-SM i Sollentuna, som en form av genrep inför Paralympics, dit han reser på tisdag. Och om en timme gästar Jeffrey dessutom SVT:s TV-soffa.

Afropé har fått en exklusiv intervju med Jeffrey.

Hej Jeffrey!

Kulstötare Jeffrey Ige - Foto: Privat
Kulstötare Jeffrey Ige vid IPC-EM i Italien – Foto: Privat

Nu är det nära. Den 7 september går startskottet för årets Paralympics och där tävlar du så klart i kula. Du går in i tävlingen den 10 september, känner du dig redo?

– Jag det tycker jag, även om det har varit lite upp och ner med träningen. Det har varit saker som stört min träning lite under sommaren. Men jag tycker ändå att formen börjar närma sig. Det ska bli väldigt kul att åka iväg och uppleva det igen och få visa vad jag går för.

För dem som inte vet så har du en form av utvecklingsstörning, går det att beskriva på vilket sätt du märker av den i din vardag och i ditt idrottsliga utövande?

– Den påverkar mitt liv och allt jag gör ganska mycket. Jag har inlärningssvårigheter och det tar lång tid för mig att lära mig nya saker. När jag till exempel ska lära mig någon ny teknisk grej så tar det extra lång tid för mig och kunna lära in det och få det att sätta sig. Det är stressande och jobbigt mentalt, att man måste lägga så mycket tid på saker som kan kännas små. Det är mina största svårigheter.

– Att komma ihåg saker är svårt. Som i kulstötningen – Jag behöver vrida in min högerfot när jag kommer in i mitten inför ett utkast, det är för att få rätt förspänning mellan överkroppen och underkroppen. Det är något som har varit en svårighet för mig och jag kan missa det ibland och det påverkar resultatet väldigt mycket.

Om du jämför känslan inför Paralympics i London 2012 med känslan du har nu, som återvändande deltagare. Känns det annorlunda?

– Ja men det är klart det gör. London var ju mina första spel och nu har jag ju erfarenheten att jag fått uppleva det tidigare och kan känna ett helt annat lugn. Just nu känns det så i alla fall, men sedan vet jag ju inte hur det kommer vara när vi väl kommer dit.

I London tog du silver och ärades sedan med 2013 års Sportspegelpris på Idrottsgalan. Det känns som att du var i ditt livs form under förra Paralympics. Hur har det här året sett ut hittills?

– Det har ju varit lite upp och ner. Min tränare blev dålig och jag fått träna mycket på egen hand. Men jag har haft ett par bra tävlingar och vet att kapaciteten finns där och det gäller bara att få ut den. Jag har kört mina övningar på gymmet och det känns bra och nu hoppas jag bara att det kommer stämma den 10:e september också.

Jag vet att du egentligen var redo för tävlan i Paralympics redan 2004, men då hände något som ställde till det för dig och alla uttagna med utvecklingsstörning för en bra tid framåt. Vad var det som hände?

– Det uppdagades plötsligt att det spanska basketlaget som tävlat under Paralympics 2000 i Sydney hade fuskat. Det visade sig att de haft ett lag där tio av deras tolv spelare var utan utvecklingsstörning, alltså med full funktionsförmåga, och flera av dem sades till och med spela i höga divisioner inom vanliga ligan till vardags. De hade varit helt outstandning under mästerskapet och utklassat alla. Det var bland annat på grund av en journalist som gjorde ett reportage om laget efter tävlingarna och som grävt fram information som fusket upptäcktes. Detta ledde till att IPC stängde av alla tävlande med utvecklingsstörning och vi togs bort från alla Paralympicstävlan. De kände att de inte kunde vara säkra på vilka som har eller inte har en utvecklingsstörning.

– Inför Paralympics i Bejing 2008 arbetade IPC hårt med att komma tillrätta med problemet kring tävlande med utvecklingsstörning, men de kunde fortfarande inte garantera oss att få delta. Vi tränade till nära inpå den tävlingen innan vi fick veta att vi återigen inte skulle få vara med. Då tappade jag lusten lite faktiskt. Luften gick liksom nästan ur mig. Men till slut lyckades de ta fram fullt fungerande tester och ett system för att kunna klassificera huruvida en person har en utvecklingsstörning eller inte. Så från och med 2012 är vi godkända att vara med igen. Då började de med tre grenar inom friidrotten, kula, 1 500 meter och längdhopp. I år har de lagt till 400 meter också.

Jeffrey Ige under prisutdelningen vid IPC-EM i Swansea 2014 - Skärmavbild: Youtubelicens
Jeffrey Ige under prisutdelningen vid IPC-EM i Swansea 2014 – Skärmavbild: Youtubelicens

Skönt att det löste sig till slut, men trist att du missade tävlingsmöjligheterna under två Paralympics. Men du tävlade i andra mästerskap och hade fina framgångar under tiden eller hur?

– Jag kommer knappt ihåg hur många tävlingar vi haft. Men när vi var avstängda så startade INAS något som heter Global Games och där tog jag faktiskt min första medalj, ett silver. Sedan dess har jag tagit medalj på alla mästerskap efter det fram till VM 2015, då jag missade pallplats för första gången. I år har jag tagit två brons nu i början på sommaren. Först under IPC-EM i Italien, i juni och under Inas-EM i Turkiet.

Hur upptäckte du din fallenhet för kulstötning från första början?

– Det började i lågstadiet när jag fick testa det första gången, under Ungdomsspelen på Kristineberg, där olika skolor från Stockholm tävlar mot varandra. Jag körde 60 meter och höjdhopp först. Men sedan började jag testa kula och det gick bra och jag tyckte det var kul. På högstadiet hade man sedan samma tävlingar, men då även nationellt och jag var med och tävlade och då upptäcktes jag av scouter från ett Idrottsgymnasium i Bollnäs. Inför gymnasiet valde jag sedan att söka dit och kom in. Så på den vägen är det.

Men vägen till att klara av att tävla i stora sammanhang har inte varit så lätt har jag förstått. Du tampades länge med nervositet vid tävlingar som hindrade dig från att prestera ditt bästa. Vill du berätta lite om det och hur du kom till rätta med det?

– Ja det har varit lite svårt, jag har lätt spänt mig när jag ska möta andra tävlande som är på min nivå eller bättre och då inte kunnat få ut min maximala kapacitet och saker har inte funkat som jag velat. Jag har känt mig dålig och ganska värdelös i perioder. Men 2010 började jag jobba med en tävlingspsykolog som hjälper mig jättemycket med alla de bitar som skapar stress och nervositet hos mig inför tävlingar. Så jag har kunnat vända det hela och få till bra resultat.

Wow! Vilken resa du har gjort. Du är givetvis en stor förebild för många ungdomar runt om vårt land, inte minst för ungdomar som kanske bär på en funktionsnedsättning, men också för många afrosvenskar. Känner du dig som en förebild och en idol?

– Ja det är som jag brukar säga, jag är jätteglad för det och jag försöker visa upp mig och vara en positiv förebild för dem. Att folk kommer fram och känner igen mig är verkligen ett kvitto på att jag gör något bra och det värmer jättemycket och är verkligen jätteroligt. Jag försöker göra så gott jag kan och är jättestolt över mig själv att jag tagit mig så här långt. Jag brukade vara väldigt blyg och tillbakadragen, så för 10 – 15 år sedan hade jag aldrig varit där jag är idag, varken som människa eller idrottare. Och främst har jag idrotten att tacka för den personlighet jag har idag. Jag känner mig stolt.

Och det ska du verkligen göra.

Förutom ditt idrottsliga engagemang så är du också stort engagerad i sociala medier i frågor som gäller afrosvenskar och afrofobi, samt funkofobi. Du har bland annat skrivet ett väl delat och hyllat inlägg på Facebook där du bemötte frågan om hur vi människor uttrycker oss, om och till varandra. Hur vi många gånger använder oss av ord och uttryck i ren ilska och frustration, som faktiskt är väldigt funkofobiska och nedsättande mot personer med till exempel en utvecklingsstörning. Vad var det som fick dig att skriva det där inlägget?

– Jag gjorde det i ren frustration faktiskt. Jag har varit med i flera antirasistiska grupper på Facebook där man förväntar sig att folk ska vara toleranta och förstående. Men människor bär på så mycket fördomar. Alla gör det. Jag kände att jag behövde skriva av mig. För trots att man kanske själv vet hur det är att vara utsatt så har man ändå fördomar mot andra grupper i samhället. Till och med personer med funktionsnedsättningar uttrycker sig funkofobiskt, men tror själva att de inte har fördomar eller bär på rasism, men så är det ju inte. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

När det gäller afrofobi och funkofobi så är ju du faktiskt dubbelt i riskzonen för just utsatthet och diskriminering. Är det något du märker av och tänker på?

– Jag hoppas ju att jag inte behandlas annorlunda än vad en utan mina svårigheter gör. Men man märker ju det i samhället att man behandlas olika utifrån hur man ser ut och vad man har för förutsättningar. Till exempel så tycker jag inte att Paralympics alls ges den uppmärksamhet det förtjänar och folk förstår inte riktigt hur mycket jobb vi tävlande lägger ner på vår idrott. Precis som de som tävlar i OS. I många länder kan paralympicsidrottarna leva på sin idrott, det kan jag inte göra här. Det är ändå det tredje största idrottsevenemanget i världen efter OS och fotbolls-VM för herrar och ändå vet folk förhållandevis lite om det och om funktionsnedsättningar över lag. Det finns otroligt mycket fördomar mot oss med funktionsnedsättningar. Men jag har varit förhållandevis skyddad, har gått i särskola och fått mycket stöttning och hjälp. Framförallt min mamma har varit ett jättestöd i de svårigheter som kommit och det har nog gjort att jag känt mig väldigt trygg trots allt.

– Sedan finns det självklart händelser där jag själv inte vet om det handlat om afrofobi eller rasism, men där jag börjat fundera på om det är profilering jag utsatts för. Situationer där polisen stoppat mig efter att något brott skett i närheten till där jag råkar befinna mig.

– Men som sagt, min mamma har fungerat som min enda förälder och gjort allt för mig och det har kanske gjort mig lite väl fäst vid min mamma. Kanske nästan lite mammig om man kan säga så. Inte så självständig som jag kanske skulle behöva vara.

– Min pappa var inte med i bilden på 24 år. Han kommer ursprungligen från Nigeria, men bodde här när jag var liten. Av olika anledningar försvann han sedan under en längre tid och vi hörde inte av honom på länge. Jag började själv undra om han till och med var död. Det var har inte, utan hittade oss igen och nu finns han i mitt liv. Han bor i Nigeria, men kom tillbaka till Sverige 2012 och bodde här ett par år, så vi hann lära känna varandra på nytt igen. Vilket känns väldigt skönt.

Trots allt är du idag en framstående idrottsman. Det är stort Jeffrey. Vi kan inte annat än att hålla alla tummar vi har och heja hela vägen, och hoppas att det räcker ända fram till ett Paralympics-guld. Stort lycka till nu och tack för att vi fick sno åt oss lite tid i dit fullspäckade schema!

– Tack!

FAKTA/INFO:

Namn: Jeffrey Ige
Ålder: Snart 33 år
Bosatt i: Stockholm
Familj: Mamma, pappa och fyra systrar
Idrottsgren: Kula
Idrottsklubb: Huddinge AIS
Aktuellt: Tävlar i Paralympics i Rio 2016. Tävlingsdag, 10 september.
Besöker SVT 29 augusti, ca 9.15 – 9.30.

Paralympics: Världens största idrottstävling för människor med funktionsnedsättning. Deras motsvarighet till OS.
IPC: Det globalt styrande organet inom paralympiska rörelsen (International Paralympic Committee).
Inas: Internationella föreningen för paralympiska idrottare med utvecklingsstörning.

 

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Premiär: Kumba släpper nya låten "Mentally"

Idag är premiären för Kumba M’byes nya låt och video ”Mentally”. En afrobeat-låt som med all säkerhet kommer spinna sig varm på diverse mediaspelare på stränder, i parker och på klubbar den här sommaren… och självklart också i många afrosvenska hem. I andra hem också för den delen, men det finns en stark communitykänsla och en stolthet bland afrikaner i allmänhet och gambier i synnerhet, så när tre aktuella afrosvenska rappare med rötter i Gambia finns med på samma låt, och ett stort antal afrosvenska dansare dessutom finns med i videon, då vet vi att den kommer höras. Afropé ringde upp Kumba för en intervju inför hennes videosläpp.


Hej Kumba,

Det är spännande tider på gång i ditt liv, särskilt på musikfronten. Du släpper nya låten ”Mentally” som Gee Dixon och Samboii också medverkar på. En riktig svenskgambisk thing alltså?

Inspelning av "Mentally-videon" - Foto: Privat
Inspelning av ”Mentally-videon” – Foto: Privat

-Mhm! Ja verkligen ’a gambian thing’. Jag är jättetaggad för det här släppet, älskar låten och älskar låtar man kan dansa till och dör för afrobeat, all afroinspirerad musik. Det är ju också första gången jag gör afrobeat själv, så det är jättekul!

Sedan är det jättekul att ha med Gee Dixon på låten eftersom han är signad på samma bolag som jag. Samboii har alltid känts som en bror, så det är jättekul att han är med också. Det är killar som alltid backat mig, båda två, så de är verkligen som bröder för mig. På refrängen har vi också med Blen som nyligen släppte en fantastisk låt som heter ”Flygplansläge”.

Du hade nyligen en förhandsvisning av din video för låten och med dig på scen hade du dansarna Black Vision, vilka är det?

– Black Vision är Binta Blackout, Zawadi, Fatou Bah och Mayiima. Sedan har också Vendela Blackout varit med lite när hon varit i Sverige. Jag har haft med Black Vision på spelningar och de är med i videon. Jag har även andra med i videon, som till exempel Maele, Laity och Samboiis lillasyster Jadu.

Spännande! Hur skulle du beskriva Mentally och hur låten kom till?

– ”Mentally” skulle jag beskriva som en låt man bara ska gå loss till, dansa hur man vill. Verkligen bara gå loss. All sorts dans och alla stilar är liksom rätt. Låten kom till när jag snackade med Masse (Salazar, reds anm) om att gör en afrobeat-låt. Vi satte oss ner och hade jätteroligt, särskilt med den del där jag kör woloford (ett av språken i bl a Gambia, reds anm). Masse är den som producerat låten för Redline records underbolag Pocaluz Recordings, där jag är signad.

Och videon, den är inspelad i Stockholm eller hur? Från det förhandsmaterial vi tagit del av så har i alla fall jag fått en riktig känsla av glädje och stark representation från den afrosvenska diasporan. Var det viktigt för dig?

13120887_633509663473097_211060048_o
Kumba och delar av crewt i ”Mentally-videon” – Foto: Babu Dumbuya

– Ja precis, videon är inspelad i Stockholm på lite olika platser… och ja, Gud det var jätteviktigt för mig med representationen. Speciellt som mamma, där barnens pappa är svensk och jag har rötter i Gambia. Deras pappa visar kulturen från Sverige och jag vill visa kulturen från Gambia. Jag har bott i Sverige sedan jag var 1,5 år och jag känner att det är viktigt för mig att ge mina barn den gambiska kulturen också.

Det har gått drygt två år sedan vi på Afropé gjorde en intervju med dig och både vi och läsarna är nog lite nyfikna på att höra vad som hänt sedan dess?

– Efter att jag var med i Lyckliga Gatan så gick det väldigt bra för ”Bra Vibrationer”, Kikki Danielssons låt som jag gjorde om, vilket genererade i mycket spelningar det året. Jag vann också Årets chicaste gäst på Chic-galan och Årets artistmamma på tidningen Mamas gala.

Jaaa, på tal om ”Lyckliga Gatan”. Hur kändes det inför och efter din medverkan i programmet?

Från inspelningen till "Mentally-videon" - Foto: Privat
Från inspelningen till ”Mentally-videon” – Foto: Privat

– Innan programmet var jag sjukt nervös och hade bara varit med på remixen av ”Knäpper mina fingrar” med Linda Pira och skulle plötsligt tolka en av Sveriges största artister. Så jag var jättenervös. Sedan var mitt avsnitt också det första som spelades in, även om det sedan visades som nummer tre.

Sedan efteråt. . alltså det är alltid jobbigt att titta på sig själv, men det kändes absolut jättebra. Jag ångrar verkligen ingenting, utan det vara bara positivt.

Vad står närmast på agendan framöver, förutom din release? Finns det något mer spännande för läsare och fans att se fram emot?

– Fler låtsläpp är på gång och även en EP framöver.

Det låter som att vi kommer få ett spännande år med Kumba M’bye. Afropé önskar Kumba stort lycka till och nu är det bara för er läsare att slänga er på play-knappen nedan och lyssna in sommarens senaste hit.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Hans Kungliga Höghet kom till Göteborg

Nej det var inte Sveriges kung som hälsade på utan en av afrobeatens krönta prinsar. Alltmedan genren tar världen med storm fick vi i Göteborg, Malmö och Stockholm också böja på knäna, ut med rumpan och gunga loss till Timayas fantastiska dängor.

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

Den 29 april kom Timaya till ett regnigt Göteborg för en nästan helt slutsåld spelning. Jag såg väldigt mycket fram emot konserten som hölls på Götahof i Göteborg. Det skulle bli den här skribentens första riktiga intervju med en stjärna så jag var väldigt nervös och aningen ”star strucked”.

Jag filade på frågorna om och om igen. Jag ville veta vad Timaya tyckte om genren afrobeats benämningar, influenser och framtid. Mest av allt ville jag höra hur det kändes att ha en såpass multikulturell publik nu när afrobeats tar över världen och får sin rättmätiga plats i musikens mainstream.

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

Jag ville berätta för Timaya att hans musik är stor källa till stolthet och tröst för just den afrikanska diasporan. Att ungdomar med afrikanskt ursprung spelar, dansar och sjunger med i hans låtar, att musiken är ett utmärkt sätt att stärka deras identitet.

Det blev mycket väntan men jag är väl införstådd med att det är många som rycker i artister när de är ute på turné eller promotar sin musik. Så som det ska vara när man är stor, på riktigt. Götahof på Bellmansgatan 9 fick stå värd för närmare 350 glada och dansande fans, en vacker kontrast mellan den gamla charmerande våningen i ett landshövdingehus inrett med möbler i antikkänsla och de trendigt festklädda gästerna. Afrobeats och dancehallmusiken fick rummet att gunga och de sakkunniga DJ:arna höjde hela tiden känslan fram till klimax, när Timaya och hans gäng intog scenen som en prins och hans hov.

Timaya med Salem Yohannes från Laces Crew - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya med Salem Yohannes från Laces Crew – Foto: Sara Safa | Afropé

Innan spelningen som innehöll de flesta hitsen och verkade höja temperaturen tills man glömde regnet och rusket utanför, fick jag äntligen min intervju. Klockan var då närmare 01.00 och jag fick några minuter med Timaya på ett av stadens större hotell. Jag stammade fram mina frågor till en världsvan och medietränad Timaya som snabbt styrde in alla mina frågor till ett och samma svar.

Fansen i Norden, en sak är säker: Timaya älskar er, Gud och sin musik. Han vill att ni ska veta att han får sin styrka och inspiration av Gud och han är mycket glad och stolt över att musik från Afrika har fått så starkt fäste över hela världen och han vill bara fortsätta skapa musik…

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

… han bryr sig inte om att vissa personer, i främst diasporan, diskuterar genrens namn, han vill inte sättas i något fack. Gud är störst och må han välsigna alla fans.

Afrobeats eller afrobeat eller high life-musik spelar liten roll i artisternas vardag och verklighet. De vill bli erkända som de starka världsmusik skapare de är och ta sin plats i den tongivande kulturen som blir soundtracket till de ungas upplevelse av sin omvärld idag. Och självklart vill afrobeatsens aktörer ha betalt och respekt därefter.

Spelningen i Göteborg var lite mer intim, men energin på scen var hög och publiken var idel leenden när de lämnade konserten för att bege sig till efterfesten dit även artisten skulle åka. Jag ska nog jobba vidare på mina frågor och hoppas att nästa stora afrobeats-konsert inte dröjer alltför länge. Under tiden kan jag verkligen rekommendera er att rulla in på någon musiksöktjänst och skriva in Sanko eller I concur med Timaya, och känna Lagos puls i musiken…

 

Sara Safa
Sara Safa