Kategoriarkiv: Krönika/Kåseri

Vill du vara Makode Lindes marionettdocka

Du har hört talas om utställningen med det kontroversiella namnet och du överväger att gå. Det känns kanske lite konstigt för du vet att det är svarta nidbilder som kommer visas och du vet att de i sig klassas som rasistiska. Men du tycker inte att det är så enkelt för konstnären själv är svart och galleristen har valt att ha utställningen. Ifall det hade varit rasistiskt hade väl galleristen sagt nej till utställningen. Rasismen hade inte blivit legitimerad i dagens samhälle. Eller?

Foto: Frankie Fouganthin

Fundera ett tag på vem du är. Fundera även på vem du vill vara. När Makode Linde skrek när den dåvarande kulturministern skar i tårtan skrattade de vita vuxna människorna runtomkring. De skar bitar ur tårtans könsorgan och gav till sina barn. Det var en person som protesterade men ingen lyssnade tillräckligt mycket på vederbörande för att sluta. Tårtfesten fortsatte och världen kände avsky. I det rummet roade sig vita människor över att se ett blackface och att få göra något så pass groteskt som att få skära i den föreställda personens underliv. Den svarta kvinnokroppen blev till för alla och folk tog åt sig med glädje och skar trots skriken. Så som jag ser det gjorde Makode Linde sina besökare till sina marionettdockor. Är du beredd på det? Vem vill du vara? Vem är du? Behöver du utöva rasism för att förstå att den är fel eller kan du förstå genom att lyssna på de som upplever rasism, känner empati och se strukturer?

Om du nu går på utställningen och träffar afrosvenskar där som under sin livstid tvingats uppleva rasism på grund av de olika nidbilder du nyss har beundrat, vem är då du? Förmodligen ännu en spelman som är med och legitimerar ett rasistiskt uttryck i dagens Sverige. För även om du vet bättre och till och med skulle kunna lära dig något värdefullt på utställningen har du ingen aning om hur personen jämte dig kommer uppleva utställningen eller vad en helt annan person i rummet senare kommer känna är okej att säga och göra i andra sammanhang. Det var ju så många där, så då måste det väl vara ok. Då är det väl min rättighet att kränka, speciellt om konstnären själv är svart.

Jag uppmanar inte dig att stanna hemma men ifall du går, hur känner du dig efter att du besökte utställningen? Är du road, förskräckt? Känner du dig stärkt, mäktig eller kanske nedslagen? Men främst vem är du och vem är alla andra i rummet?

Foto: Fatou Darboe, Afropé

Du är säkert mer konstkunnig än mig men jag har ingen skyldighet att kunna konst, däremot har jag en skyldighet att följa lagen. Det har konstnärer och gallerister med. Jag säger inte att de inte får ha utställningen. Däremot avråder jag dem från att ha den eftersom den kan upplevas som kränkande samtidigt som den kan normalisera rasism. Ifall den däremot är olaglig på grund av hets mot folkgrupp får domstolen avgöra. Så här löd dock domen senast en så kallad konstnär och gallerist bestämde sig för att ställa ut rasistiska bilder likt de vi idag ser på Galleri Leger med yttrandefrihet som motivering:

”Tingsrätten skriver i domen att den som utnyttjar sin yttrandefrihet – i bild, tal eller text – också har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och uttalanden som inte bidrar till någon form av allmän debatt. I domen står att Dan Parks och galleristens syfte med utställningen inte har varit att föra en saklig debatt utan mer att provocera. På det sätt de spridit bilderna har de inte tagit sitt ansvar. Skyddet för den enskilde att slippa kränkningar och nedsättande omdömen går därför i detta fall före yttrandefriheten och rätten till den fria konsten.”

Vi lever i en tid där nazister får vara med på Almedalsveckan. Hets mot folkgrupp håller felaktigt på att bli en del av yttrandefriheten, ironiskt nog till och med en del av vår föreställda demokrati. Många glömmer att vår viktiga yttrandefrihet inte innebär en rätt att kränka andra. I denna tid är det viktigt att vi tänker igenom våra egna beslut för vi kan inte förlita oss på att olika institutioner och sammanhang som vi befinner oss i kommer tacka nej till rasism. Vi måste tänka själva. Hur tänker du?

Charlene Rosander

Styrelseledamot i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

 

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Dessa typer av kommentarer har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.


(Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här. )

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört ifrån framförallt svarta män i Sverige

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra.

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa.

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet.

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt perspektiv

Där var du som ljusare mörk person positivt särbehandlad istället. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vita bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som blandras är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ras används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Amerikanska musikstjärnor som hämtar inspiration från Afrika – den nya imperialismen?

En ny ”härlig” musikvideo sprids just nu på facebook. Den här gången är det amerikanska rapstjärnan French Montanas singel Unforgettable som spelats in i Kampala, Uganda. I videon ser vi mycket dans och tricks från den berömda dansgruppen Ghetto Kids från Uganda. Den börjar spelas, jag ler, men kan inte låta bli att undra hur mycket stjärnan betalat för gruppens deltagande. Förutom att anställa dansgruppen, har han använt sina resurser för att bidra till en långsiktig utveckling av Kampalas landsbygd? Har han hjälpt fattiga barn börja i skolan? Har han kanske gått all in och betalat årsavgiften för alla de barnens skolgång? Ja, frågorna är många.

French Montanas nya video som spelats in i Uganda. Foto: Skärmavbild från youtube.

Det är tydligt att Ghetto Kids har hjälpt stjärnan nå en ny grupp tittare/lyssnare som annars inte skulle sett videon. Jag skulle inte få för mig att söka fram honom i min musikapp, men nyfikenheten på att den spelats in Uganda gjorde att jag ändå klickade på länken. Videon gillas på sociala medier, där majoriteten av kommentarerna berör de dansande barnen, talangen och hur fantastiskt det är att all musik och dans har sitt ursprung i Afrika. Och visst finns positiva delar av videon som tål att hyllas, bland annat att den ugandiska flaggan tar mycket plats och att stjärnan väljer att lyfta fram barnen i Kampala, och den enorma dansglädjen som finns hos barn.

Även om Montana anställt gruppen, slutar inte deras deltagande efter inspelningen eftersom att videon redan har över 3 miljoner visningar på Youtube. Jag är medveten om att han, med sitt kändisskap, också ger gruppen enorm publicitet. Trots det vill jag uppmärksamma att de inte har samma utgångspunkt i branschen, och att superstjärnor från amerikanska musikbranschen ändå måste se till sitt privilegium. Med globalt kändisskap växer möjligheterna att nå ut till många, från oss vanliga människor till beslutsfattare och rika entreprenörer. Världsstjärnornas kraft att förändra kommer därför också med ett ansvar för vilken bild av världen som sprids. För att inte glömma de ekonomiska tillgångar som många superstars besitter.

Jag fick liknande funderingar när Beyoncé i sin dokumentär Life is but a dream, berättar om dansgruppen Tofo Tofo från Moçambique som upptäcktes på Youtube och flögs över till USA för att medverka i videon till ” Run the world ( Girls)”. Tack vare denna superstjärna importerades Kwaito-stegen till USA, och Tofo Tofo lever vidare i dokumentären. Men hur har dansarnas liv påverkats av den erfarenheten?

French Montanas nya video till låten Unforgettable. Foto: Skärmavbild från youtube.

Förresten, vad är grejen med att filma barn i slummen? Beror det på bristen av finare platser (än djungel och slum) för en videoinspelning?

Vad jag vill säga är, att superstjärnor som med små medel kan påverka dessa personers liv, ska våga ta sitt ansvar. Det är härligt att se att många superstjärnor från Väst inspireras av, och vill visa en positiv bild av den afrikanska kontinenten. Just därför bör vi vara kritiska till hur de väljer att visa upp kontinentens olika härligheter, och hur de använder sin position för att påverka och förändra.

Rokibath Alassane

 

Hijabbärande flickor och kvinnor utsatta för hot och våld efter dåden förra veckan

En vecka har nu gått sedan de fruktansvärda händelserna i centrala Stockholm då fyra personer miste sina liv och ett flertal människor skadades och chockades. Jag har inte mött en enda person under den gångna veckan, oavsett hudfärg, ursprung, religion, som inte förfärats av det inträffade och som på olika sätt uttryckt sitt beklagande över det inträffade. Där står vi alla enade och det märktes inte minst under den manifestation som hölls i centrala Stockholm förra helgen. Aldrig har vi sett så många människor mötas på Sergels torg för att uttrycka sitt deltagande.

Blomsterhavet till minne av dådet på Drottninggatan och de som förlorade sina liv och skadades i dådet Foto: Rokibath Alassane

Personen som misstänks ha utfört dådet har häktats och sägs ha erkänt terrorbrott. Det har spekulerats i hans motiv och i skrivandet stund vet vi inte vilket motiv han kan ha haft. Hans tro har det också spekulerats om och många utgår från att han är muslim och tror därför att han ansett sig ha begått dådet i islams namn. Om detta vet vi inte heller något med säkerhet, men låt oss anta att personen anser sig vara muslim och anser sig ha begått brottet i islams namn. Hur förändrar det saken?

Människor begår onda våldsdåd mot andra människor

Människor har i alla tider begått fruktansvärda brott mot mänskligheten. Ofta med förklaringen eller ursäkten om att de begått brotten på grund av sin religiösa övertygelse, sin politiska ståndpunkt, på grund av sin psykiska ohälsa, eller på grund av något annat skäl. Vi har en förmåga att när det gäller vita, europeiska personer ofta acceptera förklaringen om ett ”illdåd av en galning”, men om personen är muslim, eller har en icke-europeisk bakgrund, så vill vi gärna lägga skulden på personens ursprung eller religion.

När skolmassakern i Trollhättan skedde för ett och ett halvt år sedan, så var vi snabba med att acceptera att dådet utfördes av en ”ensam galning” och ingen ropade på terror eller religion. När Breivik mördade 77 personer i Norge, så var det samma sak där. En ensam galning. Trots att han själv beskrev sig som ”kulturellt kristen”, så ringdes inga präster upp och frågade om de tog avstånd från dådet. Det var så självklart att alla med sunt förnuft tog avstånd. På samma sätt borde det vara självklart att alla med sunt förnuft, oavsett tro, tar avstånd från dådet för en vecka sedan i centrala Stockholm. Och jag har inte sett några exempel på någon som inte tar avstånd.

Hatet av de som utger sig för att vara muslimer skadar andra muslimer

Ingenting ställer till så mycket elände, hat och hot mot muslimer som de vansinnesdåd som utförs i islams namn, även om personerna som utfört dem inte har något stöd för sitt handlande i sin religion. I en av Koranens suror kan man läsa följande:

”Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.

Koranen Al-Ma’idah, vers 32

Det finns många fler exempel på att det är en myt att islam är en våldsam religion.

 

En ung somalisk kvinna med slöja blev attackerad i centrala Stockholm precis efter dåden på Drottninggatan

Beslöjad flicka Foto: Fatou Darboe, Afropé

Det som inte framgår på några löpsedlar eller delas i några Facebookflöden är det hat, hot och de faktiska attacker, både verbala och fysiska som riktas mot muslimer här på våra gator i Sverige. Hijabbärande muslimska kvinnor är rädda för sina liv. Strax efter dådet på Drottninggatan blev en ung kvinna i 20-årsåldern attackerad i centrala Stockholm. Hon blev utsatt för våld av en främmande man. Kvinnan har somaliskt ursprung och hon bär hijab. Den unga kvinnan blev så skadad och chockad att hon tvingades uppsöka sjukhus.

Muslimska flickor och kvinnor lever i rädsla och vågar inte lämna sina hem

Andra muslimska kvinnor vittnar om hur de känner sig särskilt attackerade efter de senaste veckornas händelser. Framför allt efter dådet på Drottninggatan, men även efter de två TV-program som gick nyligen där man kritiserade en muslimsk skola i Vällingby, samt att kritik lyftes mot att det finns kvinnor som menar att de inte får leva ”fritt” på sina egna villkor i invandrartäta förorter. Det jag har mycket svårt att förstå är hur man kan kritisera att kvinnor blir utsatta för tvång och ofrihet av andra muslimer, samtidigt som man tar sig rätten att själv hota, attackera och hata samma kvinnor?

I stängda forum runt om på nätet, sitter muslimska flickor och kvinnor och vågar inte gå till sina arbeten. I det ena inlägget ber man för offren och dess anhöriga, i nästa inlägg skriver man om att man inte vågar gå till affären förrän någon familjemedlem har möjlighet att följa med. Man ställer in möten och ber om sällskap till och från arbetet. Det går så långt att i helgen fanns det unga kvinnor som bad om stöd på arbetet då de skulle arbeta ensamma och var rädda att bli attackerade av kunder, men inte fick något stöd för sin rädsla av sina chefer och överordnade. Om dessa kvinnor skrivs inga löpsedlar. Om den skräck de upplever skrivs inga svarta rubriker.

De kvinnor som bär hijab i Sverige idag, beskrivs ofta som förtryckta, påtvingade slöja och att leva liv där de saknar frihet. Dessa kvinnor finns nog också, men de kvinnor jag dagligen har kontakt med, beskriver sin ofrihet när de lämnar hemmet och möter det svenska samhället. Ett samhälle som de är födda och uppvuxna i och ständigt intalas att de är en del av, men som de själva anser att de exkluderas ur, när de beskriver sin personliga situation och rädsla för hatet och hoten som riktas mot dem. När börjar kampanjerna och manifestationerna för mina hijabbärande systrar?

Till sist vill jag påminna oss alla om, i tider när rädslan är stor, att vi som älskar och värnar om andras liv, är många, många fler än de som hatar och vill skada och som vill ta andra människors liv! Det visade Stockholm också kort efter dådet och det ska vi inte glömma när vi känner osäkerhet och rädsla för det som sker i vår närhet och omvärld!!

Nästa gång du funderar på varför personer som anser sig vara muslimer begår extrema dåd i islams namn och var dess motsvarighet finns inom kristendomen till exempel, så kan du kika på DENNA!

Fatou Darboe

När spelreglerna ändras

Efter händelsen på Drottninggatan blev Stockholm mer enat än någonsin tidigare. Det värmer att se, att vi trots den tragiska händelsen fortsätter stå upp för kärlek och medmänsklighet. Precis som många andra är jag imponerad av den värme som spreds bland stadens medborgarna, där många öppnade sina hem för främlingar. Det som hade kunnat skapa kaos, öppnade våra hjärtan.

Foto: Rokibath Alassane

Mitt i all kärleksmanifestation kan jag inte låta bli att känna viss frustration över skevheten i närhetsprincipen som finns i både journalistiken och människohjärtan. Missförstå mig inte, det var en fruktansvärd händelse som tog många liv och lämnade oss alla i chock. Jag var, som alla andra, orolig för vänner och ledsen för skadade och de som tvingades bevittna det hela. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här är en bråkdel av det som varje dag händer i andra delar av världen. Nu när Sverige smakat på känslan av terror, kommer vi att ännu mer uppmärksamma och fördöma det som händer i Syrien och nu senast i Egypten? Det är oklart om det här var en terroristattack, men oavsett orsak vet nu många människor i Sverige, efter händelsen på Drottninggatan den 7 april 2017; hur det känns att frukta för sitt liv. Betyder det att vi har bättre förståelse för människor som tvingas fly sina hemländer?

I media uppmanades människor om att inte sprida bilder på döda och skadade på sociala medier. Var finns den finkänsligheten när bilder på döda barn från Syrien visas på de statliga tv- kanalernas nyhetsrapporteringar? Eller när Aylan Kurdi blev profilbild för döden på medelhavet? Jag vill inte vara den som är den, men var finns respekten för de offren? Varför ändras spelreglerna?

Trots min svaga bitterhet på avsaknad av större lins på perspektiv, är jag stolt över att vara stockholmare. Jag hoppas att vi fortsätter stå solidariska och starka mot andra typer av onda krafter.

Rokibath Alassane

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson