Kategoriarkiv: Kultur

Oko Drammeh – The Man, The Myth, The Legend

oko drammeh 1Att möta Oko Drammeh på svensk mark för min intervju känns speciellt. Oko har visserligen besökt Sverige vid flera tillfällen tidigare genom åren, men jag är ändå glad att möta honom här för denna intervju.

Oko Drammeh har närmast blivit en legendarisk person när det kommer till gambisk kulturliv. Jag tror knappt jag har hört talas om en erkänd gambisk musiker där Oko inte har varit inblandad någon gång under personens karriär.

Oko´s mångåriga erfarenhet inom gambiskt kulturliv har naturligtvis bidragit till att han idag besitter enorma kunskaper om både dåtida och nutida kulturliv. Något som vid flera tillfällen slår mig under den långa intervju jag gör med Oko är att han besitter andra viktiga kunskaper än de kulturella och musikaliska.

Oko avslöjar gång på gång sina enorma historiska kunskaper också, vilket blir ett härligt komplement när han berättar om dåtida artister och händelser långt tillbaka i tiden.

Den långa och intressanta intervjun som pågår under nästan fyra timmar gör det också till den svåraste intervju jag genomfört. Oko´s generositet att dela med sig av sina kunskaper, minnen och glada skratt gör att jag skulle vilja göra kanske tio artiklar i stället för en. Jag ska ändå försöka begränsa mig.

Oko Drammeh är en mångsysslare av sällan skådat slag, men han titulerar sig helst som producent, vilket även är hans huvudsyssla, men med sitt skarpa intellekt blir jag inte förvånad över hans engagemang i gambisk kulturindustri, musikproducent för internationella festivaler runt om i världen, att förbättra lagen i Gambia för artisters copyrights, förena människor både över afrikanska gränser, men även över amerikanska och europeiska gränser.

jaliba kuyatehFör tillfället är Oko Drammeh i första hand på besök i Sverige för att promota Jaliba Kuyateh, som just nu är på turné och som vi nyligen fick en exklusiv intervju med. Oko vill lyfta fram en musikalisk sida av Jaliba som ännu är okänd för många. Jaliba Kuyateh´s skiva Kora Dance kan du läsa mer om HÄR!

Jaliba Kuyateh är den största koramusikern i Gambia idag och vår skribent Kiqi som nyligen gjorde intervjun med Jaliba fick ett mycket öppenhjärtligt och sympatiskt intryck av honom.

Det är med glittrande ögon Oko berättar om hur Banjul, Gambia´s huvudstad, befolkades, hur turismen som funnits länge i Gambia, fick uppleva något speciellt som till stor del försvunnit idag, när de besökte Gambia. När befolkningen ökade i Banjul, folk flyttade in från olika delar av landsbygden och började skapa sig ett liv i huvudstaden, så gjorde man det med ett kreativt skapande. Liv, glädje, musik och kultur blev en del av Banjul. oko drammeh 3

”We thougt we were so great and that we were the Stars and Kings”

We thougt we were so great and that e were the Stars and Kings, berättar Oko med ett stort leénde när han försöker beskriva den tiden. När folk flyttade in till staden, saknade de skalor. Kreativiteten blomstrade och den kulturella industrin såg inga begränsningar.

”In Banjul you can hear everything: traffic, birds singing, ocean-sounds. Pure culture. Broad scale of the gambian culture”

In Banjul you can hear everything: traffic, birds singing, ocean-sounds. Pure culture. Broad scale of the gambian culture, menar Oko entusiastiskt.

oko drammeh 4Med den inlevelse Oko berättar, är det lätt att känna vindslagen och höra palmbladens prasslande, den torra hettan på en innergård i ett compound mitt i Banjul när solen står som högst, höra vågorna skvalpa mot strandkanten, bilar tuta i trafiken och doften av färsk fisk och churay som blandas i näsborrarna. Det är en ynnest att få ha detta samtal med Oko Drammeh.

Vi kommer in på turismen.

”That time we did´nt have Boss-Lady”

That time we did´nt have Boss-Lady, säger Oko.

Uttrycket ”bosslady” är ett relativt nytt uttryck i Gambia som används på gatan, på marknaden till turister som vandrar omkring. Har man ett litet hum om den svarta historien så är det lätt att få en obehagskänsla för detta uttryck. Jag passar på att fråga Oko var detta nya påfund kommer ifrån? Oko förklarar att man uppfunnit ordet för att ”please the tourism”. Oko menar att det är ett uttryck som uppkommit genom folk som flyttat in till städerna från landsorten och som sedan spridits i landet. Ordet skapar en barriär och en ojämlikhet mellan befolkningen i Gambia och turismen.

Det går inte att ta miste om var Oko Drammeh har ärvt sitt breda och stora engagemang. Ya Arret Mboge, född i södra Banjul 1910, var Oko Drammeh´s mor, må hon vila i frid. Oko Drammeh´s far var Pa Kebba Landing Drammeh, civilingenjör vid Gambia Marine Department vid Wilberforce Street i Banjul. Må även han vila i frid.

Ya Arret Mboge, Oko Drammeh´s mor var en stark förkämpe för barns och kvinnors rättigheter och var även en förkämpe för social rättvisa och hon stred också för Gambia´s självständighet. Ya Arret Mboge hade även ett starkt engagemang för konst och kulturell verksamhet och arbetade aktivt för att sprida den gambiska kulturen utanför landets gränser, men också för att befästa den i Gambia. Hon var medlem i Gambias Muslimska kongress och hennes idéer var revolutionära och hon omdefinierade den traditionella synen på kvinnors roll i samhället.

Hennes engagemang för de fattiga i samhället var stort och hjärtligt och det är lätt att förstå var Oko Drammeh´s drivkraft och styrka har sitt ursprung.

oko drammeh 2

Oko Drammeh har också ett starkt engagemang för gambiska artisters möjlighet att tjäna pengar till försörjning på sin egen musik. Han har arbetat mycket för att de ska få ut copyright för sin musik som spelas, då de har svårt att tjäna pengar på sin egen musik. Oko har i allra högsta grad varit delaktig i att få igenom lagar i Gambia för att öka artisters kreativitet genom att de ska kunna få inkomster för sin musik.

Införandet av copyright innebär att 80% av det som spelas i media i Gambia, ska vara musik av gambier. Införandet arbetades fram av WIPO, World Music Property Organisation.

Lagen innebär också att endast legal musik får spelas i gambisk media. 2004 gick lagen igenom och den implementerades i april 2013. Oko Drammeh är även styrelseledamot i West African Copyright society.

Oko är mycket väl insatt i musikfestivaler runt om i världen. Han skapade The African Music Festival i Holland. Han har organiserat bland annat en Holländsk musikfestival under hela deras karriär, vilket är ca 30 år, sedan 1983. Oko var med och introducerade den första Afrikanska musikfestivalen i Hollywood, Los Angeles, USA, China och i de Karibiska öarna.

Redan som ung reste Oko runt på festivaler världen över. Han minns hur trött hans familj var på honom över att han lånade ihop pengar från familjen för att resa till och investera i olika festivaler, hur han sedan kom hem, lånade mer pengar som familjemedlemmar trodde var för att betala sina skulder, men i stället gick även de nya lånen till att resa runt och investera i nya festivaler. Oko skrattar när han berättar om dessa minnen och det är lätt att förstå att han levt för musiken och det kulturella livet både i och utanför Gambia, även om det också skapat konflikter inom familjen.

Oko´s förhoppningar och framtidsvision är att Gambias kreativa kulturindustri kommer att bli mer ekonomiskt fördelaktigt för landet än turismen och jordbruket.

Oko´s planer för den närmsta tiden från det som nu är kvar av 2013 och under det kommande året 2014 är följande:

  • En dokumentär om Oko´s liv och hur han har samordnat musikaliska produktioner och andra produktioner tillsammans med fallna hjältar såsom Johnny Secka, Ifangbondi Band, Djibril Jobe Mambetty, Ousman Sembene med flera. Johnny Secka har bland annat arbetat med Jackson Five och James Brown.
  • En TV-dokumentär om Music Festival of Holland.
  • Oko kommer även att resa runt på olika festivaler i Europa.
  • Två andra filmer som ska spelas in i Senegal. Den ena har redan påbörjats.
  • The Gambia Business Award, som ska stimulera gambisk ekonomi genom ett stort event till gambiska pristagare så gambiska yrkesmusiker kan bli erkända och prisbelönade som ett certifierat erkännande.
  • Gambias bidrag till Sverige på ett storslaget vis.
  • Oko är lite hemlighetsfull när det gäller svenska projekt, men antyder ändå att det inte är omöjligt att han skapar en afrikansk musikfestival här i Sverige i framtiden…

Slutligen vill jag tacka Oko Drammeh för den långa intervjun, den glädje och entusiasm som han visar över att få dela med sig av sin historia, av sina kunskaper och för att jag fått uppta så mycket av hans tid för tidningen. Varmt tack, Oko och med våra varmaste lyckönskningar för framtida planer och engagemang.

oko drammeh 5

Kontakta Oko Drammeh:

Mail: drammehoko@gmail.com

Facebook

Twitter

Oko Drammeh (Hemsida)

Sotokoto (TV-kanal)

African Music Festival

Tidigare har vi nämnt Oko i vår artikel om musikern Maudo Sey efter hans bortgång tidigare i år.

fatou touray

Glad Tabaski eller Eid Mubarak

prayingman

Idag, ungefär 70 dagar efter Ramadan infaller årets offerhögtid, idh-ul-Adha, eller Tabaski, som det kallas på wolof i Gambia och Senegal. Vi önskar våra läsare en Glad Tabaski och att ni får fira den tillsammans med era närmaste!

Tabaski och Korité är de två högtider under året då alla muslimer vill kunna slakta åtminstone ett lamm (som måste vara äldre än ett år). Det går också bra att slakta en get, en kamel (äldre än 5 år) eller en ko (äldre än 2 år), beroende på hur många som ska ha mat. Många svenska muslimer med rötter i Gambia och Senegal som inte kan slakta själva skickar ofta pengar till släktingar eller vänner därhemma som slaktar och ser till att köttet delas ut, ofta inte bara till familjen utan också till familjer som inte själva har råd att slakta.

Ni som har en Hadji eller Hadja i familjen, dvs någon som redan varit i Mecka, eller någon vän eller släkting som just nu är i Mecka för att göra vallfärden, vet att just den här tiden på året – de tio första dagarna i månaden Dhul Hijja – betraktas som den allra mest välsignade för muslimer och att det är då alla vill besöka Ka’aba, Mecka och Medina, be, fasta och göra många goda gärningar. De tio dagarna och vallfärden avslutas idag med offerhögtiden, Tabaski. För alla oss som är hemma och inte på pilgrimsfärd är det då dags att sätta på sig nya kläder, gå på besök till varandra och be om förlåtelse, vara generös mot de som har mindre än man själv och bjuda in gäster för att äta och fira tillsammans.

Ni kanske har läst något av alla de skämt om getter och lamm som just nu snurrar på nätet? På en skämtteckning säger det ena fåret darrande till det andra ”Vad är det med dig, är du inte rädd, ska vi inte gömma oss?” och det andra fåret, som är iklätt solglasögon, sitter i en solstol och ser cool ut, svarar ”oroa dig inte, i år är priset så högt att ingen har råd att köpa oss”. Det är också ett känt faktum att under Tabaski är priset på offerdjur och kläder ofta skyhögt. Stora familjer som har råd och vet att de kommer att ha många gäster köper många djur tidigt och låter sedan djuren gå och beta på gården i väntan på Tabaski. Idag är det dags att säga adjö, göra sitt offer och låta festen börja.

Dagen innan Tabaski kallas Arafatdagen eller Yawm Al Arafa och har stor religiös betydelse inom Islam. Alla muslimer, alltså inte bara de som är på vallfärd eller hajj under den här tiden, har blivit lovade förlåtelse ett år bakåt i tiden och ett år framåt i tiden om de fastar, ber, ångrar sina synder och gör du’a under Yawm Arafa. Det är alltså många som fastar dagen innan Tabaski.

Offerhögtiden har många namn bland muslimer runtom i världen, i Turkiet och på Balkan kallas den Kurban Bayram och i Nordafrika kallar berberna den för Tafaska. Muslimerna firar den för att minnas profeten Ibrahim (AS) och den stora betydelse han haft för Islam. Enligt både Koranen och Bibeln var Ibrahim så hängiven Allah att han var beredd att offra sin äldste son på Guds befallning, men Gud rördes så av denna handling att människorna blev förlåtna alla sina fel och brister och Ibrahim fick instruktioner att offra ett lamm istället. Sedan dess firas vallfärden och offerhögtiden för att muslimerna ska minnas sitt förbund med Gud och få möjlighet att få sina synder förlåtna. På Arafatdagen minns muslimerna framför allt just denna händelse. Enligt traditionen var det också Ibrahim som reformerade Islam, återuppbyggde Ka’aba, och utformade pilgrimernas vallfärd, så som den fortfarande praktiseras. På samma sätt som Medina brukar kallas för profetens eller Muhammeds stad, kallas därför Mecka för Ibrahims stad.

För alla pilgrimer som just nu är mitt uppe i sin vallfärd till Mecka och Medina i Saudiarabien är ett av de viktigaste målen att få spendera natten till den 9 Dhul Hijja (dagen innan offerhögtiden) uppe på Arafatberget (جبل عرفات ; Jabal ‘Arafat, eller Jabal ar-Rahmah, förlåtelsens berg) och be där från morgonen fram till middagsbönen. Det sägs att det finns inga böner som är så kraftfulla och fyllda av välsignelse för de bedjande och deras nära och kära som en du’a på Arafat under just denna dag. De flesta ber också för alla muslimer i världen. Och det sägs att den pilgrim som inte varit vid Arafat denna dag inte har fullföljt sin hajj.

Bild: thegambia.nu
Bild: thegambia.nu

Arafat är bara en av flera platser som pilgrimerna i Mecka besöker under vallfärden. Berget är ungefär 70 meter högt och nedanför ligger Arafat-slätten. Men det är en av de viktigaste platserna. Det finns många referenser till Arafat samt de tio dagarna av Dhul Hijja i Koranen. Profeten Muhammed (SAWS) sägs på den nionde dagen i denna månad ha mottagit Koranens sista verser vid just Arafat och enligt traditionen höll han också sin sista predikan till sina trogna just här. Arafatdagen och besöket på berget markerar därmed också höjdpunkten för vallfärden till Mecka, som är en av de fem pelarna inom Islam och som alla muslimer förväntas genomföra en gång i sitt liv om de har råd och är friska.

Under den muslimska vallfärden rör sig de troende enligt ett visst program mellan olika stationer och vid varje plats ska de minnas olika händelser som är av betydelse för Islam och utföra vissa handlingar. De flesta pilgrimer förbereder sig noga och reser tillsammans i arrangerade gruppresor med guider, vilket också förmodligen är det klokaste med tanke på att folkhavet är enormt – förra året kom ungefär 2,5 miljoner till vallfärden enligt Saudiska myndigheter – och förvirringen kan bli stor för den som redan är tagen av upplevelsen att ha kommit till Islams allra heligaste plats.

Läs mer om vallfärden och dess olika moment HÄR.

Vallfärden underlättas numera av en massa moderniteter i Mecka, det finns till exempel tunnelbana till Arafat, sedan 2010, vilket gör det betydligt smidigare för pilgrimerna att ta sig fram och tillbaka till de olika platserna runt Mecka och det finns moderna lyxhotell med luftkonditionering och andra bekvämligheter plus utsikt över den stora moskéns Haram al Sharif och Ka’aba. Se bilder på Flickr här

Här en video från den 14 oktober 2013, som visar pilgrimerna bland annat på berget Arafat
Och här en video från morgonbönen inne i Haram Al-Sharif, vid Ka’aba i Mecka, på Arafatdagen 2013.

Som avslutning på pilgrimernas Arafatbesök brukar traditionsenligt en predikan hållas på berget innan middagsbönen om betydelsen av Arafatdagen och vallfärden inom Islam. Efter att solen passerat sin högsta punkt är det dags att gå ner igen, till Muzdalifa, där slätten är fylld av tält som pilgrimer kan vila i efter bergsturen. Nästa dag, efter morgonbönen, är det dags att göra sitt offer.

Och vi som inte är i Mecka, vi grillar våra redan slaktade lamm här hemma och går till varandra på besök efter morgonbönen.

Eid Mubarak! Glad Tabaski!

Nju fekke dewen, inshallah! – Vi ses nästa år igen, om Gud vill.

Aminta Merete
Aminta Merete

Jaliba Kuyateh på besök i Sverige

Jaliba Kuyateh, Göteborg 2013
Jaliba Kuyateh

Han är utan tvekan Gambias just nu största Koramästare och han kommer från en stor griotfamilj där praktiskt taget hela familjen är musiker eller sångare av något slag. Han sjunger på både engelska, gambisk mandinka och senegalesisk wolof. Han är ansvarig för att ha gjort koramusiken stor utanför Gambias gränser och historien säger att hans röst sträcker sig över sju oktaver. Det är något den gambiska kungen av Kora-pop säger är mer än han själv visste om. Han är en legend av sin livstid. Han är Jaliba Kuyateh.

Detta är mitt första personliga möte med denna stora artist. Men det är inte första gången jag ser honom live. 2011 hade jag äran att vara med under hans konsert här i Göteborg och det var faktiskt första gången jag hörde hans musik. Det är en trallvänlig musik, med sköna rytmer och toner från en minst sagt underhållande och samtidigt jordnära artist. Det är musik som är lätt att tycka om i samma stund man hör den. Inget man måste lyssna in sig på. Texterna är en annan sak dock. I alla fall för oss som inte behärskar varken mandinka eller wolof. Då kan det vara tryggt att veta att det han sjunger om är till nittio procent rörande barns rättigheter och hans resterande texter tar upp ämnen som fred, kärlek, respekt och traditioner från hemlandet.

Vi träffas hemma hos den familj han övernattar under sin vistelse här i Göteborg. Jaliba är i Sverige för att spela på två konserter som en del i hans Europaturné. Han har anlänt till Göteborg på torsdagseftermiddagen, med tåg från Köpenhamn, och redan på fredagen ska han hålla sin konsert här i Göteborg. Dagen efter ska han sedan vidare upp till Stockholm för att hålla sin nästa konsert. Så för att spara hans energi och göra intervjun så bekväm som möjligt så bestämmer vi oss för att ses där han övernattar. Redan innan jag hunnit hälsa på honom så slås jag av hur äkta och jordnära han känns. Han ser så sympatisk ut där han kommer gående i hallen och han är faktiskt ganska kort i sin storhet. När jag såg honom på scenen 2011 kändes han så enorm och mäktig. Jag antar att när man utövar sitt kall här i livet, så kan det få en att växa många centimeter på höjden.

Intervju med Jaliba 2

Till en början pratar vi om hans uppväxt och hur han kom in på musikens bana. Jaliba berättar att han kommer från en griotfamilj, vilket innebär att de som släkte och familj värnar om och vårdar den muntliga historian av sitt land och sin kultur. Som son till en stor kora-spelare (den bortgångna Kebba Sunkung Kuyateh) och en sångerska (Aja Bakoto Mbye, också hon avliden) är det väl knappast konstigt att Jaliba själv kom att behärska koran som om vore han född med den i sin hand. Också Jalibas styvmor var sångerska och Jalibas farfar, Wandifeng Jali, var en stor kora-spelare. Han sägs ha varit den största kora-spelaren av sin tid. Kuyateh-släkten är, som man kanske kan förstå, en respekterad och aktad griotfamilj i Gambia och det var Jalibas pappa som lärde honom konsten att hantera koran. Koran är besläktad med lutan och harpan och det är Gambias nationalinstrument. Redan som 5-6 åring började Jaliba att spela instrumentet och hans pappa använde, faktiskt, också koran som bestraffningsmetod när Jaliba hittat på något fuffens. Istället för att bli uppläxad på den vanliga vägen så fick Jaliba, då han ställt till bus, sitta ensam i ett rum hela kvällen och öva på koran. Hans pappa kunde ge honom en melodi att öva på och så fick han sitta i rummet tills han kunde den. Detta var uppenbarligen en lyckad variant av bestraffning om man ser till vart det tagit honom idag. Det är ingen överdrift att kalla honom en stor musiker världen över, men framför allt i sitt hemland. Att Jalibas namn också betyder ”Stor Musiker” är ingen tillfällighet. Hans pappa har berättat att han fick en uppenbarelse att han skulle kalla sin son Jaliba. Inte ens Jalis egen mor vet något annat namn på honom. Även om den som döpte honom nog fick det egentliga namnet viskat i sitt öra, så är Jaliba det enda namn familjen vet och det enda namn han levt med. Både i skolan och arbetslivet, lik väl som i artistlivet.

Jaliba är född och uppvuxen i ett samhälle kallat Niamina Dankunku, som ligger ganska långt från Gambias huvudstad Banjul. Någon gång i slutet av 50-talet, troligen 1957, föddes pojken som skulle komma att bli den moderna tidens kora-mästare. Som barn spelade han för att han växte upp med det och det var enbart som hobby på den tiden. Han hade inte en tanke på att det skulle komma att bli hans yrke och försörjning. Nej, istället utbildade sig Jaliba till lärare och planerade att viga sitt verksamma yrkesliv till läraryrket. Men låt oss hoppa tillbaka lite i historien och prata lite om hans ungdom och skoltid.

Jaliba med radarband

På 70-talet flyttade Jaliba till Banjul för att studera på gymnasieskolan Crab Island School och tog även sitt första jobb i en cold store. Från det gick han vidare till att få jobb i receptionen på det numera välkända Sunwing Hotell i Bakau. Men ganska snart började han istället att undervisa på grundskolan i Bakau och 1977 klarade han inträdesprovet till college som var hans biljett för att studera vidare till lärare. Han erhöll sitt lärarcertifikat 1979, men det kom han inte att ha mycket användning för. Under åren på högskolan bildade nämligen Jaliba sin första musikgrupp som han kallade ”Jaliba & the Kora Committée”. Medlemmarna i gruppen var allihop lärarstudiekamrater till honom och de kom att utveckla ett sound som många uppskattade. Deras första låt hette ”Tesito” och där sjöng de om vikten att sätta värde i hårt arbete och uppmuntrade alla gambier att arbeta hårt för att förbättra livet för sitt folk. Det var tack vare denna låt som gruppen och Jaliba gjorde sig ett namn i det offentliga. De spelade på tillställningar och dopfester överallt i områdena och till slut hamnade de också i radion.

Under 80-talet började så Jaliba inse sin storhet inom musiken och nu är vi alltså tillbaka till tiden då han precis fått sin lärarlegitimation. Det är här och nu Jaliba, sin lärarlegitimation till trots, beslutar sig för att helt lägga läraryrket åt sidan till förmån för musiken. Hans lärarkollegor fortsatte dock att engagera sig i läraryrket och Jaliba formade då en ny grupp och det är nu ”Jaliba & The Kumareh Band” uppstår. En ny typ av kora-musik formas, med inslag av den internationella popmusiken och med budskap om uppfostran, utbildning och säkerhet för barnen. Plötsligt gör sig Jaliba känd även internationellt. Hans tid som familjeman tog också sina första stapplande steg under denna tid och 1983 föddes hans första av sex barn. Under den här tiden tilldelas han också en alldeles egen compound (En familjegård. Alltså mark där man byggt som en liten uteplats/gård med flera tillhörande bostadshus) i Brikama och flyttade dit med sin familj.

Jaliba med sina körtjejer/fruar

Nu har vi tagit oss till 90-talet i Jalibas historia och han, tillsammans med sitt Kumareh Band, fortsätter att förena den antika musiken med den mer moderna med hjälp av sitt 21-strängade instrument. Under detta årtionde kommer han också att ta emot diverse priser, utmärkelser och gör sig ett stort namn i regionerna kring Gambia, Senegal och Guinea-Bissau. 1995 utsågs Jaliba till hedersmedborgare i just Guinea-Bissau, av den dåvarande presidenten Nino Viera. Detta firades stort och han tilldelades diplomatpass och fick också en bil i gåva. Under detta årtionde släpps också Jaliba & The Kumareh Bands debutalbum, Radio Kankang (1993). Ett album som sålde i mer än 15 000 exemplar. Året efter det släpper de ytterligare två album, Dajukah och Tissoli. Ytterligare fem album, varav ett live-album inspelat i USA, släpps under 90-talet och succéen är ett faktum.

Det blir nytt millenium och Jaliba & The Kumareh Band fortsätter att turnera ihop. Deras turnéer utökas och kommer att bli något av regelbundna turnéer, med årliga återkommande spelningar i diverse länder. Dessa turnéer åker de ut på än idag. Runt maj-juli befinner de sig oftast i USA, under augusti/september och ett par månader framåt är de ute på Europa-turné och från november/december är det tillbaka hemma på Afrikas soliga guldkust, där de ibland gör upp emot två konserter, per dag! Hur orkar de, undrar jag. Men det är ingen konst säger Jaliba. Visst har han blivit äldre och är inte lika vital nu som han en gång varit. Men publiken ger honom energi och det är de som får honom att fortsätta kväll, efter kväll, timme efter timme, år efter år. Det är ingen tvekan om att det är på hemmaplan han är som störst och trivs som bäst. I januari varje år håller han en bejublad konsert, till barnens ära, som vanligtvis drar runt 10 000 besökare. Nästa års tema för konserten är ”Minska Barnadödligheten”. Intervju med Jaliba 3Till följd av sitt engagemang för barnen och deras rättigheter utsågs han till Goodwill-ambassadör av UNICEF 2006 och det är något han är väldigt stolt över och sätter stor ära i. Jaliba sägs ge nästan hälften av vad han tjänar på sin musik till välgörenhet. Han har byggt skolor, vårdcentraler och religiösa centrum till det gambiska folket. Han är känd för sin generositet och sitt engagemang i sitt folk. Utöver utmärkelsen från UNICEF syns utnämnanden som t ex En Förlossningsklinik i Bansang som är döpt efter honom, ”Årets man” 2009 från gambiska journalisföreningen, Musikambassadör i Senegal 2006, Pan-Afrika Award i Ghana, Kulturambassadör för Gambia med tillhörande diplomatpass och Goodwill-ambassadör för ett dagsjukhus för barn vid Tallinding.

Jag får uppfattningen att hans absoluta favoritplats att spela på är på hemmaplan. Där har han stor publik och enorma klungor med åskådare. Folk strömmar in och en del vallfärdar för att se honom. Men även ute på sina turnéer verkar han trivas bra och återkommer som sagt till de flesta platser år efter år. En av hans absoluta favoritscener att spela på säger han är St Dennis i Paris, Frankrike. Dit återkommer han ofta och mycket gärna. I Sverige har han ännu inte upplevt någon jättestor publik. Men i Oslo däremot, som han i år tillsammans med Helsingfors avverkade helgen efter Sverige, brukar det bli mycket folk.

Jaliba, Fatou & Tuti Kuyateh
Jaliba Kuyateh på Europaturné 2013

Jag frågar lite om hur det är att vara borta från familjen under så långa perioder. Jaliba menar att de flesta av hans barn nu har nått vuxen ålder och klarar sig bra själva, samtidigt som några familjemedlemmar till och med ingår i bandet. Bland annat en av hans bröder och två av hans tre fruar är medlemmar i The Kumareh Band. Kommer hans egna barn att bli koramsätare tro? Det är han inte säker på. Men han har självklart introducerat samtliga av sina barn för instrumentet och ett par av dem verkar faktiskt trivas med koran i sina händer. Det återstår alltså att se om vi kommer att få se ytterligare koramästare som går i sin fars fotspår och hyllas av stora artister som Youssou N’Dour och Viviane N’Dour. Nu senaste på Vivianes födelsedagsfirande i Dakar så deltog Jaliba och sjöng tillsammans med henne. Hon gjorde då klart för sina gäster att Jaliba har en röst få förunnad, med en melodisk klang och en otrolig ärlighet.

Vad säger då Jaliba själv, om sitt artisteri.
”Jo, västvärlden behöver höra mer av Jaliba”

Vi tackar Jaliba för att han tog sig tid ur sitt stressiga schema för att sitta ner och prata med oss och till våran och våra läsares ära avslutar han med att ta exklusiv ton…

”Kanske är detta varför ni är kända, för att ni är dykare. Gambia.nu. Jag tror jag gillar er med. Gambia.nu”

Nedan följer ett bildspel från Jalibas konsert i Göteborg, fredagen den 4 oktober, där Dembo TheRootsman var förband.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kiqi & Jaliba, intervju
Undertecknad med Jaliba Kuyateh
Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Skribent

Julia Fritzson
Julia Fritzson

Fotograf

BILDSPEL från Manifestationerna mot Afrofobi – 14 september 2013 – Göteborg, Malmö, Stockholm

 

I GÖTEBORG såg det ut så här..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fotograf
julia fritzson 1

 

 

 

(om inget annat anges)

 

 

.. i MALMÖ såg det så här..

Detta bildspel kräver JavaScript.

FOTOGRAF:
Malcolm Jallow
Anders Moberg

 

.. och i STOCKHOLM så här.

Detta bildspel kräver JavaScript.

FOTOGRAF:
Justine Balagade/CinemAfrica

En hyllningskonsert till Maudo Sey´s minne

maudo seyI april förlorade världen en stor, kulturell personlighet och musiker när Maudo Sey, 58 gick bort. Han drabbades av en stroke i Gambia och avled strax därefter på Huddinge sjukhus i Stockholm den 17:e april 2013. Nu anordnas en stor hyllningskonsert i Stockholm till Mao´s minne.

Många röster sörjde Maos bortgång, men mest av allt förstås hans sex barn, däribland den gambisk-svenska soulsångerskan Seinabo Sey som var Mao´s dotter. Vi skrev om Maos bortgång och de hyllningar han mottog HÄR!

Maudo var en person som inte lämnade många oberörda som mötte honom och därav sprids hans spirituella mångfald och musikaliska storhet vidare och minnet av Maudo är ännu starkt hos många som mötte honom.

Här skriver producenten Oko Drammeh, som just nu är på besök i Sverige sin hyllning till Maudo Sey för thegambia.nu:

”Tribute to a King! People I have a story about a good man, an artist and musician by the name of Mawdo Sey. He was a smart youth as a youngster, learning in the sacred schools of Tivaone and Banjul he studied and mastered many arts and craft of african and arabic music, poems ans songs. He is from the holy house of Tivaone of El Haj Malick and Abdul Aziz Sy. His father is Seihou Sey the Grand Marabout and his mother is Ya Ndye Jow of Banjul. Mawdo studied the art of singing religious hymes and islamioc gospel he found his way to Banjul from the holy Town of Tivaone and joined the Ifangbondi Band as a singer of harmonies as a tenor for Batiton lead singer Paps Touray. Mawdo and me (Oko) meet in Banjul on his arrival from Tivaonein Senegal at Bolong Njie’s house at Lascaster. On that day we went to Sahara Night Club where I worked.After a few week we shared a house, learning, teaching and leading a life of community belonging. We lived at Half Die in Banjul South. We lived, eat together and we shared the same wardrobe. The best dressed boys, socially active, trend setters and taste makers of the Gambian social Life. Mawdo performed the symphony Classic NANUCO by the Italian Composer Verdi. He became a sacred singer of divine notes. As a member of the Ifangbondi Music Group he traveled to Europe and making his home in Sweden and a family. He was dynamic and contraversal but always looking ahead with a smile. He was not a materialist person, he chose art and music to be with his soul. We will all remember him as some one who ones lived, and lived Life to the fullest. Loved by his family , friends and fellow musicians. He has left his foot prints and these footprints will remind us of brother Always. SLEEP IN PEACE TRUE FRIEND! By Oko Drammeh Music Producer Brother & Good friend.”

Nu kommer en hyllningskosert till Maudos minne att anordnas den 28:e September på Kulturhuset i Alvik med gästartisten Jupiter Diop. Mer om eventet kan du finna HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

Mot afrofobiska hatbrott i Göteborg

OLYMPUS DIGITAL CAMERASöndagen den 8e september överfölls en pappa och hans son på en gångbro i Malmö. Mannen misshandlades av tio personer som under anfallet överöste honom med rasistiska tillmälen. Allt medan hans ettåriga son gråtandes tittade på. Misshandeln fortgick tills polisen anlände till platsen. Detta sker just när Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i en ny rapport konstaterat att afrofobiska brott oftare tar sig våldsamma uttryck jämfört med andra hatbrott.

Fallet med Malmöpappan har blivit en följetong i medierna och har fått extra stor uppmärksamhet på sociala medier. I Göteborg anordnades en manifestation mot afrofobiska hatbrott på lördagseftermiddagen. Det var nätverket Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö som tagit initiativet till tre manifestationer som parallellt hölls i Göteborg, Malmö och Stockholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOmkring tvåhundra människor samlades i Brunnsparken för manifestationen som inleddes med sång och dans. Talare från Vänsterpartiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Feministiskt Initiativ och andra intresseorganisationer avlöste varandra mellan olika musikframträdanden.

Många talare riktade sin ilska över attacken i Malmö och liknande brott mot politikerna. Rättvisepartiet Socialisternas talare Denny Jovanovic frågade sig retoriskt hur länge vi ska behöva vänta på att politikerna ska ändra vårt samhälle.
– Den gemensamma nämnaren bland länder där rasismen frodas är högerpolitik. Vill man stoppa hatbrotten så måste man också stoppa nedskärningarna i samhället, sa Jovanovic och mottog applåder från övriga manifestationsdeltagare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAÅsa Engdahl, som varit med och arrangerat manifestationen tog sig även tid att hålla tal mellan alla bestyr och pratade då om vilken massmedial bild av Afrika som vi svenskar matas med.
– Varför vet så få om att Rwandas parlament är det mest jämställda i världen? frågar hon åhörarna och fortsätter beskriva hur svenskar fått en bild av Afrika som miserabelt och primitivt. Hon menar att denna bild även smittat av sig på vår människosyn när det gäller de människor som bor där och att media måste ta ett ansvar att förmedla en mer modern bild av afrikanska samhällen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAMedan antalet anmälda hatbrott med anledning av sexuell läggning stadigt minskat under de senaste fem åren så visar afrofobiska hatbrott en uppåtgående trend. Detta visar BRÅ:s senaste rapport som släpptes i somras. År 2012 var vart fjärde hatbrott med främlingsfientligt motiv riktat just mot afrosvenskar. Rapporten visar också att andelen hatbrott som bedöms som våldsbrott har minskat till förmån för hot och ofredande. Inom kategorin afrofobiska hatbrott var dock andelen våldsbrott större än inom övriga kategorier.

Kiqi Dumbuya som också hon var med och arrangerade lördagens demonstration vet inte vad som kan tänkas ligga bakom siffrorna i BRÅ:s statistik. Hon vill att regeringen ska tillsätta en statlig utredning för att gå till botten med hatbrott mot afrosvenskar.
– Det är ju inget nytt med afrikaner i Sverige, säger hon.
Själv har hon som afrosvensk dock aldrig upplevt någon afrofobi riktad mot sin egen person. Däremot så får hon ofta höra talas om vad vänner och bekanta utsätts för. Under 2012 anmäldes nästan 1000 hatbrott med afrofobiskt motiv i Sverige enligt BRÅ:s siffror. Enligt statistiken sker dessa hatbrott oftast på en offentlig plats och gärningsmannen är oftast en för offret okänd person.

Tillbaka i Brunnsparken på lördagseftermiddagen har ett lätt regn börjat falla lätt och sångerskan Cissi Dumbuya sjunger Redemption Song av Bob Marley. De andra manifestationsdeltagarna sluter upp i refrängen.

jens wingren

Gambisk filmregissör får utmärkelse i NAFCA

Ibraheem CeesayI förrgår mottog filmproducenten Ibraheem Ceesay utmärkelsen för ”bästa inhemska film” med sin film Hand of Fate, som vi tidigare har skrivit om här på thegambia.nu, i Afrikas Oscarsgala NAFCA som gick av stapeln i Washington DC i USA.

Vi har även skrivit om nomineringen till NAFCA – Nollywood & African Film Critics’ Awards, mer känt som Afrikas Oscargala.

Ibraheem´s eget första uttalande efter prisutdelningen är:

”To God Be The Glory. The Hand of Fate won ”Best Indigenous Film” for the African and Nollywood Film Critics Awards (NAFCA) African Oscars. We made Gambia proud and for the 1st time, a Gambian film winning such a prestigious award of excellence in cinema. I am dedicating this award to all the victims and survivals of child marriage and millions of girls sold into forced and early marriage every year. We need to end the violence against women and girls. Kudos my cast and crew especially Mariama Colley and John Charles Njie for getting nominations at the African Oscars. My family, friends and colleagues you guys rock! This was my 1st film, thanks to NAFCA Jury for the award and people of Gambia for the love, support and encouragement. Doing a film is a gymnastic and Gambia’s got talents, support us to build a vibrant movie industry and next project is ”SARATA” in December 2013 by HIS Grace. Proud to be Gambian!”

En längre intervju med Ibraheem Ceesay för thegambia.nu är inplanerad inom kort.

fatou touray

Watoto i Malmö!

På lördag drar något som heter Watoto igång nere i Malmö.
Ordet watoto kommer från swahilin och betyder ”barn”.

Idén bakom Watoto är enkel. Watoto ska vara en plats för alla barn med någon form av afrikanskt ursprung, där fokus ska ligga på just det afrikanska, den afrikanska kontinenten och dess diaspora.

”När man som barn med afrikanskt ursprung växer upp i Sverige
så saknar man ofta människor som ser ut som en själv och delar ens bakgrund,
som förebilder i form av till exempel lärare.
Därför är alla gruppledare i Watoto tjejer och killar med afrikanskt ursprung.
Afrika är också en kontinent som nämns mycket sparsamt
och i varierande utsträckning i förskolan och grundskolan.
Watoto ämnar att vara ett komplement till detta genom att bara fokusera
på den afrikanska kontinenten och afrikaner.
Här får barnen också träffa andra barn som ser ut som de själva
och kanske delar vissa av dess upplevelser.”
(utdrag från hemsidan)

Watoto är också en plats där det är tänkt att barnen ska kunna utöka sin afrikanska identitet och bygga på sin självkänsla. Grundarna har på Watotos hemsida noga betonat att tanken är att lägga stor vikt på allas likas värde och ge alla barnen plats att få vara med. Deras mål är att alla ska känna sig sedda och trygga när de är på Watoto.

Än så länge finns Watoto bara i Malmö och riktar sig till två olika åldersgrupper. 4-6 år och 7-10 år. Dessa grupper jobbar parallellt, men var för sig. Ibland jobbar de även tillsammans i en stor grupp. Aktiviteterna är åldersanpassade och anpassas även efter just de barn som finns i gruppen. Man jobbar med musik, dans, sagor och andra aktiviteter från Afrikas länder. Tillfällena är tre(3) timmar långa med en fikapaus i mitten. Terminsstart är satt till 7/9 och man kommer träffas varje lördag under åtta veckor.

Watoto är helt kostnadsfritt och det ingår också kostnadsfritt fika till de deltagande barnen.
All verksamhet bedrivs på svenska.

20130906_003635-1Anmälan:
För att anmäla ditt barn till Watoto så mejlar eller ringer du.
Uppge barnets namn, ålder, föräldrars namn och kontaktuppgifter.
Mejla till watotomalmo@gmail.com eller ring 0737 – 690 411.
Observera att det finns begränsat antal platser, så först till kvarn gäller!

Verksamheten Watoto har startats upp och bedrivs med hjälp av Stenbecksstipendiet, som grundarna erhöll i december 2012.

För att läsa mer om Watoto, besök deras hemsida här!
Thegambia.nu kontaktade Caroline Cline och Nandi Zulu, grundarna av Watoto, för att höra lite mer om deras projekt..

Känner ni varandra sedan innan, eller hur föll just ni två in på det här?
Vi (Caroline och Nandi) lärde känna varandra genom Café Pan-Afrika Malmö under 2012. Vi tycker båda det är viktigt att jobba för att stärka den afrikanska diasporan på olika sätt och på den vägen är det..

Hur väcktes idén till Watoto?
Idéen väcktes i samband med starten av Café Pan-Africa Malmö. Vi var flera som hade med oss våra barn och kände behovet av en verksamhet som var riktad mot barn. När man själv växt upp som barn med Afrikanskt ursprung i Sverige så är det lätt att känna sig annorlunda i många situationer, så tanken är att barnen skall få känna att de är precis som alla andra när de är på Watoto. Samt att även deras gruppledare ser ut som de själva. Vi tyckte detta var viktigt då många av oss har gått en hel skolgång utan att ha pedagoger och lärare som ser ut som oss. Även för de barn som inte upplever utanförskap kan det vara en kul barngrupp att delta i och vi hoppas att barnen kommer fortsätta att hålla kontakten med varandra utanför Watoto. Vi vill ge dessa barn ett positivt intryck av Afrikas länder samt de andra länder där det finns en stor diaspora (tex Latin Amerika, USA, Karibien, etc). Vår tanke är alltså att vi mest ska fokusera på det positiva och gemenskapen, hellre än det negativa som till exempel rasism och fördomar. Naturligtvis skall det finnas utrymme för de äldre barnen att få prata om sina upplevelser och känslor (inkl rasism och utanförskap), men vi hoppas på att genom att stärka och normalisera hur man ser ut kunna ge barnen styrka att stå upp mot den värld som ibland inte är så förstående. Nyckelordet är att n o r m a l i s e r a !

Har ni hört om något liknande någonstans, i något land?
Det finns skolor som riktar sig till barn med afrikanskt ursprung i USA, det är nog det närmsta vi kan komma.

Vad är den största anledningen till att ni dragit igång detta?
Att det är viktigt för barn att få vara den de naturligt är och se andra som ser ut som dem. Det hjälper självkänslan och självförtroendet. Det är viktigt att få växa upp och få vara på en plats där man passar in och får utrymme till att vara stolt över var man kommer ifrån. Det är det vi vill skapa för barnen på Watoto.

Hur länge har ni jobbat med idén och upplägget innan ni kunnat starta detta?
Det har varit ett sporadiskt jobb tidsmässigt. Vi mottog Stenbecksstipendiet redan förra vintern (2012), men det var inte förrän i våras som planeringen drog igång så smått.

Är detta ett engångstillfälle eller planerar ni att fortsätta med detta kommande år också?
Målet är att göra detta till en fungerande verksamhet som rullar på och växer. Det är alltid svårt att veta exakt hur det kommer att gå med något som är nytt och okänt, så som Watoto. Men vi hoppas att vi kommer finnas ett bra tag till.

Thegambia.nu tackar Caroline Cline och Nandi Zulu för att de tog sig tid att svara på våra frågor och önskar stort lycka till på lördag och framöver. Vi håller också tummarna för att liknande verksamheter sätter igång i andra städer..

Kiqi dumbuya minteh 4

Skribenter sökes

cropped-thegambiaheaderrätt.jpgTheGambia.nu expanderar och söker nya medarbetare.

Gillar du att skriva? Bloggar du? Funderingar på att bli journalist? Då är detta kanske något för dig! Vi jobbar än så länge ideellt, men med höga mål.

Vi söker

– Skribenter för diverse ämnen som rör Gambia. Akut behov i Malmö/Helsingborg. Vi är helt opolitiska och skriver istället om sådant som rör Mode, Sport, Musik, Kultur osv.. Bra inblick i Gambia och/eller erfarenheter av landet och kulturen på ena eller andra sättet är meriterande. Skriv två artiklar, eller en artikel och en krönika, från två av våra ämnen som du anser dig passa för.

– Folk som är bra på att intervjua. För detta krävs inga förkunskaper om Gambia.

– Fotografer. Akut behov i Göteborg och Malmö. Du ska ha tillgång till kamera och ha kameravana, men måste inte ha någon längre meritlista. Bifoga 3-5 fotografier i olika miljöer. Inga förkunskaper om Gambia behövs.

För dig som kanske aspirerar på att bli skribent eller journalist, eller rent av läser journalistik så är detta ett ypperligt tillfälle att få mer erfarenhet att presentera på meritlistan.

För frågor eller ansökan, mejla gambia@thegambia.nu

HÄR kan du läsa mer om oss som arbetar på thegambia.nu

På TV idag: Polarprisutdelning med hyllningskonsert till Youssou N'Dours ära.

SaariahoNdour1.jpg

Årets Polarpris har, som vi tidigare skrivit om, tilldelats den välkända senegalesiska musikern Youssou N’Dour och finska kompositören Kaija Saariaho.

I eftermiddag, 17:00, direktsänder TV4 från prisutdelning och hyllningskonserten. Prisutdelningen och tillhörande konsert hålls på Stockholms konserthus och priset delas ut av vår kung, Carl XVI Gustav.

Årets konsert bjuder på en gedigen lista av musiker och sångare med västafrikanska rötter. Tillsammans hjälps de åt att hylla Youssou för hans stora engagemang i musikvärlden. Vi kommer bland annat att få lyssna till; Vår svenska hiphop-stjärna med rötter i Mali, Timbuktu. Han spelar tillsammans med Youssous egna grupp, Super Étoile de Dakar. Svensk-senegalesiska Mamadou Sene uppträder tillsammans med algeriskan Karima Nayt. Svensk-senegalesiska duon, tillika äkta paret, Maher & Sousou Cissoko med vänner spelar också. Dessutom gästar givetvis Neneh Cherry (med rötter i Sierra Leone) konserten och framför den stora hiten ”Seven Seconds” , som hon och Youssou skördade stora framgångar med på 90-talet. Ikväll framför hon den tillsammans med den senegalesiska sångaren Carlou D.

Timbuktu, photo by Mads Maurstad polarpriset1

Polarpriset (Polar Music Prize) är ett internationellt musikpris som instiftats av Stikkan Anderson. Priset har delats ut sedan 1989, då Paul McCartney utsågs som första pristagare. Priset ska ”ges för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken”. I regel ges priset till en pristagare inom populärmusik och en inom den klassiska musikgenren. Som vinnare mottager man, förutom äran, en prissumma på 1 miljon svenska kronor. Några av vinnarna genom åren är Stevie Wonder, Bruce Springsteen, Raavi Shankar, Ray Charles och B.B. King.

Leder galan gör Petra Nordlund McGahan och Tilde de Paula intervjuar gästerna på röda mattan.

polarpriset

Läs mer om Youssou N’Dour och hans musikaliska framgångar här!

Kiqi dumbuya minteh 4