Utfiskning i Västafrika har varit ett stort problem under en längre tid, nu trappas läget upp ytterligare och miljöorganisationer såsom Greenpeace slår larm om dels hur överfiskningen slår ut fiskebeståndet, men också hur ekosystemet påverkas. Den kinesiska fiskeindustrin slår hårt i bland annat Gambia, som är ett litet land, vilket gör problemen väl synliga och många gambier oroas nu över utvecklingen i landet och starka protester mot överfisket har rapporterats.
En än så länge oförstörd strandremsa i Kartong. Men för hur länge? Foto: Fatou Lusi, Afropé
Aktivister ska ha upptäckt underjordiska rör som fiskeföretagen byggt och genom vilka de kastar tillbaka död fisk, biprodukter, bearbetad fisk och oönskade fiskprodukter rakt ned i Atlanten igen. Dessa sköljs sedan upp på stränderna, vilket skapar förorenade stränder. Många ständer är nu överbelagda med fiskrester, vilket skapar både en otrevlig syn, stark stank och det har även en negativ påverkan av miljön. Befolkningen är nu både oroade och upprörda över hanteringen av kinesiska storföretags utfiskning av Gambias vatten.
Medborgare från kustsamfundet i Gunjur och eko-byn Kartong har nu gått samman med aktivister för att protestera mot hanteringen av miljön och överfiskningen.
En studie från Pew Research Center har rapporterat att skydd enligt miljön aldrig varit särskilt högt prioriterat av afrikanska regeringar, vilket kinesiska företag gått in och utnyttjat genom att inte följa lagar och förordningar, utan i stället förorena både havet och luften, enligt smbc News.
”Gambias regering bör kontrollera sin egen politik och genomdriva regler och se till att dessa företag inte förorenar miljön”, uppger miljöaktivisten Mustapha Manneh till smbc News.
Skärmdump från Youtubekanalen Latest News
Den nya fiskmjölsfabriken i eko-byn Kartong uppges vara enorm, till ytan lika stor som en fotbollsplan. Även i Gunjur byggde kinesiska fiskeföretagare en stor fiskmjölsfabrik och många vittnar om enorma mängder död fisk och fiskprodukter på stränderna. Enligt uppgift producerar fabrikerna fiskmjöl och fiskolja som ska importeras till Asien.
Kinas egna vatten är helt överfiskade och befolkningens fiskbehov överstiger med råge den tillgång som finns i kinesiska vatten. Därför beger sig många kinesiska storföretag till Gambia och andra länder i Västafrika för att resursutvinna fisket där.
Hajfiske är ett stort problem i hela västra Afrika. Nästan alla hajar har försvunnit, vilket har resulterat i ett allvarligt sjukt och obalanserat ekosystem. Hajfisket grundar sig i att hajfenssoppa är mycket populärt i Kina och det är en dyr vara. Endast i djupa vatten finns fortfarande några hajar kvar, vilka man försöker fånga de sista av nu. Den lösning som kommit upp är att förbjuda hajfiske totalt för att skydda de få som finns kvar, rapporterar Green Wall Warriors.
Grannländer till Gambia, såsom Senegal och Sierra Leone har klagat över överfiske, dåliga fiskemetoder och föroreningar från kinesiska företag och att detta minskar fiskebestånden i havet, vilket påverkar även dem.
Röster höjs nu för att den nyligen tillträdda regeringen i Gambia ska ta krafttag för att överfiskningen och utfiskningen ska upphöra i landet. Många känner stor oro för omgivningarna, särskilt i Gunjur och Kartong.
Kraftiga regn under de senaste veckorna har orsakat stora översvämningar på ön Zanzibar som gjort att myndigheterna nu tillfälligt stänger alla skolor för att inte utsätta lärare och elever för onödiga risker.
Båtar utanför Zanzibars huvudstad, Stone town. Foto: Anna Wedin, Afropé
Det är en av Zanzibars två regnperioder som just nu pågår och som under de senaste veckorna inneburit stora regnmängder och därmed orsakat kraftiga översvämningar runt om ön.
Nedstängningen av skolorna drabbar de 350 000 barn och unga som går i skola på Zanzibar och samtidigt pågår slutexaminationerna, något som inte ställts in trots att skolorna håller stängt för regelrätt undervisning. Flertalet skolor är dock helt eller delvis under vatten.
De kraftiga regnen har ställt till med stora materiella skador då både byggnader och vägar spolats bort samtidigt som andra stater i regionen också drabbats hårt av de stora regnmängderna. I Kenya uppges minst 14 personer ha dött, samtidigt som minst 1500 personer har mist sina hem då de spolats bort av vattenmassorna.
Regnperioden som nu pågår på Zanzibar avtar mot månadens slut för att sedan övergå i en torrare period fram till början på november då den andra regnperioden startar och varar till början på januari. De båda regnperiodernas början inleds vanligen med kraftigare vindar, något som traditionellt ansett som startskottet för de många handelsbåtar som fraktat varor från ön.
Minst 18 studenter uppges ha dödats av ett träd som föll vid foten av ett vattenfall nära staden Kintampo i Ghana, under söndagen. Ytterligare 20 personer, många av dem gymnasieelever ska ha skadats när olyckan inträffade.
Vattenfallen i Kintampo i Ghana. Bilden är från ett tidigare tillfälle. Foto: Dieu-Donné Gameli
Vattenfallet ska ha varit välbesökt under helgen, med många skolelever som simmade i vattenfallet. Bilder har visats i lokala medier där tjocka trädgrenar syns i foten av vattenfallet. Andra bilder visade också organ och personer som låg uppradade på marken och uppstaplade på bilflak.
Ett lokalt polisbefäl, Desmond Owusu Boampong, ska ha uppgett till Reuters att ytterligare 20 personer behandlas på sjukhus, ett annat polisbefäl ska ha uppgett att siffran ska vara 22 ytterligare skadade.
”Det var den övre delen av ett av de största träden som rasade på dem. Det var en skrämmande scen på området som fylldes av skrik och rop på hjälp”, uppgav brandman Kwaku Boateng. Vidare ska han ha sagt: ”Det var en svår operation eftersom vissa outbildade personer ur allmänheten anslöt sig och desperat försökte hjälpa till.”
Katastrofen inträffade inte så långt efter en regnstorm dragit fram i området som ligger i regionen Brong Ahafo i Ghana. Området är känt för sina kraftiga regn den här årstiden.
Ghanas turistminister Catherine Afeku ska vara på väg till olycksplatsen för att möta offrens anhöriga och en undersökning ska påbörjas.
Larven som på engelska heter army worm hotar att förstöra Zambias viktiga grödor och landets militär beordras nu ut av Zambias president Edgar Lungu för att bekämpa larvens skadliga framfart.
Zambias armé bekämpar härmasken för att skydda landets grödor. Foto: Tidigare publicerad i PLoS Biol. (commons licens)
Majs, kassava och ris är några av Zambias viktigaste grödor och stapelvaror i de flesta zambiska hushåll. Väderförhållanden och tillgång till utsäde samt gödning är de faktorer som vanligen påverkar hur stora skördarna blir, men i år kommer största hotet mot skördarna istället från en larv.
Härmasken som det kallas på svenska är när stora mängder larver tillhörande insektsfamiljen sorgmyggor samlas i ormliknande massor och äter upp allt som kommer i dess väg. Det stora antalet larver tillsammans med deras vana att vara allätare gör att hela fält med grödor snabbt kan förgöras om larverna tillåts härja fritt.
För fyra år sedan förstördes stora delar av landets skördar just på grund av härmasken och det är därför man nu tar krafttag mot larvernas framfart. Zambiske presidenten Edgar Lungu har därför beordrat ut bland annat flygvapnet för att bistå landet i kampen mot larverna. Med militära flygplan flygs nu bekämpningsmedel ut till flertalet av landets provinser. Man hoppas att man genom att spreja grödorna med bekämpningsmedel ska kunna stoppa invasionen av larverna innan skadorna blir för stora.
Afrika har länge setts som en kontinent som tar emot välgörenhet och allmosor. Trots att kontinenten är mest rik på råvaror av alla. Men detta börjar förändras. Better Globe är ett företag som försöker kombinera vinst och avkastning med att göra gott för både människor och natur.
Better Globe startades av den norske entreprenören Rino Solberg år 2006, i Kiambere i östra Kenya. Grundaren var 60 år när han startade företaget och enligt egen utsago gjorde han det för att få ägna resten av sitt liv åt att utrota fattigdomen och korruptionen i Afrika. I Norge är Rino Solberg en välkänd person och han har tidigare varit inblandad i ett kontroversiellt projekt. I början var det trögt även för Better Globe och det skrevs negativa artiklar om företaget, i bland annat DN år 2010.
Starten var alltså inte friktionsfri, men allt har faktiskt fungerat hittills. Verksamheten är i full gång och företaget har betalat ut avkastning enligt plan varje år. Folk i hela världen har möjlighet att köpa träd via Better Globe och på så sätt hjälpa både lokalbefolkning och miljön, samt få en god avkastning.
– Jag började köpa träd 2013 för investeringens skull. Förra sommaren åkte jag sedan till Kenya och såg vilken enorm skillnad företaget gjorde för människorna på plats, säger Asta Norrman.
I många afrikanska länder är landgrabbing vanligt. Det handlar om att en familj inte har tillgång till egen mark utan tvingas ”ta” ett obrukat stycke land för att försöka odla och överleva på så sätt.
– Kommer då ett stort skogsbolag som arrenderat landet av regeringen får bonden bara flytta och förlorar sitt hem och sina inkomstmöjligheter. Många internationella bolag odlar skog i Kenya så detta är ett stort problem.
Better Globe arbetar på ett annat sätt. Inget annat skogsbolag vill försöka odla i semiöknen – de väljer bördigare områden. Samtidigt är det just i semiöknen skogsplantering är allra viktigast, för att det hindrar ökenutbredning och erosion, som båda är mycket stora problem.
Här syns tydligt hur svårbrukbar den hårda, torra, röda jorden är. I bakgrunden syns Better Globes första plantage. År 2015 började företaget med en ny verksamhet. De anlitar bönder för att odla träd på sin mark. De får då inkomst av det, förutom att de kan odla grönsaker mellan träden vilket var nästan omöjligt att göra förut. Foto: Asta Norrman
– Kenyanska regeringen har som mål att tio procent av landet ska vara skogbeväxt. De vet att skog är det enda sättet att få annat att växa. Better Globe har några plantager i Kenya, men har nu börjat arbeta på ett annat sätt. Företaget har skrivit kontrakt med bönder om att odla Better Globe-träd. Om de har skog på sin mark har regeringen ingen anledning att arrendera marken till ett skogsbolag, så bonden får en säkerhet för att få bo kvar på marken, berättar Asta Norrman.
Träden hindrar erosion, håller kvar regnvattnet bättre, minskar vattenavdunstning och skapar välbehövlig skugga från den heta solen. Detta gör att bönderna dessutom kan förbättra sina egna odlingar genom att odla grönsaker och olika cash crops (grödor för försäljning) mellan träden. Många bönder anställs också av Better Globe för att sköta om planteringarna och får då en fast lön, något som inte är helt lätt att få i dessa områden. Och självklart binder träden koldioxid från atmosfären.
En bild av vad jorderosion ställer till med. Träd som binder marken med hjälp av sina rötter motverkar detta. Varje gång det regnar på ett sådant här område spolas ännu mer jord bort. Och vattnet kan inte heller bindas i marken. Det välbehövliga regnet förvandlas plötsligt till en fiende i stället för att hjälpa bönderna. Foto: Asta Norrman
Rent praktiskt går planteringen lite olika till. Men generellt bidrar Better Globe med utbildning och plantor. Sedan garanterar företaget att i framtiden köpa virket eller det som träden producerar. Det gör att bönderna planterar sina egna grödor som vanligt och utöver det får de möjlighet att tjäna extra pengar på träden.
Tanken är att en investerare betalar sjutton euro för ett träd. De första fem åren ger trädet ingen avkastning, då det är i uppväxtfasen. Mellan år fem och år nitton får trädköparen femton procent av trädets inköpsvärde i avkastning, alltså cirka 2,50 euro per år. Det är när trädet producerar frukt, nötter eller gummi. År tjugo avverkas trädet och virket säljs. Investeraren erhåller då 170 euro. Visst, inget är garanterat. Företaget har ännu inte funnits i tjugo år. Men hittills har de betalat ut enligt plan, varje år.
Better Globe rekommenderar att man köper ett så kallat donationspaket för 53 euro.
En skola byggd av systerorganisationen Child Africa. Foto: Asta Norrman
Donationspaketet innehåller två Better Globe-träd som du får vinst av, två donationsträd till behövande samhällen, 500 liter vatten till fattiga bönder, 1,50 euro för skolbyggnad och 1,50 euro för mikrofinansiering. Better Globe har en systerorganisation som heter Child Africa och driver skolor. 1,50 euro av varje donationspaket går till att bygga skolor. Flera skolor har byggts i både Kenya och Uganda. Man arbetar även med vattenreningsprojekt och mikrofinansiering, där främst kvinnor kan få ta lån för att komma igång med egna småföretag och därmed bli självförsörjande. Better Globe driver inte själv skolorna eller mikrokreditsinstituten. De bidrar bara med pengar.
Banken på bilden är ett kooperativ. Better Globe ger bankerna starthjälp och hjälp med driften i upp till två år. Foto: Asta Norrman
På bilden syns en kooperativ bank. Människorna i området kan bli medlemmar i banken, vilket kostar tio kronor. De får en ekonomisk utbildning om räntor och vad det är bra att låna pengar till. Man kan till exempel låna till en solcellslampa så att man slipper köpa lampolja. Då kan solcellslampan betala sig på ett par månader.
– En kvinna jag träffade laddade telefoner åt människor i grannskapet och kunde efter en månad betala tillbaka lånet för investeringen hon gjort, berättar Asta Norrman.
Mungangangi Priscilla och Mutie Priscilla är två systrar som bor i närheten av Mboti. De har tidigare försökt att odla grönsaker på sitt land, men för det mesta har det tyvärr inte fungerat så bra. De har då inte haft något annat val än att hugga ned de få träd som funnits på marken för att tillverka kol och sälja på marknaden för att kunna köpa mat.
Systrarna Mungangangi Priscilla och Mutie Prisiclla tillsammans med Asta Norrman (mitten). Systrarna bor i närheten av Mboti. Det har båda tackat ja till kontrakt om odling av Acacia Senegal. De är båda änkor med många barn och barnbarn. Foto: Asta Norrman
Förra sommaren skrev de kontrakt med Better Globe om att odla 300 gummiträd på landet som de bor på. De får hjälp med vattenförsörjning och kan odla grönsaker mellan träden. Träden skuggar, binder vattnet och jorden och därför går grönsaksodlingen nu mycket bättre. De har nu intäkter både från träden och från grönsakerna.
Jan Bolmeson driver företaget Rika Tillsammans AB och en mycket populär blogg med samma namn. Jan har själv investerat en ganska stor andel av sin portfölj i Better Globe. Han har också besökt företaget på plats fyra gånger.
– Det viktigaste Better Globe ger människorna på plats skulle jag säga är en framtidstro och en möjlighet att påverka sin egen situation till det bättre. För några handlar det om arbetstillfällen eller en bättre möjlighet till utbildning för barnen, för andra möjlighet till mikrolån för att kunna börja tjäna egna pengar och för bönderna en ökad inkomst och ett högre värde på marken. Men det som gjorde mest intryck på mig var den djupa tacksamhet för det arbetet som Better Globe gör på plats. På senare tid har jag även haft förmånen att träffa representanter för många olika organisationer som ser väldigt positivt på Better Globes verksamhet. Inte minst för att den går i linje med den kenyanska lagstiftningen om att minst tio procent av ens mark ska vara täckt av träd och för att man planterar i semiöken som inte går att använda till så mycket annat.
I början skrevs det negativt om Better Globe, vad tror du själv är största risken för en investerare?
Jan Bolmeson på plats i Kenya. Foto: Jan Bolmesson
– Jag skulle säga att den största risken är fortfarande att bolaget är relativt litet och beroende av ett antal nyckelpersoner. Alla bolag har ett smalt nålsöga att komma genom i uppstarten men eftersom Better Globe har bedrivit verksamhet i tio år så ser jag att risken blir mindre och mindre för varje år. Sedan utsätts ju alla företag för risker. Tänk på krisen i Ericsson, ett företag som är både stort, känt och över hundra år gammalt. Ska man då köpa träd för alla sina pengar i Better Globe? Absolut inte. Men det ska man ju inte göra med någon annan aktie, fond eller tillgång heller.
Avverkar Better Globe alla träd någon gång? Varför inte lämna en del som skog?
– Precis som i vilket modernt skogsbruk som helst så planterar man i olika avdelningar och dessa avverkas i princip aldrig samtidigt. När en avdelning huggs ner så återplanterar man den så att det blir som ett kretslopp där åldern mellan de olika avdelningarna skiftar över tid, berättar Jan Bolmeson.
Se video där Samuel Mulli, en av bönderna, berättar.
”The man who mends women” (Mannen som reparerar kvinnor) – Afropé hade äran att vara på plats under ett av de svenska lanseringstillfällena för den prisbelönta dokumentärfilmen. I Smyrnakyrkan i Göteborg bjöd man in till filmvisning, livemusikframträdande av filmmusiken och panelsamtal. Hedersgäst under kvällen var huvudpersonen själv, doktor Denis Mukwege.
Edo Bumba Trio – Foto: Afropé
På plats i Smyrnakyrkan och förväntansfulla inför premiären av filmen ”The man who mends women” bjöds vi inledningsvis på livemusikframträdande med Edo Bumba Trio, som framförde urval av filmmusiken som är skriven av Edo Bumba själv. Harmonisk jamsession med djembes, gitarr och sång. Efter filmen hölls sedan ett panelsamtal med filmregissören Thierry Michel, en representant för svensk pingstmission och kvällens hedersgäst, doktor Denis Mukwege.
Filmen
Doktor Denis Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé
Denis Mukwege är gynekologen som kallas de kongolesiska kvinnornas Messias. För de utsatta kvinnorna och flickorna i Demokratiska republiken Kongo har doktor Mukwege kommit att bli deras frälsare. Han räddar och reparerar dem, inte bara fysiskt, utan också själsligt. Han är mannen som trots dödshot, mordförsök och en flykt till Europa för sin familjs säkerhet, aldrig har gett upp.
Filmen handlar om Mukweges outtröttliga kamp för de brutalt utsatta och våldtagna kvinnorna och flickorna i de östra delarna av det konfliktdrabbade Kongo, om hans klinik Panzisjukhuset, om hur han gång på gång bjuds in till prisceremonier och möten och hur han år ut och år in förklarar för omvärlden att en förändring i Kongo måste ske. Det är en situation som kräver hjälp utifrån eftersom landets regering inte gör det den måste.
Mukwege säger att det internationella människorättssystemet måste kräva att förövare ställs inför rätta när det kongolesiska rättssystemet inte gör det. Han frågar sig också var de kongolesiska männen är, männen som måste stå upp för dessa flickor och kvinnor.
I en sekvens i filmen får vi följa med doktor Mukwege till en lektion med några av de flickor han hjälper. En hjärtskärande scen med flera fruktansvärda vittnesmål om brutala övergrepp och konsekvenserna av dessa. En av flickorna pratar om hur hon förlorat så otroligt mycket och när hon nämner sin förlorade oskuld säger Mukwege något som förmodligen är något av det absolut viktigaste för dessa flickor att få höra. Han säger dels att det inte är en skam att gråta och så berör han deras stulna oskulder och säger att det inte är den fysiska oskulden som avgör deras oskuld, utan deras oskyldiga hjärtan – ”Ni bad aldrig om det här”.
Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé
I filmen berör man också den stora konflikten kring mineraler i landet. Hur Kongo utarmas av Västvärlden och hur jakten på bland annat coltan ligger till stor grund för de rebellkonflikter som landet dras med. Väst måste inse sitt ansvar i det här och landets regering måste på allvar ta sitt ansvar för svängdörrarna in till Kongo. Mukwege jämför Kongo med en guldsmedsbutik utan fönster, dörrar och lås.
Visst är Väst på plats i Kongo på olika sätt, men deras närvaro är kanske inte alla gånger så ädel eller korrekt som den bör vara? Hur förklara man annars att en av världens kanske just nu mest värdefulla gynekologer, under den tid han arbetade i Lemera med att rädda gravida kvinnor från att dö eller skadas allvarligt under sina förlossningar, dagligen fick promenera långa sträckor över berg och kullar trots att det fanns bilar till hands och att svaret på varför var, ”- Bilarna var inte till för oss”… Intervjuaren frågar, ”- Vem var de till för då? De vita?”… Mukwege svarar, ”Vad tror du?!”.
Filmen har visats i Haag, Bryssel och Paris. I DR Kongo förbjöds den till en början av regeringen som anklagade den för att skada och svärta ner bilden av landets armé. Kritiken som lyfts mot landets regering var säkerligen också ganska avgörande för det initiala förbudet.
”The man who mends women” är regisserad av Thierry Michel, som också skrivit filmmanus tillsammans med Colette Braeckman och Christine Pireaux. Filmmusik av svenskkongolesiska Edo Bumba, samt Michel Duprez. Mer information om filmen och hur man gör för att beställa den på DVD eller VOD finns på den officiella webbplatsen.
Demokratiska Republiken Kongo hade kunnat vara ett av de rikaste länderna i världen.
Ja, visst låter det otroligt att ett land som ligger i botten på i princip alla välståndsmätningar hade kunnat ha en helt annan position, men med hänsyn till landets enorma mängder naturresurser är påståendet inte helt obegripligt. På kongolesisk mark kan man nämligen finna många av världsmarknadens mest eftertraktade naturresurser och multinationella företag har länge bedrivit verksamheter i landet med agendan att utvinna dessa tillgångar. Således är det inte helt sanningsenligt att benämna Kongo som ett fattigt land, då pengarna flödar från marknaden som landets mineralkällor, långa vattendrag och enorma, gröna regnskog ger upphov till. Detta faktum, adderat med Kongos återkommande sistaplats över världens länders rikedomar, leder till en ekvation som inte riktigt går ihop. Hur kan egentligen ett land som är så pass rikt på värdefulla resurser listas som ett av de fattigaste länderna i världen, samtidigt som företag ständigt etablerar sig i landet och gör enorma vinster där?
Kaffebönor Bild: Pixabay
Koppar, kobolt, diamanter, guld, coltan, silver och zink. För att inte glömma mineralolja, kaffe och världens näst största regnskog. Listan kan göras lång över de naturresurser som finns i DR Kongo, och landets naturrikedomar beräknas vara värt ungefär lika mycket som Europas och USAs BNP tillsammans. Trots att det på många platser, framförallt i de östra delarna av landet, pågår en ständig utvinning av mineraler är det endast en liten del av vad landet faktiskt har att erbjuda som nyttjas. Landet har alltså en otrolig ekonomisk potential, något som internationella företag inte har varit sena med att inse då de i allt större grad etableras och utvecklas i landet. Motivationen är ofta, förutom företagens eget vinstintresse, att affärer i Kongo likväl är lönsamt för landet i helhet. En win-win situation där företag får genomföra sin agenda samtidigt som man tar tillvara på Kongos unika tillgångar och landets välstånd således kan utvecklas.
Den automatiska följdfrågan blir då, med tanke på landets utbredda fattigdom, vart tar alla pengar från mineralutvinningen vägen? När, och varför, blev en tudelad vinst bara gynnsam för den ena parten?
Bild: Pixabay
Mer än hälften av den kongolesiska befolkningen lever nämligen under fattigdomsgränsen, det vill säga på under 1.90 dollar om dagen, och mer än två tredjedelar av barnen i landet är undernärda. Landet brister inte bara när det gäller att föda sin befolkning utan också gällande fungerande infrastruktur, sjukvård och utbildning. Dessa faktorer ringar in ett land som ligger i botten på de flesta mätningar gällande ekonomisk aktivitet, levnadsstandard och välstånd.
Hur fungerar det då med företagens ansvar när de etablerar sig i utvecklingsländer präglade av politisk instabilitet och fattigdom? Och hur implementeras deras påstådda win-win situation?
Vanligtvis utvecklar företagen policys gällande etablering i länder som DR Kongo. Dessa policys ska peka på de grundläggande principer företagen ska förhålla sig till för att deras intresse ska gynnas samtidigt som de tar hänsyn till lokalbefolkning och hållbarhetsfrågor. Ofta kallas detta företagens CSR, Corporate Social Responsibility, som vanligen beskriver deras ekonomiska, miljömässiga och sociala ansvarstagande. Detta ansvar kan exempelvis handla om arbetsförhållanden på deras arbetsplatser och långsiktig hållbarhet ur miljösynpunkt gällande deras produktion. Att företag har ett samhällsansvar låter både logiskt och betydelsefullt, men dessa förlorar naturligtvis betydelse om ansvaret endast är principer på papper och inte de facto implementeras. Med tanke på de historier som har hörts från flera av Kongos mineralkällor verkar detta ansvar i många fall inte sträcka sig längre än till just principer.
Skildringar från de kongoleser som har arbetat med utvinning för internationella företag skiljer sig åt en aning. Många talar om obetalda löner eller låglönearbete, tvångsarbete och långa arbetsdagar med avsaknad av både rätt utrustning för jobbet och säkerhetstänk på arbetsplatsen. Arbeten utan kontrakt eller garantier är mer regel än undantag, vilket utgör en stor risk för arbetare inom en marknad som är så känslig för prisfluktuationer. Andra berättar om våldet i mineralkällorna, där arbetare inte sällan blir offer för sexuellt våld, och i vissa situationer slutar historierna med dödsfall på grund av de dåliga arbetsförhållandena. Den gemensamma nämnaren för de flesta historierna är företagens tomma löften om förbättring i det lokala samhället, lovord om en win-win situation som inte blir mer än bara ord.
En hög, global efterfrågan på exempelvis elektronik gör att företagen fortsätter sin utvinning i landet, då många av Kongos naturresurser är essentiella i produktionen av sådana varor, men utvecklingen av deras CSR policys går inte i samma takt trots att de fruktansvärda historierna från utvinningsprocessen på senare år har hörts allt starkare i mediala strömningar. Många företag skyller på bristande ekonomiska resurser för att kunna kontrollera och ta ansvar för hela produktionskedjan, eller rentav brist på kunskap. Istället väljer de att fokusera på den färdiga produkten och vilka vinster den kan indriva och blundar samtidigt för under vilka omständigheter grunden till produkten har lagts. Med referens till Parul Sharmas sommarprat som behandlar just hållbarhetsfrågor så finns det bara en sak företag kan göra i en sådan situation; skaffa sig de resurser och den kunskap som behövs för att göra en sådan win-win situation de talar om. När det gäller företag som gör miljonvinster varje år så är det en totalt oacceptabel och orättvis ursäkt för att göra en vinstgivande affär på bekostnad av människoliv.
Visst finns det många viktiga aspekter av internationell handel som är centrala för DR Kongo. Visst kan internationella företags etablering i landet vara en del av landets uppsving på världsmarknaden, och visst är det nödvändigt med investeringar för den ekonomiska tillväxten. Visst kan internationell kompetens likaså vara väsentligt och upplyftande för landet och visst kan denna bidra till fler arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen, men det är likväl viktigt att studera hela kontexten, från en värdefull mineral till en fullständig produkt, för att undvika situationer där företag går in i landet och plockar ut rikedomar men struntar fullständigt i de lokala problem de ger bränsle på elden till. Det är viktigt eftersom dagens förhållande i Kongo kan liknas en förfinad version av de imperialistiska kolonialherrarnas dagar i landet, då externa makter från både väst och öst fortfarande nyttjar landets resurser utan överseende för landets välmående och stabilitet. Framförallt är det viktigt eftersom DR Kongo skulle kunna vara ett av de rikaste länderna i världen, men är istället hem till en befolkning som benämner dess naturresurser som ’en förbannelse för landet’, då de aldrig ha fått se förverkligandet av de löften om förbättring som företag inom resursutvinningen har talat om.
Medan extrem torka råder på många håll i världen förbereder sig nu Mali inför de värsta översvämningarna på femtio år. Det är regionen inre Nigerdeltat som beräknas drabbas av extrema översvämningar i november och december, något som kommer drabba både människor, hem och djur.
Nigerdeltat i Mali. Foto: Pixabay
Nigerflodens inre delta är en av världens största våtmarker och beläget söder om Sahara i Västafrika. I regionen bor cirka 1,5 miljoner människor som är beroende av de årliga floderna för att kunna vattna risodlingar, fiska samt bedriva boskapsskötsel i området. De senaste åren har området inte drabbats av extrema floder och översvämningar, vilket fått människor att förflytta sig närmare vattnet. Husen är byggda närmare vattnet och när det då blir extrema översvämningar riskerar husen att rasa, samtidigt som det utgör en stor risk för människorna i området.
Det är den internationella organisationen Wetlands International, baserad i Nederländerna, tillsammans med Malis nationella vattenledningsgrupp som varje år gör prognoser för Nigerflodens flöden, och i år räknar man med rekordflöden. Redan i början på september uppmättes det i södra deltat, i Mopti, vattennivåer som var de högsta sedan 1964. Nivåerna kommer dessutom fortsätta att stiga för att nå sin kulmen i november och december då man räknar med att det översvämmade området kommer vara 2,5 gånger större än de år när det varit torrt. Orsakerna till årets rekordhöga vattennivåer beror på att regnsäsongens tidiga regn i Guinea och Mali var betydligt mer omfattande än normalt, samt att grundvattennivån i området redan var hög.
För att motverka en katastrof när översvämningarna ökar jobbar man nu mycket för att informera människor i området om att redan nu förflytta boskap och försöka skydda sina färskvatten tillgångar. Wetlands International kallar dessutom humanitära organisationer till ett möte gällande den förestående krisen senare denna månad, för att uppmana till hög beredskap och mobilisera för att kunna minska effekterna av översvämningarna.
I början av Augusti gjorde naturfotografen, Carsten Clausen, en annorlunda upptäckt när han som vanligt var ute och fotograferade fåglar. En levande schakal.
– Jag trodde först att det var en stor räv, men jag kunde ganska snabbt se att det inte var en räv, säger Clausen till Nordjyske Stiftstidende.
Denna observation är unik. Aldrig tidigare har levande schakaler synts i denna del av världen. I september 2015 hittades en överkörd schakal i Danmark. Men det är första gången man nu sett en levande, vild schakal, så högt upp i Europa.
Schakaler är en art i hunddjurs familjen, som är nära släkt med vargen. Schakalen har en kropp som är vanligen omkring 75 cm lång. Djuret väger 7 till 15 kilo. Pälsens färg är vanligtvis guldgul men kan skilja sig beroende på levnadsområdet. Djurets huvudsakliga levnadsområde är norra och östra Afrika.
I det gamla egypten var schakalen helig och man hittar spår av det från den egyptiska guden Anubis, som ofta avbildas med ett schakalhuvud och människokropp. År 2011 publicerades en studie som föreslog att den egyptiska schakalen, genetiskt sett har större likheter med svenska gråvargar och att den därför borde kallas afrikansk varg, men förslaget har fortfarande inte godkänts. Andra schakalarter har övergått till att kallas varg, till exempel etiopisk schakal kallas numera etiopisk varg.
Det har skett en spridning av schakaler i Europa de senaste åren men det är väldigt ovanligt att djuret tar sig så högt upp.
– Det är roligt att det finns biologi där ute som fungerar. Att djur håller på att testa var de kan ta vägen och etablera sig, säger Allan Carlson, naturvårdsbiolog på Världsnaturfonden (WWF), till TT.
Allan Carlson menar också att en etablering av en population i Danmark inte är omöjlig, men det skulle ta väldigt lång tid. Att schakaler skulle ta sig över till den svenska sidan är väldigt osannolikt. Vattnet skyddar och skulle några enstaka individer vilja ta sig till Sverige så måste det ske via Finland, menar han.
Många människor som bor runt Tanganyikasjön lever på fiske och ungefär 200 000 ton fisk fångas per år. Fångsten har dock minskat de senaste årtiondena och en har tidigare trott att det beror på kommersiellt fiske i sjön. Många har trott att anledningen till att fångsten minskat är att sjön har blivit utfiskad, men ny forskning visar någonting annat. Forskarna har kommit fram till att det är på grund av klimatförändringar och att det blivit varmare som fiskarna blivit färre och inte alls på grund av överfiske.
Tanganyikasjön är världens andra största källa till sötvatten och är en stor resurs för de angränsande länderna. Fisken är också en stor källa till protein och står för cirka 60% av proteinintaget i regionen. Eftersom fångsten minskat ville forskare ta reda på om det är på grund av överfiske, förändrad användning av jorden runt sjön eller om klimatförändringar är anledningen.
Tanganyikasjön från stranden i Bujumbura, Burundi – Foto: Wictoria Trei
För att få en bättre förståelse har forskarna undersökt sediment från botten på sjön. Efter en kemisk analys, av bland annat fossiler, hittade de indikationer på att fiskbeståndet har minskat i takt med den globala uppvärmningen. Forskarna säger att när en tropisk sjö blir varmare så är det svårare för det syrerika vattnet på ytan att blanda sig med det näringsrika skiktet på botten. Detta innebär att mindre näringsämnen kommer upp till ytan, vilket innebär att färre alger kommer upp och detta leder till mindre att äta för fisken.
Slutsatsen av det hela är att den ihållande uppvärmningen av sjön leder till att de olika vattenskikten inte blandar sig, stagnerande algproduktion och att miljön för de viktigaste bottenlevande djuren såsom kräft- och blötdjur är sämre.
Professor Andrew Cohen från Arizona universitet ska titta på fiskfossilerna ännu mer för att kunna tidsbestämma när förändringen i sjön börjat. Om de kommer fram till att fiskbeståndet började minska redan innan 1950, då det industriella fisket började, finns det starka bevis att det inte bara har med fisket att göra. Vilket stödjer det som de redan har kommit fram till.
Forskarna utesluter inte att fisket är en av orsakerna de senaste 60 åren. Sedan 1990-talet har fisket ökat och detta beror mycket på många konflikter i länderna som ligger runt om sjön och att flyktingantalet har ökat i området.
De som bestämmer i området behöver göra någonting nu. Klimatförändringarna kommer fortsätta och de som arbetar med fisket behöver hjälp med alternativa sätt att försörja sig i området. Andra forskare jämför det med att klimatförändringen i Europa och Nordamerika gör att fiskbeståndet ökar, men i tropiska sjöar är det annorlunda eftersom det förstör matkedjan med alger och mikroorganismer som lever i sjön. När fisken inte har mat att äta påverkar det också människor i området som inte heller får sitt intag av protein.
Fisken mukeke, som bara lever i Tanganyikasjön är en god fisk som är mycket uppskattad av lokalbefolkningen – Foto: Wictoria Trei
Det finns även en annan aspekt på det hela. Tanganyikasjön har många arter som inte lever någon annanstans. Det går att jämföra det med Galapagosöarna där det finns många djurarter som bara lever där och som alla vet om, men Tanganyikasjön har till och med fler unika arter, men det är ingen som vet om det.
Kort fakta om Tanganyikasjön – Tanganyikasjön gränsar till Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania och Zambia.
– Det är den näst största sötvattenssjön och även den näst djupaste sjön i världen.
– I sjön finns mer än 350 fiskarter och de flesta är unika och lever bara i Tanganyikasjön.
Källor: BBC Africa, Wikipedia och National Academy of Sciences journal
Afropé 
