Kategoriarkiv: Rasism/Afrofobi

Avklädd Nationalism: Du är vanlig

”Du vet inte hur det är!”

Orden kan komma från i princip vilken nationalist/sverigedemokrat som helst, i en diskussion om vad som helst.

Det gör jag ju förstås. Jag har oftare framfört att jag bott i Jakobsberg, ”enda svenska efternamnet i trappuppgången”, än jag minns. eftersom just påståendet att jag har de åsikter jag har enbart för att jag levat ett perfekt liv i en invandrarfri Stockholmsförort är så extremt vanligt i diskussioner.

Rinkeby tunnelbana, ett av många invandrartäta områden i Sverige. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Jag jobbar med invandrare. Umgås med dem. Har dem i familjen. Precis som många andra.

Men det är inte min situation som är poängen, utan de andra.

För det känns som ett mönster. Främlingsfientlighet sitter oftast ihop med en sorts narcissistisk bild av sig själv som extraordinär.

Nationalisten är alltid mer än nästan alla andra, i sitt eget huvud.

Mer utsatt.

Har sett mer av ”invandringens baksida”. Har ”invandrade kompisar”. Massor. Har drabbats mer av livets svårigheter. Har jobbat mer. Har betalat mer i skatt. Eller fått mer i försörjningsstöd. Har eller känner folk som har cancer, som har funktionsnedsatta barn, som blivit våldtagna av invandrare, som är deprimerade, har ADHD, har råkat ut för en trafikolycka.

De har gått i livets hårda skola, helt enkelt.

När man klämmer lite på dem bor de i Sveg eller Munkfors. Men de har minsann varit i Rosengård eller Rinkeby. Så de vet. Jo minsann.

Alla vi andra har förstås också drabbats av en del av ovanstående. Men vi får ivrigt förklarat för oss att vi inte alls når upp till meningsmotståndarens nivå av slit och elände.

Och jag undrar ibland om viljan att utesluta och förakta människor baserat på religion eller etnicitet inte hänger ihop med synen på sig själv som ovanligt speciell.

Om inte främlingsfientlighet står stadigt på en grund av självupptagenhet.

På en bild av sig själv som en ensam, utsatt, kämpande, lidande människa.

I så fall kanske vi börjar i fel ände.

Vi kanske skulle börja med att plocka ner vederbörande från tronen och säga: ”du är en vanlig människa”.

Eller är det för grymt?

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Krönika: Vem har rätt att kalla sig dansk

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i vår Riksdag. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i Sveriges riksdag. Normaliseringen jag tycker mig se idag, handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle. Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

Bild: Pixabay

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor: Adoption & Samfund (pressmeddelande), Sydsvenskan, Anna Mee Allerslev,

Fatou Darboe

Även vita svenskar har ansvar för integrationen av nyanlända

Vad menar vi med integration? Hur länge är man nyanländ? Och hur blir man egentligen integrerad?

Att prata integration kan ibland ta stop vid matematiska beräkningar om antal invandrare som får plats i Sverige och antal jobb, förskoleklasser och skolklasser det skulle innebära. För att inte prata om boendeplatser. Dessa praktikaliteter kring mottagandet av invandrare är otroligt viktiga, men jag önskar att vi vore lika duktiga på att skapa integration. Jag upplever att det vita majoritetssamhället inte tar ansvar för att vi alla ska leva i harmoni. Vilket för mig är vad integration handlar om. Att tillsammans skapa ett samhälle där alla får plats.

Välkommen till Marly-Gomont. Foto: skärmavbild från Youtube

Jag vill därför tipsa om filmen Välkommen till Marly-Gomont som är ett tydligt exempel på vikten av att alla är med och skapar integration. Det är en snabbkurs i främlingsfientlighet, kulturkrock och acceptans. Att den även baseras på en sann historia gör den oslagbar. I filmen flyttar familjen Zatonko från Kongo till en fransk by långt från det Paris vi många känner till. Efter många kulturkrockar och rasistiska påhopp lär sig det nya samhället att genom möten leva och respektera varandra. Jag vill därför slå ett slag för fysiska mötesplatser som en metod för integration, genom att träffas på den lokala baren, på idrottsplatsen eller äta middag hemma hos varandra?

Genom möten mellan nyanlända och etablerade personer kan vi tillsammans krossa de fördomar som finns om varandra. Vi måste våga möta varandra och utmana varandra. Men också stötta varandra i frågor om jobb och fritidsintressen. Förutom att skapa en mer mänsklig värld, skulle det minska de ständigt ökande inkomstklyftorna i samhället.

Rokibath Alassane

Borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre?

Jag visste inte vad jag skulle skriva om denna vecka. Jag har drabbats av varje skribents mardröm – skrivkrampen. Jag brinner verkligen för de ämnen som Afropé står för, att föra fram afrosvenskars sak på agendan och att sprida positiva bilder och nyheter om Afrika. Men ibland känns det som jag yttrar mig om sådant jag egentligen inte vet. Min hudfärg är ett hinder här eftersom jag inte kan uppleva det som icke-vita upplever dagligen i vårt land.

Jag menar inte att klaga, men jag är rädd att uppfattas som en sådan där vit människa som tar sig tolkningsföreträde. Jag kan ju omöjligt ha det av ovan nämnda anledning. Det gör att det känns som jag skrivit om det jag kan skriva om, hittills. Fast så är det såklart inte.

Det tåls ju att upprepas många hundra miljoner gånger om eftersom det är så ofantligt viktigt och folk tenderar att inte lyssna de första tusen gångerna. Men jag är nog rädd att uppfattas som tråkig. Och vissa saker vågar jag inte skriva om än eftersom berörda vänner eventuellt kan bli upprörda av att läsa mina analyser. Självcensuren när den är som bäst.

Så visst, jag ljuger lite när jag säger att jag har skrivkramp. Jag är väl mest rädd. Som framtida journalist är mitt jobb att vara objektiv, att föra fram alla sidors talan. Att prata med rasisten och antirasisten. Och låta medborgaren som läser själv avgöra vad som låter mest rimligt. Det är ju egentligen helt sjukt. Samtidigt är det ju det fina med demokrati. Att vi får bestämma vad vi vill tycka själva.

Det är i sig inte olagligt att vara rasist. Men det är olagligt att låta åsikterna gå ut över en annan människa. Att diskriminera och kränka är inte okej. Men ändå kränks och diskrimineras människor dagligen för att de inte är vita. Ett sådant samhälle kan inte vara sammansvetsat så som det borde. För det skapar en kollektiv olycka hos en hel grupp.

Foto: Afropé

Jag förundras ofta över vitas uppenbara oförståelse för problemet. Samtidigt brottas jag själv med att vara ödmjuk och lyssna, istället för att öppna käften och gissa att jag har rätt. Men så är jag ju kvinna också, och fått lärt mig att jag hellre ska lyssna på andra än att improvisera. Så vadå, borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre? Ja, jag tror fan det. (Ursäkta svordomen, men det är viktigt att lägga betoning på vissa saker.)

Är det något jag fått nog av så är det karlar som tar sig tolkningsföreträde i kvinnokampen, som påstår sig vara feminister och så upplysta i dessa frågor, men som sen är riktiga mansgrisar när det kommer till kritan. Omedvetet måhända, men ändå påverkar det. Varje ord bidrar till agendan så det kanske är viktigt att tänka två gånger innan något sägs. Som vit alltså.

Så – är du vit och läser denna text, prova att hålla tyst nästa gång du är i ett sammanhang bland människor som vet, som upplever förtrycket som bara du och jag kan se på avstånd. För visst är vi alla i detta tillsammans och alla behövs för att det ska ske en utveckling framåt. Men vi har olika roller i det och det tror jag är viktigt att förstå. Och förståelse kommer genom att lyssna.

Läs mer om tolkningsföreträde och andra liknande termer här.

Ida Oscarsson

 

ARBETSTILLFÄLLE STOCKHOLM: Vidga Normen söker en operativ och strategisk processledare

Fint jobbtillfälle för dig som vill vara med att skapa en inkluderande arbetsmarknad för afrosvenskar med akademisk utbildning i Stockholm. Känner du att detta är du eller kanske någon du känner så läs vidare eller lämna informationen vidare till den du tror kan passa för tjänsten. Viktigt att den som söker tjänsten har kunskap om afrofobi och begränsande normer.

Annonsen i sin helhet hittar du här, där det bland annat står att läsa följande om Vidga Normen:

Vidga Normen är ett öppet nätverk av organisationer inom offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle som primärt arbetar för en inkluderande arbetsmarknad i Stockholm för gruppen afrosvenskar med akademisk utbildning. Visionen är att Stockholm ska bli en attraktiv och inkluderande region som tillvaratar afrosvenskars akademiska kompetens. Initiativet har tagits mot bakgrund av att FN:s generalförsamling har utropat åren 2015 till och med 2024 till decenniet för människor av afrikanskt ursprung i erkännande av att människor med bakgrund i Afrika fortfarande diskrimineras och exkluderas världen över samt Afrofobirapporten som bekräftar FN:s bild även i Sverige.

Missa inte att söka tjänsten om du känner att du stämmer in på det som efterfrågas. Sista dag för ansökan är 27 januari 2017.

Skärmavbild, Länsstyrelsen i Stockholm ”Jobba hos oss”

Den rasism vi inte talar om…

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde varit utan. Eller visst, eftersom den finns så är jag glad att jag har kunskapen, men jag önskar förstås att den här rasismen inte fanns. Det är så mycket enklare att blunda för den och framför allt så gör det mindre ont.

Människovärdet får inte baseras på hur mycket melanin vi bär, eller hur väl vi kan uttrycka oss i det svenska språket. Personerna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut. Fast idag pratade vi om det öppet, min man och jag. Det här med att han blir olika bemött om han kommer till myndighetspersoner eller till banker eller inom sjukvården, eller andra ställen där man kan sägas ha viss ”makt”. Där man kan neka någon att utföra sitt ärende, genom att använda sig av godtycklighet eller lite knepiga paragrafer, eller helt enkelt använda sig av överlägsenhet för att göra någon osäker.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll. I de flesta situationer där man träffar servicemänniskor eller människor som har lite makt över en, i form av att vara till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Är man mörkare och talar med minsta lilla brytning så är oftast bemötande ännu sämre.

Det här är oftast svårt att prata om även inom familjer, för det är skamligt för många som utsätts och det är smärtsamt för både den som utsätts och för den som är närstående och tvingas se på. På lång sikt får det här självklart konsekvenser och det är ganska lätt att fundera på vilka det kan bli…

Rasism kan vara sofistikerad och subtil

Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja liksom trycka upp paragrafer i någons ansikte. Det handlar om att visa makt på något sätt.

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

För det mesta är det så tröttsamt för många svarta att de slutar prata om det. I alla fall med vita. De som inte står väldigt nära de som utsätts, inser sällan problemet. Hur stort det är och hur subtilt det sker. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller, att de sällan får ett erkännande. Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

De rasistiska antirasisterna

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det inte är särskilt rasistiskt och att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade ”antirasister”.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är, läs gärna om colorism) och som talar svenska med någon form av brytning, kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse, är ganska sällsynt. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson. Till och med om man ringt myndigheten innan för att ta reda på till exempel vilka blanketter som krävs och vad man förväntas ta med sig inför sitt ärende, är det inte ovanligt att när man väl är på plats så ställs krav som jag som vit svensk vet att man inte krävt av mig, eller som inte ställs som krav på alla som uppsöker myndigheten i samma ärende.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det finns dock kryphål att ta för vissa…

Här känner jag skam. Skam för att jag använder mitt privilegium som vit. Skam för att jag vet att det handlar om strukturell rasism. Skam för att jag lever i ett så kallat ”antirasistiskt samhälle”, där vi ändå uppfinner kryphål för att komma lindrigare undan. Skam för de personer som upprätthåller de rasistiska strukturerna och skam för att det finns de som inte kan använda sig av dessa kryphål.

Jag ber alltid att få följa med min man till viktiga möten. Inte för att han behöver någon som helst hjälp med varken språket eller utförandet av den tjänst han är i behov av. Utan helt enkelt för att jag inte står ut med tanken på att han ska behöva förnedras på ett sätt som inte anstår en myndighet att behandla sina medborgare på. Jag står inte ut med tanken på att han ska ta ledigt flera gånger från sitt arbete, för att utföra en tjänst som egentligen bara skulle kräva besök vid ett enskilt tillfälle för att få ärendet avklarat. Jag vet och min man vet att han får ett annat bemötande genom att dyka upp med en vit fru.

Det vita alibit

På samma sätt har jag agerat ”antirasistsköld” för mina barn vid olika tillfällen i livet där jag vet att de haft viktiga möten. Har jag själv inte haft möjlighet att gå har de oftast själva tagit med sig ett ”vitt alibi”. Omedvetet eller medvetet?

När min make varit på ”negativa möten” och jag sedan följt med nästa gång, så har det hetat att ”egentligen är reglerna annorlunda, men vi väljer att göra ett undantag denna gång…”

Det här är en så stor skam för vårt samhälle att jag inte vet hur starkt jag kan fördöma oss människor. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”.

Självrannsakan

Foto: Pixabay

Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism, men tyvärr så måste jag säga att jag även upplever svarta som utsätter andra svarta för denna typ av strukturell rasism, så ingrodd är den i det svenska samhället.

Vi måste alla rannsaka oss själva. Vi måste inse att rasism inte bara handlar om direkta attacker i form av våld, eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt, när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar. Så länge vi förnekar dessa strukturer, så blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa…

Jag orkar nästan inte tänka tanken på hur detta påverkar våra barn på förskolorna och skolorna, på bussar och andra ställen där barn möter människor där de blir bemötta och bedömda efter hur mycket melanin de bär på. Den ”antirasism” som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på, räcker inte långt…

Fatou Darboe

 

Jag är inte Lucia

Varuhuset Åhléns annonskampanj inför högtiden Lucia innehöll en bild på ett litet luciabarn. En icke-vit pojke i vit klänning och luciakrona. Ett oskyldigt barn.

Luciafirande oavsett hudfärg. Foto: privat

Internetrasismen tog snabbt fart, men sociala medier gick samman och kärlek vann över hat. Jag var en av de tusentals Facebookanvändare som tog sig tid att plantera kärlek och styrka i kommentarsfältet. Men på grund av hatet och den enorma uppmärksamheten bad barnets föräldrar att bilden skulle tas bort på varuhusets Facebooksida.

I samband med händelsen startade kampanjen #jagärlucia, där många rasifierade och andra personer delar barndomsbilder där man själv varit klädd till Lucia. För att visa på att det absolut inte finns något märkvärdigt över att vara icke-vit och samtidigt Lucia. Andra människor delar nutida bilder på sig själva i luciakrona. Jag förstår syftet och har full respekt för ”Jag är lucia”-kampanjen. Men jag är inte Lucia. Jag vill inte vara Lucia.

Jag har förståelse för att det i samhället finns en liten grupp människor vill hålla fast vid sina skruvade definitioner av svensk kultur och tradition. Ja, vi lever i en demokrati och individen har rätt att tycka och tänka fritt. Men gränsen går vid att ge sig på barn. Då har det gått för långt!

Foto: Pixabay

Jag är så innerligt trött på att endast vara något för andra att beskåda. Trött på att höra kommentarer om att rasism inte existerar i Sverige, och ifrågasättande av behovet av egna rum för svarta och andra riskgrupper i samhället. Ja, jag är fruktansvärt trött på att gång på gång se rasismens fula tryne. Och jag är less på att vi andra i samhället, efter varje händelse ska mobilisera oss. Samla kraft och organisera oss. Komma samman och stå emot ondskan.

Om jag är trött och arg, vad känner då de riktiga aktivisterna? De som tar varje kamp för antirasism, utbildar och inspirerar. De som dedikerar livet till att bekämpa rasism och orättvisor. Även om jag känner mig slagen för tillfället blir jag oerhört varm av att se att kampen fortsätter. Både på nätet och i det verkliga livet. Vi måste tillsammans hitta gemensamma lösningar för ett öppnare Sverige, men för mig som svart kan det också bli tröttsamt att leva med den styrkan. Hur länge är det tänkt att vi ska orka stå emot? Tillslut blir det svårt att hålla sig lugn och sansad.

Så, nej jag vill inte vara Lucia.

Rokibath Alassane