Kategoriarkiv: Recensioner

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

197996_10150194625231844_8378462_n.jpg
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Vem är främlingen?

Jag var runt 13 år när min syster introducerade mig för Albert Camus bok Främlingen. Det är en bok jag aldrig riktigt har kunnat lägga åt sidan då boken innehåller något mer underliggande som fortfarande får mig att fundera, diskutera och ifrågasätta. Ibland brukar det hända något som får en att titta på sin kompis eller fråga sig själv, ”Vad hände precis ?” Lite den känslan hade jag när jag läst klart Främlingen. Vad var det som precis hände i boken? Vad hände med den likgiltiga Meursaults liv och vad hände med personerna i hans omgivning?

I boken Främlingen får läsaren följa Meursault och den rättsprocess han hamnat i efter att han mördat en man på en strand. Personen som Meursault mördar omtalas som araben i Camus bok, läsaren får inte ens veta vad den mördade mannen heter. Det läsaren får ta del av är enbart att personen som blivit mördad av Meursault är araben. Nu, flera år senare har journalisten och författare Kamel Daoud som själv är från Algeriet skrivit boken Fallet Meursault där araben från Camus bok fått ett namn närmare bestämt Moussa. Haroun, berättaren i Daouds bok är bror till Moussa som blev mördad av Meursault och i boken Fallet Meursault är det nu hög tid för läsaren att få höra om offret Moussa.

Boken Främlingen av Albert Camus. Foto: mollyfatale (commons licens)

Utgivningsåret för boken Främlingen var 1942 och under detta år var Algeriet ockuperat av Frankrike. Albert Camus var för ett fritt Algeriet och jag får känslan att det namnlösa offret troligtvis speglar den koloniala maktens syn på de som inte var födda fransmän. Offret i Camus bok som blev mördad var en nobody som läsaren inte behövde få veta något om då han bara var en ”enkel arab” och så är det inget mer med det. I mina ögon är Moussa lite av en sommarkatt i boken Främlingen. Kanske var det med mening som den mördade personen inte namngavs för att demonstrera hur människosynen på icke-fransmän såg ut under den tiden. Eller så var personen bara en nobody som inte hade rätt till något form av gehör. Och vem är egentligen främlingen i Camus bok? Är främlingen kanske Moussa som Daoud har valt och kalla den mördade personen eller finns det en djupare underliggande historia?

Det har gått 10 år sedan jag för första gången läste boken Främlingen men personerna i boken och inte minst Meursault och hans likgiltiga approach sitter kvar i huden på mig. Jag ser framemot att läsa boken Fallet Meursault för att kanske får svar på mina frågor eller så dyker nya frågor upp, kanske blir jag mer förvirrad än vad jag tidigare var.

Nadia Chache

Kenyansk student bakom designen på Zoégas julkaffe

Nyligen strosade jag omkring i min lokala mataffär och fastnade vid Zoégas julkaffe. Det som väckte mitt intresse var den fina förpackningen och när jag tittade närmare på den visade det sig att det var en kenyansk student som designat omslaget.

Pressbild från Zoégas.
Pressbild från Zoégas.

För att ta fram förpackningen till årets julkaffe anordnade Nestlé, som äger Zoégas, en designtävling för kvinnliga studenter som studerar konst och design på University of Nairobi. Temat för tävlingen var ”coffee by women” som lanserades i februari.

Pressbild från Zoégas.
Pressbild från Zoégas.

Av de 14 bidragen som kom in blev Esther Gichuhi vinnaren. Förutom att hennes design finns på Zoégas julkaffe vann hon även en fullt betald praktikplats på Ogilvy & Mather advertising. Ester Gichuhi säger i en intervju med Nairobi News att hennes inspiration kommer från den afrikanska kvinnan som alltid har varit stöttepelaren av visdom och styrka i de afrikanska samhället. Hon ville också hitta en balans mellan jul och kaffe av kvinnor (coffee by women).

Coffee by women är inte bara ett tema för designtävlingen i Nairobi, det är även ett hållbarhetsprojekt som Nestlé (Zoégas har investerat i projektet) har, som innebär att minst 30% av de kaffebönder som utbildas i projektet är kvinnor. Utbildningen, som är gratis, erbjuds till alla kaffebönder i projektet och innehåller bland annat utbildning i hållbar och produktiv kaffeodling. Med den här kunskapen ska utbudet av kaffebönor öka och därmed även intäkterna. Kvinnorna erbjuds dessutom utbildning i ledarskap, självutveckling och förtroendebyggande. I Kenya har projektet involverat mer än 16 000 kaffebönder.

Bild lånad från Zoégas hemsida.
Bild lånad från Zoégas hemsida.

Jag tycker att det låter som ett bra projekt och Nestlé, tillsammans med Zoégas, har en långsiktig plan för att vi kaffeälskande svenskar ska få det bästa kaffet.

Men tillbaka till julkaffet. Årets upplaga innehåller mörkrostade arabicabönor från Kenya, men även från Brasilien och södra Indien. Kaffet ska ha en ton av mörk choklad och av körsbär. Jag har druckit kaffet under flera dagar och tycker det är ganska gott och jag känner tydligt tonerna av mörk choklad. Tonerna av körsbär känner jag tyvärr inte av. Jag älskar körsbär så jag önskar jag hade fått det söta inslaget som jämvikt mot den sträva mörka chokladen. Anledningen till att det är ganska gott är för att det är mörkrostat. Jag föredrar en god mellanrost. Jag hade också önskat att kaffet var ekologiskt odlat samt fairtrade-certifierat, men det är det tyvärr inte.

Zoégas hemsida tipsar om att kaffet passar särskilt bra tillsammans med stiltonost, fikon, knäck och pepparkaka. Så köp hem kaffet till första advent och duka upp en buffé av pepparkakor och njut av ditt julkaffe.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Pat Thomas & Kwashibu Area Band i Malmö

Foto: Wictoria Trei
Foto: Wictoria Trei

Med en blandning av afrikanska rytmer och inslag av både jazz och blues tar Pat Thomas & Kwashibu Area Band över Pildammsteatern i Malmö en helt vanlig tisdagskväll i juni.

Det är fullsatt och det dröjer inte länge förrän utrymmet framför scenen fylls med dansande publik. För det är svårt att sitta stilla medan musiken strömmar ut ur högtalarna. Det är en ljummen kväll och många i publiken har picknick med sig. Pildammsteatern som är en amfiteater, ligger i Pildammsparken, som är en ganska central park i Malmö, dit det är lätt att ta sig och det märks verkligen eftersom det är så mycket folk.

Det märks att de sju personerna som står på scen verkligen gillar det. De bjuder på sig själva och har roligt tillsammans. Under vissa längre instrumentala partier lämnar Pat Thomas scenen för att senare komma tillbaka och fortsätta som att han aldrig varit borta. Mellansnacket är i princip obefintligt, utan musiken får tala för sig själv. Det behövs dock inget mellansnack för jag tror att alla bara vill att musiken ska fortsätta.

Foto: Wictoria Trei
Foto: Wictoria Trei

Konserten är en del av Malmö stads program Sommarscen. Det är elfte året i rad som Malmö stad erbjuder två månader av gratis scenkonst på olika platser i Malmö. Det är både musik, dans, teater och film som visas. Det är många olika musikgenrer och även om en aldrig har hört talas om programmet så finns det många guldkorn att hitta.

Pat Thomas kommer från Ghana och har tidigare spelat i band som Blue Monks och Sweat Beans Band. 1978 blev han krönt till Mr Golden voice of Africa. Han har bott många år i både London och i Kanada, men bor åter igen i Ghana. Om du är sugen på att lyssna på den här fantastiska musiken så finns Pat Thomas & Kwashibu Area Band att lyssna till på Spotify.

Konserten vid Pildammsteatern i Malmö hölls den 28 juni.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Punk på den afrikanska kontinenten

I mitten på 90-talet började jag lyssna på punk. Punk- och hardcoremusik har spelat en stor roll i mitt liv och speciellt under min uppväxt. Jag har lyssnat på europeiska-, amerikanska och asiatiska band, men inga afrikanska. Det fick mig att bli nyfiken på afrikansk punk. Efter lite letande på nätet hittade jag en dokumentär – Punk in Africa.

Skärmdump från Punk in Africa
Skärmdump från Punk in Africa

Punk in Africa är en dokumentär från 2012 som handlar om punk, främst i Sydafrika, men vi får också en snabb inblick i Zimbabwe och Moçambiques punkscen. Den är kronologisk och börjar berätta om band i Sydafrika under 1970-talet och fortsätter till ungefär nutid. Gamla bandmedlemmar intervjuas och visar var de hade spelningar, män från skivbolag berättar om olika band och spelar gamla vinylskivor.

Det som slår mig direkt är avsaknaden av mångfald. På bilderna från spelningar finns det kvinnor, men vart är deras röster i dokumentären? Jag reflekterar även över hudfärger eftersom de som får mest plats i dokumentären som vanligt är ljushyade medelålders män.

Skärmdump från Punk in Africa
Skärmdump från Punk in Africa

Sydafrika under 1970 och 80-tal handlade mycket om att männen gick i skolan för att sedan ansluta sig till militären oavsett om de ville eller inte. Det fanns inte mycket att ha egna åsikter om utan du blev tillsagd vad du skulle tycka och tänka. Punken fick människor att börja tänka själva och se utanför ramarna. De historiska berättelserna om Sydafrika, Zimbabwe och Moçambique är mer intressanta än vad skildringen av punk är. Med det vill jag dock inte säga att punken är dålig, tvärtom! Musiken är jättebra genom hela filmen.

När vi börjar närma oss nutid, och också slutet på filmen, förändras punken till att bli mer åt ska- och reggaehållet. De pratar om att det är en naturlig utveckling att musiken går åt det hållet eftersom de blandar punken med afrikanska melodier. Jag förstår precis vad de menar och musiken är fantastisk, men jag känner fortfarande en saknad av någonting. En saknad av fler röster, fler berättelser och kanske hade dokumentären kunnat bli mer intressant om den hade varit gjord på ett annat sätt. Ämnet är sjukt intressant, men jag önskar den hade gett mer. Musiken i filmen är det som sagt inget fel på, så är du ute efter bra musik och kanske musiktips så är detta en film för dig.

Skärmdump från Punk in Africa
Skärmdump från Punk in Africa

Efter dokumentären är jag fortfarande lika nyfiken på punk i Afrika. Egentligen är jag nog mer intresserad av gräsrotsrörelsen. Hur har människor handskas med förtryck eller samhällskritik? Finns det någon motsvarighet till punken som afrikaner har använt sig av istället för att visa sitt missnöje? Tipsa mig gärna om afrikansk punk eller om det finns någon motsvarighet till samhällsmissnöje.

Vill du se dokumentären så finns den att köpa eller hyra på bland annat iTunes.

Du kan också läsa mer om filmen på IMDB eller Punk in Africas hemsida.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Från Kalahari till Kalmar

Vi är biologiskt gjorda för ett liv på den afrikanska savannen, med två timmars dagligt arbete och resterande tid umgänge och lek med vår jägar- och samlargrupp. Hur fungerar denna urtidsmänniska, hur anpassningsbar hon än är, i vår moderna tid? ”Ut ur Kalahari” av Lasse Berg, ger både insikter och många nya frågor.

Lasse Berg är en svensk författare och journalist som sedan 1960-talet ägnat sig åt Asien, Afrika och människans evolution. Hans trilogi om Kalahariöknen och människans afrikanska ursprung har sålt mycket bra och det är välförtjänt. Han har jobbat med böckerna i åratal och en av recensenterna skriver träffande att hade det funnits ett populärvetenskapligt Nobelpris borde han få det.

Helena Svensson - ut ur kalahariDen tredje och helt fristående boken i serien heter ”Ut ur Kalahari” och handlar om de senaste femtio åren. En otroligt omvälvande tid i människans historia. Samtidigt är vi biologiskt samma jägar- och samlarmänniskor som en gång vandrade över Afrikas savanner. Vi är ett udda däggdjur, vår avkomma är ynklig och improduktiv i åratal, vi fungerar bäst i grupp – att vara välanpassad för flockliv har varit en överlevnadsfördel, eremiter och enstöringar klarade sig inte länge bland Afrikas rovdjur. Vi är dåligt rustade på många sätt, men tillsammans överlever vi och blir starka. En generös, hjälpsam och empatisk personlighet har varit till stor hjälp för gruppen. Vi mår biologiskt bäst av jämbördighet och utan stora hierarkiska skillnader och under vårt kringströvande liv på savannen arbetade vi ett par timmar om dagen, för att sedan umgås och ha trevligt tillsammans.

Hur hittar vi tillhörigheten vi så desperat vi behöver i dag? Svaret i denna globaliserade värd stavas ofta konsumtion. Vi köper oss en livsstil och ett sammanhang. Fungerar det för urtidsmänniskan i oss?

Och vad har hänt i Asien och Afrika de sista femtio åren? Varför är Asien plötsligt världsledande inom så många områden? Varför syns inte samma självklara utveckling i Afrika?

Varför upplever en tidigare utfattig indisk bondefamilj att det var bättre förr, när barnen var barnarbetare, än nu, när de blivit egenföretagare och själva styr på ett helt annat sätt över sina liv? Utvecklingen går rasande fort och åt rätt håll. Men vad är det goda livet? Det är inte helt självklart.

Hur kunde folkmordet i Rwanda ske och varför är nu Rwanda ett av de länder i Afrika med mest storstilade framtidsplaner? Biståndet i Rwanda har fungerat utmärkt och regeringen satsar på att landet ska lämna sin plats bland jordens fattigaste och om ett par årtionden kvala in i det mellanskikt där så många asiatiska länder placerat sig i. Landet ska också bli ledande i Afrika inom IT. Rwanda har kallats utvecklingens hat trick, med sin snabba tillväxt, påtagliga minskning av fattigdomen och en ökning av medellivslängden med tjugo år. Rwanda är nu det tredje lättaste landet att göra affärer i i subsahariska Afrika. Endast Mauritius och Sydafrika ligger före.

”Ut ur Kalahari” är mer än läsvärd, ger mycket insikter och banar väg för nya tankar. En uppfriskande och viktig bok.

Betyg blir en mycket stark fyra

betyg betyg betyg betyg

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Premiärvisning av "En druva i solen" – full pott!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Teaterföreställningen ”En druva i solen” utspelar sig i ett enda rum. Genomgående utspelar sig flera liv, en hel familjs liv, genom tre generationer med en enda kuliss i teateruppsättningen. En kuliss som ramar in ett vardagsrum/kök och tar med oss i publiken på en resa så lång och så djup att det är svårt att sedan ta sig tillbaka. Den enkla kulissen gör att uppsättningen blir så stark, så fylld av glädje, sorg och smärta och den svarta kampen som förs i nutiden vävs ihop med 50-talets kamp. På ett annat sätt, med annan kunskap och erfarenhet, men med samma sorts diskriminering, samma förnedrande känsla av att inte ha ett fullgott människovärde.

Premiärvisning av "En Druva i Solen", scendekor - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Premiärvisning av ”En Druva i Solen”, scendekor – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Riksteaterns uppsättning av Broadwayklassikern ”A Raisin in the sun” är historisk. Rollerna har med undantag för en skådespelare, tillsatts av afrosvenskar och det i sig är historiskt.

Fredag 5 februari 2016 premiärvisas den första nordiska uppsättningen som fått namnet ”En druva i solen” för publik i en fullsatt salong.

Glädjeämnen, vardag, drömmar och bekymmer

Som i de bästa uppsättningarna skrattar och gråter publiken om vartannat. Känslan för familjen som blir så stark när vi får följa deras glädjeämnen, vardag, drömmar och bekymmer. Att få möjligheten att följa tre generationers vardagsliv är fantastiskt. Varje ålder har sin skönhet och sina svårigheter i livet.

En druva i solen i regi av kritikerrosade Josette Bushell Mingo, handlar om den afroamerikanska familjen Younger och ämnen som diskriminering och rasism är i fokus, men även klasstillhörighet och ekonomisk utsatthet är ett annat starkt fokus som båda känns förvånande aktuella i dagens samhälle, i synnerhet gällande diskriminering och rasism mot svarta i Sverige. Det blir också det som berör starkast när vi ser uppsättningen.

Premiärvisning av "En Druva i Solen", scendekor - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Premiärvisning av ”En Druva i Solen”, scendekor – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Mycket av handlingen kretsar runt en försäkring som ska betalas ut på 10 000 dollar, då familjens överhuvud, fadern har dött. Hur pengarna blir en viktig del, särskilt i sonen Walters (David Lenneman) och dottern Beneathas (Asha Ali) liv, men på helt olika sätt. Mamman i familjen spelas av Kayode Kayo Shekoni och hon gör en oerhört stark tolkning av mamman, som är en äldre och klok kvinna med drömmar, men kanske mest drömmar för sina barns välbefinnande och önskningar, samtidigt som hennes halvvissna krukväxt verkar vara hennes allra käraste ägodel. Sonens hustru som spelas av Anna Thiam har liksom sin svärmor accepterat och lärt sig leva i en fattigdom där livets glädjeämnen måste skapas av familjen själva.

Kort tidsspann mellan slaveri och nutid

Genomgående blir föreställningens budskap, som i sig är mycket starkt, än mer fokuserat på då kulissen och alla detaljer är så sparsamma och nedtonade. Det är en enkel vardag med en oerhört stark berättelse om hur en strävsam, hårt arbetande familj med en stark sammanhållning och kärlek ska få vardagen att fungera, trots att de lever i 50-talets USA, med allt vad det innebar. Särskilt starkt blir det när det kommer fram att de endast är den femte generationen i sin familj i USA. Det blir så uppenbart hur kort tidsspannet från slaveriet till nutid är.

Josette Bushell Mingo, regissör för "En Druva i Solen" - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Josette Bushell Mingo, regissör för ”En Druva i Solen” – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Pausen är välbehövlig. Vi behöver smälta det vi sett, alla känslor, all smärta som genomborrar kroppen och själen. De ibland oväntade skratten som förlöser, de väntade skratten som gör att stundens smärta blandas ut med även välbefinnande och en känsla av feel good. Att få följa en afroamerikansk familj utifrån den svarta blicken är en historiskt viktig kulturell upplevelse, särskilt som när själva originalpjäsen sattes upp 1959 i USA, så var det första gången detta skedde där och idag är det första gången det sker i Sverige. Den svenska teaterscenen har berikats av Josette Bushell Mingo. Det är stort.

När föreställningen är slut rinner tårar längs våra kinder och vi lämnar Riksteatern med en känsla av att ha fått ta del av något som vi inte tagit del av tidigare. Vi är stärkta i själen, samtidigt som smärtan fortfarande bränner i bröstet. Vi trodde vi kommit så långt, men 2016 i Sverige är situationen för afrosvenskar till allt för stor del jämförbar med afroamerikaners situation 1959… Det är smärtsamt!!

En druva i solen får fem av fem möjliga i betyg (vi vill egentligen skriva sex av fem möjliga).

betygbetygbetygbetygbetyg

 

I rollerna ser vi skådespelarna John-Alexander Eriksson, Måns Clausen, Anna Thiam, David Lenneman, Kayode ”Kayo” Shekoni, Asha Ali, Adam Högblom och Carl Jacobson. Här med regissör Josette Bushell Mingo i mitten.
IMG_0888

Tidigare i Afropé:

Nordisk premiär för Broadwayklassikern ”A Raisin in the Sun”
Riksteaterns hemsida

Kiqi D Minteh och Fatou Touray - Foto: Maureen Hoppers
Kiqi D Minteh och Fatou Touray – Foto: Maureen Hoppers

Martha & Niki – Recension

Förra veckan fick jag sms från min dotter när hon var på hem från skolan och innehållet var en bild hon tagit på tunnelbanan. Den föreställde två svarta tjejer med fina huvudbonader och färgglada tyger. ”Den här filmen borde vi se mamma” löd dotterns sms. Vi gick och såg den förra lördagen på Klarabiografen med efterföljande panelsamtal där alla medverkande var afrikansvenskar/afrosvenskar.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Hip-hop dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos vinner det finaste priset på den internationella street-dance scenen ”Juste Debout” i Paris 2010. Det är första gången två kvinnor blir världsmästare. Martha & Niki handlar om två dansares kärlek till dansen, till varandra, om självförverkligande.

Tittaren lär känna tjejerna genom dansen, de har roligt ihop och duon behöver inte kommunicera så mycket verbalt då de är synkade genom sin dans. Martha kom till Sverige från Uganda i tidiga tonåren med sin mamma och syster. Niki är adopterad från Etiopen av en svensk familj.

Det som till en början liknar en film om dans visar sig snart vara en film där relationen mellan tjejerna står i fokus. De är väldigt olika som individer.

Martha är mer tillbakadragen och pratar inte mycket. Som afrikansk svensk kan jag känna igen det från min egna uppfostran, man ska bita ihop och inte föra så mycket väsen.

Niki är mer uttåtriktad, tar mer plats och har lättare att uttrycka sina känslor.

Publiken bjuds in att följa med huvudpersonernas inre resa med tvivel, olikheter och gemensamma som individuella utmaningar. Tittaren följer också med på en geografisk resa till Cuba, Sydafrika, Grekland och Japan. Det visuella är viktigt i den här filmen, ansikten och uttryck filmas i närbild.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igenkänningsfaktorn är hög, street-dance miljön har till stor del varit mansdominerad så tjejerna har fått jobba hårt och bevisa sig.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Ur ett afrosvenskt perspektiv är den viktig då den tar upp frågor som identitet och hudfärg. Alltså väcker den frågor om att vara svart i Sverige, afrikan i Sverige, afrosvensk, afrikansvensk eller hur man nu väljer att definiera sig. Vad händer med den svarta kroppen i en miljö där svarta människor är norm? Kubaresan kan liknas vid en sorts befrielse vad gäller skönhetsidealen för tjejerna. Martha som annars håller mycket inom sig, som lider av hemlängtan kommer också till liv under den resan. Niki som svart adopterad tycker det är skönt att vara med Martha som är uppväxt i en afrikansk kultur.

Filmen väckte många känslor hos mig som afrikansk kvinna boendes i Sverige sen barnsben.

Frågor om representation, självförverkligande, rotlöshet, bejakande av sin afrikanska kultur och hemlängtan.

Samtliga bilder är från pressbilder från Martha och Nikis hemsida som du hittar HÄR!

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetygbetyg thegambianu 2

 

 

Coura Mbaye
Coura Mbaye

”Komma och gå” – både ger och kräver mycket

En av de senaste årens mest omtalade debuter är ”Komma och gå” av Taiye Selasi. En bok som fått genomgående lysande recensioner. Håller afrope.se med?

Komma och gå av Taiye Selasi
Komma och gå av Taiye Selasi

Den framstående kirurgen Kweku Sai offras på rasismens altare, efter att ha misslyckats med en omöjlig operation på ett amerikanskt sjukhus. Skammen över att ha blivit av med sitt arbete får honom att överge sin familj, sin fru och de fyra barnen.

Mamman är minst sagt chockad av den nya situationen och försöker i panik hitta en utväg. Lösningen blir att skicka tvillingarna till sin bror, barnens morbror, i Nigeria, för att han ska ta över (det ekonomiska) ansvaret för deras utbildning.

Men boken börjar med att Kweku dör, i sin trädgård, i ett hus i Ghana, dit han till slut flytt, jagad av sitt nederlag. Han förstår att det är en hjärtattack som är på väg. Men han förmår inte göra något åt den. Han väljer att dö.

Mamman skickar bud till sin vitt spridda barnaskara och ber dem närvara vid begravningen. Mamman har själv flyttat till Ghana – trots att hon egentligen är från Nigeria – och därför knappt sett sina barn på länge, eftersom barnen är kvar i USA och England.

Och det är först här boken egentligen tar fart. När återstoden av familjen äntligen samlas igen. Jag ser boken som en spegel av globaliseringens många följder. Vad händer med en familj utan fast punkt, som sprids vind för våg, som är bräcklig och utsatt på grund av avsaknad av släkt i det nya landet? Vad händer med barn som skickas tillbaka till ett land de aldrig varit i, där de dessutom råkar ut för vidriga grymheter av dem som är satta att sörja för dem? Vad händer med de barn som blir kvar i USA eller England när föräldrarna återvänder hem? Mycket av detta går att relatera till även inom ett land, i dagens moderna samhälle. Även inom Sverige flyttar många från sin hembygd och får barn som växer upp i en storstad utan släktens i bästa fall finmaskiga trygghetsnät runt sig. Men självklart blir rotlösheten och vindflöjelkänslan än tydligare när familjerna rör sig mellan kontinenter, och mellan så olika kontexter.

”Komma och gå” är Taiye Selasis debutroman. Hon är själv född i London, uppvuxen i Boston och bor nu i Rom. Så nog vet hon vad globalisering och att flytta och byta land innebär.

Boken har fått genomgående lysande recensioner och är en av senare års mest omtalade debuter. Och det är välförtjänt. Språket är glimrande, allt känns äkta – och ibland lyckas hon fånga verkligheten på ett oerhört smärtsamt sätt, ett sätt som känns unikt och väldigt nyskapande. Men själv har jag lite svårt att hänga med i svängarna. Det är så många olika tidsepoker, personer och platser att det inledningsvis är svårt att riktigt få grepp om allt, upplever jag. Det är egentligen först i slutet jag helt börjar förstå. När barnen samlas i Ghana, med sin mamma, för att ta farväl av en pappa de inte sett på många år.

Personporträtten är lysande, jag vill veta mer mer mer. Språket är en njutning, ämnet angeläget och viktigt. Men jag hade önskat en enklare väg mot målet så att säga, att boken tagit fart lite tidigare. Det är tveklöst stor litteratur. Men jag vet att stor litteratur inte alltid behöver kräva lika mycket av sin läsare.

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetyg

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Bokrecension: En svart man i mitt badrum

Jag läser titeln och känner mig lite provocerad. Tänker att detta kan bli högst intressant läsning. Eusebius McKaiser är sydafrikansk författare och debattör – en man som inte backar för att röra vid de mest känsliga och kontroversiella ämnena i dagens Sydafrika. Ämnen som helt klart är av relevans även för stora delar av övriga världen, och definitivt för Sverige. Sydafrika är inte ensamt om att vara ett land där rasism, fördomar och polarisering förekommer. ”En svart man i mitt badrum” gavs ut på svenska i december 2014 och under Bokmässan i Göteborg fick Afropé händerna på ett exemplar.

Genom hela boken får jag aha-upplevelser… allt, eller det finns några få undantag – till exempel orden ‘färgad’ och ‘kokosnöt’annars kan det mesta McKaiser berör appliceras på Sverige. Samma bekymmer, samma frågeställningar, samma motsättningar. Om än i mindre skala, i vissa fall. McKaiser trycker verkligen på alla smärtpunkter vi svarta brottas med, nästan dagligen, i ett vitt normsamhälle, han ursäktar sig inte för någon.

"En svart man i mitt badrum" av Eusebius McKaiser - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
”En svart man i mitt badrum” av Eusebius McKaiser – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

”En svart man i mitt badrum” är en samling essäer om mer eller mindre obekväma ämnen i dagens samhällen, där svarta söker och kräver sin rättmätiga plats. Sexualitet, etnicitet, hudfärg och lämpliga ordval är några av de ämnen som berörs i boken. Jag tror att nästan alla som lever i den afrosvenska diasporan kan känna igen sig väldigt väl i de flesta delarna av denna samling. För andra kan det vara en ögonöppnare eller en öppning till eftertanke och moralisk debatt med sig själv.

Boken har ett enkelt prosaspråk och är ingen tung läsning. Med sina 169 sidor indelad i essäer efter ämne kan boken passa alldeles utmärkt som småläsning, uppslagsbok eller bara att plöja igenom en dag då en känner sig sugen på filosofi. Att bli provocerad får du som läsare räkna med, men precis lika ofta ligger upphov till skratt och lurar bakom knuten.

Sydafrikas kanske just nu mest kända komiker Trevor Noah nämns i essän ”Humorrevolution”, där McKaiser filosoferar över huruvida det är okej att skämta om vad som helst och om komiker är vårt nya sociala samvete. Andra ämnen som berörs i boken är rasbagage och huruvida svarta kan vara rasister eller ej. McKaiser skriver också om ordet ‘färgad’ (coloured) och beskriver hur det används annorlunda i Sydafrika än i många andra delar av världen och hur detta kan tas emot väldigt olika.

McKaiser beskriver med humor hur hans pappa reagerade när han första gången fick veta att sonen var homosexuell – skulle du inte vilja prova bara? med en kvinna? Moralkompassen kommer fram ett par gånger under bokens gång och jag kan inte annat än fastna lite vid essän som gett namn åt boken. McKaiser berättar här hur en vit äldre dam söker en inneboende och det är viktigt att hen är vit. Historien i sig och efterspelet som kommer i författarens radioprogram öppnar en hel del funderingar. Nej jag ska inte avslöja för mycket, men det bjuds helt klart på rätt intressanta tankegångar. En känsligare del i boken berör händelser från McKaisers barndom, då han av en släkting utsattes för sexuella övergrepp och hur han senare, som vuxen, konfronterar dessa demoner.

Jag håller kanske inte nödvändigtvis med McKaiser i alla hans slutsatser, men jag roas av hans sätt att framföra sina åsikter och tyckanden, och att han så självsäkert konstaterar vad han anser vara rätt och fel i var och en sina frågeställningar.

Om du läser ”En svart man i mitt badrum” och tar dig igenom oberörd, ja då står jag först i kö bland dem som förvånas. Om du inte blir provocerad en endaste gång under din läsning, ja då blir jag också högst förvånad. Kommer du att gilla essäsamlingen i sin helhet? Jag tror det.

Du beställer den enkelt på till exempel Adlibris.
Förlag: Kinnehill Publishing

Mitt betyg:

betyg betyg betyg betygbetyg thegambianu 2

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh