I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.
Skärmdump: De ensamma
De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.
Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.
Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?
De ensamma kan du se HÄR De ensamma har även en Facebooksida HÄR Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR
Afropé har fått en intervju med en kvinna med mycket driv och ett stort hjärta! Samtidigt som Assie Jakobsson återvinner uttjänt sjukhusutrustning här i Sverige, så bidrar hon också med att hjälpa dels sjukvården, men särskilt enskilda individer som är i behov av hjälpmedel i hennes forna hemland Gambia.
Hej Assie! Kan du berätta lite om vem du är?
Hej! Jag kom till Sverige 1994 från Gambia och har jobbat som undersköterska på ett äldreboende i Munkedal sedan dess. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och det har inspirerat min till att vilja hjälpa sjukvården i Gambia så gott jag kan.
Foto: Holding Hands Gambia
Du har startat ett projekt som heter Holding Hands Gambia, kan du berätta lite om det?
Projektet startade under 2014 då jag bestämde mig för att jag skulle försöka bidra till sjukvården i mitt hemland. Jag såg gamla hjälpmedel bytas ut mot nya och bara slängas och jag såg en möjlighet att istället frakta detta till Afrika och ge handikappade människor där bättre förutsättningar till bra sjukvård. Jag kontaktade olika kommuner i närheten och frågade om de hade hjälpmedel som rullatorer och sängar som de inte längre använde. Jag måste säga att kommunerna var väldigt positivt inställda till att skänka sådant de inte längre använde. Jag fraktade sedan ned allt jag lyckats samla ihop i en container och flög ned för att sedan dela ut allt till olika sjukhus och behövande.
Foto: Holding Hands Gambia
Hur fick du idén att sätta igång med det här projektet?
Jag insåg att det finns bättre sätt att hjälpa de behövande än att bara ge dem pengar. Jag ville personligen hjälpa alla de som inte fick någon hjälp av samhället vilket var de handikappade. Det gjorde ont i mig att se dem kämpa sig fram på trasiga kryckor och hemsnickrade rullstolar.
Vad har du fått för respons i Gambia?
Responsen har varit positiv, de är väldigt tacksamma över att någon lagt tid och energi på att hjälpa dem.
Foto: Holding Hands Gambia
Hur hittar du sponsorer och om du fick mer sponsorer, hur skulle du använda de pengarna och de saker som folk kanske vill skänka för att främja gambier?
Just nu har jag inga sponsorer. Privatpersoner ställde upp och bidrog till en liten del av fraktkostnaden, jag betalade i slutänden det mesta ur egen ficka men det var det verkligen värt. Om en sponsor eller om privatperson skulle vilja bidra kan de göra det genom att antingen skänka allt från kläder och gamla leksaker till pengar. Pengarna går oavkortat till att täcka fraktkostnader av gåvor eller till exempelvis målarfärg till ett sjukhus.
Foto: Holding Hands Gambia
Vad är det som driver dig att hålla på med det här?
Det som driver mig är att se resultatet. Att få se gamla sängar bäras ut ur mödraavdelningen på sjukhuset och sedan få se nya fina sängar från Sverige rullas in och ersätta de gamla är guld värt.
Den politiska situationen har förändrats mycket i Gambia de senaste månaderna och det är många som nu vill bidra till återuppbyggnaden av ett land som levt i diktatoriskt förtryck under 22 år. Vad har du för förhoppningar för Gambia i framtiden?
Mina förhoppningar för Gambia är självklart att det ska bli ett friskt och starkt land där alla lever i fred och utan förtryck och där tillgång till bra sjukvård och bra hjälpmedel är givet.
Hur kan man hjälpa din organisation?
Man kan genom att kontakta mig skänka saker som leksaker, sängar, kläder, möbler eller pengar. Till sist vill tacka alla som ställt upp och hjälpt till!
Afropé tackar Assie för att hon tog sig tid med en intervju och önskar henne all lycka till med sitt fortsatta arbete med Holding Hands Gambia.
På Facebooksidan Holding Hands Gambia kan du se mer om Assies arbete och även hur du kan hjälpa henne hjälpa!
Efter händelsen på Drottninggatan blev Stockholm mer enat än någonsin tidigare. Det värmer att se, att vi trots den tragiska händelsen fortsätter stå upp för kärlek och medmänsklighet. Precis som många andra är jag imponerad av den värme som spreds bland stadens medborgarna, där många öppnade sina hem för främlingar. Det som hade kunnat skapa kaos, öppnade våra hjärtan.
Foto: Rokibath Alassane
Mitt i all kärleksmanifestation kan jag inte låta bli att känna viss frustration över skevheten i närhetsprincipen som finns i både journalistiken och människohjärtan. Missförstå mig inte, det var en fruktansvärd händelse som tog många liv och lämnade oss alla i chock. Jag var, som alla andra, orolig för vänner och ledsen för skadade och de som tvingades bevittna det hela. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här är en bråkdel av det som varje dag händer i andra delar av världen. Nu när Sverige smakat på känslan av terror, kommer vi att ännu mer uppmärksamma och fördöma det som händer i Syrien och nu senast i Egypten? Det är oklart om det här var en terroristattack, men oavsett orsak vet nu många människor i Sverige, efter händelsen på Drottninggatan den 7 april 2017; hur det känns att frukta för sitt liv. Betyder det att vi har bättre förståelse för människor som tvingas fly sina hemländer?
I media uppmanades människor om att inte sprida bilder på döda och skadade på sociala medier. Var finns den finkänsligheten när bilder på döda barn från Syrien visas på de statliga tv- kanalernas nyhetsrapporteringar? Eller när Aylan Kurdi blev profilbild för döden på medelhavet? Jag vill inte vara den som är den, men var finns respekten för de offren? Varför ändras spelreglerna?
Trots min svaga bitterhet på avsaknad av större lins på perspektiv, är jag stolt över att vara stockholmare. Jag hoppas att vi fortsätter stå solidariska och starka mot andra typer av onda krafter.
Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.
Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.
Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.
Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.
Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…
Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.
En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.
Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.
Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.
En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.
En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.
En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).
Barnrättsorganisationen Bufff söker en ny medarbetare. Organisationen vill satsa på en större mångfald i personalgruppen och ser gärna sökande som kan bidra till den delen.
Vem kan söka jobbet?
”Vi söker dig som har utbildning med inriktning mot socialt eller pedagogiskt arbete alt. pågående utbildning. Du kan ha motsvarande arbetslivserfarenhet som gör dig lämplig. Du har ett genuint intresse i barn och ungdomar och har en önskan om att få mer erfarenhet inom området. Vi söker dig som är utåtriktad, driven, nyfiken och flexibel, du har lätt för att växla mellan arbetsuppgifter. Du är en ansvarstagande och trygg person som har lätt att samarbeta. Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet. Du måste ha körkort och körvana, kunna uttrycka dig obehindrat såväl i tal som i skrift, samt ha vana av datorer. B-körkort önskas.”
Bild: Från Polismuseet, en utställnijng i samarbete med bland andra Bufff. Foto: Fatou Darboe, Afropé
Den sökanden har med fördel erfarenheter av att ha eller ha haft en närstående som suttit frihetsberövad och det är ett plus om den sökande kan något eller några språk utöver de vanligaste. Arabiska har nämnts som något man ser som ett extra plus. Många kvinnor söker tjänsten, så man skulle gärna se fler manliga sökanden.
Mer om organisationen: ”Bufff Stockholm är en barnrättsorganisation vars verksamhet syftar till att stödja barn vars förälder eller familjemedlem sitter eller har suttit i fängelse. Vårt arbete utgår från Barnkonventionen: att barnets bästa alltid skall stå i centrum. Vi arbetar med direkt och indirekt stöd till barnet och inkluderar hela familjen.”
Bufffs hemsida hittar du HÄR!
Annonsen hos Arbetsförmedlingen hittar du HÄR!
Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.
Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.
Afropés Hawa Sallah tipsar här om olika event runt om i Sverige under april månad.
”Ripped jeans party” (det första någonsin) i Vällingby, STOCKHOLM, 1 april 201 En mingel fest, där du kan dansa till bra musik, äta snacks och vinna priser för bästa outfit!
Popin Pete- Poping workshop på Twisted Feet DA, GÖTEBORG, 2 april 2017 En av medlemmarna i The electric Boogaloos, Popin Pete kommer att hålla en workshop på en av Göteborgs största dansakademier Twisted Feet. Han har samarbetat med stora artister som Micheal Jackson, Janet Jacskon, Justin Timberlake och The Black Eyed Peace. Missa inte din chans att få träffa en legend inom poping.
Möt Véronique Tadjo på Världsbiblioteket, STOCKHOLM, 6 april 2017 Véronique är författare och konstnär från Elfenbenskusten. Evenemanget arrangeras av Föreningen Afrikansk litteratur tillsammans med Världsbiblioteket och Afrikultur. Programmet ingår även i Världsbibliotekets serie ”Myter och berättelser”.
Olika designers träffas och visar upp sina nya kollektioner. De kollektioner ni kommer att få se kommer ifrån ISA Fashion, Ida Sjöstedt, L’IMPÉRATRICE & L’HOMME och A piece of Africa. Det kommer finnas lite liveframträdanden och riktigt duktiga dj:s på plats.
Erik Lundin LIVE på Ritz Nightclub, ÖREBRO, 7 april 2017 Erik Lundin, en kille som sjunger om livet som svart i dagens Sverige. Han är musiker och låtskrivare. Han har vunnit priser på P3 guld som ”årets hiphop/soul”, en grammis i samma kategori och ”årets textförfattare”. Musikförläggarnas pris fick han också i kategorin ”årets textförfattare”. Erik jobbar på samma plattform som Adam Tensta och Cherrie.
Patoranking LIVE på Subtopia, STOCKHOLM, 8 april 2017 Efter sin visit i Göteborg kommer han för ett framträdande i Stockholm, den duktige och riktigt heta Patoranking.
Reggae på slottet i ÖREBRO, 8 april 2017 Det kommer hållas en Reggae kväll på Örebro slott med lite blandade svenska reggaemusiker. En kväll fylld av fest, mingel och musik i ett slott, går inte att missa.
Kodjo Akolor- Brott mot Jantelagen på Vara Konserthus, VARA, 9 april 2017 Kodjo kommer köra sin 1,5 version av sin 2015 års stand-up, Brott mot Jantelagen. Där han tar upp sitt ”räkmackeliv” där han berättar om sin föräldraroll och sin livsresa. Han är programledare på Musikhjälpen, P3Guld och Morgonpasset i P3.
Workshop med Erik Negron på Dansforum i GÖTEBORG, 11 april 2017 En världskänd hip-hop dansare från NYC som turnerat med artister som Beyonce, JLO, Missy Elliot, och Nas. Idag arbetar han som koreograf för olika artister och undervisar på olika dansskolor i NYC.
Sean Paul LIVE på Berns, STOCKHOLM, 12 April 2017 Dancehallkungen Sean Paul kommer till Stockholm, vilket kommer innebära en massa sväng och dans. Bra musik och en riktigt härlig stämning. Årets hetaste låtar har varit ”Cheap trills” ft Sia, ”Rockabye” ft Clean Bandit och ”No lie” ft Dua Lipa. Sean Paul har sålt platina ett flertal gånger, vunnit massa priser och tagit topplistorna med storm under sina år som artist.
Sabina Ddumba LIVE på Cirkus Arena och Restaurang, STOCKHOLM, 12 april 2017 Från att ha släppt två singlar år 2014, vunnit P3 guldpris och Grammis som årets nykomling, till att bli en av Sveriges hetaste artister, så släppte hon precis sitt debutalbum och är nu ute på turné.
Sabina Ddumba, LIVE på Vara Konserthus, VARA, 13 april 2017 Från att ha släppt två singlar år 2014, vunnit P3 guldpris och Grammis som årets nykomling, till att bli en av Sveriges hetaste artister, så släppte hon precis sitt debutalbum och är nu ute på turné.
Spice LIVE på Pustervik i GÖTEBORG, 13 april 2017 Spice som är en av världens största Dancehall artister kommer till Stockholm. Hon slog igenom med låten Rampin Shop som hon gjorde tillsammans med Dancehall kungen Vybz Kartel. Nu är hon aktuell med låten Fifty Shadez. Hennes musik beskrivs som autentisk dancehall och har en låt text stil som kallas slackness.
Simon Jayson Dj på Satin i ÖREBRO, 13 april 2017 Han vann Café Opera dj challenge 2016 och är en av Sveriges absolut bästa Hiphop/Rnb DJs.
Den jamaicanske dancehalldansaren Ding Dong och hans dansgrupp Ravers Clavers kommer till Stockholm. Ding Dong slog igenom vid årsskiftet 2005/2006 med ”Bad man forward bad man pull up” och har sedan dess släppt flera låtar, bland annat ”Wacky dip” och ”Syvah”. Han har vunnit priser i Västindien för bland annat årets låt och årets musikvideo.
Spice Karneval Party på Kraken i Slakthusområdet, STOCKHOLM, 14 april 2017 Spice som är en av världens största Dancehall artister kommer till Stockholm. Hon slog igenom med låten Rampin Shop som hon gjorde tillsammans med Dancehall kungen Vybz Kartel. Nu är hon aktuell med låten Fifty Shadez. Hennes musik beskrivs som autentisk dancehall och har en låt text stil som kallas slackness.
Tropical Party och Spice LIVE påMoriska Paviljongen, MALMÖ, 15 april 2017 Spice som är en av världens största Dancehall artister fortsätter vidare till Malmö. Hon slog igenom med låten Rampin Shop som hon gjorde tillsammans med Dancehall kungen Vybz Kartel. Nu är hon aktuell med låten Fifty Shadez. Hennes musik beskrivs som autentisk dancehall och har en låt text stil som kallas slackness.
JOY LIVE på Sticky Fingers, GÖTEBORG, 15 april 2017 En av Sveriges största kvinnliga rappare som har gjort förra årets EM- låt ”Mitt Team” till svenska landslaget.
Jönköping Poetry Slam på Kulturhuset Spira, JÖNKÖPING, 19 april 2017 9 olika poeter kommer tävla mot varandra, bland annat Erik Lundin och Athena Farrokhzad, där 4 av de tävlande sedan kan få en plats i SM Poetry Slam som kommer att äga rum i Göteborg.
Fanna Ndow Norrby som står bakom ”Svart Kvinna” Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé
Svart Kvinna på Örebro Universitet, ÖREBRO, 19 april 2017 Fanna Ndow Norrby som är författare och kommunikatör kommer ha en offentlig föreläsning på Örebros Universitet. Fanna startade år 2014 instagram kontot ”Svart kvinna” för att visa hur svarta kvinnor lever i dagens svenska samhälle. Föreläsningen kommer bygga på bakgrunden till instagramkontot som sedan blev en antologi, kommunikativa och antirasistiska strategier som användes för att medvetenhet kring vardagsrasismen.
Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Vernissage- Pieces på Frilagret, GÖTEBORG, 22 april 2017 Konstnären Melanie Luckey gör sin första konstutställning.
Välgörenhetsevent ”Swap till you drop” på Club Silk, STOCKHOLM, 28 april 2017 Ett event där du kan shoppa helt utan skuldkänslor eller kostnader samtidigt som du träffar nya människor och får ett härligt mingel sällskap. Ta med kläder du inte använder och byt med andra eller donera till välgörenhet. Det spelar ingen roll om kläderna är använda mycket eller lite, finns alltid någon som kan få dem eller vill ha dem.
J Martins på Alvik Medborgarhuset, STOCKHOLM, 29 april 2017 Den nigerianske afrobeatlegenden J Martins firar 10 år som artist i år och ger sig ut på turné för att fira. Under sin turné besöker han bland annat de svenska städerna Stockholm och Gävle, där Stockholm är först ut, 29 april – en konsert som kommer bli något utöver de vanliga då Martins firar sina 10 år som artist, samtidigt som Afrodance Swedens vd Dominic Emene bjuder in till födelsedagsfirande. Allt på samma kväll, i samma lokal, med löfte om en mycket speciell kväll.
Victoria Kawesa blir Sveriges första svarta partiledare. Hon kommer att leda Feministiskt Initiativ (F!) tillsammans med Gudrun Schyman.
Fredrik Bergenkvist, AfropéEn av F!s valaffischer inför riksdagsvalet 2014. Denna med Victoria Kawesa.
Victoria Kawesa var mycket tongivande under riksdagsvalet 2014 för Feministiskt Initiativ (F!) och för de som följt hennes politiska väg är det kanske inte en högoddsare att hon får platsen som partiledare tillsammans med Gudrun Schyman, men ändå är det viktigt att poängtera att Victoria Kawesa i och med att hon intar sin plats som partiledare också blir historisk i sammanhanget.
Victoria Kawesa har varit mycket drivande i frågor om Afrofobi och var också medförfattare till Afrofobirapporten – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, som beställdes av regeringens Arbetsmarknadsdepartement, av Mångkulturellt Centrum, 2014.
Victoria Kawesa är 41 år (fyller 42 i april 2017) och är lektor i genusvetenskap. Hon föddes i Uganda 1975 och kom till Sverige som flykting när hon var nio år.
”Det känns så fantastiskt! Jag är den första svarta, kvinnliga partiledaren i Sverige. Men det här är så mycket större än jag. Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för alla tusentals hjältar inom den antirasistiska, feministiska rörelsen som banat väg för sådana som jag. Det är deras framgång lika mycket som min. Jag ska göra allt för att se till att kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter fortsätter”, har Victoria Kawesa uppgett till Feministiskt Initiativ.
Vi på Afropé önskar Victoria Kawesa riktigt lycka till i sin nya position och hoppas och tror att hon fortsätter arbeta för att lyfta frågan om afrosvenskar situation i Sverige idag.
Afropé har tidigare haft en politikerintervju med Victoria Kawesa, den kan du läsa HÄR!
Tidigare i Afropé om Victoria Kawesa HÄR!
I Afrika finns idag strax över 2000 språk. De innefattar olika språkfamiljer såsom Afroasiastiska, Nilosahariska, Niger – Kongo A , Niger – Kongo B,(Bantu) Khoisan, Astroneisiska.
Bild: Pixabay
I dessa språkfamiljer finns det officiella språk på den afrikanska kontinenten. Afrikkaans, franska, arabiska, engelska, swahili, portugisiska och spanska. Det har också utvecklats andra språk genom historien. Franska och portugisiska kreolspråk, samt pidginspråk.
Franska används som officiellt och administrativt språk i Demokratiska republiken Kongo. Många utav de officiella språken finns i Afrika på grund av kolonialism bland annat men även för handelns skull länder emellan. Lingala används också i viss mån som administrativt språk.
När jag var i yngre tonåren fick jag ofta höra kommentarer från klasskamrater om att det var häftigt att man kunde många språk. De kunde också göras narr av en för att de ansåg att språken lät som ”klick-språk”.
I äldre dagar när jag möter människor från portugisisktalande länder eller kreoltalande länder kan jag tycka det blir obekvämt då jag inte talar någon portugisiska utan förstår enbart sammanhang. Då kan kommentarer komma som att du är inte angolan du är kongoles.
Ju äldre jag har blivit, desto mer ser jag språken som ett extremt viktigt vapen för att ta mig igenom i samhället och öppna möjlighetens dörrar för mig som språk tillför. Idag talar jag fyra språk utan problem, Lingala, franska, svenska, engelska, jag förstår en del portugisiska och kikongo.
Eftersom jag är född i Angola var det första språket jag lärde mig portugisiska, mina föräldrar är födda och har vuxit upp i Demokratiska republiken Kongo. Där har de haft lingala och kikongo hemma och franska i skolan. När vår familj kom till Sverige 1994 var det svårt att kommunicera då engelska inte var mina föräldrars största vapen och många kunde inte franska i Sverige. Det blev ibland väldigt knepigt när det var dags att kommunicera.
Jag minns så tydligt när jag var yngre att jag inte ville tala lingala med mina föräldrar framför andra vänner och bekanta. Jag pallade inte med frågor bara. Dels var det svårt att få folk att förstå eller försöka uttala vissa ord och risken för att någon skulle göra narr av språket var mycket större så jag undvek det bara. Mina föräldrar la samtidigt märke till detta och frågade sig varför. De sa ofta att
titta på dina kurdiska vänner och persiska vänner de pratar utan problem. Dock ni kongolesiska barn och afrikanska barn vill inte prata era språk öppet med oss.
Bild: Pixabay
Det påståendet stämmer. Många kongolesiska vänner jag har vuxit upp med har inte gjort det. Jag har alltid undrat varför. Jag upplevde ofta att ansvaret lades på barnen vilket jag tyckte var konstigt.
I Göteborg till exempel, har det aldrig funnits möjlighet för hemspråk i lingala och portugisiska fanns inte heller för den delen, då mina föräldrar inte tyckte att jag skulle gå hemspråk i portugisiska då läraren var från Brasilien och det är en väldigt annorlunda portugisiska.
Vi kongolesiska barn fick ofta gå på franska som hemspråk vilket jag tyckte var skitkonstigt. Hemma i Demokratiska republiken Kongo är det stora diskussioner om att våra språk kommer att dö ut i framtiden då lokala språk inte lärs ut i lika stor utsträckning och många lever med komplexet att kan du franska så anses du vara mer bildad än någon som inte kan språket.
Vilket till viss del tyvärr stämmer. Anledningen till det är brist för många barn att gå i skolan på grund av bland annat fattigdom och enorma skolavgifter. Dock så tycker jag absolut inte att det skall vara så att barnen inte får de förutsättningen de behöver för att lära sig sitt modersmål lingala ordentligt som i detta fallet.
Jag har ett så starkt minne av en händelse för fem år sedan. Jag arbetade som nationsvärd för två handbollslag. Ena laget var från Gabon som ligger i centrala delen av Afrika och Benin som ligger i västra Afrika. I de både länderna pratar man franska. De båda länderna är väldigt små till ytan. Vi satt i en intervju med Göteborgsposten, där jag hade suttit och agerat tolk. Vi sitter i spelarnas klassrum där de sover och pratar om kommande handbollsmatcher och schema inför resten av dagen. Sen lägger jag märke till något som var första gången någonsin. I rummet är vi 15 personer. 12 spelare, 2 ledare och jag. Jag börjar notera under genomgången att olika spelare översätter till varandra på olika lokala språk. Jag förstår direkt att det är olika lokala språk. Halva laget var kristna och resterande muslimer, det fenomenet var så påtagligt för mig som vuxit upp i Sverige och är kongoles. Jag kände samtidigt en konstig känsla för att jag blev en sån ”klasskamrat” som jag själv tyckte var jobbig när de tyckte något var exotiskt eller väldigt spännande.
Med det sagt, språk är otroligt viktigt för oss ifrån den afrikanska diasporan. Vi behöver göra vårt bästa att ta vara på det och lära andra. Det var inte förrän i vuxna dagar som jag kopplade att Lejonkungens karaktärer har namn från swahilispråket. Bara en sådan sak.
Minst 18 studenter uppges ha dödats av ett träd som föll vid foten av ett vattenfall nära staden Kintampo i Ghana, under söndagen. Ytterligare 20 personer, många av dem gymnasieelever ska ha skadats när olyckan inträffade.
Vattenfallen i Kintampo i Ghana. Bilden är från ett tidigare tillfälle. Foto: Dieu-Donné Gameli
Vattenfallet ska ha varit välbesökt under helgen, med många skolelever som simmade i vattenfallet. Bilder har visats i lokala medier där tjocka trädgrenar syns i foten av vattenfallet. Andra bilder visade också organ och personer som låg uppradade på marken och uppstaplade på bilflak.
Ett lokalt polisbefäl, Desmond Owusu Boampong, ska ha uppgett till Reuters att ytterligare 20 personer behandlas på sjukhus, ett annat polisbefäl ska ha uppgett att siffran ska vara 22 ytterligare skadade.
”Det var den övre delen av ett av de största träden som rasade på dem. Det var en skrämmande scen på området som fylldes av skrik och rop på hjälp”, uppgav brandman Kwaku Boateng. Vidare ska han ha sagt: ”Det var en svår operation eftersom vissa outbildade personer ur allmänheten anslöt sig och desperat försökte hjälpa till.”
Katastrofen inträffade inte så långt efter en regnstorm dragit fram i området som ligger i regionen Brong Ahafo i Ghana. Området är känt för sina kraftiga regn den här årstiden.
Ghanas turistminister Catherine Afeku ska vara på väg till olycksplatsen för att möta offrens anhöriga och en undersökning ska påbörjas.
Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.
Afropé 