Kategoriarkiv: Sport

Afrikanska mästerskapet i herrfotboll 2017 har startat

Afrikanska mästerskapet i herrfotboll har startat. Turneringen hålls i år i Gabon, där 16 lag gör upp om titeln. Regerande mästarna Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) spelar sin första match på måndag, 16 januari, där man möter Togo.

Afrikanska mästerskapet 2017: Värdlandet Gabon möter Guinea-Bissau, 14 januari 2017 – Bild: Skärmavbild

Årets afrikanska mästerskap skulle ha spelats i Libyen som stoppades som värdland av CAF i augusti 2014 på grund av oroligheterna i landet. Nytt land att stå värd för turneringen blev istället Gabon. Även förra årets mästerskap fick byta värdland till följd av problem i

De 16 länder som tagit sig till slutspel möts först i gruppspelen, indelade i fyra grupper, följt av kvartsfinaler, semifinaler, spel om tredjepris och slutligen final den 5 februari.

I grupp A hittar vi värdlandet Gabon, Burkina Faso, Kamerun och Guinea-Bissau. I grupp B spelar Algeriet, Tunisien, Senegal och Zimbabwe. Regerande mästarna Elfenbenskusten spelar i grupp C tillsammans med DR Kongo, Togo och Marocko – Marocko som alltså är tillbaka i turnering trots att man stängdes av för spel efter förra årets kontrovers kring värdskapet. I sista gruppen (D) spelar Ghana, Mali, Egypten och Uganda.

Turneringen pågår 14 januari – 5 februari och är den 31:a i ordningen. Samtidigt firar mästerskapen 60-årsjubileum.

Mer om turneringen hittar du på den officiella hemsidan.

Här är årets officiella CAN-låt.

Kiqi Dumbuya

Jeffrey Ige är redo för Paralympics i Rio

Han är ett av Sveriges medaljhopp inför Paralympics i Rio (7-18 september) och en stor förebild och inspiration för många afrosvenskar, men kanske framförallt en stor idrottsidol för många barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Jag pratar om kulstötaren Jeffrey Ige. Den reslige mannen med riktigt bra tryck på sin kula, som en gång i tiden var en blyg liten pojke som lätt blev nervös och drabbades av prestationsångest vid offentliga framträdanden.

Jeffrey Ige tog silver i kula under Paralympics i London 2012 och nu återvänder han till de stora spelen och givetvis finns förhoppningar och ett mål om en guldmedalj. Men Jeffrey är noga med att tala om att oavsett hur det går så kommer han ta med sig den här upplevelsen för resten av sitt liv. Att vara en av deltagarna i världens tredje största tävling är en rätt unik sak att få uppleva.

I helgen som gick var Jeffrey med i friidrotts-SM i Sollentuna, som en form av genrep inför Paralympics, dit han reser på tisdag. Och om en timme gästar Jeffrey dessutom SVT:s TV-soffa.

Afropé har fått en exklusiv intervju med Jeffrey.

Hej Jeffrey!

Kulstötare Jeffrey Ige - Foto: Privat
Kulstötare Jeffrey Ige vid IPC-EM i Italien – Foto: Privat

Nu är det nära. Den 7 september går startskottet för årets Paralympics och där tävlar du så klart i kula. Du går in i tävlingen den 10 september, känner du dig redo?

– Jag det tycker jag, även om det har varit lite upp och ner med träningen. Det har varit saker som stört min träning lite under sommaren. Men jag tycker ändå att formen börjar närma sig. Det ska bli väldigt kul att åka iväg och uppleva det igen och få visa vad jag går för.

För dem som inte vet så har du en form av utvecklingsstörning, går det att beskriva på vilket sätt du märker av den i din vardag och i ditt idrottsliga utövande?

– Den påverkar mitt liv och allt jag gör ganska mycket. Jag har inlärningssvårigheter och det tar lång tid för mig att lära mig nya saker. När jag till exempel ska lära mig någon ny teknisk grej så tar det extra lång tid för mig och kunna lära in det och få det att sätta sig. Det är stressande och jobbigt mentalt, att man måste lägga så mycket tid på saker som kan kännas små. Det är mina största svårigheter.

– Att komma ihåg saker är svårt. Som i kulstötningen – Jag behöver vrida in min högerfot när jag kommer in i mitten inför ett utkast, det är för att få rätt förspänning mellan överkroppen och underkroppen. Det är något som har varit en svårighet för mig och jag kan missa det ibland och det påverkar resultatet väldigt mycket.

Om du jämför känslan inför Paralympics i London 2012 med känslan du har nu, som återvändande deltagare. Känns det annorlunda?

– Ja men det är klart det gör. London var ju mina första spel och nu har jag ju erfarenheten att jag fått uppleva det tidigare och kan känna ett helt annat lugn. Just nu känns det så i alla fall, men sedan vet jag ju inte hur det kommer vara när vi väl kommer dit.

I London tog du silver och ärades sedan med 2013 års Sportspegelpris på Idrottsgalan. Det känns som att du var i ditt livs form under förra Paralympics. Hur har det här året sett ut hittills?

– Det har ju varit lite upp och ner. Min tränare blev dålig och jag fått träna mycket på egen hand. Men jag har haft ett par bra tävlingar och vet att kapaciteten finns där och det gäller bara att få ut den. Jag har kört mina övningar på gymmet och det känns bra och nu hoppas jag bara att det kommer stämma den 10:e september också.

Jag vet att du egentligen var redo för tävlan i Paralympics redan 2004, men då hände något som ställde till det för dig och alla uttagna med utvecklingsstörning för en bra tid framåt. Vad var det som hände?

– Det uppdagades plötsligt att det spanska basketlaget som tävlat under Paralympics 2000 i Sydney hade fuskat. Det visade sig att de haft ett lag där tio av deras tolv spelare var utan utvecklingsstörning, alltså med full funktionsförmåga, och flera av dem sades till och med spela i höga divisioner inom vanliga ligan till vardags. De hade varit helt outstandning under mästerskapet och utklassat alla. Det var bland annat på grund av en journalist som gjorde ett reportage om laget efter tävlingarna och som grävt fram information som fusket upptäcktes. Detta ledde till att IPC stängde av alla tävlande med utvecklingsstörning och vi togs bort från alla Paralympicstävlan. De kände att de inte kunde vara säkra på vilka som har eller inte har en utvecklingsstörning.

– Inför Paralympics i Bejing 2008 arbetade IPC hårt med att komma tillrätta med problemet kring tävlande med utvecklingsstörning, men de kunde fortfarande inte garantera oss att få delta. Vi tränade till nära inpå den tävlingen innan vi fick veta att vi återigen inte skulle få vara med. Då tappade jag lusten lite faktiskt. Luften gick liksom nästan ur mig. Men till slut lyckades de ta fram fullt fungerande tester och ett system för att kunna klassificera huruvida en person har en utvecklingsstörning eller inte. Så från och med 2012 är vi godkända att vara med igen. Då började de med tre grenar inom friidrotten, kula, 1 500 meter och längdhopp. I år har de lagt till 400 meter också.

Jeffrey Ige under prisutdelningen vid IPC-EM i Swansea 2014 - Skärmavbild: Youtubelicens
Jeffrey Ige under prisutdelningen vid IPC-EM i Swansea 2014 – Skärmavbild: Youtubelicens

Skönt att det löste sig till slut, men trist att du missade tävlingsmöjligheterna under två Paralympics. Men du tävlade i andra mästerskap och hade fina framgångar under tiden eller hur?

– Jag kommer knappt ihåg hur många tävlingar vi haft. Men när vi var avstängda så startade INAS något som heter Global Games och där tog jag faktiskt min första medalj, ett silver. Sedan dess har jag tagit medalj på alla mästerskap efter det fram till VM 2015, då jag missade pallplats för första gången. I år har jag tagit två brons nu i början på sommaren. Först under IPC-EM i Italien, i juni och under Inas-EM i Turkiet.

Hur upptäckte du din fallenhet för kulstötning från första början?

– Det började i lågstadiet när jag fick testa det första gången, under Ungdomsspelen på Kristineberg, där olika skolor från Stockholm tävlar mot varandra. Jag körde 60 meter och höjdhopp först. Men sedan började jag testa kula och det gick bra och jag tyckte det var kul. På högstadiet hade man sedan samma tävlingar, men då även nationellt och jag var med och tävlade och då upptäcktes jag av scouter från ett Idrottsgymnasium i Bollnäs. Inför gymnasiet valde jag sedan att söka dit och kom in. Så på den vägen är det.

Men vägen till att klara av att tävla i stora sammanhang har inte varit så lätt har jag förstått. Du tampades länge med nervositet vid tävlingar som hindrade dig från att prestera ditt bästa. Vill du berätta lite om det och hur du kom till rätta med det?

– Ja det har varit lite svårt, jag har lätt spänt mig när jag ska möta andra tävlande som är på min nivå eller bättre och då inte kunnat få ut min maximala kapacitet och saker har inte funkat som jag velat. Jag har känt mig dålig och ganska värdelös i perioder. Men 2010 började jag jobba med en tävlingspsykolog som hjälper mig jättemycket med alla de bitar som skapar stress och nervositet hos mig inför tävlingar. Så jag har kunnat vända det hela och få till bra resultat.

Wow! Vilken resa du har gjort. Du är givetvis en stor förebild för många ungdomar runt om vårt land, inte minst för ungdomar som kanske bär på en funktionsnedsättning, men också för många afrosvenskar. Känner du dig som en förebild och en idol?

– Ja det är som jag brukar säga, jag är jätteglad för det och jag försöker visa upp mig och vara en positiv förebild för dem. Att folk kommer fram och känner igen mig är verkligen ett kvitto på att jag gör något bra och det värmer jättemycket och är verkligen jätteroligt. Jag försöker göra så gott jag kan och är jättestolt över mig själv att jag tagit mig så här långt. Jag brukade vara väldigt blyg och tillbakadragen, så för 10 – 15 år sedan hade jag aldrig varit där jag är idag, varken som människa eller idrottare. Och främst har jag idrotten att tacka för den personlighet jag har idag. Jag känner mig stolt.

Och det ska du verkligen göra.

Förutom ditt idrottsliga engagemang så är du också stort engagerad i sociala medier i frågor som gäller afrosvenskar och afrofobi, samt funkofobi. Du har bland annat skrivet ett väl delat och hyllat inlägg på Facebook där du bemötte frågan om hur vi människor uttrycker oss, om och till varandra. Hur vi många gånger använder oss av ord och uttryck i ren ilska och frustration, som faktiskt är väldigt funkofobiska och nedsättande mot personer med till exempel en utvecklingsstörning. Vad var det som fick dig att skriva det där inlägget?

– Jag gjorde det i ren frustration faktiskt. Jag har varit med i flera antirasistiska grupper på Facebook där man förväntar sig att folk ska vara toleranta och förstående. Men människor bär på så mycket fördomar. Alla gör det. Jag kände att jag behövde skriva av mig. För trots att man kanske själv vet hur det är att vara utsatt så har man ändå fördomar mot andra grupper i samhället. Till och med personer med funktionsnedsättningar uttrycker sig funkofobiskt, men tror själva att de inte har fördomar eller bär på rasism, men så är det ju inte. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

När det gäller afrofobi och funkofobi så är ju du faktiskt dubbelt i riskzonen för just utsatthet och diskriminering. Är det något du märker av och tänker på?

– Jag hoppas ju att jag inte behandlas annorlunda än vad en utan mina svårigheter gör. Men man märker ju det i samhället att man behandlas olika utifrån hur man ser ut och vad man har för förutsättningar. Till exempel så tycker jag inte att Paralympics alls ges den uppmärksamhet det förtjänar och folk förstår inte riktigt hur mycket jobb vi tävlande lägger ner på vår idrott. Precis som de som tävlar i OS. I många länder kan paralympicsidrottarna leva på sin idrott, det kan jag inte göra här. Det är ändå det tredje största idrottsevenemanget i världen efter OS och fotbolls-VM för herrar och ändå vet folk förhållandevis lite om det och om funktionsnedsättningar över lag. Det finns otroligt mycket fördomar mot oss med funktionsnedsättningar. Men jag har varit förhållandevis skyddad, har gått i särskola och fått mycket stöttning och hjälp. Framförallt min mamma har varit ett jättestöd i de svårigheter som kommit och det har nog gjort att jag känt mig väldigt trygg trots allt.

– Sedan finns det självklart händelser där jag själv inte vet om det handlat om afrofobi eller rasism, men där jag börjat fundera på om det är profilering jag utsatts för. Situationer där polisen stoppat mig efter att något brott skett i närheten till där jag råkar befinna mig.

– Men som sagt, min mamma har fungerat som min enda förälder och gjort allt för mig och det har kanske gjort mig lite väl fäst vid min mamma. Kanske nästan lite mammig om man kan säga så. Inte så självständig som jag kanske skulle behöva vara.

– Min pappa var inte med i bilden på 24 år. Han kommer ursprungligen från Nigeria, men bodde här när jag var liten. Av olika anledningar försvann han sedan under en längre tid och vi hörde inte av honom på länge. Jag började själv undra om han till och med var död. Det var har inte, utan hittade oss igen och nu finns han i mitt liv. Han bor i Nigeria, men kom tillbaka till Sverige 2012 och bodde här ett par år, så vi hann lära känna varandra på nytt igen. Vilket känns väldigt skönt.

Trots allt är du idag en framstående idrottsman. Det är stort Jeffrey. Vi kan inte annat än att hålla alla tummar vi har och heja hela vägen, och hoppas att det räcker ända fram till ett Paralympics-guld. Stort lycka till nu och tack för att vi fick sno åt oss lite tid i dit fullspäckade schema!

– Tack!

FAKTA/INFO:

Namn: Jeffrey Ige
Ålder: Snart 33 år
Bosatt i: Stockholm
Familj: Mamma, pappa och fyra systrar
Idrottsgren: Kula
Idrottsklubb: Huddinge AIS
Aktuellt: Tävlar i Paralympics i Rio 2016. Tävlingsdag, 10 september.
Besöker SVT 29 augusti, ca 9.15 – 9.30.

Paralympics: Världens största idrottstävling för människor med funktionsnedsättning. Deras motsvarighet till OS.
IPC: Det globalt styrande organet inom paralympiska rörelsen (International Paralympic Committee).
Inas: Internationella föreningen för paralympiska idrottare med utvecklingsstörning.

 

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Team Refugee Olympic Athletes: Unikt lag med atleter på flykt till OS i Rio

Den internationella olympiska kommittén, IOK, har inför sommar-OS i Rio tagit ut ett helt nytt och unikt lag. Ett lag som på sätt och vis skiljer sig från övriga lag, men ändå inte. Laget heter Team Refugee Olympic Athletes (ungefär ”laget för olympiska atleter på flykt”). Atleter precis som alla andra, men de tävlar inte för sina egna nationer. De är tio stycken och de har tagits ut av kommittéer och är utvalda från 43 stycken möjliga kandidater.

Anlelina Nadai Lohalith (vänster) och Yiech Pur Biel (vänster), atleter på flykt från Sydsudan jämför sina träningsresultat med sina tränare vid Ngong-banorna, i utkanten av Nairobi, Kenya - Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
Anlelina Nadai Lohalith (vänster) och Yiech Pur Biel (vänster), atleter på flykt från Sydsudan jämför sina träningsresultat med sina tränare vid Ngong-banorna, i utkanten av Nairobi, Kenya – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau

De har alla flytt förföljelse och våld i sina hemländer och tillsammans tävlar de som olympiska atleter i sommarens OS i Rio. De kommer från Etiopien, Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och Syrien, och de har alla lämnat sina hemländer och tagit sig ut i världen i hopp om säkerhet och trygghet, en del så långt som till Belgien, Tyskland och Brasilien.

De tio har valts ut av nationella olympiska kommittéer och kommer att tävla under samma förhållanden och regler som övriga lag, bortsett från att de inte tävlar för ett land. De kommer att bo tillsammans med övriga 11 000 atleter i OS-byn och kommer att ha ett eget team av coacher och stab som assisterar dem genom tävlingarna. Deras tränare och följe är utsett av IOK och de tävlar under den olympiska flaggan, i olympiska dräkter och står för den olympiska hymnen under hela spelen. De kommer självklart också att marschera med övriga deltagande atleter under öppningsceremonin.

Ett budskap om hopp

Luxemburg. Etiopiska maratonlöparen Yonas Kinde tränar inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Gordon Welters
Luxemburg. Etiopiska maratonlöparen Yonas Kinde tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Gordon Welters

IOK förklarade redan i höstas för FN om sina planer att införa ett Team Refugee Olympic Athletes (ROA), vilket grundar sig i en önskan om att lyfta och skapa insikt om den extrema och globala flyktingkris som råder. IOK:s president, Thomas Bach säger:

”Vi vill genom att välkomna laget för Refugee Olympic Athletes till OS i Rio 2016, sända ett budskap om hopp till alla människor på flykt i vår värld.”

Bland kriterierna som uttagskommittéerna tittat på fanns sportsliga prestationer, officiell flyktingstatus, verifierad av FN och personlig situation och bakgrund.

Från Sydsudan tävlar:

Kenya. Rose Nathike Lokonyen, atlet på flykt, tränar inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
Kenya. Rose Nathike Lokonyen, atlet på flykt, tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau

Anjelina Nada Lohalith (damer), boende i Kenya, gren: 1500m

Rose Nathike Lokonyen (damer), boende i Kenya, gren: 800m

Paulo Amotun Lokoro (herrar), boende i Kenya, gren: 1500m

Yiech Pur Biel (herrar), boende i Kenya, gren: 800m

James Nyang Chiengjiek (herrar), boende i Kenya, gren: 400 m

Från DR Kongo tävlar:

Yolande Bukasa Mabika (damer), boende i Brasilien, gren: Judo (-70kg)

Brasilien. Konogolesen Popole Misenga tränar judo inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Kim Badawi
Brasilien. Konogolesen Popole Misenga tränar judo inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Kim Badawi

Popole Misenga (herrar), boende i Brasilien, gren: Judo (-90kg)

Från Etiopien tävlar:

Yonas Kinde (herrar), boende i Luxemburg, gren: Marathon

… i laget hittar vi också de två syriska simmarna Rami Anis (herrar), boende i Belgien och Yusra Mardini (damer), boende i Tyskland.

På Youtube finns presentationsvideor för samtliga tävlande från ROA, gjorda av UNHCR.

Olympiska spelen i Rio går av stapeln 5 – 21 augusti 2016 och en knapp månad senare avgörs sedan Paralympics den 7 – 18 september.

 

Copyright: Samtliga bilder i artikeln tillhör UNHCR

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Nigerias fotbollsförbund skyller förluster på samkönade relationer

Nigerias fotbollsförbund (NFF) lägger skulden för negativa framgångar för damlaget, på lesbiska relationer. Ett påstående som även tidigare uttalats och som FIFA då fördömde.

 

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Super Falcons är den mest framgångsrika nationen i afrikanska spelen, efter att ha vunnit den kontinentala titeln rekordmånga gånger. Hela nio gånger har de vunnit och har på grund av sina framgångar tävlat i varje Woman World Cup sedan starten 1991.

I år har de dock inte lyckats kvalificera sig för årets Olympiska spel i Rio de Janeiro och inte heller i förra årets ”All Africa games” i Kongo-Brazzaville.

NNFs vice ordförande Sayi Akinwunmi skyllde då nedgången i damernas spel på nationellt samkönade relationer, vilka är olagliga i religiöst konservativa Nigeria.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

”Lesbianism dödar lag”, ska han ha uppgett vid ett möte i lördags.

Nigeria som består av både konservativa kristna och muslimer, har sedan januari 2014 lagar som förbjuder samkönade äktenskap och partnerskap, en lag som kan ge upp till 14 års fängelse för lagbrytare. Aktivister har kritiserat de nya stränga lagarna och kallat Nigerias lagstiftning ”en av världens mest homofobiska lagar”, men dåvarande regering menade att lagen har stöd av över 90 procent i Nigeria.

Källa: AllAfrica

Fatou Touray

Senegalesiska Fatma Samoura – Fifas nya generalsekreterare

Tidigare i maj utsåg det Internationella Fotbollsförbundet, Fifa sin nya generalsekreterare, senegalesiska Fatma Samba Diouf Samoura. Förbundet som de senaste åren skakats av skandaler har därmed valt sin första kvinnliga generalsekreterare och man hoppas nu på att kunna få in nya perspektiv samt återskapa förbundets trovärdighet.

Fatma Samoura. Foto: Nando65
Fatma Samoura. Foto: Nando65

54-åriga Samoura har tidigare jobbat 21 år inom FN, bland annat som landsansvarig och direktör i sex afrikanska länder, nu senaste stationerad i Nigeria. Inom fotbollsvärlden är hon däremot ny och också Fotbollsförbundets första kvinnliga generalsekreterare. Samoura besitter enligt Fifaordföranden, Gianni Infantino viktig kunskap och erfarenheter för att kunna ta förbundet framåt. Hennes förmåga att få organisationer att prestera bättre samt utvecklas samt hennes förståelse för att transparens och trovärdighet är mycket viktiga för alla organisationer, menar Infantino är några av Samouras starka sidor.

Fifa har de senaste åren drabbats hårt av skandaler då både den senaste generalsekreteraren, Valcke samt förre ordföranden, Blatter stängdes av från sporten, efter att det uppdagats skandaler rörande både etisk riktlinjer samt korruption. Sepp Blatter som ledde organisationen mellan 1998-2015 avgick efter att det framkommit information om att han brutit mot förbundets etiska riktlinjer, något som resulterade i att han stängdes av från fotbollen i sex år. Förre generalsekreteraren Jérôme Valcke avskedades på grund av korruption och även han stängdes av från fotbollen i 12 år. I måndags kom sedan nästa avsked, då den tillfällige generalsekreteraren Markus Kattner sparkades med omedelbar verkan, detta efter att Fifas interna utredning avslöjat att han brutit mot reglerna gällande ekonomiskt ansvar.

Foto: AsianFC
Foto: AsianFC

Det är alltså ett skakat förbund, drabbat av flertalet skandaler, som Samoura nu förväntas kunna vända och återskapa det tidigare förtroendet för, samt trovärdigheten och samtidigt driva förbundet framåt. Det tidigare så mansdominerade Fifa kan alltså komma att räddas av en driven kvinna med stor erfarenhet av att leda organisationer och skapa utveckling. Samoura tillträder som Fifas generalsekreterare i juni och tiden får utvisa om förbundets räddning stavas Fatma Samba Diouf Samoura.

Anna Wedin
Anna Wedin

Abeba Aregawi kan komma att slippa avstängning

Under veckan som gick kom uppgifter som gjorde gällande att Abeba Aregawi kommer att frias av Wada och därför också kommer att vara tillgänglig för svenska friidrottslandslaget till OS i Rio i sommar. Friidrottsförbundet utesluter inte att hon kan komma att tas ut.

Abeba Aregawi - Foto: Erik van Leeuwen
Abeba Aregawi – Foto: Erik van Leeuwen

Drygt två månader efter det att den afrosvenska löparstjärnan Abeba Aregawi testade positivt för den förbjudna substansen meldonium, både vid A- och B-provet, ser hon nu ut att slippa undan avstängning.

Enligt uppgifter ska orsaken till Wadas troliga beslut bero på att mängden av meldonium som hittades i Aregawis blod ska ha varit mycket liten, under ett mikrogram per milliliter. Substansen förbjöds så sent som den 1 januari i år och därför kommer antidopningsbyrån Wada troligen inte att fälla de idrottare som ertappats med mycket små mängder av substansen. I alla fall inte de som ertappades innan den 1 mars i år.

Ett slutgiltigt beslut från Wada förväntas komma vid deras större möte som ska hållas under onsdagen och torsdagen denna vecka. Under mötet tror man att Wada kommer att avslöja hur de ämnar hantera alla de dopingfall som inkommit gällande meldonium.

Riksidrottsförbundet kommer högst troligt att följa Wadas riktlinjer och utifrån det bedöma hur man ska se på Aregawis användande.

Aregawi själv hävdar att hon inte använt substansen sedan den blivit förbjuden och menar att hon känner sig mycket förvirrad över att ha testat positivt och menar att dopningsbyrån i så fall bör ha vetskap om hur länge substansen kan finnas kvar i kroppen efter användning.

Svenska friidrottsförbundets ordförande Stefan Olsson svarar Expressens Sport följande på om Aregawi kommer att representera Sverige under exempelvis friidrotts-EM och OS i Rio;

– Det är en hypotetisk fråga, och kommer att vara det i några veckor till. Vi får ta det beslutet när vi vet vad domen blir. Jag hoppas att vi får ett besked inom ett par veckor för allas bästa, säger förbundets generalsekreterare Stefan Olsson.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vi behöver bredda våra idrottsintressen och vara normkritiska

– Varför spelar du handboll och inte fotboll?

– Varför spelar du handboll och inte basket?

– Varför finns det inga bra svarta handbollsspelare?

– Finns handboll i Afrika?

Jackson Richardson - Foto: Armin Kübelbeck, commonslicens
Jackson Richardson – Foto: Armin Kübelbeck, commonslicens

Många av de här frågorna fick jag som ung tonåring. Det störde mig som bara den, samtidigt som det gav mig en konstig självkänsla. Som ung handbollsspelande kille med rötter från den afrikanska diasporan hade jag stenkoll på de flesta professionella handbollsspelarna med rötter från den afrikanska diasporan. Jackson Richardsson (spelade för Frankrike, rötter från ön Réunion) var en av de bästa handbollsspelarna i världen på den tiden.

I Sverige fanns en av Elitseriens bästa handbollsspelare genom tiderna, Louis Mommi Flemister. Han representerade Lugi HF och nådde stora framgångar i föreningen. Han blev även utlandsproffs och representerade svenska handbollslandslaget.

Givetvis förstod jag redan då att det var ovanligt med svarta människor i idrotter utanför fotboll och framförallt basket hemma i Sverige.

Jag förstår att associationsvärdet för barn inom den afrikanska diasporan – att se andra människor syssla med en specifik idrott – kommer skapa ett intresse. Men jag vet också att många väljer tryggheten, genom att skicka barnen till idrotter som en som föräldrar själva direkt kan associera till.

Jamina Roberts - Bild: Skärmavbild, SVTplay
Jamina Roberts – Bild: Skärmavbild, SVTplay

I damlandslaget i handboll finns två spelare från den afrikanska diasporan som många gånger är handbollssportens ansikte utåt. Jamina Roberts (med rötterna i Aruba) och Edijana Dafe (med rötterna i Nigeria).

Jamina Roberts tog sig till damlandslaget vid rätt så tidig ålder och tillhörde Sveriges mest framgångsrika klubblag på damsidan, IK Sävehof med flera SM-guld, innan hon numera sedan 2 år tillbaka är proffs i Danmark. Jamina har använts flitigt i TV-reportage för sin handbollsresa, sin annorlunda speltid och explosivitet i allt som görs av henne på handbollsplanen. Hon var en av dem spelarna som prydde handbollslandslagens spelarbuss under flera års tid.

Edijana Dafe - Bild: Skärmavbild, Aftonbladet TV
Edijana Dafe – Bild: Skärmavbild, Aftonbladet TV

Edijana Dafe är idag också hon proffs i Danmark (mammaledig just nu). Edijana har också SM-guld med IK Sävehof. Även hon har porträtterats flitigt i sportmedier och tidningar sedan hon kom in till damlandslaget i handboll. Svensk handboll är väldigt stolta att ha dessa tjejer i damlandslaget och många unga tjejer har framförallt dessa två tjejer som förebilder och unga tjejer oavsett ursprung pratar i positiva ordalag om Jamina Roberts och Edijana Dafe.

Givetvis finns det en kritik som olika idrottsförbund måste ta till sig för att de är sämre på att skapa ett intresse hos människor som inte direkt har en koppling. Vi människor från den afrikanska diasporan måste samtidigt genuint våga testa något nytt för att sprida vår kunskap och framförallt kritisera vad som är normen genom att vara där vi ”inte bör vara för att normen i Sverige säger det”.

Frankrike - Island, 2010. Om Frankrike kan få fram representation så kan Sverige - Foto: Steindy, commonslicens
Frankrike – Island, 2010. Om Frankrike kan få fram representation så kan Sverige – Foto: Steindy, commonslicens

Jag tror på att det kommer stärka oss med rötter från den afrikanska diasporan i Sverige på sikt. Med det vill jag tacka min pappa som hjälpte mig göra valet att testa handboll och min förening IK Sävehof som skapade ett så starkt intresse och höll mig kvar i handbollen som spelare till tjugo års ålder. I handbollen har jag idag flera ledande positioner som tränare, instruktör och kommittéledamot i det högst bestämmande organet i handbolls-Sverige.

Mbote na bino – Hälsningar till er ( Lingala)

Rättelse: Vi uppgav tidigare att Jamina har rötter i Trinidad & Tobago, vilket inte stämmer.
Rätt plats ska vara Aruba. Afropé beklagar den
felaktiga informationen.

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola