Den 25 maj varje år infaller Africa Day, en dag som firas till minnet av bildandet av Organisationen för afrikansk enhet (Organisation of African Unity, OAU). Organisationen var föregångaren till det som idag är känt som Afrikanska unionen och bildades 25 maj 1963.
Foto: Pixabay
Africa Day var tidigare känt som African Freedom Day eller African Liberation Day, och bakgrunden till firandet av dagen kommer från just bildandet av Organisationen för afrikansk enhet. Syftet med organisationen var från början att stödja och främja självständighet från koloniala makter för de afrikanska stater som 1963 ännu inte fått sin frihet, samt att verka för förbättrade levnadsvillkor för alla människor på den afrikanska kontinenten.
Uppmärksammandet av Africa Day skulle syfta till att årligen uppmärksamma just den frihetskamp som skedde runt om på kontinenten samt symbolisera det afrikanska folkets beslutsamhet att frigöra sig från utländsk dominans och exploatering.
I och med kontinentens frigörande och växande självständighet har dagen kommit att handla mer och mer om att fira och uppmärksamma afrikansk kultur, historia och samtidigt den enorma diversitet och mångfald som kontinenten besitter. Dagen firas därmed både i afrikanska stater men också i den afrikanska diasporan världen över. I bland annat Gambia, Namibia, Zambia, Ghana och Mali är Africa Day en officiell helgdag.
För att lyfta och hylla den afrikanska mångfalden på Africa Day är tipset att läsa en av Afropés riktiga godbitar,Afrikas otroliga mångfald – visste du att…Så dagen till ära, ta chansen att utöka kunskaperna med lite spännande fakta om den afrikanska kontinenten.
Utfiskning i Västafrika har varit ett stort problem under en längre tid, nu trappas läget upp ytterligare och miljöorganisationer såsom Greenpeace slår larm om dels hur överfiskningen slår ut fiskebeståndet, men också hur ekosystemet påverkas. Den kinesiska fiskeindustrin slår hårt i bland annat Gambia, som är ett litet land, vilket gör problemen väl synliga och många gambier oroas nu över utvecklingen i landet och starka protester mot överfisket har rapporterats.
En än så länge oförstörd strandremsa i Kartong. Men för hur länge? Foto: Fatou Lusi, Afropé
Aktivister ska ha upptäckt underjordiska rör som fiskeföretagen byggt och genom vilka de kastar tillbaka död fisk, biprodukter, bearbetad fisk och oönskade fiskprodukter rakt ned i Atlanten igen. Dessa sköljs sedan upp på stränderna, vilket skapar förorenade stränder. Många ständer är nu överbelagda med fiskrester, vilket skapar både en otrevlig syn, stark stank och det har även en negativ påverkan av miljön. Befolkningen är nu både oroade och upprörda över hanteringen av kinesiska storföretags utfiskning av Gambias vatten.
Medborgare från kustsamfundet i Gunjur och eko-byn Kartong har nu gått samman med aktivister för att protestera mot hanteringen av miljön och överfiskningen.
En studie från Pew Research Center har rapporterat att skydd enligt miljön aldrig varit särskilt högt prioriterat av afrikanska regeringar, vilket kinesiska företag gått in och utnyttjat genom att inte följa lagar och förordningar, utan i stället förorena både havet och luften, enligt smbc News.
”Gambias regering bör kontrollera sin egen politik och genomdriva regler och se till att dessa företag inte förorenar miljön”, uppger miljöaktivisten Mustapha Manneh till smbc News.
Skärmdump från Youtubekanalen Latest News
Den nya fiskmjölsfabriken i eko-byn Kartong uppges vara enorm, till ytan lika stor som en fotbollsplan. Även i Gunjur byggde kinesiska fiskeföretagare en stor fiskmjölsfabrik och många vittnar om enorma mängder död fisk och fiskprodukter på stränderna. Enligt uppgift producerar fabrikerna fiskmjöl och fiskolja som ska importeras till Asien.
Kinas egna vatten är helt överfiskade och befolkningens fiskbehov överstiger med råge den tillgång som finns i kinesiska vatten. Därför beger sig många kinesiska storföretag till Gambia och andra länder i Västafrika för att resursutvinna fisket där.
Hajfiske är ett stort problem i hela västra Afrika. Nästan alla hajar har försvunnit, vilket har resulterat i ett allvarligt sjukt och obalanserat ekosystem. Hajfisket grundar sig i att hajfenssoppa är mycket populärt i Kina och det är en dyr vara. Endast i djupa vatten finns fortfarande några hajar kvar, vilka man försöker fånga de sista av nu. Den lösning som kommit upp är att förbjuda hajfiske totalt för att skydda de få som finns kvar, rapporterar Green Wall Warriors.
Grannländer till Gambia, såsom Senegal och Sierra Leone har klagat över överfiske, dåliga fiskemetoder och föroreningar från kinesiska företag och att detta minskar fiskebestånden i havet, vilket påverkar även dem.
Röster höjs nu för att den nyligen tillträdda regeringen i Gambia ska ta krafttag för att överfiskningen och utfiskningen ska upphöra i landet. Många känner stor oro för omgivningarna, särskilt i Gunjur och Kartong.
Kraftiga regn under de senaste veckorna har orsakat stora översvämningar på ön Zanzibar som gjort att myndigheterna nu tillfälligt stänger alla skolor för att inte utsätta lärare och elever för onödiga risker.
Båtar utanför Zanzibars huvudstad, Stone town. Foto: Anna Wedin, Afropé
Det är en av Zanzibars två regnperioder som just nu pågår och som under de senaste veckorna inneburit stora regnmängder och därmed orsakat kraftiga översvämningar runt om ön.
Nedstängningen av skolorna drabbar de 350 000 barn och unga som går i skola på Zanzibar och samtidigt pågår slutexaminationerna, något som inte ställts in trots att skolorna håller stängt för regelrätt undervisning. Flertalet skolor är dock helt eller delvis under vatten.
De kraftiga regnen har ställt till med stora materiella skador då både byggnader och vägar spolats bort samtidigt som andra stater i regionen också drabbats hårt av de stora regnmängderna. I Kenya uppges minst 14 personer ha dött, samtidigt som minst 1500 personer har mist sina hem då de spolats bort av vattenmassorna.
Regnperioden som nu pågår på Zanzibar avtar mot månadens slut för att sedan övergå i en torrare period fram till början på november då den andra regnperioden startar och varar till början på januari. De båda regnperiodernas början inleds vanligen med kraftigare vindar, något som traditionellt ansett som startskottet för de många handelsbåtar som fraktat varor från ön.
Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…
Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.
Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.
Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.
Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.
Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.
Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?
Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.
Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé
Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.
Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.
Två år har gått sedan det lilla östafrikanska landet Burundi kastades ned i en blodig kris. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson kommer i dagarna ut med reportageboken ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som har skrivits parallellt med konflikten.
Burundi/Bujumbura 2015-05-08 The protests against president Pierre Nkurunziza’s bid for a third term have been going on since the 26th of April in the outskirts of Burundi’s capital Bujumbura. Foto: Johan Persson
Vad handlar er bok om?
Det är ett försök att skildra vad som händer när ett samhälle rasar samman. Det är en skildring av ett land som gick från föredöme till blodbad på mindre än ett år, och av alla de människor som har dragits med i fallet.
När gjorde ni er första resa till Burundi?
Boken bygger på sammanlagt fem olika resor, men den första var i början av maj 2015, precis när det stod klart att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp för omval till en tredje mandatperiod. Vid den tiden rasade hårda protester i huvudstaden Bujumburas förorter mot det så kallade ”tredje mandatet” som många ansåg var i strid med landets grundlag. Vi hade en känsla av att något större var på väg att ske, året dessförinnan hade folket i Burkina Faso slängt ut president Compaouré efter 27 år vid makten, det kändes lite som ”de folkliga resningarnas tid” i Afrika.
Men det blev inte så, eller hur?
Nej, allt punkterades när fraktioner inom militären gjorde ett misslyckat kuppförsök den 13 maj 2015. Regimen såg sin chans att slå ned allt motstånd. Alla som uttryckte en avvikande åsikt stämplades som kuppmakare, protesterna slogs ned. Nästan alla oppositionella och aktivister som vi träffade under vår reportageresa flydde eller dödades efter det. Vi har följt flera av dem i den här boken.
Hur är det i Burundi idag?
Omvärlden, i form av FN och Afrikanska Unionen, hotade ju med ett militärt ingripande om inte konflikten fick ett slut, men när det kom till kritan lyckades de inte åstadkomma så mycket mer än ett par människorättsobservatörer. Nu är president Nkurunziza inne på sin tredje mandatperiod och ingen vågar längre protestera. Han vann, kan man väl säga, men slog sönder sitt land på köpet. Av Burundis tio miljoner invånare har över 400 000 flytt, ekonomin är körd i botten och det begås fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna varje dag. Det sker också gripanden och riktade mord inom regimen och militären, som verkligen skapar oro för att landet är på väg mot ett nytt inbördeskrig.
Burundi/Bujumbura 2015-10-30 Staff from Burundi Red Cross hand out plastic gloves to volunteers who will help moving the dead body that was found in Nyabagere river. Dead bodies are found in the streets or in places like this almost daily in Burundi’s capital Bujumbura during the autumn 2015 Foto: Johan Persson
Det är väldigt tyst om Burundi i pressen, vad tror du att det beror på?
Det har nog flera orsaker. En är att det är en konflikt långt härifrån, i ett land som få svenskar har någon relation till. De burundiska flyktingarna tar sig främst till läger i närområdet, de spolas inte särskilt ofta upp på de grekiska badstränderna, det tror jag tyvärr bidrar till att det inte betraktas som särskilt angeläget i väst. Men en annan orsak är att det är en så klick-ovänlig konflikt. Det är ett sakta, malande sönderfall som är svårt att skildra i en rak, snabb nyhetsartikel. Jag och Johan tycker inte alls om att det är så, det är därför vi bestämde oss för att skriva en bok i stället.
Så till sist, citatet i titeln, var kommer det ifrån?
Det kommer från en kvinna som heter Mariam Habonimana. Hon lever som flykting i ett läger i Kongo, och när vi besökte henne pratade hon om varför hon inte trodde att hon kommer att kunna återvända hem till Burundi inom överskådlig tid. ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” var hennes förklaring. Jag tycker att det fångar något som inte bara är sant om Burundi, utan om många av världens konflikter idag.
Afropés läsare kan köpa Anna Roxvall och Johan Perssons bok till specialpris. Gå in på www.shop.myteriforlag.se och tryck in rabattkoden ”afrope” så får ni boken för 149 kronor, inklusive frakt (ordinarie pris 199).
Många känner till faraon Kleopatra, tsaren Katarina och drottning Elisabet av England. Dock så är det väldigt få som känner till drottning Nzinga, Ana Nzinga Mbande, som regerade över Ndongoriket. Ndongoriket motsvarar idag det som är nordöstra Angola. Nzinga Mbande är mest ihågkommen för att hon minskade det portugisiska inflytandet i området med hjälp av andra kungadömen, som kungariket av Kongo och det holländska imperiet.
Drottning Anna Nzinga Mbande – Bild: commonslicens (PD-1923)
När vi pratar om prominenta kvinnor i historien så brukar kvinnor från den afrikanska kontinenten bli bortglömda. Vilket är förståeligt för att det inte anses relevant för Nordeuropeisk historia, men som en del av den afrikanska diasporan anser jag att man bör känna till prominenta figurer inom afrikansk historia.
Nzinga föddes som ättling till kung Ngola Kia Samba år 1583. Under denna period hade Portugal stora delar av Angolas rike i sitt imperium. År 1610 var det dags för Ngola Kia Samba att abdikera och då föll tronen automatiskt till Nzingas lillebror Mbande. Anledningen till detta uppsåt var på grund av rivalerna i kungadömet ansåg att hon inte var rättfärdig person till tronen för att hon var en kvinna och dessa personer samarbetade med Portugiserna för att bli av med henne. Dock fanns det folk som var lojala till henne och hennes far, vilket skulle ge resultat mycket senare.
Nzinga kom att återta tronen 1629 med kravet att hon accepterade flyktingar från slavhandeln. Dessutom befriade Nzinga Luanda från portugiserna med hjälp av Kongoriket och holländska imperiet, vilket idag har gjort henne till en betydande symbol för självständighet.
Nzinga är en av få prominenta kvinnor inom afrikansk historia och det är viktigt att åtminstone känna till någon utav dem.
Det finns en frisörsalong vid Rådhuset i Stockholm som jag besöker regelbundet. Inne på denna frisörsalong finns det många avbildningar av personer från det historiska Afrika, men även från den afrikanska diasporan.
Det symboliska i hela detta är faktumet att jag såg en tavla på Nzinga, drottningen av Ndongoriket, inne på denna frisörsalong. Alla andra prominenta personer som fanns på väggarna inne på denna frisörsalong var män. Detta visar på hur viktig symbol Nzinga är för afrikansk historia.
År 2013 kom det ut en film om Nzinga som heter Njinga Rainha de Angola.
En ny ”härlig” musikvideo sprids just nu på facebook. Den här gången är det amerikanska rapstjärnan French Montanas singel Unforgettable som spelats in i Kampala, Uganda. I videon ser vi mycket dans och tricks från den berömda dansgruppen Ghetto Kids från Uganda. Den börjar spelas, jag ler, men kan inte låta bli att undra hur mycket stjärnan betalat för gruppens deltagande. Förutom att anställa dansgruppen, har han använt sina resurser för att bidra till en långsiktig utveckling av Kampalas landsbygd? Har han hjälpt fattiga barn börja i skolan? Har han kanske gått all in och betalat årsavgiften för alla de barnens skolgång? Ja, frågorna är många.
French Montanas nya video som spelats in i Uganda. Foto: Skärmavbild från youtube.
Det är tydligt att Ghetto Kids har hjälpt stjärnan nå en ny grupp tittare/lyssnare som annars inte skulle sett videon. Jag skulle inte få för mig att söka fram honom i min musikapp, men nyfikenheten på att den spelats in Uganda gjorde att jag ändå klickade på länken. Videon gillas på sociala medier, där majoriteten av kommentarerna berör de dansande barnen, talangen och hur fantastiskt det är att all musik och dans har sitt ursprung i Afrika. Och visst finns positiva delar av videon som tål att hyllas, bland annat att den ugandiska flaggan tar mycket plats och att stjärnan väljer att lyfta fram barnen i Kampala, och den enorma dansglädjen som finns hos barn.
Även om Montana anställt gruppen, slutar inte deras deltagande efter inspelningen eftersom att videon redan har över 3 miljoner visningar på Youtube. Jag är medveten om att han, med sitt kändisskap, också ger gruppen enorm publicitet. Trots det vill jag uppmärksamma att de inte har samma utgångspunkt i branschen, och att superstjärnor från amerikanska musikbranschen ändå måste se till sitt privilegium. Med globalt kändisskap växer möjligheterna att nå ut till många, från oss vanliga människor till beslutsfattare och rika entreprenörer. Världsstjärnornas kraft att förändra kommer därför också med ett ansvar för vilken bild av världen som sprids. För att inte glömma de ekonomiska tillgångar som många superstars besitter.
Jag fick liknande funderingar när Beyoncé i sin dokumentär Life is but a dream, berättar om dansgruppen Tofo Tofo från Moçambique som upptäcktes på Youtube och flögs över till USA för att medverka i videon till ” Run the world ( Girls)”. Tack vare denna superstjärna importerades Kwaito-stegen till USA, och Tofo Tofo lever vidare i dokumentären. Men hur har dansarnas liv påverkats av den erfarenheten?
French Montanas nya video till låten Unforgettable. Foto: Skärmavbild från youtube.
Förresten, vad är grejen med att filma barn i slummen? Beror det på bristen av finare platser (än djungel och slum) för en videoinspelning?
Vad jag vill säga är, att superstjärnor som med små medel kan påverka dessa personers liv, ska våga ta sitt ansvar. Det är härligt att se att många superstjärnor från Väst inspireras av, och vill visa en positiv bild av den afrikanska kontinenten. Just därför bör vi vara kritiska till hur de väljer att visa upp kontinentens olika härligheter, och hur de använder sin position för att påverka och förändra.
Nu är det åter dags för den senegalesiska föreningen La Casa di Mansas årliga kulturfest. I år går den av stapeln på Stallet i Stockholm fredag 12 maj.
La Casa di Mansa är en förening som arbetar för att främja och dela med sig av Casamance (en region i södra Senegal) och Senegals kulturella värderingar.
Föreningen vill även stärka samverkan mellan Casamance och Sverige och ha ett utbyte med folk från andra kulturella bakgrunder. Kulturfesten anordnas i samarbete med Stockholms stad.
Kulturfestprogrammet 12 maj:
17.00 Dörrarna öppnar 17.45-18:45 Familjeworkshop för alla åldrar:
Casamansisk dans och historia. Atab Bayo med trummisar leder workshopen. 19:00-20.00 Panelsamtal Vilket Sverige vill vi ha?
– ett samtal om demokrati och mänskliga rättigheter med fokus på integration.
Anette Petterson Faye leder samtalet med de inbjudna gästerna Jessica Folcker, Lamine Cissokho med flera. 20.00–22.00 Musikframträdanden:
Seroubagruppen med Atab Bayo – traditionell dans från Casamance
Mamadou Sene med bandet Dieuf och Lamine Toure, folkloremusik från Senegal,
Lamine Cissokho med band, traditionell Senegalesisk kora. 22.00 – 01.00 DJ Cheza – Afrobeatmusik.
Entréavgift: 150kr (100kr medlem Stallet/studerande/pensionär)
Inför nästa års presidentval i Zimbabwe har två av landets mest välkända ansikten från oppositionen enats om att tillsammans utmana landets nuvarande president, Robert Mugabe. Mugabe uppges dock inte vara oroad av den nya alliansen.
Det är landets tidigare vicepresident Joice Mujuru som tillsammans med Mugabes kanske störste kritiker Morgan Tsvangirai har enats om att skapa en allians för att kunna utmana Mugabe i det kommande valet. Vem som däremot kommer att representera alliansen i valet är ännu oklart och samarbetets framgångar och framtid hänger mycket på hur förhandlingarna mellan de olika parterna går.
Landets opposition har haft stora problem med splittringar, inte bara mellan de olika oppositionspartierna utan också inom partierna. Tsvangirais parti, Movement for Democratic Change har sedan bildandet 1999 splittrats i fyra, medan Mujurus National People’s Party nyligen splittrats i två grenar trots att partiet bildades för mindre än ett år sedan. Trots dessa problem hoppas nu de olika oppositionspartierna på att kunna förhandla fram ett förslag och en allians som ett dussintal partier ska kunna stå bakom. Lyckas detta skulle det vara första gången sedan Mugabe tog makten 1980 som han ställs inför en så starkt enad opposition, något som dock inte uppges bekymra Mugabe.
93-åriga Mugabe som styrt landet med järnhand sedan 1980 har redan meddelat att han planerar att ställa upp i valet nästa år, ett besked som på grund av Mugabes ålder har förvånat många. Mugabe, trots sin ålder, verkar dock inte ha några som helst planer på att överge makten och trots massiv kritik om att ha kört landets ekonomi totalt i botten samt brott mot mänskliga rättigheter fortsätter Mugabe att regera.
Landets sittande president, Robert Mugabe. Foto: Al Jazeera English (commonslicens).
Om nästa års val blir en politisk nystart för landet eller en fortsättning på Mugabes styre beror därför på många faktorer, däribland oppositionens förmåga att enas, Mugabes vilja att behålla makten samt naturligtvis om valet i sig genomförs rättvist och utan valfusk och våldsamheter, något som oppositionen under tidigare val kritiserat Mugabes styre för.
Den 3 maj anordnar Gambiagrupperna tillsammans med Utrikespolitiska Föreningen Göteborg en föreläsning om hur Gambia på kort tid gått från diktatur till demokrati, föreläsningen hålls i Göteborg.
Adama Barrow, Gambias foldvalda president. Foto: Sulaiman Leigh (commonslicens)
Hur skedde förändringen? Fanns det några tecken på att förändringen var på väg? Vad har hänt sedan Adama Barrow tillträdde som landets folkvalda president? Detta är några av de frågor som tas upp under föreläsningen samtidigt som en jämförelse med USAs nyligen tillsatta president Donald Trump görs, för det finns både likheter och olikheter mellan dessa två ledare. Håller i föreläsningen gör Anders Pettersson och Robert Alexandersson från Gambiagrupperna.
Kostnad: Gratis för Gambiagruppernas samt Utrikespolitiska Föreningens medlemmar, övriga 20 kr/person. (Medlemskap i föreningarna kan tecknas på plats före föreläsningen.)
Föreläsningen kommer att hållas på engelska och det finns möjlighet att ställa frågor efter föreläsningen.
La Casa di Mansa är en förening som arbetar för att främja och dela med sig av Casamance (en region i södra Senegal) och Senegals kulturella värderingar.
Afropé 
