I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.
Skärmdump: De ensamma
De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.
Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.
Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?
De ensamma kan du se HÄR De ensamma har även en Facebooksida HÄR Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR
Kritik mot och ifrågasättande av utlandsadoptioner har fått allt högre röster de senaste åren. Mycket av kritiken tycks komma från vuxna som själva adopterats från en annan världsdel. En del av kritiken handlar om den rasism många utlandsadopterade blir utsatta för i ett land de kommit till och där de inte valt att få komma till och dit de kommit samtidigt som de ryckts upp med rötterna från sitt invanda samhälle och ”naturliga miljö”. Ofta anses de vita (många gånger) adoptivföräldrarna sakna förståelse för de mörkhyade barnens utsatthet. Kritiken är förstås mycket större och mer omfattande än så, men det är en del av den kritik som funnits och som tycks bli starkare och större med tiden. Den gamla tidens uppfattning om adoptivföräldrar som alltigenom snälla och oegoistiska själar som ”räddar fattiga barn” för barnen egen skull, tycks vara på väg att allt mer försvinna. Här får du ta del av tre flickors öden, när de blivit adopterade till Danmark och USA, där flickorna fått gå igenom mycket smärtsamma konsekvenser av att ha blivit adopterade till västvärlden.
Nyligen har tre mycket tragiska fall av internationell adoption uppmärksammats där det i samtliga fall handlar om adopterade flickor från Etiopien. Två av fallen handlar om två danska familjer som adopterade barn från Etiopien och i det ena fallet deltog man samtidigt i en dansk dokumentär. Under dokumentären framkommer att de biologiska föräldrarna blir förda bakom ljuset av adoptionsförmedlingen som lovar det man sedan inte håller. Till exempel att föräldrarna ska få hålla kontakten med sina barn genom att kommunicera och få bilder på barnen. Även om de biologiska föräldrarna skriver under adoptionspapperna korrekt, så framstår det som mycket otydligt om de biologiska föräldrarna inser vidden av det de just skrivit på, i dokumentären. Tvärt om får man snabbt uppfattningen om att adoptionen sker under falska förespeglingar.
Det som senare händer är att den ena flickan i den ena familjen, Masho, möter flera svårigheter i Danmark som familjen får svårt att hantera. Det slutar helt enkelt med att Masho får flytta till ett familjehem. Dokumentären har väckt mycket starka känslor och mycket upprördhet i hela Skandinavien och adoptionsfrågan har blivit mycket aktualiserad efter dokumentären, inte minst i Danmark där dessa händelser utspelade sig.
Det andra danska fallet, med Amy, blev också mycket medialt uppmärksammat då filmer på hur en skrikande och sparkande Amy tas från sin adoptivfamilj till ett barnhem i Danmark med ett flertal vuxnas handgriplighet, då adoptivföräldrarna inte längre ansåg sig kunna hantera Amy.
De biologiska föräldrarna till Amy, har i efterhand vänt sig till Etiopisk domstol angående den adoption som gjordes av deras barn. Amy har flytt till Etiopien, mot Ankestyrelsens godkännande. Ankestyrelsen är medborgarnas klagoinstans för sociala ärenden i Danmark. Ankestyrelsen hade förbjudit Amy att återvända till Etiopien, men flickan reste ändå i februari i år, med hjälp av organisationen Against Child Trafficking i Danmark. I Etiopien kunde Amy återförenas med sin biologiska familj.
Den sjunde april i år annullerade Etiopisk domstol i Addis Abeba båda adoptionerna. Domstolen annullerade både adoptionen av Amy och av Masho. Amy firade beslutet med sin biologiska mor Genet Kedir i Addis Abeba.
De båda fallen väckte stor uppmärksamhet i Danmark och övriga länder i Skandinavien 2012 och bland de personer som redan är kritiska till internationella adoptioner, blir dessa fall ytterligare bevis för att barn kan komma att ta stor skada av dem.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Ytterligare ett fall har utspelat sig i Etiopien och USA, Washington.
I december 2015 dömdes ett par för dråp av Washington State, då en adopterad tonårsflicka från Etiopien hittats död av svält och hypotermi*. En jury fann Larry Williams skyldig till dråp av första graden, hans fru Carri Williams befanns skyldig till mord samt dråp. Juryn dömde dem båda också för misshandel och de riskerar båda livstidsstraff.
Hana Williams dog i maj 2011 i familjens trädgård, där hon tvingades vara som en del av en strikt barnuppfostran som beskrivits i en kristen föräldraskapsbok. Obduktionen visade att Hanna dog av Hypotermi som förvärrades av kronisk magkatarr och undernäring.
Hennes smala kropp var täckt av blåmärken och en knöl på sitt rakade huvud och röda blodiga märken på hennes höfter, armbågar och i hennes ansikte.
Hana tros ha varit 13 år, men ingen dokumentation om hennes födelse i Etiopien var tillgängliga. Tester på Hanas tänder och ben gav varierande uppskattningar och experterna som genomförde undersökningarna kunde inte enas om hennes ålder. Hennes ålder var av betydelse då straffen är högre om offren är yngre än 16 år. Experterna kunde dock inte enas om Hana var yngre än 16 år eller inte. Hana adopterades 2008.
Både Larry och Carri dömdes också för första graden av övergrepp på Hanas adopterade bror Immanuel.
Samtliga händelser kommer med största sannolikhet att öka temperaturen på debatten runt om i världen. Även m det sker många adoptioner som kan anses som ”lyckade” så är frågan: hur många ”lyckade adoptioner” väger upp mot de adoptioner som slutar med mänskliga tragedier och kan man göra något för att förhindra dessa tragedier, utan att adoptionerna upphör?
Hypotermi* – Hypotermi innebär att en organisms kroppstemperatur som följd av nedkylning understiger gränsen av vad som krävs för att upprätthålla ämnesomsättningen och andra kroppsfunktioner. Motsatsen till Hypotermi är värmeslag.
En ganska varm dag i februari lämnas ett litet, nyfött barn på barnhemmet Chiquitines. Barnhemmet ligger i staden Cali som i sin tur ligger i Colombia. Barnet är bara några veckor gammalt och har fått namnet Diana Lorena. Senare ska hon få tilltalsnamnet Anni. Anni Diana Lorena, det är jag det!
Små händer och fötter – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Nu kanske du funderar på hur jag vet att det var en varm dag och det gör jag naturligtvis inte. Ingen har berättat för mig hur vädret var, på vilket sätt jag lämnades, eller hur min första tid i livet var. Det finns inga bilder, inga minnessaker, ingen favoritsnuttefilt, inga gosedjur, första nappen, skorna, kläderna eller fina hand och fotavtryck. Inget minne från förlossningen, inga lyckliga bilder på ett nyfött barn, som vilar vid en trött men lycklig mammas bröst, ingen födelsevikt och ingen längd. Det enda minne jag har från mitt första år i livet är ärr på mina handleder. De ärren fick jag från att de spände fast barnen på barnhemmet. De kunde inte hålla koll på oss alla samtidigt. Ärren bleknar inte och blir inte mindre, de har faktiskt till och med blivit större under åren, som en ständig påminnelse om var jag kommer ifrån. Kanske är det just det jag behöver, en påminnelse om mina rötter och min historia.
När jag var drygt ett år kom det två människor till barnhemmet. En man och en kvinna. De var där för att hämta mig och ta med mig till Sverige, Stockholm. Jag skulle bli deras dotter. Nu minns jag såklart inget av det heller men jag vill så gärna tro och tänka att jag var glad över att bli hämtad. Inte traumatiserad över att ännu en gång slitas ifrån min trygghet och min vardag. Jag fick själv barn för snart 2 år sen och sedan dess har jag kommit på mig själv med att fundera mer och mer på sådant här. Det är så lätt att relatera till mitt liv nu, mitt barn och frågorna kommer nu allt oftare. Hur kunde hon lämna mig, hur kändes det, hur mådde jag? Hur gick förlossningen till och tänker hon på mig, min biologiska mamma?
Bara tanken på att lämna bort mitt barn, min fantastiska son med alla hans härliga egenheter, hans underbara skratt, hans härliga funderingar på än det ena än det andra. Att gå miste om alla fina minnen. Förlossningen, hans första leende, första tanden, när han rullade runt första gången, första skrattet. Eller de mindre härliga, men ändå så fina minnena som första bajskatastrofen, första förkylningen och alla sömnlösa nätter. Bara tanken att gå miste om allt detta, att inte få dela mitt hem och mitt liv med den mest fantastiska lilla människa jag vet, det vackraste och bästa jag har, det gör så ont i hjärtat. Vi hör ihop jag och Adrian som Yin och Yang, eller kanske Piff och Puff för vi är båda rätt knasiga.
Jag undrar vilken relation jag och min biologiska mamma hade haft, hade vi också hört ihop? Hade vi skrattat, gråtit och bråkat ihop? Är vi lika tjuriga och envisa, har vi lika kort stubin båda två men lätt att bli glada och glömma fort? Vem är hon och var kommer jag ifrån?
Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé
Jag växte upp i ett tryggt, varmt och fint hem med fina föräldrar i ett gult hus på Enskedefältet i Stockholm. Jag gick på ett jättebra dagis och senare på en bra skola. Jag har aldrig blivit mobbad eller varit utanför varken på grund av min hudfärg eller något annat. Jag har alltid haft fina vänner, riktiga vänner, sådana som alltid finns där när man behöver dem. Vänner som bryr sig och ställer upp. Jag har haft mat på bordet, en varm säng, ett eget rum och hela rena kläder. Trots allt detta har jag ändå en sorg inombords en rotlöshet, en längtan. Så många obesvarade frågor.
Jag är svensk, så svensk man kan bli, mina släktingar spelar fiol i ett spelmanslag. Vi hade en sommarstuga i dalarna, mitt efternamn tog min pappas morfar från en by någonstans i Dalarna för att han tyckte att det var finare än det han hade, Johansson. Jag har alltid älskat midsommar. Äter sill och potatis med stor, kanske för stor aptit. Tittar oftast ner på mobilen, eller ut genom fönstret när jag åker tunnelbana. Värnar om min privata zon och tycker egentligen att lagom är ett himla bra uttryck. Men om du ser mig på gatan, på stan, eller i butiken då ser du inte en svensk tjej, möjligen har du redan bildat dig en rad förutfattade meningar om mig. Jag tillhör de okända. Kanske pratar jag inte ens svenska. Du sympatiserar kanske med Sverigedemokraterna och tycker att jag inte har här att göra, att jag borde åka hem.
Jag blir lika förvånad och förundrad över den reaktion jag kan få när jag presenterar mig. Folk förväntar sig inte alltid att jag pratar svenska och döljer det oftast ganska dåligt. Ibland får jag höra hur bra svenska jag talar, andra pratar engelska med mig.
Frågan kommer ofta snabbt: Är du adopterad? Sen följer nästan alltid ett långt förhör om de mest intima detaljer. Frågor som är känslosamma för mig, kastas rakt i mitt ansikte och jag förväntas artigt svara. Det ju så intressant. Hur gammal var du när du kom hit? Vet du vem din riktiga mamma är? Har du några syskon? Hur är det att leva med dina föräldrar? Ville de inte ha riktiga barn? Känner du dig älskad? Så där står jag, van sedan så många gånger förr. Jag vet precis vad de kommer fråga härnäst och rabblar plikttroget mina svar, som vid det här laget måste låta så inövade.
Det är här problemet kommer för mig. Att vara svensk i en svart, adopterad kropp. Rotlösheten som uppstår när jag tänker på min familj, min släkt och min bakgrund. I skolan hade vi en gång släktforskning. Jag gjorde snällt läxan, gick hem till mina föräldrar och frågade om släkten. Jag fick reda på att vi på något vis är släkt med han som grundade Skansen. Det var ju spännande. När jag tänker på det igen så är det ju inte jag, mina förfäder grundade inte Skansen. De var troligtvis slavar som kom från något land i Afrika till Colombia. Jag har inget med Gustav Wasa att göra, den historien är inte min, fast ändå så är den det. Det blir en krock, en konflikt och så många frågor. Frågor som jag nu känner mig redo att börja söka svar på.
Jag har läst boken Utsatt av Markus Lutteman.Den här boken handlar om Aster som adopteras till Sverige från Etiopien. Den handlar om svårigheter med att växa upp i en djupt religiös familj. Den handlar om svårigheter med att vara adopterad i en familj med både biologiska, adopterade och fosterbarn. Om att finna sin rätta plats i en familj på ett naturligt sätt, när ingenting är naturligt med familjekonstellationen. Den handlar om att bli utsatt för övergrepp men inte bli trodd. Den handlar om att se annorlunda ut. Att inte likna alla andra.
Men allra mest handlar boken om vikten av att lära känna sina egna rötter, sin biologiska bakgrund. Om vikten att veta vem man är när hela ens inre, hela ens existens brinner för att finna dessa kunskaper och finna en naturlig plats i tillvaron. Den handlar om en brinnande dröm som bara kan stillas av en person; nämligen den biologiska mamman. Boken handlar också om svek och den mörka sorgen över att vara omskuren.
Ja, den här boken handlar om så mycket och samtidigt en kvinnas styrka och svaghet. En kvinnas strävan efter att skapa en egen familj. Att ge något hon aldrig själv fått. Den ovillkorliga kärleken!
Boken är en viktig del av adoptionsdebatten. Det är så lätt att sätta sig in i de känslor som någon som är adopterad kan ha när det gäller längtan efter att söka sina rötter, även om någon som inte själv varit med om det kan sätta sig in det, förstås.
Jag har, genom att ha barn med dubbla kulturer och ursprung, flirtat med dessa frågor i många, många år. Jag tycker det är så självklart att varje människa vill veta om och lära känna sitt biologiska ursprung. Boken är därför oerhört intressant. Den blir inte mindre intressant när man känner till något om Etiopiens och Eritreas historia och kultur. När man beskriver det särskilda, höga ljudet som kvinnorna formar i sina munnar ”lelelelele” under särskilt glädjande tillfällen ger mig minnen från min tonårstid och alla de Eritreanska fester jag brukade besöka då. Injera (mat), danserna med de rörliga axelpartierna… Ja, boken fick mig att minnas med glädje en massa Eritreanska seder och bruk, samtidigt som många delar av boken gjorde ont längst inne i själen. Boken är stark och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den, även om den börjar få några år på nacken nu.
Jag ger boken fem Afrika av fem möjliga:
Fotnot: Denna recension är delvis publicerad tidigare på fatou.se
Afropé 
