Etikettarkiv: afrika

Hur länge kan man egentligen sitta som president?

Hela januari handlade på många sätt om avgående presidenter, presidentval och diktatorer som inte vill avgå vilket fick mig att läsa lite om vilka fortfarande aktiva presidenter som suttit längst tid på sin post. Det visade sig att många av dem är afrikanska presidenter, här har ni några av dem:

Bild: Pixabay

Paul Biya – Kamerun (34 år)

Paul Biya, president sedan 1982 ses av många som en av Afrikas mest förankrade ledare.

I april 2008 godkände Kamreuns parlament en kontroversiell ändring av konstitutionen vilket gjorde det möjligt för president Paul Biya att ställa upp för en tredje mandatperiod i presidentvalet 2011.

Veteranpolitikern vann ytterligare sju år som president i ett val som enligt internationella observatörer var fyllt av oegentligheter.

Biyas motståndare avvisade resultatet – som gav honom en jordskredsseger med 78% av rösterna – och anklagade presidenten för utbrett valfusk. Medborgarrättsrörelser anklagade Biya för att ha påverkat valsystemet för att garantera hans seger.

När Biya blev landets förste president 1982, var det inom ramen för en-partisystemet vilket bara tillät ett parti. Han accepterade införandet av flerpartipolitiken i början av 1990-talet och fortsatte sedan med att vinna presidentvalet 1992 med knapp marginal.

I presidentvalet 1997, som bojkottades av de största oppositionspartierna, blev han omvald med mer än 92% av rösterna. Vid nästa val, 2004, fick han officiellt mer än 70% av rösterna, men oppositionspartierna hävdade utbrett valfusk.

Innan han blev president, spenderade Biya hela sin politiska karriär i tjänst hos president Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975.

När Ahidjo avgick 1982, tog Biya ledningen och började ersätta sin föregångares allierade från de nordliga delarna av landet med sina egna anhängare från syd. 1983 anklagade han Ahidjo för att organisera en kupp mot honom och tvingade den förre presidenten att fly landet.

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – En liten historisk sammanfattning

José Eduardo dos Santos – Angola (37 år)

Med 37 år vid makten, trots att han aldrig blivit formellt vald, är Angolas president José Eduardo dos Santos den afrikanske president som suttit näst längst som statschef.

Hemma har han ett fast grepp om alla aspekter av regeringen, är chef för de väpnade styrkorna och ansvarar för att utse domare till högsta domstolen.

Som president i ett av Afrikas största oljeproducerande länder ses han av många som en regional jätte och tar varje vecka emot besök från olika afrikanska ledare, och har utvecklat starka band med både Kina, Brasilien och USA.

Denne 70-åring kritiseras i stort sett aldrig av landets statliga medier och de få kvarvarande privata tidningar som inte har köpts upp av ministrar och som vågar utmana hans handlingar drabbas av stämningar.

Länge trodde man i landet att han skulle ställa upp till valet 2017 och många blev förvånade när det istället blev João Lourenço, landets försvarsminister som blev vald till presidentkandidat.

För många angolaner som har uthärdat decennier av krig och problem, är presidenten det enda fasta inslaget och hans ansikte pryder T-shirts, affischer och inramade fotografier som hänger på väggarna i hela landet.

Förutom att leda sitt land från ett marxistiskt en-partisystem till en fri, avreglerad marknadsekonomi – nu en av de snabbast växande i världen tack vare deras olja – hyllas han för att ha avslutat Angolas 27 år långa inbördeskrig, om än genom bruk av militären, och för att hålla landet utanför krig under det senaste decenniet.

Angola har under hans ledning rest sig ur askan efter långa perioder av krig för att bli sub-Saharas tredje största ekonomi, efter Sydafrika och Nigeria, och en magnet för utländska investeringar.

Men medan dos Santos långa presidentperiod representerar stabilitet för många av landets handelspartners, så menar många angolaner, särskilt den yngre generationen att det nu är dags för en förändring.

Teodoro Obiang Nguema – Ekvatorialguinea (37 år)

Med nästan 38 år vid makten i det lilla oljerika landet Ekvatorialguinea i västra Afrika intar Theo Obiang Nguema positionen som världens längst sittande president.

I augusti 1979 avsatte han sin farbror, Francisco Macías Nguema i en blodig militärkupp. Under de sista 10 åren fram till kuppen hade ungefär hälften av Ekvatorialguineas befolkning antingen flytt eller dödats under Macías.

Vid hans invigning lovade Obiang befolkningen en ny start. Macías avrättades och ett antal politiska fångar släpptes. Men det som startade så bra slutade mindre bra. Obiang har sedan dess blivit omvald om och om igen med 97-99 procent av rösterna, i val där oppositionen varit obefintlig och den annars oljerika staten anses vara ett av världens fattigaste länder, medan Obiang lustigt nog anses vara ett av världens rikaste statsöverhuvuden. Han har dessutom vid flertal tillfällen blivit anklagad för tortyr, kidnappningar, valfusk och politiskt förtryck.

2008, kallade den amerikanska journalisten Peter Maass, som undersökte sambandet mellan oljerika stater, konflikter och diktaturer, Obiang ”Afrikas värsta diktator, värre än Robert Mugabe i Zimbabwe.”

Obiangs son, Teodorin Obiang, som är tilltänkt att ta över efter sin far, står för närvarande inför rätta i Paris. Han anklagas för korruption och pengatvätt. Specifikt för att ha förskingrat 115.000.000 dollar 2004-2011 medan han var jordbruksminister i sin fars regering.

 

Källor: wikipedia, africanvault.com

Hanna Danielsson

Fler afrosvenskar borde göra affärer i stabila afrikanska länder

Under stora delar av min uppväxt har jag levt med föreställningen att Sverige är det enda landet utifrån utbildning som kan ge ett bra arbete och framtidsmöjligheter. Dock har mina föräldrar, framförallt min far poängterat att möjligheter hur stora som helst finns på den afrikanska kontinenten. Min far har alltid sagt att eftersom vi är relativt välutbildade i ett strukturerat utbildningssystem i Sverige så finns det helt andra möjligheter för oss på kontinenten. Med tanke på den rådande ekonomiska situationen i de flesta afrikanska länderna gör det att vissa utav dessa länderna tillhör snabbast växande ekonomier i världen.

Bild: Pixabay

Dessa länder innehar en BNP-ökning på 6% eller högre vilket i sin tur betyder att staten i dessa länder har gjort det enkelt för folk att göra affärer i dessa länder. Med tanke på att befolkningen i de här länderna är så pass unga men utbildade så är det rätt tillfälle att skapa arbetsmöjligheter för de här människorna.

Det råder stor brist på kunskap när det kommer till affärsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. Folk är helt ovetande eller vänder sina ryggar mot hemländer på grund av ignorans, men flera länder på den afrikanska kontinenten välkomnar folk från utlandet att göra affärer eller investera i deras marknader. Vilket är bra för den afrikanska kontinenten för att det ökar konkurrensen och det är bra för det afrikanska folket för att konsumentpriserna sjunker. Flera av dessa länder leder när det kommer till entreprenörskap vilket är ett välkomnande tecken på att det råder ekonomisk stabilitet utan statlig inblandning.

Bild: Pixabay

Det skulle vara av stor nytta om fler afrosvenskar var mer intresserade av afrikanska marknader. Genom att ha koll på marknaderna så kan man i sin tur hjälpa fler afrikaner ut på arbetsmarknaden, men för att de flesta inte har koll så har vi gått miste om arbetsmöjligheter som kunde skapats av afrikaner.

Ännu är det inte försent att göra affärer eller investera i de afrikanska marknaderna. För att exemplifiera några länder som det finns stora möjligheter i: Uganda, Kenya, Etiopien, Botswana, Namibia, ekvatorial Guinea, Gabon, Kap Verde, Ghana, Madagaskar och Moçambique. Om vi tar Uganda som exempel, som har en öppen ekonomi, så är det största behovet där IT-startups inom transportsektorn. I denna sektor har flera personer nått framgång genom att ge det ugandiska folket alternativ till annorlunda transport och det kommer i form av startup-applikationer. Ifall det inte vore för dem som investerat i transportsektorn så hade Uber dominerat marknaden helt och hållet men eftersom folk hade koll på den ugandiska marknaden så har transportpriserna sjunkit dramatiskt. Vilket i sin tur tyder på att marknaden välkomnar nya innovativa lösningar på samhällets behov. Detta är bara ett av många exempel.

Uganda är landet med flest entreprenörer på planeten med 28,1 procent.

Bild: Pixabay

Tänk er alla ovanstående nämnda länder och deras möjligheter till affärer och investeringar så är kontinenten på rätt väg och det är afrikanerna själva i sådana fall som ligger bakom det.

Med denna text hoppas jag innerligt att jag har sått ett frö av nyfikenhet och en bredare vy av vad som är möjligt mer än vad man tror när man växer upp här i Sverige så långt ifrån det som sker i Afrika.

Jag hoppas också att de afrosvenska barn som är födda strax innan och efter 2000-talet fostras i att se Afrika som kontinenternas möjlighet. Då deras rötter och medborgarskap gör det möjligt för dem att ha och nyttja denna förutsättning.

Collins Luther Zola

 

I Nollywood är inget hittepå

Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad.
Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.

Smärtsamt varmt. Foto: Privat
Smärtsamt varmt. Foto: Privat

Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.

Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.

I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.

Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.

Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.

Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010
Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010

Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.

 

Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Visionen om en enad kontinent

Afrikanska Unionen har sedan dess etablering år 2002 strävat efter ökad integration mellan de afrikanska länderna, med målsikten att kunna utveckla en enad och stark kontinent. Unionens senaste idé som kan komma att förverkligas är skapandet av ett pass som ska vara giltigt för samtliga länder inom sammanslutningen. Samtidigt tampas många av de afrikanska länderna med problem som ständigt sätter käppar i hjulet för en ökad integration, och framtidsvisionen av Afrika som en enad kontinent är delad – realistisk enligt många, overklig enligt andra.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

En kontinent – ett pass?
Förslaget om att skapa ett pass till hela den afrikanska kontinenten har diskuterats under flera år och nu ska idén snart sättas i verket. Med ökad integration som huvudsakligt mål är Afrikanska Unionens vision att skapa en sammanslutning, likt Schengen-området i EU, där det ska råda fri rörlighet mellan länderna. Målsättningen är att till år 2018 avskaffa kravet på visum för medborgare inom unionens länder och deras resor inom denna, samt att redan till nästa år utveckla frihandelsavtal mellan samtliga länder på kontinenten. Projektet syftar bland annat till att gynna den intra-afrikanska handeln, som i nuläget är relativt låg, men också att höja kontinentens internationella konkurrenskraft och bli en starkare spelare på den globala marknaden.

De första som ska få prova på de kontroversiella passen är ländernas respektive ledare och därefter planeras passen att lanseras inom de närmsta tre åren. Idén har varit omstridd då de parter som har varit motståndare till passet har hävdat att en kontinent där gränserna suddas ut utgör en stor risk i nuläget, inte minst på grund av risken för fortsatt etablering av militanta grupper som exempelvis Boko Haram. De menar även på att passet kan äventyra folkhälsan, med förhöjd risk för spridningar av sjukdomar och epidemier, refererat till ebola-utbrottet under 2014.

Kontinentens försummade utveckling sedan självständighetsboomen
Åren efter andra världskriget följdes av många afrikanska länders självständighet från deras kolonialmakter. Föga förvånande hade många länder på kontinenten svårigheter att komma på fötter igen efter årtionden av exploatering av de europeiska länderna, och till stor del på grund av detta är postkoloniala Afrika ofta kopplat till ekonomisk stagnation, politisk instabilitet och fattigdom. 
Många av länderna har även problem med utbredd korruption och således också bristande förtroende för politiska ledningar, polisväsen och rättssystem. Dessa fenomen har präglat många länder på kontinenten, men de ensidiga mediala strömmarna har också bidragit till att skapa en global, negativ bild av de afrikanska länderna. Bland annat har The Economist, som är en av de mest populära nyhetstidskrifterna i världen, rubricerat Afrika som ”den hopplösa kontinenten”och andra medier har likaså uteslutit de framgångssagor som har utspelat sig i länderna.

Bild: Botswana, Pixabay
Bild: Botswana, Pixabay

Det finns emellertid en annan bild av Afrika som det sällan pratas om. Många av de afrikanska länderna är med på topplistan över de snabbast växande ekonomierna i världen, där Etiopien låg i topp under 2015. Afrika är även den snabbast ekonomiskt växande kontinenten i världen – mycket tack vare de stora mängder naturresurser som finns där men också på grund av ökad politisk stabilitet i flera av länderna. Siffror gällande fattigdom och analfabetism på kontinenten är ständigt fallande, och många av de afrikanska ländernas HDI (Human Development Index) ökar. Vissa menar på att Afrika har potential att göra ungefär samma resa i dess ekonomiska utveckling som Asien har gjort, och det största hoppet läggs då på de stora ekonomierna Nigeria och Sydafrika.

Afrikanska Unionens arbete
Afrikanska Unionens arbete vilar på just kontinentens potential och deras projekt utförs utifrån fem centrala punkter; delade värderingar, partnerskap, entreprenörskap, regional integration och utveckling av infrastruktur. Den sistnämnda har varit nära kopplat till introduktionen av det internationella passet, då många länders bristfälliga infrastruktur är det som tidigare har hindrat möjligheterna för ökad förbindelse inom kontinenten. Enligt Unionen är alltså passet en central del gällande de involverade ländernas fortsatta utveckling och den långsiktiga ambitionen om en integrerad och stark kontinent som lever upp till sin fulla potential.

Källor: independent.co.uk, au.int, allafrica.com, bbc.com

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Så kan Brexit drabba Afrika

Lågkonjunktur, brutna avtal, hårdare gränser och minskade investeringar? Eller stärkta relationer och öppenhet? Frågorna är många kring hur Afrika kan komma att påverkas av Storbritanniens uttåg ur EU.

flag-1463482_960_720– Många växande marknader kommer att sättas under press.

– Allt kommer att beror på hur snabbt någon form av stabilitet kan återskapas på den finansiella marknaden.

Säger Razia Khan från Standard Chartered Bank till tidningen Quartz.

Handel och investering

Vissa prognoser spekulerar kring att Storbritannien kan hamna i en teknisk lågkonjunktur vilket skulle kunna påverka investerings- och handelsrelationer med Afrika.

Storbritanniens handelsavtal med afrikanska länder är i grunden EU:s avtal. Vid lämnandet behövs omförhandlingar, något som kan ta år och göra marknaden och relationer osäkra. Ett exempel är handeln mellan Nigeria och Storbritannien, värderad till över 6 miljarder pund och förväntas stiga till 20 miljarder år 2020. Storbritannien var enligt Quartz landets största utländska investerare under 2015. En försvagad brittisk ekonomi kan på så sätt påverka handel, investeringar och även de nigerianer som bor i Storbritannien och som årligen skickar hem över 15 miljarder pund.

En ytterligare effekt av en lågkonjunktur kan vara minskad efterfrågan på afrikanska varor. Exempel på marknader som kan drabbas är Kenyas export av snittblommor, över en tredjedel av EU:s import kommer från landet. Storbritannien och Nederländerna (som också hotar med att lämna) är huvuddestinationer för kenyanska blommor. Om marknaden skulle stanna av kan landet, enligt Kenyas blomsterförening, förlora över 350 miljoner kronor i månaden.

Valutamarknaden har även känt av osäkerheten. BBC:s Matthew Davies beskriver hur den sydafrikanska valutan rand, den mest väletablerade afrikanska valutan på den internationella marknaden, började svänga efter att EU-lämnandet blivit officiellt. Enligt Davies är andra afrikanska valutor mer isolerade och påverkas i mindre grad av den internationella valutamarknaden, men kan komma att drabbas som en dominoeffekt.

Immigration och bistånd

money-924828_960_720Ett hett ämne i debatten som ledde upp till valet. Utvecklingen går inte att förutspå men enligt flera analytiker kan gränserna hårdna, vilket gör att oron hos afrikaner som bor i eller planerar att flytta till Storbritannien kan öka.

Quartz menar att det finns en oro kring att Englands engagemang för Afrika kommer att minska när landet lämnar. De har enligt Quartz lovat att 0,9 % av BNP:n ska används till bistånd och som ledare för G8-mötet i fjol gavs löftet att dubbla insatser till Afrika. De är även huvudfinansiärerna för världsbankens utlåningsprogram.

Enligt Davies kommer löftet troligtvis hållas men om en lågkonjunktur sker och BNP:n sjunker så kommer detta naturligt drabba biståndet. Vidare menar han att Storbritannien varit en av de mest drivande faktorerna i stödet för bistånd och att lämnandet kan leda till ett generellt minskat engagemang inom unionen.

Samma sak gäller för den gemensam jordbrukspolitiken (CAP). Afrikanska bönder har kritiserat politiken för att gynna europeiska bönder vilket de anser gjort marknaden ojämlik. Storbritannien har drivit frågan kring en reformering av politiken, och även detta engagemang riskerar nu att minska.

Quartz spekulerar i att den största konsekvensen för Afrika kan vara att Storbritannien blir mindre utåtriktat, och på så sätt minskar fokuset på internationella utvecklingsfrågor.

Även om osäkerheterna är många så kan Brexit även innebära nya möjligheter för Afrika. Enligt Davies är det troligt att de nuvarande avtalen behålls och fortsätter på samma sätt som tidigare. Det kan även vara så att Storbritannien är drivna till att stärka befintliga relationer och skapa nya med flera afrikanska nationer, i synnerhet de som tillhör det brittiska samväldet. Detta är något som även kan komma att göra det lättare för afrikaner att emigrera.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Afrikas 30 mest lovande entreprenörer under 30

Kontinenten Afrikas 30 mest lovande entreprenörerna under 30 år. Det listade Forbes förra veckan. Afropé gjorde en sammanställning på de tre afrikanska kvinnor som fanns med på Forbes lista över de 100 mäktigaste kvinnorna. Nu sammanfattar vi även listan med de 30 mest lovande afrikanska entreprenörerna under 30 år.

Kelvin Doe Foto: Kano Computing
Kelvin Doe Foto: Kano Computing

Positiva förebilder är viktigt. Så även inspiratörer. Det behöver vi alla, men särskilt våra yngre. Det är lätt att få uppfattningen i vanlig media att kontinenten Afrika är ett land och att där sker endast korruption, fattigdom och maktgalna ledare. För alla som har koppling till kontinenten, eller som varit där, kan vittna om att bilden inte bara är starkt vinklad, men i många fall även helt felaktig. Det brukar Afropé försöka stävja så gott det går. Vi har därför valt att sammanfatta Forbes lista över Afrikas 30 mest lovande entreprenörer under 30 år. Kom ihåg dessa personer!

  1. Joel Macharia, 29 år från Kenya. Grundare av Abacus.
  2. Isaac Oboth, 26 år från Uganda. Grundare av Media 256.
  3. Kelvin Doe, 19 år från Sierra Leone. Grundare av K-Doe Tech.
  4. Andrew Mupuya, 24 år från Uganda. Grundare av YELI Paper Bags Limited.
  5. Mogau Seshoene, 27 år från Sydafrika. Grundare av The Lazy Makoti.
  6. Sulley Amin Abubakar, 29 år från Ghana. Grundare av Zaacoal.
  7. William Elong, 23 år från Kamerun. Grundare av Will&Brothers.
  8. Michael Muthiga, 29 år från Kenya. Grundare av Fatboy Animations.
  9. Edwin Bruno Shayo, 29 år från Tanzania. Grundare av Smart Codes.
  10. Fatoumata Ba, 29 år från Senegal. Grundare av Jumia.
  11. Barclay Okari, 24 år från Kenya. Grundare av Impact Africa Industries.
  12. Mark Doumba, 29 år från Gabon. Medgrundare till CLIKAFRIK Group.
  13. Obinwanne Okeke, 28 år från Nigeria. Grundare av Invictus Group.
  14. Siya Beyile, 22 år från Sydafrika. Grundare av The Threaded Man.
  15. David Asiamah, 28 år från Ghana. Grundare av Agro Mindset.
  16. Vital Sounouvou, 25 år från Benin. Grundare av Exportunity.
  17. Inga Gubeka, 28 år från Sydafrika. Grundare av Indalo Décor.
  18. Prince Boadu, 28 år från Ghana. Medgrundare av MapTech Logistics.
  19. Uneku Atawodi, 28 år från Nigeria. Grundare av Bamboo Green Concepts.
  20. Alex Muriu, 29 år från Kenya. Grundare av Farm Capital Africa.
  21. Emmanuel Bonoko, 26 år från Sydafrika. Grundare av EBonoko Holdings.
  22. Momarr Mass Taal, 28 år från Gambia. Grundare av Tropingo Foods.
  23. Hanta Tiana Ranaivo Rajaonarisoa, 24 år från Madagaskar. Grundare av Flare Aroma.
  24. Nadav Ossendryver, 20 år från Sydafrika. Grundare av Latest Sightings.
  25. Trushar Khetia, 29 år från Kenya. Grundare av Tria Group.
  26. John Armah, 24 år från Ghana. Grundare av Orios Group.
  27. Kelvin Macharia Kuria, 25 år från Kenya. Grundare av Sunrise Tracking.
  28. Nkosana Mazibisa, 27 år från Zimbabwe. Grundare av Mazibisa Inc.
  29. Nana Opoku Agyeman-Prempeh, 28 år från Ghana. Medgrundare av Asoriba.
  30. Hellen Dausen, 29 år från Tanzania. Grundare av Nuya’s Essence.

Forbes lista i sin helhet kan du finna HÄR!

Fatou Touray

När kolonialmakten aldrig blir nöjd

Det räckte inte att förslava och suga ut. Gamla kolonialherrar ville ofta ha mer. ”Kolonialskuld” och ”kolonialskatt”. Haiti har betalat i 150 år, men slipper nu. För många länder i Afrika fortsätter det …

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Man skulle kunna tro att det räckte med kolonialismen. Att det var illa nog att vissa länder, exempelvis Frankrike, tillfångatog människor i andra länder, förslavade dem och förflyttade dem till andra sidan jorden. Man skulle kunna tro att det stoppade där.

Men faktum är att Frankrike, vid många av dessa länders självständighet, ansett att det nyligen självständiga landet ska betala en ”skuld” till Frankrike, eftersom fransmän förlorat ”kapital” då tidigare slavar blev fria, eller för att infrastruktursinvesteringar då inte längre varit i fransk ägo.

För Haiti handlar det om just detta med ”förlorat kapital” då slavar blivit fria. Frankrikes president Francois Hollande har i alla fall lovat att Haiti inte längre behöver betala denna ”skuld” till Frankrike.

När han gav beskedet, vid en invigningsceremoni på Guadeloupe förra året, möttes han av stående ovationer, från olika karibiska premiärministrar. En del började till och med gråta, rapporterar tidningen Barbados Today.

Eftersom Haiti vann sin självständighet 1804 – och då blev världens första svarta republik – handlade detta om en över 200 år gammal ”skuld”. Haiti gick år 1825 med på att betala denna skuld, för att få officiellt erkännande från Frankrike. Kritiker kallar detta för ”en olaglig lösensumma för självständighet”, eftersom Frankrike redan gjort slaveri olagligt när de bad om denna ”kompensation”.

För Afrikas del handlar det enligt en artikel på Silicon Africa ofta om en slags kolonialskatt till Frankrike.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Guinea började kämpa för självständighet 1958, vilket gjorde den koloniala eliten i Paris rasande och den franska administrationen i Guinea förstörde allt det goda i landet som de ansåg att kolonialismen bidragit med. De förstörde skolor, offentliga byggnader, medicin, forskningsinstrument, djur dödades och mat brändes upp eller förgiftades. Allt för att de andra kolonierna skulle se att priset för att säga nej till Frankrike skulle bli mycket högt.

Sylvanus Olympio, den första presidenten i Togo, hittade en mellanväg. Han ville inte fortsätta se sitt land under franskt styre och vägrade därför skriva på ett avtal om fortsatt kolonialism. I stället gick han med på att betala en årlig avgift till Frankrike för de så kallade förmånerna landet åtnjutit under franskt styre. Frankrike krävde detta för att de inte skulle förstöra landet innan de lämnade det. Men summan de krävde för den ”koloniala skulden” var så hög att den uppgick till 40 procent av Togos budget år 1963.

Det nya självständiga Togos ekonomi var så bräcklig att Olympio bestämde sig för att lämna det franska koloniala valutasystemet CFA och i stället skapa en egen nationell valuta.

Tre dagar efter att han börjat trycka landets nya sedlar blev han mördad av ett gäng soldater, uppbackade av Frankrike. En före detta fransk främlingslegionär vid namn Etienne Gnassingbe var den som mördade honom. Mördaren sägs sen ha fått en belöning på 600 dollar av den lokala franska ambassaden.

År 1962 ville Modiba Keita, Malis första president, gå ur det koloniala valutasystemet. Han ansåg att det var en börda för landets utveckling. År 1968 mörades han av en annan före detta fransk främlingslegionär, Moussa Traoré.

Faktum är att under den turbulenta period där afrikanska presidenter försökte befria sig från europeisk kolonisation, använde Frankrike före detta främlingslegionärer mot flera av dem, bland annat i Centralafrikanska republiken, Burkina Faso och Benin.

År 2014 – Afropé har inte kunnat hitta färskare uppgifter – var det 14 afrikanska länder som var tvungna att avsätta 85 procent av sin utlandsreserv till franska centralbanken, på grund av dessa gamla kolonialpakter. Detta enligt en artikel på sidan Silicon Africa. (http://www.siliconafrica.com/france-colonial-tax/)

Naturligtvis ett vanvettigt orättvist system, som förkastats av EU, men Frankrike har inte varit redo att lämna dessa guldägg.

Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca
Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca

Den tidigare senegalesiska presidenten Leopold Sédar Senghor deklarerade år 1958 att ”det senegalesiska folket vill ha självständighet. Men de vill att det ska ske genom vänskap, inte bråk.”

Vid den tiden accepterade Frankrike bara ”självständighet via papper” och krävde att landet gick med på elva saker, bland annat denna koloniala skatt för att återgälda Frankrikes insatser för infrastruktur och liknande under kolonialtiden.

Frankrike krävde även automatisk konfiskering av nationens monetära reserv. Sedan 1961 har franska centralbanken hållit 14 afrikanska länders nationella monetära reserver. Dessa länder är: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea and Gabon.

Frankrike har enligt avtalet även rätt att få frågan om de vill köpa alla eventuella råmateriel som upptäcks i landet, exempelvis olja. Landet får endast söka andra handelspartners om Frankrike inte är intresserade av att köpa. Och så vidare …

Frågan är hur länge denna skatt kommer att kvarstå?

Faktum är att även om Haiti nu blivit av med sin resterande ”skuld” så betalade landet totalt 21 miljarder dollar, i dagens penningvärde, mellan 1804 och 1947, alltså under nästan hundrafemtio år. Afrika har hittills betalat i runt femtio år …

Helena Svensson
Helena Svensson