Etikettarkiv: afrikan

"Jag vill få människor att vakna"

Afrosvenskar och afroamerikaner skiljer sig åt på ett avgörande sätt. Den stora afroamerikanska befolkningen är ättlingar till de afrikaner som tvångsförflyttades och förslavades. I dokumentärfilmen ”Bound: Africans vs African Americans” av Peres Owino, född i Kenya, får vi en inblick i en verklighet som nog är främmande för de flesta svenskar.

Det finns djupa motsättningar mellan de olika svarta grupperna i USA – afrikaner och afroamerikaner. Afrikanerna anser ofta att afroamerikanerna är lata, bortskämda och har fastnat i ett stereotypt klichéträsk av droger och kriminalitet. Och afroamerikanerna känner ofta att det var afrikanernas förfäder som fångade in deras förfäder och sålde dem till de vita slavhandlarna.

”Bound: Africans vs African Americans” visades i helgens berömvärda Cinemafrica: Diaspora-festival och för många var den säkerligen en ögonöppnare på många sätt.

Fyra år tog det för Peres Owino att göra filmen. Bara den stora, bärande gruppintervjusekvensen tog tre år.

-Det var väldigt svårt att få till intervjun. Jag vill ha sanningen men jag vill inte ha blod,
säger Peres.

Hon berättar att folk säger en sak öga mot öga men när kameran rullar vill plötsligt ingen längre kännas vid motsättningarna.

-Då älskar alla plötsligt varandra. Därför fick vi filma i 60 timmar och avverkade flera olika intervjugrupper innan vi fick några som sade samma sak både med och utan kamera.

Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival
Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival. Foto: Helena Svensson, Afropé

Regissören berättar att en av deltagarna i gruppintervjun ville hoppa av i efterhand. Något hade hänt i henne under den diskussionen och hon hade inte längre samma förutfattade meningar. Även en afrikansk man fick i filmen en tankeställare. Han intervjuades i en bil och fick frågan om han kände många afroamerikaner. Javisst, svarade han. Sedan kröp det fram att det var kanske inte vänner, snarare bekanta, av typen arbetsgivare och kollegor.

-Har du någon gång varit i ett afroamerikanskt hem? Frågade Peres Owino.

-Nej, svarade mannen.

-Hur länge har du bott i USA?

-25 år …

Peres Owino berättar att just att medvetandegöra folk var själva syftet med filmen.

-Jag ville få människor att vakna och göra medvetna val, säger hon.

I filmen möter vi ett flertal intressanta intervjupersoner, både afrikaner och afro-amerikaner. En intressant person ur den senare kategorin är Joy DeGruy, författare till boken ”Post Traumatic Slave Syndrome”. Hon säger bland annat att PTSD, posttraumatisk stress, orsakas av att en individ utsätts för ett eller flera trauman.

-En individ, ett trauma. Tänk dig då att alla runt dig, hela din familj, hela din omgivning, utsätts för livslånga trauman, i generationer. Vad får det för konsekvenser, frågar hon retoriskt i filmen.

Naturligtvis en mycket bra fråga. Som får avsluta denna text om en mycket bra och sevärd film.

Bonus:
Youtube-klipp med Joy DeGruy där hon ger ett konkret tips hur vita kan använda sig av sitt vithetsprivilegium för att ställa orättvisor tillrätta!

Helena Svensson
Helena Svensson

Som liten avundades jag min mammas raka hår

Jag kommer ihåg hur mycket jag avundade min mammas kolsvarta, långa och raka hår. När vinden blåste rörde det sig i takt med vinden, mitt hår stod helt stilla. Hon kunde kamma igenom sitt hår så lätt, medan mitt hår fastnade i borsten. Det var alltid tjafs när mamma skulle fixa mitt hår som liten. Det tog så lång tid och ibland gjorde det ont.

Foto: HelenOnline
Foto: HelenOnline

Mitt hår, ja just det, MITT hår, har varit ett samtalsämne, en punshline i ett skämt som folk har skrattat åt, en fascination som fått människor att stanna upp och be om att få känna på. Varför har just mitt hår varit så uppmärksammat?

Min mamma är från Thailand och min pappa är från Nigeria. Mitt hår har inte något spår av det asiatiskt silkeslena, spikraka attributet. Det är stort, fluffigt och lockigt på vissa ställen. Kommentarerna jag har fått utav folk har fått mig att fundera. Många gånger när folk som kommenterat mitt hår fått reda på att jag är mixad har de låtit lite besvikna. ”Du fick verkligen det afrikanska håret”, eller ”…men det är ganska mjukt i alla fall,” eller ”men när du plattar det blir det väl så där rakt som på vita?”

Kommentarer som dessa har fått mig att känna att jag måste försvara mitt hår, skämta bort samtalsämnet och förklara varför det ser ut som det gör. Men sanningen är ju att jag inte har någon aning om varför det inte kom ut på ett annat sätt. Vid många tillfällen har jag känt att andra har varit ledsna åt mig vilket har lett till att jag vid vissa tillfällen i mitt liv velat ändra det.

Jag har fått höra att jag inte ser mixad ut för att mitt hår är så afrikanskt. Mitt hår har jämförts med svinto, sopkvastar, fågelbon. Många tror att dessa kommentarer skulle komma från människor utanför, från vita människor. Men nej. De värsta kommentarerna jag har fått om mitt hår kommer från folk som står mig nära. Kompisar med afrikanskt ursprung, släktingar, kompisarnas föräldrar. Alla verkar vara experter på MITT hår.

En sak jag har märkt är att istället för att lyfta upp varandra så har håret varit fritt fram att kommentera och hacka på. När jag var yngre var det inte ovanligt att kompisar gjorde narr av varandras hår, nu pratar jag om kompisar med afrikanskt ursprung.

De som hade mer av det vita i sitt hår fick höra att de hade tunt, ”svennehår”. De som hade kortare hårdare hår fick höra att de hade ”svintohår”. Dessa kommentarer som skickades fram och tillbaka av kompisar och familj med liknande hårkvalité som mig själv, det var de som gjorde mest ont och hade mest påverkan.

Foto: Patrick Doheny
Foto: Patrick Doheny

Dessa kommentarer, tillsammans med en påverkan av media och idealen som fanns på tv och reklam när jag växte upp på 90-talet och 2000-talet är anledningen till varför jag och många av mina afrikanska systrar rakpermanentat håret, bränt våra hårbottnar för att passa in, för att slippa kommentarerna.
Jag kommer ihåg när jag bad min mamma om att få rakpermanenta mitt hår, hon sa nej till en början. Men till slut gav hon med sig. Anledningen till varför jag bestämde mig för att rakpermanenta mitt hår var delvis för att jag kände mig mer asiatisk då. Jag kände att jag äntligen hade jag en del av min mamma i mig. Med det svarta raka håret kunde folk se likheten mellan mig och min mamma. En annan anledning var för att jag ville att mitt hår skulle blåsa i vinden, (jag tror att alla med afro förstår vad jag menar) jag ville kunna kamma igenom det utan att bryta borsten på mitten.

Jag har lärt mig med åren att oavsett om det är lätt att bli påverkad av andras kommentarer så handlar det om att själv vara nöjd. I över ett år har jag varit fri från permanent, jag försöker ta hand om mitt hår och älska det precis som det är. På min resa har jag märkt att ju mer jag älskar mitt hår, desto mer accepterar människor runt omkring mig det.

På tal om att vara fri från rakpermanent, vill jag prata om förändringen jag ser bland oss med afrikanskt hår. För några år sen pratades det endast om extensions och weaves. Sen jag flyttade till USA har jag märkt att fler och fler låter sitt hår go natural, inte bara här men även hemma i Sverige.

För framtiden hoppas jag att vi kan ge varandra komplimanger och stöd när det kommer till vårt hår, oavsett om det gäller weaves, eller naturliga lockar. Även om vi bara pratar om hår här så gör det skillnad. Hår för mig är som en blomma, för att det ska må bra måste det få kärlek.

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde