Etikettarkiv: afrofobi

Uppsala Universitet – först i Sverige med att forska om afrofobi

Uppsala universitet släppte den 17 februari 2017 en annons där de söker medarbetare till en postkolonial forskning inriktad mot afrofobi. Detta kommer bli den första forskningen kring afrofobi i Sverige.

Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek, offentligt forskningsbibliotek, foto: Fatou Darboe, Afropé

Tobias Hubinette delade ett Facebookinlägg, där han berättade att tack vare Mattias Gardell och Irene Molina kommer det att forskas om afrofobi på Uppsala universitet.

Det som ska göras i forskningen är en egen rasism-forskning där det gärna får ingå vidmakthållande av kontaktytor mellan forskare, myndigheter och civilsamhälle. Den som ska utföra denna forskning ska ha en doktorsexamen inom det humanistisk- samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Gärna ska du ha erfarenheter som gör att du kan fullgöra anställningen på ett gott sätt.

De bedömningskriterier som ska uppfyllas är att man ska ha vetenskaplig skicklighet inom rasism-forskning, särskilt inom afrofobi. Personen måste även kunna samarbeta och vara konstruktiv samt ha en pedagogisk förmåga så att denna på ett väl utfört sätt kan kommunicera sitt forskarresultat.

Vi på Afropé tycker detta ska bli väldigt spännande att läsa och hoppas även att det blir ett omfattande forskningsprojekt. Är du forskare inom humanism och samhällsvetenskap med inriktning mot rasism? Vill du arbeta med forskning inom afrofobi? Kanske detta är något för dig? Länken till tjänsten hittar du HÄR!

Hawa Sallah

Det är trångt på spårvagnen, du borde åka hem till ditt land!

Vissa tider på dygnet är det så. Då uppenbarar sig det tillstånd som vi i Göteborg eller i större städer i Sverige för den delen, kallar för rusningstrafik. Människor i andra länder skulle skratta högt åt det för vår kollektivtrafik och trafiksituation överhuvudtaget, är ett väloljat maskineri jämfört med de flesta städer i världen.

Men iallafall så ser jag det nästan varje dag, för det mesta från förarhytten men ibland även bland resenärerna. Det är trångt och folk står som packade sillar. Jag ser varje dag hur de som fått sittplatser reser på sig för äldre, barn, funktionsnedsatta och gravida kvinnor. Det finns ju faktiskt reserverade platser men även när dessa är upptagna så finns det outtalade sociala regler. Jag ser på när medresenärer hjälper varandra ombord med barnvagnar, rullatorer och annat. Oftast i tystnad, med ett litet tack och en nick som hälsning.

6:ans spårvagn på väg ut mot Länsmansgården - Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh
6:ans spårvagn ut mot Länsmansgården – Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh

Jag kör min spårvagn, ibland från förort till förort, ofta från segregerade och marginaliserade områden i ena änden av linjen till lika segregerade men privilegierade områden i andra änden.
Dagarna ser ofta likadana ut och ingen pratar med mig förutom ett fåtal små leenden och nickar. Jag lyssnar på musik och koncentrerar mig på att mina resenärer ska få en behaglig resa och komma fram i tid. Ibland sker något som gör att jag lämnar förarhytten och går ut. Oftast är det tekniska fel som dörrproblem eller en bråkig växel som jag försöker fixa på egen hand så vi får trafiken på rullning igen. Men ibland är det den mänskliga faktorn i form av någon typ av ordningsstörning. Något som stör resenärerna eller något som de behöver hjälp med. Detta sker ytterst sällan, kanske typ fem gånger per år för en förare som jobbar dagskift. För det mesta löser sig de mänskliga problemen av sig själva, folk hjälper varandra eller så stiger ”problemet” av när vagnen stannar. Då är det inte så mycket mer jag behöver göra.

Många av resenärerna i de mindre privilegierade områdena ger mig intrycket att de är rätt så luttrade av kollektivtrafiken, när det är stopp i trafiken suckar de och börjar promenera hem. När en berusad person lever rövare ser man till att undvika denne eller till slut mota av personen. När jag tänker på de få gånger jag har upplevt eller hört om bråk och konflikter ombord far tankarna direkt till den lilla svarta flickan med håret i två stolta tofsar som jag fick höra om från en kollega. Det är så jag ser henne, med kanske en rosa tröja och mjuka barnjeans. Hon är på väg till dagis med sin mamma. Det är mycket folk ombord på spårvagnen, men hon får en sittplats. Mamma står bredvid med sin väska, paraply och lunchlåda.

Plötsligt sätter sig en fullvuxen man på flickan, chocken och tyngden gör att hon tappar andan. Hon skriker men inget ljud kommer ut. Mamman fattar inte vad som händer, hon tittar febrilt omkring sig efter sitt barn. Modersinstinkten gör att hennes öron hör barnet gny, under mannen. Hon kan inte annat än skrika, hon skriker att hennes barn är ju där under. Mannen verkar låtsas som inget när kvinnan börjar snyfta högt och rycka i honom. Hon knuffar och drar, hon slår och sprakar. Han rör inte en min.

Personen på bilden är inte flickan i berättelsen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Personen på bilden är inte flickan i krönikan – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Nu har resenärerna upptäckt att något är fel, men de flesta ser bara en svart kvinna som skriker och knuffar på en vit man. Någon varskor föraren som stannar vagnen och kommer ut från förarplatsen efter att ha ringt på hjälp på sin kommunikationsradio. Vid det här laget har mannen rest på sig, efter att flera av de manliga passagerarna har uppmärksammat situationen. Barnet gråter hjärtskärande i mammans famn, kvinnan sitter på golvet och tröstar. Hon vaggar och gråter tyst med alla sina tillhörigheter utspridda på golvet. Någon klappar henne på axeln.

När föraren frågar vad det var som hände säger mannen att den lilla skitungen inte hade någon rätt att ta en sittplats, hon borde åka hem till sitt eget hemland för det finns ingen plats för sådana som henne här i Sverige. Sverige för svenskarna, säger han. Hon finns inte här enligt mig, säger han. Föraren som berättade denna historia för mig får tårar i ögonen. Han berättar och rösten stakar sig hela tiden.

Hatet fyllde spårvagnen, sög ut luften och tystade människorna som upplevde den. De skulle ha protesterat högt eller slagit till honom. Det skulle de säga till sina närmaste om de orkade berätta vad som hände den där grå vardagsmorgonen i rusningstrafiken, i en av förorterna till Göteborg. Istället hjälpte de kvinnan upp, vagnen rullade vidare till nästa hållplats och där gick mannen av. Han försvann oemotsagd och lämnade ett sår i hjärtat på alla som upplevde denna kränkning på en liten försvarslös tjej. Kollegan säger att det har gått 23 år sedan händelsen, tjejen är nog i 30-årsåldern nu, men att han tänker på henne varje dag. Han säger att han försöker gottgöra henne och hennes mamma genom att stå upp och skrika högt varje gång hatet visar sitt fula tryne.

Sara Safa
Sara Safa

Debattsvar: Malmö Stad svarar på kritiken angående minskat stöd i kampen mot afrofobi

Malmö Stad svarar via Nils Karlsson och Mediha Ahmadi på den kritik som framförts i debattartikeln Malmö Stads svek mot afrosvenskar som publicerades den 23 maj.

Malmö stad tar ett krafttag i arbetet mot rasism och diskriminering.

Nils Karlsson. Foto: ?
Nils Karlsson (MP), kommunalråd Malmö Stad. Foto: Frida Roijer.

Vi miljöpartister och socialdemokrater i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter förstår besvikelsen inom arbetsgruppen som arbetat med att ta fram förslag för att motverka afrofobi i Malmö. Även om vi väljer att gå vidare med större delen av de förslag som lämnades så kan vi inte, just nu, gå vidare med alla.

Vi vill börja med att ta avstånd från påståendet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med stöd av Sverigedemokraterna, skulle ha fattat beslut om att avveckla arbetet med afrofobi i Malmö. Tvärtom förstärker vi nu det antirastiska och antidiskriminerande arbetet ytterligare, och det utan Sverigedemokraterna.

Malmö är en stad i framkant vad gäller arbetet mot rasism och tänker fortsätta att vara det. Med beslutet i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter ser vi till att stärka det arbetet och ta ett nytt, samlat grepp för att skapa en jämlik stad. Även här vill vi ligga i framkant och har som ambition att bli en pilotkommun för jämlikhetsdata, genom ett samarbete med Diskrimineringsombudsmannen.

Jämlikhetsdata ger oss möjlighet att få en statistisk överblick över den diskriminering som finns i Malmö. Statistiken är inte bara könsuppdelad utan synliggör samtliga diskrimineringsgrunder. Detta ger oss bättre förutsättningar att sätta in insatser där de behövs som mest.

Mediha Ahmadi. Foto:?
Mediha Ahmadi (S), gruppledare Malmö Stad. Foto: Malmö Stad, Tomaz Lundstedt.

Det råder ingen som helst tvekan att afrofobi är ett samhällsproblem och att den afrosvenska gruppen är en av de mest utsatta för diskriminering, rasism och hatbrott. Det arbete som har påbörjats för att motverka afrofobi är inte på något sätt ogjort eller till ända. Tvärtom är det en värdefull och viktig del i det nya arbetet för att motverka rasism och diskriminering. Man kan se det som startskottet på ett bredare och mer omfattande antirasistiskt arbete än tidigare. Vårt främsta fokus kommer att även framöver att vara afrofobi, men vi vill också inkludera andra former av rasism. För att ge ett exempel innebär beredningens beslut att man inte bara har ett ansvar att ta fram pedagogiskt material för att motverka afrofobi utan också för att motverka till exempel islamofobi och antisemitism. Beslutet utesluter inte riktade insatser mot afrofobi – behovet av sådana beläggs synnerligen väl i de rapporter som lagts fram för oss.

Vi säger nej till ett afrosvenskt kunskapscenter, men går vidare med de flesta av de övriga förslagen. Det finns inget utrymme för en investering i ett kunskapscenter i de medel som Malmö har att arbeta med för antidiskriminering just nu. Vi kommer även i fortsättningen att låta dem som berörs av politiska beslut vara delaktiga i så stor del som möjligt av den politiska processen. Men det är viktigt att vara tydlig med vad vi förväntar oss av varandra så att ingen känner sig lurad av de beslut som faktiskt fattas.

Vi kan inte nog understryka att all form av rasism och diskriminering är oacceptabelt och Malmö stad ska fortsätta att arbeta för allas lika rättigheter och för jämlikhet. Med beslutet från beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter tas ett nytt krafttag i arbetet mot rasism och diskriminering.

 

Nils Karlsson (MP), kommunalråd med ansvar för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Mediha Ahmadi (S), gruppledare i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Malmö Stads svek mot afrosvenskar

Malmö Stad har länge ansetts ligga i framkant med sitt arbete mot afrofobi. Nu gör Socialdemokraterna och Miljöpartiet en helomvändning och tillsammans med Sverigedemokraterna röstar de emot fortsatt riktat arbete mot afrofobi i Malmö, trots alarmerande rapporter om afrofobi. Fortsätt läsa Malmö Stads svek mot afrosvenskar

ENARs skuggrapport om rasdiskriminering i Europa – en allvarlig tankeställare

En skuggrapport utförd av European Network Against Racism, (ENAR) visar att svarta människor upplever en utbredd rasism och diskriminering i hela EU och detta inom alla områden i livet. Bland annat inom sysselsättning, utbildning och inom polis- och rättsväsendet. Det här är slutsatsen av ENARs skuggrapport om afrofobi i Europa, den första paneuropeiska kvalitativa undersökning som gjorts om människor av afrikansk härkomst och svarta européer, enligt ett pressmeddelande från ENAR som kom ut nyligen.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Enligt rapporten är diskriminering i arbetslivet utbredd och barriärer reses i varje steg för att förhindra svarta människor från att få arbete som motsvarar deras kompetens och erfarenhet.

I Storbritannien behöver arbetssökanden med afrikanskt klingande efternamn skicka dubbelt så många arbetsansökningar som en person med ett vitt brittiskt klingande namn för att komma till intervju.

Enligt statistik över EUs medlemsstater har personer med afrikanskt ursprung systematiskt högre arbetslöshet än det nationella genomsnittet, vilket delvis beror på rasdiskriminering. I Finland är arbetslösheten tre gånger högre än för personer med afrikanskt ursprung. Personer med afrikanskt ursprung har 41,2 % arbetslöshet, medan det nationella genomsnittet ligger på endast 8,7 %.

Svarta personer är särskilt utsatta för polisvåld samt rasistiskt våld och övergrepp från allmänheten. I Sverige riktades 17 % av hatbrott mot svarta personer under 2014 (av totalt 1075 hatbrott). Det finns en brist på förtroende mellan svarta personer och polisen som uppstår genom olika metoder som används av polisen. Dels genom rasprofilering men också på grund av brist på fullständiga utredningar av rasistiskt motiverade brott. Vissa brottsbekämpande personer visar tydliga rasistiska beteenden och polisen i vissa medlemsstater beskrivs som institutionellt rasistiska.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Svarta elever upplever även rasism i skolor genom rasistisk mobbning, men även genom partiskt undervisningsmaterial och praktiskt utövande. Lärarnas inflytande och rasdiskriminering av svarta elever kan få betydande konsekvenser för både utbildningsnivå och livschanser för svarta personer.

I Nederländerna har elever av afrikansk härkomst underutvärderats av lärare, trots högre poäng i olika prov som ska bestämma nivån av elever för att nå högre utbildningsmöjligheter att studera vidare på. Detta försämrar förstås elevernas chanser till högre studier.

”Det finns inte en enda nationell eller europeisk politik som specifikt behandlar rasojämlikhet och diskriminering som drabbar svarta människor”, sade ENARs ordförande Sarah Isal. ”Med tanke på de överväldigande bevisen, är detta chockerande. Vi kan inte bara ignorera livet för de 12 miljoner svarta människorna i Europa. Detta är en tankeställare för EU och dess medlemsstater att upphöra med strukturell diskriminering mot svarta människor. Vi behöver en EU-ram för nationella strategier för att bekämpa afrofobi och främja integration av människor av afrikansk härkomst, med tydliga mål och indikatorer.”
.

Mer om ENARs rapport kan du finna HÄR

Skuggrapporten i sin helhet kan du finna HÄR (pdf)

Separata länders genomgångar från skuggrapporten kan du finna HÄR

ENAR på Facebook

Fatou Touray

"Är man svart, homosexuell och antirasist… då är man tre gånger så utsatt" – Momodou Malcolm Jallow | AFR

Vid tiotiden på torsdagen den 24 mars påträffades en brinnande bil på en enslig landsväg vid orten Ödeshög, Småland. I bilen fanns en människokropp. Kroppen har inte ännu slutligt identifierats, men polisen är övertygad om att den tillhör Alexander Bengtsson, en afrosvensk och moderat politiker i Uppsala som under flera år har varit engagerad mot rasism, i flyktingfrågor och homofobi.

Alexander Bengtsson, Moderaterna - Bild: Skärmavbild, Youtube
Alexander Bengtsson, Moderaterna – Bild: Skärmavbild, Youtube

Alexander, en adopterad svart och homosexuell man som är politisk engagerad och aktivist har under många år varit föremål för rasistiskt hot och våld. Sedan april 2013, i tre års tid, har Bengtsson mottagit mordhot, trakasserier och fått utstå en fruktansvärd avhumaniseringsprocess. I en intervju med Uppsalatidningen som publicerades 2014-01-09 läste Alexander några utav kommentarerna om honom på nätet och brev som skickades till honom. Han förklarade och sade bland annat följande:

Här är någon som tagit ett foto av mitt ansikte och klistrat fast på en apa. Här är en annan som skriver ”gå och dö din äckliga landsförrädare”. Någon annan skriver att jag är oönskad av min familj och att det kanske händer en olycka med mig snart.

Förundersökningen lades ned och att ”ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget” skriver polisen i sitt beslut då. Detta är en vanligt förekommande mening från polisen vad det gäller hatbrott mot afrosvenskar i Sverige. Oändligt antal svarta har en historia av att vara utsatta för rasistiskt hat och våldsbrott och blir det än idag.

En gemensam nämnare för dessa brott är att gärningsmännen sällan, om inte aldrig lagförs och att det alltid finns en tendens att misstänkliggöra och ifrågasätta offren. Detta finns tydligt dokumenterad bland annat i Afrofobirapporten och ENARs senaste rapport, Afrophobia in Europe som publicerades för en vecka sen. Sanningen är att det finns oändlig många exempel på ärenden där polisen har misskött sig. Hatbrottsärenden som läggs ner lika fort som man gör anmälan, inkompetens inom polis- och åklagarmyndigheten samt domstolen vad det gäller hatbrott och rasistiska brott, och tragisk nog har det visat sig gång på gång att sannolikheten att hitta gärningsmännen är betydligt större om man vänder sig till TV-program som till exempel Trolljägarna, istället för polisen.

”Resultatet talar starkt för ett befarat självmord” säger polisen efter mindre än en veckas utredning. Ursäkta, men hur trovärdig är den slutsatsen med tanke på allt underlag som är tillgänglig för offentligheten?

Hur sannolikt är det att dagen efter att han i tv berättar om att han är hotad till livet och om sin vilja att fortsätta kämpa mot rasism, sätter sig i bilen, kör 35 mil och sätter eld på sig själv på en öde landsväg i Östergötland? Är det verkligen rimligt? Kan det vara en rimlig slutsats att någon som ena dagen uttryckte sin starka vilja att leva och fortsätta kämpa mot rasism, nästa dag är självmordsbenägen och tar sitt eget liv?

Det är ännu märkligare att polisen väljer att betona att de har delgett Alexander misstankar för falskt alarm i tre ärenden istället för att lyfta de 47 andra anmälningar for hot och hatbrott. Det förefaller ett stort behov av att misstänkliggöra och ifrågasätta hans utsatthet som förmodligen ledde till hans död.

Sexton dagar innan bilbranden hade han knivhuggits i sin bostad. Polisen körde honom till sjukhus. Några veckor senare vandaliserades hans egen bil som bland annat fick vänster backspegel helt avsliten. Något som sannolikt förklarar varför han satt i en nära anhörigs bil. Vi vet även att Alexander flera gånger uttryckte sin önskan om att polisen skulle skydda hans liv. Vi vet att han tackade över att ha erbjudits skyddat boende hos privatpersoner som försökte rädda hans liv.

Polisen anser i nuläget att tillgängliga utredningsresultat “talar starkt” för att Alexander skall ha tagit sitt eget liv. Men eftersom utredningen ännu inte är klar, vet vi inte om mord eller andra dödsorsaker kan fastställas. Det vi däremot vet är att han i åratal, sedan han var barn, utsattes för systematiska hot och kränkningar på grund av sitt ursprung, sin hudfärg, sin sexuella läggning och sitt samhällsengagemang.

Bengtssons död borde i sig föranleda polis och åklagare att fortsätta och intensifiera förundersökningarna om hoten mot honom. Likväl bör polisen granska tidigare polisanmälda hot mot honom som resulterat i nedlagda förundersökningar. Faktumet att Bengtssons död hyllas av många på sociala medier borde i sig medföra förundersökningar om förtal av avliden.

Att en afrosvensk aktivist, homosexuell, kommunalpolitiker utsätts för mångåriga, allt intensivare förföljelser och därefter dör under oklara omständigheter, bör utgöra en stark varningssignal för rättsväsendet och den Svenska regeringen. Dels måste lagstiftningen ge ökat utrymme för skydd av kommunalpolitiker och dels måste regeringen och riksdagen tillsätta särskilda åtgärder som specifikt förebygger och bekämpar afrofobin i Sverige.

Är man svart, homosexuell och antirasist som Alexander var, då är man tre gånger så utsatt. Polisen måste även bli bättre och snabbare på att visa att alla möjliga resurser för att utreda brott har vidtagits. Är hänvisning till hot utan eget namn och bild grund för nedlagd förundersökning? Kan polisen påvisa att alla försök att spåra avsändaren eller använd dator har gjorts? Inte minst med tanke på att vanliga medier regelbundet avslöjat just hot från personer som försökt vara anonyma.

Momodou Malcolm Jallow, ordförande, Afrosvenska Forum för Rättvisa - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Momodou Malcolm Jallow, ordförande, Afrosvenska Forum för Rättvisa – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Vi har under de senaste åren sett hur rasism och rasistiska organisationer normaliseras trots upprepad kritik från FN. Våldsbrotten ökar, våra barn blir dödade i skolan av rasistiska terrorister (Trollhättan), vi utsätts för dödligt våld och hatbrott på allmänna platser och vi missgynnas systematiskt av rättsväsendet enbart på grund av vårt utseende.

Hot mot våra förtroendevalda politiker som avgår och som avhåller andra att engagera sig politiskt, är ett hot mot hela vår “demokrati och vårt statsskick”, för att citera Alexander Bengtsson själv.

Vi vägrar leva som andra klassens medborgare och kräver att:

  1. Regeringen och riksdagen tillsätter en kommission mot afrofobi

  2. Rasistiska organisationer förbjuds i Sverige i enlighet med FNs (CERD) rekommendationer

  3. Regeringen bidrar med resurser i pilotsatsningen mot afrofobi i samarbete med Malmö stad för att starta ett afrosvenskt center.

Om inte polisen och staten vill eller kan skydda oss, våra barn och våra representanter, kommer vi vanliga medmänniskor att i ökande grad skydda våra barn, oss själva och våra representanter med våra egna liv och kroppar och bostäder om så nödvändigt.

Gästdebattör
Momodou Malcolm Jallow
Ordförande, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

Förlossningsläkare DO-anmäls efter avsliten arm på dött foster och afrofobiska uttalanden

Kvinnans foster dog i magen efter halva graviditeten. När mediciner som skulle sätta igång förlossningen sedan gör värkarbetet utdraget bestämmer sig en läkare vid Gävle sjukhus att ta ut fostret manuellt. Armen på fostret lossnar då och läkarens hantering av hela situationen anmäls till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) av en barnmorska som anser att situationen hanterats oetiskt och inhumant. Senare visar det sig att barnmorskans information om hur läkaren uttryckt sig mycket rasistiskt och afrofobiskt tagits bort ur den offentliga avvikelserapport som Gefle Dagblad fått tagit del av. Kvinnan och hennes man anmäler nu läkaren till DO (diskrimineringsombudsmannen) samt IVO.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Det var i september förra året som den afrosvenska kvinnan sökte vård vid Gävle sjukhus. Hon var då gravid i vecka 21 och lider av en genetisk blodsjukdom som kunde medföra komplikationer för barnet. Efter att ha blivit inlagd på sjukhuset dog fostret efter några dagar och medicinering för att starta förlossningsarbetet gavs. När värkarbetet sedan drog ut på tiden och pågått i två dagar beslutade läkaren att fostret skulle tas ut på en gång. Enligt rapporten sticker då fostrets arm ut ur kvinnans vagina och när läkaren försöker vidga livmoderhalstappen manuellt påpekar en rutinerad barnmorska att det finns risk för bristningar med påföljande blödningar. Läkaren avbryter då och enligt anmälan säger läkaren till kvinnan: Jag har hört att du är intresserad av att se ditt barn men det är inte alls säkert att vi får ut den helt. Den kanske vi får ut i bitar.

När läkaren återigen vill försöka dra ut fostret påpekar barnmorskan att det inte är lämpligt att göra på förlossningssalen, hen blir då ivägskickad för att hämta mediciner och när hen kommer tillbaka har blod torkats upp från golvet och en avsliten arm ligger i ett badkar. Under tiden som barnmorskan är borta berättar kvinnan själv om hur läkaren stoppat in hela handen och upprepade gånger försökt vända samt dra ut fostret, tills att armen lossnar och kommer ut, kvinnan som trots att hon var mycket medtagen kommer ihåg förloppet och att det var väldigt mycket blod. Hon kan även bekräfta barnmorskans uppgifter i anmälan om att läkaren sagt att han vet att hon vill se sitt barn men att han inte är säker på om han får ut det helt. Läkaren vill sedan använda sig av ett tångliknande instrument för att få ut fostret, men barnmorskan råder återigen till att kvinnan bör flyttas till operation, något som då sker.

Bilden har inget med den aktuella händelsen att göra - Foto: Kiqi D Minteh | Afropé
Bilden har inget med den aktuella händelsen att göra – Foto: Kiqi D Minteh | Afropé

Detta var den information som fanns med i den avvikelserapport som Gefle Dagblad fick ta del av efter att ha uppmärksammat fallet tidigare i år. Följderna efter avvikelserapporten blev att berörda parter kallades till samtal och sjukhusledningen ansåg att allvarlighetsgraden var betydande men med liten risk för upprepning och ingen känd skada hade uppstått. Chefsläkaren samt överläkaren på kvinnokliniken trodde att det rörde sig om en konflikt mellan barnmorskan och läkaren, samt att det var en naturlig förruttnelseprocess som fått fostrets arm att lossna. Att förruttnelseprocessen skulle vara så långt gången att armen lossnar efter två dagar, menar dock avdelningschefen för rättsmedicinska avdelningen i Umeå inte är troligt, i ett mejl till Gefle Dagblad.

När den drabbade kvinnan sedan läser den första artikeln som publicerades av Gefle Dagblad tar hon kontakt med tidningen då inte all information framkommit. Det visar sig då vara en kortad version av avvikelserapporten som Gefle Dagblad fått ta del av, slutet av barnmorskans anmälan är borttaget, något som visar på hur läkaren uttryckt sig grovt rasistiskt och afrofobiskt under ingreppet. I den version av avvikelserapporten som kvinnan själv fått ta del av, går följande att läsa ur barnmorskans anmälan:

”När jag säger att handläggningen är oetisk och inhuman påpekar läkaren NN att det är vanligt förfarande i Afrika….. Jag uttrycker då: HH, det här gör du mot patienten för att hon är afrikanska och inte kan försvara sig och uttrycka sig så bra på svenska. Du skulle aldrig göra så mot en svensk kvinna som kan försvara sig.”

Då Gefle Dagblad når chefsläkaren för att fråga om de saknade uppgifterna menar han att det tagits ett juridiskt beslut för att skydda patientens identitet. Uppgifter som att kvinnan härstammar från Afrika och inte kan så bra svenska skulle alltså ha utgjort en möjlighet till att kvinnans identitet röjdes. Även chefsjuristen menar att en sekretessbedömning grundad på lagstiftningen gjorts, och att uppgifterna därefter plockats bort.

I en intervju med Gefle Dagblad bekräftar kvinnan uppgifterna om att läkaren sagt att den metoden han skulle använda fortfarande är vanlig i Afrika. Kvinnan som underrättades av chefsläkaren om att det skulle skrivas om fallet trodde att han var på hennes sida, men insåg sedan när artikeln publicerades att han bara ville skydda läkaren. Kvinnan och hennes man kommer nu anmäla läkaren till diskrimineringsombudsmannen samt IVO. Anmärkningsvärt är att enligt uppgift från IVO förekommer läkaren redan i åtta ärenden men inget av dessa har lett till åtgärder.

Källa: Gefle Dagblad

Anna Wedin
Anna Wedin