Etikettarkiv: afrofobi

Uppsala Universitet – först i Sverige med att forska om afrofobi

Uppsala universitet släppte den 17 februari 2017 en annons där de söker medarbetare till en postkolonial forskning inriktad mot afrofobi. Detta kommer bli den första forskningen kring afrofobi i Sverige.

karolina redeviva
Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek, offentligt forskningsbibliotek, foto: Fatou Darboe, Afropé

Tobias Hubinette delade ett Facebookinlägg, där han berättade att tack vare Mattias Gardell och Irene Molina kommer det att forskas om afrofobi på Uppsala universitet.

Det som ska göras i forskningen är en egen rasism-forskning där det gärna får ingå vidmakthållande av kontaktytor mellan forskare, myndigheter och civilsamhälle. Den som ska utföra denna forskning ska ha en doktorsexamen inom det humanistisk- samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Gärna ska du ha erfarenheter som gör att du kan fullgöra anställningen på ett gott sätt.

De bedömningskriterier som ska uppfyllas är att man ska ha vetenskaplig skicklighet inom rasism-forskning, särskilt inom afrofobi. Personen måste även kunna samarbeta och vara konstruktiv samt ha en pedagogisk förmåga så att denna på ett väl utfört sätt kan kommunicera sitt forskarresultat.

Vi på Afropé tycker detta ska bli väldigt spännande att läsa och hoppas även att det blir ett omfattande forskningsprojekt. Är du forskare inom humanism och samhällsvetenskap med inriktning mot rasism? Vill du arbeta med forskning inom afrofobi? Kanske detta är något för dig? Länken till tjänsten hittar du HÄR!

Hawa Sallah

Det är trångt på spårvagnen, du borde åka hem till ditt land!

Vissa tider på dygnet är det så. Då uppenbarar sig det tillstånd som vi i Göteborg eller i större städer i Sverige för den delen, kallar för rusningstrafik. Människor i andra länder skulle skratta högt åt det för vår kollektivtrafik och trafiksituation överhuvudtaget, är ett väloljat maskineri jämfört med de flesta städer i världen.

Men iallafall så ser jag det nästan varje dag, för det mesta från förarhytten men ibland även bland resenärerna. Det är trångt och folk står som packade sillar. Jag ser varje dag hur de som fått sittplatser reser på sig för äldre, barn, funktionsnedsatta och gravida kvinnor. Det finns ju faktiskt reserverade platser men även när dessa är upptagna så finns det outtalade sociala regler. Jag ser på när medresenärer hjälper varandra ombord med barnvagnar, rullatorer och annat. Oftast i tystnad, med ett litet tack och en nick som hälsning.

6:ans spårvagn på väg ut mot Länsmansgården - Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh
6:ans spårvagn ut mot Länsmansgården – Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh

Jag kör min spårvagn, ibland från förort till förort, ofta från segregerade och marginaliserade områden i ena änden av linjen till lika segregerade men privilegierade områden i andra änden.
Dagarna ser ofta likadana ut och ingen pratar med mig förutom ett fåtal små leenden och nickar. Jag lyssnar på musik och koncentrerar mig på att mina resenärer ska få en behaglig resa och komma fram i tid. Ibland sker något som gör att jag lämnar förarhytten och går ut. Oftast är det tekniska fel som dörrproblem eller en bråkig växel som jag försöker fixa på egen hand så vi får trafiken på rullning igen. Men ibland är det den mänskliga faktorn i form av någon typ av ordningsstörning. Något som stör resenärerna eller något som de behöver hjälp med. Detta sker ytterst sällan, kanske typ fem gånger per år för en förare som jobbar dagskift. För det mesta löser sig de mänskliga problemen av sig själva, folk hjälper varandra eller så stiger ”problemet” av när vagnen stannar. Då är det inte så mycket mer jag behöver göra.

Många av resenärerna i de mindre privilegierade områdena ger mig intrycket att de är rätt så luttrade av kollektivtrafiken, när det är stopp i trafiken suckar de och börjar promenera hem. När en berusad person lever rövare ser man till att undvika denne eller till slut mota av personen. När jag tänker på de få gånger jag har upplevt eller hört om bråk och konflikter ombord far tankarna direkt till den lilla svarta flickan med håret i två stolta tofsar som jag fick höra om från en kollega. Det är så jag ser henne, med kanske en rosa tröja och mjuka barnjeans. Hon är på väg till dagis med sin mamma. Det är mycket folk ombord på spårvagnen, men hon får en sittplats. Mamma står bredvid med sin väska, paraply och lunchlåda.

Plötsligt sätter sig en fullvuxen man på flickan, chocken och tyngden gör att hon tappar andan. Hon skriker men inget ljud kommer ut. Mamman fattar inte vad som händer, hon tittar febrilt omkring sig efter sitt barn. Modersinstinkten gör att hennes öron hör barnet gny, under mannen. Hon kan inte annat än skrika, hon skriker att hennes barn är ju där under. Mannen verkar låtsas som inget när kvinnan börjar snyfta högt och rycka i honom. Hon knuffar och drar, hon slår och sprakar. Han rör inte en min.

Personen på bilden är inte flickan i berättelsen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Personen på bilden är inte flickan i krönikan – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Nu har resenärerna upptäckt att något är fel, men de flesta ser bara en svart kvinna som skriker och knuffar på en vit man. Någon varskor föraren som stannar vagnen och kommer ut från förarplatsen efter att ha ringt på hjälp på sin kommunikationsradio. Vid det här laget har mannen rest på sig, efter att flera av de manliga passagerarna har uppmärksammat situationen. Barnet gråter hjärtskärande i mammans famn, kvinnan sitter på golvet och tröstar. Hon vaggar och gråter tyst med alla sina tillhörigheter utspridda på golvet. Någon klappar henne på axeln.

När föraren frågar vad det var som hände säger mannen att den lilla skitungen inte hade någon rätt att ta en sittplats, hon borde åka hem till sitt eget hemland för det finns ingen plats för sådana som henne här i Sverige. Sverige för svenskarna, säger han. Hon finns inte här enligt mig, säger han. Föraren som berättade denna historia för mig får tårar i ögonen. Han berättar och rösten stakar sig hela tiden.

Hatet fyllde spårvagnen, sög ut luften och tystade människorna som upplevde den. De skulle ha protesterat högt eller slagit till honom. Det skulle de säga till sina närmaste om de orkade berätta vad som hände den där grå vardagsmorgonen i rusningstrafiken, i en av förorterna till Göteborg. Istället hjälpte de kvinnan upp, vagnen rullade vidare till nästa hållplats och där gick mannen av. Han försvann oemotsagd och lämnade ett sår i hjärtat på alla som upplevde denna kränkning på en liten försvarslös tjej. Kollegan säger att det har gått 23 år sedan händelsen, tjejen är nog i 30-årsåldern nu, men att han tänker på henne varje dag. Han säger att han försöker gottgöra henne och hennes mamma genom att stå upp och skrika högt varje gång hatet visar sitt fula tryne.

Sara Safa
Sara Safa

Debattsvar: Malmö Stad svarar på kritiken angående minskat stöd i kampen mot afrofobi

Malmö Stad svarar via Nils Karlsson och Mediha Ahmadi på den kritik som framförts i debattartikeln Malmö Stads svek mot afrosvenskar som publicerades den 23 maj.

Malmö stad tar ett krafttag i arbetet mot rasism och diskriminering.

Nils Karlsson. Foto: ?
Nils Karlsson (MP), kommunalråd Malmö Stad. Foto: Frida Roijer.

Vi miljöpartister och socialdemokrater i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter förstår besvikelsen inom arbetsgruppen som arbetat med att ta fram förslag för att motverka afrofobi i Malmö. Även om vi väljer att gå vidare med större delen av de förslag som lämnades så kan vi inte, just nu, gå vidare med alla.

Vi vill börja med att ta avstånd från påståendet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med stöd av Sverigedemokraterna, skulle ha fattat beslut om att avveckla arbetet med afrofobi i Malmö. Tvärtom förstärker vi nu det antirastiska och antidiskriminerande arbetet ytterligare, och det utan Sverigedemokraterna.

Malmö är en stad i framkant vad gäller arbetet mot rasism och tänker fortsätta att vara det. Med beslutet i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter ser vi till att stärka det arbetet och ta ett nytt, samlat grepp för att skapa en jämlik stad. Även här vill vi ligga i framkant och har som ambition att bli en pilotkommun för jämlikhetsdata, genom ett samarbete med Diskrimineringsombudsmannen.

Jämlikhetsdata ger oss möjlighet att få en statistisk överblick över den diskriminering som finns i Malmö. Statistiken är inte bara könsuppdelad utan synliggör samtliga diskrimineringsgrunder. Detta ger oss bättre förutsättningar att sätta in insatser där de behövs som mest.

Mediha Ahmadi. Foto:?
Mediha Ahmadi (S), gruppledare Malmö Stad. Foto: Malmö Stad, Tomaz Lundstedt.

Det råder ingen som helst tvekan att afrofobi är ett samhällsproblem och att den afrosvenska gruppen är en av de mest utsatta för diskriminering, rasism och hatbrott. Det arbete som har påbörjats för att motverka afrofobi är inte på något sätt ogjort eller till ända. Tvärtom är det en värdefull och viktig del i det nya arbetet för att motverka rasism och diskriminering. Man kan se det som startskottet på ett bredare och mer omfattande antirasistiskt arbete än tidigare. Vårt främsta fokus kommer att även framöver att vara afrofobi, men vi vill också inkludera andra former av rasism. För att ge ett exempel innebär beredningens beslut att man inte bara har ett ansvar att ta fram pedagogiskt material för att motverka afrofobi utan också för att motverka till exempel islamofobi och antisemitism. Beslutet utesluter inte riktade insatser mot afrofobi – behovet av sådana beläggs synnerligen väl i de rapporter som lagts fram för oss.

Vi säger nej till ett afrosvenskt kunskapscenter, men går vidare med de flesta av de övriga förslagen. Det finns inget utrymme för en investering i ett kunskapscenter i de medel som Malmö har att arbeta med för antidiskriminering just nu. Vi kommer även i fortsättningen att låta dem som berörs av politiska beslut vara delaktiga i så stor del som möjligt av den politiska processen. Men det är viktigt att vara tydlig med vad vi förväntar oss av varandra så att ingen känner sig lurad av de beslut som faktiskt fattas.

Vi kan inte nog understryka att all form av rasism och diskriminering är oacceptabelt och Malmö stad ska fortsätta att arbeta för allas lika rättigheter och för jämlikhet. Med beslutet från beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter tas ett nytt krafttag i arbetet mot rasism och diskriminering.

 

Nils Karlsson (MP), kommunalråd med ansvar för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Mediha Ahmadi (S), gruppledare i beredningen för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Malmö Stads svek mot afrosvenskar

Malmö Stad har länge ansetts ligga i framkant med sitt arbete mot afrofobi. Nu gör Socialdemokraterna och Miljöpartiet en helomvändning och tillsammans med Sverigedemokraterna röstar de emot fortsatt riktat arbete mot afrofobi i Malmö, trots alarmerande rapporter om afrofobi. Fortsätt läsa Malmö Stads svek mot afrosvenskar

ENARs skuggrapport om rasdiskriminering i Europa – en allvarlig tankeställare

En skuggrapport utförd av European Network Against Racism, (ENAR) visar att svarta människor upplever en utbredd rasism och diskriminering i hela EU och detta inom alla områden i livet. Bland annat inom sysselsättning, utbildning och inom polis- och rättsväsendet. Det här är slutsatsen av ENARs skuggrapport om afrofobi i Europa, den första paneuropeiska kvalitativa undersökning som gjorts om människor av afrikansk härkomst och svarta européer, enligt ett pressmeddelande från ENAR som kom ut nyligen.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Enligt rapporten är diskriminering i arbetslivet utbredd och barriärer reses i varje steg för att förhindra svarta människor från att få arbete som motsvarar deras kompetens och erfarenhet.

I Storbritannien behöver arbetssökanden med afrikanskt klingande efternamn skicka dubbelt så många arbetsansökningar som en person med ett vitt brittiskt klingande namn för att komma till intervju.

Enligt statistik över EUs medlemsstater har personer med afrikanskt ursprung systematiskt högre arbetslöshet än det nationella genomsnittet, vilket delvis beror på rasdiskriminering. I Finland är arbetslösheten tre gånger högre än för personer med afrikanskt ursprung. Personer med afrikanskt ursprung har 41,2 % arbetslöshet, medan det nationella genomsnittet ligger på endast 8,7 %.

Svarta personer är särskilt utsatta för polisvåld samt rasistiskt våld och övergrepp från allmänheten. I Sverige riktades 17 % av hatbrott mot svarta personer under 2014 (av totalt 1075 hatbrott). Det finns en brist på förtroende mellan svarta personer och polisen som uppstår genom olika metoder som används av polisen. Dels genom rasprofilering men också på grund av brist på fullständiga utredningar av rasistiskt motiverade brott. Vissa brottsbekämpande personer visar tydliga rasistiska beteenden och polisen i vissa medlemsstater beskrivs som institutionellt rasistiska.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Svarta elever upplever även rasism i skolor genom rasistisk mobbning, men även genom partiskt undervisningsmaterial och praktiskt utövande. Lärarnas inflytande och rasdiskriminering av svarta elever kan få betydande konsekvenser för både utbildningsnivå och livschanser för svarta personer.

I Nederländerna har elever av afrikansk härkomst underutvärderats av lärare, trots högre poäng i olika prov som ska bestämma nivån av elever för att nå högre utbildningsmöjligheter att studera vidare på. Detta försämrar förstås elevernas chanser till högre studier.

”Det finns inte en enda nationell eller europeisk politik som specifikt behandlar rasojämlikhet och diskriminering som drabbar svarta människor”, sade ENARs ordförande Sarah Isal. ”Med tanke på de överväldigande bevisen, är detta chockerande. Vi kan inte bara ignorera livet för de 12 miljoner svarta människorna i Europa. Detta är en tankeställare för EU och dess medlemsstater att upphöra med strukturell diskriminering mot svarta människor. Vi behöver en EU-ram för nationella strategier för att bekämpa afrofobi och främja integration av människor av afrikansk härkomst, med tydliga mål och indikatorer.”
.

Mer om ENARs rapport kan du finna HÄR

Skuggrapporten i sin helhet kan du finna HÄR (pdf)

Separata länders genomgångar från skuggrapporten kan du finna HÄR

ENAR på Facebook

Fatou Touray

"Är man svart, homosexuell och antirasist… då är man tre gånger så utsatt" – Momodou Malcolm Jallow | AFR

Vid tiotiden på torsdagen den 24 mars påträffades en brinnande bil på en enslig landsväg vid orten Ödeshög, Småland. I bilen fanns en människokropp. Kroppen har inte ännu slutligt identifierats, men polisen är övertygad om att den tillhör Alexander Bengtsson, en afrosvensk och moderat politiker i Uppsala som under flera år har varit engagerad mot rasism, i flyktingfrågor och homofobi.

Alexander Bengtsson, Moderaterna - Bild: Skärmavbild, Youtube
Alexander Bengtsson, Moderaterna – Bild: Skärmavbild, Youtube

Alexander, en adopterad svart och homosexuell man som är politisk engagerad och aktivist har under många år varit föremål för rasistiskt hot och våld. Sedan april 2013, i tre års tid, har Bengtsson mottagit mordhot, trakasserier och fått utstå en fruktansvärd avhumaniseringsprocess. I en intervju med Uppsalatidningen som publicerades 2014-01-09 läste Alexander några utav kommentarerna om honom på nätet och brev som skickades till honom. Han förklarade och sade bland annat följande:

Här är någon som tagit ett foto av mitt ansikte och klistrat fast på en apa. Här är en annan som skriver ”gå och dö din äckliga landsförrädare”. Någon annan skriver att jag är oönskad av min familj och att det kanske händer en olycka med mig snart.

Förundersökningen lades ned och att ”ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget” skriver polisen i sitt beslut då. Detta är en vanligt förekommande mening från polisen vad det gäller hatbrott mot afrosvenskar i Sverige. Oändligt antal svarta har en historia av att vara utsatta för rasistiskt hat och våldsbrott och blir det än idag.

En gemensam nämnare för dessa brott är att gärningsmännen sällan, om inte aldrig lagförs och att det alltid finns en tendens att misstänkliggöra och ifrågasätta offren. Detta finns tydligt dokumenterad bland annat i Afrofobirapporten och ENARs senaste rapport, Afrophobia in Europe som publicerades för en vecka sen. Sanningen är att det finns oändlig många exempel på ärenden där polisen har misskött sig. Hatbrottsärenden som läggs ner lika fort som man gör anmälan, inkompetens inom polis- och åklagarmyndigheten samt domstolen vad det gäller hatbrott och rasistiska brott, och tragisk nog har det visat sig gång på gång att sannolikheten att hitta gärningsmännen är betydligt större om man vänder sig till TV-program som till exempel Trolljägarna, istället för polisen.

”Resultatet talar starkt för ett befarat självmord” säger polisen efter mindre än en veckas utredning. Ursäkta, men hur trovärdig är den slutsatsen med tanke på allt underlag som är tillgänglig för offentligheten?

Hur sannolikt är det att dagen efter att han i tv berättar om att han är hotad till livet och om sin vilja att fortsätta kämpa mot rasism, sätter sig i bilen, kör 35 mil och sätter eld på sig själv på en öde landsväg i Östergötland? Är det verkligen rimligt? Kan det vara en rimlig slutsats att någon som ena dagen uttryckte sin starka vilja att leva och fortsätta kämpa mot rasism, nästa dag är självmordsbenägen och tar sitt eget liv?

Det är ännu märkligare att polisen väljer att betona att de har delgett Alexander misstankar för falskt alarm i tre ärenden istället för att lyfta de 47 andra anmälningar for hot och hatbrott. Det förefaller ett stort behov av att misstänkliggöra och ifrågasätta hans utsatthet som förmodligen ledde till hans död.

Sexton dagar innan bilbranden hade han knivhuggits i sin bostad. Polisen körde honom till sjukhus. Några veckor senare vandaliserades hans egen bil som bland annat fick vänster backspegel helt avsliten. Något som sannolikt förklarar varför han satt i en nära anhörigs bil. Vi vet även att Alexander flera gånger uttryckte sin önskan om att polisen skulle skydda hans liv. Vi vet att han tackade över att ha erbjudits skyddat boende hos privatpersoner som försökte rädda hans liv.

Polisen anser i nuläget att tillgängliga utredningsresultat “talar starkt” för att Alexander skall ha tagit sitt eget liv. Men eftersom utredningen ännu inte är klar, vet vi inte om mord eller andra dödsorsaker kan fastställas. Det vi däremot vet är att han i åratal, sedan han var barn, utsattes för systematiska hot och kränkningar på grund av sitt ursprung, sin hudfärg, sin sexuella läggning och sitt samhällsengagemang.

Bengtssons död borde i sig föranleda polis och åklagare att fortsätta och intensifiera förundersökningarna om hoten mot honom. Likväl bör polisen granska tidigare polisanmälda hot mot honom som resulterat i nedlagda förundersökningar. Faktumet att Bengtssons död hyllas av många på sociala medier borde i sig medföra förundersökningar om förtal av avliden.

Att en afrosvensk aktivist, homosexuell, kommunalpolitiker utsätts för mångåriga, allt intensivare förföljelser och därefter dör under oklara omständigheter, bör utgöra en stark varningssignal för rättsväsendet och den Svenska regeringen. Dels måste lagstiftningen ge ökat utrymme för skydd av kommunalpolitiker och dels måste regeringen och riksdagen tillsätta särskilda åtgärder som specifikt förebygger och bekämpar afrofobin i Sverige.

Är man svart, homosexuell och antirasist som Alexander var, då är man tre gånger så utsatt. Polisen måste även bli bättre och snabbare på att visa att alla möjliga resurser för att utreda brott har vidtagits. Är hänvisning till hot utan eget namn och bild grund för nedlagd förundersökning? Kan polisen påvisa att alla försök att spåra avsändaren eller använd dator har gjorts? Inte minst med tanke på att vanliga medier regelbundet avslöjat just hot från personer som försökt vara anonyma.

Momodou Malcolm Jallow, ordförande, Afrosvenska Forum för Rättvisa - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Momodou Malcolm Jallow, ordförande, Afrosvenska Forum för Rättvisa – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Vi har under de senaste åren sett hur rasism och rasistiska organisationer normaliseras trots upprepad kritik från FN. Våldsbrotten ökar, våra barn blir dödade i skolan av rasistiska terrorister (Trollhättan), vi utsätts för dödligt våld och hatbrott på allmänna platser och vi missgynnas systematiskt av rättsväsendet enbart på grund av vårt utseende.

Hot mot våra förtroendevalda politiker som avgår och som avhåller andra att engagera sig politiskt, är ett hot mot hela vår “demokrati och vårt statsskick”, för att citera Alexander Bengtsson själv.

Vi vägrar leva som andra klassens medborgare och kräver att:

  1. Regeringen och riksdagen tillsätter en kommission mot afrofobi

  2. Rasistiska organisationer förbjuds i Sverige i enlighet med FNs (CERD) rekommendationer

  3. Regeringen bidrar med resurser i pilotsatsningen mot afrofobi i samarbete med Malmö stad för att starta ett afrosvenskt center.

Om inte polisen och staten vill eller kan skydda oss, våra barn och våra representanter, kommer vi vanliga medmänniskor att i ökande grad skydda våra barn, oss själva och våra representanter med våra egna liv och kroppar och bostäder om så nödvändigt.

Gästdebattör
Momodou Malcolm Jallow
Ordförande, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

Förlossningsläkare DO-anmäls efter avsliten arm på dött foster och afrofobiska uttalanden

Kvinnans foster dog i magen efter halva graviditeten. När mediciner som skulle sätta igång förlossningen sedan gör värkarbetet utdraget bestämmer sig en läkare vid Gävle sjukhus att ta ut fostret manuellt. Armen på fostret lossnar då och läkarens hantering av hela situationen anmäls till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) av en barnmorska som anser att situationen hanterats oetiskt och inhumant. Senare visar det sig att barnmorskans information om hur läkaren uttryckt sig mycket rasistiskt och afrofobiskt tagits bort ur den offentliga avvikelserapport som Gefle Dagblad fått tagit del av. Kvinnan och hennes man anmäler nu läkaren till DO (diskrimineringsombudsmannen) samt IVO.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Det var i september förra året som den afrosvenska kvinnan sökte vård vid Gävle sjukhus. Hon var då gravid i vecka 21 och lider av en genetisk blodsjukdom som kunde medföra komplikationer för barnet. Efter att ha blivit inlagd på sjukhuset dog fostret efter några dagar och medicinering för att starta förlossningsarbetet gavs. När värkarbetet sedan drog ut på tiden och pågått i två dagar beslutade läkaren att fostret skulle tas ut på en gång. Enligt rapporten sticker då fostrets arm ut ur kvinnans vagina och när läkaren försöker vidga livmoderhalstappen manuellt påpekar en rutinerad barnmorska att det finns risk för bristningar med påföljande blödningar. Läkaren avbryter då och enligt anmälan säger läkaren till kvinnan: Jag har hört att du är intresserad av att se ditt barn men det är inte alls säkert att vi får ut den helt. Den kanske vi får ut i bitar.

När läkaren återigen vill försöka dra ut fostret påpekar barnmorskan att det inte är lämpligt att göra på förlossningssalen, hen blir då ivägskickad för att hämta mediciner och när hen kommer tillbaka har blod torkats upp från golvet och en avsliten arm ligger i ett badkar. Under tiden som barnmorskan är borta berättar kvinnan själv om hur läkaren stoppat in hela handen och upprepade gånger försökt vända samt dra ut fostret, tills att armen lossnar och kommer ut, kvinnan som trots att hon var mycket medtagen kommer ihåg förloppet och att det var väldigt mycket blod. Hon kan även bekräfta barnmorskans uppgifter i anmälan om att läkaren sagt att han vet att hon vill se sitt barn men att han inte är säker på om han får ut det helt. Läkaren vill sedan använda sig av ett tångliknande instrument för att få ut fostret, men barnmorskan råder återigen till att kvinnan bör flyttas till operation, något som då sker.

Bilden har inget med den aktuella händelsen att göra - Foto: Kiqi D Minteh | Afropé
Bilden har inget med den aktuella händelsen att göra – Foto: Kiqi D Minteh | Afropé

Detta var den information som fanns med i den avvikelserapport som Gefle Dagblad fick ta del av efter att ha uppmärksammat fallet tidigare i år. Följderna efter avvikelserapporten blev att berörda parter kallades till samtal och sjukhusledningen ansåg att allvarlighetsgraden var betydande men med liten risk för upprepning och ingen känd skada hade uppstått. Chefsläkaren samt överläkaren på kvinnokliniken trodde att det rörde sig om en konflikt mellan barnmorskan och läkaren, samt att det var en naturlig förruttnelseprocess som fått fostrets arm att lossna. Att förruttnelseprocessen skulle vara så långt gången att armen lossnar efter två dagar, menar dock avdelningschefen för rättsmedicinska avdelningen i Umeå inte är troligt, i ett mejl till Gefle Dagblad.

När den drabbade kvinnan sedan läser den första artikeln som publicerades av Gefle Dagblad tar hon kontakt med tidningen då inte all information framkommit. Det visar sig då vara en kortad version av avvikelserapporten som Gefle Dagblad fått ta del av, slutet av barnmorskans anmälan är borttaget, något som visar på hur läkaren uttryckt sig grovt rasistiskt och afrofobiskt under ingreppet. I den version av avvikelserapporten som kvinnan själv fått ta del av, går följande att läsa ur barnmorskans anmälan:

”När jag säger att handläggningen är oetisk och inhuman påpekar läkaren NN att det är vanligt förfarande i Afrika….. Jag uttrycker då: HH, det här gör du mot patienten för att hon är afrikanska och inte kan försvara sig och uttrycka sig så bra på svenska. Du skulle aldrig göra så mot en svensk kvinna som kan försvara sig.”

Då Gefle Dagblad når chefsläkaren för att fråga om de saknade uppgifterna menar han att det tagits ett juridiskt beslut för att skydda patientens identitet. Uppgifter som att kvinnan härstammar från Afrika och inte kan så bra svenska skulle alltså ha utgjort en möjlighet till att kvinnans identitet röjdes. Även chefsjuristen menar att en sekretessbedömning grundad på lagstiftningen gjorts, och att uppgifterna därefter plockats bort.

I en intervju med Gefle Dagblad bekräftar kvinnan uppgifterna om att läkaren sagt att den metoden han skulle använda fortfarande är vanlig i Afrika. Kvinnan som underrättades av chefsläkaren om att det skulle skrivas om fallet trodde att han var på hennes sida, men insåg sedan när artikeln publicerades att han bara ville skydda läkaren. Kvinnan och hennes man kommer nu anmäla läkaren till diskrimineringsombudsmannen samt IVO. Anmärkningsvärt är att enligt uppgift från IVO förekommer läkaren redan i åtta ärenden men inget av dessa har lett till åtgärder.

Källa: Gefle Dagblad

Anna Wedin
Anna Wedin

Malmö levererar: Elevkonferens om afrofobi och afrosvenska kvinnors upplevelser

Vi har tidigare skrivit om att Malmö på många sätt står i framkant i sitt arbete mot afrofobi. På måndag hålls en Elevkonferens om afrofobi och afrosvenska kvinnors upplevelser. Pressmeddelandet i sin helhet kan du läsa här:

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Elevkonferens med temat afrofobi den 7 mars – Ett fortsatt steg mot en mer jämlik skola.

Två nyligen utkomna rapporter, regeringens kunskapsöversikt över afrofobi och Malmö stads kunskapsöversikt om afrofobi, visar att afrosvenskar hör till den grupp som är allra hårdast drabbad av rasism och diskriminering i Sverige idag. Rapporterna visar även att utsattheten för afrosvenskar sträcker sig över samtliga samhällssektorer, och skolan är inget undantag.

Då barn och ungdomar är speciellt sårbara har den rasism som råder i skolan en mycket negativ påverkan på deras självkänsla och utveckling. Studier visar att skolan är en miljö där afrosvenska barn systematiskt utsätts för rasistiskt språkbruk, fysiska kränkningar samt utpekande och särskiljande bemötanden från andra elever och vuxen skolpersonal. Afrosvenskar drabbas även av rasism genom läromaterial och undervisning där den stereotypa bilden av svarta människor lever vidare och spär på dagens rasistiska föreställningar.

För andra året i rad bjuder Ungdom Mot Rasism Malmö och Pedagogisk Inspiration in till en elevnätverkskonferens anordnad av Malmös Antirasistiska Elevnätverk. Elevnätverket drivs av Ungdom Mot Rasism Malmö i samarbete med Pedagogisk Inspiration Malmö. Årets konferens anordnas även i samarbete med Afrosvenskarnas Forum För Rättvisa.

Samtidigt som kampen mot rasism är generell och allmänmänsklig får vi inte glömma att rasism i allra högsta grad drabbar olika grupper på olika sätt. I den andan ska Ungdom mot rasism i samarbete med Afrosvenskarnas forum för rättvisa och Pedagogisk inspiration Malmö anordna en heldags elevkonferens för 80 elever från 15 grundskolor i Malmö med Afrofobi som tema.

Denna viktiga satsning har fått ett gott mottagande av Malmös grundskolor som har sett konferensen som en viktig resurs för att öka deras elevers kunskap i ämnet.

Vi vill under konferensen även lyfta fram svarta kvinnors utsatthet och deras berättelser om hur det är att leva som ung svart kvinna i Sverige. Konferensen har som syfte att belysa deras levnadsvillkor i samhället och därigenom visa ett perspektiv som är viktigt att inkludera i den feministiska diskussionen. Eftersom konferensen äger rum dagen innan internationella kvinnodagen hoppas vi kunna ge deltagarna möjligheten att ta med sig detta perspektiv till andra evenemang där kvinnors situation diskuteras den 8 mars.

Med tanke på att FN har deklarerat åren 2015–2024 som det ”Internationella årtiondet för människor av afrikansk ursprung”, är denna elevkonferens högt aktuell och i linje med FNs rekommendationer för årtiondet säger Ellinor Mehari från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa.

I tider som dessa är det viktigare än någonsin att fortsätta fördjupa arbetet för att skapa lika förutsättningar och främja ett skolklimat där alla barn och elever känner sig trygga och respekterade oavsett bakgrund eller utseende, och skolan är självklar startpunkt säger Fartun Anderson från Ungdom mot Rasism.

Tid: 7 mars kl 9:00-15:00

Plats: Malmö Live, Kuben

För mer information om elevkonferensen:
Gustavo Nazar, gustavo.nazar@malmo.se, Pedagogisk Inspiration Malmö, Malmö stad
Fartun Andersson, fartun@umr.se, Riksorganisationen Ungdom mot rasism
Ellinor Mehari, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, ellinor.mehari@hotmail.com,

 

Vi tackar Malmö, både Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Malmö stad, Ungdom mot rasism, Pedagogisk inspiration Malmö och andra medverkande för sitt starka engagemang som i många fall är ett föredöme för resten av landet i dessa frågor! TACK!

Skådespelaren Måns Clausen utsatt för afrofobisk attack

Aktuell i den svenska uppsättningen av Broadwayklassikern ”A Raisin in the sun” – på svenska ”En druva i solen” – och med ett tjugotal teaterproduktioner och filmroll i bland annat SVT:s ”Kommissarie Winter – Dans med en Ängel”, är Måns Clausen ett inte helt okänt ansikte i Sverige. Adopterad till Sverige från Etiopien vid 10 månaders ålder och ändå är det något som gör att han aldrig riktigt får känna sig svensk. Han har själv beskrivit det som att hans insida är svensk, men utsidan afrikansk. En utsida som han i dagarna fick känna på hur den gav en vilt främmande kvinna känslan av att ha rätt att tala om för honom hur han har rätt, eller snarare inte rätt, att klä sig.

Måns Clausen - Foto: Michael Melanson
Måns Clausen – Foto: Michael Melanson

Måns Clausen skriver själv om händelsen på sin Facebook och stödet och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det finns en stark kärleksfull och aktiv antirasistisk gemenskap i Sverige. Helt klart. Kan vi vinna tillbaka Sverige?

I dessa tider upplever jag personligen att den typ av berättelser som Måns berättar, inte längre förvånar eller chockerar mig. De tillhör vardagen i mitt flöde på sociala medier. Hur sorgligt är inte det? Jag tror personligen på att våra vittnesmål gör skillnad. Jag är övertygad om att dessa historier väcker insikt hos många som aldrig annars skulle kunna föreställa sig eller drömma om scenarion som det Måns fick uppleva alldeles nyligen, en sen kväll på Avenyn i Göteborg. Ju fler vi är som förstår och ser vidden, desto fler kommer vi också vara som tar kampen och kämpar för att väcka ett Sverige som är på väg ut i spillror, kyla och avsaknad av medmänsklighet.

Efter att ha läst Måns status valde jag att kontakta honom för att fråga lite närmare om hans känslor kring händelsen, både där på plats och nu så här i efterhand. Ironin i att denna händelse och det faktum att Måns bara några dagar senare står på Riksteaterns scen, som en av skådespelarna i den unika ensemble som utgör uppsättning av ”En druva i solen”, ger mig obehagsrysningar. Dagar före det att han står på scen för en nordisk premiär av en pjäs som skildrar en afroamerikansk familj i 50-talets segregerade USA, utsätts Måns själv här i Sverige för just den där vi-och-dom-känslan, ett rasistiskt och afrofobiskt påhopp i sitt eget land.



Hej Måns och tack för att du tar dig tid mitt i premiärspel, turné och allt!

Du berättar på din Facebook om en händelse som skedde på Avenyn i Göteborg, för drygt en vecka sedan. En total främling, en kvinna, rusar fram till dig och drar av dig mössan som du har på dig, med orden ”Du ska inte ha en sån mössa på dig!”… (det står Fjällbacka på mössan, något som är centralt för hela händelsen). Vad tänker du där och då?

– Alla tankar går blixtsnabbt, och först tänker jag att det är någon som vill skämta. Sedan försöker jag se om det är någon jag känner, vilket det inte är och då blir jag irriterad eftersom jag överlag starkt ogillar den typen av skämt (dra-av-mössan-skämt). När det går upp för mig att det är en vilt främmande människa vill jag bara ta reda på vad hon vill och varför?!

Du har beskrivit hur du reagerar med att instinktivt fråga henne vad hon sysslar med. Och du beskriver att hon då kastar tillbaka mössan, med hatisk blick och säger ”Du skall inte ha en sån mössa, var har du fått den ifrån?”. Förstår du här att det handlar om åsikter baserat på att din hudfärg inte passar in i hennes bild av vad som är Sverige?

– Nej det gör jag inte. Jag tänker istället, utan att veta, att hon troligtvis är berusad och vill tjafsa…

Till slut ryter du ifrån riktigt ordentligt och säger något i stil med ”Vad f-n är det med dig! Jag har varit i Fjällbacka de senaste 25 somrarna, mössan köpte jag i min polares frus butik!”. Här sker något med kvinnan. Vill du berätta lite närmare om det du upplever då?

– Jag lägger märke till hur hela hennes ansikte glider upp i ett genant leende, som om det ville säga ”oj nu har jag visst gjort bort mig rejält här!”. Hennes kropp kryper ihop samtidigt som hon backar bakåt, men innan hon helt förvinner in bland övriga bargäster hinner jag ana ett skratt – inte alls elakt eller hatiskt, utan mer att skratt av ha gjort bort sig och av att ha blivit medveten av sin egen dumhet, pinsamhet.

Har du något minne av hur människor runt omkring reagerar? Är det någon som hör och ser det som sker?

– Nej, inte vad jag minns.

Nu så här en dryg vecka efter händelsen, vad känner du då? Hur tänker du kring det hela?

– Ju mer jag har tänkt på det desto mer förbannad har jag blivit. Jag tillhör de som alltid, vart jag än gått och vilken tid på dygnet det än handlat om, har varit ytterst vaksam på min omgivning, varit ständigt på min vakt om någon har intentionen att göra mig illa. Sitter väl i sedan jag var liten antar jag, då många, för mig helt obekanta människor kom fram och kanske inte nödvändigtvis ville mig illa just utan bara av ren nyfikenhet ville prata eller känna på mitt afrohår – men det kunde lika gärna vara någon som inte uppskattade min hudfärg (oftast berusade män). Men eftersom jag inte kände till deras avsikt, innan det var försent så att säga, var jag ständigt på min vakt.

… det får mig också att tänka på mitt konstnärskap, där jag ju som alla andra vill ägna all min tid åt själva skapandet -konsten – men där jag istället tvingas dela min tid och energi mellan det konstnärliga och frågor som rör normer och mångfald på grund av att arbetsmarknaden inom kulturbranschen ser ut som den gör. Jag tvingas med andra ord ägna stor del av min tid med att kämpa för min och andras existensberättigande. Ett nödvändigt ont och ett självklart val när jag tänker på nästkommande generation.

Måns tillsammans med delar av ensemblen från "En Druva i Solen"
Måns tillsammans med delar av ensemblen från ”En Druva i Solen”

Jag kunde själv inte låta bli att dra paralleller mellan pjäsen du just nu spelar ”En druva i solen” och denna händelse. Hur vi liksom aldrig verkar komma ur dessa strukturer. Är det något du funderat över?

– Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över just den parallellen men det är klart att den finns där! Allt hänger ihop, den nu rådande strukturella rasismen, som slår allt hårdare och når allt längre och den allmänna rasism som rådde på 50-talet i USA och som så tydligt beskrivs i pjäsen. Det som hände mig hände sju gånger värre då. Idag en mössa – då ett huvud. Frågan är vart vi nu är på väg, tillbaka till ett ras-segregerat samhälle som liknar det i söderns USA då, eller finner vi en väg ut, en försoningens väg? Känslan säger mig dessvärre att det kommer bli värre, mycket värre innan (om) det vänder.

Har händelsen gjort dig mer rädd för att vistas på vissa platser. Tror du att du kommer undvika specifika områden, tider på dygnet eller liknande?

– Ja, med tanke på både denna personliga händelse och allt som skett den senaste tiden med nedbrända flyktinghem, maskerade huliganer och nazister på stan som slår ner nyanlända barn och den allt mer stigmatiserade situation som nu råder mellan de som vill behålla Sverige fritt från invandring och de andra sidan, vill jag påstå att jag har blivit än mer vaksam på min omgivning. Jag undviker till exempelvis vissa platser vissa tider och jag tänker till en extra gång innan jag gör vissa val.

Jag märker att jag har blivit mer orolig och försiktig och tyvärr också mer misstänksam mot de jag möter. Samtidigt är detta något som irriterar och gör mig riktigt förbannad när jag i stunden tänker på det! Varför skall jag behöva var nervös och orolig över att vistas i mitt egna land? Varför skall jag inte kunna få röra mig fritt, och känna att jag kan gå vart jag vill när jag vill och det endast baserat på min hudfärg? Vem är han eller hon som tar sig rätten att bestämma att jag inte tillhör det svenska samhället och vem f-n är det som avgör om jag får bära en mössa med texten ”Fjällbacka” eller inte?!

Jag vet, jag borde inte bry mig om allt det där, jag borde fokusera och lägga min energi på annat men det är svårt eftersom det påverkar mig dagligen på så många olika plan.

Med full förståelse för att du inte kan låta bli att bry dig, hur skulle vi kunna, så vill jag återigen tacka för din tid Måns och jag tänker avsluta med att citera slutet från inlägget på din logg på Facebook, där du delar dina tankar över kvinnans reaktion av ‘lättnad‘ när hon insåg att du – enligt hennes mått – var ”okejad i Sverige”. Tänkvärda ord som verkligen grep tag i mig.

Och om jag nu inte hade varit det då, om jag nu nyligen hade kommit hit från nåt annat land, Etiopien, Frankrike, USA, Colombia eller var som helst ifrån, vad hade då hänt? Å vad händer nästa gång, då kanske jag inte får chansen att säga nåt, hinner inte och kvinnan kanske istället är en man med basebollträ i handen…”

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Att inte se hudfärg är en förolämpning

Tänk den här tanken. En brevvän som du brevväxlade med för 20 år sedan, från Japan, kommer till Sverige för att besöka dig. Du planerar att ta med hen till ett skapligt hotell i din hemstad för att bjuda på en god middag. När ni kommer fram till hotellet så är din gäst välkommen in, men dörrvakten stoppar dig och säger att du inte är välkommen in. Vakten säger inte varför, men du får helt enkelt inte komma in. Det hjälper inte om du går hem och tar på dig en kavaj, det hjälper inte om du tar på dig en slips eller byter skor. Du är helt enkelt inte välkommen. I det land du är född i, har växt upp i och alla dina förfäder så långt du känner till.

Ett av de finare hotellen i Gambia, det har dock inget med texten att göra Foto: Fatou Touray
Ett av de finare hotellen i Gambia, det har dock inget med texten att göra Foto: Fatou Touray

För oss som turistar i Gambia och säkerligen i många andra länder också och samtidigt har familj och släkt i landet är det här väldigt vanligt. Även om inte vi bor på hotell i Gambia så är vi alltid välkomna in på alla hotell och liknande. Vi har fullständig access till alla ställen, även om vi inte är deras inbokade gäster. Vi tas emot kungligt på alla ställen vi besöker, till skillnad från de flesta i befolkningen i landet. Som turister i ett land som Gambia är vi privilegierade. Vi är vita och köpstarka och det syns lång väg. Jag skrev en krönika om det för ett år sedan HÄR!

Men även här i Sverige är vi privilegierade. Dels har de flesta afrosvenskar jag känner upplevelser av att ha blivit diskriminerade på olika sätt här i Sverige. Både barn och vuxna. Barn som fått höra i skolan att någon inte vill leka med dem för att de ”är för svarta”, eller barn som blivit attackerade på offentliga platser på grund av sin hudfärg. Barn som blir ifrågasatta oftare än vita barn. Barn som på olika sätt har blivit utsatta för diskriminering och ibland även våld.

Vuxna som inte får en viss tjänst, bostad eller på andra sätt blir utsatta för diskriminering. Det här är inget jag ”tror” eller ”tycker” eller ”gissar”, utan dels har jag upplevt det under mina snart 30 år som förälder till nu fyra afrosvenska barn. Men det är inte bara min och mina barns upplevelse, utan det finns forskning, utredningar och statistik på detta. Inte minst den kritik som FN nyligen riktade mot Sverige. (Länkar finner du längst ned i artikeln).

Det här är alltså ett faktum. Vi vet redan att statistiken för hatbrott med afrofobiskt motiv har ökat med den skrämmande siffran på 41 % mellan åren 2008-2014. Vi har skrivit om dessa frågor många gånger, bland annat i DENNA artikel!

Något jag märkt av mycket den senaste tiden är att många svarta som driver sin kamp mot afrofobi och ofta har väldigt mycket kunskap i dessa frågor, får höra att de ser ”allt i färger” eller ”skyller på hudfärgen”, ”drar raskortet”, ”du är ju fixerad vid hudfärg” etc. Problemet är att om en person alltid blivit ”styvmoderligt behandlad”, eller rent av diskriminerad eller utsatt för grov rasism, under hela sin uppväxt, helt plötsligt börjar sätta fingret på det och vilja påpeka var problemet ligger och föreslår åtgärder, får höra att de ska ”sluta tjata om hudfärg”, så blir det väldigt märkligt. Hur och varför ska man sluta prata om något man har insikt om har begränsat en på ett eller annat sätt hela livet? Många kunniga afrosvenskar har tvärt om pekat ut att vi måste lyfta dessa frågor, vi måste gå till botten med problemen för att komma vidare och faktiskt kunna förändra situationen. Som det är idag så hyschar många ned debatten, ”vi ska inte prata om det”. Men faktum är att om problemen finns och har funnits sedan urminnes tider, så kommer det inte att försvinna för att vi fortsätter lägga locket på.

Så vad kan vi som är vita göra? Börja med att rannsaka oss själva. Försöka att se saker ur ett icke-vitt perspektiv. Rannsaka oss själva. Är det här inkluderande eller exkluderande? Att säga att vi har ”hudfärgade plåster” och ta fram ett beige plåster är inte inkluderande. Det finns ord och uttryck som används ofta i de här debatterna. Här kommer en kort beskrivning av vad de faktiskt innebär:

Tolkningsföreträde: Det innebär att den person det gäller i första hand har tolkningsrätten. Inte för att jämföra, men som ett exempel så bör man inte fråga en man som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp om hur han tycker att vi ska bemöta unga flickor som utsatts för övergrepp. Han kan säkert gissa till sig en del, men faktum kvarstår att han vet inte hur man bäst bemöter en ung flicka som har utsatts för sexuella övergrepp. Han kan inte tala för den aktuella gruppen. På samma sätt kan inte en person utan funktionshinder tala om vad som bäst behövs för framkomligheten i en stad, för den som är rullstolsburen. Och på samma sätt kan inte jag som vit tala om för en svart person hur den ”bör” uppleva att någon ”skämtar med hen om n-ordet” eller vilka medel som krävs för att afrofobiska hatbrott ska minska i våra skolor. I första hand bör den som blir utsatt få vara en del av dessa beslut.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Vithetsnormer: Vithetsnormer handlar om att vårt samhälle går efter hudfärgen vit och det är det som är det normativa i vårt land. Att vara svart sticker ut och är det som är ”annorlunda”. Men det går rätt lätt att motverka. Självklart går det inte att motverka om man inte är medveten om dem, vilket de flesta av oss vita faktiskt inte är. På de flesta affärer som säljer strumpbyxor i ”hudfärgat”, så är de beige i lite olika nyanser. De är inte anpassade efter svarta personers hudfärg och nyanser. Samma sak med de affärer som säljer smink, till exempel concealer och underlagskrämer. De flesta kameror är inställda anpassade efter att fota vita människor. Vilket gör att en helt annan inställning bör göras för att svarta människor ska bli bra på bilden. Känner vi vita inte till det, så blir det helt enkelt inte så bra foton. Men det gäller ju självklart inte bara dessa ytligare saker, utan det gäller ju även anpassning i hela samhället. Allvarligare vithetsnormer är att de flesta svarta som söker vård för till exempel sjukdomar, inte får rätt vård, då det finns mindre kunskap om svart hud och sjukdomar som är mer vanliga bland svarta än vita, till exempel Sickellanemi och Thalassemi. Generellt är kunskapen om svart hår och hud under all kritik och då menar jag inte bara när folk kommer fram till svarta och vill ta på deras hud/hår för att det ”är så vackert” och man därmed exotifierar (läs mer om exotifiering längre ned) svarta, utan jag menar även att det inte ingår någon utbildning om svarta människors hår och hud även på frisörutbildningar och olika utbildningar för huden. Vithetsnormer handlar också om att en afrosvensk med väldigt mörk hud ska kunna representera ett modeföretag, eller att en afrosvensk ska kunna ha sitt naturliga afro i en reklam, eller på sin arbetsplats, utan att det ska ifrågasättas eller att någon ska be henne ha en ”mindre vild frisyr”.

Klipp från Ung&Dum:

Vita maktstrukturer: Ett samhälle är uppbyggt på olika maktstrukturer. Personer som anses vara högt privilegierade och ha mycket makt i vårt samhälle är en vit, medelålders CIS-man i medelklassen. Några synonymer till privilegierad är avundsvärd, lyckligt lottad och särskilt gynnad. Motsatsen är missgynnad, diskriminerad och oprivilegierad. En svart kvinna har generellt väldigt mycket mindre samhällsmakt i vårt samhälle. En svart, arbetarklasskvinna är än mindre privilegierad och en svart, outbildad HBTQ-person från arbetarklassen, boende i ett mindre attraktivt bostadsområde och arbetslös är förstås väldigt långt ned på en så kallad maktstege i vårt samhälle. Dessa strukturer kan vara osynliga, men de är ofta talande för hur människor blir behandlade, vilken makt vi har i vårt samhälle, vilka möjligheter vi har att göra våra röster hörda i offentliga sammanhang. Inte minst i media. Men det handlar till väldigt stor del om vilka förutsättningar personen har till ett bra liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Representation: När barn är små så vill de gärna känna igen sig i det som representeras eller berättas om, eller visas omkring oss. Jag tror vi alla kan relatera till böcker eller berättelser eller filmer vi läste och hörde och såg som barn. Kanske kände du sig som en Ronja? Eller en Jonatan i Bröderna Lejonhjärta? Eller som Alfons Åberg eller som Rita i boken Rita i Kudang? Det gör att vi alla behöver representation. Det behövs böcker där barn kan identifiera sig. Där de kan känna igen rollerna som sin bror eller mamma. Men det behövs också representation av afrosvenskar i modekataloger, i reklam, i filmer, inom alla olika yrken och så vidare. Det är viktigt för barn med förebilder. Självklart kan ett afrosvenskt barn ha en vit förebild, men de flesta tycker det är lättare att identifiera sig med någon som har en liknande hudfärg eller bakgrund som man själv har. Inte minst då barn ofta uppfattar diskriminering innan vi vuxna ens gör det. Hur lätt är det att identifiera sig med någon som bär en hudfärg som generellt i samhället blir bättre bemött och inte utsatt för rasism, som man själv många gånger blivit? Jag tänker här att det inte är en tillfällighet att till exempel Zlatan har enormt många fans från förorten med liknande mörka hår och ”sydeuropeiska drag”.

Jag vet att en vän en gång sa till mig att hon reste till Kenya och med sin son för att han ”skulle få se att svarta män kan ha andra yrken än tunnelbaneförare”. Det är många år sedan nu och visst har det blivit bättre med representationen, men den är långt ifrån fulländad.

Ur boken: Svart Kvinna av Fanna Ndow
Ur boken: Svart Kvinna av Fanna Ndow

Exotifiering: Exempel ur boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby. ”Jag har dock oturen att vara ett offer för exotifiering. Jag har oturen att vara vita mäns vilda fantasi. Vi svarta kvinnor ska vara glada när vita män säger att de alltid har velat testa en svart tjej. Vi ska vara glada över vita män som bara dejtar svarta kvinnor för att vi är så coola, sexiga och bra i sängen.” Exotifiering är ofta en stereotyp, ”positiv” bild av hur någon är som kommer från en viss plats eller ser ut på ett visst sätt. Att man ser det som ”exotiskt och spännande”. Ett exempel på det är den gamla stereotypa bilden att ”svarta har rytmen i blodet”. Dels är det inte sant, men dels blir det även en slags exkludering att använda den typen av stereotyp till en svart person som faktiskt inte är särskilt rytmisk.

Färgblindhet: Att säga att ”Men jag ser inte hudfärger, jag tycker alla har samma värde” eller ”Jag dömer ingen efter hudfärg, jag behandlar alla lika”, är inte bara förolämpande för många afrosvenskar, men också en ren lögn. Med tanke på de utredningar som har gjort i Sverige och hur många gånger det kommit fram att afrosvenskar både medvetet och omedvetet diskrimineras i vårt land, så är det inte sant att folk inte ”ser hudfärg”. Det må så vara att det inte är medvetet, men det hjälper inte dem som blir utsatta. Att säga att man inte SER hudfärgen är ganska förolämpande, för det är att osynliggöra en person och dess egenskaper. Självklart bör vi se vad folk har för hudfärg.

Vaccinerade mot Rasism: I många debatter hör jag vita säga: ”Men jag har inga rasistiska åsikter, jag är ju gift med en Sydamerikan/Senegales/Alban…” Eller: ”Men jag är inte rasist, jag har ju barn med någon från XX-land.” Eller: ”Kallar du mig rasist? Jag som har rest till Gambia i 20 år och har så många vänner där!” En person blir inte vaccinerad mot fördomar och rasism för att man har en partner eller barn med ursprung från andra länder eller besökt eller bott i ett annat land. Självklart kan man ha en make/maka från ett annat land och samtidigt se ner på eller döma människor efter hur de ser ut eller var de kommer ifrån. I SVTs serie Absolut Svensk som gick i tre delar, var det särskilt tydligt i deras tester hur afrosvenskar blir diskriminerade, utan att de som diskriminerade var medvetna om att det var just det de gjorde. Skillnad på hudfärg.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

”Vita kränkta tårar”: Det är ett uttryck som ofta används i debatter där vita personer utsätter en rasifierad person för en kränkning. Till exempel använder n-ordet. Så blir den svarta personen arg och säger ifrån att det inte är okej, och så vänder den kränkande personen på det hela och tycker att hen blivit utsatt för en ”utskällning” och tar på sig ”offerkoftan” för att visa hur orättvist behandlad hen känner sig. Inte sällan kommer ofta en kommentar därpå med något liknande: ”Men jag menade inte så, jag förstod inte att vad det betydde egentligen” eller: ”Jag som har jättemånga svarta vänner som använder ordet, trodde det var okej och så kommer du och skäller ut mig för det…” Här kan man också tala om ”den vita blicken”, alltså att de flesta vita faktiskt utgår från sig själva och andra vita människor och glömmer bort att världen består av fler än vita…

”Den vita blicken”: Innebär att en vit person ofta ser saker endast ur sin egen synvinkel, medan många afrosvenskar är vana, genom vita strukturer och genom vithetsnormer att kunna se ur både ett ”vitt perspektiv” och ett ”svart”. Till exempel när gamla Cowboyfilmer var populära gjordes de nästan uteslutande utifrån ”den vita blicken” och även idag i Sverige görs de flesta filmer och annan kultur och media utifrån ”den vita blicken” även om handlingen och deltagare/skådespelare innefattar invandrare/afrosvenskar eller andra rasifierade. Det ger en förminskad syn på de rasifierade och minskar vår kunskap om personer och platser och historia utifrån andra perspektiv än ”den vita blicken”.

Minnesmonument för den transatlantiska slavhandeln i Gambia, NEVER AGAIN, som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Touray, Afropé
Minnesmonument för den transatlantiska slavhandeln i Gambia, NEVER AGAIN som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Touray, Afropé

Omvänd Rasism: Det finns inget som heter ”omvänd rasism”. Rasism är rasism. Vad rasism betyder skiljer sig dock åt, det finns många definitioner på detta. Många menar att rasism bara kan skada en människa på djupet om den utövas mot en människa på ett strukturellt plan, vilket innebär att då är personen utsatt generellt i samhället för en diskriminering som förminskar på alla plan. Enkelt förklarat så kan en vit person som får höra hatiska slagord eller nedvärderande ord på grund av dess hudfärg, bli upprörd, ledsen och kränkt över orden, men behöver ändå inte oroa sig generellt för om hen kommer att riskera att få ett sämre jobb, eller bli arbetslös, inte få en bostad eller bli nekad en sittplats på bussen för att någon inte vill sitta intill på grund av dess hudfärg, medan en svart som utsätts för rasism, riskerar att förlora alla sina förutsättningar att leva det liv man vill skapa sig. Historiskt sett var rasism en viktig drivkraft bakom den transatlantiska slavhandeln. Därför kan inte historien heller ignoreras, då svarta generellt sedan den transatlantiska slavhandeln har haft mindre makt i alla samhällen och blivit mer diskriminerade och det kan vi fortfarande se exempel på. Därför är den svarta historien fortfarande mycket viktig att komma ihåg, att känna till och att få kunskap om i vårt moderna samhälle.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Vi har ett ansvar för våra medmänniskor. För att få ett mer jämställt samhälle så måste vi alla hjälpas åt. En diskriminerad person upphör inte att utsättas om ”massan” är tyst. Om vi vill att kvinnor och män ska behandlas mer jämlikt, så måste männen lyssna på kvinnor, ta ett steg tillbaka ibland, hjälpa till att lyfta fram den kvinna som inte så lätt blir hörd, men ändå vill använda sin röst till att tala. Rasism kommer inte att upphöra om vi som inte utsätts står tysta, lyssnar på våra rasifierade medmänniskor, lyfter fram de som blir tystade. Självklart tänker inte alla kvinnor, rasifierade, afrosvenskar, vita svenskar, eller vilket exempel du än tar, likadant, eller har samma uppfattning, Men lyssna på de som är kunniga i de ämnen du debatterar om och som tillhör den grupp debatten gäller. Lämna tolkningsföreträde. Strid inte för att alla ska höra DIN åsikt, när det finns människor som är berörda och utsatta för diskriminering som har något att säga.

Fotnot: Den här krönikan är skriven som en ”första hjälpen” i debatter med personer som ännu inte har insikt i dessa frågor, eller som till och med är motvilliga till att tro att detta är ett problem i dagens Sverige, då det inte drabbat dem själva, men som ändå visar något slags intresse av att lära sig mer. Den är skriven i första hand för att underlätta i debatter där många stångar huvudet i väggen genom att skriva samma saker igen och igen, utan att mottagaren är öppen för något hen inte har någon kunskap om. Det finns många som har skrivit mycket bättre om detta, särskilt afrosvenskar själva, men jag har inte hittat några exempel på nätet där det sammanfattats kort och koncist på ett lättförklarat sätt på svenska. Jag har därför skrivit ihop denna. För dig som vill veta mer, länkar jag nedan till texter där du kan fördjupa dig något för mer insikter, eller faktatexter eller olika rapporter. Länkarna leder till texter skrivna av afrosvenskar och andra rasifierade, några rapporter och/eller tidigare artiklar/krönikor på Afropé.

Rapporter:

FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi

Afrofobirapporten (i sin helhet)

Afrofobirapporten (sammanfattning)

BRÅ rapporterar om stor ökning av hatbrott mot afrosvenskar

FN:s experter: ”Sverige har mycket att göra mot afrofobi”

15 krav på åtgärder mot afrofobi

Rekommenderat:

Vithetsprivilegium i Sverige och i Gambia

Raskortet

Intervju om Raskortet:

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2fartikel.aspx%3fprogramid%3d478%26artikel%3d5821317

SVTs Absolut Svensk

FN: Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD)

Rummet har tidigare skrivit en del om olika begrepp och deras uppfattning om dem HÄR!

Hatbrott – en tandlös lag som inte gör någon skillnad i praktiken

Vardagsrasismen har skrivit ett flertal läsvärda inlägg om begrepp

Enligt Afrosvenskarna ska det finnas över 200 000 afrosvenskar i Sverige idag

fatou-darboe.png
Fatou Darboe