Etikettarkiv: afrofobi

Malmö levererar: Elevkonferens om afrofobi och afrosvenska kvinnors upplevelser

Vi har tidigare skrivit om att Malmö på många sätt står i framkant i sitt arbete mot afrofobi. På måndag hålls en Elevkonferens om afrofobi och afrosvenska kvinnors upplevelser. Pressmeddelandet i sin helhet kan du läsa här:

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Elevkonferens med temat afrofobi den 7 mars – Ett fortsatt steg mot en mer jämlik skola.

Två nyligen utkomna rapporter, regeringens kunskapsöversikt över afrofobi och Malmö stads kunskapsöversikt om afrofobi, visar att afrosvenskar hör till den grupp som är allra hårdast drabbad av rasism och diskriminering i Sverige idag. Rapporterna visar även att utsattheten för afrosvenskar sträcker sig över samtliga samhällssektorer, och skolan är inget undantag.

Då barn och ungdomar är speciellt sårbara har den rasism som råder i skolan en mycket negativ påverkan på deras självkänsla och utveckling. Studier visar att skolan är en miljö där afrosvenska barn systematiskt utsätts för rasistiskt språkbruk, fysiska kränkningar samt utpekande och särskiljande bemötanden från andra elever och vuxen skolpersonal. Afrosvenskar drabbas även av rasism genom läromaterial och undervisning där den stereotypa bilden av svarta människor lever vidare och spär på dagens rasistiska föreställningar.

För andra året i rad bjuder Ungdom Mot Rasism Malmö och Pedagogisk Inspiration in till en elevnätverkskonferens anordnad av Malmös Antirasistiska Elevnätverk. Elevnätverket drivs av Ungdom Mot Rasism Malmö i samarbete med Pedagogisk Inspiration Malmö. Årets konferens anordnas även i samarbete med Afrosvenskarnas Forum För Rättvisa.

Samtidigt som kampen mot rasism är generell och allmänmänsklig får vi inte glömma att rasism i allra högsta grad drabbar olika grupper på olika sätt. I den andan ska Ungdom mot rasism i samarbete med Afrosvenskarnas forum för rättvisa och Pedagogisk inspiration Malmö anordna en heldags elevkonferens för 80 elever från 15 grundskolor i Malmö med Afrofobi som tema.

Denna viktiga satsning har fått ett gott mottagande av Malmös grundskolor som har sett konferensen som en viktig resurs för att öka deras elevers kunskap i ämnet.

Vi vill under konferensen även lyfta fram svarta kvinnors utsatthet och deras berättelser om hur det är att leva som ung svart kvinna i Sverige. Konferensen har som syfte att belysa deras levnadsvillkor i samhället och därigenom visa ett perspektiv som är viktigt att inkludera i den feministiska diskussionen. Eftersom konferensen äger rum dagen innan internationella kvinnodagen hoppas vi kunna ge deltagarna möjligheten att ta med sig detta perspektiv till andra evenemang där kvinnors situation diskuteras den 8 mars.

Med tanke på att FN har deklarerat åren 2015–2024 som det ”Internationella årtiondet för människor av afrikansk ursprung”, är denna elevkonferens högt aktuell och i linje med FNs rekommendationer för årtiondet säger Ellinor Mehari från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa.

I tider som dessa är det viktigare än någonsin att fortsätta fördjupa arbetet för att skapa lika förutsättningar och främja ett skolklimat där alla barn och elever känner sig trygga och respekterade oavsett bakgrund eller utseende, och skolan är självklar startpunkt säger Fartun Anderson från Ungdom mot Rasism.

Tid: 7 mars kl 9:00-15:00

Plats: Malmö Live, Kuben

För mer information om elevkonferensen:
Gustavo Nazar, gustavo.nazar@malmo.se, Pedagogisk Inspiration Malmö, Malmö stad
Fartun Andersson, fartun@umr.se, Riksorganisationen Ungdom mot rasism
Ellinor Mehari, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, ellinor.mehari@hotmail.com,

 

Vi tackar Malmö, både Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Malmö stad, Ungdom mot rasism, Pedagogisk inspiration Malmö och andra medverkande för sitt starka engagemang som i många fall är ett föredöme för resten av landet i dessa frågor! TACK!

Skådespelaren Måns Clausen utsatt för afrofobisk attack

Aktuell i den svenska uppsättningen av Broadwayklassikern ”A Raisin in the sun” – på svenska ”En druva i solen” – och med ett tjugotal teaterproduktioner och filmroll i bland annat SVT:s ”Kommissarie Winter – Dans med en Ängel”, är Måns Clausen ett inte helt okänt ansikte i Sverige. Adopterad till Sverige från Etiopien vid 10 månaders ålder och ändå är det något som gör att han aldrig riktigt får känna sig svensk. Han har själv beskrivit det som att hans insida är svensk, men utsidan afrikansk. En utsida som han i dagarna fick känna på hur den gav en vilt främmande kvinna känslan av att ha rätt att tala om för honom hur han har rätt, eller snarare inte rätt, att klä sig.

Måns Clausen - Foto: Michael Melanson
Måns Clausen – Foto: Michael Melanson

Måns Clausen skriver själv om händelsen på sin Facebook och stödet och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det finns en stark kärleksfull och aktiv antirasistisk gemenskap i Sverige. Helt klart. Kan vi vinna tillbaka Sverige?

I dessa tider upplever jag personligen att den typ av berättelser som Måns berättar, inte längre förvånar eller chockerar mig. De tillhör vardagen i mitt flöde på sociala medier. Hur sorgligt är inte det? Jag tror personligen på att våra vittnesmål gör skillnad. Jag är övertygad om att dessa historier väcker insikt hos många som aldrig annars skulle kunna föreställa sig eller drömma om scenarion som det Måns fick uppleva alldeles nyligen, en sen kväll på Avenyn i Göteborg. Ju fler vi är som förstår och ser vidden, desto fler kommer vi också vara som tar kampen och kämpar för att väcka ett Sverige som är på väg ut i spillror, kyla och avsaknad av medmänsklighet.

Efter att ha läst Måns status valde jag att kontakta honom för att fråga lite närmare om hans känslor kring händelsen, både där på plats och nu så här i efterhand. Ironin i att denna händelse och det faktum att Måns bara några dagar senare står på Riksteaterns scen, som en av skådespelarna i den unika ensemble som utgör uppsättning av ”En druva i solen”, ger mig obehagsrysningar. Dagar före det att han står på scen för en nordisk premiär av en pjäs som skildrar en afroamerikansk familj i 50-talets segregerade USA, utsätts Måns själv här i Sverige för just den där vi-och-dom-känslan, ett rasistiskt och afrofobiskt påhopp i sitt eget land.



Hej Måns och tack för att du tar dig tid mitt i premiärspel, turné och allt!

Du berättar på din Facebook om en händelse som skedde på Avenyn i Göteborg, för drygt en vecka sedan. En total främling, en kvinna, rusar fram till dig och drar av dig mössan som du har på dig, med orden ”Du ska inte ha en sån mössa på dig!”… (det står Fjällbacka på mössan, något som är centralt för hela händelsen). Vad tänker du där och då?

– Alla tankar går blixtsnabbt, och först tänker jag att det är någon som vill skämta. Sedan försöker jag se om det är någon jag känner, vilket det inte är och då blir jag irriterad eftersom jag överlag starkt ogillar den typen av skämt (dra-av-mössan-skämt). När det går upp för mig att det är en vilt främmande människa vill jag bara ta reda på vad hon vill och varför?!

Du har beskrivit hur du reagerar med att instinktivt fråga henne vad hon sysslar med. Och du beskriver att hon då kastar tillbaka mössan, med hatisk blick och säger ”Du skall inte ha en sån mössa, var har du fått den ifrån?”. Förstår du här att det handlar om åsikter baserat på att din hudfärg inte passar in i hennes bild av vad som är Sverige?

– Nej det gör jag inte. Jag tänker istället, utan att veta, att hon troligtvis är berusad och vill tjafsa…

Till slut ryter du ifrån riktigt ordentligt och säger något i stil med ”Vad f-n är det med dig! Jag har varit i Fjällbacka de senaste 25 somrarna, mössan köpte jag i min polares frus butik!”. Här sker något med kvinnan. Vill du berätta lite närmare om det du upplever då?

– Jag lägger märke till hur hela hennes ansikte glider upp i ett genant leende, som om det ville säga ”oj nu har jag visst gjort bort mig rejält här!”. Hennes kropp kryper ihop samtidigt som hon backar bakåt, men innan hon helt förvinner in bland övriga bargäster hinner jag ana ett skratt – inte alls elakt eller hatiskt, utan mer att skratt av ha gjort bort sig och av att ha blivit medveten av sin egen dumhet, pinsamhet.

Har du något minne av hur människor runt omkring reagerar? Är det någon som hör och ser det som sker?

– Nej, inte vad jag minns.

Nu så här en dryg vecka efter händelsen, vad känner du då? Hur tänker du kring det hela?

– Ju mer jag har tänkt på det desto mer förbannad har jag blivit. Jag tillhör de som alltid, vart jag än gått och vilken tid på dygnet det än handlat om, har varit ytterst vaksam på min omgivning, varit ständigt på min vakt om någon har intentionen att göra mig illa. Sitter väl i sedan jag var liten antar jag, då många, för mig helt obekanta människor kom fram och kanske inte nödvändigtvis ville mig illa just utan bara av ren nyfikenhet ville prata eller känna på mitt afrohår – men det kunde lika gärna vara någon som inte uppskattade min hudfärg (oftast berusade män). Men eftersom jag inte kände till deras avsikt, innan det var försent så att säga, var jag ständigt på min vakt.

… det får mig också att tänka på mitt konstnärskap, där jag ju som alla andra vill ägna all min tid åt själva skapandet -konsten – men där jag istället tvingas dela min tid och energi mellan det konstnärliga och frågor som rör normer och mångfald på grund av att arbetsmarknaden inom kulturbranschen ser ut som den gör. Jag tvingas med andra ord ägna stor del av min tid med att kämpa för min och andras existensberättigande. Ett nödvändigt ont och ett självklart val när jag tänker på nästkommande generation.

Måns tillsammans med delar av ensemblen från "En Druva i Solen"
Måns tillsammans med delar av ensemblen från ”En Druva i Solen”

Jag kunde själv inte låta bli att dra paralleller mellan pjäsen du just nu spelar ”En druva i solen” och denna händelse. Hur vi liksom aldrig verkar komma ur dessa strukturer. Är det något du funderat över?

– Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över just den parallellen men det är klart att den finns där! Allt hänger ihop, den nu rådande strukturella rasismen, som slår allt hårdare och når allt längre och den allmänna rasism som rådde på 50-talet i USA och som så tydligt beskrivs i pjäsen. Det som hände mig hände sju gånger värre då. Idag en mössa – då ett huvud. Frågan är vart vi nu är på väg, tillbaka till ett ras-segregerat samhälle som liknar det i söderns USA då, eller finner vi en väg ut, en försoningens väg? Känslan säger mig dessvärre att det kommer bli värre, mycket värre innan (om) det vänder.

Har händelsen gjort dig mer rädd för att vistas på vissa platser. Tror du att du kommer undvika specifika områden, tider på dygnet eller liknande?

– Ja, med tanke på både denna personliga händelse och allt som skett den senaste tiden med nedbrända flyktinghem, maskerade huliganer och nazister på stan som slår ner nyanlända barn och den allt mer stigmatiserade situation som nu råder mellan de som vill behålla Sverige fritt från invandring och de andra sidan, vill jag påstå att jag har blivit än mer vaksam på min omgivning. Jag undviker till exempelvis vissa platser vissa tider och jag tänker till en extra gång innan jag gör vissa val.

Jag märker att jag har blivit mer orolig och försiktig och tyvärr också mer misstänksam mot de jag möter. Samtidigt är detta något som irriterar och gör mig riktigt förbannad när jag i stunden tänker på det! Varför skall jag behöva var nervös och orolig över att vistas i mitt egna land? Varför skall jag inte kunna få röra mig fritt, och känna att jag kan gå vart jag vill när jag vill och det endast baserat på min hudfärg? Vem är han eller hon som tar sig rätten att bestämma att jag inte tillhör det svenska samhället och vem f-n är det som avgör om jag får bära en mössa med texten ”Fjällbacka” eller inte?!

Jag vet, jag borde inte bry mig om allt det där, jag borde fokusera och lägga min energi på annat men det är svårt eftersom det påverkar mig dagligen på så många olika plan.

Med full förståelse för att du inte kan låta bli att bry dig, hur skulle vi kunna, så vill jag återigen tacka för din tid Måns och jag tänker avsluta med att citera slutet från inlägget på din logg på Facebook, där du delar dina tankar över kvinnans reaktion av ‘lättnad‘ när hon insåg att du – enligt hennes mått – var ”okejad i Sverige”. Tänkvärda ord som verkligen grep tag i mig.

Och om jag nu inte hade varit det då, om jag nu nyligen hade kommit hit från nåt annat land, Etiopien, Frankrike, USA, Colombia eller var som helst ifrån, vad hade då hänt? Å vad händer nästa gång, då kanske jag inte får chansen att säga nåt, hinner inte och kvinnan kanske istället är en man med basebollträ i handen…”

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Att inte se hudfärg är en förolämpning

Tänk den här tanken. En brevvän som du brevväxlade med för 20 år sedan, från Japan, kommer till Sverige för att besöka dig. Du planerar att ta med hen till ett skapligt hotell i din hemstad för att bjuda på en god middag. När ni kommer fram till hotellet så är din gäst välkommen in, men dörrvakten stoppar dig och säger att du inte är välkommen in. Vakten säger inte varför, men du får helt enkelt inte komma in. Det hjälper inte om du går hem och tar på dig en kavaj, det hjälper inte om du tar på dig en slips eller byter skor. Du är helt enkelt inte välkommen. I det land du är född i, har växt upp i och alla dina förfäder så långt du känner till.

Ett av de finare hotellen i Gambia, det har dock inget med texten att göra Foto: Fatou Touray
Ett av de finare hotellen i Gambia, det har dock inget med texten att göra Foto: Fatou Touray

För oss som turistar i Gambia och säkerligen i många andra länder också och samtidigt har familj och släkt i landet är det här väldigt vanligt. Även om inte vi bor på hotell i Gambia så är vi alltid välkomna in på alla hotell och liknande. Vi har fullständig access till alla ställen, även om vi inte är deras inbokade gäster. Vi tas emot kungligt på alla ställen vi besöker, till skillnad från de flesta i befolkningen i landet. Som turister i ett land som Gambia är vi privilegierade. Vi är vita och köpstarka och det syns lång väg. Jag skrev en krönika om det för ett år sedan HÄR!

Men även här i Sverige är vi privilegierade. Dels har de flesta afrosvenskar jag känner upplevelser av att ha blivit diskriminerade på olika sätt här i Sverige. Både barn och vuxna. Barn som fått höra i skolan att någon inte vill leka med dem för att de ”är för svarta”, eller barn som blivit attackerade på offentliga platser på grund av sin hudfärg. Barn som blir ifrågasatta oftare än vita barn. Barn som på olika sätt har blivit utsatta för diskriminering och ibland även våld.

Vuxna som inte får en viss tjänst, bostad eller på andra sätt blir utsatta för diskriminering. Det här är inget jag ”tror” eller ”tycker” eller ”gissar”, utan dels har jag upplevt det under mina snart 30 år som förälder till nu fyra afrosvenska barn. Men det är inte bara min och mina barns upplevelse, utan det finns forskning, utredningar och statistik på detta. Inte minst den kritik som FN nyligen riktade mot Sverige. (Länkar finner du längst ned i artikeln).

Det här är alltså ett faktum. Vi vet redan att statistiken för hatbrott med afrofobiskt motiv har ökat med den skrämmande siffran på 41 % mellan åren 2008-2014. Vi har skrivit om dessa frågor många gånger, bland annat i DENNA artikel!

Något jag märkt av mycket den senaste tiden är att många svarta som driver sin kamp mot afrofobi och ofta har väldigt mycket kunskap i dessa frågor, får höra att de ser ”allt i färger” eller ”skyller på hudfärgen”, ”drar raskortet”, ”du är ju fixerad vid hudfärg” etc. Problemet är att om en person alltid blivit ”styvmoderligt behandlad”, eller rent av diskriminerad eller utsatt för grov rasism, under hela sin uppväxt, helt plötsligt börjar sätta fingret på det och vilja påpeka var problemet ligger och föreslår åtgärder, får höra att de ska ”sluta tjata om hudfärg”, så blir det väldigt märkligt. Hur och varför ska man sluta prata om något man har insikt om har begränsat en på ett eller annat sätt hela livet? Många kunniga afrosvenskar har tvärt om pekat ut att vi måste lyfta dessa frågor, vi måste gå till botten med problemen för att komma vidare och faktiskt kunna förändra situationen. Som det är idag så hyschar många ned debatten, ”vi ska inte prata om det”. Men faktum är att om problemen finns och har funnits sedan urminnes tider, så kommer det inte att försvinna för att vi fortsätter lägga locket på.

Så vad kan vi som är vita göra? Börja med att rannsaka oss själva. Försöka att se saker ur ett icke-vitt perspektiv. Rannsaka oss själva. Är det här inkluderande eller exkluderande? Att säga att vi har ”hudfärgade plåster” och ta fram ett beige plåster är inte inkluderande. Det finns ord och uttryck som används ofta i de här debatterna. Här kommer en kort beskrivning av vad de faktiskt innebär:

Tolkningsföreträde: Det innebär att den person det gäller i första hand har tolkningsrätten. Inte för att jämföra, men som ett exempel så bör man inte fråga en man som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp om hur han tycker att vi ska bemöta unga flickor som utsatts för övergrepp. Han kan säkert gissa till sig en del, men faktum kvarstår att han vet inte hur man bäst bemöter en ung flicka som har utsatts för sexuella övergrepp. Han kan inte tala för den aktuella gruppen. På samma sätt kan inte en person utan funktionshinder tala om vad som bäst behövs för framkomligheten i en stad, för den som är rullstolsburen. Och på samma sätt kan inte jag som vit tala om för en svart person hur den ”bör” uppleva att någon ”skämtar med hen om n-ordet” eller vilka medel som krävs för att afrofobiska hatbrott ska minska i våra skolor. I första hand bör den som blir utsatt få vara en del av dessa beslut.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Vithetsnormer: Vithetsnormer handlar om att vårt samhälle går efter hudfärgen vit och det är det som är det normativa i vårt land. Att vara svart sticker ut och är det som är ”annorlunda”. Men det går rätt lätt att motverka. Självklart går det inte att motverka om man inte är medveten om dem, vilket de flesta av oss vita faktiskt inte är. På de flesta affärer som säljer strumpbyxor i ”hudfärgat”, så är de beige i lite olika nyanser. De är inte anpassade efter svarta personers hudfärg och nyanser. Samma sak med de affärer som säljer smink, till exempel concealer och underlagskrämer. De flesta kameror är inställda anpassade efter att fota vita människor. Vilket gör att en helt annan inställning bör göras för att svarta människor ska bli bra på bilden. Känner vi vita inte till det, så blir det helt enkelt inte så bra foton. Men det gäller ju självklart inte bara dessa ytligare saker, utan det gäller ju även anpassning i hela samhället. Allvarligare vithetsnormer är att de flesta svarta som söker vård för till exempel sjukdomar, inte får rätt vård, då det finns mindre kunskap om svart hud och sjukdomar som är mer vanliga bland svarta än vita, till exempel Sickellanemi och Thalassemi. Generellt är kunskapen om svart hår och hud under all kritik och då menar jag inte bara när folk kommer fram till svarta och vill ta på deras hud/hår för att det ”är så vackert” och man därmed exotifierar (läs mer om exotifiering längre ned) svarta, utan jag menar även att det inte ingår någon utbildning om svarta människors hår och hud även på frisörutbildningar och olika utbildningar för huden. Vithetsnormer handlar också om att en afrosvensk med väldigt mörk hud ska kunna representera ett modeföretag, eller att en afrosvensk ska kunna ha sitt naturliga afro i en reklam, eller på sin arbetsplats, utan att det ska ifrågasättas eller att någon ska be henne ha en ”mindre vild frisyr”.

Klipp från Ung&Dum:

Vita maktstrukturer: Ett samhälle är uppbyggt på olika maktstrukturer. Personer som anses vara högt privilegierade och ha mycket makt i vårt samhälle är en vit, medelålders CIS-man i medelklassen. Några synonymer till privilegierad är avundsvärd, lyckligt lottad och särskilt gynnad. Motsatsen är missgynnad, diskriminerad och oprivilegierad. En svart kvinna har generellt väldigt mycket mindre samhällsmakt i vårt samhälle. En svart, arbetarklasskvinna är än mindre privilegierad och en svart, outbildad HBTQ-person från arbetarklassen, boende i ett mindre attraktivt bostadsområde och arbetslös är förstås väldigt långt ned på en så kallad maktstege i vårt samhälle. Dessa strukturer kan vara osynliga, men de är ofta talande för hur människor blir behandlade, vilken makt vi har i vårt samhälle, vilka möjligheter vi har att göra våra röster hörda i offentliga sammanhang. Inte minst i media. Men det handlar till väldigt stor del om vilka förutsättningar personen har till ett bra liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Representation: När barn är små så vill de gärna känna igen sig i det som representeras eller berättas om, eller visas omkring oss. Jag tror vi alla kan relatera till böcker eller berättelser eller filmer vi läste och hörde och såg som barn. Kanske kände du sig som en Ronja? Eller en Jonatan i Bröderna Lejonhjärta? Eller som Alfons Åberg eller som Rita i boken Rita i Kudang? Det gör att vi alla behöver representation. Det behövs böcker där barn kan identifiera sig. Där de kan känna igen rollerna som sin bror eller mamma. Men det behövs också representation av afrosvenskar i modekataloger, i reklam, i filmer, inom alla olika yrken och så vidare. Det är viktigt för barn med förebilder. Självklart kan ett afrosvenskt barn ha en vit förebild, men de flesta tycker det är lättare att identifiera sig med någon som har en liknande hudfärg eller bakgrund som man själv har. Inte minst då barn ofta uppfattar diskriminering innan vi vuxna ens gör det. Hur lätt är det att identifiera sig med någon som bär en hudfärg som generellt i samhället blir bättre bemött och inte utsatt för rasism, som man själv många gånger blivit? Jag tänker här att det inte är en tillfällighet att till exempel Zlatan har enormt många fans från förorten med liknande mörka hår och ”sydeuropeiska drag”.

Jag vet att en vän en gång sa till mig att hon reste till Kenya och med sin son för att han ”skulle få se att svarta män kan ha andra yrken än tunnelbaneförare”. Det är många år sedan nu och visst har det blivit bättre med representationen, men den är långt ifrån fulländad.

Ur boken: Svart Kvinna av Fanna Ndow
Ur boken: Svart Kvinna av Fanna Ndow

Exotifiering: Exempel ur boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby. ”Jag har dock oturen att vara ett offer för exotifiering. Jag har oturen att vara vita mäns vilda fantasi. Vi svarta kvinnor ska vara glada när vita män säger att de alltid har velat testa en svart tjej. Vi ska vara glada över vita män som bara dejtar svarta kvinnor för att vi är så coola, sexiga och bra i sängen.” Exotifiering är ofta en stereotyp, ”positiv” bild av hur någon är som kommer från en viss plats eller ser ut på ett visst sätt. Att man ser det som ”exotiskt och spännande”. Ett exempel på det är den gamla stereotypa bilden att ”svarta har rytmen i blodet”. Dels är det inte sant, men dels blir det även en slags exkludering att använda den typen av stereotyp till en svart person som faktiskt inte är särskilt rytmisk.

Färgblindhet: Att säga att ”Men jag ser inte hudfärger, jag tycker alla har samma värde” eller ”Jag dömer ingen efter hudfärg, jag behandlar alla lika”, är inte bara förolämpande för många afrosvenskar, men också en ren lögn. Med tanke på de utredningar som har gjort i Sverige och hur många gånger det kommit fram att afrosvenskar både medvetet och omedvetet diskrimineras i vårt land, så är det inte sant att folk inte ”ser hudfärg”. Det må så vara att det inte är medvetet, men det hjälper inte dem som blir utsatta. Att säga att man inte SER hudfärgen är ganska förolämpande, för det är att osynliggöra en person och dess egenskaper. Självklart bör vi se vad folk har för hudfärg.

Vaccinerade mot Rasism: I många debatter hör jag vita säga: ”Men jag har inga rasistiska åsikter, jag är ju gift med en Sydamerikan/Senegales/Alban…” Eller: ”Men jag är inte rasist, jag har ju barn med någon från XX-land.” Eller: ”Kallar du mig rasist? Jag som har rest till Gambia i 20 år och har så många vänner där!” En person blir inte vaccinerad mot fördomar och rasism för att man har en partner eller barn med ursprung från andra länder eller besökt eller bott i ett annat land. Självklart kan man ha en make/maka från ett annat land och samtidigt se ner på eller döma människor efter hur de ser ut eller var de kommer ifrån. I SVTs serie Absolut Svensk som gick i tre delar, var det särskilt tydligt i deras tester hur afrosvenskar blir diskriminerade, utan att de som diskriminerade var medvetna om att det var just det de gjorde. Skillnad på hudfärg.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

”Vita kränkta tårar”: Det är ett uttryck som ofta används i debatter där vita personer utsätter en rasifierad person för en kränkning. Till exempel använder n-ordet. Så blir den svarta personen arg och säger ifrån att det inte är okej, och så vänder den kränkande personen på det hela och tycker att hen blivit utsatt för en ”utskällning” och tar på sig ”offerkoftan” för att visa hur orättvist behandlad hen känner sig. Inte sällan kommer ofta en kommentar därpå med något liknande: ”Men jag menade inte så, jag förstod inte att vad det betydde egentligen” eller: ”Jag som har jättemånga svarta vänner som använder ordet, trodde det var okej och så kommer du och skäller ut mig för det…” Här kan man också tala om ”den vita blicken”, alltså att de flesta vita faktiskt utgår från sig själva och andra vita människor och glömmer bort att världen består av fler än vita…

”Den vita blicken”: Innebär att en vit person ofta ser saker endast ur sin egen synvinkel, medan många afrosvenskar är vana, genom vita strukturer och genom vithetsnormer att kunna se ur både ett ”vitt perspektiv” och ett ”svart”. Till exempel när gamla Cowboyfilmer var populära gjordes de nästan uteslutande utifrån ”den vita blicken” och även idag i Sverige görs de flesta filmer och annan kultur och media utifrån ”den vita blicken” även om handlingen och deltagare/skådespelare innefattar invandrare/afrosvenskar eller andra rasifierade. Det ger en förminskad syn på de rasifierade och minskar vår kunskap om personer och platser och historia utifrån andra perspektiv än ”den vita blicken”.

Minnesmonument för den transatlantiska slavhandeln i Gambia, NEVER AGAIN, som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Touray, Afropé
Minnesmonument för den transatlantiska slavhandeln i Gambia, NEVER AGAIN som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Touray, Afropé

Omvänd Rasism: Det finns inget som heter ”omvänd rasism”. Rasism är rasism. Vad rasism betyder skiljer sig dock åt, det finns många definitioner på detta. Många menar att rasism bara kan skada en människa på djupet om den utövas mot en människa på ett strukturellt plan, vilket innebär att då är personen utsatt generellt i samhället för en diskriminering som förminskar på alla plan. Enkelt förklarat så kan en vit person som får höra hatiska slagord eller nedvärderande ord på grund av dess hudfärg, bli upprörd, ledsen och kränkt över orden, men behöver ändå inte oroa sig generellt för om hen kommer att riskera att få ett sämre jobb, eller bli arbetslös, inte få en bostad eller bli nekad en sittplats på bussen för att någon inte vill sitta intill på grund av dess hudfärg, medan en svart som utsätts för rasism, riskerar att förlora alla sina förutsättningar att leva det liv man vill skapa sig. Historiskt sett var rasism en viktig drivkraft bakom den transatlantiska slavhandeln. Därför kan inte historien heller ignoreras, då svarta generellt sedan den transatlantiska slavhandeln har haft mindre makt i alla samhällen och blivit mer diskriminerade och det kan vi fortfarande se exempel på. Därför är den svarta historien fortfarande mycket viktig att komma ihåg, att känna till och att få kunskap om i vårt moderna samhälle.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Vi har ett ansvar för våra medmänniskor. För att få ett mer jämställt samhälle så måste vi alla hjälpas åt. En diskriminerad person upphör inte att utsättas om ”massan” är tyst. Om vi vill att kvinnor och män ska behandlas mer jämlikt, så måste männen lyssna på kvinnor, ta ett steg tillbaka ibland, hjälpa till att lyfta fram den kvinna som inte så lätt blir hörd, men ändå vill använda sin röst till att tala. Rasism kommer inte att upphöra om vi som inte utsätts står tysta, lyssnar på våra rasifierade medmänniskor, lyfter fram de som blir tystade. Självklart tänker inte alla kvinnor, rasifierade, afrosvenskar, vita svenskar, eller vilket exempel du än tar, likadant, eller har samma uppfattning, Men lyssna på de som är kunniga i de ämnen du debatterar om och som tillhör den grupp debatten gäller. Lämna tolkningsföreträde. Strid inte för att alla ska höra DIN åsikt, när det finns människor som är berörda och utsatta för diskriminering som har något att säga.

Fotnot: Den här krönikan är skriven som en ”första hjälpen” i debatter med personer som ännu inte har insikt i dessa frågor, eller som till och med är motvilliga till att tro att detta är ett problem i dagens Sverige, då det inte drabbat dem själva, men som ändå visar något slags intresse av att lära sig mer. Den är skriven i första hand för att underlätta i debatter där många stångar huvudet i väggen genom att skriva samma saker igen och igen, utan att mottagaren är öppen för något hen inte har någon kunskap om. Det finns många som har skrivit mycket bättre om detta, särskilt afrosvenskar själva, men jag har inte hittat några exempel på nätet där det sammanfattats kort och koncist på ett lättförklarat sätt på svenska. Jag har därför skrivit ihop denna. För dig som vill veta mer, länkar jag nedan till texter där du kan fördjupa dig något för mer insikter, eller faktatexter eller olika rapporter. Länkarna leder till texter skrivna av afrosvenskar och andra rasifierade, några rapporter och/eller tidigare artiklar/krönikor på Afropé.

Rapporter:

FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi

Afrofobirapporten (i sin helhet)

Afrofobirapporten (sammanfattning)

BRÅ rapporterar om stor ökning av hatbrott mot afrosvenskar

FN:s experter: ”Sverige har mycket att göra mot afrofobi”

15 krav på åtgärder mot afrofobi

Rekommenderat:

Vithetsprivilegium i Sverige och i Gambia

Raskortet

Intervju om Raskortet:

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2fartikel.aspx%3fprogramid%3d478%26artikel%3d5821317

SVTs Absolut Svensk

FN: Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD)

Rummet har tidigare skrivit en del om olika begrepp och deras uppfattning om dem HÄR!

Hatbrott – en tandlös lag som inte gör någon skillnad i praktiken

Vardagsrasismen har skrivit ett flertal läsvärda inlägg om begrepp

Enligt Afrosvenskarna ska det finnas över 200 000 afrosvenskar i Sverige idag

fatou-darboe.png
Fatou Darboe

Malmö – Sveriges huvudstad i kampen mot afrofobi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den 9:e oktober var en stor dag för många afrosvenskar. För 168 år sedan denna dag avskaffade Sverige sin del i den transatlantiska slavhandeln den sista förslavade människan från den afrikanska kontinenten släpptes fri. I Malmö uppmärksammas denna dag årligen och i år höll man på Malmö högskola ett minnesprogram på initiativ av Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa (AFR), i samarbete med bland andra ABF Malmö , Malmö mot diskriminering (antidiskrimineringsbyrån) och Malmö stad. Samtidigt gör regeringen under hösten, genom Sveriges kultur – och demokratiminister, Alice Bah Kuhnke, en kunskapshöjande resa för att föra dialoger med utsatta grupper om rasism och främlingsfientlighet. Den 9:e oktober var ministern på plats i Malmö för att möta ett trettiotal aktivister och afrosvenska representanter i stadshuset i Malmö. Under förmiddagen deltog ministern också i minnesdagsprogrammet på Högskolan. Undertecknade hade äran att vara inbjudna till fredagens samtliga programpunkter i Malmö.

Tillsammans med ett flertal aktivister och afrosvenska representanter från hela landet samlades vi i Malmö högskola tidigt på fredagsmorgonen 9:e oktober. Temat för dagen var ”Slavhandelns arv – röster från dagens afrosvenskar”. På agendan fanns föreläsningar, tal av kultur- och demokratiministern och paneldiskussion.

Dagen var otroligt produktiv och helt fantastisk, sprängfylld med massor av inspiration och känsla av gemenskap. Tillsammans med en grupp av Sveriges absolut främsta afrosvenska aktivister och allierade kunde vi lyfta energin för kampen mot afrofobin i vårt land och möta en ödmjuk Bah Kuhnke som inte är rädd för att göra sig obekväm i kampen för allas lika värde och en framtid där våra afrosvenska barn inkluderas på lika villkor som vita svenska barn.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

Kulturministern inledde morgonen med ett välkomsttal på Malmö högskola där hon började talet med att berätta om hur stolt hon är över Malmö och dess engagemang i arbetet mot afrofobin. Målet med ministerns turné under hösten är att på uppdrag från regeringen träffa personer från civilsamhället och diskutera de olika former av främlingsfientlighet som genomsyrar vårt samhälle. Ministern betonade starkt hur viktigt det är att förstå att vi brottas med olika typer av rasism, som alla har olika historia. Afrofobin, antiromanismen, islamofobin och antisemitismen är alla rasism, men det är olika rasism som man kan förstå och arbeta med på olika sätt. Ministern talade också om hur viktigt det är att vi talar om den strukturella rasismen i Sverige och erkänner den, oavsett hur ont det gör. Hon avslutade sedan med att tacka Malmö å regeringens vägnar.

Innan ministern påbörjade sitt välkomsttal stod AFR:s ordförande Malcolm Momodou Jallow i talarstolen och höll ett inledningstal för att starta dagen. Jallow pratade om hur tydligt vi kan se de ojämlika förutsättningarna som finns för afrosvenskar i det svenska samhället. Hur rapporten från expertgruppen från FN visar på de problem som finns och hur vi måste arbeta för att komma till rätta med detta. Samlingen idag är också den första aktivitet som hålls i Sverige sedan ”Decenniet för människor med afrikanskt ursprung” startade. Sverige och övriga Europa missade att skapa ett engagemang kring året som hölls i samma anda 2011 och nu har FN gett Europa chansen att under ett helt decennium (2015 – 2024) lyckas med att uppmärksamma och erkänna denna marginaliserade grupp. Det är just det ordet vi har med oss under hela denna dag; Erkännande.

Sveriges del i slaveriet

Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

Som första föreläsare är Kitimbwa Sabuni inbjuden. Sabuni är samhällsdebattör och organisationsutvecklare. Han är också talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och har bjudits in för att hålla en föreläsning om Sveriges koloniala historia och roll i den transatlantiska slavhandeln. Sabuni förmedlar under en timmes tid mer historia om den svenska inblandningen i slaveriet än någon historielärare lyckats göra under hela vår skoltid, och säkerligen alla andra svenska elevers med. Han talar om de svenska slavkolonierna Cabo Corso (utanför Ghana) och Saint-Barthélemy (Karibien), och om hur Linné delade in människor i raser med tillhörande egenskaper, där afrikanen var den ociviliserade, obildade och lata mannen. En timme med Sabuni är allt som krävs för att åtminstone komma till insikt med en historia som vi i Sverige så länge förnekat.

I bänkarna sitter åhörare som inte haft en aning om omfattningen i Sveriges del av slaveriet. Ett slaveri som förstört runt 15 miljoner människoliv och satt Afrikas historia på halt – en förintelse utan dess like. Sabuni talar om hur ordet förintelse inte kan vara vigt till endast vita kroppar. Han talar om hur bilden av den svarta kroppen fortfarande lever kvar, hur detta påverkar oss i alla delar av livet, hur svarta är överrepresenterade i lågutbildningsyrken och som boende i hyreslägenheter. Hur det finns en rangordning bland rasifierade, där svarta hamnar längst ner på skalan. Hur en högutbildad afrosvensk, i snitt, tvingas att söka fyra gånger fler jobb inom sitt yrke, än en vit med samma kompetens, för att få ett jobb. Detta är en del av konsekvensen från slaveriet och hierarkin som skapats av vita européer som Linné, Locke, De Geer och drottning Kristina… och även om vi läst om det och vet om det, så kryper det och smärtar hela kroppen när Sabuni slutligen avslutar sitt framförande.

En välbehövlig paus där AFR bjöd på förfriskningar följde på Sabunis föreläsning och efter fikapausen stod den brittiska aktivisten och grundaren av Operation Black Vote, Simon Woolley, i talarstolen.

Simon Woolley på besök

Simon Woolley - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Simon Woolley, Operation Black Vote – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

Woolley talade om engagemanget för svarta och kampen mot afrofobin i Storbritannien och hur vi i Sverige kan inspireras och ta lärdom. Han talade om mobilisering och rätten till politiskt deltagande och engagemang. Woolley menade också att en viktig del i kampen för att minska afrofobi och främlingsfientlighet är att just förebygga det som är främmande. Få en närhet mellan grupper som är främmande för varandra. Ju mer vi utsätts för eller konfronteras med det som är främmande, desto mindre fientliga blir vi.

Som konkret exempel från just Storbritannien nämnde Woolley den brittiska TV-tävlingen ”Bake Off” som i år vanns av en muslimsk kvinna som bar hijab. Under säsongens gång blev den brittiska TV-publiken mer och mer bekanta med kvinnan – de såg hennes känsloregister och de såg henne regelbundet stå och göra något av det mest normala i vår vardag, baka – och mot slutet av säsongen hade majoriteten fallit pladask för henne och hon tog hem vinsten.

Med enorm energi höll Woolley håv uppe på scenen och med ett engagemang som verkligen lyfte känslan och andan inne i lokalen. Han lyfte fram var och en av våra tidigare talare och var noga med att påpeka vilket otroligt unikt tillfälle vi tilldelats denna dag med en minister som på ett så engagerat sätt vigt hela dagen till att vara med oss. Woolley betonade också under dagen att när ministern ställer sig upp till stöd för frågor som gäller afrosvenskar, vilket hon kommer att göra, så kommer hon få otroligt mycket motstånd och fiender – ett motstånd som till största del säkert kommer att ske bakom kulisserna – då är det otroligt viktigt att vi alla som stöds av hennes arbete visar vårt fulla stöd för hennes engagemang och det arbete hon för oss.

Dagen på högskolan avslutades med en paneldiskussion där undertecknade fanns med som inbjudna. Tillsammans med vänsteraktivisten Fatuma Awil, Kitimbwa Sabuni och forskare Tobias Hübinette pratade vi om ämnet ”Afrofobi – en verklighet för många som osynliggörs i dagens Sverige”.

Med våra olika områden av erfarenhet så som aktivism, forskning, samhällsdebatt och historia, journalistik, skola och mediestrategi samtalade och lyfte vi den problematik vi ser inom de olika områdena och där vi som samhälle, både civilt och professionellt kan arbeta tillsammans för att komma tillrätta med afrofobin, som är ett arv vi påtvingats i efterspelet av slaveriet.

Dialogmöte med kultur- och demokratiministern

Dialogmöte med kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Dialogmöte med kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

Efter lunch var en grupp på ett trettiotal aktivister och afrosvenska representanter inbjudna att träffa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i ett slutet dialogmöte, där också en utvald grupp observatörer och åhörare under två timmar fick möjlighet att lyssna till de diskussioner som fördes. Dialogmötets fokus var afrofobin i Sverige och hur vi skall jobba för att komma till rätta med den. Vad regeringen behöver göra och vilka resurser som behövs i samhället. Närvarande vi mötet var förutom undertecknade bland annat Fatou Kahn, Rukiya Egal, Mahina Chipumbu Havelius och Maria Dexborg som representanter från AFR, filmaren Osmond Karim, Simon Woolley, Kitimbwa Sabuni, Tobias Hübinette, Centrum mot rasisms ordförande Godwyll Osei-Amoako, Syna Ouattara (som författat förstudien om Malmö stads arbete mot afrofobi och diskriminering mot personer av afrikanskt ursprung) och givetvis AFR:s ordförande Malcolm Momodou Jallow.

Vi berörde frågor som kommer att ingå i den handlingsplan mot olika former av rasism som regeringen nu skall ta fram, och i vårt fall just afrofobin. Bland det som diskuterades fanns bland annat;

  • Kan vi som svarta använda hela vår person, eller måste vi så kallat ”vittvätta” oss själva för att bli lyssnade till.
  • Finns det möjlighet till utbildningspaket runt rasism för att få in rätt kompetens i skolorna, för att inte lägga ansvaret på eldsjälar så som det är idag.
  • Stor vikt lades vid att vi måste stärka den yngre generationen, både i skola, genom ungdomsgrupper och i politiken.
  • Det behövs en vidare kunskap kring olika begrepp som afrofobi, rasifiering och nolltolerans mot kränkande ord och uttryck.
  • Medvetenhet kring både den hatiska och den exotifierande sidan av rasismen behöver ökas.
  • En inventering av läroplanen, lärarutbildningen och läroböckerna.
  • Oberoende utredning av poliser som anmäls för hatbrott, rasprofilering och kränkande behandling.
  • Hur vi behöver ges möjlighet till att självidentifiera oss som afrosvenskar i olika formulär. Detta skall naturligtvis vara baserat på valfrihet.

Ministern berättade om hur polisen kommer att göra en kompetensutveckling av deras tre hatbrottsenheter i landet, samt att hon själv tagit in Rättviseförmedling som medarbetare för att utveckla kompetensen på olika positioner och departement i landet. Hur hon själv tillsammans med utbildningsminister Fridolin beslutat att inleda ett samarbete mellan kultur och utbildningsdepartementet, vilket applåderades av många i rummet. Bah Kuhnke tryckte också på hur viktigt hon anser Malmö stads jobb mot afrofobin är och att de står som förebilder för övriga landet. Hon uppmanade oss att fortsätta kämpa för ett lyftande av den 9:e oktober, även om inget riksdagsbeslut skulle tas för att minnas dagen. Civilsamhället och organisationer har all möjlighet att få till en minnesdag som hålls av samhället även om den inte skulle antas som officiell minnesdag av riksdagen. Bah Kuhnke avslutar med att betona att ”vi måste synliggöra, annars syns det inte”.

Röster från minnesdagen av Sveriges avskaffande av sin del i den transatlantiska slavhandeln - Bild: Afropé
Röster från minnesdagen av Sveriges avskaffande av sin del i den transatlantiska slavhandeln – Bild: Afropé

Som avslutning på mötet gavs Malmöpolitiker som suttit som åhörare en stund att lämna några ord om deras uppfattning och hur de ser på det som diskuterats under mötet och jag tror att Kitimbwa Sabuni sa det bäst när han kommenterade det som sagts av dessa politiker och den anda som bjudits på under dagen.

”Malmö är inte som någon annan stad i detta land. Om politiker i övriga landet varit som er som är här- från partier från båda sidor – då hade vi haft mycket mindre problem med rasism i det här landet. Malmö är definitivt Sveriges huvudstad i kampen mot afrofobin!”

Dagen avslutades med en kulturkväll i Sofielund Folkets Hus, som arrangerades av Vänsterpartiet, med Malcolm Momodou Jallow i spetsen. En kväll med tal, dialogsamtal, mingel, mat och tacktal som gav ett bra avslut på en minnesvärd dag.

Afropé vill rikta ett stort tack till Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa och dess ordförande Malcolm Momodou Jallow, som planerat och arrangerat dagen, och som tillsammans med aktivister och politiker idag har visat, för att citera Kitimbwa Sabuni, att… Malmö är Sveriges huvudstad i kampen mot afrofobin!

Låt nu övriga städer ta efter!

Mer om ”röster om afrofobi” på regeringens webbplats
Läs Simon Woolleys sammanfattning av dagen här (engelska)

 

Kiqi D Minteh & Teysir Subhi
Kiqi D Minteh
&
Teysir Subhi

BRÅ rapporterar om stor ökning av hatbrott mot afrosvenskar

Mellan år 2008 och 2014 har antalet hatbrott mot afrosvenskar ökat med cirka 41 procent, enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Afrosvenskar drabbas i högre utsträckning än andra minoriteter. I februari 2014 rapporterades det att hatbrott mot afrosvenskar ökat mellan 2008 och 2012 med 24 procent och dessa siffror finns även med i Afrofobirapporten, framtagen på uppdrag av regeringen, som släpptes då. Trots denna rapport med tydliga, konkreta rekommendationer på vilka åtgärder som kan genomföras för att komma åt den ökade afrofobin i Sverige, har inga åtgärder vidtagits och ökningen har bara fortsatt.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Svarta män är särskilt utsatta för afrofobiska brott Foto: Fatou Touray, Afropé

I dagarna kom även skarp kritik mot Sverige av FN i en rapport som Afropé gjorde en sammanfattning och översättning till svenska på och förhoppningen är nu att svenska regeringen tar dessa ökningar på allvar och är villiga att arbeta för att även afrosvenskar ska känna sig trygga i Sverige framöver. En trygghet som många idag inte upplever. Läsning av rapporten eller sammanfattningen av den, rekommenderas varmt av Afropé.

Svarta män ska vara särskilt utsatta för afrofobiska brott, en verklighet som även media har återspeglat de senaste åren.

Godwyll Osei-Amoako, ordförande i Centrum mot Rasism är djupt oroad över BRÅs rapport. Han säger till Afropé:

Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé
Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé

”Jag är djupt oroad över den skrämmande hatbrottsstatistiken i BRÅs rapport. Den ökande rasismen i samhället kräver tydliga riktade åtgärder som är hållbara och substantiella. I synnerhet för den afrosvenska minoriteten som trots sin relativa synlighet ändå osynliggörs när bland annat medel ska skjutas till och rättvisa skall utkrävas.

De sedvanliga likabehandlingsplanerna bör förstärkas med konkreta åtgärder som ämnar att behandla och stötta minoriteter efter deras specifika behov och förutsättningar. Om inte, riskerar vi att minoriteter såsom den afrosvenska osynliggörs i större utsträckning än vad som redan sker.

Tiden är inne för seriösa krafttag i syfte att motverka den växande afrofobin i Sverige, den svenska regeringen bör ta till sig kritiken från FNs expertgrupp samt ta vara på kunskapen som finns kring afrofobin i Sverige och hur man kan gå tillväga för att bekämpa den.”

FNs kritik mot Sverige gällade afrofobi

Fatou Touray

Klarar vi inte att känna empati med "alla" utsatta?

Personen på bilden har inget med texten att göra - Foto: Afropé|Fatou Touray
Personen på bilden har inget med texten att göra – Foto: Afropé|Fatou Touray

Bilden på pojken Alan. Nej jag tycker inte att den skulle ha publicerats. Av flera anledningar. Det betyder inte att jag inte ser det goda i de reaktioner och den opinion som kommit av bl. a den bilden. Dock anser jag det integritetskränkande och avhumaniserande med bilder av detta slag, oavsett resultatet av dess publiceringar. Jag hoppas däremot att debatten kring bildens publicering kan fungera som ett uppvaknande där vi lär oss att reagera och agera innan bilder av detta slag ens ”behöver” bryta igenom – detta gäller i allra högsta grad, eller kanske framförallt också bilder på svarta kroppar.

Jag finner det djupt problematiskt hur tydligt man ser skillnad i reaktionerna som kom sig av bilden på Alan, som är icke-svart, jämfört med reaktionerna på alla de bilder av döda svarta kroppar, som vi tyvärr fått bevittna allt för många gånger genom åren. Jag finner det väldigt problematiskt hur många verkar otroligt tåliga och opåverkade av att se eller höra om svarta döda kroppar i jämförelse med icke-svarta. Att alltför många har svårt att känna samma sympati med svarta som flyr. Är det för att det blivit alltför vanligt? Har det blivit normaliserat?

Viktigt just nu är att media, och även ”vi” läsare, förstår vad som sker med oss i samband med publiceringar av bilder så som den på Alan. Att vi inser och erkänner de hierarkiska omständigheter som råder också inom den icke-vita/rasifierade gruppen, där svarta kroppar hamnar längst ner i rangordning och därför också visas minst respekt och ges minst utrymme för debatt. Tid till att debattera kränkande publiceringar eller skildringar av den svarta kroppen ges helt enkelt inte.

Skillnaden i reaktion gällande de syrier som flyr jämfört med de många svarta (främst från östra, men även västra Afrika) som media rapporterade om i våras är tydlig tyvärr. Bilderna på drunknade barn och förkrossande människoöden som visas från Medelhavet är så när på desamma från båda dessa tillfällen. Minns ni ens bilderna från Lampedusa? Reagerades det ens på bilderna där ett svart barn låg uppspolat vid vattenbrynet och ett annat precis hade plockats upp ur vågorna ombord på en livräddningsbåt? Började det funderas på insamlingar då? Spred det sig några initiativ på Facebook? Ja, jag talar även till mig själv i viss mån. Kunde jag gjort ännu mer, då?

Jag tycker mig tydligt kunna se hur många här i västvärlden, tyvärr, dels verkar ha blivit immuna, men också har svårt att över lag känna riktig empati när kroppen, uppenbarelsen av den döda, inte så väl samstämmer med ens egna kropp och det som är en närmast. Egentligen inget konstigt i sig.

Men alla konflikter och all misär försvinner ju tyvärr inte och eftersom majoriteten av de utsattas kroppar (deras ursprung) inte stämmer överens med den egna kroppen hos människorna här i väst, så måste vi någonstans kunna lära oss förstå och vara mottagliga på annat sätt än genom fruktansvärt kränkande och avhumaniserande bilder. Bilder som till exempel den på Alan, en liten pojke som kunde tas för vit (white-passing) och hyfsat väl stämde överens med utseendet av ens eget barn. Alan med sina ”rena, hela kläder… och skor!”, som det kommenterats på diverse håll i sociala medier. Ja, jag finner det avhumaniserande med bilder på döda personer i en krissituation, oavsett hur rofylld bilden än må vara.

Alan var inte vit, men hans lilla kropp stämde i alla fall mer överens med den nordiska kroppen än ett litet svart barn från exempelvis Etiopien som spolats iland eller drunknat utanför Lampedusa, eller en flicka i Kongo som ligger i en blodpöl efter att ha blivit lemlästad och våldtagen av soldater, eller en pojke i Nigeria som blivit ihjälskjuten av Boko Haram eller av landets militär för att han tvångsvärvats av Boko Haram och sedan hamnat i skottlinjen – för att bara nämna en minimal del av konsekvenser från några av de allvarligaste konflikterna i världen just nu, där reaktionerna från allmänheten i väst varit, låt oss säga sparsamma. Den politiska delen tänker jag inte ens beröra. Det är alldeles för komplicerat.

En annan aspekt jag tycker vi bör fundera över är vad bilden på Alan förmedlar, sett till vad den egentligen är en del av.

Bilden på Alan är en pytteliten del och sanning av en så ofantligt mycket större katastrof, där vi talar om att ungefär en procent av de som flyr Syrien kommer till Europa. Och många av dem som kommer hit möter överlevnad och får möjlighet att fortsätta leva sina liv. De har ”lyckats” med det som de övriga nittionio procenten inte gjort. De har haft möjligheten, tillfället eller turen(?)… och det är precis likadant för alla svarta som flyr orättvisor i olika länder. Vi här i Europa möter en så liten del av konflikterna.

Den andra delen, den stora delen av dessa misärer, det som sker på helt andra kontinenter. Kontinenter där ”städer” i form av flyktingläger växer fram, där ”invånarna” dör av svält och Gud vet vad för sjukdomar. Där barn inte har möjlighet att gå i skola, där privatliv eller möjlighet till trygghet är långt, långt bort. Där man har förlorat allt och ens liv är hotat på mycket nära håll, hela tiden. Där kvinnor och barn många gånger lämnats kvar i lägren, i hopp om att överleva fram till dess att männen – som i regel är bättre rustade fysiskt för den farliga resan över till Europa – förhoppningsvis når fram och beviljas asyl och därefter kan få resten av familjen till sig under säkrare och tryggare resformer. Den här delen blundar vi för.

Här i Sverige och stora delar av Europa får vi allt som oftast en bild av något som egentligen inte motsvarar mer än en liten myra som lämnat en hel stack bakom sig – en koloni, ett samhälle – en myra som tagit sig ut på vägarna med sin sista strimma hopp om räddning, räddning från det liv och det samhälle den känner till. Det samhälle som just nu håller på att helt rasa samman. Och myran är det vi förfasar oss över, inte det som sker i samhället som myran lämnat. Det som faktiskt är anledningen till att vi får se bilder på döden, det som är så ofantligt mycket större och värre än det vi möter här i Europa. Den del av verkligheten vi i princip aldrig varit särskilt mottagliga för att se eller möta.

Jag förstår att människans psyke givetvis fungerar som så, att ju mer känt, likt eller nära något är oss själva, desto större blir reaktionen. Och givetvis ska vi göra vad vi kan här i Europa, givetvis ska alla de initiativ som tas för de som flyr det katastrofala i Syrien fortsätta att tas. Precis som jag hoppas att liknande initiativ i framtiden skall komma att engagera oss lika mycket när det kanske är människor från till exempel Sydsudan, Burkina Faso, Etiopien eller Kongo som söker tryggheten här i Europa.

Inforuta: Afropé.se
Inforuta: Afropé.se

Men oavsett så är det viktigt att vi aldrig glömmer vad som ligger bakom det vi får bevittna här på nära håll. Vad det är människor flyr från. Vad det är som behöver göras där. Vad det är som saknas där. Vi måste vara villiga att möta och hjälpa den sidan också. Kunna känna empati och vilja rätta till även där konflikterna råder, även om det känns mer främmande än en bild på en liten pojke vid strandbrynet på Kos. Det må kännas som att konflikterna i många härjade länder och dess närområden är långt borta. Men vi ser människor ta sig hit, göra allt och riskera allt för att ta sig därifrån, och det under de mest grymma omständigheter och med det lilla de kan bära med sig i handen. Då bör vi också förstå, att egentligen är det inte så långt borta.

Jag hoppas att vi alla tänker på alla de som befinner sig mitt i konfliktområdena, och dess närhet, samtidigt som vi hjälper alla dem som lyckas ta sig hit. Att vi nu fortsätter i denna solidariska anda vi påbörjat sedan bilderna på de syrier som flyr kablades ut, att vi visar att SD inte har någon plats, att landgränser inte ska handla om murar eller staket. Att vi hjälps åt att skapa säkra sätt att ta sig för de som flyr. Att vi jobbar ordentligt med att på riktigt se allas lika värde och fortsätter lyfta denna vilja och detta engagemang till oanade höjder. Som också tar oss förbi Europa och över till de platser där vår hjälp också är behövd.

Jag måste erkänna att jag börjat tro på mänskligheten igen – kanske låter det inte så – men jag gör det.
Vi är öppnare, mer mottagliga och visar vilja att på riktigt förändra förutsättningarna för våra medmänniskor.

Låt oss fortsätta framåt. Ha öppna sinnen och erkänna våra emotionella brister, även när det gör ont.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi

Rapporten är en sammanfattning som innehåller resultaten från den arbetsgrupp bestående av experter på människor av afrikansk härkomst, som var på besök i Sverige den 1-5 December 2014. Den presenterar den rättsliga, institutionella och politiska ramen, samt de åtgärder som vidtagits för att förhindra afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och skydda de mänskliga rättigheterna för människor av afrikansk härkomst i Sverige, vilket understryker en positiv utveckling och vissa brister i genomförandet, vilka måste åtgärdas. Rapporten beskriver situationen och belyser bästa praxis och de viktigaste utmaningar som identifierats, och innehåller även konkreta rekommendationer.

På inbjudan av den svenska regeringen kom en arbetsgrupp av experter på ”människor av afrikansk härkomst” att besöka Sverige, den 1-5 December 2014. Medlemmarna i delegationen var experterna Mireille Fanon Mendes-France, Verene Shepherd och Sabelo Gumedze.

Besöket bestod av möten med både myndighetspersoner och olika insatta organisationer

Bild taget på skylt på förvaret i Märsta Foto: Fatou Darboe
Afrosvenskarnas förbund Foto: Fatou Darboe

Arbetsgruppen träffade företrädare för flera ministerier och kontor, däribland kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke, samt representanter från Utrikesministeriet, Arbetsmarknadsdepartementet, Justitiedepartementet, den svenska Åklagarmyndigheten, det svenska nationella Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ministeriet för utbildning och forskning och Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsgruppen träffade även samhällen med en stor population av människor av afrikansk härkomst som bor i förorterna, advokater, akademiker och icke-statliga organisationer. Under sitt besök, hann experterna besöka Stockholm, Malmö och Lund. Experterna besökte också Migrationsverket och Migrationsverkets förvar i Märsta och åkte på en mycket pedagogisk guidning av minnesplatser i Stockholm ”i slaveriets fotspår” som organiseras av Afrosvenskarna.

Hur lagen mot diskriminering i Sverige är uppbyggd

Den huvudsakliga inhemska lagstiftning som finns mot rasdiskriminering är den nya diskrimineringslagen (Svensk författningssamling 2008: 567), som trädde i kraft den 1 januari 2009. Den nya lagen ersatte tidigare lagar mot diskriminering. Den förbjuder diskriminering som har samband med bland annat etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Etnicitet definieras inom ramen för lagen som ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annan liknande omständighet”. Etniskt ursprung innebär att människor delar ett sociokulturellt arv, bland annat historia och ett gemensamt ursprung, språk och religion.

Regeringen informerade experterna om att ordet ”ras” inte används i lagen eftersom lagen förutsätter att alla människor tillhör den mänskliga rasen. De underströk att denna förändring inte innebär att skyddet mot diskriminering på grund av ”ras” försvagas. Istället använder man definitionen ”färg” och ”andra liknande aspekter”. De förklarade att om diskriminering sker med hänvisning till en persons ”ras” eller någon annan nedsättande beteckning hänvisat till personer med utländsk bakgrund, faller det inom området vad som menas med ”annan liknande omständighet”. Dessutom finns det fortfarande regler där termen används, till exempel när det gäller finansiering av åtgärder för att bekämpa rasism, etc.

Sveriges borttagande av ”rasbegreppet” som en social konstruktion ger oklarheter

Arbetsgruppen är medveten om att ta bort begreppet ”ras” inte eliminerar rasism på grund av rasdiskriminering. Snarare kan det vara ett sätt att ignorera, minimera eller dölja verkligheten i och med att begreppet ”ras” i rasism tas bort, genom vad en del av den svenska befolkningen står inför. Afrosvenskar tillhör många olika etniska grupper, men kan fortfarande bli föremål för rasdiskriminering som en grupp. ”Ras” får inte vara en biologiskt meningsfull kategori, men det är fortfarande en socialt framträdande kategori. Och lagstiftningen mot diskriminering, och i förlängningen politiken måste kunna ta itu med denna verklighet i otvetydiga ordalag.

Regeringens oro för afrofobi

Sveriges Riksdag Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen träffade kultur- och demokratiministern och andra regeringsföreträdare, som informerade experterna om regeringens oro och planer på att ta itu med rasism och afrofobi i Sverige.

På kommunal nivå i Malmö, introducerades arbetsgruppen till en strategisk plan för antidiskriminering, en studie för att genomföra rekommendationerna i Afrofobirapporten och en översyn av läroböcker för att kartlägga och korrigera vid behov, förvrängningar av Sveriges historia och sin roll under den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism.

Lågt förtroende bland afrosvenskar för antidiskrimineringsbyråer

Antidiskrimineringsbyråer tycks endast ha minimalt med fokus på diskriminering på grund av ras och får endast ett fåtal fall; avsaknaden av afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter på antidiskrimineringsbyråerna, bidrar därför till en låg grad av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Det har även påpekats för arbetsgruppen att den svenska Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUFC) inte tilldelas ”operativa” bidrag till icke-statliga organisationer som är avsedda att bekämpa rasism, utan endast projektbidrag. Detta tycks lägga en onödig börda på de enskilda organisationer som är kärnan i kampen mot rasdiskriminering i Sverige.

Första steget är instrumentet ”ras” för att komma till rätta med afrofobi och rasdiskriminering

Det är grundläggande, om staten verkligen avser att ta itu med rasism – och särskilt afrofobi och rasdiskriminering – att historisera den transatlantiska handeln i fångade afrikaner och förslavning samt att sekvensera från andra former av rasism som kommer efter det, som brott mot mänskligheten. ”Ras” som ett sätt att kategorisera människor är det första steget i institutionaliseringen av ”ras” som statligt instrument.

Den svenska självuppfattningen

Foto: Fatou Darboe, Afropé

Det fortsätter att vara en allmänt svensk självuppfattning att vara ett tolerant och humant samhälle, vilket gör det svårt att acceptera att det kan finnas strukturell och institutionell rasism av människor med afrikanskt ursprung. Policyn att ignorera ”ras” skapar en lucka i förståelsen av problemet och bevarar status quo av rasojämlikhet.

Arbetsgruppen är optimistisk om att det civila samhällets organisationer – tillsammans med det drabbade samhället av afrosvenskar och afrikaner eller afrikanska migranter utan permanent uppehållstillstånd – gör framsteg i utvecklingen av nödvändig kunskapsbas om afrofobi och gör rekommendationer för att ändra beteenden och strukturell diskriminering i Sverige. Det finns en växande medvetenhet om problemet med afrofobi och regeringen har planer på att sätta ett särskilt fokus på denna fråga, vilket stimuleras av det civila samhällets krav på att ta itu med det. Förhoppningen är att detta arbetsområde kommer att prioriteras av regeringen och en nationell plan genomförs i samarbete med det civila samhället och de berörda samhällena under det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst 2015-2024.

Människor med afrikanskt ursprung möter dagligen rasism, trakasserier och hatbrott och det finns en verklig rädsla inom det afrosvenska samhället, särskilt för unga svarta män, att de riskerar att bli våldsamt attackerade när som helst. Arbetsgruppen ser detta som en särskilt angelägen och prioriterad fråga.

Polisens emblem Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen har även underrättats om att den svenska polismyndigheten har beslutat att alla tre storstadsregionerna i Sverige behöver särskilda hatbrottsenheter. Hatbrottsenheten i Malmö förklarade att samhället generellt har en låg nivå av förtroende för polisen och att man inte anmäler brott eftersom de inte förväntar sig att polisen kommer att vidta några åtgärder.

En del personer har rapporterat att de är offer för flera, korsande former av diskriminering, inklusive islamofobi och afrofobi.

Ett tecken på djup och strukturell rasism

Jämställdhetsombudsmannen (JO) rapporterade att majoriteten av klagomål gällde etnisk diskriminering i arbetslivet. Experterna fick höra av företrädare för afrosvenska samhällen som utomeuropeiska invandrare och afrikanska migranter, i synnerhet, hade de högsta nivåerna av arbetslöshet, oavsett hur länge de hade bott i landet och oavsett hur kvalificerade de var. De sa att det var ”som om det finns ett glastak för människor av afrikansk härkomst”, med 19 procent av människor av afrikansk härkomst med en universitetsexamen i lågkvalificerade arbeten, eftersom de inte kunde få ett jobb som matchade deras kvalifikationer. Klagomålen rör diskriminering i samband med rekrytering, uppsägning, löner och personalförvaltning.

Att inte ha ett ”svenskklingande namn” kan bidra till diskriminering på arbetsmarknaden Foto: Fatou Darboe, Afropé

Ett vanligt exempel på etnisk diskriminering vid rekrytering är att en person med invandrarbakgrund rapporterar att hon / han inte kallades till intervju, eller inte har möjlighet att avancera i anställningsförfarandet. Klagomålen gäller ofta diskriminering på grund av ett utländskt klingande namn. Experterna fick höra att människor av afrikansk härkomst hade bytt namn för att nå framgångar. Emellertid är det ofta svårt att bevisa etnisk diskriminering i dessa fall endast från detta faktum. Det är också svårt att bevisa påståenden om etnisk diskriminering som grundar sig på samma eller bättre meriter jämfört med andra. Dessa former av diskriminering, även om det inte är bevisat, är ett tecken på djup och strukturell rasism.

Det finns ett behov av en helhetssyn för att bekämpa diskriminering och rasism som afrosvenskar möter gällande bostäder, utbildning, sysselsättning och hälsa, i syfte att analysera och ta itu med sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning.

Sverigedemokraterna Foto: Fatou Darboe, Afropé

Afrosvenska och afrikanska muslimer är en särskilt utsatt grupp i samhället. Islamofobi är enligt uppgift något som växer sig starkare med främlingsfientliga, nationalistiska partier, Sverigedemokraterna och andra grupper som främjar islamofobi och anstiftan till hat genom att göra kopplingar mellan muslimer och terrorister.

Moské Foto: Fatou Darboe, Afropé

Experterna informerades om diskriminering på grund av ”ras”, religion och kön. I synnerhet svarta muslimska kvinnor kommenterade hur de kände sig diskriminerade på dessa tre grunder, som diskriminering på religiösa grunder var starkt relaterat till utseende och klädval och som gjorde dem särskilt utsatta. Muslimska skolflickor och muslimska kvinnor med huvudduk befanns vara särskilt utsatta på offentliga platser, i arbetssituationer och i skolan.

Det finns en djup klyfta mellan den officiella uppfattningen av situationen och de afrosvenskar som har erfarenhet av diskrimineringen

Arbetsgruppen erkänner de ansträngningar som regeringen vidtar för att ta itu med rasism och genomföra rekommendationerna om mänskliga rättigheter i detta avseende. I sina möten med statliga myndigheter, fann experterna att det nu finns ett allmänt erkännande av behovet av att ta itu med afrofobi som en allvarlig företeelse i landet.

Trots framsteg när det gäller skyddet av vissa utsatta grupper, är det bara helt nyligen som afrosvenskar och människor av afrikansk härkomst har erkänts av regeringen som en särskild grupp som kräver fokuserad uppmärksamhet och skydd av de mänskliga rättigheterna.

Arbetsgruppen konstaterar att det verkar finnas ett generellt behov för regeringen att bättre känna igen och bekämpa återkommande mönster och vardagliga förekomster av rasdiskriminering, som har djupa historiska rötter och gör afrikaner och människor av afrikansk härkomst i landet särskilt utsatta.

Arbetsgruppen är oroad över skillnaden mellan den officiella diskursen och den information arbetsgruppen fått av olika intressenter som rör deras erfarenheter av rasistiska handlingar och hets mot folkgrupp.

Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag

Uppfattningen är att oron för nationella minoriteter – en status som inte har beviljats afrosvenskar och afrikaner – bör tas på större allvar av staten. Arbetsgruppens uppfattning är att den svenska filosofin är jämlikhet och sin offentliga självbild som ett land med respekt för mänskliga rättigheter, icke-diskriminering och liberal demokrati, till den strukturella rasismen som afrosvenskar och afrikaner möter. Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag.

För en nation som har uppfattats ha en lång tradition av tolerans och öppenhet, den relativa tystnaden kring rasism, blir rasdiskriminering och afrofobi överraskande och oroande. Korrigering av denna oacceptabla situation kan endast ske genom utbildning av hela samhället, från topp till botten, med ett Sverige som måste erkänna sitt koloniala förflutna och arvet av den europeiska kolonialismen mer allmänt. Bristen på kunskap om historien om den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri, kolonialism och kulturerna i Afrika cementerar dagens rasism och essentialisering av afrosvenskar.

Stockholms Tingsrätt, förhandlingssal Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen informerades om att regeringen inte samlar in specificerade uppgifter på grund av ”ras” och etnisk tillhörighet. Detta resulterar i en oförmåga att erkänna och ta itu med strukturell diskriminering. Fokus endast på ursprungslandet gör det extremt svårt att övervaka och vidta åtgärder för att ta itu med rasismen. Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen genomför undersökningar som bygger på självidentifikation.

Enligt tillgänglig statistik, är afrosvenskar mest utsatta för hatbrott och rapporter om afrofobiska hatbrott har ökat med 24 procent sedan 2008. I detta sammanhang är hatbrottsenheter och utredare otillräckliga. Många fall rapporteras men få utreds och lagförs. Polisen står inför allvarliga kunskaps-, säkerhets- och kapacitetsbrister i hanteringen av afrofobiska hatbrott. Det har skett en ökning av ultranationalistiska högerextrema grupper och politiska partier, och arbetsgruppen är oroad över att det finns en ökad främlingsfientlig och rasistisk attityd mot afrosvenskar och afrikaner.

Expertgruppens rekommendationer

Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum
Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum

Arbetsgruppen är experter på människor av afrikansk härkomst och uppmanar regeringen att genomföra planer för att säkerställa skyddet av rättigheterna för människor av afrikansk härkomst som en demonstration av Sveriges åtagande att uppfylla sina skyldigheter mot de mänskliga rättigheterna för alla offer för rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans. Experterna rekommenderar att Mångkulturellt centrums rekommendationer i Afrofobirapporten från 2014 genomförs.

När det gäller media, samtidigt som man respekterar yttrandefriheten, bör regeringen vidta ytterligare åtgärder för att förebygga, bekämpa och beivra hatiska uttalanden och hatbrott och se till att ingen media bedriver uppvigling till ras, religion eller främlingsfientligt hat.

För att öka förtroendet för systemet, finns det ett behov av en kontrollmekanism oberoende av polisen, med ett mandat att genomföra utredningar om polisens ageranden, däribland rasistiska handlingar eller rasdiskriminering. Åtgärder bör vidtas för att övervaka och dokumentera ras och etnisk profilering inom polisen, tullen och migrationsverket.

Arbetsgruppen rekommenderar en översyn av lagar för att bedöma deras effektivitet när det gäller att ta itu med afrofobi och rasdiskriminering i samråd med de berörda samhällena.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen omprövar utelämnandet av instrumentet ”ras” från diskrimineringslagen om det kanske inte både rättsligt minskar skyddet mot diskriminering som är specifikt för ”ras” och i förlängningen, om det inte kan förhindra regeringen från att korrekt erkänna, uttryck, adressering och bekämpa rasdiskriminering i samhället.

Det finns ett behov av att upprätta ett närmare, tydligare och mer strukturerat samarbete med det civila samhället som företräder de målgrupper som utsätts för afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och att använda dess kompetens.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att se till att alla offer för afrofobi och rasdiskriminering har tillgång till hjälp och stöd av en antidiskrimineringsbyrå i sina kommuner i syfte att bekämpa straffrihet.

Staty i Gambia nära ön Kunta Kinte Island som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen rekommenderar att primära och sekundära läroplaner innehåller information om Sveriges roll i den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism, med en länk till dess arv och nutida afrofobi och rasdiskriminering.

Mer allmänt understryker arbetsgruppen ett erkännande och samtida relevansen av denna historia i Sverige som skulle kunna bidra till att förstå rasismen i landet. Arbetsgruppen vill se Forum för levande historia som en offentlig myndighet, som även officiellt bör omfatta den transatlantiska handeln, med slaveriet som utgångspunkt.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen, som en del av ett allmänt erkännande, markerar viktiga årsdagar för afrosvenskar och afrikaner, såsom årsdagen av avskaffandet av slaveriet den 9 oktober och göra den här dagen till en nationell minnesdag. Det bör anta Stockholms stadsvandring ”I slaveriets fotspår” och uppmuntra alla skolor att placera den på sin akademiska kalender.

Arbetsgruppen rekommenderar att Unescos ”General History of Africa”, särskilt den nionde volymen, ska ingå i svenska skolans läroplan.

Regeringen bör samla specificerade uppgifter på grundval av självidentifikation med afrosvenskar och afrikaner. Uppgifter om rasdiskriminering i linje med lagstiftningen om uppgiftsskydd bör samlas som ett effektivt sätt att identifiera, övervaka och ompröva strategier och metoder för att bekämpa rasdiskriminering och främja icke-diskriminering och jämställdhet. Statistik över specificerade uppgifter i förhållande till afrofobi och främlingsfientlighet som behövs för att skapa indikatorer och riktmärken för att övervaka situationen och mäta de framsteg som gjorts.

Regeringen bör ge ett officiellt erkännande av afrosvenskar som en utsatt grupp, som gjorts med romer, judar, samer och finländare.

Regeringen bör finansiera institutioner som ägnar sig åt att skydda afrosvenskar från rasdiskriminering i Sverige.

Arbetsgruppen rekommenderar också åtgärder för att öka representationen av afrosvenskar och afrikaner på alla nivåer inom utbildningssektorn.

Att fokusera på skillnaderna i tillgången till bostäder, hälsa, utbildning och sysselsättning för människor av afrikansk härkomst, rekommenderas att sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning åtgärdas. Positiv särbehandling bör införas för personer med afrikanskt ursprung, som framgångsrikt har genomförts för att förbättra skillnaderna på grundval av könsdiskriminering. Rekommendationerna i DOs rapport om diskriminering på bostadsmarknaden bör genomföras.

Ökade resurser och utbildning för lärare bör ges för att tillgodose behoven hos mångkulturella barn i skolor och förskolor. Språkligt och kulturellt lämpliga tjänster måste göras tillgängliga särskilt inom hälso- och sjukvården.

Afrofobiska hatbrott ska presenteras i de årliga rapporterna från det nationella rådet för brottsförebyggande (BRÅ) som självständiga kategorier av hatbrott och inte bara som underkategorier till främlingsfientliga / rasistiska hatbrott.

Regeringen bör avsätta mer resurser till polisen och åklagarmyndigheten som öronmärks för att utreda och åtala afrofobiska hatbrott.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen använder afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter, som ett sätt att öka graden av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Kommittén rekommenderar inrättandet av informations- och kunskapscentra för afrosvenskar och afrikaner över hela landet.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att stärka Diskrimineringsombudsmannen genom att i varje stad med över 100.000 personer genomföra ett självständigt stöd till antidiskrimineringsbyråer som inte ska behöva vara beroende av kommunernas budgetar.

Slutligen, då det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst inleddes den 10 december 2014 rekommenderar arbetsgruppen att regeringen erkänner decenniet som ett steg mot ett fullständigt genomförande av Durbanförklaringen och handlingsprogrammet och samarbetar med det civila samhället för att utnyttja denna historiska möjlighet att genomföra en kommission som arbetar på ett nationellt plan för erkännande, rättvisa och utveckling av afrosvenskar och afrikaner som effektivt ser till att de grundläggande rättigheterna för människor av afrikansk härkomst tillämpas, skyddas och blir effektiva.

Denna artikel är endast en kortare sammanfattning av rapporten. Rapporten i sin helhet kan läsas HÄR (även om den också är en längre sammanfattning.)

Fatou Darboe