Etikettarkiv: afrofobirapporten

BRÅ rapporterar om stor ökning av hatbrott mot afrosvenskar

Mellan år 2008 och 2014 har antalet hatbrott mot afrosvenskar ökat med cirka 41 procent, enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Afrosvenskar drabbas i högre utsträckning än andra minoriteter. I februari 2014 rapporterades det att hatbrott mot afrosvenskar ökat mellan 2008 och 2012 med 24 procent och dessa siffror finns även med i Afrofobirapporten, framtagen på uppdrag av regeringen, som släpptes då. Trots denna rapport med tydliga, konkreta rekommendationer på vilka åtgärder som kan genomföras för att komma åt den ökade afrofobin i Sverige, har inga åtgärder vidtagits och ökningen har bara fortsatt.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Svarta män är särskilt utsatta för afrofobiska brott Foto: Fatou Touray, Afropé

I dagarna kom även skarp kritik mot Sverige av FN i en rapport som Afropé gjorde en sammanfattning och översättning till svenska på och förhoppningen är nu att svenska regeringen tar dessa ökningar på allvar och är villiga att arbeta för att även afrosvenskar ska känna sig trygga i Sverige framöver. En trygghet som många idag inte upplever. Läsning av rapporten eller sammanfattningen av den, rekommenderas varmt av Afropé.

Svarta män ska vara särskilt utsatta för afrofobiska brott, en verklighet som även media har återspeglat de senaste åren.

Godwyll Osei-Amoako, ordförande i Centrum mot Rasism är djupt oroad över BRÅs rapport. Han säger till Afropé:

Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé
Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé

”Jag är djupt oroad över den skrämmande hatbrottsstatistiken i BRÅs rapport. Den ökande rasismen i samhället kräver tydliga riktade åtgärder som är hållbara och substantiella. I synnerhet för den afrosvenska minoriteten som trots sin relativa synlighet ändå osynliggörs när bland annat medel ska skjutas till och rättvisa skall utkrävas.

De sedvanliga likabehandlingsplanerna bör förstärkas med konkreta åtgärder som ämnar att behandla och stötta minoriteter efter deras specifika behov och förutsättningar. Om inte, riskerar vi att minoriteter såsom den afrosvenska osynliggörs i större utsträckning än vad som redan sker.

Tiden är inne för seriösa krafttag i syfte att motverka den växande afrofobin i Sverige, den svenska regeringen bör ta till sig kritiken från FNs expertgrupp samt ta vara på kunskapen som finns kring afrofobin i Sverige och hur man kan gå tillväga för att bekämpa den.”

FNs kritik mot Sverige gällade afrofobi

Fatou Touray

Hatbrott, en tandlös lag som inte gör någon skillnad i praktiken

SVT har gjort en granskning av hela rättskedjan när det kommer till hatbrott. Siffrorna de kommer fram till är mycket nedslående. Alla tycks vara överens om att det måste tas krafttag mot den diskriminering som sker i Sverige idag, ändå ledde sammanlagt 188 misstänkta hatbrott som SVT granskat, endast till fyra åtal och tre fällande domar. Det är under all kritik.

SVTs granskning har väckt stor uppmärksamhet på många håll. Bland afrosvenskar, som är en av de grupper som är svårt utsatta för hatbrott, är siffrorna dock föga förvånande. Många är det som vittnar om upplevelser att inte bli tagna på allvar och även när de blir det, så ”händer det inget”. Det vill säga, de fällande domarna i hatbrottsmål är få och det gör att lagen är tämligen tandlös.

Det finns så många färska exempel att det blir svårt att välja ut enstaka, men låt oss nämna ett exempel som fått stor uppmärksamhet i media: Yusupha Sallah som blev attackerad av ett stort antal personer och svårt misshandlad när han var ute och gick med sin 1,5-åriga son i Malmö, som Afropé har skrivit om många gånger. Ett flertal vittnen på plats uppgav för polisen direkt efter misshandeln att uttalanden som: ”jävla neger”, att Yusupha Sallah skulle ”plocka upp sin äckliga son och att de inte ville ha svarta i området”, ägt rum i samband med misshandeln. ”Den svarte mannen har blivit påhoppad av flera personer för att han är svart”, uppgav en kvinna på plats till polisen, efter den våldsamma misshandeln. Trots detta blev ingen dömd för hatbrott i målet.

Erik Ullenhag Foto: Fatou Touray, Afropé
Erik Ullenhag Foto: Fatou Touray, Afropé

Hatbrott är ett samlingsnamn för brott som riktas mot personer på grund av religion, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, eller sexuell läggning. Förra året anmäldes sammanlagt 5000 hatbrott och av dessa var 940 anmälningar afrofobiska hatbrott. Samma år, 2014 utkom en rapport som beställts av Erik Ullenhag, dåvarande integrationsminister och arbetsmarknadsdepartementet från Mångkulturellt Centrum där kunskapsöversikten pekade på en mycket dyster utveckling. Författare till kunskapsöversikten Afrofobi var Tobias Hübinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir.

Erik Ullenhag uppger till TT:
”Jag är särskilt oroad kring den svensksomaliska gruppens situation. Det är den grupp som har varit utsatt för mest stereotyper i debatten under senare år.”

Samson Beshir, en av medförfattarna till kunskapsöversikten Afrofobi, säger till TT att det finns många orsaker till att hatbrott med afrofobiska motiv ökar och att en av dessa är avhumaniseringen av afrikaner i samhällsdebatten:

”Ta bilden av hur afrikaner porträtteras i skolmaterial till exempel, att Afrika bara omnämns som ett objekt i samband med koloniseringen.”

Vidare säger Samson Beshir:

”Det är också viktigt med en bred folkbildningsinsats. Att ta chansen att göra upp med Sveriges historia när det gäller den transatlantiska slavhandeln och utvecklandet av rastänkandet.”

Mångkulturellt Centrums rapport om ökad Afrofobi i Sverige
Mångkulturellt Centrums rapport om ökad Afrofobi i Sverige

I en annan granskning av SVT gällande ”Brist på mångfald hos toppbolagen” framgår även att vi har långt kvar, innan svenskar med olika hudfärg får samma bemötande och inflytande i arbetslivet. När vi talar om strukturell diskriminering är det viktigt att komma ihåg att vi självklart måste kräva krafttag mot personer som använder våld på våra gator riktat mot personer med mörk hudfärg. Det är också viktigt att vi alla medborgare, oavsett hudfärg vågar stå upp för alla människors lika värde och lika rättigheter. Det kostar en del civilkurage och en hel del mod, men det kostar också att se sitt eget privilegium och vara beredd att avstå från dessa, även när det blir lite bekvämt att ha detta privilegium. Hur ska vi annars kunna fortsätta hävda för våra barn att vi alla människor har samma värde?

Men det handlar inte bara om det hat som är våldsamt. Det handlar även om det hat och den diskriminering som sker i vår vardag, genom att förminska människor, genom att kränka människor, det handlar om både de små och de stora sakerna i vår vardag, om vi ska kunna kalla vårt land för jämlikt. Det handlar om att svarta svenskar inte ska behöva känna att det handlar om hudfärg att de inte får samma lön som sina kollegor, det handlar om att svarta svenskar inte ska behöva känna att det handlar om hudfärg när de inte får en högre tjänst, trots att de har högre eller likvärdiga meriter, eller känna att man inte bli lyssnad på, ifrågasatt eller på annat vis nedvärderad.

Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé

Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund menade i tidningen Metro tidigare i veckan att han välkomnar polisens nya satsningar mot hatbrott, men menar samtidigt att problemen är djupare än polisutredningarna:

”Om du inte har misshandlats brutalt med ett baseballträ på grund av din hudfärg tas du inte på allvar.”

Han menar också att rasistiska motiv blivit ett ”fenomen” som målar fram ett offer i stället för att visa ett strukturellt problem.

Detta kan vi se tydliga exempel på i SVTs undersökning, förutom att vi som lever i familjer med afrosvenskar eller själva är afrosvenskar, troligen redan hunnit uppleva detta i många olika sammanhang.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

I undersökningen granskades de tio största svenska börsnoterade bolagen (räknat på omsättningen 2013). I dessa tio bolag fanns totalt 90 styrelseledamöter. Av dessa 90 hade 11 personer ”utomeuropeiskt ursprung”, samtliga med ursprung från USA (nio personer) och Australien (två). De bolag som granskades var: AB Volvo, LM Ericsson, Skanska, Hennes & Mauritz, Electrolux, TeliaSonera, SCA, Nordea, Sandvik och ICA Gruppen.

Jag tror inte att de flesta vita rekryterare går omkring och tänker: ”Jag ska inte anställa/befordra en svart person”. Däremot tror jag att när det står mellan en svart och en vit svensk, så är det troligen mycket vanligare att man väljer den vita personen. Det är lättare att välja en person som man själv kan identifiera sig med. Min uppfattning är att det mycket väl kan ha gått till på just det sättet, när en afrosvensk kvinna blev av med sitt jobb i Miljöpartiet för obetalda skulder, medan man valde att behålla en manlig kollega som begått brottsliga handlingar, som Afropé nyligen skrev om.

Därför vill jag framhäva att det självklart är viktigt att lagen om hatbrott ses över, det är inte rimligt att så få misstänkta fälls för ett så allvarligt brott, men lika viktigt är det att se över våra rasistiska och diskriminerande strukturer i samhället. I debatten om rasistiska stereotyper förlöjligade många av de personer som kritiserade debatten de debattörer som motsatte sig dessa stereotyper. Man menade bland annat att man skulle ”släppa denna icke-debatt” och i stället fokusera på riktig rasism. Det är just min poäng. Den ”riktiga rasismen” slår ut en generation i taget i smått och stort. Unga som växer upp i mellanförskap, eller rent ut utanförskap. Både när det gäller rent överfallsvåld, men i än större utsträckning när det gäller arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, vård, skola, barnomsorg och på alla platser som barn och vuxna blir utsatta för rasism och diskriminering. Väldigt få vaknar upp en morgon och tänker ”idag ska jag diskriminera någon…”, i stället så är det acceptansen av diskriminering i mindre och mer ”vardagliga sammanhang” som låter diskriminering och rasism gro tills den blir synlig.

Den diskriminering som sker dagligen i vår vardag, överallt runt om i landet, är lika förgörande och kränkande mot den som blir drabbad, som den som får stor uppmärksamhet i media och det finns bara en väg att gå, att göra upp med vår rasistiska historia, se våra egna handlingar med öppna ögon och att ha en nolltolerans mot all diskriminering, även den som är lätt att förklara bort med dåliga ursäkter…

Kunskapsöversikten om Afrofobi hittar du HÄR!

SVTs granskning om Brist på mångfald hos toppbolagen hittar du HÄR!

SVTs granskning av Hatbrott hittar du HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

Rasistiska strukturer försvinner inte med ny rasism

Februari 2013 180
Ur boken: ”Barnens Lexikon”

För en vecka sedan visade SVT en dokumentär från det som kom att kallas ”tårt-gate”, med Makode Lindes tårta formad som en svart kvinnokropp och med ett blackface målat i Makode Lindes ansikte, vars huvud placerats för att gestalta tårtkroppens huvud. Dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i tårtans nedre del, vilken var menad att symbolisera den region en vagina skulle ha varit placerad om det varit en riktig kvinnokropp. Tårtan och dess symbolik startade ett ramaskri inte bara i Sverige, utan i hela världen.

I dokumentären får vi dels se konstnären själv, Makode Linde berätta om den händelse som blev världsnyhet, dels intervjuas Nathan Hamelberg och Victoria Kawesa. Tårtan kom till viss del att bli ett startskott för kritik mot hur svarta i Sverige fortfarande kan komma att avbildas på ett rasistiskt, stereotypt sätt med Blackface-tradition och andra stereotypa sätt att avbilda svarta. På ”tårt-gate”, följde också debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat och senare även debatten om seriealbumen med Tintin på Kulturhusets barnavdelning och nu i dagarna även om Pippi Långstrump.

I dokumentären, liksom på många andra håll när debatten ”den fria konsten” diskuteras, är det viktigt att fundera på om det här ”fria” sker på bekostnad av andra människors frihet? Ska en fri konst, fri för konstnären att få uttrycka sig, ske på bekostnad av att afrosvenskar (i detta fall) ska känna sig otrygga, hetsade mot och diskriminerade? Det är dessa två delar av det hela som måste ställas mot varandra. Idag är det inte tillåtet att uttrycka sig hatiskt mot människor, oavsett om det sker inom konsten eller i andra forum i vårt samhälle, det är därför vi har lagen om ”hets mot folkgrupp”. Problemet med denna lag V/S den fria konsten, är att sätta gränser och veta var gränsen går.

Det jag tycker att man ofta missar i den här debatten är att sätta sig in i andra människors liv och situation. Inte bara för stunden, utan när det gäller afrosvenskar tycker jag det är jätteviktigt att fundera på identitet, historia och den diskriminering som alltid skett och fortfarande sker av vita, mot svarta, världen över, men i synnerhet i ett land där majoriteten är vita. Men kan inte plocka ur det som sker här och nu, från historien. Den diskriminering som sker idag, sker på grund av hur svartas historia sett ut, genom kolonialism och slavtid, det är omöjligt att ignorera.

Vem det handlar om, vem som är utsatt, tycker jag Victoria Kawesa uttrycker tydligt i dokumentären:

”När jag fick veta att även kulturministern var inblandad och hade skurit av tårtan precis vid vaginan så blev jag chockerad av att det här kan pågå och att alla runt omkring skrattade och applåderade detta som var så smärtsamt för oss andra, svarta personer, afrosvenskar i Sverige.”

Delar av Sveriges rasistiska historia plockas också upp i dokumentären och sprider lite ljus över den smärta som än idag skakar om afrosvenskar i dagens samhälle och även många av oss vita svenskar, som är föräldrar till afrosvenska barn. Vi som föräldrar, oavsett om vi är vita eller svarta har som uppgift att ge våra barn en trygghet, stärka dem i deras personlighet och det blir nästan omöjligt i ett samhälle som lyfter fram svarta människor som mindre vetande, ger svarta en historia de inte själva valt, i ett nutida sammanhang.

Dessa Blackface, dessa nidbilder av svarta, bygger på förtryckande och rasism och måste därför motarbetas och inte välkomnas i någon naiv tro att vi ska komma till rätta med rasistiska strukturer genom att återinföra nidbilder som begravts. Rasistiska strukturer kommer inte att försvinna för att vi lyfter in rasistiska nidbilder i vår samtid.

DNs Jonas Thente, (som för övrigt visade redan när debatten om Lilla Hjärtat pågick att han inte någonstans förmådde sätta sig in i vad kritiken handlade om) skrev härom veckan:

”Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent.”

Det visar att Jonas Thente återigen missar målet totalt i sina försök att raljera över och förminska sina meningsmotståndare! Många av oss som strider mot att dessa nidbilder ska fortsätta spridas i samma takt som brott som hets mot folkgrupp i from av hatiska kommentarer, uttryck, misshandel och andra former av kränkningar, gör det för att vi lever i en vardag där vi lever med att bli utsatta eller att våra familjemedlemmar utsätts regelbundet eller någon gång i bland för dessa brott och kränkningar som påverkar dem och oss under resten av våra liv.

Jag har hört den kommentaren till leda nu. Så fort en debatt blossar upp om rasistiska stereotyper så kommer det någon och menar att ”det är såna här debatter som SD vinner röster på”.

DSC_6337
Afrofobirapporten som presenterades tidigare i år, visar hur illa det är ställt för många afrosvenskar i vårt land.

Det är ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder för att SD ska få fler eller färre röster. Det finns ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder, för att vi tror att det är den enda rasism våra familjemedlemmar utsätts för. Vi strider mot dessa nidbilder, för att vi, tillsammans med våra barn, syskon, föräldrar eller vänner försöker leva drägliga liv, där våra nära och kära ska respekteras för de personer de är. Vi strider mot dessa nidbilder för att vi är förbaskat trötta på att våra barn blir förminskade till Blackfaces, Pickaninnys som representationer av deras kroppar. Vi strider mod dessa nidbilder, samtidigt som vi strider mot att våra anhöriga, våra allra mest älskade ska slippa bli nedslagna, slippa försvara sin hudfärg, sin existens, sitt berättigande att leva i vårt gemensamma land. Det är liksom ingen motpol att strida för mänskliga rättigheter på flera olika fält och flera olika nivåer.

Jag tror de flesta med afrosvenska barn i Sverige idag som debatterar och strider mot Blackfaces och andra rasistiska nidbilder, på samma sätt måste strida mot rasism och afrofobi som drabbar våra barn på deras förskolor, skolor, på bussen och tunnelbanan, på tågen, flygplatserna, på ICA, COOP och Hemköp. Vi strider mot detta i hissen, på lekplatserna, i tvättstugan, på gården, på Försäkringskassan, bion och barnteatern. Kort sagt, vi strider mot rasism för att vi försöker ge våra barn en trygg miljö där de är inkluderade i stället för att bli behandlade som tillfälliga hyresgäster, vars framtid vi inte behöver bry oss så mycket om. Det är en kamp som inte har någon början och inte heller något slut, då den är ständigt pågående.

Vi försöker bygga upp och uppfostra en generation barn som känner att de har samma rätt att ta för sig, samma rätt att gå till biblioteket utan att känna sig kränkta av gamla nidbilder diverse konstnärer känner behov av att få uttrycka. Vi försöker leva ett liv, inte vinna ett SD-krig.

Fatou Touray
Fatou Touray