Etikettarkiv: afrophobia

Åtal väcktes idag mot en av de som misstänks ha deltagit i misshandeln av Yusupha Sallah

Idag, onsdag den 26:e mars, väcktes åtal mot en man som misstänks ha varit delaktig i den uppmärksammade misshandeln av Yusupha Sallah i höstas, som skedde inför Sallahs då 1 ½-åriga son. Misshandeln där Sallah även ska ha varit nära att bli nedknuffad från en viadukt ned på en körbana upprörde många människor och uppmärksammades stort i höstas och var även starten på en kampanj mot afrofobi med tillhörande demonstrationer runt om i Sverige.

Idag väckte åklagare Neela Frisell åtal mot en av de män som misstänks ligga bakom misshandeln. När thegambia.nu når åklagare Frisell, låter hon meddela att det som varit särskilt utmärkande för detta fall, är att det varit svårt att få folk att ställa upp som vittnen. Detta är också anledningen till att det dragit ut på tiden att väcka åtal, enligt Frisell. Varför det varit svårt att få folk att vittna vet inte Frisell, men menar att det kan handla om rädsla.

När thegambia.nu når Yusupha Sallah berättar han att han just nu bara hoppas på det bästa. Han har delade känslor inför åtalet, då detta endast är en person av flera som utsatte honom den där höstdagen i Malmö. Han är glad att något händer och att en person finns som misstänkt, samtidigt som det är flera personer som utförde gärningarna mot honom, som ännu inte åtalats.

Yusupha Sallah säger att händelsen känns fruktansvärd och att han inte kan förstå hur man kan möta någon och känna ett så starkt hat.

stop-afrophobia
Yusupha Sallah efter misshandeln i Malmö, en händelse som utmynnade i en landsomfattande kampanj mot Afrofobi

Vidare berättar Yusupha Sallah att hans familj tagit händelsen mycket hårt och att hans fru ibland börjar gråta över händelsen. Jag frågar hur sonen hanterat det hela och påminner Sallah att när vi senast pratades vid så berättade Sallah att sonen kunde visa aggressioner efter den hemska händelse där han bevittnade sin pappa bli misshandlad av främlingar. Sallah berättar att sonen ofta drömmer mardrömmar, vaknar upp och skriker och att han kan bli väldigt rädd när han möter människor som på något sätt påminner om gärningsmännen. Han berättar om när familjen var med vid en demonstration och de hamnade i en stor folksamling. Då fick sonen panik och skrek och grät väldigt mycket.

Vi på thegambia.nu önskar Yusupha Sallah och hans familj att rättvisa skipas och att personerna som begått detta brott får sina straff utdömda, men vi hoppas också att Yusupha och hans familj får uppleva känslan av att rättvisa skipats, att de får uppleva någon slags upprättelse, så att de sedan för möjlighet att gå vidare och att de även får lugn och ro att bearbeta denna händelse.

Parallellt med detta mål, pågår även ett annat åtal för ett brott som rubriceras Förtal och Hets mot folkgrupp, där Sallah är en av målsäganden. Det målet togs upp till förhandling i Malmö Tingsrätt i onsdags och kommer eventuellt att leda till att ytterligare åtal kommer att väckas senast fredag. Läs mer om det målet här:

NYHET!! Förhandling i Malmö Tingsrätt pågår just nu

”Konstnären” häktad

Nytt åtal mot ”konstnären” ska väckas senast fredag

 

Relaterat:

Gambier i Malmö utsatt för hemsk gängmisshandel framför ögonen på sin 1, 5 åriga son

Uppdatering om fallet med den grova misshandeln av Yusupha Sallah

Därför stödjer vår redaktion kampanjen Stop Afrophobia

Mot afrofobiska hatbrott i Göteborg

Bildspel från manifestationerna mot afrofobi -14 september 2013 – Göteborg, Malmö, Stockholm

Alarmerande rapport om ökad afrofobi i Sverige

 

fatou touray 2013

Ett afrosvenskt perspektiv

africanswedeTanya är vår nya krönikör på thegambia.nu och mer om henne kan du läsa på vår redaktionssida HÄR, där alla som skriver regelbundet på thegambia.nu finns presenterade! I denna krönika skriver Tanya om sin upplevelse att växa upp i Sverige som afrosvensk och hur det har påverkat henne. Tanya kan också jämföra sin egen uppväxt med de ungdomar som växer upp i dag då hon arbetar som lärare i en högstadieskola i en invandrartät förort till Stockholm.

Neger. Neger. Neger. Ett ord på fem bokstäver som givit och fortsätter att ge upphov till så mycket känslor, ofta upprörda känslor, på ett eller annat sätt. Personligen har jag varit tvungen att ta ställning till hur jag känner inför att kallas eller tillhöra den grupp som kallas neger så länge jag kan minnas. Lite sorgligt att nu som vuxen tänka tillbaka och inte kunna minnas någon tid i barndomen då jag inte hade någon relation till ordet neger eller förstod vad det betyder. Det jag kan vara tacksam för är att jag växte upp i en familj där mina och mina systrars erfarenheter, tankar och känslor kring rasism och utsatthet togs på allvar och diskuterades ofta. Jag hade dessutom fördelen att ha en mamma som var (och fortfarande är) fenomenal på att söka och hitta böcker och filmer som gav ett alternativ till den verklighetsbild som ”mainstreamsamhället” (via skola, media och andra institutioner) förmedlade. Detta var ovärderligt för mig i utvecklingen av min identitet, i sökandet efter en positiv självbild. Det är ju därför kanske inte så konstigt att just ämnet identitet blivit något jag känner oerhört starkt för och har engagerat mig i på olika sätt genom hela livet.

När jag som 20-åring flyttade till London (tidigt 1990-tal) och började på universitet så gick jag ju naturligtvis med i ”gruppen” ‘The African Diaspora Society’ där vi ofta diskuterade frågor kring identitet. Som ny i landet fick jag ju ofta frågan var jag kom ifrån. Jag svarade som jag vant mig vid att svara i Sverige: ”I’m from Kenya”. Nästa fråga handlade om hur länge jag bott i London och sedan fick jag vanligtvis en kommentar om att ”oh, this must be so different for you, how are you adjusting?”. Jag insåg snabbt att det gav en skev bild av mig själv att säga bara att jag kommer från Kenya, men i Sverige var det ju just den informationen folk var ute efter när de ställde frågan. När jag förklarat för den som undrat över mitt ursprung att jag är halv svensk och faktiskt hade bott i Sverige de senaste 8 åren så fick jag ofta höra: ”Oh, I didn’t know there were black people in Sweden!” Jag kan ärligt säga att trots att jag är född i Sverige och alltid varit svensk medborgare, så var det först när jag flyttade till London som jag började se mig själv som svensk och omforma min egen identitet till att inkludera det svenska. Så djupt rotat var mitt utanförskap att jag först vid 20-års ålder vågade säga: ”Jag är visst svensk och det är dags att det svenska mainstreamsamhället inser att det finns många svenskar som mig!”

Drygt 10 år senare började jag mitt jobb på en högstadieskola i en invandrartät förort till Stockholm (där jag fortfarande arbetar). Jag kände mig snabbt hemma och önskade att jag som barn hade haft fördelen av att gå i skolan med klasskamrater med rötter från olika delar av världen. Men till min förskräckelse hörde jag barn och ungdomar som tilltalade varandra med ord som svartskalle, blatte och neger. Ibland för att vara elaka mot varandra men oftast ”på skoj”. Den första terminen hade jag till och med en elev som i korridoren gjorde ”hiphop gester” med armarna samtidigt som han sjöng ”Yo, yo, yo, what’s up nigga?!” – allt för att roa mig! Han förstod på fullaste allvar inte att jag skulle reagera negativt, det lärde han sig dock snabbt… När jag tänker tillbaka på min första månad på skolan minns jag att jag faktiskt vaknade på nätterna och hade konstiga drömmar om att jag gick på lågstadiet i Uppsala, om kommentarer jag hört som liten, rädslan jag kände när jag gick i årskurs 1 och skulle gå förbi killarna i 4:an på väg till matsalen. Killar som ibland fick för sig att piska mig med grenar, knuffas och sparkas, bara för att jag var en ”negerunge”.

Från första dagen på min nya arbetsplats bestämde jag mig såklart att aktivt jobba emot användandet av de för mig negativa begreppen och jag kan väl lugnt säga att de flesta barnen på skolan idag vet att ”Tanya blir arg när vi säger neger och blatte och sånt där”. Det skulle dock ta mig 5-6 år innan jag kände mig tillräckligt stark att inför några killar i puberteten dela med mig av mina egna, personliga erfarenheter. Det var nyckeln, att lita på deras förmåga till empati och tala till dem som jag gör med mina egna barn. Jag hörde aldrig dessa fyra killar använda ordet neger på de resterande två år som jag undervisade dem.

Jag har full förståelse för att de här killarna ju aldrig haft samma associationer till ordet neger som jag har. Det gläder mig att de inte har behövt brottas med samma saker som jag. Det är däremot sorgligt att dessa killars föräldrar kommer från Gambia, Eritrea och Somalia, att det är just barn med afrikanskt ursprung som jag oftast får kalla in i mitt klassrum för att samtala om vad det är de säger och vilket budskap det förmedlar till omgivningen. Som tur var har jag aldrig fått ett ja till svar på frågan om deras föräldrar kallar sig själva för negrer eller ens använder det ordet. Det ger en ju hopp och en känsla av att vi i alla fall vill åt samma håll. Samtidigt signalerar det för mig att det finns en brist på samtal mellan generationerna, ett behov av att regelbundet samtala, fråga och diskutera med våra barn och barnbarn om hur vi ser oss själva och vilken bild vi förmedlar av oss själva till vår omgivning. Varför använda sig av begreppet neger när man kan säga afrikan? Är associationen med Afrika negativ på något sätt? Varför/varför inte? Vi behöver ifrågasätta hur vi själva och hur våra barn tilltalar varandra, prata om hur negativt laddade ord ofta stärker stereotypa bilder och idéer om människor. Vi behöver lära våra barn vår historia, den egna, familjens, släktens, folkets, landets och världens historia. Där kan vi alla vara delaktiga och det är nödvändigt för att våra barn och ungdomar ska kunna förstå varför ”Ey, din neger!” inte är ett fördelaktigt uttryck för någon att använda!

tanya odenyo byline

Krönika: Att leva i skuggan av afrofobi

thegambiamotafrofobi

Det är en vecka sedan rapporten kom om ökningen av afrofobi i Sverige. Jag har använt veckan som gått till att läsa, fundera, reflektera, minnas. Jag har läst artiklar, lyssnat på radioprogram, läst bloggar och statusar i sociala medier och i grupper jag är med i.

Minnen har också dykt upp. Minnen på när mina barn under 25 års tid har blivit utsatta för rasism och afrofobi, minnen om vänner och deras barn som har utsatts, släktingar, bekanta. Jag tänker på all den ilska dessa händelser har fått mig att känna, all vanmakt, sorg och alla tårar jag fällt. Jag minns också stunder när jag stängt av. Det har inte varit för att jag inte har brytt mig, det har i stället skett för att jag inte klarat av att ta in mer just då. Det har varit för att förhindra att jag skulle bli kall, hatisk och hård. Det har varit för att jag skulle orka möta mina medmänniskor ute i samhället igen. För att jag ska orka hälsa på grannarna i trappen, möta mina barn skolkompisars föräldrar, skolpersonal, kassörskan på ICA, de som delar tunnelbanevagn med mig på väg till jobbet och veta att bland alla dessa människor jag möter, så möter jag de som hyser ett hat mot mina barn, mot mina vänner och släktingar av ett enda skäl och det är att de har en mörkare hudfärg.

Jag har varit rädd. Jag har varit livrädd när mina barn gått hemifrån ibland, för att jag vet att risken att de möter människor som hatar andra människor för att de har en annan hudfärg är stor och jag vet inte hur stor risken är att de kommer att använda verbala tillmälen mot mina barn eller våld eller ett beteende som är ämnat att kränka dem för att de är mörka.

Ibland har jag också mött människor som bär så mycket kärlek med sig och som spridit den omkring sig, oavsett vilken färg på huden omgivningen haft. Människor som finns där med kärlek, kurage, mod och stolthet för den de är och för vilka personer de omger sig med och det har ingett hopp, mod och väldigt mycket kraft. I dessa stunder kan inget få mig att känna rädsla, ilska eller frustration. I dessa stunder kan jag inge mina barn styrka och stolthet, kärlek och makt nog att ta kontroll över sina liv. De stunderna är tack och lov många.

Men de där andra stunderna. De stunder av mörker och rädsla, kyla och skräck, de stunder när en av döttrarna som liten blev nedsparkad på stationen så blodet rann och den gången sonen kom hem och mådde dåligt över att ha nekats sittplats i bussen av tanten som inte ville sitta med en ”svartskalle” och den gången han som åttaåring blev nedsparkad på väg hem från skolan av halvvuxna killar för att han var ”n-ordet” och kom haltande hem och inte vågade gå ensam till och från skolan på månader efteråt. Den gången en nöjeskryssning utbyttes mot förnedring för att vår äldre, svarta släkting blev kränkt av okända kvinnor på båten, just för att hon är svart och den gången ena dottern kom hem… jag skulle kunna fylla på med historier och berättelser i det oändliga, men det är bara ord…

Det som gör skillnad är att var och en av dessa händelser sätter spår. Det sker för att någon anser att det finns personer som ska uppleva att de inte ”hör till”, att de är ”mindre värda” eller att de inte ska visas respekt. Det sker för att det finns människor som tycker att en person med mörk hudfärg inte hör hemma lika mycket som en person med ljus hudfärg i ett visst land eller sammanhang. Det finns de som på allvar tror att man inte kan heta Alhagi, Fatou, Buba, Kaddy eller Muhammed och vara svensk. Det finns de som är så rädda och osäkra i sin egen roll att de måste trycka ned någon annan med hat, hot, ord eller våld för att själva känna sig starka och värdefulla.

Tack och lov har det växt fram en generation afrosvenskar i Sverige som inte längre accepterar att bli behandlade som andra klassens medborgare. Jag tror det handlar om att det är många som är födda i Sverige eller som kommit hit som väldigt små, som insett att det inte finns något att vara ”tacksam för” för att man ”får” bo och leva i Sverige. Det är en generation som har Sverige som sitt första land och i vissa fall även sitt enda, som satt ned foten och kräver att få bli respekterade för de personer de är och inte vara ”tacksamma för det de fått”. Jag tror att detta är en av förklaringarna till att vi idag, äntligen har den debatt vi har när det gäller afrosvenskar i Sverige. Människor som står upp för sina rättigheter och som vägrar att bli benämnd med ”N-ordet” för att den som säger det inte menar något illa med det. Det handlar inte längre om vad avsändaren avser med det som den vräker ur sig, det handlar om respekt för mottagaren och inget annat. Kan man inte visa den respekten och hänsynen så är man kanske inte så inkluderande gentemot andra människor som man vill tro?

Kanske spelar det inte så stor roll varför debatten har uppkommit, det är ju ändå på tiden att den har det. Det som är viktigt är hur vi går vidare. Hur vi gör för att uppmärksamma och stävja fortsatt spridning av afrofobi? Det bästa sättet tror jag är att lyssna. Lyssna på de som känner att de blir drabbade i sin vardag, både av det uppenbara våldet, kränkningar på nätet, men också småskaligt, i kafferummet på arbetsplatsen, i löneförhandlingen, i arbetsintervjuer, när man hyr lokaler för tillställningar, när man lämnar sina barn till barnomsorg och skola. Det är av vikt för alla i samhället att alla kan känna sig trygga utan att råka ut för kränkningar, hat och hot. Vi kan alla bidra genom att säga ifrån och vägra acceptera negativ särbehandling, antydningar och hån mot våra medmänniskor. Men ibland krävs det stort kurage och vidsynthet. Det krävs att man ser andra perspektiv än det utifrån en vithetsnorm som blivit det normaliserade i vårt samhälle men som kräver vidsynthet för att spräcka.

Intressanta och aktuella länkar med vid spridning men som ändå relaterar till ämnet:

Samma land men olika villkor (MKC)

Afrosvenskarnas riksförbund: Gör afrofobi till valfråga

Hudfärgsfrågan ska upp i film och på föredrag

Svart Lucia

Ny rapport: Barn i Afrika får inga namn i svenska tidningar

Svart i Sverige

Afrophobia in the EU

Fotnot: Vi söker en krönikör till thegambia.nu som är insatt och engagerad i ämnet afrofobi, företrädesvis en afrosvensk person. Håll ögonen öppna. Annons kommer inom kort.

fatou touray 2013