Etikettarkiv: afrosvensk representation

Vi behöver bredda våra idrottsintressen och vara normkritiska

– Varför spelar du handboll och inte fotboll?

– Varför spelar du handboll och inte basket?

– Varför finns det inga bra svarta handbollsspelare?

– Finns handboll i Afrika?

Jackson Richardson - Foto: Armin Kübelbeck, commonslicens
Jackson Richardson – Foto: Armin Kübelbeck, commonslicens

Många av de här frågorna fick jag som ung tonåring. Det störde mig som bara den, samtidigt som det gav mig en konstig självkänsla. Som ung handbollsspelande kille med rötter från den afrikanska diasporan hade jag stenkoll på de flesta professionella handbollsspelarna med rötter från den afrikanska diasporan. Jackson Richardsson (spelade för Frankrike, rötter från ön Réunion) var en av de bästa handbollsspelarna i världen på den tiden.

I Sverige fanns en av Elitseriens bästa handbollsspelare genom tiderna, Louis Mommi Flemister. Han representerade Lugi HF och nådde stora framgångar i föreningen. Han blev även utlandsproffs och representerade svenska handbollslandslaget.

Givetvis förstod jag redan då att det var ovanligt med svarta människor i idrotter utanför fotboll och framförallt basket hemma i Sverige.

Jag förstår att associationsvärdet för barn inom den afrikanska diasporan – att se andra människor syssla med en specifik idrott – kommer skapa ett intresse. Men jag vet också att många väljer tryggheten, genom att skicka barnen till idrotter som en som föräldrar själva direkt kan associera till.

Jamina Roberts - Bild: Skärmavbild, SVTplay
Jamina Roberts – Bild: Skärmavbild, SVTplay

I damlandslaget i handboll finns två spelare från den afrikanska diasporan som många gånger är handbollssportens ansikte utåt. Jamina Roberts (med rötterna i Aruba) och Edijana Dafe (med rötterna i Nigeria).

Jamina Roberts tog sig till damlandslaget vid rätt så tidig ålder och tillhörde Sveriges mest framgångsrika klubblag på damsidan, IK Sävehof med flera SM-guld, innan hon numera sedan 2 år tillbaka är proffs i Danmark. Jamina har använts flitigt i TV-reportage för sin handbollsresa, sin annorlunda speltid och explosivitet i allt som görs av henne på handbollsplanen. Hon var en av dem spelarna som prydde handbollslandslagens spelarbuss under flera års tid.

Edijana Dafe - Bild: Skärmavbild, Aftonbladet TV
Edijana Dafe – Bild: Skärmavbild, Aftonbladet TV

Edijana Dafe är idag också hon proffs i Danmark (mammaledig just nu). Edijana har också SM-guld med IK Sävehof. Även hon har porträtterats flitigt i sportmedier och tidningar sedan hon kom in till damlandslaget i handboll. Svensk handboll är väldigt stolta att ha dessa tjejer i damlandslaget och många unga tjejer har framförallt dessa två tjejer som förebilder och unga tjejer oavsett ursprung pratar i positiva ordalag om Jamina Roberts och Edijana Dafe.

Givetvis finns det en kritik som olika idrottsförbund måste ta till sig för att de är sämre på att skapa ett intresse hos människor som inte direkt har en koppling. Vi människor från den afrikanska diasporan måste samtidigt genuint våga testa något nytt för att sprida vår kunskap och framförallt kritisera vad som är normen genom att vara där vi ”inte bör vara för att normen i Sverige säger det”.

Frankrike - Island, 2010. Om Frankrike kan få fram representation så kan Sverige - Foto: Steindy, commonslicens
Frankrike – Island, 2010. Om Frankrike kan få fram representation så kan Sverige – Foto: Steindy, commonslicens

Jag tror på att det kommer stärka oss med rötter från den afrikanska diasporan i Sverige på sikt. Med det vill jag tacka min pappa som hjälpte mig göra valet att testa handboll och min förening IK Sävehof som skapade ett så starkt intresse och höll mig kvar i handbollen som spelare till tjugo års ålder. I handbollen har jag idag flera ledande positioner som tränare, instruktör och kommittéledamot i det högst bestämmande organet i handbolls-Sverige.

Mbote na bino – Hälsningar till er ( Lingala)

Rättelse: Vi uppgav tidigare att Jamina har rötter i Trinidad & Tobago, vilket inte stämmer.
Rätt plats ska vara Aruba. Afropé beklagar den
felaktiga informationen.

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Krönika: Afrosvenskars representation i Almedalen

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har kommit tillbaka till fastlandet efter att ha spenderat fem dagar på Gotland och deltagit i Almedalsveckan. Jag har lyssnat på politiker, lyssnat på debatter i mediatälten, lyssnat på kritik mot Almedalsveckan som en elitistisk tillställning och jag har vandrat runt bland de tält som upprättats av olika organisationer runt om i Sverige.

Det var första gången jag deltog i Almedalsveckan och Gotland har jag inte besökt sedan jag var barn, så det första som slog mig och som jag hade svårt att sluta häpna över, är den helt fantastiska natur som Sverige och i detta fall Gotland bjuder på. Jag älskar normalt den röda sanden, palmbladens prasslande, solnedgången och dofterna i Västafrika, men det här var något annat och samtidigt något som också kunde ta andan ur mig på ett liknande sätt. Gotlands naturs skönhet är helt odiskutabelt, liksom de pittoreska gränderna i Visby, kullerstensgator uppför och ned igen, vattnet som glittrar som vackraste diamanter som ramar in hela Visby tillsammans med den berömda muren. Ibland var jag tvungen att plocka upp hakan för att inte snubbla av hänförelse.

När jag lyckades plocka upp hakan kunde jag dock snabbt konstatera att Visby under Almedalsveckan inte är för några förortsungar från Rinkeby, Tensta, Alby, Gottsunda eller Rosengård. Trots att det sjuder av engagemang och aktivitet på just dessa platser. Personer som skiljer sig från normen av vita, män, medelålders, hetero, utan funktionsnedsättning är få. Det är med en del undantag en samling ”medelålders vita kränkta män” för att sammanfatta folket i Almedalen. Det är inget fel på ”medelålders vita kränkta män”, problemet är att Sverige är ett land som innehåller så många fler människor som har viktiga saker att tillföra och som lite försvinner i den här mängden och som inte kommer till tals på samma sätt. Ett annat problem är att det sjuder av intressefrågor som rör just ”medelålders vita kränkta män”. Samtalen har ett givet fokus.

Fryshuset fanns på plats Foto: thegambia.nu
Fryshuset fanns på plats Foto: thegambia.nu

Även om det överlag är väldigt vitt och homogent, kostymklätt och en ryggdunkande atmosfär i Almedalen, så finns det undantag. I stället för att helt dissa Almedalen så ser jag potential för kommande år. Jag utmanar alla organisationer och privatpersoner som arbetar med mångfald att besöka Almedalen nästa år. I år kunde jag se Fryshuset, Brukarkooperativet JAG, Afrosvenskarna, Nordiska Afrikainstitutet, Asylstafetten och även F! representera en annan sida än den vita, homogena, manliga kulturen av ”kostymnissar” i Almedalen och självklart fanns det fler undantag, men de var just det. Undantag.

Jag tycker det finns många skäl att Almedalsveckan fortsätter brinner i många år framöver, men jag hoppas och tror att den även går att utveckla. I flera debatter kunde jag höra att frågan runt afrosvenskar och den diskriminering som sker, lyftes och debatterades, även när det inte var ett seminarium om just det ämnet.

Efter att jag lämnat Visby och Almedalsveckan så har jag också uppmärksammats på att ett stort antirasistiskt event hölls som drog en enormt massa av människor. En annan glädje under mina dagar på Gotland var att när det var SD:s dag i Almedalen så samlades hela 2600 personer för att se Jimmie Åkesson tala, men exakt samma tid, på en annan plats i Visby höll komikern Özz Nûjen ett alternativt event på Gutevallen och drog inte mindre än 6000 personer. Ungefär vid samma tid höll F! ett event i Visby, hur många de drog till sitt event är oklart men ruinen där festen hölls ska ha haft plats för 1300 personer. Miljöpartiets Åsa Romson inledde sitt tal med en hälsning till muslimernas högtid ramadan och i talet fokuserades även på feminism och flyktingmottagning.

Jag vill sätta fingret på att det är för vitt och homogent i Almedalen och det uppmärksammas just nu på många håll, vilket glädjer mig, för det finns ett enormt utrymme för afrosvenskar och andra som bryter mot den ”norm” som råder på ön och som behöver höja sina röster för att lyfta frågor som är viktiga för vårt land och gemensamma framtid. Jag hoppas innerligt att vi ses i Almedalen nästa sommar.

Fatou Touray
Fatou Touray