Etikettarkiv: afrosvensk

”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Vad tar jag med från Benin?

Det var med tungt hjärta jag lämnade hemlandet för ungefär en vecka sedan. Mina 45 dagar med familjen var över och det var dags för mig att återvända hem till Stockholm.

Inför resan fick ni ta del av mina tankar och förberedelser. Nu, sex veckor senare undrar ni säkert vad jag tar med tillbaka till Sverige. Efter många observationer och funderingar vill jag uppmärksamma en grundläggande drivkraft i det beninska vardagslivet.

Livet i Benin genomsyras av trosuppfattningar. Jag påmindes snabbt om att individen, före allt annat i livet, är en religiös och andlig varelse. Som muslim är dagens första åtagande att tacka gud, för att därefter ta sig an sina jordiska uppgifter. Mitt praktiserande av islam har blivit sämre med åren och är just nu utsuddat från mitt liv. Jag är inte stolt över det faktumet, och att leva så nära religionen i ett par veckor har väckt många frågor kring varför jag som muslimsk kvinna inte sätter Allah förre allt annat i livet. Jag menar, i Cotonou blev det så vanligt för mig att säga Insha’Allah, Hamdulillah och Ameen. För om jag inte använde det i mina meningar, fanns det alltid nån bredvid som påminde mig eller fyllde i det åt mig. Det går inte att missa att Benin är ett mångreligiöst, praktiserande och andligt, medvetet land.

20160706_102109
Foto: Privat

Efter mina upplevelser kan jag inte undgå att undra om bristen av praktiserande muslimer i min krets påverkat min tro. Kan jag återskapa relationen till Allah utan inverkan av andra praktiserande? Å andra sidan undrar jag om en individs praktiserande styrs av gruppen? Måste jag inte själv ha övertygelsen och viljan att följa profeten Muhammed(frid vare över honom)? Ett av de svar jag kommit fram till är att jag i Sverige (tyvärr) lärt mig att inte behöva religionen. Jag har vuxit upp att bli en autonom varelse, med makten i mina händer. När mitt ursprung finns i att underkasta sig Gud. Jag har låtit mig påverkas av antireligionen i Sverige. Jag har sugits in i ett modernt, sekulariserat Sverige och är en produkt av det. Jag är vad många kallar ”lyckad integration”.

Jag är egentligen ett exempel på mellanförskapet, ett exempel på hur det är att leva i två världar och brottas med att kombinera dessa. Det är inte enkelt, men det är det liv jag tilldelats.

Jag är svensk-beninier. Med allt vad det innebär.

Relaterat:
Del 1 från min resa.
Del 2 från min resa.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Diskriminering på arbetsplatsen

Jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter kring diskriminering som svart man på arbetsmarknaden när man väl är inne i den.

Bilden är en illustration och personen på bilden har ingen koppling till texten. Bild: Pixabay
Bilden är en illustration och personen på bilden har ingen koppling till texten. Bild: Pixabay

– Ursäkta är det här ditt kontor? (Lund 2015)

Det var en äldre kvinna av asiatiskt ursprung som jag har sett vid flertalet tillfällen på just mitt kontorskomplex. Hon frågade mig om det var mitt kontor. För att komma in på alla olika komplex måste man ha magnetbricka, plus en kod. Om man glömmer den måste man bli insläppt av en receptionist. Därför kände jag sådant obehag och tyckte det var fruktansvärt obefogat. Samt att jag kände att hon frågade på grund av ren misstänksamhet.

– Ursäkta vilken del av Ideon Agora tillhör du? Vi har nämligen haft inbrott i ett utav våra kontor. Så jag vill bara se ifall du är behörig att vara här. De är många som inte borde vara här som är här. (Lund 2015)

Denna killen pratade till mig på engelska när han sa allt det här så redan där förminskade han mig fullständigt. Dessutom när jag kollade upp vem denna kille var, så visade det sig att han var från ett land i forna Jugoslavien. Jag tog det som att han uppfattade sig själv som mer ”svensk” än mig.

– Mannen varför kör du inte skjorta och sådant längre? (Lund 2015)

Detta sa en kille med icke-svensk bakgrund som också hade kontor på Ideon Agora fast för ett annat företag. Han berömde mig väldigt mycket för att jag alltid var välklädd med skjorta till exempel. Han menade på att han tyckte jag valt att sänka nivån med en mer avslappnad klädsel. Sen menade han på att man som ung rasifierad person i en sådan miljö inte kommer tas på allvar med lättsammare klädsel som en fin T-shirt.

– Du vet Collins, kollegor som är äldre brukar ibland peka på de utländska utbytesstudenterna eller akademikerna och säga titta där är de. (Lund 2015)

Detta berättade min handledare för mig, han pratade om identitet och arbetsmarknadens sätt att behandla människor annorlunda beroende på ursprung . Sedan berättade han om olika kulturer och sätt att prata om andra människor och i synnerhet hur äldre vita svenska välutbildade män många gånger pratade på ett förminskande sätt om akademiskt lagda människor i Sverige som rasifieras. De hade framförallt denna typen av förhållningssätt i Lund. För mig blev det samtidigt konstigt och svårt att förstå varför det var så i en stad som Lund. Sveriges mest ”välutbildade stad”.

Jag har sedan tjugoårsåldern varit på arbetsplatser som har varit dominerade av vita svenskar. Både män och kvinnor och jag har oftast varit den enda svarta personen. Det har varit otroligt mycket blickar, blickar av nyfikenhet och blickar av avsky.

Ung kille från DHL med rötter ifrån Kosovo:

– Hej! Jag måste få säga en sak till dig.

Jag:

– Absolut varsågod.

Killen från DHL:

– Jag är så otroligt glad att se dig jobba här. Jag ser bara etniska svenskar här, mycket män och kvinnor. Inte många invandrare och absolut inte många svarta killar. När jag ser dig blir jag mycket glad för du visar mig att ingenting är omöjligt. Någon gång skulle jag också vilja jobba här. (Ideon Agora, Augusti, Lund 2015)

När han sa de här orden visste jag inte om jag skulle skratta och bli glad eller börja gråta. Alla hans ord upplevde jag som trovärdiga, då han levererar post till de flesta olika arbetsplatserna i Skåneregionen. De orden han sa ekar fortfarande, än idag, ett år senare i mitt huvud. Samtidigt tyckte jag inte att det är konstigt att jag var där. Då jag har gått på dagis där, förskolan, grundskolan, gymnasiet och utbildat mig efter gymnasiet.

Bilden är en illustration och personen på bilden har ingen koppling till texten. Bild: Pixabay
Bilden är en illustration och personen på bilden har ingen koppling till texten. Bild: Pixabay

Jag har förstått många gånger att jag ses som ett hot. Med ren göteborgska med lite skånsk brytning idag. Gedigen utbildning och att vara i miljöer som normen inte säger att jag skall vara i är tufft att hantera. Speciellt när man pratar om det med sina chefer som nio av tio gånger är vita svenskar och sju av tio gånger är män. För min del, den senaste perioden, handledare som aldrig har varit tvungna att komma i kontakt med denna typ av fenomen.

Jag har en incident som än idag slår mig rätt så ofta i tanken.

Under 2015, mellan januari och februari månad hade jag praktik på svenska handbollsförbundet genom skolan. Tanken med praktiken var att göra en marknadsundersökning av svensk handboll på sociala medier. Svenska handbollsförbundet hade då sitt kontor vid Idrottens hus på Östermalm tillsammans med många andra förbund. En dag sitter jag på mitt kontor vid mitt eget skrivbord och det kommer in en städare. Städaren har en annan härkomst, möjligen från Mellanöstern. När han går in och skall tömma min papperskorg så blir han extremt chockad och kan liksom inte slita blicken från mig. Han såg så extremt chockad ut av att se mig där. Jag såg honom några gånger till. Vi sa bara hej till varandra, vi pratade aldrig med varandra.

Jag tycker ibland att det är extremt tufft att vara ensam och se annorlunda ut än normen. För jag upplevs hela tiden som främmande. Jag får ofta frågan hur jag har hamnat inom vissa områden, hur jag fått vissa positioner och hur folk reagerar på att jag är där. Ibland orkar jag inte snacka om det. Jag har förstått idag att jag är ansvarig för att förändra normen och att alltid gå till botten med diskriminering av oss svarta män och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tror att vi kommer att komma dit om kanske 15 år och då är jag extremt optimistisk. Jag vill gärna ha fel i det.

Jag har många gånger blivit behandlad bra men många gånger har jag blivit behandlad som skit och sedd som hela tiden annorlunda och främmande. Om och när jag väl får barn, önskar jag att de inte skall bli behandlade annorlunda eller ses som främlingar på arbetsmarknaden när de väl är inne och jag önskar och hoppas att svarta människor i Sverige finns som styrelsemedlemmar på Ericsson och VD:ar på andra stora svenska bolag.

Mbote na bino

Vila i Frid Muhammed Ali

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

 

Jag är mer än min funktionsnedsättning

Jag var inne och kollade på ett instagramkonto som heter Svart Kvinna och de har börjat med en ny kampanj som heter Svart Kvinna aktivist. Det innebär att varje månad kommer ett yrkesområde/en karriärskategori ta över kontot. Under varje månad kommer det vara fyra olika kvinnor som får dela med sig av sina erfarenheter som afrosvensk kvinna i Sverige. Den första kvinnan som gästpostade på kontot var en svart kvinna som kallar sig själv för funkis, vilket jag fattar det som är att hon har någon form av funktionsnedsättning. Hon delar med sig om hur det är att vara en svart kvinna med en funktionsnedsättning i dagens Sverige. Det fick mig att tänka efter hur lite jag själv har reflekterat över människor i hennes situation. Hur lätt det är att snöa in sig i sin egen situation och tro att det är den enda verklighet som finns. Jag fattar att det är kämpigt att vara en rasifierad person i dagens Sverige, jag fattar att det är ännu jobbigare att vara en rasifierad kvinna i dagens Sverige men där har mina tankegångar stannat. Det är ju nästan så jag skäms, att jag aldrig har reflekterat över hur det är att vara en svart funktionsnedsatt kvinna och allt vad det innebär.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag är därför väldigt tacksam att jag har fått möjligheten att prata med en kvinna som kan ge mig lite större insikt i just detta och förhoppningsvis lär jag mig mer och det är sedan mitt ansvar att skapa en större förståelse för något som för mig är främmande i dagsläget.

Idag sitter jag ner för att samtala med en ung afrosvensk kvinna med ett funktionshinder om hennes vardag i arbetslivet.

Vad arbetar du med?

Jag arbetstränar på en resursorganisation samt är delaktig i en daglig verksamhet. Jag spenderar 50% på resursorganisationen och 50% på den dagliga verksamheten, jag är alltså 100% sysselsatt vilket i praktiken blir som att jag har vilket heltidsjobb som helst. Jag har en mildare funktionsnedsättning vilket gör att jag behöver vara på en arbetsplats som kan anpassas efter mina behov och förmågor. Det här är inget som syns utåt och jag fungerar till hundra procent ute i samhället, jag behöver bara lite extra stöd i mitt arbete.

Min resa inom den här typ av arbete började för fem år sedan. Jag började arbetsträna 100% i en daglig verksamhet som riktar sig mot kvinnor med olika typer av funktionshinder som under en längre tid har stått utanför arbetsmarknaden. Det betyder alltså att vi var många kvinnor med helt olika bakgrunder och historier. Eftersom vi var så olika tyckte jag att vi representerade vårt samhälle på ett bra sätt. Det fanns ett tänk att ‘alla ska med’ vilket jag tyckte var bra. Dock så var jag den enda icke-vita på arbetsplatsen vilket gjorde att vår grupp på ett sätt kan anses ganska homogen. Jag hade inga problem med att vara den enda afrosvenska kvinnan på mitt arbete, tvärtemot så vet jag att mina arbetsgivare uppskattade att jag hade en annan bakgrund.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

I mitt arbete ingår det att åka ut på föreläsningar och hålla i seminarium som är riktade till vår målgrupp, då är det viktigt med representation. En representation som kan spegla hela vårt samhälle. Med det i åtanke var det självklart jättebra att jag som afrosvensk var en del av detta arbetet. Det jag ställde mig emot, och fortfarande ställer mig emot är att jag blev som någon slags representant för alla icke-vita i samhället. Jag upplever inte att de aktivt försökte hitta mer rasifierade kvinnor som kunde ge en större helhets bild av hur samhället ser ut idag. Det kändes lite som att de ”nöjde” sig med mig. Så länge jag var med i allt det publicerade materialet så såg vår organisation ut som en organisation som förespråkade mångfald när verkligheten inte riktigt såg ut så. Vår verksamhet publicerar en del böcker som handlar om vårt arbete, vi har en hemsida och går ofta ut med flyers och informationsblad och jag fick alltid posera modell, på precis varje publicerat material, oavsett om jag var villig eller inte. Jag tror absolut inte att mina arbetsgivare och handledare på något sätt medvetet försökte förminska mig eller kränka mig men för mig kändes det som att min färg var det enda dem såg ibland och att dem på något sätt utnyttjade mig för den på ett sätt som inte kändes okej. Jag antar att det är brist på kunskap från deras sida, en kunskap som kanske hade kunnat funnits där om de aktivt och helhjärtat hade ansträngt sig för att inkludera mer rasifierade personer i vår verksamhet och se vikten av att ha kvinnor från olika bakgrunder för mer än att det ska se bra ut på en bild.

Hur kan en dag se ut på jobbet för dig?

Jag skulle vilja berätta om en specifik händelse om det är okej?

Absolut!

På agendan den dagen är det en podcast som ska spelas in. Det var jag, en kollega och två personer från vår målgrupp som skulle medverka i podcasten. Jag vill inte berätta för mycket om vad poden handlar om men under ett tillfälle så pratade vi om i vilka forum man kan träffa nya människor på. Jag kan berätta för dig hur det samtalet lät för jag har spelat upp det här samtalet i mitt huvud ett antal gånger.

Jag: – Är det någon som internetdejtar?
Person 1: – Ja
Jag: – Vilka hemsidor går du in på?
Person 1: – Badoo
Person 2: – Badoo är inte bra, det är farligt.
Jag: – Varför är det farligt?
Person 2: – Det finns mördare och farliga människor.
Jag: – Hur vet man om någon är en mördare.
Person 2: – Dem är svarta.

Efter denna konversationen fortsatte vi till ett annan ämne. Jag var den enda icke-vita i rummet. Jag ansågs nog av hen som sa att man kan se att någon är mördare om man är svart vara just svart. Personen i fråga är som sagt en del av vår målgrupp och hade en allvarligare funktionsnedsättning, jag blev egentligen inte så sårad av det hen sa. Det som gjorde mig upprörd var att ingen annan reagerade på det som sades. Inte min handledare eller någon annan i rummet tog ens upp det med mig eller hen som sa det. Jag kände att det var inte endast mitt ansvar, bara för att jag är svart, att ta den diskussionen med hen, utan det är hela vår organisations, vilket betyder alla som jobbar där, ansvar och skyldighet att reagera när någon blir kränkt, oavsett om den personen som har utfört kränkningen gjorde det medvetet eller inte. Framförallt känner jag att mina kollegor borde ha haft min rygg och hjälpt mig ur en mycket obekväm situation.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Händelser som denna har jag stött på många gånger inom mitt arbete och jag känner bara att en verksamhet som vår, där det viktigaste av allt är att acceptera och framförallt inkludera alla människor oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionshinder m.m glömmer bort mig i det här. Jag upplever att det inte finns någon kunskap eller direkt intresse av att förstå mitt perspektiv. Ja, jag är en del av målgruppen och den sidan av mig respekterar de och har alltid mina behov när det kommer till min funktionsnedsättning i åtanke. Men när det kommer till mig som afrosvensk kvinna i dagens samhälle där det råder en stor vithetsnorm finns det noll förståelse. Det tycker jag är synd för det går lite emot hela värdegrunden som vår verksamhet lutar på.

Jag tror att i vissa grupper i samhället, till exempel funktionsnedsatta, sätts alla som är funktionsnedsatta i ett fack. Vi är alla en och samma och det är ”jättesynd” om oss. Det jag tror att man kan glömma är att vi alla är egna individer, vi är så mycket mer än vårt funktionshinder och att en sådan sak som vithetsnorm absolut existerar i våra ”kretsar” också, men det glöms bort och i sin tur glöms vi som är rasifierade i dessa grupper också bort. Det är jag trött på och det behöver ske en förändring.

Skulle du säga att er verksamhet är ett forum där alla är inkluderade och representerade oavsett kön, etnecitet, sexuell läggning, könsidentitet m.m.?

Det beror på hur man ser på det. Om du kom in på vårt kontor en dag skulle du nog uppleva att det var en väldig blandning av människor. Alla har olika sexuella läggningar, olika könsidentiteter och olika familjekonstellationer och alla är välkomna i den aspekten. Skulle du komma in på mitt kontor som en rasifierad person och titta på vår grupp ur det perspektivet skulle du tycka att vår grupp är en vit homogen grupp. Så jag svarar nej på den frågan, alla är inte inkluderade och representerade.

Vi på afropé vill tacka dig så mycket att du ville dela med dig av din vardag och dina tankar och vi önskar dig all lycka till i framtiden.

Tack så mycket. Det kändes bra att få ventilera lite. Jag vill bara tillägga att jag trivs jättebra på mitt jobb och arbetar med många fantastiska människor. Jag känner bara att det verkligen är dags, även för mitt forum, att vakna upp och våga diskutera ämnen som dessa, för det är så viktigt!

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

21-årig muslimsk afronorsk man knivhuggen i Norge

I Bærum, drygt tre mil från Oslo, överfölls och knivhöggs en 21 årig ung afronorsk man förra veckan. Brottsoffret vill inte gå ut med sitt namn, då han är rädd för både egen del och för sin familj. Brottsoffret lyckades själv ringa och påkalla hjälp. Ambulans hämtade upp den unga mannen som blev opererad på Ullevål sjukhus. Gärningsmannen ska ha frågat om brottsoffret minns vad som skedde i Paris och därefter kallat honom ”muslimjävel”.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Den utsatta unga mannen berättar för norska medier att han gick ut sent på natten för att gå till en bensinmack och handla mjölk och snus. Han tog en genväg och där stod en för honom okänd man, lutad mot ett träd. Brottsoffret gick emot mannen och frågade om allt var bra, men fick inget svar. Då började mannen komma emot honom och frågade om han var muslim. Brottsoffret ska ha svarat: ”ja”, varpå mannen tog tag i brottsoffrets jacka, knuffade ned honom på marken och höll fast honom med sitt ena knä och hand.

Därefter ska gärningsmannen ha dragit fram en smörkniv ur fickan. Han försökte sticka brottsoffret med kniven, men då den var för slö så gick den inte igenom jackan. Därefter tog mannen i med mer kraft och stack kniven i brottsoffret.

Därefter ska gärningsmannen ha frågat om han minns vad som skedde i Paris och även kallat honom ”muslimjävel”. Strax därpå har gärningsmannen sparkar till brottsoffrets mobil, mot honom och sagt att han själv måste ringa polisen och berätta om händelsen. Detta gjorde brottsoffret först när gärningsmannen avlägsnat sig från platsen.

Brottsoffret fördes till Ullevål sjukhus där han opererats och fått tillbringa flera dagar, men han uppges nu finnas i sitt hem.

Han uppger för flera norska medier att han är rädd för både sitt eget liv och sin familjs liv och säkerhet efter händelsen.

-Jag var helt säker på att jag skulle dö och jag väntade bara på att det skulle ske. Jag såg min familj framför mig och började att tänka på mitt liv, om jag kunde ha sårat någon eller gjort något dumt, uppger brottsoffret till Norska Dagbladet.

Uppgifter om misstänkt gärningsman saknas.

Källor: Norska Dagbladet, NRK och Budstikka

Fatou Touray

Afrosvenskt under Göteborgs Kulturkalas

Göteborgs Kulturkalas startar imorgon, tisdag. Festligt, matigt, magiskt och sammanlänkande. Göteborgare vet hur man njuter och tillresta brukar fall in i ledet utan problem. Sex dagar av nöje som ger oss en stad som inte kommer sova. Kalaset inleds med ett brandtal av demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke och givetvis känns det extra kul för oss vars hjärtan slår för den afrosvenska gemenskapen att vi har en kulturminister med afrosvenskt påbrå.

Årets Kulturkalas i Göteborg startar imorgon, tisdag. Som vanligt kommer göteborgarna med tillresande gäster att bjudas på massor av kalasande i dagarna sex. Det är mat, sång, dans, teater, pyssel, utställningar, försäljning, föreställningar, paneldiskussioner och allt möjligt en kan tänka sig.

Invigningen hålls på Götaplatsen och klockan 21.15 håller kulturminister Alice Bah Kuhnke ett brandtal för kulturen. Bah Kuhnke är en av flera afrosvenskar som deltar under årets Kulturkalas och vi ser representation inom flera områden under veckan.

På musiksidan får vi möjlighet att lyssna till en rad kända artister. Timbuktu, som på tisdag kväll (21.30) gästar kalaset tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Damn! i en popicalkonsert på Götaplatsen. På samma scen uppträder sedan Seinabo Seyonsdag kväll (20.00). Seinabo Sey har tagit musiksverige till en ny nivå. Allt hennes röst rör vid just nu blir som guld och sammet. Musiken är egen, ingen annan låter som hon gör, men nog får man kalla den modern pop.

Folkhav under Göteborgs Kulturkalas - Foto: Pressbild/Göteborgs Kulturkalas
Folkhav under Göteborgs Kulturkalas – Foto: Pressbild/Göteborgs Kulturkalas

Tidigare under onsdagskvällen (18-19), också på Götaplatsen, presenterar Alexandra Pascalidou en produktion av Vara Konserthus i samarbete med musikern Andreas Unge. Unge har hämtat inspiration i olika taxibilar runt om i Sverige där han prata med chaufförerna och bett de berätta om de från sina hemländer känner till någon stor känd sångare eller musiker som flyttat till Sverige och här inte är känd. Fem av dessa artister han lärt känna får vi träffa under produktionen Best of Sweden. Här finns bland andra eritreanen Osman Abdulrahim och egyptiern Ramy Essam.

fredagkvällen (18-20.00) utgör välkända afrosvenska akter en del av det gäng som tillsammans med konfrencier Ametist kommer att dra igång publiken vid Götaplatsen, under programmet ”Kulturkalaset älskar hiphop”. Vi ser bland andra Gee Dixon, Bamma B och Kumba.

Har man njutit klart av hiphopyran uppe på Götaplatsen kan det vara läge att skynda sig över till Liseberg för att lyssna till skönsjungande Anna Sise, som klockan 20.00 tolkar några av Billie Holidays mest älskade sånger. Lisbergsorkestern finns med på scen.

Sent på fredagskvällen (21.30) kan vi lyssna till afromusik genom storslaget gospelframträdande av Tensta Gospel Choir, som har lovat att ta med publiken rakt in i Harlems gospelhjärta. Gästartister under kvällen är Kristin Amparo och Sabina Ddumba.

Lördag (19.45) bjuder dancehall/reggaeartisten Etzia på musik från bland annat senaste EP:n ”Chapter Done”. Etzia är välkänd i dancehallkretsar och kallar sitt nya musikstuk för traphall. Etzia uppträden på Kungstorget.

Lamine Cissokho, Edo Bumba, Clement Dicksson m fl under African Market Place 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Lamine Cissokho, Edo Bumba, Clement Dicksson m fl under African Market Place 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Söndagen ger oss ett samarbete mellan tre huvudaktörer som hunnit bli ganska välkända i afrosvenska Göteborgskretsen, African Market Place, World Music Culture Club och Planeta Jamscen. På Kungstorget hittar vi detta samarbete från 12.00 till 18.00. Det blir kulturell kärlek med musik, show, workshop, konst, hantverk och mycket mer, inspirerat från en rad afrikanska länder. Ni ser bland andra Edo Bumba, Lamine Cissokho, Dembo theRootsman, AfroTwinZ, Clement Dicksson, Jerry Aubynn-Obeng med flera. Läs mer här.

Vill man se dans av stuket dancehall, breakdance och experimental så kan Bältespännarparken vara läge att boka in onsdagen, 13.00-23.00. Under hela dagen fylls parken med internationella, nationella och lokala tävlingsdansare, domare och publik med alla sorters olika bakgrund. Gbg City Jam bjuder på olika dansstilar, DJ:s och liveband. Missa inte detta om dans ligger dig varmt om hjärtat.

Blir du hungrig och befinner dig vid Kungstorget så hittar du mat från Resto Pili Pili. Helt klart värt ett besök om västafrikansk mat är något du uppskattar, eller kanske inte har testat ännu.

Gillar du konst, kultur och estetik bör du inte missa Stadsbiblioteket och deras samarbete med Kalebassi och den senegalesiske konstnären Mor Faye. Mor Faye kommer finnas med sina målningar på Stadsbiblioteket under hela Kulturkalaset. På plats finns också musikern och sångaren Mamadou Sene. På lördagen, 15.00-17.00, håller Mor Faye också i en workshop (åldersgräns 4 år) med tema migration och på söndagen, 16.00-17.00, kommer det hållas rundabordssamtal med fokus på båtmigrationen i Medelhavet.

En annan plats värd att besöka under kalaset är Världskulturmuseet. Här finns utställningar som berör allt från nutida händelser och frågor, till historiska världshändelser. Där syns en unik arkitektur och museet ligger beläget vid Korsvägen, centralt i Göteborg. Under kalaset finns tre utställningar att besöka och i kalasprogrammet står att läsa om dessa:

Playground – En lekfull utställning om normer och rätten att vara sig själv. Här ställs du inför stora och viktiga frågor: Vad är normer? Är de bra, dåliga eller både och? Vem gör dem och kan du skapa egna? Genom vardagsföremål möter du världen. Föremål från Vietnam och Sverige insamlade nu och då berättar historier om fördomar, genus och kärlek.

Jordlingar – en gränslös fantasivärld för hela familjen. Gör din egen musik, bygg städer, lyssna på människoljud, mys och utforska människornas saker. Välkommen liten som stor.

Wiphala – Det här är berättelsen om en tusen år gammal flagga, en Wiphala, och om hur symboler kan stärka identiteter, men också skapa konflikter.

 

Detta och mycket, mycket mer bjuder årets kalas oss på. För de yngre finns Trädgårdsföreningen som har aktuella program hela dagarna med allt från teater, pyssel, ljud och lära-känna-lek, till prova-på-dans för olika åldrar. För mer information om kalaset, besök Göteborgs Kulturkalas hemsida.

Hoppas vi ses i vimlet!

webmail.binero.se
Pressbild

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Afrosvensk man slagen och nedbrottad av ordningsvakter i Göteborg

På torsdagseftermiddagen utanför Skatteverket i centrala Göteborg attackeras en man, enligt vittnen till synes oprovocerat, av ett stort antal vakter. Mannen får ta emot batongslag och blir på ett mycket aggressivt sätt fasthållen och nedbrottad till marken. På ett videoklipp med ljudupptagning som delats flitigt på Facebook hör man hur en av vakterna skriker ”Håll käften!” till mannens flickvän som tydligt försöker påpeka för dem att hennes pojkvän inte gjort något fel.

Foto: privat skärmdump
Foto: privat skärmdump

Det filmklipp som under gårdagskvällen spridits i sociala medier visar tydligt hur först en och sedan flera ordningsvakter ger sig på mannen ifråga och både med batong och kraftigt våld försöker slå och brotta ner mannen till marken. Att döma av filmen ser mannen ut att försöka hålla sig på fötter och försvara sig mot ordningsvakternas aggressiva attack. Men något våldsamt motstånd från mannen ifråga går inte se.

Någon form av diskussion mellan en ordningsvakt och mannen ska enligt vittnen ha pågått inne på Skatteverkets kontor i anslutning till händelsen.

En person som fanns på plats vid Skatteverket vittnar om att mannen som attackerades kommer ut från Skatteverket och är i färd med att lämna platsen tillsammans med sin flickvän när ordningsvakten som befunnit sig inne på Skattekontoret, till synes helt oprovocerat plötsligt börjar hetsa och konfrontera mannen på ett väldigt attackerande sätt. Mannen säger då vid ett par tillfällen att han inte vill ha några problem och försöker gå därifrån, varpå ordningsvakten fortsätter att agera konfrontativt.

Ett vittne, som också filmade händelsen skriver på Facebook;

Vakten gick efter honom o började käfta mot honom. Men killen sa till vakten, ”- jag vill inte ha problem” och fortsatte gå med sin tjej mot bilen. Vakten fick ingen respons och började knuffa honom. Så började det.

När Afropé når mannens flickvän sent på torsdagskvällen säger hon;
– jag tycker det är bra att detta uppmärksammas och att man får se sanningen.

Flera vittnen protesterar mot ingripandet

På två olika filmupptagningar av händelsen kan Afropé tydligt höra hur mannen och flera vittnen säger att mannen i fråga inte gjort något. När ordningsvakten säger att mannen hotat att döda honom, protesterar flera vittnen, inklusive mannens flickvän.

Foto: Privat skärmpdump
Foto: Privat skärmpdump

Konfrontationen utanför Skatteverket börjar med en ordningsvakt och mannen i fråga, men på några sekunder är ytterligare två ordningsvakter på plats. Fler och fler ordningsvakter kommer springande till platsen och mot slutet på ett av de filmklipp som Afropé tagit del av ses upp mot åtta ordningsvakter på olika sätt inblandade i situationen, där fyra av dem håller mannen nedtryckt på marken medan han skriker att de skadar honom och att han inte kan andas.

Till GT säger Ronny Fredriksson, pressansvarig vid Securitas Sverige;
– En gripandesituation är aldrig snygg. Den kan gå till på ett rätt eller fel sätt, men det ser aldrig trevligt ut. Och det kan man väl tycka när man ser den här också – därför kommer vi att titta på det här fallet lite grundligare.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Villkorlig dom och samhällstjänst för misshandel av elevassistent i Göteborg

Nästan ett år efter händelsens inträffande på Sjumilaskolan i Göteborg, döms en gärningsman i tidiga 20-årsåldern för misshandel. Straffvärdet för gärningen är fängelse i två månader, men då ingen risk för fortsatt brottslighet ansetts föreligga blev straffpåföljden villkorlig dom tillsammans med samhällstjänst om 75 timmar.

Göteborgs Tingsrätt - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Göteborgs Tingsrätt – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Göteborgs Tingsrätt anser det styrkt att den nu dömde gärningsmannen tillsammans med sin bror har sökt upp målsägande på dennes arbetsplats, Sjumilaskolan på Hisingen, för att konfrontera vederbörande, vilket i sin tur slutat med misshandel där den nu dömde först utdelat ett knytnävsslag mot målsägande, varpå tumult utbrutit och vittnen fått ingripa och även lyfta bort den dömde från målsägande då de båda hamnat i en hög på marken. Samtidigt som den dömde lyfts bort från målsägande måttar denne en spark mot målsägandes huvud.

I utredningen framkommer också vittnesmål och rättsintyg som bevisning för att den åtalade varit väl medveten om målsägandes särskilt känsliga hälsotillstånd till följd av en kronisk sjukdom och att denne vid händelsens inträffande nyligen kommit ut på permission från en längre sjukhusvistelse.

Den dömde gärningsmannen döms att betala skadestånd för misshandel av normalgraden, samt sveda och värk för motsvarande fyra veckors sjukhusvistelse.

Utdrag ur Tingsrättsdomen;

”Av A (målsägande) åberopad utredning om hans hälsotillstånd framgår att han är känsligare för fysisk påverkan än människor i allmänhet. Med beaktande av de skador som framgår av rättsintyget och att B (den åtalade) inte har varit ovetande om A:s sjukdomstillstånd, anser tingsrätten att begärd ersättning för sveda och värk är skälig och ska betalas av B.”

Under huvudförhandling har ett huvudvittne olyckligt befunnit sig i salen under förhör med övriga inblandade i målet och dennes vittnesmål har därför inte tagits i beaktande annat än vad gäller vittnets egen försäkran om att hen var den som lyfte bort den dömde gärningsmannen från målsäganden.

Skadorna som målsägande ådrog sig var i form av smärta, blodvite, rodnad och svullnader. Den dömde åläggs också att betala föreskriven avgift om 500 kronor till Brottsofferfonden då brottet är av art som har fängelse i straffskalan.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh