Jag var inne och kollade på ett instagramkonto som heter Svart Kvinna och de har börjat med en ny kampanj som heter Svart Kvinna aktivist. Det innebär att varje månad kommer ett yrkesområde/en karriärskategori ta över kontot. Under varje månad kommer det vara fyra olika kvinnor som får dela med sig av sina erfarenheter som afrosvensk kvinna i Sverige. Den första kvinnan som gästpostade på kontot var en svart kvinna som kallar sig själv för funkis, vilket jag fattar det som är att hon har någon form av funktionsnedsättning. Hon delar med sig om hur det är att vara en svart kvinna med en funktionsnedsättning i dagens Sverige. Det fick mig att tänka efter hur lite jag själv har reflekterat över människor i hennes situation. Hur lätt det är att snöa in sig i sin egen situation och tro att det är den enda verklighet som finns. Jag fattar att det är kämpigt att vara en rasifierad person i dagens Sverige, jag fattar att det är ännu jobbigare att vara en rasifierad kvinna i dagens Sverige men där har mina tankegångar stannat. Det är ju nästan så jag skäms, att jag aldrig har reflekterat över hur det är att vara en svart funktionsnedsatt kvinna och allt vad det innebär.

Jag är därför väldigt tacksam att jag har fått möjligheten att prata med en kvinna som kan ge mig lite större insikt i just detta och förhoppningsvis lär jag mig mer och det är sedan mitt ansvar att skapa en större förståelse för något som för mig är främmande i dagsläget.

Idag sitter jag ner för att samtala med en ung afrosvensk kvinna med ett funktionshinder om hennes vardag i arbetslivet.

Vad arbetar du med?

Jag arbetstränar på en resursorganisation samt är delaktig i en daglig verksamhet. Jag spenderar 50% på resursorganisationen och 50% på den dagliga verksamheten, jag är alltså 100% sysselsatt vilket i praktiken blir som att jag har vilket heltidsjobb som helst. Jag har en mildare funktionsnedsättning vilket gör att jag behöver vara på en arbetsplats som kan anpassas efter mina behov och förmågor. Det här är inget som syns utåt och jag fungerar till hundra procent ute i samhället, jag behöver bara lite extra stöd i mitt arbete.

Min resa inom den här typ av arbete började för fem år sedan. Jag började arbetsträna 100% i en daglig verksamhet som riktar sig mot kvinnor med olika typer av funktionshinder som under en längre tid har stått utanför arbetsmarknaden. Det betyder alltså att vi var många kvinnor med helt olika bakgrunder och historier. Eftersom vi var så olika tyckte jag att vi representerade vårt samhälle på ett bra sätt. Det fanns ett tänk att ‘alla ska med’ vilket jag tyckte var bra. Dock så var jag den enda icke-vita på arbetsplatsen vilket gjorde att vår grupp på ett sätt kan anses ganska homogen. Jag hade inga problem med att vara den enda afrosvenska kvinnan på mitt arbete, tvärtemot så vet jag att mina arbetsgivare uppskattade att jag hade en annan bakgrund.

I mitt arbete ingår det att åka ut på föreläsningar och hålla i seminarium som är riktade till vår målgrupp, då är det viktigt med representation. En representation som kan spegla hela vårt samhälle. Med det i åtanke var det självklart jättebra att jag som afrosvensk var en del av detta arbetet. Det jag ställde mig emot, och fortfarande ställer mig emot är att jag blev som någon slags representant för alla icke-vita i samhället. Jag upplever inte att de aktivt försökte hitta mer rasifierade kvinnor som kunde ge en större helhets bild av hur samhället ser ut idag. Det kändes lite som att de ”nöjde” sig med mig. Så länge jag var med i allt det publicerade materialet så såg vår organisation ut som en organisation som förespråkade mångfald när verkligheten inte riktigt såg ut så. Vår verksamhet publicerar en del böcker som handlar om vårt arbete, vi har en hemsida och går ofta ut med flyers och informationsblad och jag fick alltid posera modell, på precis varje publicerat material, oavsett om jag var villig eller inte. Jag tror absolut inte att mina arbetsgivare och handledare på något sätt medvetet försökte förminska mig eller kränka mig men för mig kändes det som att min färg var det enda dem såg ibland och att dem på något sätt utnyttjade mig för den på ett sätt som inte kändes okej. Jag antar att det är brist på kunskap från deras sida, en kunskap som kanske hade kunnat funnits där om de aktivt och helhjärtat hade ansträngt sig för att inkludera mer rasifierade personer i vår verksamhet och se vikten av att ha kvinnor från olika bakgrunder för mer än att det ska se bra ut på en bild.

Hur kan en dag se ut på jobbet för dig?

Jag skulle vilja berätta om en specifik händelse om det är okej?

Absolut!

På agendan den dagen är det en podcast som ska spelas in. Det var jag, en kollega och två personer från vår målgrupp som skulle medverka i podcasten. Jag vill inte berätta för mycket om vad poden handlar om men under ett tillfälle så pratade vi om i vilka forum man kan träffa nya människor på. Jag kan berätta för dig hur det samtalet lät för jag har spelat upp det här samtalet i mitt huvud ett antal gånger.

Jag: – Är det någon som internetdejtar?
Person 1: – Ja
Jag: – Vilka hemsidor går du in på?
Person 1: – Badoo
Person 2: – Badoo är inte bra, det är farligt.
Jag: – Varför är det farligt?
Person 2: – Det finns mördare och farliga människor.
Jag: – Hur vet man om någon är en mördare.
Person 2: – Dem är svarta.

Efter denna konversationen fortsatte vi till ett annan ämne. Jag var den enda icke-vita i rummet. Jag ansågs nog av hen som sa att man kan se att någon är mördare om man är svart vara just svart. Personen i fråga är som sagt en del av vår målgrupp och hade en allvarligare funktionsnedsättning, jag blev egentligen inte så sårad av det hen sa. Det som gjorde mig upprörd var att ingen annan reagerade på det som sades. Inte min handledare eller någon annan i rummet tog ens upp det med mig eller hen som sa det. Jag kände att det var inte endast mitt ansvar, bara för att jag är svart, att ta den diskussionen med hen, utan det är hela vår organisations, vilket betyder alla som jobbar där, ansvar och skyldighet att reagera när någon blir kränkt, oavsett om den personen som har utfört kränkningen gjorde det medvetet eller inte. Framförallt känner jag att mina kollegor borde ha haft min rygg och hjälpt mig ur en mycket obekväm situation.

Händelser som denna har jag stött på många gånger inom mitt arbete och jag känner bara att en verksamhet som vår, där det viktigaste av allt är att acceptera och framförallt inkludera alla människor oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionshinder m.m glömmer bort mig i det här. Jag upplever att det inte finns någon kunskap eller direkt intresse av att förstå mitt perspektiv. Ja, jag är en del av målgruppen och den sidan av mig respekterar de och har alltid mina behov när det kommer till min funktionsnedsättning i åtanke. Men när det kommer till mig som afrosvensk kvinna i dagens samhälle där det råder en stor vithetsnorm finns det noll förståelse. Det tycker jag är synd för det går lite emot hela värdegrunden som vår verksamhet lutar på.

Jag tror att i vissa grupper i samhället, till exempel funktionsnedsatta, sätts alla som är funktionsnedsatta i ett fack. Vi är alla en och samma och det är ”jättesynd” om oss. Det jag tror att man kan glömma är att vi alla är egna individer, vi är så mycket mer än vårt funktionshinder och att en sådan sak som vithetsnorm absolut existerar i våra ”kretsar” också, men det glöms bort och i sin tur glöms vi som är rasifierade i dessa grupper också bort. Det är jag trött på och det behöver ske en förändring.

Skulle du säga att er verksamhet är ett forum där alla är inkluderade och representerade oavsett kön, etnecitet, sexuell läggning, könsidentitet m.m.?

Det beror på hur man ser på det. Om du kom in på vårt kontor en dag skulle du nog uppleva att det var en väldig blandning av människor. Alla har olika sexuella läggningar, olika könsidentiteter och olika familjekonstellationer och alla är välkomna i den aspekten. Skulle du komma in på mitt kontor som en rasifierad person och titta på vår grupp ur det perspektivet skulle du tycka att vår grupp är en vit homogen grupp. Så jag svarar nej på den frågan, alla är inte inkluderade och representerade.

Vi på afropé vill tacka dig så mycket att du ville dela med dig av din vardag och dina tankar och vi önskar dig all lycka till i framtiden.

Tack så mycket. Det kändes bra att få ventilera lite. Jag vill bara tillägga att jag trivs jättebra på mitt jobb och arbetar med många fantastiska människor. Jag känner bara att det verkligen är dags, även för mitt forum, att vakna upp och våga diskutera ämnen som dessa, för det är så viktigt!