Etikettarkiv: afrosvenskar

Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

ARBETSTILLFÄLLE STOCKHOLM: Vidga Normen söker en operativ och strategisk processledare

Fint jobbtillfälle för dig som vill vara med att skapa en inkluderande arbetsmarknad för afrosvenskar med akademisk utbildning i Stockholm. Känner du att detta är du eller kanske någon du känner så läs vidare eller lämna informationen vidare till den du tror kan passa för tjänsten. Viktigt att den som söker tjänsten har kunskap om afrofobi och begränsande normer.

Annonsen i sin helhet hittar du här, där det bland annat står att läsa följande om Vidga Normen:

Vidga Normen är ett öppet nätverk av organisationer inom offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle som primärt arbetar för en inkluderande arbetsmarknad i Stockholm för gruppen afrosvenskar med akademisk utbildning. Visionen är att Stockholm ska bli en attraktiv och inkluderande region som tillvaratar afrosvenskars akademiska kompetens. Initiativet har tagits mot bakgrund av att FN:s generalförsamling har utropat åren 2015 till och med 2024 till decenniet för människor av afrikanskt ursprung i erkännande av att människor med bakgrund i Afrika fortfarande diskrimineras och exkluderas världen över samt Afrofobirapporten som bekräftar FN:s bild även i Sverige.

Missa inte att söka tjänsten om du känner att du stämmer in på det som efterfrågas. Sista dag för ansökan är 27 januari 2017.

Skärmavbild, Länsstyrelsen i Stockholm ”Jobba hos oss”

Mångfald vid universiteten behövs

Det här med att känna sig som hemma i universitetsmiljön kan vara lite olika för alla. En del tar studenten nu till sommaren och har redan fått välja vilket program och vilka kurser de vill studera till hösten eller om de inte vill plugga alls. Universitet kan även vara skrämmande då det är något nytt, det kan vara själva studierna som skrämmer, om det är svårt eller inte eller hur mycket fritid som finns mellan föreläsningar och pluggandet. Medan en del kanske är rädda för att inte känna sig som hemma på grund av att personen inte har en akademisk bakgrund, att föräldrarna inte har studerat vid universitetet innan. Jag uppfattar att det finns en typ av hierarki i universitetsvärlden.

Universitetsbiblioteket i Uppsala, Karolina Redeviva Foto: Fatou Touray, Afropé
Universitetsbiblioteket i Uppsala, Karolina Redeviva Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag själv som har studerat vid universitetet sedan 2012 känner mig fortfarande inte helt hemma i universitetsmiljön. Jag minns en vinterdag när jag satt på bussen mot Flogsta i Uppsala för att åka hem på middag hos en kompis. Jag såg studenterna på bussen och längtade till universitetslivet och såg fram emot att ta studenten för att jag hade en bild av hur det kommer att vara. En del som jag pluggar med eller har pluggat med har föräldrar med en lång akademisk bakgrund. Men det mesta kanske inte ligger på själva individen, det hänger även på universitetsmiljön huruvida man känner sig som hemma eller inte. Jag och mina kompisar brukar prata om just universitetsmiljön och vilken påverkan den har när en själv inte kommer från en akademisk familj. Jag som har studerat både i Stockholm och vid Uppsala universitet kan själv lägga märke till hur universitetsmiljön har en typ av påverkan.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Att se flera personer från minoriteter studera, som är professorer, forskare eller lärare ger en större drivkraft att studera. Personer på universitet har en stor påverkan på själva studenten, vilket jag tror att många inte är medvetna om. Därför är det viktigt att det finns afrosvenskar som är lärare, professorer för att studenter med en annan bakgrund ska känna sig mer hemma. Det handlar om att ändra på universitetsmiljön för att få flera personer att känna sig välkomna. Om en person inte kommer från en familj som har en akademisk bakgrund kan det kanske kännas svårt att få en typ av motivation. Och då är det viktigt att det finns afrosvenskar vid universitet för att studenterna får en förebild och bli inspirerade att gå vidare till högre studier.

Men det stora som påverkar mig är att jag inte kommer från en stor akademisk familj där examensbevis hänger på väggen i vardagsrummet i guldram och en släkting som känner föreläsare eller forskare. Jag menar inte att det är så för alla som kommer från en akademisk familj, det är bara bildligt talat. Mångfalden vid ett universitet är viktig för att flera ska känna sig som hemma och även våga studera vid universitetet. Men det är svårt att bryta mot det gamla som fortfarande lever kvar och satsa på framtiden när framtiden ändå knackar på dörren.

Nadia Chache
Nadia Chache

Mitt hopp tändes med queen Seinabo Sey och 130 svarta flickor och kvinnor på Grammisgalan

Jag följde livesändningen av Grammisgalan. I min planering ingick att hålla koll på vinnarna, de afrosvenskarna vinnarna, och att sedan skriva några rader om hela galan. Jag satt och gladde mig åt Sabina Ddumbas vinst för ”Årets Nykomling”, Erik Lundins båda vinster för ”Årets Hiphop/Soul” och ”Årets Textförfattare” och Seinabo Seys vinst för ”Årets Pop”.

Men så grusas plötsligt min planering för denna text totalt. Jag sitter här med rysningar över hela kroppen, ja in i hörselgångarna. Öronhåren står rakt ut. Jag lovar och svär. Tårarna bara rinner… och allt är Seinabo Seys fel.

Seinabo Sey, denna afrosvenska drottning, gjorde det. Hon gav oss alla svarta, framförallt oss kvinnor, men faktiskt alla svarta, den där gåvan vi väntat på så länge. Jag vet att jag har väntat på den i snart 36 långa år. Plötsligt står hon där på scenen till inledningstonerna av hennes låt ”Hard Time” och som vanligt när jag hör denna souldivas röst – ja vi får kalla henne popdiva också efter dagens Grammisutmärkelse för ”Årets Pop” – så kommer knottrorna på kroppen och välbehaget infinner sig. Det är då det händer…

In på scen kommer en rad, nej flera rader, av afrosvenska drottningar som ställer upp sig i led över scenen – ‘in formation’ (det är svårt att inte dra parallellen, även om jag nu vet att Seinabo hade planerat detta innan Beyoncé gjorde sitt framträdande på Superbowl). Dessa drottningar tar över hela scenen, hela Grammis 2016, de är nedanför scenen, de är på ett podium ute i publiken. De står där, stolta, vackra, rakryggade och helt stilla. Helt tysta. Med bara sin närvaro omfamnar de Seinabo och hennes ord flödar ut över publikhavet och rakt igenom min datorskärm. Det är kärlek, det är smärta, det är ärligt, det är viktigt och framförallt är det mäktigt bortom allt. När de allihop tar varandras händer, då kommer tårarna. Jag gråter. Jag lovar att jag hörde mina hjärtslag, samtidigt som jag tror att jag höll andan säkert hälften av framförandet.

Jag undrar fortfarande om jag just bevittnat detta?

Såg jag just över hundra stolta, svarta svenska kvinnor, stå på en scen i musik-Sveriges regi och visa hela Sverige vad vi just nu mer än någonsin behöver se? Ja, jag gjorde ju det.

Tack till er alla 130 vackra flickor och kvinnor.
Tack för att ni ikväll var just de ni var och gjorde just det ni gjorde.
Idag känner jag hopp om att mina barn kommer att få växa upp i en tid där de på riktigt har förebilder som representerar just dem. Att mina barn får lov att ta plats.

Seinabo Sey, du är en drottning.
I salute you!

Seinabo Sey – ”Hard Time” (live på Grammisgalan 2016)

http://www.svt.se/videoplayer-embed/6729639

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi

Rapporten är en sammanfattning som innehåller resultaten från den arbetsgrupp bestående av experter på människor av afrikansk härkomst, som var på besök i Sverige den 1-5 December 2014. Den presenterar den rättsliga, institutionella och politiska ramen, samt de åtgärder som vidtagits för att förhindra afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och skydda de mänskliga rättigheterna för människor av afrikansk härkomst i Sverige, vilket understryker en positiv utveckling och vissa brister i genomförandet, vilka måste åtgärdas. Rapporten beskriver situationen och belyser bästa praxis och de viktigaste utmaningar som identifierats, och innehåller även konkreta rekommendationer.

På inbjudan av den svenska regeringen kom en arbetsgrupp av experter på ”människor av afrikansk härkomst” att besöka Sverige, den 1-5 December 2014. Medlemmarna i delegationen var experterna Mireille Fanon Mendes-France, Verene Shepherd och Sabelo Gumedze.

Besöket bestod av möten med både myndighetspersoner och olika insatta organisationer

Bild taget på skylt på förvaret i Märsta Foto: Fatou Darboe
Afrosvenskarnas förbund Foto: Fatou Darboe

Arbetsgruppen träffade företrädare för flera ministerier och kontor, däribland kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke, samt representanter från Utrikesministeriet, Arbetsmarknadsdepartementet, Justitiedepartementet, den svenska Åklagarmyndigheten, det svenska nationella Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ministeriet för utbildning och forskning och Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsgruppen träffade även samhällen med en stor population av människor av afrikansk härkomst som bor i förorterna, advokater, akademiker och icke-statliga organisationer. Under sitt besök, hann experterna besöka Stockholm, Malmö och Lund. Experterna besökte också Migrationsverket och Migrationsverkets förvar i Märsta och åkte på en mycket pedagogisk guidning av minnesplatser i Stockholm ”i slaveriets fotspår” som organiseras av Afrosvenskarna.

Hur lagen mot diskriminering i Sverige är uppbyggd

Den huvudsakliga inhemska lagstiftning som finns mot rasdiskriminering är den nya diskrimineringslagen (Svensk författningssamling 2008: 567), som trädde i kraft den 1 januari 2009. Den nya lagen ersatte tidigare lagar mot diskriminering. Den förbjuder diskriminering som har samband med bland annat etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Etnicitet definieras inom ramen för lagen som ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annan liknande omständighet”. Etniskt ursprung innebär att människor delar ett sociokulturellt arv, bland annat historia och ett gemensamt ursprung, språk och religion.

Regeringen informerade experterna om att ordet ”ras” inte används i lagen eftersom lagen förutsätter att alla människor tillhör den mänskliga rasen. De underströk att denna förändring inte innebär att skyddet mot diskriminering på grund av ”ras” försvagas. Istället använder man definitionen ”färg” och ”andra liknande aspekter”. De förklarade att om diskriminering sker med hänvisning till en persons ”ras” eller någon annan nedsättande beteckning hänvisat till personer med utländsk bakgrund, faller det inom området vad som menas med ”annan liknande omständighet”. Dessutom finns det fortfarande regler där termen används, till exempel när det gäller finansiering av åtgärder för att bekämpa rasism, etc.

Sveriges borttagande av ”rasbegreppet” som en social konstruktion ger oklarheter

Arbetsgruppen är medveten om att ta bort begreppet ”ras” inte eliminerar rasism på grund av rasdiskriminering. Snarare kan det vara ett sätt att ignorera, minimera eller dölja verkligheten i och med att begreppet ”ras” i rasism tas bort, genom vad en del av den svenska befolkningen står inför. Afrosvenskar tillhör många olika etniska grupper, men kan fortfarande bli föremål för rasdiskriminering som en grupp. ”Ras” får inte vara en biologiskt meningsfull kategori, men det är fortfarande en socialt framträdande kategori. Och lagstiftningen mot diskriminering, och i förlängningen politiken måste kunna ta itu med denna verklighet i otvetydiga ordalag.

Regeringens oro för afrofobi

Sveriges Riksdag Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen träffade kultur- och demokratiministern och andra regeringsföreträdare, som informerade experterna om regeringens oro och planer på att ta itu med rasism och afrofobi i Sverige.

På kommunal nivå i Malmö, introducerades arbetsgruppen till en strategisk plan för antidiskriminering, en studie för att genomföra rekommendationerna i Afrofobirapporten och en översyn av läroböcker för att kartlägga och korrigera vid behov, förvrängningar av Sveriges historia och sin roll under den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism.

Lågt förtroende bland afrosvenskar för antidiskrimineringsbyråer

Antidiskrimineringsbyråer tycks endast ha minimalt med fokus på diskriminering på grund av ras och får endast ett fåtal fall; avsaknaden av afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter på antidiskrimineringsbyråerna, bidrar därför till en låg grad av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Det har även påpekats för arbetsgruppen att den svenska Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUFC) inte tilldelas ”operativa” bidrag till icke-statliga organisationer som är avsedda att bekämpa rasism, utan endast projektbidrag. Detta tycks lägga en onödig börda på de enskilda organisationer som är kärnan i kampen mot rasdiskriminering i Sverige.

Första steget är instrumentet ”ras” för att komma till rätta med afrofobi och rasdiskriminering

Det är grundläggande, om staten verkligen avser att ta itu med rasism – och särskilt afrofobi och rasdiskriminering – att historisera den transatlantiska handeln i fångade afrikaner och förslavning samt att sekvensera från andra former av rasism som kommer efter det, som brott mot mänskligheten. ”Ras” som ett sätt att kategorisera människor är det första steget i institutionaliseringen av ”ras” som statligt instrument.

Den svenska självuppfattningen

Foto: Fatou Darboe, Afropé

Det fortsätter att vara en allmänt svensk självuppfattning att vara ett tolerant och humant samhälle, vilket gör det svårt att acceptera att det kan finnas strukturell och institutionell rasism av människor med afrikanskt ursprung. Policyn att ignorera ”ras” skapar en lucka i förståelsen av problemet och bevarar status quo av rasojämlikhet.

Arbetsgruppen är optimistisk om att det civila samhällets organisationer – tillsammans med det drabbade samhället av afrosvenskar och afrikaner eller afrikanska migranter utan permanent uppehållstillstånd – gör framsteg i utvecklingen av nödvändig kunskapsbas om afrofobi och gör rekommendationer för att ändra beteenden och strukturell diskriminering i Sverige. Det finns en växande medvetenhet om problemet med afrofobi och regeringen har planer på att sätta ett särskilt fokus på denna fråga, vilket stimuleras av det civila samhällets krav på att ta itu med det. Förhoppningen är att detta arbetsområde kommer att prioriteras av regeringen och en nationell plan genomförs i samarbete med det civila samhället och de berörda samhällena under det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst 2015-2024.

Människor med afrikanskt ursprung möter dagligen rasism, trakasserier och hatbrott och det finns en verklig rädsla inom det afrosvenska samhället, särskilt för unga svarta män, att de riskerar att bli våldsamt attackerade när som helst. Arbetsgruppen ser detta som en särskilt angelägen och prioriterad fråga.

Polisens emblem Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen har även underrättats om att den svenska polismyndigheten har beslutat att alla tre storstadsregionerna i Sverige behöver särskilda hatbrottsenheter. Hatbrottsenheten i Malmö förklarade att samhället generellt har en låg nivå av förtroende för polisen och att man inte anmäler brott eftersom de inte förväntar sig att polisen kommer att vidta några åtgärder.

En del personer har rapporterat att de är offer för flera, korsande former av diskriminering, inklusive islamofobi och afrofobi.

Ett tecken på djup och strukturell rasism

Jämställdhetsombudsmannen (JO) rapporterade att majoriteten av klagomål gällde etnisk diskriminering i arbetslivet. Experterna fick höra av företrädare för afrosvenska samhällen som utomeuropeiska invandrare och afrikanska migranter, i synnerhet, hade de högsta nivåerna av arbetslöshet, oavsett hur länge de hade bott i landet och oavsett hur kvalificerade de var. De sa att det var ”som om det finns ett glastak för människor av afrikansk härkomst”, med 19 procent av människor av afrikansk härkomst med en universitetsexamen i lågkvalificerade arbeten, eftersom de inte kunde få ett jobb som matchade deras kvalifikationer. Klagomålen rör diskriminering i samband med rekrytering, uppsägning, löner och personalförvaltning.

Att inte ha ett ”svenskklingande namn” kan bidra till diskriminering på arbetsmarknaden Foto: Fatou Darboe, Afropé

Ett vanligt exempel på etnisk diskriminering vid rekrytering är att en person med invandrarbakgrund rapporterar att hon / han inte kallades till intervju, eller inte har möjlighet att avancera i anställningsförfarandet. Klagomålen gäller ofta diskriminering på grund av ett utländskt klingande namn. Experterna fick höra att människor av afrikansk härkomst hade bytt namn för att nå framgångar. Emellertid är det ofta svårt att bevisa etnisk diskriminering i dessa fall endast från detta faktum. Det är också svårt att bevisa påståenden om etnisk diskriminering som grundar sig på samma eller bättre meriter jämfört med andra. Dessa former av diskriminering, även om det inte är bevisat, är ett tecken på djup och strukturell rasism.

Det finns ett behov av en helhetssyn för att bekämpa diskriminering och rasism som afrosvenskar möter gällande bostäder, utbildning, sysselsättning och hälsa, i syfte att analysera och ta itu med sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning.

Sverigedemokraterna Foto: Fatou Darboe, Afropé

Afrosvenska och afrikanska muslimer är en särskilt utsatt grupp i samhället. Islamofobi är enligt uppgift något som växer sig starkare med främlingsfientliga, nationalistiska partier, Sverigedemokraterna och andra grupper som främjar islamofobi och anstiftan till hat genom att göra kopplingar mellan muslimer och terrorister.

Moské Foto: Fatou Darboe, Afropé

Experterna informerades om diskriminering på grund av ”ras”, religion och kön. I synnerhet svarta muslimska kvinnor kommenterade hur de kände sig diskriminerade på dessa tre grunder, som diskriminering på religiösa grunder var starkt relaterat till utseende och klädval och som gjorde dem särskilt utsatta. Muslimska skolflickor och muslimska kvinnor med huvudduk befanns vara särskilt utsatta på offentliga platser, i arbetssituationer och i skolan.

Det finns en djup klyfta mellan den officiella uppfattningen av situationen och de afrosvenskar som har erfarenhet av diskrimineringen

Arbetsgruppen erkänner de ansträngningar som regeringen vidtar för att ta itu med rasism och genomföra rekommendationerna om mänskliga rättigheter i detta avseende. I sina möten med statliga myndigheter, fann experterna att det nu finns ett allmänt erkännande av behovet av att ta itu med afrofobi som en allvarlig företeelse i landet.

Trots framsteg när det gäller skyddet av vissa utsatta grupper, är det bara helt nyligen som afrosvenskar och människor av afrikansk härkomst har erkänts av regeringen som en särskild grupp som kräver fokuserad uppmärksamhet och skydd av de mänskliga rättigheterna.

Arbetsgruppen konstaterar att det verkar finnas ett generellt behov för regeringen att bättre känna igen och bekämpa återkommande mönster och vardagliga förekomster av rasdiskriminering, som har djupa historiska rötter och gör afrikaner och människor av afrikansk härkomst i landet särskilt utsatta.

Arbetsgruppen är oroad över skillnaden mellan den officiella diskursen och den information arbetsgruppen fått av olika intressenter som rör deras erfarenheter av rasistiska handlingar och hets mot folkgrupp.

Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag

Uppfattningen är att oron för nationella minoriteter – en status som inte har beviljats afrosvenskar och afrikaner – bör tas på större allvar av staten. Arbetsgruppens uppfattning är att den svenska filosofin är jämlikhet och sin offentliga självbild som ett land med respekt för mänskliga rättigheter, icke-diskriminering och liberal demokrati, till den strukturella rasismen som afrosvenskar och afrikaner möter. Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag.

För en nation som har uppfattats ha en lång tradition av tolerans och öppenhet, den relativa tystnaden kring rasism, blir rasdiskriminering och afrofobi överraskande och oroande. Korrigering av denna oacceptabla situation kan endast ske genom utbildning av hela samhället, från topp till botten, med ett Sverige som måste erkänna sitt koloniala förflutna och arvet av den europeiska kolonialismen mer allmänt. Bristen på kunskap om historien om den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri, kolonialism och kulturerna i Afrika cementerar dagens rasism och essentialisering av afrosvenskar.

Stockholms Tingsrätt, förhandlingssal Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen informerades om att regeringen inte samlar in specificerade uppgifter på grund av ”ras” och etnisk tillhörighet. Detta resulterar i en oförmåga att erkänna och ta itu med strukturell diskriminering. Fokus endast på ursprungslandet gör det extremt svårt att övervaka och vidta åtgärder för att ta itu med rasismen. Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen genomför undersökningar som bygger på självidentifikation.

Enligt tillgänglig statistik, är afrosvenskar mest utsatta för hatbrott och rapporter om afrofobiska hatbrott har ökat med 24 procent sedan 2008. I detta sammanhang är hatbrottsenheter och utredare otillräckliga. Många fall rapporteras men få utreds och lagförs. Polisen står inför allvarliga kunskaps-, säkerhets- och kapacitetsbrister i hanteringen av afrofobiska hatbrott. Det har skett en ökning av ultranationalistiska högerextrema grupper och politiska partier, och arbetsgruppen är oroad över att det finns en ökad främlingsfientlig och rasistisk attityd mot afrosvenskar och afrikaner.

Expertgruppens rekommendationer

Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum
Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum

Arbetsgruppen är experter på människor av afrikansk härkomst och uppmanar regeringen att genomföra planer för att säkerställa skyddet av rättigheterna för människor av afrikansk härkomst som en demonstration av Sveriges åtagande att uppfylla sina skyldigheter mot de mänskliga rättigheterna för alla offer för rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans. Experterna rekommenderar att Mångkulturellt centrums rekommendationer i Afrofobirapporten från 2014 genomförs.

När det gäller media, samtidigt som man respekterar yttrandefriheten, bör regeringen vidta ytterligare åtgärder för att förebygga, bekämpa och beivra hatiska uttalanden och hatbrott och se till att ingen media bedriver uppvigling till ras, religion eller främlingsfientligt hat.

För att öka förtroendet för systemet, finns det ett behov av en kontrollmekanism oberoende av polisen, med ett mandat att genomföra utredningar om polisens ageranden, däribland rasistiska handlingar eller rasdiskriminering. Åtgärder bör vidtas för att övervaka och dokumentera ras och etnisk profilering inom polisen, tullen och migrationsverket.

Arbetsgruppen rekommenderar en översyn av lagar för att bedöma deras effektivitet när det gäller att ta itu med afrofobi och rasdiskriminering i samråd med de berörda samhällena.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen omprövar utelämnandet av instrumentet ”ras” från diskrimineringslagen om det kanske inte både rättsligt minskar skyddet mot diskriminering som är specifikt för ”ras” och i förlängningen, om det inte kan förhindra regeringen från att korrekt erkänna, uttryck, adressering och bekämpa rasdiskriminering i samhället.

Det finns ett behov av att upprätta ett närmare, tydligare och mer strukturerat samarbete med det civila samhället som företräder de målgrupper som utsätts för afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och att använda dess kompetens.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att se till att alla offer för afrofobi och rasdiskriminering har tillgång till hjälp och stöd av en antidiskrimineringsbyrå i sina kommuner i syfte att bekämpa straffrihet.

Staty i Gambia nära ön Kunta Kinte Island som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen rekommenderar att primära och sekundära läroplaner innehåller information om Sveriges roll i den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism, med en länk till dess arv och nutida afrofobi och rasdiskriminering.

Mer allmänt understryker arbetsgruppen ett erkännande och samtida relevansen av denna historia i Sverige som skulle kunna bidra till att förstå rasismen i landet. Arbetsgruppen vill se Forum för levande historia som en offentlig myndighet, som även officiellt bör omfatta den transatlantiska handeln, med slaveriet som utgångspunkt.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen, som en del av ett allmänt erkännande, markerar viktiga årsdagar för afrosvenskar och afrikaner, såsom årsdagen av avskaffandet av slaveriet den 9 oktober och göra den här dagen till en nationell minnesdag. Det bör anta Stockholms stadsvandring ”I slaveriets fotspår” och uppmuntra alla skolor att placera den på sin akademiska kalender.

Arbetsgruppen rekommenderar att Unescos ”General History of Africa”, särskilt den nionde volymen, ska ingå i svenska skolans läroplan.

Regeringen bör samla specificerade uppgifter på grundval av självidentifikation med afrosvenskar och afrikaner. Uppgifter om rasdiskriminering i linje med lagstiftningen om uppgiftsskydd bör samlas som ett effektivt sätt att identifiera, övervaka och ompröva strategier och metoder för att bekämpa rasdiskriminering och främja icke-diskriminering och jämställdhet. Statistik över specificerade uppgifter i förhållande till afrofobi och främlingsfientlighet som behövs för att skapa indikatorer och riktmärken för att övervaka situationen och mäta de framsteg som gjorts.

Regeringen bör ge ett officiellt erkännande av afrosvenskar som en utsatt grupp, som gjorts med romer, judar, samer och finländare.

Regeringen bör finansiera institutioner som ägnar sig åt att skydda afrosvenskar från rasdiskriminering i Sverige.

Arbetsgruppen rekommenderar också åtgärder för att öka representationen av afrosvenskar och afrikaner på alla nivåer inom utbildningssektorn.

Att fokusera på skillnaderna i tillgången till bostäder, hälsa, utbildning och sysselsättning för människor av afrikansk härkomst, rekommenderas att sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning åtgärdas. Positiv särbehandling bör införas för personer med afrikanskt ursprung, som framgångsrikt har genomförts för att förbättra skillnaderna på grundval av könsdiskriminering. Rekommendationerna i DOs rapport om diskriminering på bostadsmarknaden bör genomföras.

Ökade resurser och utbildning för lärare bör ges för att tillgodose behoven hos mångkulturella barn i skolor och förskolor. Språkligt och kulturellt lämpliga tjänster måste göras tillgängliga särskilt inom hälso- och sjukvården.

Afrofobiska hatbrott ska presenteras i de årliga rapporterna från det nationella rådet för brottsförebyggande (BRÅ) som självständiga kategorier av hatbrott och inte bara som underkategorier till främlingsfientliga / rasistiska hatbrott.

Regeringen bör avsätta mer resurser till polisen och åklagarmyndigheten som öronmärks för att utreda och åtala afrofobiska hatbrott.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen använder afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter, som ett sätt att öka graden av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Kommittén rekommenderar inrättandet av informations- och kunskapscentra för afrosvenskar och afrikaner över hela landet.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att stärka Diskrimineringsombudsmannen genom att i varje stad med över 100.000 personer genomföra ett självständigt stöd till antidiskrimineringsbyråer som inte ska behöva vara beroende av kommunernas budgetar.

Slutligen, då det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst inleddes den 10 december 2014 rekommenderar arbetsgruppen att regeringen erkänner decenniet som ett steg mot ett fullständigt genomförande av Durbanförklaringen och handlingsprogrammet och samarbetar med det civila samhället för att utnyttja denna historiska möjlighet att genomföra en kommission som arbetar på ett nationellt plan för erkännande, rättvisa och utveckling av afrosvenskar och afrikaner som effektivt ser till att de grundläggande rättigheterna för människor av afrikansk härkomst tillämpas, skyddas och blir effektiva.

Denna artikel är endast en kortare sammanfattning av rapporten. Rapporten i sin helhet kan läsas HÄR (även om den också är en längre sammanfattning.)

Fatou Darboe

Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade

November 2014 blev jag diagnostiserad och sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fick därmed överdrivet mycket tid för reflektion och återhämtning. Det var då jag insåg att jag tidigare inte kunnat tänka mig en afrikansvensk tjej gå in i väggen, bli utmattad, deprimerad, känslig. Parentes: Med afrikansvensk menar jag afrosvenskar med aktiva rötter i Afrika, vars föräldrar föddes och växte upp i ett afrikanskt land. Eftersom att afrosvenskar är en sån bredd grupp kan jag inte uttala mig om alla svartas upplevelser. Jag kan endast stå för min generalisering av afrikansvenskar (även den generaliseringen ska tas med en nypa salt), inte afrosvenskar. Jag syftar till den grupp jag själv tillhör, unga svarta afrosvenskar vars föräldrar vuxit upp i hemlandet.

burnout-90822_640Sanningen är att jag förr inte trodde att vi rasifierade i Sverige kunde må psykiskt dåligt. Ja, jag vet hur det låter, men jo så var det. När jag för bara något år sen hörde om någon som led av en viss form av psykisk instabilitet tog jag för givet att hen var vit. Eller nej inte hen, i mitt huvud var det en vit tjej (ingen chans att sånt hände killar). Bland mina afrikansvenska väninnor var det helt enkelt inget vi höll på med. Det hände liksom inte att vi pratade om ångest eller uttryckte oro för en annans psykiska välmående. Även med mitt tjejgäng på gymnasiet var det inget vi talade om, även om man hade sina stressperioder och andra svårigheter i tonåren.

Så jag levde med dumheten om att det inte var tillåtet för mig, mina kusiner, vänner och andra afrosvenskar med föräldrar uppväxta i hemlandet; att må psykisk dåligt. För att inte tala om att gå i terapi. Det ändrades när jag i november satt där hos läkaren och grät av trötthet. Och inte ens då var det självklart för mig att vända mig till familjen. Tills idag vet jag att en del afrikansvenskar i min närhet inte ”tror” på att jag ibland har ångestattacker.

Jag blev utmattad av olika orsaker, men är övertygad om att det finns något vi missar när vi pratar psykisk o/hälsa. Jag tror att vårt ursprung blir ytterligare faktor utöver den stressiga och materialistiska miljö vi rör oss i.

Jag började fundera på min barndom och relationen med föräldrar och andra vuxna i min omgivning. I ärlighetens namn kan jag räkna de gånger jag, när jag bodde hemma, blev tillfrågad hur jag mår eller hur det går med studierna. Jag tror att en del african sisters därute kan känna igen sig. Det betyder inte att vi inte blivit älskade, för våra föräldrar kämpade/kämpar för att ge oss ett drägligt liv med bra framtidsutsikt. Afrikanska föräldrar har givetvis en enorm kärlek till sina barn, men min upplevelse är att många av dem ofta älskar oss på distans. Kärleken uttrycks sällan kroppsligt eller verbalt, och enligt mina erfarenheter ligger psykiskt välmående längre ner på prioriteringslistan.

När jag som barn i Benin gjorde mig illa fick jag ofta höra ”Jag blåser bort det så blir det bra” eller ”sluta gråta, det är bra nu”. Så sa man till alla barn, och det ser jag fortfarande med släkt och vänner, såvida inte det faktiskt är en allvarlig skada. Men även då fick vi höra att vi skulle vara starka. Så jag tror att det har betydelse för hur vi växer upp. Så vi lär oss att ta det. Att stålsätta oss smärtan.

Unga afrikansvenskar lär sig att ta sig fram i samhället som starka krigare. Vi lär oss tidigt att vara stolta över att vara svarta afrikaner, vårt ursprung, våra stammar, våra språk, våra etniska namn och inte minst våra efternamn. Det är en stolthet som förts vidare från generation till generation.

Säg mig, vart finns utrymmet för själviskhet efter allt detta? Vart finns utrymme för den där tuppluren vi drömt om i generationer? Varför känner jag att afrikansvenskar inte finns med när man diskuterar välmående? Faktum är att vi inte har tid att reflektera över vår psykiska hälsa. Det bagage vi fått från föräldrar och förfäder ger inte utrymme för depression och ångest. För några av mina släktingar är psykisk ohälsa som lyx, något man inte har råd med för att man redan har sin hudfärg, form på näsa, namn och även religion som håller dig sysselsatt. Och som ligger till grund för strukturell diskriminering och ökande afrofobi.

Den afrikanska stoltheten må ha förts vidare till oss, vi bör dock inte negligera att även vi är människor. Även vi är pojkar, flickor och hen med tankar, känslor och annat grundläggande behov.

Även vi behöver sova ut ibland.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Synlig med ändå osynlig! Svensk lansering av boken “Invisible Visible Minority” i Malmö

Synlig med ändå osynlig! Afrofobi och hatbrott ökar i hela Europa. Medan människor med afrikanskt ursprung är synliga genom att avvika från den vita normen osynliggörs deras utsatthet och diskriminering i dagens samhälle. Man måste förstå och erkänna att de problem afroeuropéer möter varje dag är på riktigt. Malmö har de senaste åren på många sätt varit ledande i arbetet mot afrofobi i Sverige, eller i alla fall visat framfötterna på ett sätt som inte sker i alla städer i vårt land. Nu blir det även i Malmö som Sverigelanseringen av den nya boken kommer att ske.

Bild: Momodou Jallow
Bild: Momodou Jallow

I antologin “Invisible Visible Minority” ger personer med afrikanskt ursprung från olika europeiska länder en bild av hur afroeuropéers historia, bidrag till samhället och utsatthet i vardagen ser ut. Antologin presenterar en bild av en systematisk diskriminering och en utbredd rasism mot människor med afrikanskt ursprung i Europa. Det krävs en ökad kunskap och ett politiskt erkännande för att förändring skall vara möjlig. Som en del av FN decenniet för människor med afrikanskt ursprung, bjuder Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa (AFR) i samarbete med ABF Malmö och European Network Against Racism (ENAR), på onsdag in till den svenska lanseringen av boken “Invisible Visible Minority”.

Förutom en presentation av boken kommer det att anordnas en paneldiskussion, tal och artisteri i olika former. Enklare förtäring kommer att erbjudas.

Plats: Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16, Malmö

När: Onsdagen den 26 augusti | kl. 17.00-21.00

Afropé kommer att publicera en intervju med Momodou Jallow inom kort, med anledning av utgivningen av boken: “Invisible Visible Minority” Håll ögonen öppna!

Fatou Touray
Fatou Touray