Etikettarkiv: Afrosvenskarnas forum för rättvisa

Synlig med ändå osynlig! Svensk lansering av boken “Invisible Visible Minority” i Malmö

Synlig med ändå osynlig! Afrofobi och hatbrott ökar i hela Europa. Medan människor med afrikanskt ursprung är synliga genom att avvika från den vita normen osynliggörs deras utsatthet och diskriminering i dagens samhälle. Man måste förstå och erkänna att de problem afroeuropéer möter varje dag är på riktigt. Malmö har de senaste åren på många sätt varit ledande i arbetet mot afrofobi i Sverige, eller i alla fall visat framfötterna på ett sätt som inte sker i alla städer i vårt land. Nu blir det även i Malmö som Sverigelanseringen av den nya boken kommer att ske.

Bild: Momodou Jallow
Bild: Momodou Jallow

I antologin “Invisible Visible Minority” ger personer med afrikanskt ursprung från olika europeiska länder en bild av hur afroeuropéers historia, bidrag till samhället och utsatthet i vardagen ser ut. Antologin presenterar en bild av en systematisk diskriminering och en utbredd rasism mot människor med afrikanskt ursprung i Europa. Det krävs en ökad kunskap och ett politiskt erkännande för att förändring skall vara möjlig. Som en del av FN decenniet för människor med afrikanskt ursprung, bjuder Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa (AFR) i samarbete med ABF Malmö och European Network Against Racism (ENAR), på onsdag in till den svenska lanseringen av boken “Invisible Visible Minority”.

Förutom en presentation av boken kommer det att anordnas en paneldiskussion, tal och artisteri i olika former. Enklare förtäring kommer att erbjudas.

Plats: Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16, Malmö

När: Onsdagen den 26 augusti | kl. 17.00-21.00

Afropé kommer att publicera en intervju med Momodou Jallow inom kort, med anledning av utgivningen av boken: “Invisible Visible Minority” Håll ögonen öppna!

Fatou Touray
Fatou Touray

Intervju: Centrum mot rasisms ordförande Godwyll Osei-Amoako

Tidigare i år utsågs han till Centrum mot rasisms nya ordförande och han är också ett av de mest framträdande namnen hos Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Han är Godwyll Osei-Amoako. Afrosvensk, med rötterna i Ghana. I julas bjöd Godwyll, tillsammans med Rudy Mengesha Afropés läsare på en debattartikel hämtad direkt från deras 90 minuter i Europas finrum, där de fanns på plats för att prata för oss tolv miljoner svarta i Europa. Här presenterar vi nu en exklusiv intervju med Osei-Amoako.


 

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Till att börja med får du gärna berätta lite om dig själv. Ditt ursprung, utbildning, intressen och så vidare?

Mitt namn är Godwyll Osei-Amoako, 27 år gammal, med ursprung från Ghana. Jag studerar en kombination av statsvetenskap på Uppsala universitet och folkrätt och civil-militärt ledarskap på Försvarshögskolan. Ett av mina intressen är sport och jag har både spelat och coachat basketboll. Jag har även spelat amerikansk fotboll i ”Stockholm Meanmachines”. Ett annat intresse som tar en ansenlig mängd av min fritid är litteratur, då läser jag främst historisk facklitteratur med fokus på de afrikanska och sydamerikanska kontinenterna. Mitt intresse för historia sattes igång av min far, som ständigt såg till att komplettera skolans (i väldigt stor utsträckning) västetnocentriska historieskildring, med delar som inkluderade afrikanska element. Detta ledde till att jag ofta ifrågasatte det som lärdes ut i klassrummen.

Hur kommer det sig att du valde att börja jobba med Centrum mot rasism?

Mitt arbete med Centrum mot rasism(CMR) började med att Malcolm Momodou Jallow (ordförande för organisationen AFR, Afrosvenskarnas forum för rättvisa) nominerade mig till rollen som styrelseledamot i Centrum mot rasism för organisationen AFR:s räkning. Efter några samtal och intervjuer med valberedningen fick jag en förfrågan om att anta rollen som ordförande för organisationen. Det hela hände ganska fort och var väldigt spännande, mest för att jag hade hört väldigt gott om organisationen och kände att det var en chans att bidra till ett mer rättvist och jämlikt Sverige tillsammans med CMR:s styrelse och medlemsorganisationer.

Vilka är Centrum mot rasism och hur jobbar ni?

Centrum mot rasism är en partipolitiskt och religiöst obunden paraplyorganisation som arbetar mot rasism och andra former av diskriminering, som grundades 2003. Organisationen har flera ansvarsområden, vi verkar bland annat för att koordinera och bidra till samverkan inom våra medlemsorganisationer. Som paraplyorganisation agerar vi även som stödstruktur för våra medlemsorganisationer i diverse områden och omfattning. Ett av våra viktigare mål är att vara tonsättande och opinionsbildande i den antirasistiska debatten, i synnerhet vad gäller den svenska kontexten. Med det sagt ser vi även till att hålla fokus på den europeiska och globala kontexten i kampen mot rasismen. Som organisation arbetar vi på flera nivåer, från gräsrot till EU. Vi tror på att just denna ansats leder till att vi har en stark förankring, men ännu viktigare en kunskap och trovärdighet i arbetet kring antirasism och diskriminering.

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Du har varit aktiv inom Afrosvenskarnas forum för rättvisa, är du det fortfarande?

Afrosvenskarnas forum för rättvisa är min moderorganisation, med säte i Malmö, och jag är fortfarande aktiv i organisationen. Jag var i Paris för några veckor sedan, på konferens som representant för organisationen, gällande antirasism, där konferensens huvudsyfte var ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte med representanter från flera EU-medlemsnationer.Vi förde även diskussioner kring eventuella pan-europeiska ansatser i den kampen vi för mot rasism.

Vad ser du som den största utmaningen för oss afrosvenskar i Sverige?

Den största utmaningen för afrosvenskar är den strukturella rasismen vi dagligen möter, som för övrigt är väldigt omfattande vare sig det är inom till exempel sjukvården, arbetsmarknaden eller rättsväsendet, där vi ser en skrämmande utveckling.

Afrosvenskar lider även av begränsade ekonomiska resurser, som ofta leder till begränsade möjligheter att påverka vårt gemensamma öde, vare sig det är inom bostadsmarknaden där majoriteten av afrosvenskar inte äger sina bostäder, vilket leder till att det inte blir någon överlämning av resurser mellan generationerna, eller inom entreprenörskap där vi är gravt underrepresenterade som företagare. Vi lever således inte bara i samhällets geografiska och sociala utkanter, utan även de ekonomiska.

På ett strukturellt plan behöver afrosvenska organisationer en ökad nivå av koordination och samverkan. Mer specifikt när det gäller att lokalisera gemensamma gruppintressen och mål för att kunna verka för dessa på våra organisatoriska samt individuella plan. Bristen på just detta leder till att vår speciella situation i Sverige dessvärre förminskas och ofta hamnar i skymundan.

En maktasymmetri kommer onekligen att finnas mellan oss och staten (med dess institutioner i synnerhet) men graden av asymmetri går att påverka med hjälp av olika ekonomiska, politiska och demokratiska verktyg. Afrosvenskar som grupp, för det är just som grupp som vi förtrycks och diskrimineras, saknar just dessa verktyg i stor utsträckning.

Vad tycker du vi ska göra för att motverka den strukturella rasismen i dagens Sverige?

Jag tar för givet att du med ”vi” menar afrosvenskar. Frågan du ställer är oehört viktig, det är väldigt många dimensioner i den strukturella rasismen som vi möter. Kortfattat borde vi först och främst identifiera oss under en gemensam benämning, för att sedan organisera oss. Vår mångfald som är en av våra styrkor leder också till en del splittring då vi har många olikheter. Det grundläggande för vår organisering bör vara vårt gemensamma ursprung från den afrikanska kontinenten med all dess innebörd, samt vår geografiska närvaro i Sverige, som i mångt och mycket påverkas av vårt afrikanska ursprung.

Vår organisering bör ta hänsyn till våra behov och intressen. Med den ansatsen höjer vi sannolikheten att engagera oss som grupp. Afrosvenskar är idag en grupp som i ganska stor utsträckning inte använder de organisatoriska verktygen som finns till vårt förfogande. Vi bör även sätta oss in i hur strukturerna är uppbyggda och arbeta för att förstå hur vi kan manövrera oss som grupp.

När vi har organiserat oss är det då dags att definiera våra gemensamma gruppintressen. De behöver nödvändigtvis inte vara så många, men de mål vi sätter bör ha tydliga delmål tillsammans med en tidsram för när vi ska ha uppnått dessa mål.

Med organisering klar, tydliga mål utstakade och en tidsram fastställd, är det dags att utforska de lämpliga tillvägagångssätten vi kan uppnå dessa mål på. Vår ansats behöver inte vara helt uniform då vi i  hög grad kan nyttja vår organisatoriska pluralism, dels för att påverka maktstrukturerna på olika sätt och dimensioner, men även för att organisera likatänkande afrosvenskar.

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Hur går dina tankar kring ditt arbete?

Mitt arbete är en konsekvens av en maktasymmetri och ett förtryck med stark ekonomisk grund. Där man med hjälp av olika strukturer och medel förnekar människor grundläggande element för att klara sin tillvaro. Jag önskar givetvis att det inte skulle behövas, men samtidigt vill jag belysa att det är viktigt att vi finns, för om inte vi fanns är det min övertygelse att rasismen sakta men säkert skulle bli lika utbredd som den en gång redan varit. Ett mål jag har under min tid som ordförande för Centrum mot rasism är att bidra till en ökad nivå av samverkan mellan de olika grupperingarna som finns inom den Afrosvenska gruppen, men än mer bidra till en ökad samverkan mellan olika grupper av människor som lider under strukturell rasism.

Något mer som du vill ha sagt, som vi inte redan tagit upp?

Jag vill först och främst tacka tidningen Afropé  för ert arbete, ni synnliggör maktasymmetrier och orättvisor för samhället, samtidigt som ni lyfter fram strålande glimtar av hopp och styrka i diasporan. Etablissemang som denna får sällan den uppmärksamhet och det stöd de förtjänar. Ni är oerhört viktiga i dagens samhälle och det är viktigt att ni får en eloge för arbetet ni gör. Samtidigt vill jag utmana er att inte bara fortsätta ert arbete, men även utveckla det. Jag skulle vara oerhört stolt att vid vårt nästa sammanträffande intervjuas för en webb-kanal, eller varför inte tv-kanal under er regi. Med det sagt skulle jag vilja vädja till alla bröder och systrar att organisera och engagera sig på något hörn i den antirasistiska kampen, för den berör oss alla. Oavsett grad.

Afropé tackar Godwyll Osei-Amoako för intervjun och önskar honom stort lycka till i sitt engagemang och sin kamp för alla afrosvenskar och andra utsatta minoriteter. Och vi hoppas givetvis också att ett framtida möte kan komma att ske i ett ytterligare utvecklat forum under Afropés flagg.

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Sverige måste erkänna sin inblandning i slavhandeln

I veckan uppmärksammades den internationella minnesdagen för alla de som föll offer för den transatlantiska slavhandeln. Momodou Jallow från Afrosvenskarnas forum för rättvisa uppmanar nu regeringen att erkänna Sveriges delaktighet i det brutala slaverisystemet och på allvar göra något åt den rasism och diskriminering som afrosvenskar utsätts för i Sverige.

OPINION

Varje år uppmärksammas den 25 mars som den internationella minnesdagen av den transatlantiska slavhandeln, då mer än 15 miljoner män, kvinnor och barn föll offer under ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Huvudsyftet till denna dag är att ge möjlighet att hedra och minnas de som led och dog i händerna på det brutala slavsystemet. Den internationella dagen syftar också till att öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar i dag.

Årets tema, ”Victory over slavery: Haiti and beyond” hyllar kampen mot slaveriet i länder runt om i världen.

Haiti var den första nationen att bli självständig som ett resultat av en brutal, men lyckad kamp under ledning av Toussaint Louverture, som förslavade kvinnor och män förde mot de förslavande nationerna.

I år är det 210 år sedan Republiken Haiti inrättades. Denna dag kommer ni tyvärr inte läsa om på ledarsidor i dagstidningar, höra en diskussion om på Godmorgon Sverige eller läsa om på Carl Bildts twitter.

Medan länder som USA, Storbritannien och Frankrike uppmärksammar och för en diskussion på högsta politiska nivå om denna historia, har vi i Sveriges riksdag hunnit avslå två motioner om ett officiellt erkännande av vår delaktighet i denna fruktansvärda historia.

Vi har valt att förneka en historisk sanning istället för att erkänna, och bearbeta konsekvenserna.

Vår kunskap om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är i det närmaste obefintlig samtidigt som vi fortsätter att reproducera stereotypa bilder av svarta som är direkt kopplade till denna historia.

210 år efter den haitiska befolkningens seger över slaveriet kan vi fortfarande höra om afrosvenskar som utsätts för mordförsök och afroeuropéer som misshandlas till döds, polisbrutalitet, etnisk profilering, hög arbetslöshet, diskriminering och trakasserier inom bostads- och arbetsmarknaden, barn som mobbas – allt på grund av vår hudfärg.

Detta är en direkt konsekvens av den förnekelse och historielöshet som Sverige lider av. Man kan inte lösa ett problem som ”inte finns”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

210 år är relativt många år tillbaka i historien och man vill gärna tro att människans värderingar är långtifrån vad de var för 210 år sedan. Vi betraktar gärna dagens samhälle som fördomsfritt och ”tolerant” eftersom vi lever i så kallade upplysta och demokratiska samhällen.

Kampen som fördes i Haiti och många andra slavkolonier var inget annat än rätten att behandlas som en människa och att betraktas som likvärdig.

Dessa saker kan betraktas som självklarheter i dag, men den rapport som regeringen nyligen släppte om afrofobin i Sverige visade på motsatsen.

Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv, enligt rapporten.

Nu när denna rapport har publicerats, är min fråga till regeringen, och Erik Ullenhag i synnerhet, om det finns någon tanke på att göra något åt de ojämlika förutsättningar som afrosvenskar dagligen möter.

Momodou Jallow, ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa

Fotnot: Debattartikeln är tidigare publicerad i Skånes Fria

Foton: Foton från Slavfortet Elmina Castle i Ghana av KA Jonsson
Foton: Foton från Kunta Kinte Island och Albreda av thegambia.nu