Etikettarkiv: Alan (Aylan) Kurdi

Klarar vi inte att känna empati med "alla" utsatta?

Personen på bilden har inget med texten att göra - Foto: Afropé|Fatou Touray
Personen på bilden har inget med texten att göra – Foto: Afropé|Fatou Touray

Bilden på pojken Alan. Nej jag tycker inte att den skulle ha publicerats. Av flera anledningar. Det betyder inte att jag inte ser det goda i de reaktioner och den opinion som kommit av bl. a den bilden. Dock anser jag det integritetskränkande och avhumaniserande med bilder av detta slag, oavsett resultatet av dess publiceringar. Jag hoppas däremot att debatten kring bildens publicering kan fungera som ett uppvaknande där vi lär oss att reagera och agera innan bilder av detta slag ens ”behöver” bryta igenom – detta gäller i allra högsta grad, eller kanske framförallt också bilder på svarta kroppar.

Jag finner det djupt problematiskt hur tydligt man ser skillnad i reaktionerna som kom sig av bilden på Alan, som är icke-svart, jämfört med reaktionerna på alla de bilder av döda svarta kroppar, som vi tyvärr fått bevittna allt för många gånger genom åren. Jag finner det väldigt problematiskt hur många verkar otroligt tåliga och opåverkade av att se eller höra om svarta döda kroppar i jämförelse med icke-svarta. Att alltför många har svårt att känna samma sympati med svarta som flyr. Är det för att det blivit alltför vanligt? Har det blivit normaliserat?

Viktigt just nu är att media, och även ”vi” läsare, förstår vad som sker med oss i samband med publiceringar av bilder så som den på Alan. Att vi inser och erkänner de hierarkiska omständigheter som råder också inom den icke-vita/rasifierade gruppen, där svarta kroppar hamnar längst ner i rangordning och därför också visas minst respekt och ges minst utrymme för debatt. Tid till att debattera kränkande publiceringar eller skildringar av den svarta kroppen ges helt enkelt inte.

Skillnaden i reaktion gällande de syrier som flyr jämfört med de många svarta (främst från östra, men även västra Afrika) som media rapporterade om i våras är tydlig tyvärr. Bilderna på drunknade barn och förkrossande människoöden som visas från Medelhavet är så när på desamma från båda dessa tillfällen. Minns ni ens bilderna från Lampedusa? Reagerades det ens på bilderna där ett svart barn låg uppspolat vid vattenbrynet och ett annat precis hade plockats upp ur vågorna ombord på en livräddningsbåt? Började det funderas på insamlingar då? Spred det sig några initiativ på Facebook? Ja, jag talar även till mig själv i viss mån. Kunde jag gjort ännu mer, då?

Jag tycker mig tydligt kunna se hur många här i västvärlden, tyvärr, dels verkar ha blivit immuna, men också har svårt att över lag känna riktig empati när kroppen, uppenbarelsen av den döda, inte så väl samstämmer med ens egna kropp och det som är en närmast. Egentligen inget konstigt i sig.

Men alla konflikter och all misär försvinner ju tyvärr inte och eftersom majoriteten av de utsattas kroppar (deras ursprung) inte stämmer överens med den egna kroppen hos människorna här i väst, så måste vi någonstans kunna lära oss förstå och vara mottagliga på annat sätt än genom fruktansvärt kränkande och avhumaniserande bilder. Bilder som till exempel den på Alan, en liten pojke som kunde tas för vit (white-passing) och hyfsat väl stämde överens med utseendet av ens eget barn. Alan med sina ”rena, hela kläder… och skor!”, som det kommenterats på diverse håll i sociala medier. Ja, jag finner det avhumaniserande med bilder på döda personer i en krissituation, oavsett hur rofylld bilden än må vara.

Alan var inte vit, men hans lilla kropp stämde i alla fall mer överens med den nordiska kroppen än ett litet svart barn från exempelvis Etiopien som spolats iland eller drunknat utanför Lampedusa, eller en flicka i Kongo som ligger i en blodpöl efter att ha blivit lemlästad och våldtagen av soldater, eller en pojke i Nigeria som blivit ihjälskjuten av Boko Haram eller av landets militär för att han tvångsvärvats av Boko Haram och sedan hamnat i skottlinjen – för att bara nämna en minimal del av konsekvenser från några av de allvarligaste konflikterna i världen just nu, där reaktionerna från allmänheten i väst varit, låt oss säga sparsamma. Den politiska delen tänker jag inte ens beröra. Det är alldeles för komplicerat.

En annan aspekt jag tycker vi bör fundera över är vad bilden på Alan förmedlar, sett till vad den egentligen är en del av.

Bilden på Alan är en pytteliten del och sanning av en så ofantligt mycket större katastrof, där vi talar om att ungefär en procent av de som flyr Syrien kommer till Europa. Och många av dem som kommer hit möter överlevnad och får möjlighet att fortsätta leva sina liv. De har ”lyckats” med det som de övriga nittionio procenten inte gjort. De har haft möjligheten, tillfället eller turen(?)… och det är precis likadant för alla svarta som flyr orättvisor i olika länder. Vi här i Europa möter en så liten del av konflikterna.

Den andra delen, den stora delen av dessa misärer, det som sker på helt andra kontinenter. Kontinenter där ”städer” i form av flyktingläger växer fram, där ”invånarna” dör av svält och Gud vet vad för sjukdomar. Där barn inte har möjlighet att gå i skola, där privatliv eller möjlighet till trygghet är långt, långt bort. Där man har förlorat allt och ens liv är hotat på mycket nära håll, hela tiden. Där kvinnor och barn många gånger lämnats kvar i lägren, i hopp om att överleva fram till dess att männen – som i regel är bättre rustade fysiskt för den farliga resan över till Europa – förhoppningsvis når fram och beviljas asyl och därefter kan få resten av familjen till sig under säkrare och tryggare resformer. Den här delen blundar vi för.

Här i Sverige och stora delar av Europa får vi allt som oftast en bild av något som egentligen inte motsvarar mer än en liten myra som lämnat en hel stack bakom sig – en koloni, ett samhälle – en myra som tagit sig ut på vägarna med sin sista strimma hopp om räddning, räddning från det liv och det samhälle den känner till. Det samhälle som just nu håller på att helt rasa samman. Och myran är det vi förfasar oss över, inte det som sker i samhället som myran lämnat. Det som faktiskt är anledningen till att vi får se bilder på döden, det som är så ofantligt mycket större och värre än det vi möter här i Europa. Den del av verkligheten vi i princip aldrig varit särskilt mottagliga för att se eller möta.

Jag förstår att människans psyke givetvis fungerar som så, att ju mer känt, likt eller nära något är oss själva, desto större blir reaktionen. Och givetvis ska vi göra vad vi kan här i Europa, givetvis ska alla de initiativ som tas för de som flyr det katastrofala i Syrien fortsätta att tas. Precis som jag hoppas att liknande initiativ i framtiden skall komma att engagera oss lika mycket när det kanske är människor från till exempel Sydsudan, Burkina Faso, Etiopien eller Kongo som söker tryggheten här i Europa.

Inforuta: Afropé.se
Inforuta: Afropé.se

Men oavsett så är det viktigt att vi aldrig glömmer vad som ligger bakom det vi får bevittna här på nära håll. Vad det är människor flyr från. Vad det är som behöver göras där. Vad det är som saknas där. Vi måste vara villiga att möta och hjälpa den sidan också. Kunna känna empati och vilja rätta till även där konflikterna råder, även om det känns mer främmande än en bild på en liten pojke vid strandbrynet på Kos. Det må kännas som att konflikterna i många härjade länder och dess närområden är långt borta. Men vi ser människor ta sig hit, göra allt och riskera allt för att ta sig därifrån, och det under de mest grymma omständigheter och med det lilla de kan bära med sig i handen. Då bör vi också förstå, att egentligen är det inte så långt borta.

Jag hoppas att vi alla tänker på alla de som befinner sig mitt i konfliktområdena, och dess närhet, samtidigt som vi hjälper alla dem som lyckas ta sig hit. Att vi nu fortsätter i denna solidariska anda vi påbörjat sedan bilderna på de syrier som flyr kablades ut, att vi visar att SD inte har någon plats, att landgränser inte ska handla om murar eller staket. Att vi hjälps åt att skapa säkra sätt att ta sig för de som flyr. Att vi jobbar ordentligt med att på riktigt se allas lika värde och fortsätter lyfta denna vilja och detta engagemang till oanade höjder. Som också tar oss förbi Europa och över till de platser där vår hjälp också är behövd.

Jag måste erkänna att jag börjat tro på mänskligheten igen – kanske låter det inte så – men jag gör det.
Vi är öppnare, mer mottagliga och visar vilja att på riktigt förändra förutsättningarna för våra medmänniskor.

Låt oss fortsätta framåt. Ha öppna sinnen och erkänna våra emotionella brister, även när det gör ont.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Ett arv att vara stolt över

När jag var 21 träffade jag min biologiska mamma för första gången. Detta första möte blev också mitt första möte med mitt afrikanska ursprung ur ett positivt perspektiv. Fram tills dess hade jag levt i en omgivning som i mångt och mycket ansåg att ett afrikanskt påbrå var mindre värt på grund av hudfärgen. Egentligen inte så konstigt då man i samma kultur (som i så många andra) ansåg att det ultimata skönhetsidealet var att vara ljushyad.

Bilden är en illustration och har inget med artikeln att göra. Foto: Rod Waddington
Bilden är en illustration och har inget med artikeln att göra. Foto: Rod Waddington

Det var inte ovanligt att vuxna i min omgivning påtalade hur ljushyade och söta min yngre syskon var. Jag uppfattade det som att jag då måste vara ful eftersom ingen någonsin sa att jag också var fin. På grund av detta och andra faktorer följdes jag under hela uppväxten av en känsla av mindervärdighet och skam över den del av mig som var afrikansk. Jag behöver kanske inte tillägga att min uppväxt var en minst sagt turbulent resa som fick en mycket spännande vändpunkt en speciell eftermiddag i september år 2001. Jag var hemma och tog emot ett samtal som blev en vändpunkt och förändrade mitt liv för alltid och två veckor senare stod jag på flygplatsen i Addis Abeba och skulle för första gången i mitt liv få träffa kvinnan som fött mig.

Vi hade skickat bilder till varandra och hade kommit överens om att vårt möte skulle bli stillsamt och med så lite drama som möjligt. Vi hade i två veckors tid pratat i telefon dagligen i timmar vilket månaden efter gjorde sig påmint i form av astronomiska telefonräkningar för oss båda. Så kom sekunden jag såg henne och hon tog mig i sin famn och jag minns att min första tanke var att jag aldrig blivit kramad på ett så kärleksfullt sätt tidigare i mitt liv. Mötet överträffade alla mina förväntningar, alla åren av drömmar om hur det skulle kännas. Känslan av kärlek följde mig ut från flygplatsen där ett 70-tal personer väntade med blommor och hurrandes. Personer som jag senare fick lära känna mer och som i själva verket var släkt och vänner.

En intensiv tid följde där jag träffade en massa släktingar, kusiner, farbröder, vänner och arbetskamrater och jag skulle kunna skriva och beskriva till nästa vecka utan att få slut på anekdoter och minnen men en vetskap fick mitt hjärta att svälla lite extra. Mamma hade förutom att ha ringt varenda människa hon kände för att tala om att de måste träffa hennes nyfunna dotter också tagit fram familjens alla bilder för att ge mig en möjlighet att se och ”träffa” den del av familjen och släkten som inte längre var i livet. Den mest intressanta släktingen i vår familj visade sig vara en man som hette Lij Tafari Makonnen eller Hans Majestät Haile Selassie som han är mer känd som globalt.
Under åren som följde efter mitt möte med mamma och Etiopien slukade jag etiopisk historia och utvecklade en stolthet över mitt ursprung och mitt etiopiska arv. Jag fick också en enorm respekt för Haile Selassie och hans arbete med att representera inte bara Etiopien men också övriga länder på den afrikanska kontinenten på ett mycket positivt och kompetent sätt under sin tid som regent och inte den vanliga fattiga, svältande bilden av denna i min åsikt mycket felaktigt och ofta ensidigt representerade delen av världen.

Den senaste tiden har jag åter funderat mycket inte bara på mitt arv utan allas i syftet att försöka få ordning på den djupa desperation och maktlöshet jag känt över vad som händer människor över hela världen. Jag har känt en skam över att vara här, i trygghet när mina medmänniskor är där, i helvetet. Jag har känt en rädsla över hur hårdragen debatten och attityden har varit kring ”oss” och ”dom”. Jag har undrat vad våra ättlingar kommer säga om oss när de blickar tillbaka på sin historia, vår historia och känt en oro för hela mänskligheten. Och så hände det förra veckan, vändpunkten som tycks ha förändrat framtiden för alltid. Bilden på lilla Alan (Aylan) Kurdi som förändrat allt och väckt Europa och världen ur sin loja dvalliknande sömn. Och för första gången på länge känner jag hopp för oss alla, för hela mänskligheten och en enorm stolthet över det engagemang, solidaritet och den genuina kärlek som Sverige visar. Då fanns de vita bussarna som vi idag känner stolthet över. I framtiden hoppas jag att de kan känna stolthet över att #Vigjordevadvikunde

Sami Najami
Sami Najami