Etikettarkiv: algeriet

Vem är främlingen?

Jag var runt 13 år när min syster introducerade mig för Albert Camus bok Främlingen. Det är en bok jag aldrig riktigt har kunnat lägga åt sidan då boken innehåller något mer underliggande som fortfarande får mig att fundera, diskutera och ifrågasätta. Ibland brukar det hända något som får en att titta på sin kompis eller fråga sig själv, ”Vad hände precis ?” Lite den känslan hade jag när jag läst klart Främlingen. Vad var det som precis hände i boken? Vad hände med den likgiltiga Meursaults liv och vad hände med personerna i hans omgivning?

I boken Främlingen får läsaren följa Meursault och den rättsprocess han hamnat i efter att han mördat en man på en strand. Personen som Meursault mördar omtalas som araben i Camus bok, läsaren får inte ens veta vad den mördade mannen heter. Det läsaren får ta del av är enbart att personen som blivit mördad av Meursault är araben. Nu, flera år senare har journalisten och författare Kamel Daoud som själv är från Algeriet skrivit boken Fallet Meursault där araben från Camus bok fått ett namn närmare bestämt Moussa. Haroun, berättaren i Daouds bok är bror till Moussa som blev mördad av Meursault och i boken Fallet Meursault är det nu hög tid för läsaren att få höra om offret Moussa.

Boken Främlingen av Albert Camus. Foto: mollyfatale (commons licens)

Utgivningsåret för boken Främlingen var 1942 och under detta år var Algeriet ockuperat av Frankrike. Albert Camus var för ett fritt Algeriet och jag får känslan att det namnlösa offret troligtvis speglar den koloniala maktens syn på de som inte var födda fransmän. Offret i Camus bok som blev mördad var en nobody som läsaren inte behövde få veta något om då han bara var en ”enkel arab” och så är det inget mer med det. I mina ögon är Moussa lite av en sommarkatt i boken Främlingen. Kanske var det med mening som den mördade personen inte namngavs för att demonstrera hur människosynen på icke-fransmän såg ut under den tiden. Eller så var personen bara en nobody som inte hade rätt till något form av gehör. Och vem är egentligen främlingen i Camus bok? Är främlingen kanske Moussa som Daoud har valt och kalla den mördade personen eller finns det en djupare underliggande historia?

Det har gått 10 år sedan jag för första gången läste boken Främlingen men personerna i boken och inte minst Meursault och hans likgiltiga approach sitter kvar i huden på mig. Jag ser framemot att läsa boken Fallet Meursault för att kanske får svar på mina frågor eller så dyker nya frågor upp, kanske blir jag mer förvirrad än vad jag tidigare var.

Nadia Chache

Couscous, kabyliska låtar och smycken från Tizi-Ouzou = Algeriet?

Under året 2003 antog UNESCO en konvention som gör det möjligt för länder att få immateriella kulturarv klassat som nationella kulturarv. De länder som vill nominera immateriella kulturarv måste ha en befintlig lista över dessa innan de kan nomineras till UNESCO. Algeriet kan komma att få maträtten couscous, låtar från Kabylien och silversmycken från Tizi-Ouzou som nationella kulturarv. Detta bekräftar professor Slimane Hachi, chef för Centrum för nationell förhistorisk antropologi och historia (CNRPAH).

Smycken från Bouira, en stad i Kabylien Foto: Nadia Chache
Smycken från Bouira, en stad i Kabylien Foto: Nadia Chache

Under 1990-talet gick Algeriet igenom ett svart årtionde då Islamiska befrielsefronten, FIS härjade i Algeriet och satte skräck i befolkningen genom brutala metoder. Slimane Hachi menar att Algeriet under det svarta årtiondet förlorade en del av sin identitet, något som Algeriet nu ska försöka återuppbygga.

På Svenska Unescorådets hemsida står det att Unescokonventionen även behandlar icke-materiella kulturarv. Det kan vara traditioner, musik, riter eller liknande. Under hösten 2003 antogs denna konvention då det fanns en stor efterfråga om immateriella kulturarv bland de länder som inte hade byggnader eller naturområden som hamnar under konventionen av materiella arv. Samt att immateriella kulturarv har lika stort värde som materiella arv.

En variant av nordafrikansk couscous. Foto: Pixabay
En variant av nordafrikansk couscous. Foto: Pixabay

Under en utgrävning i en grotta i staden Bejaïa i Kabylien ska man ha hittat vetekorn som är över 4200 år gamla och är grundingrediensen för att tillverka couscousgryn. Couscous som är benämningen på en samling kulinariska maträtter har funnits under tusentals år och är något som Algeriet delar med hela Nordafrika. Om Algeriet får igenom sitt förslag kommer dessa rätter att vara en av de nationell kulturarven som symboliserar landet.

Låtar från Kabylien (som är ett område där de flesta imazighen, Algeriets ursprungsbefolkning bor) kan även det bli ett nationellt kulturarv för Algeriet. Låtar som symboliserar övergångsriter, vaggvisor, låtar för bröllop, omskärelse och död. Detta är ett stort steg då det under arabiseringen av Algeriet inte var tillåtet att spela upp låtar på tamazight (imazighens språk) av Kabyliska sångaren Slimane Azem på radio.

Silversmycken från Tizi-Ouzou, en stad i Kabylien kan bli det tredje av Algeriets nationella kulturarv. Dessa smycken är typiska för Kabylien och är en del av det kabyliska arvet i Algeriet. Hachi uppmanar även staten att ta vara på historiska platser som fortfarande finns kvar och som också är en del av arvet. Hachi menar att så länge som samhället inte tar vara på sin kultur kommer det vara meningslöst och därför är det viktigt att återvinna intresset för det kulturella arvet bland folket.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Algeriet bland de första med rehab för internetmissbruk

Är du också en av de som aldrig släpper mobilen ur sikte? Beroendet av internet och sociala medier växer världen över, något som inte bara medför en positiv utveckling. I Algeriet har problemet gått så långt att det nu öppnats en statlig rehabklinik för att få bukt på missbruket.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Kliniken är inte den första i världen som tacklar problemet med internetmissbruk men däremot den första på den afrikanska kontinenten. Sedan tidigare finns kliniker i bland annat Sydkorea, landet som toppar listan över världens mest uppkopplade befolkning.

”Vanligen när man talar om beroende, tänker människor främst på tobak-, drog- eller alkoholmissbruk. Men för vissa handlar beroendet om internet, speciellt det ’magiska blå’, Facebook” säger Hakima Boualem, läkare och ansvarig för den medicinska personalen på Bachir Mentouri-kliniken i en intervju med nyhetskanalen Al-Jazeera.

Enligt färsk statistik är det fler än nio miljoner av den 40 miljoner stora befolkningen i Algeriet som är facebookanvändare, och landet upplever nu baksidan av internetanvändandet, där fler och fler tappar kontrollen över sitt engagemang i främst sociala medier.

Sociala medier kan leda till ett internetberoende. Foto: Pixabay
Sociala medier kan leda till ett internetberoende. Foto: Pixabay

Trots att experter och hälsopersonal menar att det ökade internetmissbruket har lett till ett nationellt problem är det väldigt få av klinikens patienter som själva hitta dit eller till en början är medveten om sitt internetberoende. Vanligen har patienterna sökt hjälp för ett annat missbruk där man sedan med tiden inser att det också handlar om ett beroende av att ständigt vara uppkopplad. För att göra människor uppmärksamma på att internetberoende är ett faktiskt problem, och för att få fler att själva söka hjälp har affischer och annat material tagits fram för att lyfta frågan. Samtidigt som det planeras för fler upplysande kampanjer runt om i landet.

För de som behandlas för sitt internetberoende på kliniken är det en kombination av individuell och gruppbaserad terapi, avslappning och meditation som ingår.

Om behandlingen ger någon framgång eller inte är än svårt att svara på, då det är ett hittills relativt outforskat område för den hälsopersonal som nu jobbar med problematiken i landet. Förutom att behandla beroende hoppas man dock också på att detta ska leda till att problemet tas på större allvar och att det öppnar upp för en debatt kring internetanvändande i landet.

Anna Wedin
Anna Wedin

Amira Merabet brändes till döds – manifestationer mot kvinnovåld

Den 5 september brändes 34-åriga Amira Merabet till döds i El-khroub, en stad som ligger strax utanför Constantine i Algeriet. En organiserad demonstration ägde rum den 10 september där hundratals personer och aktivister deltog för att fördöma händelsen och resa sig upp mot kvinnovåldet. Många deltog under parollen Y’en a marre, ”vi har fått nog”. Rapporterade Huffingtonpost den 10 september.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Mohamed Zaid skriver i en artikel att Amira Merabet mördades av en man som hon vägrat gifta sig med. Mannen uttryckte sin ilska genom att bränna Amira Merabet. Detta har väckt stor uppmärksamhet. Tre möten har redan ägt rum i Alger, Oran och Constantine där brottet mot Amira Merabet har fördömts. Skådespelare och medborgare i Béjaïa höll den 24 september en samling för Amira Merabet. Ändamålet med samlingen var att resa sig upp mot kvinnovåldet i landet.

Den 5 mars förra året gick en lag igenom som kriminaliserar våld mot kvinnor i Algeriet, detta efter många år av påtryckningar från bland annat feministiska föreningar. Tunisien var dock det första landet i Maghrebregionen att kriminalisera våld mot kvinnor. Vilket gör Algeriet till det andra landet i regionen att införa samma lag. Efter självständigheten 1962 har kvinnornas position blivit någorlunda bättre, dock finns det fortfarande brister vad gäller kvinnornas position i Algeriet. Jämlikhet, rättvis praxis och lagar behövs därför för att kvinnornas position ska kunna förbättras.

Internationella och nationella organisationer har slagit larm om det ökade kvinnovåldet och sexuella trakasserier, men ingenting har gjorts för att sätta stopp mot kvinnovåldet. Trots att lagen som skulle hjälpa kvinnor som utsätts för våld verkar det som att det bara är något som står på papper, kampen för de kvinnliga rättigheterna fortsätter och Algeriets feminister är redo att ta kampen mot ojämlikhet och våld mot kvinnor.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

 

 

Mouloud Mammeris arbete för tamazight och imazighen hedras med ny staty

I staden Ath Yenni i Kabylien i Algeriet har man rest en staty av författaren, antropologen och filosofen Mouloud Mammeri. Mammeri var bland annat en stor drivkraft när det kommer till amazighvåren som ägde rum i Algeriet under 1980-talet. Amazighvåren var en rad demonstrationer i Kabylien för att främja imazighens språk och kultur i Algeriet. Imazighen är plural av amazighen, nordafrikas ursprungsbefolkning och betyder det fria folket.

640px-Signature_Mouloud_Mammeri
Mouloud Mammeris signatur. Foto: Michel-georges bernard

Lördagen den 23 juli invigdes en staty föreställande Mouloud Mammeri i hans födelseort Ath Yenni och inte långt från hans grav, till minne av hans arbete och kamp för imazighens språk och kultur. Mouloud Mammeri var den första som lyfte upp och satte språket tamazight på kartan i Algeriet. Han kämpade även för imazighens identitet och kultur. När Mouloud Mammeri skulle hålla i en föreläsning om språket tamazight på universitetet i Tizi-Ouzou blev han stoppad med risk för allmän störning, detta var ett av många startskott till amazighvåren. Demonstrationerna ägde rum för imazighens kultur och språk då Algeriet efter deras självständighet från Frankrike startade en så kallad arabisering i landet. Det administrativa och skolundervisningen skulle enbart ske på ett språk, vilket var arabiska. Detta väckte stark uppmärksamhet bland imazighen i Algeriet som inte fick lära sig tamazight i skolan.

Vid invigningen av statyn hade flertalet personer samlats för att delta, däribland akademiker, gamla elever till Mouloud Mammeri, artister och flera lokala tjänsteman samt diverse politiker från olika partier. Statyn föreställer Mammeri sittandes på en sten och ur en väska dra upp sin mantel för att förhindra att hans papper flyger iväg av vinden. I ett tal sade borgmästaren Smail Deghoul att statyn symboliserar ansträngningen och arbetet som Mouloud Mammeri gjorde för att främja språket tamazight. Projektet har varit igång sedan 2013 och statyn skulle egentligen invigas den 20 april som är årsdagen för amazighvåren men det tog längre tid än förväntat.

Källor : Elwatan.com och Liberte-algerie.com

Nadia Chache
Nadia Chache

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache

Ljuva Frankrike?

Nu när jag ändå är i Paris tänkte jag skriva några ord om denna stad. Jag kan tänka mig att de flesta har den romantiserade bilden av Frankrike eller närmare bestämt Paris. Men är Paris verkligen så som man tänker sig och har en bild av.

Boulevard Barbés i Paris. Foto: Mbzt, commonslicens
Boulevard Barbés i Paris. Foto: Mbzt, commonslicens

Jag minns första gången jag besökte Paris, det var sommaren 2003 när vi åkte med bil ner till Algeriet. Jag kommer ihåg hur jag och mina systrar hela tiden frågan pappa, ”är det där Eiffeltornet?” och pekade ut mot någon åker där vi kunde skymta en mast. ”Det där då, är det där Eiffeltornet?” och återigen pekade mot någon form av mast eller el-ledning. ”När är vi i Paris?” ”Kommer vi att se Eiffeltornet härifrån?” Alla dessa frågor får pappa och mamma höra av tre galna barn i baksätet i en Volvo 745 med takbox. När vi väl är framme i Paris och vi kliver ur bilen för att träffa vår kusin, frågar jag pappa ”Är det här Paris?” och han svarar tillbaka ”Ja, vad hade du förväntat dig?”, vad hade jag egentligen förväntat mig? Jag trodde att det skulle vara som i en dröm helt enkelt.

Paris har en speciell plats i mitt hjärta och det låter verkligen, VERKLIGEN klyschigt att säga så, men så är det. Här i Paris finns allt. Jag vet inte om det kan vara så att Frankrike påminner mig om Algeriet och mina somrar som jag spenderat i Algeriet eller om Algeriet påminner om Frankrike. När jag, min syster och mamma var i ett köpcentrum tidigare i veckan för att handla såg jag Selecto i hyllan. Av ren abstinens skrek jag ut ”Selecto!”, som är en läsk som finns i Algeriet och jag sprang mot hyllan. Den hamnade direkt i korgen.

Det finns ett område i Paris som heter Barbès och i det området är det många människor från olika delar av Afrika som lever, bor och har affärer, där finns det allt. Det är alltid lika kul att åka dit då man kan finna allt möjligt från världens hörn. Man kan kliva in i en affär och börja prata exempelvis arabiska eller tamazight. Det är det som är det fina med det mångkulturella. Eller när vi skulle till köpcentrumet Les Halles och vi skulle visa innehållet i våra väskor och vakten sedan säger ”Saha” som betyder tack på arabiska.

Eiffeltornet i Paris. Foto: Pixabay
Eiffeltornet i Paris. Foto: Pixabay

Det finns så mycket som man inte får missa när man besöker Paris och så mycket historia under Paris gatstenar. Det finns även många tecken på självständighetskriget mellan Algeriet och Frankrike. Exempelvis finns det en liten minnesskylt, på en bro nära Notre Dame som är till minne av massakern på algerierna under en demonstration den 17 oktober 1961. Trots den vackra staden med de pittoreska gatorna, de vackra caféerna och alla fina sevärdheter finns det också en baksida av det hela. Det är lite sådant som jag tror att personer glömmer bort när de ska besöka Paris. När jag åker till Paris med kompisar som aldrig varit här tycker jag att det är viktigt att de även få se de andra sidorna av Paris och inte alla fina områden som man ser på film eller efter att ha googlat på Paris.

Frankrikes fina Liberté, Egalite et Fraternite, som betyder frihet, jämlikhet och broderskap går att ifrågasätta. Då det förekommer en del rasism i detta land, när jag gjorde min undersökning om den rasism som finns, mådde jag verkligen dåligt av att läsa allt. Jag minns en gång när jag och min pappa var i Paris en gång, han sa åt mig att ta med mig våra pass, jag frågade varför vi ska gå runt med våra pass? Han sa till mig att de kan se att vi är algerier och kan stoppa oss för att presentera våra papper. Jag tänkte att hans gamla tänk från den tiden han bodde i Paris härjade. Men jag gjorde som han sa. Men detta var inte bara något gammalt tänk från hans sida, min syster berättade om en person som blev kontrollerad och bortförd av kontrollanter i metron. Jag har sett personer bli stoppade för att presentera deras papper ute i allmänheten. En bra bok på ämnet är Betongen brinner av Torun Börtz som skildrar en del av rasismen här i Frankrike. Detta är enbart tankar från mina egna erfarenheter och representerar inte vad alla tycker eller vet om Paris.

För mig finns en del av Algeriet i Frankrike vilket kan bidra till att jag kanske känner mig lite som hemma i Paris. Det finns två sidor av myntet och även två sidor av Paris, för mig är det som författaren Voltaire skriver i Candide, ”i den bästa av världar”.

Nadia Chache
Nadia Chache

 

 

 

 

 

Andrew Farrand – mannen bakom blogg och instagramkontot IbnIbnBattuta

Ibn Battuta var en stor resenär som besökte flera länder under åren 1324 – 1353, man kan läsa om Ibn Battuta i boken ”Islams vandringsman” översatt av Michael Mörling. En annan person som gjort en mängd resor och är bosatt i Algeriet är ‘Ibn Ibn Battuta’, eller rättare sagt Andrew Farrand, som har tagit resedagboken till en annan nivå och älskar det han gör.

Att resa kanske är det mest äventyrliga som finns och att få upptäcka nya ställen vilket en del personer inte har möjlighet till. Andrew Farrand är en person som förstår att resa är ett typ av privilegium och har alltid gillat att resa.

IMG_5875
Andrew Farrand – Foto : Katharina Meyer-Seipp

– Jag kommer från Baltimore, en måttlig stad, men väldigt trångsynt amerikansk stad, vilket jag tror att jag växte ifrån under min barndom där. Jag har alltid haft en nyfiken själ och alltid drömt att få besöka andra ställen. När jag äntligen började resa (i high school och speciellt i college), insåg jag att jag var väldigt tursam att få göra det, när en del inte kan. Jag var så tursam att njuta så mycket av det, då många personer var förlamade av ”rädslan av de andra” och lämnade sällan sina hem för att utforska, o
ch det var även sällan som man utmanade sig själv att besöka ett annat ställe utanför sitt hem. Den insikten utvecklades till något som man kan kalla för ”orsak” eller ”uppdrag” – idag känner jag att mitt uppdrag är att bygga en förståelse mellan personer genom att dela berättelser från gemensamma glädjeämnen, kamp, impulser, humor och allt annat som gör oss till människor.

Jag hittade Farrands Instagram Ibn Ibn Battuta av en slump. Jag blev väldigt nyfiken över varför han valt att kalla sig för Ibn Ibn Battuta, som på svensk betyder Ibn Battutas son.

– Troligtvis var det i high school eller kanske i middle school, möjligtvis under en världshistorisk lektion eller i mina många läsningar, som jag först hörde talas om Ibn Battuta. Som någon som kände behov i tidig ålder att lämna hemmet och upptäcka, jag fann hans historia inspirerande. Senare, när jag studerade i Georgetown University i Washington, DC, utvecklade jag ett stark band och blev intresserad av Afrika och arabvärlden – två av de första regioner som Ibn Battuta reste till. Innan jag gav mig iväg på min egna resa, myntade jag namnet (det är en ordlek på arabiska) och det var så Ibn Ibn Battuta föddes.

Farrand delar med sig av vardagsbilder, bilder på städer, byggnader och folk i Algeriet. Först startade Farrand sin blogg vilket är huvudprodukten, men betydelsen av hans Instagramkonto har kommit att växa. Han får ofta bra respons på sina foton från personer med rötter i Algeriet vilket han är mycket tacksam över. Men kan personer med rötter i Algeriet bosatt i ett annat land lära känna Algeriet genom Farrands bilder?

– Jag har fått äran att några algerier utomlands kontaktat mig och berättat hur mycket de tycker om mina bilder – den här gruppen har verkligen givit mig en stark positiv reaktion till mina bilder, det är jag tacksam över. Jag tror att det talar till flera faktorer, först och främst algeriernas kärlek till sitt land. Det andra, att jag tar bilder med en kamera som naturligt tar väldigt nostalgiska bilder (då det är likadan kamera som användes på 50- och 60-talet) förmodligen ökar de känslomässiga drag som många känner.

… jag tänker ofta på det, och har två reaktioner: För det första, är det trevligt att röra sådana rena, positiva känslor och minnen i huvuden hos algerier som har lämnat deras land för att bosätta sig i ett annat land. För det andra, det är olyckligt att dessa personer känt sig tvungna att lämna sitt land, som de uppenbarligen älskar djupt, för ett annat. Men alla har deras egna historier och tolkar dessa bilder olika. De faktorer som orsakar att jag klickar på avtryckaren är mer estetiska (enligt min egna smak) än antropologiska.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord men kan man utifrån en bild besöka en stad eller ett område. Tror du att folk som aldrig tidigare har besökt Algeriet kan besöka landet genom dina bilder?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

– Inte alls, faktiskt. När jag nu tänker på det, tror jag att bilderna jag tar av Algeriet visar en väldigt specifik del av landet, med en betoning på traditionella scener, historiska platser, unika kulturella särdrag – i korthet, allt det jag personligen tycker är intressant med Algeriet. Dessa saker är inte representativt av full rang av det man ser när man går genom Algeriet varje dag. Snarare, är de en produkt av mina egna preferenser, som en amerikan som är särskilt nyfiken på saker som jag inte växte upp med. Jag passerar tusen av nytillverkade Renaultbilar varje dag, men fotograferar den sällsynta R4. Jag hoppar över moderna flerbostadshus i tegelsten i förmån för Casbah. Jag hoppar över män och kvinnor i ”international business attire” (personer klädda i kostymer), till förmån för män i shangai eller kvinnor i en haik. Det skulle vara ett misstag från någon utanför, oavsett deras ursprung, att anta att bilderna jag delar representerar en fullständig bild av hur det dagliga livet i Algeriet ser ut som.

Farrand har skrivit på sin blog i 12 år vilket var hans första ”arbete” och menar att bloggen drar till sig enbart en blygsam publik. Instagramkontot är nytt och redan populärt i vissa avseenden. Bloggen, som har samma namn som Farrands instagramkonto skriver han i första hand för att dela med sig saker han lärt sig i möten med andra kulturer.

– Jag skriver den främst som ett sätt att dela med mig av intressanta saker jag har lärt mig i möten med andra kulturer. De lärdomar, överraskningar, insikter och trender som jag har stött på under mina resor som genuint fascinerat mig och hjälp mig att lära, och jag vill dela med mig av dessa effekter till människor där hemma som inte har möjlighet att resa till fjärran platser, helt enkelt aldrig tänkt att göra det, eller på någon nivå är tveksamma eller rädda att göra det. Jag hoppas det kan hjälpa till att bygga en förståelse och nyfikenhet för världen och respektera andra kulturer – mycket av detta skulle räcka långt i att lösa många av våra nuvarande globala problem.

Andrew Farrand möter Algeriet

Hur kommer det sig att du bor i Algeriet?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

-Ursprungligen flyttade jag till Algeriet för att jobba för en amerikansk ideell organisation som underlättar utbildning och utbytesmöjligheter för personer inom politiken över hela världen. Efter två år i den positionen, letade jag efter nya professionella möjligheter men älskade livet i Alger, så jag hittade ett jobb inom en annan amerikansk ideell organisation, denna hjälper unga personer att komma in och lyckas inom arbetslivet, genom bland annat karriärcenter och karriärträningsprogram.

Kan du berätta om din första resa till Algeriet?

– Min första resa till Algeriet var 2012, en av de första av många jobbresor dit innan jag först bosatte mig i Alger 2013. Jag hade redan bott i Marocko under 2008-09, och i Syrien och i Jordanien under 2005, så det var mycket som var liknande. Algeriet har inte berört mig på det sättet som Syrien gjorde – det landet har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta – men jag har funnit något i det som är spännande och unikt.

Hur mycket visste du om Algeriet innan du bestämde dig för att åka dit?

– Under all min tid i grannlandet Marocko, hade Algeriet förblivit denna outgrundliga, ogenomträngliga plats. När jag först kom till Algeriet kände jag inte Algeriet så bra – ingen utanför landet gör det riktigt, då landet har ett rykte som en ”svart låda”. Men det var verkligen på min radar, för att inte nämna högt upp på min lista över resmål. Jag hade läst om Algeriet när jag kunde i universitetskurser, på populärmedia och så vidare, och jag misstänkte att det var ett ställe som jag skulle njuta av. Jag var ivrig att besöka landet.

Är det något som överraskade dig när du kom till Algeriet?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

– Inget speciellt. Jag fann mycket av Algeriet intressant, men kanske att mina tidigare erfarenheter inom regionen höll mig från att få en chock. Med det sagt, den franska influenserna är unika – jag har aldrig varit någonstans där det koloniala systemet har rotat sig så djupt. Även idag kan man känna den starka influensen överallt, på ett sätt som du inte kan känna i andra före detta kolonier som jag har besökt. Det är något som Algeriet ständigt kämpar med, vilket är förståeligt.

Har du något speciellt minne från dina första dagar i Algeriet?

– Hemsk trafik (det är för många bilar för dessa små vägar) och att man alltid känner sig vilsen. Alger är en bergig stad med slingrande gator som gör det väldigt svårt att lära sig orientera sig. Att göra det tog mig många månader!

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Reformer i Algeriet ger språket tamazigh officiell status

Algeriets parlament har nyligen röstat för ett reformpaket som bland annat kommer ge språket tamazigh officiell status samt ta landet i en mer demokratisk riktning, enligt myndigheterna. Oppositionsledare och kritiker är dock inte övertygade och menar att förändringarna inte kommer ge någon verklig effekt.

Den arabiska våren som ägde rum 2011 och innebar folkuppror samt flertalet störtade regimer lämnade Algeriet tämligen oberört. Grannländerna Tunisien och Libyen upplevde oroligheter som i Libyen ledde till ett inbördeskrig där landets president Muammar Gaddafi störtades och dödades. I Tunisien flydde president Zine el-Abadine Ben Ali landet efter protester och folkligt uppror, och landet fick senare en övergångsregering fram tills valet i oktober 2011. Valet klassades som fredligt och en ny regering samt president tillsattes som arbetade fram en ny konstitution, valet i slutet av 2014 var det första under den nya konstitutionen och Beji Caid Essebsi valdes till landets nya president.

Tuaregerna utgör en grupp av berber som lever i Algeriet. Foto: Amine loua
Tuaregerna utgör en grupp av amazigh som lever i Algeriet. Foto: Amine loua

Algeriets konstitution reviderades senast 2008 då maxantalet mandatperioder för presidenten ströks, fram till dess hade presidenter enbart kunnat kandidera för två mandatperioder. Detta innebar att landets president Abdelaziz Bouteflika kunde vinna valet både 2009 och senare även 2014. Arabiska våren 2011 ledde dock till att Bouteflika lovade att reformer skulle komma, något som nu skett.

Förutom att begränsa antalet mandatperioder kommer reformerna att ge språket tamazigh officiell status, något som innebär att språket nu godtas på officiella dokument, men att regeringsspråket kommer fortsätta vara arabiska. Amazigh som är den nordafrikanska ursprungsbefolkningen utgörs av en rad olika etniska grupper, och i Algeriet tillhör cirka 13 miljoner av den 39 miljoner stora befolkningen amazigh. Språket, som tidigare benämnts som berber, gavs nationell språkstatus redan 2002 vilket innebar att språket fick läras ut i skolor i amazighdominerade områden. Amazigherna själva har sedan dess kommit med påtryckningar om att språket ska få officiell status, och därmed godtas på officiella myndighetsdokument, något som reformerna nu lovar.

Reformerna lovar också att en oberoende valkommission ska tillsättas samt att kvinnors och barns situation och rättigheter ska lyftas. Landets premiärminister, som nomineras av presidenten, måste dessutom tillhöra det största partiet i parlamentet.

Oppositionen samt kritiker menar dock att dessa reformer enbart är ett spel för gallerierna och inte kommer innebära att någon faktisk makt tas från Bouteflika och hans närmsta krets. Om reformerna verkligen efterlevs kommer dock valet 2019 att innebära slutet på Bouteflikas regeringsperiod och en ny president kommer att styra landet.

Anna Wedin
Anna Wedin

Hocine Aït Ahmed – den sista av "alla helgons söner" är död

Den 23 december 2015 dog Hocine Aït Ahmed, den sista av fils de la toussaint, som man ungefär översätter till alla helgons söner. Fils de la toussaint är ett smeknamn som Frankrike gav de nio personer inom befrielserörelsen i Algeriet, FLN (front de libération national), som deklarerade krig mot Frankrike på Alla helgons dag, 1 november 1954. Hocine Aït Ahmed föddes 1926 den 20 augusti i Kabylien, i Algeriet och avled 23 december 2015 i Lausanne, Schweiz.

Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen - Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas
Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen – Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas

Hocine Aït Ahmed var mujahid (också kallade mujaheddin), vilket är en person som anses kämpa en helig eller livsavgörande kamp. Les fils de la toussaint var mujahider då de var med och krigade under FLN för ett fritt Algeriet under kriget 1954-62. Algeriet var ett fransk territorium i ungefär 130 år och de båda länderna delar en gemensam historia.

Minnena från kriget lever kvar både psykiskt och fysiskt i Algeriet. Det går inte att undgå ämnet om kriget mellan länderna då minnena hos personerna som upplevt kriget finns kvar. Det finns flera platser och förfallna hus kvar från krigstiden. Promenerar man i huvudstaden Alger ser man förfallna byggnader och bostäder som är kvar från Frankrikes tid i landet. I de bergiga områdena i Kabylien kan man finna många grottor i bergen som användes som gömställen av befrielsefronten FLN. Det finns även minnesmonument och museum, den mest kända är Makam shahid, som är både ett minnesmonument och ett museum.

Relationen mellan Algeriet och Frankrike har varit skakig och 2012 gjorde den franska presidenten Francois Hollande ett, vad man kan kalla för historiskt, besök i Algeriet, där kriget kom på tal. Den algeriska tidningen El Watan skriver att Frankrike och Algeriet är som ett gammalt par som misslyckats med allt lika mycket i äktenskapet som i sin skilsmässa.

Begravning likt en statschefs

Hocine Aït Ahmed, 1992 - Foto: Commons
Hocine Aït Ahmed, 1992 – Foto: Commons

Hocine Aït Ahmed var alltså den sista överlevande av de nio personer som deklarerade krig mot Frankrike. Hans död har uppmärksammats i de franska tidningarna och Le Monde Afrique skrev att tiotusentals personer befann sig på hans begravning den 1 januari 2016 i Algeriet. Hocine Aït Ahmed var även med och grundade socialistpartiet FFS, front des forces socialistes i Algeriet 1963. Tidningen 24heures skriver att Hocine Aït Ahmed dömdes till döden för att ha agerat mot revolutionärer och han flydde till Schweiz 1966 och bodde där i exil.

Under minnesceremonin i Schweiz sjöng Idir som är musiker från Kabylien, Algeriet. Aït Ahmeds kropp fördes senare till Algeriet där han fick en begravning likt en statschefs och den nuvarande presidenten
Abdelaziz Bouteflika införde en åtta dagars landssorg till minne av Aït Ahmed, rapporterar Le Monde Afrique.

Nadia Chache
Nadia Chache