Etikettarkiv: Alice Binti Mutambala

Makten i språket på chokladbollens dag

Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…

Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.

Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.

Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.

Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.

Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.

Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?

Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.

Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé

Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.

Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.

Alice Binti Mutambala

”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Råvarornas förbannelse i DR Kongo

Demokratiska Republiken Kongo hade kunnat vara ett av de rikaste länderna i världen. 



Ja, visst låter det otroligt att ett land som ligger i botten på i princip alla välståndsmätningar hade kunnat ha en helt annan position, men med hänsyn till landets enorma mängder naturresurser är påståendet inte helt obegripligt. På kongolesisk mark kan man nämligen finna många av världsmarknadens mest eftertraktade naturresurser och multinationella företag har länge bedrivit verksamheter i landet med agendan att utvinna dessa tillgångar. Således är det inte helt sanningsenligt att benämna Kongo som ett fattigt land, då pengarna flödar från marknaden som landets mineralkällor, långa vattendrag och enorma, gröna regnskog ger upphov till. Detta faktum, adderat med Kongos återkommande sistaplats över världens länders rikedomar, leder till en ekvation som inte riktigt går ihop. Hur kan egentligen ett land som är så pass rikt på värdefulla resurser listas som ett av de fattigaste länderna i världen, samtidigt som företag ständigt etablerar sig i landet och gör enorma vinster där?

Kaffebönor Bild: Pixabay
Kaffebönor Bild: Pixabay

Koppar, kobolt, diamanter, guld, coltan, silver och zink. För att inte glömma mineralolja, kaffe och världens näst största regnskog. Listan kan göras lång över de naturresurser som finns i DR Kongo, och landets naturrikedomar beräknas vara värt ungefär lika mycket som Europas och USAs BNP tillsammans. Trots att det på många platser, framförallt i de östra delarna av landet, pågår en ständig utvinning av mineraler är det endast en liten del av vad landet faktiskt har att erbjuda som nyttjas. Landet har alltså en otrolig ekonomisk potential, något som internationella företag inte har varit sena med att inse då de i allt större grad etableras och utvecklas i landet. Motivationen är ofta, förutom företagens eget vinstintresse, att affärer i Kongo likväl är lönsamt för landet i helhet. En win-win situation där företag får genomföra sin agenda samtidigt som man tar tillvara på Kongos unika tillgångar och landets välstånd således kan utvecklas.

Den automatiska följdfrågan blir då, med tanke på landets utbredda fattigdom, vart tar alla pengar från mineralutvinningen vägen? När, och varför, blev en tudelad vinst bara gynnsam för den ena parten?

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Mer än hälften av den kongolesiska befolkningen lever nämligen under fattigdomsgränsen, det vill säga på under 1.90 dollar om dagen, och mer än två tredjedelar av barnen i landet är undernärda. Landet brister inte bara när det gäller att föda sin befolkning utan också gällande fungerande infrastruktur, sjukvård och utbildning. Dessa faktorer ringar in ett land som ligger i botten på de flesta mätningar gällande ekonomisk aktivitet, levnadsstandard och välstånd.


Hur fungerar det då med företagens ansvar när de etablerar sig i utvecklingsländer präglade av politisk instabilitet och fattigdom? Och hur implementeras deras påstådda win-win situation?

Vanligtvis utvecklar företagen policys gällande etablering i länder som DR Kongo. Dessa policys ska peka på de grundläggande principer företagen ska förhålla sig till för att deras intresse ska gynnas samtidigt som de tar hänsyn till lokalbefolkning och hållbarhetsfrågor. Ofta kallas detta företagens CSR, Corporate Social Responsibility, som vanligen beskriver deras ekonomiska, miljömässiga och sociala ansvarstagande. Detta ansvar kan exempelvis handla om arbetsförhållanden på deras arbetsplatser och långsiktig hållbarhet ur miljösynpunkt gällande deras produktion. Att företag har ett samhällsansvar låter både logiskt och betydelsefullt, men dessa förlorar naturligtvis betydelse om ansvaret endast är principer på papper och inte de facto implementeras. Med tanke på de historier som har hörts från flera av Kongos mineralkällor verkar detta ansvar i många fall inte sträcka sig längre än till just principer.

Skildringar från de kongoleser som har arbetat med utvinning för internationella företag skiljer sig åt en aning. Många talar om obetalda löner eller låglönearbete, tvångsarbete och långa arbetsdagar med avsaknad av både rätt utrustning för jobbet och säkerhetstänk på arbetsplatsen. 
Arbeten utan kontrakt eller garantier är mer regel än undantag, vilket utgör en stor risk för arbetare inom en marknad som är så känslig för prisfluktuationer. Andra berättar om våldet i mineralkällorna, där arbetare inte sällan blir offer för sexuellt våld, och i vissa situationer slutar historierna med dödsfall på grund av de dåliga arbetsförhållandena. Den gemensamma nämnaren för de flesta historierna är företagens tomma löften om förbättring i det lokala samhället, lovord om en win-win situation som inte blir mer än bara ord.

En hög, global efterfrågan på exempelvis elektronik gör att företagen fortsätter sin utvinning i landet, då många av Kongos naturresurser är essentiella i produktionen av sådana varor, men utvecklingen av deras CSR policys går inte i samma takt trots att de fruktansvärda historierna från utvinningsprocessen på senare år har hörts allt starkare i mediala strömningar. Många företag skyller på bristande ekonomiska resurser för att kunna kontrollera och ta ansvar för hela produktionskedjan, eller rentav brist på kunskap. Istället väljer de att fokusera på den färdiga produkten och vilka vinster den kan indriva och blundar samtidigt för under vilka omständigheter grunden till produkten har lagts. Med referens till Parul Sharmas sommarprat som behandlar just hållbarhetsfrågor så finns det bara en sak företag kan göra i en sådan situation; skaffa sig de resurser och den kunskap som behövs för att göra en sådan win-win situation de talar om. När det gäller företag som gör miljonvinster varje år så är det en totalt oacceptabel och orättvis ursäkt för att göra en vinstgivande affär på bekostnad av människoliv.

Visst finns det många viktiga aspekter av internationell handel som är centrala för DR Kongo. Visst kan internationella företags etablering i landet vara en del av landets uppsving på världsmarknaden, och visst är det nödvändigt med investeringar för den ekonomiska tillväxten. Visst kan internationell kompetens likaså vara väsentligt och upplyftande för landet och visst kan denna bidra till fler arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen, men det är likväl viktigt att studera hela kontexten, från en värdefull mineral till en fullständig produkt, för att undvika situationer där företag går in i landet och plockar ut rikedomar men struntar fullständigt i de lokala problem de ger bränsle på elden till. Det är viktigt eftersom dagens förhållande i Kongo kan liknas en förfinad version av de imperialistiska kolonialherrarnas dagar i landet, då externa makter från både väst och öst fortfarande nyttjar landets resurser utan överseende för landets välmående och stabilitet. Framförallt är det viktigt eftersom DR Kongo skulle kunna vara ett av de rikaste länderna i världen, men är istället hem till en befolkning som benämner dess naturresurser som ’en förbannelse för landet’, då de aldrig ha fått se förverkligandet av de löften om förbättring som företag inom resursutvinningen har talat om.

Källor: jeuneafrique.com, bbc.com, globalwitness.org, time.com, amnesty.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Visionen om en enad kontinent

Afrikanska Unionen har sedan dess etablering år 2002 strävat efter ökad integration mellan de afrikanska länderna, med målsikten att kunna utveckla en enad och stark kontinent. Unionens senaste idé som kan komma att förverkligas är skapandet av ett pass som ska vara giltigt för samtliga länder inom sammanslutningen. Samtidigt tampas många av de afrikanska länderna med problem som ständigt sätter käppar i hjulet för en ökad integration, och framtidsvisionen av Afrika som en enad kontinent är delad – realistisk enligt många, overklig enligt andra.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

En kontinent – ett pass?
Förslaget om att skapa ett pass till hela den afrikanska kontinenten har diskuterats under flera år och nu ska idén snart sättas i verket. Med ökad integration som huvudsakligt mål är Afrikanska Unionens vision att skapa en sammanslutning, likt Schengen-området i EU, där det ska råda fri rörlighet mellan länderna. Målsättningen är att till år 2018 avskaffa kravet på visum för medborgare inom unionens länder och deras resor inom denna, samt att redan till nästa år utveckla frihandelsavtal mellan samtliga länder på kontinenten. Projektet syftar bland annat till att gynna den intra-afrikanska handeln, som i nuläget är relativt låg, men också att höja kontinentens internationella konkurrenskraft och bli en starkare spelare på den globala marknaden.

De första som ska få prova på de kontroversiella passen är ländernas respektive ledare och därefter planeras passen att lanseras inom de närmsta tre åren. Idén har varit omstridd då de parter som har varit motståndare till passet har hävdat att en kontinent där gränserna suddas ut utgör en stor risk i nuläget, inte minst på grund av risken för fortsatt etablering av militanta grupper som exempelvis Boko Haram. De menar även på att passet kan äventyra folkhälsan, med förhöjd risk för spridningar av sjukdomar och epidemier, refererat till ebola-utbrottet under 2014.

Kontinentens försummade utveckling sedan självständighetsboomen
Åren efter andra världskriget följdes av många afrikanska länders självständighet från deras kolonialmakter. Föga förvånande hade många länder på kontinenten svårigheter att komma på fötter igen efter årtionden av exploatering av de europeiska länderna, och till stor del på grund av detta är postkoloniala Afrika ofta kopplat till ekonomisk stagnation, politisk instabilitet och fattigdom. 
Många av länderna har även problem med utbredd korruption och således också bristande förtroende för politiska ledningar, polisväsen och rättssystem. Dessa fenomen har präglat många länder på kontinenten, men de ensidiga mediala strömmarna har också bidragit till att skapa en global, negativ bild av de afrikanska länderna. Bland annat har The Economist, som är en av de mest populära nyhetstidskrifterna i världen, rubricerat Afrika som ”den hopplösa kontinenten”och andra medier har likaså uteslutit de framgångssagor som har utspelat sig i länderna.

Bild: Botswana, Pixabay
Bild: Botswana, Pixabay

Det finns emellertid en annan bild av Afrika som det sällan pratas om. Många av de afrikanska länderna är med på topplistan över de snabbast växande ekonomierna i världen, där Etiopien låg i topp under 2015. Afrika är även den snabbast ekonomiskt växande kontinenten i världen – mycket tack vare de stora mängder naturresurser som finns där men också på grund av ökad politisk stabilitet i flera av länderna. Siffror gällande fattigdom och analfabetism på kontinenten är ständigt fallande, och många av de afrikanska ländernas HDI (Human Development Index) ökar. Vissa menar på att Afrika har potential att göra ungefär samma resa i dess ekonomiska utveckling som Asien har gjort, och det största hoppet läggs då på de stora ekonomierna Nigeria och Sydafrika.

Afrikanska Unionens arbete
Afrikanska Unionens arbete vilar på just kontinentens potential och deras projekt utförs utifrån fem centrala punkter; delade värderingar, partnerskap, entreprenörskap, regional integration och utveckling av infrastruktur. Den sistnämnda har varit nära kopplat till introduktionen av det internationella passet, då många länders bristfälliga infrastruktur är det som tidigare har hindrat möjligheterna för ökad förbindelse inom kontinenten. Enligt Unionen är alltså passet en central del gällande de involverade ländernas fortsatta utveckling och den långsiktiga ambitionen om en integrerad och stark kontinent som lever upp till sin fulla potential.

Källor: independent.co.uk, au.int, allafrica.com, bbc.com

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Människa i mellanförskap

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel. Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!

Suck.

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Stor osäkerhet kring DR Kongos kommande presidentval

Hösten närmar sig med stormsteg och för Kongo-Kinshasa innebär det presidentval. Det är i alla fall vad konstitutionen säger, och likaså vad stora delar av befolkningen hoppas på.

Senaten, Kongo-Kinshasa - Foto: Monusco/John Bompengo
Senaten, Kongo-Kinshasa – Foto: Monusco/John Bompengo

Joseph Kabila har varit president i landet sedan år 2001, då han övertog makten från sin pappa som mördades. Kabilas andra mandat går ut i slutet av året och eftersom den kongolesiska konstitutionen endast tillåter två presidentmandatperioder är det således meningen att det vid den tidpunkten ska hållas val i landet. Dock råder det stort tvivel om att Kabila faktiskt kommer att stiga av den politiska tronen när det är dags, då presidenten tidigare har gjort flera försök att skjuta upp valet. Bland annat har han lagt fram ett förslag om en ny folkräkning innan valet, något som beräknas ta flera år att utföra.

Den politiska oppositionen och oro inför vad som komma skall

Folkets misstro mot Kabila och ovissheten om han kommer att följa de konstitutionella reglerna eller ej har resulterat i att oroligheter har brutit ut runt om i landet, framförallt i form av protester mot den sittande regeringen. Människor har arresterats och i vissa fall dödats i de upplopp som har ägt rum. Trots försök av regeringen att tysta den politiska oppositionen har olika aktörer från civilsamhället lyckats koordinera sig, och ett flertal gånger under året har en koalition av oppositionspartier, civilsamhällesorganisationer och människorättsaktivister ordnat konferenser för att kunna sammanfoga sitt arbete. Deras insatser har bland annat resulterat i ett öppet brev till Kabila beträffande hans avgång. I brevet påpekar de hur hans politik har bidragit både till den negativa våldsspiralen i landet och en försvagning av yttrandefriheten, refererat till de byar som har ockuperats av armén där människor har arresterats för deras politiska ståndpunkt. I brevet varnas Kabila också gällande hans potentiella förlängande av presidentposten, och de understryker att ett tredje mandat kommer att dömas som en ’konstitutionell statskupp’. Oppositionen ställer även vissa andra krav gällande Kabilas politik, exempelvis att han ska släppa de politiska fångar som sitter arresterade, många av dem utan att ha fått en juridisk dom. Det senaste mötet mellan oppositionspartierna ägde rum i början av juni, då ett tiotal representanter från de olika grupperna samlades i Bryssel för att fortsatt diskutera Kabilas avgång. Sammankomsten initierades av Étienne Tshisekedi, ledare och en av grundarna för det politiska partiet U.D.P.S. (L’Union pour la Démocratie et le Progrès Social). Tshisekedi är ett välkänt namn i DR Kongo då han bland annat har varit premiärminister i landet.

Joseph Kabila - Foto: US Department of State, commonslicens
Joseph Kabila – Foto: US Department of State, commonslicens

Ett annat namn som har funnits på mångas läppar under året är Moïse Katumbi, en välkänd kongolesisk affärsman. Katumbi utropade i maj månad att han kommer att kandidera i presidentvalet, och han utgjorde således det största hotet mot Joseph Kabilas maktposition. Katumbi har speciellt haft stort stöd i Kongo-Kinshasas andra största stad, Lumumbashi, till stor del på grund av det utvecklingsarbete han har gjort i regionen. Katumbi har, förutom mycket pengar, också ett stort kontaktnätverk – något som historiskt sett har varit centralt för kongolesiska politiker och deras förmåga att vinna mark. Han har även varit en nyckelspelare i det expanderande samarbetet mellan de olika oppositionspartierna, vilket tidigare har varit en svår utmaning kantad av konflikter och svartmålning mellan de olika parterna.

På grund av Katumbis politiska delaktighet blev han under våren stämplad som en ’fiende till staten’, och regeringen har bland annat anklagat honom för att ha rekryterat legosoldater till sitt nätverk. Katumbi själv menar på att regeringen vill hitta en anledning att arrestera honom så att han inte kan vara aktiv i det kommande valet. Vare sig detta är sant eller inte dömdes han i juni till tre års fängelse för bedrägeri gällande ett fastighetsköp. Katumbi själv befann sig vid tidpunkten för domen i London, där han har sökt medicinsk vård, och han dömdes alltså i sin frånvaro. Domen omöjliggör Katumbis tänkta valkampanj, samt hans politiska aktivitet under de närmsta åren.

Betydelsen av det kommande valet

Trots att det endast återstår ett halvår till Kabilas mandat går ut har ännu inget datum blivit satt för ett nytt presidentval. Kabila och hans närmsta anhängare hävdar dock att han avser att hålla fria och fredliga val, men att vissa logistiska och ekonomiska frågor måste lösas först. Det senaste uttalandet av den politiska staben gjordes av partiets sekreterare i början av månaden. Han underströk då att det krävs mer organisering för att kunna hålla ett presidentval, och att det därför är högst osannolikt att det sker under detta året.

Sedan DR Kongos självständighet 1960 har landet aldrig genomgått en fredlig demokratisk övergång och de fåtal val som har hållits har knappast kunnat definieras som varken fria eller rättvisa. Följaktligen har lokalbefolkningen i Kongo lagt stort hopp om årets val och håller fortfarande andan i väntan på ett officiellt uttalande från presidenten med mer detaljer kring den kommande processen. Oroliga röster har hörts från civila som pekar på den stora risken för en ny kaosartad situation som landet kan slungas in i om Kabila väljer att dementera valet.

Källor: News 24, TV 5 Monde, NY Times, Jeune Afrique, Radiookapi
Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Våldtäkt som vapen i DR Kongo

Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.

Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.

De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.

Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.

Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.

Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.

Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.

Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.

Icke-statliga aktörers organisering

Dr. Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl
Dr Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl

Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.

Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.

Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.

Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.

Källor: DN.se, insightonconflict.org, time.com, hrw.org, panzifoundation.org, news24.com, doctorswithoutborders.org, undp.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala