Etikettarkiv: aminatah

Vila i frid Aminatah

Sångerskan och den tidigare skribenten på Afropé, Aminatah uppges ha avlidit hastigt i Gambia under torsdagen/fredagen och ännu är dödsorsaken inte helt fastställd.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg

Aminatah var skribent på Afropé under drygt ett år 2014 till 2015 och vi kunde följa hennes väg mot ett erkännande som artist. Artisten Aminatah verkade från både Sverige och Gambia och bodde längre perioder i taget i Gambia där hon bland annat samarbetade med artister så som Gee och Artenola.

Vi på Afropé vill beklaga sorgen till Aminatahs familj och närmaste och hoppas hon får vila i frid.

En sångfågel har lämnat jordelivet, men hennes röst lever kvar inom många av oss.

Aminatahs musikresa samt hennes andra texter hos Afropé
Möt nya stjärnskottet Aminatah
Premiär: Don’t forget me – Aminatah (videorelease)

Fatou Darboe

 

 

 

 

 

Kiqi Dumbuya

 

 

 

 

 

Anna Wedin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

T-Smallz på besök i Sverige

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Gambias just nu starkast lysande musikstjärna är på besök i Sverige. Jatta Productions har bjudit in den 28-årige artisten T-Smallz, som redan hunnit med både spelningar och studiotid sedan han kom till Sverige för lite mer än en vecka sedan.

T-Smallz föddes i den gambiska turist- och kuststaden Bakau, där han också började sin väg mot ett liv på musikscenen. Ebrima Suso, som han egentligen heter, föddes in i en musikalisk familj och han hanterar, förutom rösten, ett antal olika instrument, så som kora och djembe.

Förutom musikintresset fanns också i ungdomen ett stort intresse för fotboll och T-Smallz har en gång i tiden varit inkallad till Gambias U15-landslag. Till slut vann dock musiken hans hjärta och hans debutsingel fick namnet ”Rise and Shine”. Han slog igenom med superhiten ”Gis Nga Yow” och på senare år har hits som ”Dallu”, ”Al Bullo” och ”Children of today” släppts.

Nyligen släpptes videon till en av hans senaste låtar, ”Always on My Mind”. På lördag spelar T-Smallz på Jazzhuset i Göteborg och vi har passat på att stjäla några minuter från den härligt glada stjärnan.


Hallå! Du är i Sverige på besök och kör lite spelningar. Är det din första gång här?

– Ja, det är min första gång.

Jag har förstått att du är uppväxt med musiken, kan du berätta lite om det?

– Jag växte upp i ett musikaliskt hem där det dagligen spelades på olika instrument gjorda av min farfar, så musiken har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det faktum att jag växte upp med att ha musik omkring mig dagligen gjorde att jag under en längre tid istället ägnade mig åt att spela fotboll. Jag höll mig till det länge, men till slut vann musiken och 2008 började jag spela in låtar i olika studios och det är det jag gjort sedan dess.

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Hur kom du in på hiphopen och den stil du kör idag?

– Det började med att jag gick med i en hiphopgrupp vid namn ”Kryptix”, men efter att ha släppt två hiphop-album började jag mer och mer att inspireras av mina vänner och musikerna i min omgivning som jobbar med reggae och dancehall. Detta gjorde att jag inspirerades att testa de stilarna i min egen hemmastudio. Detta uppskattades av mina fans så jag har fortsatt köra på det.

Du anses av många vara den störst hiphop-stjärna i Gambia just nu och man kallar dig ’den sanna prinsen av hiphop’. Hur känns det att få all denna uppmärksamhet?

– Det känns underbart men det är även ett stort ansvar då man ska föregå med gott exempel och vara en förebild.

Vad ser du själv har varit avgörande för din framgång som artist?

– Att jag har jobbat hårt, varit målmedveten och positiv.

Hur ser resten av det här året ut för dig som artist?

– Först och främst ska jag avsluta min vistelse i Europa med bland annat en spelning i Wien. När jag kommer tillbaka till Gambia är det dags för min årliga turné runt om i landet, så planering och jobb kring den är vad som gäller så snart jag är tillbaka. Jag har också två EP:n som ska släppas som jag behöver jobba lite med innan det är klart.

Du och thegambia.nu:s krönikör Aminatah har spelat in en akustisk jam av låten The Paw Paw song. Blir det något mer samarbete framöver, er två emellan?

– Vi har lite saker på gång och jag ser framemot att jobba mer ihop med henne.

Något du vill hälsa våra läsare på thegambia.nu?

– Fortsätt stödja gambisk musik och kultur i Europa. Peace.

 

T-Smallz – Al Bullo

 

T-Smallz & Aminatah


T-Smallz Suso på:
Youtube
Facebook
Soundcloud


Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh
Hawa Sallah
Hawa Sallah

Aminatahs musikresa – del 4: Med fötterna i Los Angeles och hjärtat i Gambia

Foto: Privat
Foto: Privat

När jag var 19 år gammal flyttade jag till Los Angeles för att plugga musik på Musicians Institute i Hollywood. Det var drömmen. Själva skolgången var helt fantastisk. I varje hörn och kant av skolan ljöd musik från olika instrument, röster och takter i olika genrer och skalor. De flesta eleverna var ungefär lika gamla som jag så vi umgicks även på fritiden, formade små olika band, repade, giggade och drog fram gitarrer med allsång vid poolsidan under Kaliforniens eftermiddagssol.

I Los Angeles finns det så mycket musiker att folk tvingas slåss om spelningar vilket klubbägare och arrangörer har lärt sig att utnyttja. De har ett koncept som kallas ”Pay to play” vilket går ut på att man måste sälja ett visst antal biljetter för att man ens ska få gå upp på scenen. Oftast ska man sälja runt 40 biljetter och ofta får man behålla vinsten för överskottet. Så självklart går det att tjäna pengar själv och självklart är det ju roligare att uppträda framför en stor publik än för ett fåtal människor. Problemet ligger mest i att musikbranschen blir mer av en kamp då artisterna och banden ska agera sin egen manager, assistent, säljare, promoter, distributör och samtidigt hinna med att repa, skriva och uppträda. Man investerar så mycket tid, energi och pengar i sig själv för att man är en produkt, även om man inte ska vara en ”sell-out”. Det är faktiskt rätt flummigt att det fanns en tid då jag funderade på om jag skulle lyckas dra ihop 40 gäster till min kommande show. Delvis för att det numera handlar om tusental, men sen får det mig också att fundera på folks engagemang. Vi är så otroligt dåliga på att supporta våra vänner när de uppträder och jobbar mot sina drömmar. Vi har nog alla sagt något i stil med ”var är min gratisbiljett/finns det gästlista/var är min gratisskiva” och så vidare. Jag kommer inte ihåg sist jag köpte en skiva och fast jag har bättrat mig på att gå på konserter så tror jag inte att jag har betalat för en spelning sedan Whitney Houstons korta comeback.

Foto: Privat
Foto: Privat

Los Angeles var jobbigt, det var dyrt och alla letade efter olika sätt att synas, att sticka ut, att lyckas. Från gatumusikerna till de som ändå kunde fylla en mindre nattklubb. Man kämpade rätt hårt för att bibehålla en viss image, man var en fattig student men skulle verka framgångsrik. Så istället för att köpa mat och istället för att ha ordentliga möbler i ett bekvämt boende, investerade man samma pengar på snygga kläder, smink, en flashig mobil och kanske till och med en bil som man knappt hade pengar till att fylla upp med soppa. Alla gjorde likadant. Fake it until you make it.

Dagen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Stockholm blev otroligt känslosam. Det kändes som att många drömmar gick i kras. Att en investering i en viss utbildning kanske inte hade lönat sig som jag hade velat men jag tröstade mig med att jag helt enkelt får satsa på ett annat land, en annan musikscen som jag inte längre är helt van vid men som i slutändan blir ett nytt äventyr. Jag hade trots allt byggt upp tre år av minnen, erfarenheter och kvalifikationer. Jag hade också byggt upp en rätt stor skuld till CSN haha, men smakar det så kostar det. Så här i efterhand känner jag att det var värt varenda öre. Jag är liksom jag, på grund av de besluten jag tog då. Jag är liksom lycklig.

Förra veckan satt jag och pratade i telefon med min syster som numera bor i Los Angeles, vi diskuterade hennes kommande födelsedag och mixning samt mastering av min kommande platta. Det har varit svårt att hitta någon i Gambia som förstår sig på min röst och de flesta i Sverige som hade kunnat göra det var otroligt upptagna. Min syster föreslog en av mina producenter Mark som bor i Los Angeles. Efter att ha talat med honom om det hela så bestämde vi oss för att det nog var bäst att jag var på plats för mixningen så att det skulle gå lite snabbare och så blev det. Tre dagar senare satt jag på ett plan till USA och det passade sig väldigt väl att min systers födelsedag inföll under samma period. Vi körde några intensiva dagar i hans lilla oas där vi tog oss igenom hela plattan och lyssnade, fixade, trixade och ja, mixade.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nu sitter jag här i Miracle Mile och skriver, tänker och drömmer mig tillbaka till en tid då det enda självklara hemmet var just Kalifornien. Delvis för att musikscenen är så mycket vidare, vädret är underbart, många av mina nära bor här och även att folk generellt sett är så mycket gladare. Men samtidigt längtar jag hem, för jag har allt det där hemma… hemma i Gambia. Så jag längtar tillbaka till Sverige, så att jag kan komma tillbaka till Gambia där musikscenen är uppskattad, vädret är underbart, där jag har många nära och kära och där folk generellt sett är mycket gladare. Glada för vad de har, femman i plånkan, maten på bordet, taket över huvudet och pussen från sin partner vid den långa arbetsdagens slut. En helt omaterialistisk, osjälvisk och framförallt – genuin, lycka.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs musikresa – del 3: Samarbetet med Gee

Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson
Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson

Visst finns det människor som är födda för ett enda syfte, att underhålla! Sen finns det folk likt vi andra som tacklar olika typer av nervositet i olika situationer. Det kan vara inför att träffa svärföräldrarna, hålla i ett föredrag, lämna in uppsatsen eller att erkänna något pinsamt inför ens nära och kära.

Inför min senaste Gambia-visit förde min manager ihop mig med en av de coolaste människorna jag känner till och som även råkar vara en av hennes närmsta vänner, Elaine Eksvärd. En tuff kvinna som har lyckats bli en framgångsrik retoriker, föreläsare och även författare som bland annat har vågat tala ut och sätta politiker på plats. En kvinna som har skrivit om härskartekniker om hur man är, den man har uppfostrats till att bli med boken ”Du är din generation”. Generellt har hennes ord alltid tilltalat mig och den här gången pratade vi ut, om mig, inte bara … men ja, generellt.

Tankarna som störtade mig i samband med åskilliga radioshower, tv-shower, live-uppträdanden och möten handlade inte nödvändigtvis så mycket om huruvida jag hade självförtroende nog att hantera de situationerna. Det handlade snarare om en direkt fråga om ”Vem är jag då, vad vill folk veta om mig?”. Jag och Elaine diskuterade alla de faktorerna som man kan tacklas med och vid något tillfälle hade hon även listat ut vem jag var, en fråga jag hade ställt mig själv sen tonåren. Smart som hon är, lyckas hon tolka ur de viktiga orden ur ens meningar och göra någon form av mental mindmap som beskriver en, samt tillvägagångssätten för att få fram det som folkmassan kanske intresserar sig av. Samtidigt inser jag att vi kanske inte behöver en retoriker för att kunna framhäva oss själva, snarare behöver vi någon som bryr sig. Någon som bryr sig tillräckligt mycket för att se ens fina sidor och förklara att de bör framhävas, samt hur… När jag en vecka senare satt i en radiointervju med Afriradio, kunde jag nästan känna hur hon satt där bredvid mig och den snabbkurs vi hade gått igenom speglades väl ut i sändningen.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

Jag gjorde några olika samarbeten med artisten Gee, när han jobbade inför sitt skivsläpp till december 2014’s platta ”Situations”. Att komma in i den studion, där han aktivt jobbade med producenten Hanssin ”ShyBoy Productions” var alltid lika roligt. Delvis för att de ständigt var i ett lätt bråk eller en argumentation om hur musik, marknadsföring eller distribution EGENTLIGEN ska skötas och delvis för att jag alltid hamnade mittemellan de två kreativa, otroligt medvetna samt affärssinnade musikerna. De behövde någon som sa vad som var bäst och jag visste inte mest men jag visste vad jag tyckte och min åsikt vägde oftast åt det ena eller andra hållet vilket fick en av deras åsikter att väga tyngre. Den makten får en att känna sig viktig, men man får aldrig den makten om man inte innan har visat sig värdig.

Att kunna sin grej. Jag kan inte producera speciellt väl, men jag vet hur de viktigaste programvarorna inom musikproduktion fungerar. Jag vet hur jag vill att det ska låta och om jag överlämnar mixningen kan jag fortfarande förklara vilken del av EQ:n, komprimeringen eller panningen som ska förändras. Jag spelar inte speciellt bra piano, men jag hör om min keyboardist väljer att färga ackordet fel, så kan jag inte peka ut hur han ska spela, kan jag fortfarande be honom att prova olika saker tills vi finner oss till rätta. På samma vis, har jag hittat ett sätt att framhäva mig själv och de egenskaperna jag egentligen har. Lite med hjälp av Elaine, som slutgiltligen skapar den produkt som jag på något vis får se mig själv som.

Gee och Aminatah Foto: Privat
Gee och Aminatah Foto: Privat

En tjej som numera stegar in i ett rum med självförtroende. En tjej som har lärt sig var hennes styrkor och svagheter ligger. En tjej som vågar sjunga högt även om det skulle kunna råka störa herr och fru Pettersson vid bordet bredvid men gynnar sällskapet vid bordet. En tjej som kan prata med några av de bästa eller iallafall mest kända musikerna i Gambia och uttryckligen säga ”sänk min röst, den tar över för mycket på den här inspelningen” fast jag vet att min röst karriärmässigt helst får klinga över alla andras. En tjej som strävar efter professionalitet och har bestämt sig för att ”jag är jag.”

Här är låten jag gjorde med GEE, den heter Stranger. Jag hörs lite här och var men står för det jag har gjort, vilket räcker, för i slutändan handlade det ju faktiskt bara om att göra en bra låt!

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – Del 1: Han frågade vad som gör mig lycklig?

Thegambia.nu kan nu stolt presentera en ny skribent till vårt team. Det är ingen mindre än det nya musikstjärnskottet, Aminatah. Tidigare i somras fick vi en exklusiv intervju med henne, som du kan läsa här och vi var också bland de första i landet att presentera hennes nya musikvideo, som ni kunde se här. Det ena har lett till det andra och nu har vi alltså henne i vårt team. Ni kommer kunna följa Aminatah och hennes musikaliska resa här på tidningen varannan vecka med start idag. Från och med augusti finns sedan en ny krönika från Aminatah att läsa varannan fredag och hon kommer också att ha en egen flik där ni enkelt kan hitta hennes berättelser. Missa inte att hänga med redan från början. Vi ska låta henne själv berätta vem hon är och med de orden hälsar vi henne välkommen till thegambia.nu.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Vissa av er vet vem jag är. Andra inte. Jag heter Ami Baldeh, men mitt artistnamn är Aminatah. Jag var aktiv under artistnamnet Hoopie på tidigt 2000-tal, på den tiden då jag rappade, men aldrig riktigt släppte något material. Varför jag inte släppte något är oklart, kanske för att jag inte förstod hur man gjorde, kanske för att metoderna på den tiden var otroligt mycket mer komplicerade. Men jag uppträdde och jag spelade in låtar, hade jag haft ett bra management bakom mig hade jag kanske varit någon annanstans idag, men nu blev det inte så.

Jag tror att många artister och musiker drömmer om den dagen då ett stort bolag plockar upp dom. Eller kanske bara den dagen då någon med rätt kontakter eller rätt namn kontaktar en, för att de vill investera sina pengar eller sin tid i en. Men om den dagen inte kommer, eller om det inte blir som man tänkte, oavsett hur hårt man själv kämpar så ger man upp lite. Så jag gav upp.

Det var i april 2013 som jag åkte till Gambia med min syster. Vi hade grälat i nära på ett år, över en massa personliga grejer, olikheter och saker som egentligen var helt idiotiska när man ser tillbaka, men som var viktiga för oss just då. Vi åkte på resan för att komma bort från vart problemen hade börjat, för att komma överens, för att tala ut. Det var nog ett av de bästa besluten vi kunde ta. Vår relation är starkare nu än någonsin.

I mitten av resan sprang jag in en man som skulle till att förändra mitt liv för alltid. Det var inte en romans, han var ingen jag var intresserad av och han var inte intresserad av mig heller. Han var snarare en vän till någon som jag var lite sugen på. Men vi träffades för en anledning och första gången han såg mig kommenterade han på hur jag såg ut. Han sa, -du ser inte lycklig ut. Vi analyserade sönder situationen och jag förklarade om mitt familjebråk och min stressiga arbetssituation. Efter en lång afton av skratt och gråt, samt erkännanden av saker som jag normalt sett aldrig skulle tillkännage en främling frågade han mig, -men du, vad gör dig lycklig då?

… mitt svar var enkelt, Musik!

Privat bild
Privat bild

Veckorna efter hemkomsten från den resan var kritiska. Jag sa upp mig från mitt jobb, jag planerade hur jag skulle komma tillbaka in i musikmarknaden och hur jag den här gången skulle kunna livnära mig på den. Om inte fullt ut, iallafall tillräckligt för att motiveras för att skriva nästa låt, ställa mig på nästa scen och att attackera branschen med tillräckligt mycket självförtroende för att stå upp rakryggad.

Följande månader inkluderade ett flertal studios, låtskrivande, resor och nätverkande i en näst intill omöjlig bransch att ta sig in i. Sverige är väldigt specifikt i sig självt. Man ska inte skryta om sig själv och folk samarbetar gärna med folk som är på samma nivå som dom själva eller på en högre nivå. Om dom tycker att du är ny i branschen, oavsett talang, så är du fortfarande bara just det – ny” -. Man jobbar sig framåt i sitt existerande nätverk men når ofta mest succé genom sina nära vänner eller genom en relativt fet plånbok.

Jag släppte min första singel ”Deleted” i slutet av november 2013. Ett digitalt släpp i en ordentligt alternativ genre. Jag tror att man skulle kunna kalla den ”live/rock/r&b/rap”, eller något. Kanske var det en personlighetskris då jag drogs mellan de sidor av mig som jag ville uttrycka och dessutom var låten lite kort. Efter 02.16 minuter var den över och det är oklart om man hann greppa tag om vem jag var eller om låten ens var bra.

Det var ett inplanerat independent EP-släpp i Sverige som var målet. Ett mål som gick i backen då vi åkte på semester till Gambia julen 2013. En semester som resulterade i att jag stannade kvar. Stannade för att spela in en fullängdare istället, helt nytt material och gjorde samarbeten med stora gambiska artister, stora gambiska radiostationer. Jag fick göra musik för VM som marknadsfördes som VM-låtarna på det största TV-bolaget GRTS och radiostationen Afriradio. Slogs TV:n eller radion på så hörde jag min röst. En känsla som är svår att beskriva. Även om det inte alltid var mina egna låtar, utan jinglar eller promotion, så kändes det äntligen som om jag gjorde något på riktigt.

Jag blir lycklig när folk kommer fram och berömmer mig för mitt senaste uppträdande eller min senaste låt. Men det är nästan bättre när man sitter på en restaurang och hör tjejerna bredvid prata om ”den där tjejen Aminatah” eller ”hon med rösten”, helt ovetandes om att det är jag, jag som gjorde den.

Självklart ska ju inte jag, som svensk, eller vad jag nu är, skryta eller vara nöjd med det jag har åstadkommit hittills. Men det är jag. För övrigt behöver du som läsare den här bakgrundsstoryn inför det jag berättar nästa gång…

 

 

 

Hitta min musik:
Spotify
Soundcloud

 

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Premiär: Don't Forget Me – Aminatah (video release)

Nu är den här. Videon till Aminatahs nya singel, ”Don’t forget me”.

 

Aminatah har uppträtt på The Indepence Stadium som ett av öppningsnumren för världskända Timaya, på Alliance Francaise och Pencha Mi Hall. Hon har hon även blivit en återkommande gäst hos de populäraste radiostationerna i Gambia (AfriRadio och Paradise FM m fl).

Nu börjar hon släppa sitt eget material, samtidigt som tidigare material hon spelat in med andra artister spelas på radio och internet. Tre singlar från hennes kommande album kommer att släppas innan hennes albumrelease som är planerad att ske i slutet av 2014. Albumet som helhet är producerat av Green Light Music.

Namn: Caroline Ami Louise Baldeh
Artistnamn: Aminatah
Ålder: 29
Ursprung: Gambia/Sverige
Bor: Sverige/Gambia/Los Angeles

Är du sugen på att veta mer om Aminatah så ta chansen att läsa Thegambias intervju med Aminatah här.

För ytterligare information, kontakta:
Baldeh Enterprises AB, Josefin Baldeh, josefin.baldeh@me.com, +1 323 210 9707

 

kiqi