Etikettarkiv: aminatahs musikresa

Aminatahs Musikresa – del 20: Åka bort och hem på samma gång

Säsongen i Gambia börjar löpa mot sitt slut. Det innebär både turistsäsongen och efterfrågan på shower, spelningar och underhållning. Det innebär även att regnperioden är på väg, när det regnar i Gambia kan det ibland bli omöjligt att ta sig fram på vägarna och många människor stannar hemma istället för att bege sig ut i ovädret. Själv hoppar jag snart på ett plan och lämnar Afrika för den här gången. Det finns liksom inte så mycket mer att hämta.

Jag kommer ihåg entusiasmen från när jag landade här i oktober, ett drygt halvår sedan. Vi satte igång med turnéplanen, började diskutera om olika singlar, musikvideos och framtidsplaner. Alla var förväntansfulla och hjälpte till så mycket som möjligt inför skivlanseringar och dylikt. Nu med sommaren runt hörnet känns det som att alla har gått ned på halvfart och endast gör det de måste, kanske jag också.

Nu råkar det vara så att jag har ett Svenskt pass, så det innebär att så fort jag tar mig härifrån påbörjas ett nytt äventyr. Mot slutet av maj som ni säkert vet påbörjas en annan säsong i resten av världen och jag hoppas på att få ta del av många spelningar runt om i Sverige och i världen. Jag vill resa, jag vill leta inspiration, jag vill aldrig sakta ned, alltid hålla ned gasen. Så vissa frågar mig om jag ”flyr” från Gambias regnsäsong men sanningen är att jag bara flyr från min egen latsida. Det känns orättvist att majoriteten av befolkningen här inte har samma rätt att resa, även om de skulle ha ekonomin för det. Men livet är väl orättvist.

Senegambias nattliv Foto:  Fatou Touray, Afropé
Senegambias nattliv Foto: Fatou Touray, Afropé

Nyligen påbörjade jag och mina producenter från JLive Records ett nytt spännande projekt som jag egentligen är livrädd för. Det är väl det som är den faktiska definitionen av ordet ”spännande”, något som är lite läskigt men som man ändå vill ta sig an. Något nytt, något annorlunda. Jag ska sjunga min första låt på Engelska blandat med Wolof (ett av Gambias stamspråk). Varför det skrämmer mig är väl troligtvis för att jag inte vill göra bort mig, att folk ska peka finger och skratta åt mig på grund av min brytning. Men jag tror också att det är behövligt för att befolkningen ska kunna se mig som en av dom och förstå att jag faktiskt har Gambiska rötter. Mycket riktigt, blev det rätt mycket skratt i studion när vi spelade in, men vi ändrade om och rättade till och slutprodukten lutar åt något jag älskar. En blandning mellan västerländsk Pop/R&B och västafrikansk contemporary kulturmusik.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Varje dag jag är kvar här känns lite som ett försök till ett tillfälligt avslut. Släppa den sista singeln, styra upp mitt team och avgöra vem som gör vad medan jag är borta, besöka familj och olika musiker för att annonsera att jag inte kommer tillbaka förrän nästa säsong. Ett avslut och en början.

Åka tillbaka till en annan verklighet, besöka familj och olika musiker för att annonsera att jag är tillbaka, börja spela in en ny singel. Visst är det fint att man kan ha flera hem?

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 15: Vad vi gör av vår tid

Oavsett vad man sysselsätter sig själv med, vad man jobbar med, vad ens obligatoriska vardags-måsten består av så är det lätt att falla in i en rutin av att endast göra just det och glömma bort de där andra detaljerna. Det kan lätt bli jobbigt att unna sig själv det där som faktiskt får en att må bättre, men inte nödvändigtvis är en rutin. Vissa personer kämpar så hårt med jobbet eller i hemmet, att när den ”schemalagda” tiden äntligen är avklarad så går man in i någon form av autopilot som lätt kan bestå av tv-tittande för somliga, helgfestandet för andra eller ibland primärt sovtid. Så sparar man pengar för att senare bränna allt på en semesterresa, för att komma tillbaka och börja om från början igen.

Jag vill inte påstå att det i finns rätt eller fel i detta sammanhang, men jag tror att man ibland måste koppla bort autopiloten och göra lite mer saker för sig själv som kanske tar mer på krafterna än Netflix. Kanske sno lite av sov/vilo-tiden för att utveckla sig själv och för att kunna se tillbaka på åren som gick på ett minnesrikt sätt, inte bara som förbipasserande tid.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag har nyligen efter en längre seg period, plockat upp träningen igen. Egentligen hade jag inte riktigt slutat träna, men jag hade dragit ned på den så kallade tid som jag tyckte att jag hade att lägga ned på min hälsa för att jag var upptagen med musiken. Trots det så hittade jag ju tid att resa, att umgås med mina vänner och att ha kul. Så frågan jag ställer mig själv nu blir automatiskt, varför är det inte ”kul” att träna, att se skillnad och att gradvis känna sig mer hälsosam. Jag vet garanterat att det inte är roligt att inte längre kunna knäppa översta knappen på jeansen.

Det tar egentligen bara en vecka eller två av intensiv träning för att börja må bättre, för att börja finna glädje i något. Precis som somliga bör finna tid till andra aktiviteter de finner intresse i, vilket i många fall kanske inte handlar om fysisk aktivitet. En del måste kanske plocka upp pennan och skriva, rita eller måla något. Andra måste kanske ta sig till frissan och göra en drastisk förändring och strävan ligger i allt vi gör efter resultatet. Så då undrar jag vad mitt resultat ligger i om jag har tittat på alla nya serier som har sänts? Självklart är det en bra konversations-startare vid sociala evenemang, men samtidigt kanske det är häftigare att kunna prata om något jag har gjort än något jag har sett. En bra balans. En bra balans mellan att aktivt leva och att aktivt slappna av är något jag iallafall strävar efter. Att våga vila men samtidigt orka göra saker som kan ses som jobbiga men som gynnar mig som individ. Då talar jag alltså om de sakerna som kanske inte betalar räkningarna men som betalar tillbaka i slutändan eller generellt sett, återkommande.

Som en publik person finner många människor otroligt mycket frihet i att tala med och om mig som en produkt, iallafall mer än man normalt skulle lägga sig i grannens livsstil. Utseendefixeringen är väl den extremaste- kläder, naglar, hår, kroppsfigur, vilken mobil man har, vilken bil man kör och vilket hus man bor i. Mitt privatliv försöker folk ständigt lägga sig i, dom vill veta om man dejtar någon, vad man gör på fritiden och vem man är när man inte står på scenen eller spelar in i studion. Häromdagen satt en vän till mig, som är en relativt känd artist och svor över att journalisterna inte kan ”mind their own business”. Jag skrattade och sa ”nä, då skulle de ju vara arbetslösa”. Vi älskar skvaller, vi älskar att höra saker som vi inte borde ha hört eller vetat och helt ärligt skulle inga musiker överleva utan media.

Igår fick jag ett samtal från en reporter som frågade om han fick använda en bild han hade tagit på mig på gymmet i en av hans tidskrifter och samtalet både upprörde och fick mig att uppskatta frågan. Självklart gillar jag att synas i media, men man vill ju också framstå som man gjorde på sin senaste, snyggaste ”selfie” med det bästa filtret på en bra hår-dag.

Inte som en rosa-svettig, osminkad, tröttis efter två timmar på gymmet. Jag tackade för att han hade frågat och undrade snällt om han kunde tänka sig att jag istället skickade in en före- och efter bild om någon månad vilket han verkade tycka lät som en utmärkt idé, men med andra ord, jag har nu inget utrymme för att misslyckas med att bli mer vältränad! Heller har jag väl ingen ordentlig ursäkt. Jag är både barnfri och singel, jag lever i ett varmt land med bra tillgång till ekologisk, organisk kost och även hjälp med träning kan jag få gratis från andra människor som vill mig väl. Självklart spenderar jag mycket av min tid med musik i alla dess aspekter, men det finns mer att ta från. Om jag vill, vilket jag gör.

Den här veckan åker många av mina vänner tillbaka till Sverige från Gambia. Ett avsked som trots dess tillfällighet välkomnas både med sorg och med glädje. Man tyr sig lätt till liksinnande människor och jag inser att en del av den tiden jag kanske normalt sett hade spenderat i studion eller backstage på sociala evenemang med möjlighet till nya kontakter har spenderats likt i Sverige med att sitta hemma hos en polare och prata strunt och skvallra om vem som gjorde vad förra helgen. Jag äger ingen tv, jag ödslar inte speciellt mycket tid framför skärmar som berättar om andra människors liv.

Folk som ser mig tittar oftast på mig som en otroligt ”lugn” person, men sanningen är att jag är otroligt rastlös som människa. Jag måste sysselsätta mig så mycket som det bara går och det här året hoppas jag på att göra just det, via musik, skrivande och fysisk aktivitet. Mitt inre och yttre. 2015- Game on!

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs musikresa – del12: Krönikan jag aldrig trodde jag skulle våga skriva

Jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva den här texten. Jag trodde att det skulle visa mig som svag, inte som stark och att folk skulle döma mig. Jag trodde att alla profiler som vid något tillfälle ogillat, hatat, skvallrat om eller pratat illa om mig, skulle få mer krut och min största rädsla var att det dom tyckte eller tänkte om mig skulle visa sig vara rätt. Visa sig vara sant.

Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson
Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson

Som ungdom var jag besatt av att vara en i mängden. Inte för att jag inte ville stå ut. Men skulle jag sticka ut, ville jag göra det för att jag var bra på något, eller egentligen bäst på något. Tillhörighet var något jag saknade sedan barnsben då jag växte upp i ett svenskt överklassamhälle, ett samhälle där de flesta av mina klasskamrater var vita och rika med föräldrar vars leverne motsvarade ett svenskt wallstreet, en rak motsats mot min verklighet. Så kändes det iallafall.

Villor. Landställen. Semesterresor. Kläder. Elektronik. Fester. Bilar. Födelsedagspresenter.

Med min bruna hy och mitt krulliga hår stod jag ut på varje klassfoto, precis som jag stod ut för att jag var en decimeter längre och större än alla andra i klassen. Jag var bland de få som bodde i en lägenhet istället för i en villa, så även där stod jag ut, fast jag egentligen inte tror att någon brydde sig speciellt mycket, inte jag heller, men tillhörighetskänslan ekade tom vid varje detalj.

Jag skrev min första låt vid 9 års ålder som handlade om min morbror och hans nya flickvän. Texten löd, ”Hon har en vacker hy, hon heter Ros-mari, hon brukar sminka sig då och då. Fast hon har ingen släkt, min kärlek den har väckt och hon förtjänar kanske mer, men ändå är hon min”. Jag tror att jag ville att han skulle sjunga den till henne, jag och min morbror var väldigt nära på den tiden och jag var glad när han berättade att han hade träffat någon speciell.

Samtidigt fann jag en kärlek till musiken, en kärlek som tillät mig att stå ut, att vara lite annorlunda än alla andra. En stjärna. Så när Robyn upptäcktes vid ung ålder ställde jag mig och övade framför spegeln likt många andra unga drömmare, i hopp om att Max Martin skulle råka traska förbi och höra min ljuva stämma (läs, otränade röst). Men den dagen kom aldrig. Jag tyckte mig kämpa, uppträda, spela in och stå ut i min närmsta krets, men det räckte aldrig till. Så även när jag tog till rappen och kände mig som en av de bästa kvinnliga rapparna, iallafall i Sverige (något jag fortfarande står vid), så räckte inte det heller till. Drömmen var större än hoppet om morgondagen.

Ut stod jag absolut. Jag stod på flera stora scener. Min, om man törs säga det, ”töntstatus” och det utanförskap jag hade erfarit i mina tidigare år var borta, plötsligt fann jag mig själv sittandes vid det ”coola bordet” i gymnasiets matsal. Även tio år senare känns det töntigt att förklara det, men alla som någonsin har gått i skolan, i Sverige åtminstone, vet vad jag menar. Ja, eller som som har tittat på någon tonårsserie likt Beverly Hills 90210. Jag kände mig inte som den lilla tönten som jag egentligen var, eller som samhället hade tillåtit mig att känna mig som, för att jag fick stå ut, för mina fina kvalitéer. För att jag inte längre behövde vara som alla andra, en i mängden, för nu var det äntligen en bra grej att ”sticka ut”.

Slaget i pannan kom när jag fortsatte att plugga musik, i USA, och insåg att om alla är väldigt duktiga på en och samma grej, ja sång i det här fallet, så står man inte längre ut. Då är man normen. Plötsligt insåg jag att jag aldrig egentligen hade nöjt mig med att passa in, i samma veva förändrades jag en hel del. Jag förlorade många vänner för att jag inte längre nöjde mig med att vara en sidekick med mindervärdeskomplex, som passade in i gruppen men inte som solo. Jag förlorade många vänner för att jag lärde mig att ta upp mer plats, plats som andra ofta fick ge upp, för så fungerar musikbranschen, så fungerar hierarki.

Foto: Freja Lindberg
…… ”Jag är bra på det jag gör, överallt i världen”…… Foto: Freja Lindberg

Men medan jag förlorade vänner, fann jag mer plats för de individer som såg att jag växte i mig själv. Jag fann mer tid för de människor jag brydde mig om och jag lärde mig att stå upp för mig själv, för mina drömmar och för min kapacitet.

Det gör otroligt ont att förlora människor som man älskar. Framförallt när man inte kan motivera det hela med bättre ord än ”det var dags för en förändring”. Att själv inse att man inte alltid kan vara den som finns där för andra, speciellt inte om man inte kan vara där för sig själv. Att människor man älskar inte kan acceptera när deras sidekick, deras wingman, ibland tar deras plats i rampljuset, att det är okej.

Jag har vuxit ur ”coolhets-komplexet” och jag vet numera att det häftigaste bordet jag kan sitta vid är bordet där nästa Einstein sitter. Kanske är hen Hollywoods definition av glasögonorm, ful och tönt. Kanske är hen otroligt vacker och utåt sett en Paris Hilton, men jag vill lära känna människor som sticker ut. Jag vill själv passa in genom att sticka ut.

Många har frågat mig varför jag sysslar med musik i Gambia av alla ställen. Jag har frågat mig själv samma fråga. Jag är bra på det jag gör, överallt i världen. Men sanningen är nog att Gambia är första stället där jag har vågat, trotsat, helhjärtat kämpat och lyckats med att sticka ut. Men det är definitivt inte det sista stället.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 11: Min bäbis

Jag tror aldrig att jag kommer att glömma, känslan av när strålkastarna bländar mig då jag tar ett kliv och intar en scen. Publikhavet syns men mest som ett somrigt morgondis efter juliregn och jag skymtar förväntansfulla blickar från de främre raderna närmast scenen. Jag utbyter blickar med någon i bandet, jag talar med publiken och frågar hur de mår. Dess gensvar är en blandning av skrin, gälla, mörka och mumlandes röster men skapar en kör av ett gemensamt gensvar. Jag letar i huvudet efter vilken låt jag ska sjunga, hur börjar den? Hur går texten? Men allt flyter på. Vissa misstag slår oss lätt i bakhuvudet men berör oss mindre än ett myggbett, ingen märkte något. The show must go on.

 

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

När ruset fortfarande sitter kvar i kroppen och jag kliver av scenen möts jag av mina nära, kära och medarbetare med kramar och varma ord. Känslan är obeskrivlig, jag vill upp på scenen igen. Scenen är min drog och ruset slår troligtvis de flesta substanserna man kan inta. Numera påminns jag också av känslan då jag öppnar min Facebook eller går in på olika webbtidningar med bilder och recensioner från de senaste showerna. Jag kan inte annat än att tacka gud och alla som har hjälpt mig på vägen för att nå dit jag är idag.

Den 24:e januari 2015 står jag inför min första skivlansering som ska huseras på Alliance Franco i Gambia, nära West Field. Planeringen är i full görning och jag har börjat med marknadsföringen med hjälp av några riktigt motiverade och duktiga samarbetspartners. Min nya skiva är min bäbis och jag vill att den ska växa upp till något stort, med lovord från många tror jag genuint att allting kommer att gå bra, så längtande tittar jag i almanackan med hopp om att dagarna kan gå lite snabbare.

Inför lanseringen har jag transformerats till en mindre galning. Jag agerar artist, skådespelerska, affärskvinna, bokare, radiopersonlighet, skribent, talesman, distrubetör, publicist och allt annat som råkar behövas. Inte för att jag inte har andra personer som hjälper mig med allt ovanstående, utan för att jag måste se till att min bäbis vårdas på rätt sätt, för att jag inte kan släppa kontrollen helt och hållet likt en nybliven förälder. Tänk om dom andra inte förstår, bryr sig eller älskar lika väl som jag… destruktivt, ja. Nödvändigt, ja.

Samtidigt som allt med min lansering är i görningen har jag andra bollar i luften. Jag håller på och förbereder inför Gee’s albumsläpp där jag agerar supporting act, jag och Artenola ska spela in en video dagen efter till låten ”don’t mean nothing” och på kvällen släpper en annan av Gambias största artister Manding Morry sin nya platta, en show man naturligtvis måste närvara. December är, och har under alla de senaste åren varit den största musikmånaden i Gambia.

image (1)Gee, som enligt många klassas som den största artisten inom Rap Mbalax släpper sin platta #situations under helgen med support av artisten DeMarco på Independence Stadium i Bakau. Många säger att det kommer att vara det största släppet och att det är det mest efterlängtade evenemanget år 2014.

Under möten med Gee och under repetitioner ser jag hur hans mobil ringer non-stop, hur han aldrig får en lugn stund, hur alla ständigt vill framföra något till honom personligen …plötsligt känner jag mig lugnare. Jag känner mig lugnare för att jag inte är ensam om stressen av att vara på 13 ställen samtidigt. Jag inser att alla artister i denna atmosfär går igenom liknande faktorer. Det börjar kännas mer okej. Samtidigt börjar jag förstå en viss acceptans i att de flesta artisterna sitter med 3 mobiler framför sig även medans de sitter i möten och folk reagerar knappt på det hela. Ett beteende som skulle vara helt oacceptabelt i Sverige.

Media jobbar ständigt med och emot en när man står i rampljuset. Jag skrattar nästan när journalister som jobbar för motsvarigheten av skvallertidningar försöker sätta mig på plats. Hur de lyckas vrida och vända på de ord jag väljer, hur de uttrycker saker i media och hur de promt försöker klura ut om man har någon relation eller någon ”beef” med andra artister. Vissa saker gör en uppriktigt sagt ledsen, besviken och otroligt kluven. Samtidigt som vi alltid har vetat att showbusiness funkar så.

Dom gångerna man då känner sig ledsen och som att världen har slagit en i ansiktet så kan man trösta sig med känslan av när man kliver av scenen, eller har läst klart artikeln, och när tv-showen är klar… När man känner för att falla. Ja, just då, likt de dåliga som bra dagarna, då står ens nära och kära samt ens medarbetare där, redo att fånga en.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Jag är fångad och nu är det är dryga en månad kvar till min bäbis ska visas upp för världen.

Om ni är i Gambia får ni gärna komma på dopet.

24:e Januari, 2015.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs musikresa – del 7: Att vara någon

Jag har under mina krönikor lagt ett stort fokus på min egen musikkarriär, något som spelar en stor roll för mig, men en fråga som avviker från dagens; N-/M-ord, Pippi, SD, Trippelnöts och övrigt återkommande diskussionsämnen.

Något vi alla eftersträvar måste väl ändå vara att vara någon. I många fall kräver det inte att man är kändis, populär eller eftertraktad. Det räcker i många fall att vara en riktigt bra teamleader, ur ens teams ögon, en rättvis chef, ur ens anställdas ögon eller världens bästa mamma, ur ens barns ögon.

Belöningen behöver inte alltid vara en hög lön, en befordran eller extra förmåner. Ibland räcker det med ett highfive från någon oväntad, en varm kram från kollegan, ett like på en facebookpost där man beskriver hur man kämpar vidare, kanske bara en puss på kinden från någon som tycker att du behövde den. Ett uppskattande.

Aminatah Baldeh Foto: Freja Lindberg
Aminatah Baldeh Foto: Freja Lindberg

Första gången jag blev igenkänd som artist kände jag mig helt upprymd. Efter min första riktigt stora spelning ringde jag min mamma och förklarade att om, om det nu skulle bli så att allt tog slut här, då skulle jag ändå vara nöjd med mig själv, jag skulle ha en historia att berätta för mina framtida barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men historien tog inte slut där, som tur var. Den fortsatte framåt.

En tid tillbaka träffade jag skådespelaren Denzel Washington med ett gäng vänner på Stureplan för en middag. Jag kände honom inte sen innan men blev helt uppslukad i hans sätt att ge alla uppmärksamhet. Han tyckte att alla var lika viktiga, han var medveten om att han var den mest lysande stjärnan i sällskapet och därför riktade han sina egna strålkastare på var människa i sällskapet, var och en. Efter många skratt och utbyten under kvällen visste han exakt vilka han hade att göra med och vi andra kände oss delaktiga samt som om vi var på samma plan som denna världskändis och det var vi iallafall då. Vi är ju alla bara mänskliga, men vi lever i olika verkligheter.

Jag tror att det är viktigt att se att man kan vara någon “stor” utan att egentligen vara “känd” för något mer än att vara en bra person. Häromdagen såg jag en man som jobbade på fritidsgården i min kommun under mina tidiga år och hela min kropp och själ ville springa fram, krama honom och tacka honom för att han var min kompis, när det behövdes, fast han egentligen inte var min kompis, vi kände knappt varandra, men det kändes så, då. Så jag gick inte fram. Men jag skulle ha gjort det. Kanske hade det bemötandet, 15 år senare fått honom att orka 15 år till, 15 år till av att uppmuntra och vara kompis med 10-15-åriga kids som varken hade ork eller kompisar just då.

Därför blir jag överlycklig när artister och musiker startar foundations som ska gynna unga. Av Gambias artister känner jag redan till att både T-Smallz och Omid Wisdome sponsrar skolelever med deras skolavgifter varje år. I Sverige jobbar DJ Black Moose, aktivt med att hjälpa unga och inspirera samt uppmuntra barn och ungdomar till en bättre framtid. Detta behövs, för att vi ska kunna växa tillsammans.

Å andra sidan, finns det något annat som behövs. De vuxna som har gett sitt liv till de här ungdomarna, de behöver också något i utbyte. Tro mig, dom får mycket uppskattning från kidsen, men vi som vuxna måste också göra något. Kan vi inte höja deras löner, kan vi ändå höja vår uppskattning. De finns där för våra småsyskon eller barn när vi själva inte kan vara där. Så… en highfive, en varm kram, en facebookpost där vi uttrycker hur mycket vi uppskattar dom, ibland kanske en puss på kinden räcker. Visst låter det bra i stället för att glömma dom…

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 5: Albumplanering och Riksdagsval

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Hemkommen från Los Angeles möts jag av Stockholms septemberkyla, den slår mig i ansiktet likt en piska då jag går ut från Arlanda flygplats. Trots allt känns det rätt roligt att vara tillbaka, så många planer, så många bollar i luften som motiverar en till att planera ännu mer.

Först ut – skivomslag. Jag har bett några vänner att komma med idéer och även min fotograf Freja Lindberg har hur mycket tankar och funderingar som helst. Det ska bli spännande att se resultatet, framförallt för att jag själv är osäker på i vilken riktning jag egentligen vill ta det.

Näst upp – Riksdagsvalet. På en restaurang i Gambia som heter Green Mamba samlades vi ett gäng svenskar för att poströsta vid EU-valet tidigare i år. Ägaren är halvsvensk och otroligt engagerad i politik, därför hämtade han ut röstsedlar och vi såg till att attestera varandras röster. Men nu är jag här och fast jag inte riktigt bor här tycker jag att det är otroligt viktigt att bry sig. Om det inte påverkar mig direkt så påverkar det alla runt omkring mig, framförallt i samband med de extremistnationalistiska partierna som har funnit plats i EU, Sverige och riksdagen under de senaste åren. Jag tror att det viktigaste är att rösta på något även om det inte är ultimat, men ändå, något.

Tidigare år har många sagt att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls. Det stämmer såklart även nu. Men i min mening tycker jag att det är viktigast att rösta på ett parti, vilket som, mest för att rösta ut SD. Såvida man inte ställer sig till deras åsikter, vilka jag tycker är fel, men alla måste givetvis inte hålla med om det. Jag tycker att deras åsikter förstör mer för vår samhörighetskänsla och vår stolthet eller nationalism i landet. Det finns mycket inom deras invandringspolitik som jag håller med om. Bland annat tycker jag, att man ska hjälpa potentiella utvandrare och flyktingar på plats… också.

Utöver det, tror jag faktiskt att en hel del SD-anhängare inte är rasister eller nazister, utan bara trötta på hur samhället ser ut just nu. Problemet är, i min mening, att så många SD-anhängare och ledamöter som i publika uttalanden har visat sig vara extremt främlingsfientliga upp till en hatisk nivå.

Jag röstade idag och kände mig lite stolt då jag hade lyxen att kunna rösta på min mamma Gun-Britt Lindström. Hon är kandidat till Riksdagen inom Stockholms län för Miljöpartiets räkning. Helt insatt kan jag inte påstå att jag är, jag läste all standardinformation om alla partier och valde den personen som jag helt garanterat vet inte skulle vilja mig något illa. Min mamma. Jag valde henne och miljön, över alla andra punkter som kan anses viktiga i krigets hetta. Samtidigt vet jag att det här valet inte kommer att beröra mig så mycket just nu, men kanske om ett år, eller två eller tre år. Det är många som är bosatta utomlands som struntar i Sverigevalen, just för att de inte berör dom, just då. Men just nu pågår det sådana extrema förändringar, att bryr vi oss inte nu, kanske det är för sent – sedan.

I min och min rumskamrats hem har det regnat in under regnsäsongen i Gambia och det är fortfarande oklart var jag ska bo när jag väl kommer dit. Självklart känns det jobbigt, men det känns som att det ändå löser sig, så småningom. Jag har redan börjat få bokningar för olika shower och framträdanden inför säsongen och nu råkar det vara så väl att min pappa faktiskt har en hel del bostäder i Gambia där man kan spendera natten, veckan eller månaden om man prompt måste. Jag gillar hans, eller om vi ska säga “våra” hem, men jag tror att trots den iver jag känner för att åka tillbaka till Afrika, så har jag även något svenskt inhemskt som säger att jag vill ha varmvatten, el och så vidare… jämt, utan avvikelser. I övrigt kan jag klara av det. För jag har mina medmusiker, artister, producenter och produktiva människor som jag jobbar sida vid sida med. El, varmvatten och dem. Det räcker.

Några av mina vänner ifrån Sierra Leone och Guinea med mer pengar i fickorna förutspådde reseförbudet mellan vissa länder, därför åkte de utomlands och stationerade sig själva i mindre utsatta områden. De väntar ut ebolan och hoppas på att kunna åka hem relativt snart. Andra lyckades inte riktigt lika väl…

 

-Hur mår du?

-Jag mår bra, jag väntar bara på att få åka hem.

-Hem till Gambia?

-Ja, hem till Gambia.

… min producent Ubong Ukor är baserad i Gambia och jobbar med Greenlight Media och Hot Ink Media som är ligger mitt emot Africell, en av Gambias största mobiloperatörer och tillika en av de största radiostationerna. Tillsammans satte vi ihop ett fullängdsalbum om 12 låtar och jag uppträdde på åtskilliga scener med honom som gitarrist och en fyra – fem andra musiker bland annat Bmaster (inhouse-producent på Afriradio) på piano eller trummor. När jag åkte tillbaka till Sverige i juli åkte han till Nigeria för att hälsa på sin familj samt påbörja marknadsföringen för min Nigerialansering.

Tillsammans med min producent, Ubong Ukor - Foto: Privat
Tillsammans med min producent, Ubong Ukor – Foto: Privat

Nu är gränserna stängda, hans flyg är inställt på grund av ebolan som härjar i Nigeria och runt om Västafrika. Alla flyg är inställda. Han är fast i ett land som han kommer ifrån men där han inte bor. Det är ingen som ens bryr sig om att han faktiskt bor i Gambia, säkerheten först -något som jag tycker är rätt – men alla ens tankar börjar flöda åt olika håll då man plötsligt på något sätt börjar bli utsatt, då det berör en själv. När min mamma kom in i rummet och jublande berättade att ebolan i Stockholm hade visat sig vara falsk så log vi båda. Samtidigt kunde jag inte känna mig helt lycklig. Kanske för att Sverige och västvärlden hade behövt ett fall av den här sjukdomen för att vi skulle reagera på riktigt. För att vi skulle inse att det behövs mer resurser, med privata insamlingar, mer personal och framförallt upplysning till de som inte vet, för att de inte förstår, för att det inte berör dem eller för att de faktiskt har lyckats missa den här epidemin i mitten av deras hektiska liv.

Sedan barnsben har jag och folk runtomkring mig skapat någon form av acceptans i att Afrika har krig, Afrika har svält, Afrika har aids, Afrika har epidemier och Afrika är fattigt. Något vi inte tycker är rätt, men något vi har vant oss vid. Missförstå mig rätt. När vi var barn kunde unga som vuxna lägga en kommentar som löd “tänk på barnen i Afrika”. Oftast handlade det om matfrågor, när man inte åt upp sin portion, inte gillade maten eller kanske tyckte att det var för varmt en dag. Jag önskar inte ebola eller någon annan sjukdom på något land, Sverige, Gambia, Kina eller Mexiko. Men, skulle det spridas utanför Västafrika är jag nästan säker på att saker skulle förändras och att folk skulle engagera sig bra mycket snabbare. Det kanske skulle behövas, för att få saker att hända omedelbart istället för successivt.

Nu sitter jag alltså och väntar på att min producent ska komma tillbaka till Gambia så att vi kan fortsätta med lanseringen av min nya skiva. Den är nästan helt färdigmixad och ska mastras. Likt en bror-syster relation bråkar vi hela tidigt om vad som är viktigast med plattan, vilken låtordning, vilka singlar och vilken image, samt cd-titel som är bäst. Oj vad jag ogillar honom när jag ogillar honom, men när det är som bäst så är det helt toppen. Därför hoppas jag att han kan komma tillbaka till Gambia snart, för jag vill inte riktigt genomföra lanseringen utan honom. Så åker han tillbaka, så kan jag snart åka hem, till Gambia.

Ja, hem till Gambia.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 4: Med fötterna i Los Angeles och hjärtat i Gambia

Foto: Privat
Foto: Privat

När jag var 19 år gammal flyttade jag till Los Angeles för att plugga musik på Musicians Institute i Hollywood. Det var drömmen. Själva skolgången var helt fantastisk. I varje hörn och kant av skolan ljöd musik från olika instrument, röster och takter i olika genrer och skalor. De flesta eleverna var ungefär lika gamla som jag så vi umgicks även på fritiden, formade små olika band, repade, giggade och drog fram gitarrer med allsång vid poolsidan under Kaliforniens eftermiddagssol.

I Los Angeles finns det så mycket musiker att folk tvingas slåss om spelningar vilket klubbägare och arrangörer har lärt sig att utnyttja. De har ett koncept som kallas ”Pay to play” vilket går ut på att man måste sälja ett visst antal biljetter för att man ens ska få gå upp på scenen. Oftast ska man sälja runt 40 biljetter och ofta får man behålla vinsten för överskottet. Så självklart går det att tjäna pengar själv och självklart är det ju roligare att uppträda framför en stor publik än för ett fåtal människor. Problemet ligger mest i att musikbranschen blir mer av en kamp då artisterna och banden ska agera sin egen manager, assistent, säljare, promoter, distributör och samtidigt hinna med att repa, skriva och uppträda. Man investerar så mycket tid, energi och pengar i sig själv för att man är en produkt, även om man inte ska vara en ”sell-out”. Det är faktiskt rätt flummigt att det fanns en tid då jag funderade på om jag skulle lyckas dra ihop 40 gäster till min kommande show. Delvis för att det numera handlar om tusental, men sen får det mig också att fundera på folks engagemang. Vi är så otroligt dåliga på att supporta våra vänner när de uppträder och jobbar mot sina drömmar. Vi har nog alla sagt något i stil med ”var är min gratisbiljett/finns det gästlista/var är min gratisskiva” och så vidare. Jag kommer inte ihåg sist jag köpte en skiva och fast jag har bättrat mig på att gå på konserter så tror jag inte att jag har betalat för en spelning sedan Whitney Houstons korta comeback.

Foto: Privat
Foto: Privat

Los Angeles var jobbigt, det var dyrt och alla letade efter olika sätt att synas, att sticka ut, att lyckas. Från gatumusikerna till de som ändå kunde fylla en mindre nattklubb. Man kämpade rätt hårt för att bibehålla en viss image, man var en fattig student men skulle verka framgångsrik. Så istället för att köpa mat och istället för att ha ordentliga möbler i ett bekvämt boende, investerade man samma pengar på snygga kläder, smink, en flashig mobil och kanske till och med en bil som man knappt hade pengar till att fylla upp med soppa. Alla gjorde likadant. Fake it until you make it.

Dagen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Stockholm blev otroligt känslosam. Det kändes som att många drömmar gick i kras. Att en investering i en viss utbildning kanske inte hade lönat sig som jag hade velat men jag tröstade mig med att jag helt enkelt får satsa på ett annat land, en annan musikscen som jag inte längre är helt van vid men som i slutändan blir ett nytt äventyr. Jag hade trots allt byggt upp tre år av minnen, erfarenheter och kvalifikationer. Jag hade också byggt upp en rätt stor skuld till CSN haha, men smakar det så kostar det. Så här i efterhand känner jag att det var värt varenda öre. Jag är liksom jag, på grund av de besluten jag tog då. Jag är liksom lycklig.

Förra veckan satt jag och pratade i telefon med min syster som numera bor i Los Angeles, vi diskuterade hennes kommande födelsedag och mixning samt mastering av min kommande platta. Det har varit svårt att hitta någon i Gambia som förstår sig på min röst och de flesta i Sverige som hade kunnat göra det var otroligt upptagna. Min syster föreslog en av mina producenter Mark som bor i Los Angeles. Efter att ha talat med honom om det hela så bestämde vi oss för att det nog var bäst att jag var på plats för mixningen så att det skulle gå lite snabbare och så blev det. Tre dagar senare satt jag på ett plan till USA och det passade sig väldigt väl att min systers födelsedag inföll under samma period. Vi körde några intensiva dagar i hans lilla oas där vi tog oss igenom hela plattan och lyssnade, fixade, trixade och ja, mixade.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nu sitter jag här i Miracle Mile och skriver, tänker och drömmer mig tillbaka till en tid då det enda självklara hemmet var just Kalifornien. Delvis för att musikscenen är så mycket vidare, vädret är underbart, många av mina nära bor här och även att folk generellt sett är så mycket gladare. Men samtidigt längtar jag hem, för jag har allt det där hemma… hemma i Gambia. Så jag längtar tillbaka till Sverige, så att jag kan komma tillbaka till Gambia där musikscenen är uppskattad, vädret är underbart, där jag har många nära och kära och där folk generellt sett är mycket gladare. Glada för vad de har, femman i plånkan, maten på bordet, taket över huvudet och pussen från sin partner vid den långa arbetsdagens slut. En helt omaterialistisk, osjälvisk och framförallt – genuin, lycka.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh