Etikettarkiv: aminta merete

Gränslös Juridik : Min man är papperslös. Får han stanna i Sverige om jag blir gravid?

Fråga: Min man har inga papper i Sverige. Vi har inte ett registrerat äktenskap. Han har inte heller några ID-handlingar. Jag är svensk medborgare. Vi har hört att om vi får barn tillsammans kan han få uppehållstillstånd utan att behöva lämna Sverige, stämmer det? Och vad gäller om han bor illegalt i ett annat EU-land än Sverige och vill komma hit? Hjälper det om jag blir gravid?

 

Svar: Det är omöjligt att ge ett generellt svar på frågan om ett gemensamt barn kan ge ett uppehållstillstånd. Grundregeln är (som ni säkert redan vet) att den som vill ansöka om uppehållstillstånd i Sverige alltid måste göra det antingen från sitt hemland eller i ett land där han eller hon har laglig rätt att vistas. Redan här kan ni stöta på problem eftersom din man inte har uppehållstillstånd och inte heller är asylsökande.

Det första och bästa rådet jag kan ge er är därför att ni måste försöka se till att en ansökan om uppehållstillstånd kan göras med en legal vistelse i ansökningslandet som grund. Detta kan uppnås till exempel om din man är asylsökande, eller om han gör sin ansökan direkt i Sverige efter att ha rest in i landet med en giltig visering.

Enligt de nya regler som började gälla sommaren 2014 ska det nu vara lättare att få uppehållstillstånd för en person som har ett barn tillsammans med en svensk medborgare eller med en person som har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Men, transportsträckan dit kan ändå vara rätt lång. De nya reglerna har inte prövats tillräckligt för att det ska gå att dra några långtgående slutsatser om att ett barn är en garanti för att få stanna. Varje fall bedöms också individuellt av Migrationsverket.

Det finns också en rad olika grundläggande villkor som måste vara uppfyllda för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att ansöka om uppehållstillstånd med ett gemensamt barn som främsta grund. Jag ska försöka räkna upp det viktigaste ni behöver lösa i detta hinderlopp.

 

  1. Det första hindret är vårdnadsfrågan.

Den som söker uppehållstillstånd i Sverige med gemensamt barn som främsta grund måste ha en juridiskt giltig gemensam vårdnad om barnet och den andra föräldern måste ha rätt att bo i Sverige, det vill säga medföräldern måste vara antingen en svensk medborgare eller en person som har permanent uppehållstillstånd.

Ett juridiskt giltigt beslut om vårdnaden kan, om ni inte är gifta när barnet föds, antingen tas i domstol eller genom familjerätten i kommunen i samband med att faderskapet erkänns. Är ni gifta med varandra och äktenskapet är registrerat av folkbokföringen när barnet föds, så har ni automatiskt gemensam vårdnad om barnet och din make räknas automatiskt som barnets pappa.

 

  1. Detta leder oss fram till det andra hindret, som är identitetsfrågan.

För att två personer överhuvudtaget ska kunna gifta sig med varandra, eller ansöka om gemensam vårdnad i domstol eller genom familjerätten, krävs att bägge har giltiga ID-handlingar. För att kunna ingå och registrera ett äktenskap krävs dessutom att parterna kan visa att de inte är gifta på annat håll. Detta sker lämpligast genom att bägge begär bevis från sina länders respektive folkbokföringsregister om att de är ogifta. Själva den formella hindersprövningen hos Skatteverket brukar ta omkring fyra veckor.

Även för att kunna få en ansökan om uppehållstillstånd beviljad krävs som grundregel att personen har giltiga ID-handlingar. Det finns visserligen en möjlighet att med hjälp av DNA-test ta reda på om till exempel en påstådd pappa verkligen är far till ett barn. Men efter ett beviljat och positivt DNA-test behövs ju ändå identitetsfrågan klaras ut. Kommer då personen från ett land där det normalt sett ska vara möjligt att få fram ID-handlingar kan det innebära ett avslag på ansökan om sådana inte finns.

 

  1. Det tredje hindret är ert eget – tidsfaktorn.

Din man kan inte ansöka om uppehållstillstånd förrän barnet är fött. Du måste alltså gå igenom en nio månader lång graviditet och därefter en förlossning, hela tiden med vetskapen om att din partner kan komma att utvisas innan barnet föds och att det kan ta lång tid innan ni återförenas.

Efter att barnet är fött följer också flera legala processer. Ni måste kunna bevisa att barnet är ert gemensamma. Ni måste kunna bevisa era identiteter. Ni måste också leva med risken för ett avslag på begäran om uppehållstillstånd. Det kan bli många turer fram och tillbaka med överklaganden och beslut, där ni kan komma att kastas mellan hopp och förtvivlan under flera år. Detta måste ni båda ta med i beräkningen.

Har du ett nätverk av andra personer som är beredda att stötta dig om din man inte finns där? Klarar du att leva med den oro som kan bli följden om ni inte går iland med era planer, vilken än orsaken är, och din man kanske måste göra ansökan från sitt hemland? Klarar du att ensam ta hand om en bebis och allt det ekonomiska, praktiska och rent mänskliga om han inte kan vara en fungerande medförälder? Klarar du av situationen om det skulle visa sig att barnet har en funktionsnedsättning eller kanske har någon sjukdom som kräver mycket av dig i form av omvårdnad?

Var oerhört realistiska och tänk inte bara med hjärtat utan också praktiskt, eftersom det ni funderar över att göra kan innebära många år av väntan, oro och psykisk press på alla inblandade, inklusive så småningom ert eller era gemensamma barn. Det kräver styrka, kunskap, distans till att det inte är personligt utan handlar om regler och förordningar som utgör hinder att passera och framför allt kräver det att man är mentalt förberedd på detta.

 

Aminta Merete
Aminta Merete

Flytta fritt inom EU med bevis om varaktig bosättning – möjligt för tredjelandsmedborgare efter fem år i EU

Efter fem år i ett EU-land, med uppehållstillstånd, arbete och sjukförsäkring, har den som är medborgare i ett icke EU-land rätt att få ett bevis om varaktig bosättning. Statusen som varaktigt bosatt ger innehavaren rätt att fritt flytta mellan EU:s olika länder, även om personen inte är medborgare i ett EU-land.

Tyvärr känner många inte till den här möjligheten som är öppen för alla som bor i EU och är så kallade ”tredjelandsmedborgare” – medborgare i ett annat land som ligger utanför Europeiska unionen.

 

Bild: Verdy p, -xfi-, Paddu, Nightstallion, Funakoshi, Jeltz, Dbenbenn, Zscout370
Bild: Verdy p, -xfi-, Paddu, Nightstallion, Funakoshi, Jeltz, Dbenbenn, Zscout370

I mitt arbete med migrationsärenden möter jag ofta tredjelandsmedborgare som har flyttat till Sverige från ett annat land i EU där de bott länge och haft permanent uppehållstillstånd, ett tillstånd som de tyvärr förlorat när de flyttat hit eftersom de inte kände till sin rätt att begära bevis om varaktig bosättning – innan flytten. För vissa slutar allt detta med återresa till hemlandet. För andra betyder det att hela den jobbiga processen med att söka uppehållstillstånd måste göras om igen och det dröjer flera år innan personen kan ha ett nytt permanent uppehållstillstånd, men nu i Sverige.

EU berömmer sig självt om att ha så kallad fri rörlighet. Alla som är medborgare i ett EU-land har rätt att fritt resa mellan EU:s olika länder, att söka arbete och studera i alla delar av EU. Men eftersom många länder i EU har hårda medborgarskapslagar, som gör det svårt att få medborgarskap trots lång bosättning i landet, har situationen för de så kallade tredjelandsmedborgarna blivit allt mer utsatt. Det har i sin tur lett till olika rättsliga prövningar som gällt exempelvis den fria rörligheten och de sociala förmånerna. Genom dessa olika prövningar av ärenden har de rättsvårdande myndigheterna inom EU slutligen uttalat att det inte är rimligt att de som bott och arbetat länge i EU, har betalat skatt, skött sig och bidragit till samhällets uppbyggnad inte ska kunna leva i EU på samma villkor som de olika nationernas medborgare.

Det är nu mer än tio år sedan EU-domstolen för första gången slog fast att alla som bor och arbetar i EU ska ha samma rättigheter till sociala förmåner och fri rörlighet inom unionen, oavsett om de är medborgare i ett av unionens länder eller ej. Ett politiskt beslut om hur dessa legala rättigheter skulle säkras togs 2003 av Europeiska rådet.

För att översätta till mer begriplig svenska innebär detta alltså att rätten till fri rörlighet och rätten till sociala förmåner i EU måste gälla alla de som bor och arbetar i EU, även de som inte är medborgare i något av EU:s länder utan har behållit sitt medborgarskap i ett tidigare hemland. Status som varaktigt bosatt ska garantera den rätten.

Gränsen för när en tredjelandsmedborgare har rätt att ansöka om och utfå ett bevis om sin status som varaktigt bosatt i EU har dragits vid fem år med uppehållstillstånd, arbete och sjukförsäkring. Hinder för att få beviset är alltså exempelvis försörjningsstöd genom sociala myndigheter, eller kriminalitet.

Om du som läser det här själv har bott i Sverige mer än fem år och är självförsörjande men inte medborgare i ett EU-land, kan det kanske vara idé att fundera på att ansöka om att få ut beviset om varaktig bosättning. Informationen från EU finns på 15 olika språk, det svenska Migrationsverket har också en sida som berättar mer om varaktig bosättning. Och vill ni ha ytterligare råd kring migrationsfrågor, eller behöver hjälp med ert specifika ärende, sök er då till en juridisk byrå eller advokatbyrå.

Bra länkar:

Migrationsverket: Status som varaktigt bosatt i Sverige

MG Rådgivning Online

Sammanfattning av EU-lagstiftningen

 

Aminta Merete
Aminta Merete

 

 

Juridisk artikel – att ta hit barn från Västafrika

Enligt svensk praxis upphör ett tidigare hemlands regler om vårdnad att gälla när barn och föräldrar kommer till Sverige. Istället tillämpas svensk lag. Det kan ibland ställa till det rejält för gambiska och senegalesiska föräldrar, särskilt när det inte finns giltig dokumentation gällande föräldraskapet.

Det har blivit allt vanligare att svenska myndigheter underkänner dokumentation från länder i Afrika, exempelvis Gambia. Detta kan få allvarliga konsekvenser för en förälder som då riskerar att hamna i situationen att han eller hon inte kan betraktas som juridisk vårdnadshavare för barnet.

Enligt svensk lag har mamman alltid ensam vårdnad om hon aldrig har varit gift med barnens far. Det är alltså lättare för en mamma att registreras som vårdnadshavare hos Skatteverket än för en pappa. Finns inga juridiskt giltiga bevis på att föräldrarna har varit gifta när barnen föddes (skriftlig dokumentation) eller att de fortfarande är
gifta, registreras barnen med enbart mamman som vårdnadshavare.

Foto: Liftarn
Foto: Liftarn

Utan rätt dokumentation är det alltså pappor som oftast riskerar att inte kunna registreras som vårdnadshavare i Sverige. Situationen som sådan är mycket besvärlig, för det innebär nämligen att han riskerar att helt förlora sin bestämmanderätt över barnen.

När barn som kommit till Sverige från utlandet saknar juridiskt giltiga vårdnadshavare kommer socialnämnden i den lokala kommunen att få en signal om detta. Myndigheten måste då enligt lag träda in och utreda vem som ska vara vårdnadshavare och i förekommande fall även utreda vem som är biologisk förälder. Barnen registreras i sådant fall dessutom som ”ensamkommande”. Detta problem gäller särskilt familjer som kommer från något av de länder i världen där de flesta överenskommelser sker muntligen och äktenskap inte alltid registreras officiellt, tex Gambia och Senegal, vilket kan medföra att det saknas papper på att föräldrarna i fråga varit eller är gifta med varandra.

När barn ska komma hit från ett annat land och den mottagande föräldern är en ensam pappa är det alltså EXTRA VIKTIGT att, om möjligt, redan innan barnen kommer se till att det finns en i Sverige juridiskt giltig dom som visar att pappan har ensam eller gemensam vårdnad (tex genom Svensk Tingsrätt), alternativt ett juridiskt giltigt originaldokument som visar att föräldrarna varit gifta med varandra samt slutligen även ett dokument som bevisar att mamman har godkänt att barnen reser till Sverige för att bosätta sig där med pappan.

OBS! Enbart ett dokument där mamman godkänner att barnet reser till Sverige räcker inte för att pappan ska kunna räknas som vårdnadshavare i juridisk mening i Sverige.

OBS! Också att domstolsbeslut från Gambia och Senegal gällande vårdnad inte alltid gäller i Sverige. Domar godkänns bara om de kommer från länder som ratificerat (godkänt) den så kallade Haag-konventionen (2008:796) som antogs 1993. Konventionen ska underlätta vid internationella vårdnadstvister, för skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Vårdnadsbeslut från andra länder än konventionsländerna kan en förälder behöva begära att få fastställt i en svensk domstol för att det ska vinna juridisk giltighet. Detta är extra vanligt då det gäller barn vars mor är kvar i hemlandet. Att påbörja denna process efter att barnen kommit till Sverige tar mycket kraft, tid och energi och om man kan ordna juridiskt giltiga papper redan från början underlättar det invandringen betydligt. Läs mer om vilka länder som konventionen gäller i förhållande till för Sveriges del (uppdaterad augusti 2008) här: www.sweden.gov.se. De flesta Västafrikanska länder uppfyller inte konventionens krav.

Även om det saknas dokumentation har Skattemyndigheten möjlighet att registrera exempelvis makar med barn som giftaoch gemensamma vårdnadshavare också i de fall då de kommer från länder där dokumentation saknas. Men så fort det finns tveksamhet kring uppgifterna avseende exempelvis vårdnad om barn, dvs tex i de fall då en förälder är kvar i hemlandet, har Skatteverket möjlighet att neka registrering om det inte finns dokumentation. Det vanligaste är då att
man helt enkelt registrerar endast modern som vårdnadshavare.

Ett mycket gott råd till föräldrar som vill hämta barn till Sverige från Västafrika, särskilt ensamma pappor, är alltså att kontakta en jurist innan barnen ska komma, för en genomgång av vad som behöver göras.
aminta merete


	

Svarta stjärnor!

När CinemAfrica premiärvisade filmen Soleils berättade regissörerna om
boken ”Mina Svarta Stjärnor”, en bok om förebilder med afrikanska
rötter, skriven av ex-fotbollsproffset Lilian Thuram som inspirerat
dem till filmens titel.

Nu får vi chansen att träffa bokens författare!!! Lilian Thuram kommer
snart till Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sina böcker ”Mes
étoiles noires” (Mina svarta stjärnor – finns inte på svenska,
ännu…) och ”Notre histoire” (Vår historia – finns inte heller på
svenska ännu) och om arbetet mot rasism genom stiftelsen Foundation
Lilian Thuram.

Tid och plats: Torsdag 22 maj, kl 18 på Stockholms stadsbibliotek.

För mer info om stiftelsen och böckerna se:
http://www.thuram.org/site/

aminta merete

Nya regler gör det lättare att få stanna i Sverige

Barnperspektivet ska tillämpas och det ska bli lättare att stanna i
Sverige för den som är förälder till ett barn som är bosatt här. Det
ska också bli lättare för asylsökande och andra som har arbete eller
vill arbeta i annat land ett tag. Det är innebörden i de nya regler på
migrationsområdet som regeringen nyligen föreslagit i samarbete med
Miljöpartiet de gröna. De nya reglerna föreslås träda i kraft 1 juli
respektive 1 augusti 2014 om de röstas igenom. Här följer en
sammanfattning.

Regeringen har under våren föreslagit en rad nya regler på
migrationsområdet i syfte att underlätta människors ökade rörlighet
till och från Sverige. Reglerna måste först röstas igenom i riksdagen
för att börja gälla som tänkt, men en majoritet förväntas stå bakom
dem.

En av de mest välkomna förändringarna för många – både familjer och
ombud – är att ”en utlänning som är förälder till och
vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i
Sverige”
ska kunna beviljas uppehållstillstånd efter ansökan i
Sverige. Det innebär alltså ett viktigt steg mot att det ska kunna bli
slut på uppslitande separationer för åtminstone de familjer där en av
parterna har rätt att bo i Sverige eller är svensk medborgare. Denna
regel föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014.

Det kan vara viktigt att förtydliga den nya barnregeln. Formuleringen
”har gemensam vårdnad om och sammanbor med barn” – förutsätter
i princip att det antingen finns ett domstolsbeslut på gemensam
vårdnad eller att föräldrarna är gifta med varandra. Detta i sin tur
förutsätter att den part som ska söka uppehållstillstånd har giltiga
och godkända identitetshandlingar. Finns inte sådana återstår
DNA-analys.

Det ska med de nya reglerna också vara möjligt att själv göra en
DNA-analys för att bevisa släktskap och sedan kunna få ersättning av
staten för kostnaderna för provtagning, transport av prover och analys
om DNA-provet åberopats i ett anknytningsärende där uppehållstillstånd
beviljats.

Foto: Kelovy
Foto: Kelovy

Andra välkomna ändringar är att det ska bli enklare för en asylsökande
som fått avslag på sin asylansökan att istället få tillstånd som
arbetskraftsinvandrare. Den anställningstid som krävs för att byta
spår, dvs den tid man måste ha arbetat innan ansökan om
arbetstillstånd ska kortas från sex till fyra månader.

Det ska också vara möjligt att bo utanför Sverige i ända upp till två
år innan ett permanent uppehållstillstånd kan återkallas. Även
studerande ska få bättre möjligheter att stanna kvar efter
studietiden. Ändringen sker för att underlätta så kallad ”cirkulär
migration”
det vill säga ge tillfälle för alla att kunna pröva på
arbete i andra länder. Det ska med de nya reglerna vara möjligt att
vara bosatt utomlands i två år och ändå ha kvar sin formella koppling
till Sverige. Det betyder i klartext att ett uppehållstillstånd inte
längre ska återkallas automatiskt efter ett års vistelse utomlands.
Ett permanent uppehållstillstånd ska istället under vissa
förutsättningar kunna återkallas tidigast efter två år.

För att göra det mer attraktivt för internationella doktorander att
välja Sverige som studiedestination föreslås också att dessa, på samma
sätt som arbetskraftsinvandrare, ska kunna kvalificera sig för
permanent uppehållstillstånd i Sverige under forskarutbildningen. Ett
permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas för en person som
under de senaste sju åren har haft uppehållstillstånd för studier i
sammanlagt fyra år, om det gäller utbildning på forskarnivå.

Det ska även vara möjligt för studenter att stanna kvar efter
slutförda högskolestudier, för att söka arbete eller undersöka
förutsättningarna att starta näringsverksamhet i Sverige. Hur länge
studenterna får stanna kommer regeringen att återkomma till i en
särskild föreskrift. Sex månader kan vara en rimlig tid.

Andra lite mer ovälkomna förändringar är att det kommer att ta längre
tid att få permanent uppehållstillstånd. Kvalificeringsperioden för
permanent uppehållstillstånd ska förlängas från fem till sju år. Samt
att den sammanlagda tillståndstiden för arbetstillstånd ska kunna vara
längre än fyra år om det finns särskilda skäl. Den ska dock inte kunna
vara längre än sex år.

Här är de svenska reglerna inte helt harmoniserade med EU-reglerna som
säger att personer som bott i den Europeiska Unionen i mer än fem år
och har permanent uppehållstillstånd ska kunna ansöka om status som
varaktigt bosatta.

Samtliga dessa nämnda författningsändringar föreslås, liksom övriga
ändringar med arbetsmarknadskopplingar, träda i kraft den 1 juli 2014.

Läs mer här
Riksdagen – Propositioner och skrivelser

och här
Regeringen

Aminta Merete
Aminta Merete

Fåtal biljetter kvar till dubbelkonsert med Carlou D och Habib Koité

Det finns fortfarande några få biljetter kvar till Selams dubbelkonsert med Carlou D (Senegal) och Habib Koité (Mali) på Konserthuset i Stockholm lördag kväll.

De bägge musikerna är afrikanska singer songwriters med gitarr som huvudinstrument, etablerade i sina hemländer, dessutom världskända, med färska album på gång.

Habib Koïte har helt ändrat sättning i sitt nya band.

 

Och Carlou D är otroligt populär i Senegal, med en stil som tilltalar den yngre publiken.


Mer om artisterna här
Mer om konserten här

aminta merete

FN:s dag till minne av den transatlantiska slavhandeln

"En tanke till er, kära förfäder" - Foto: Merete Grut
”En tanke till er, kära förfäder” – Foto: Merete Grut

Idag tisdagen den 25 mars, är den av FN utlysta dagen för att minnas ett av de största människorättsövergreppen i världens historia, vars konsekvenser fortfarande syns i fattigdom, rasism och diskriminering: den transatlantiska slavhandeln.

I Sverige har den 9 oktober föreslagits som nationell minnesdag, eftersom Sverige just det datumet år 1847 officiellt beslutade att inte längre tillåta slaveri och slavhandel.

Sverige var sena med sitt beslut, bland annat eftersom svenska staten hade en koloni, ön Saint Barthélemy i Karibien, där slaveri och slavhandel var tillåten även efter det att många andra länder redan hade avskaffat detta. Slavfortet Carolusborg i Ghana är en annan av de platser där svenskar varit med och begått sin del av detta brott mot mänskligheten.

Den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika organiserades av köpmannen och järnbruksägaren Louis de Geer. Regeringen gav sitt tillstånd. Expeditionen hämtade slavar i Afrika, skeppade dem till Västindien och kom tillbaka med socker, guld, elfenben och fyra svarta slavar som rikskanslern Axel Oxenstierna fick i present.

Svenska Afrikanska Kompaniet och svenska staten slöt bland annat avtal med kungen av Fetu i Ghana att upplåta Cabo Corso som svensk koloni och från 1654 leddes slavhandeln i praktiken av det statliga Kommerskollegiet. Tio år senare jagades svenskarna bort från Västafrika av Ghaneserna men Carolusborg övertogs av först holländarna, sedan engelsmännen. Sverige fortsatte dock under många år att exportera stora mängder av stångjärn till bojor och vapen, till de länder som bedrev slavhandeln, framför allt Storbritannien.

Ta alltså en minut idag för att fundera över Sverige då och nu.

Källor:
SVT Debatt – Rasismen göds genom historielösheten
Expo – Svensk slavhandel uppmärksammas
Globalarkivet: Historiska årtal för det svenska bidraget till slavhandeln
DN – Det svenska slavjärnet

 

Aminta Merete
Aminta Merete

CinemAfricas premiärfilm "Soleils": Samtal med Dani Kouyaté och Olivier Delahaye

Ikväll visas den nya filmen ”Soleils” offentligt för andra gången, under CinemAfricas filmfestival. Thegambia.nu fick möjlighet att prata med de båda regissörerna i samband med premiärvisningen. Här presenterar vi nu intervjuerna, där samtalet rör sig mellan tankar om en hel generations identitetskris och behovet av att söka sina historiska rötter.

Som vi tidigare har berättat var det inte bara Sverigepremiär utan också världspremiär för ”Soleils” i fredags, en film som blandar historiska och drömlika sekvenser med modern roadmovie-estetik. Berättelsen i filmen bygger på tanken att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning, kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-traktatet, eller Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”.

Manusförfattaren till ”Soleils”, Olivier Delahaye, var nära vän med den burkinske grioten och filmskådespelaren Sotigui Kouyaté. I de många samtalen mellan de bägge vännerna föddes idén om en film. När Olivier började skriva manuset till ”Soleils” var Sotigui redan tänkt i rollen som sig själv. Men innan arbetet med att spela in filmen hann påbörjas blev Sotigui allvarligt sjuk.

– Efter att Sotigui gått bort började jag prata med hans son Dani Kouyaté om filmidén, säger Olivier Delahaye, som tidigare har en stor produktion av kortare filmer och även reklamfilm bakom sig.

– Jag frågade Dani om han kunde tänka sig att göra filmen tillsammans med mig. Och så blev det. I filmen är nu Sotigui (Binda Ngazolo) en äldre griot som får i uppdrag att friska upp minnet hos den nya glömska generationen, gestaltad av flickan Dokamisa (Nina Melo). Det är såklart en hyllning till Sotigui Kouyaté, som berättade sina nedärvda historier för människor överallt i världen. Och en hyllning till alla de bortglömda ”solar”, eller personer, som lyst klart i den afrikanska verkligheten och är värda att komma ihåg, som till exempel också generalen Sangoulé Lamizana som porträtteras i filmen.

De tidiga samhällena i Afrika präglades av ett humanistiskt tänkande kring människans okränkbarhet, mänskliga rättigheter, gemenskap – ubuntu, ”jag är därför att du är”, värderingar som har förmedlas till världen genom de västafrikanska jägarna och grioterna, säger de båda regissörerna. Den så kallade Mande deklarationen – ett slags tidig deklaration om mänskliga rättigheter som fallit i glömska sedan 1200-talet då den skapades – är central i filmen. Stadgarna i deklarationen har återupptäckts och nedtecknats bara helt nyligen, efter att ha bevarats muntligen i grioternas sånger och berättelser i hundratals år, under lång tid kanske också utan att varken grioterna själva eller de som lyssnade egentligen har förstått vad det var som förmedlades. De som velat släcka Afrikas historiska fackla har inte riktigt lyckats, men nästan.

– Jag ska ta ett exempel, , säger Olivier Delahaye.

– För några år sedan publicerade den franske fotbollsspelaren Lilian Thuram en väldigt viktig bok, som heter ”Mina stjärnor”. Boken är ett galleri med porträtt av personer han beundrar, som har åstadkommit banbrytande saker. Personer som har afrikanska rötter. Han skrev boken för att han inte kunde hitta någon annan bok med svarta förebilder i. Tänk nu på hur alla de här stora stjärnorna och berömda personerna har fått spendera halva sin energi bara på att bli erkända, slåss mot rasism och fördomar innan de kunde ägna sig åt sina yrken. Det här gäller också för den artist som sjunger ett av ledmotiven i vår film, operasångerskan Barbara Hendricks. Hon har upplevt segregationen i USA. Titeln på vår film är en hyllning också till henne och alla andra stjärnor, eller klart lysande solar, som drabbas av rasistisk okunskap om Afrika och kontinentens historia.

Det tog fem år och kostade över 400 000 Euro att färdigställa filmen, som spelades in på flera platser, i Burkina Faso, i Sydafrika och i Frankrike, i samarbete med filmfolk i de olika länderna och tillsammans med den kände regissören och grioten Dani Kouyaté, som numera bor i Sverige.

”Soleils” präglas faktiskt ganska tydligt av den lite drömska och humoristiskt magiska berättarstil som vi har lärt oss känna igen från Dani Kouyatés tidigare långfilmer ”Keïta – Griotens arv” (1995), ”Sia – Pytonormens dröm” (2001) och ”Ouaga Saga” (2004). Han har också gjort ett stort antal kort- och dokumentärfilmer, varav den senaste ”Femmes, entierment femmes” som ännu inte har haft premiär, handlar om omskurna kvinnor och deras hopp om att kunna operera sig för att åter bli ”hela kvinnor” igen.

Men den här filmen är mycket mer personlig. Inte bara för att huvudpersonen är en hyllning till en saknad pappa och vän utan också för att den kollektiva afrikanska glömskan faktiskt drabbat även Dani Kouyaté själv.

– Ja, det är faktiskt så. Med min generation har det blivit så tydligt att de äldre inte längre har tillgång till sina barn och barnbarn på samma sätt som tidigare. Det har skapat ett avbrott i flödet från de äldre till de yngre, mellan de som bär traditionen och de som ska föra den vidare. Det har bidragit till glömskan. Och det här avbrottet började med oss, självständighetens barn. Jag kommer från en familj av praktiserande grioter, men min pappa har inte alls haft tillgång till mig på samma sätt som hans pappa hade tillgång till honom. Vi gick i skola, vi var inte nära våra föräldrar hela tiden. Det är en stor förändring.

Var det alltså så att du också hade drabbats av den här glömskan som filmen talar om?

– Ja absolut. Jag har hört de traditionella griotberättelserna i hela mitt liv. Jag har sjungit våra sånger från det jag var liten. Jag kände alltså till sångerna med reglerna från jägarna och de som proklamerades av kejsaren Sunjata Keita, men jag förstod ändå inte vad det var vi sjöng om. Det var först genom de böcker jag läste som vuxen, som jag återupptäckte innebörden – att det faktiskt fanns regler för mänsklig samvaro som instiftats till och med före Sunjatas rådsmöte vid Kurukan Fuga och att det som jägarna slagit fast var ett slags deklaration om mänskliga rättigheter. Jag insåg att vi hade övergivit och glömt bort jägarnas deklaration, och att det även bland de som är väldigt kunniga om Malinketraditionerna säkert är så många som 80% som aldrig ens har hört talas om texten.

– Filmens viktigaste budskap är alltså att vi måste återerövra och minnas vår historia, den som våra förfäder av olika anledningar inte lyckats ge vidare till den uppväxande generationen i Afrika. Och vi måste reflektera över nya sätt att utveckla och bevara den här kunskapen. Vi måste förstå att Afrika har en enormt rik historia och att världen har mycket att lära sig av Afrika.

Men generalen då, Sangoulé Lamizana, vad gör han egentligen i filmen? Varför är han så viktig?

Anekdoten som finns med i filmen, om uniformen, är sann. Det är en verklig händelse. Och generalen var en väldigt fin person, jag träffade honom när jag var liten och jag känner hans barn. Men berättelsen om honom är samtidigt en metafor. Det finns så många goda människor, men på något sätt verkar det bara vara de som är riktigt onda som vi kommer ihåg. Det finns ingen som berättar om goda presidenter som Sangoulé Lamizana, medan det har gjorts mängder av filmer och skrivits böcker om diktatorer som Mobuto. Vi behöver minnas också de goda, de som inte gör något väsen av sig, som inte är giriga, som gör det rätta. General Lamizana hade inte ens ett eget hus när han avgick, han hade inte roffat åt sig något för egen del. Såna personer förtjänar att vara en av de många afrikanska solar, de stjärnor som vi ska minnas, avslutar Dani Kouyaté.

Filmen visas ytterligare en gång vid filmfestivalen, på lördag kväll. Förhoppningsvis får den också snart svensk distribution.

Länkar till mer info:
Se intervju med Dani Kouyaté på SVT HÄR,
och en intervju i tidningen flm HÄR.
Se också en trailer för filmen HÄR.

• På franska, jägarnas deklaration Charte du Mandé
HÄR en text av professor Djibril Tamsir Niane, som handlar om hur de 44 artiklarna från Sunjata Keitas rådsmöte återupptäcktes vid en konferens 1998 där en stor samling grioter turades om att rekapitulera de olika formuleringarna såsom de bevarats i oral tradition.
HÄR finns också en text av Nick Nesbit, Princeton University, som är kritisk till atiklarnas innehåll.
• Slutligen förklarade Malis regering år 2011 att de 44 artiklarna från rådsmötet skulle utgöra en nationell kulturskatt. Läs mer HÄR

Trailer för Soleils.

 

aminta merete

”We will not be terrorized” – Årets CinemAfrica festival är ett statement

IMG_5975
Foajén på Södra Teatern var fullpackad av biosugna på CinemAfricas premiärkväll. Foto © Merete Grut

Aldrig har det väl varit så tydligt att något väldigt viktigt har hänt med CinemAfricas filmfestival. Under de nitton år som festivalen har funnits har den utvecklats från att göras av enbart Afrikaintresserade vita svenskar till att vara en festival för och med de nya generationer i diasporan som har egna afrikanska rötter. Förutom att premiären var fullsatt och de populäraste filmerna varit slutsålda länge så är det helt klart att det ambitiösa utbudet av film numera kräver några inplanerade semesterdagar för den som verkligen vill hinna ta del av de bästa programpunkterna.

Att CinemAfricas festival inte längre handlar enbart om afrikansk film, utan också om filmer som talar om att vara svart i ett samhälle som domineras av vithetsnorm, manifesteras tydligt i årets urval av festivalfilm och musikvideor. I flera samtal och produktioner ställs frågor om identitet, representation och makt. Vem kan exempelvis egentligen räknas som svensk? Kan man låta bli att tala om ras när vardagsrasism och fördomar utgör grundmurade hinder som måste bekämpas innan en individ kan få leva sitt liv och utöva sitt yrke? I filmen Black Women in Civil Rights, säger en av de intervjuade kvinnorna till exempel att den stora skillnaden mellan att vara svart feminist och att vara vit feminist är att hon måste börja med att konstatera att hon är just svart i förhållande till den rasism hon möts av dagligen och deala med det innan hon kan tala om att definiera sig som kvinna och feminist. Samtal med filmens regissör Nevline Nnaji är möjliga på Lördag efter visning av filmen kl 16.00 på Zita, samt på Söndag i panelsamtal med TRYCK på Bio Rio, efter visning av filmen kl 15.00.

Filmfestivalens officiella språk är engelska och med ett stort antal inbjudna gäster – totalt 14 regissörer gästar för att svara på frågor om sina filmer och delta i olika debatter – har festivalen också tagit plats som ett viktigt nätverksmöte för filmmakare med afrikanska rötter, från hela världen. Ytterligare en intressant möjlighet för filmarna är förstås också CinemAfricas Filmpris, som instiftades 2008. Vinnaren, som presenteras på lördagskvällen får förutom en prissumma också fri distribution av filmen i Sverige genom Folkets Bio. Det innebär visning på biografer men också att filmen släpps på DVD, vilket gör att den blir tillgänglig på skolor och bibliotek.

IMG_5996
Josette Bushell-Mingo och festivalteamet. Foto © Merete Grut

Ytterligare en tydlig manifestation var CinemAfricas ordförande Josette Bushell-Mingos knutna näve under invigningen och orden ”We will not be terrorized”, framför en mäktig bild av en vänligt leende Nelson Mandela.

– Det senaste året har varit en enda lång attack på alla med afrikanska rötter i detta land, sa hon.
– Vi behöver platser där vi kan andas ut, platser där vi kan få näring och ta del av visdom och kunskap. Vi vill själva kunna definiera vår historia och vi vill själva bestämma när och hur vi ska berätta den. Tillsammans med er. Det här är en sån plats. Vi vägrar att låta oss terroriseras!

Josette Bushell-Mingo drog ner en mäktig applåd med sitt statement, innan hon bad årets festivalteam att ta plats på scenen för ännu mer applåder. Hela invigningen med tal, musik, dans och svensk hip-hop utgjorde en klar markering av att festivalen inte längre bara handlar om Afrika utan också om Afrikansk närvaro i Sverige och i diasporan.

IMG_5987
Sydafrikas ambassadör. Foto © Merete Grut

Sydafrikas ambassadör Mandisa Dona Marasha gjorde också ett bejublat framträdande med sitt hyllningstal till Nelson Mandela, The Rainbow Nation och avslutande sång ”Tuula Tuula”.

Och så, innan kvällen avslutades med dans och mingel i baren, premiärvisades den magiska storfilmen Soleils, av Dani Kouyate och Olivier Delahaye. Det var inte bara Sverigepremiär utan också världspremiär för filmen, som blandar historiska och drömlika sekvenser med modern roadmovie-estetik.

Filmens berättelse bygger på en tanke om att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”. Läs gärna mer om den historiska bakgrunden i vår separata intervju med filmens regissörer Dani Kouyate och Olivier Delahaye. Du hittar den HÄR.

Trailer för filmen ”Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights”:

Festivalens hela program hittar du HÄR.

aminta merete

CinemAfrica bjuder på glittrande filmfestival

CA2014_Logo_3Ikväll, onsdagen den 19 mars, inleds CinemAfricas återkommande och spännande filmfestival. Invigningsfesten hålls på Södra Teatern. Vi kommer att förmedla fler nyheter och tipsa om spännande programpunkter under festivalen.

CinemAfrica, som fyller nitton år i år, bjuder nu alltså återigen på en glittrande filmfest med spelfilm, vintageklassiker, dokumentärer, musikvideor och spännande samtal med inbjudna gäster. Spelplatserna för årets festival är i år osedvanligt många och programmet är späckat. Arrangörerna bjuder dessutom inte bara på film utan ger även publiken flera tillfällen att diskutera postkoloniala frågor, samhällsstruktur, rasism, feminism och även HBTQ-frågor med inbjudna gäster – afrikanska och svenska filmskapare, författare och artister.

Cinemafrica har i år också A-märkt en del av filmerna. A-märkningen (A som i approved = godkänd) kan bara tilldelas en film som innehåller minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varanda om något annat än män. Tjugotvå av de sammanlagt 57 filmvisningarna under festivalen är A-märkta.

Ett stort antal mycket sevärda filmer har Sverigepremiär under festivalen. Flera av dem visas vid upprepade tillfällen, det gäller exempelvis öppningsfilmen Soleils en mytiskt färgad resa i den afrikanska historien, av regissören Dani Kouyaté och producenten Olivier Delahaye , samt Half of a Yellow Sun i regi av nigerianske Biyi Bandele , som bygger på boken En Halv Gul Sol av författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie och visas på torsdag och lördag, samt slutligen dokumentären Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights i regi av USA-boende nigerianskan och aktivisten Nevline Nnaji som följs av panelsamtal på Zita fredan samt söndag.

Kul för den som gillar serier är filmatiseringen av seriealbumet Aya De Yopougon tecknat och regisserat av Marguerite Abouet från Elfenbenskusten. Visas på fredag och söndag.

Missa inte heller en av den afrikanska filmhistoriens stora klassiker, den experimentella Touki Bouki från 1973, av Djibril Diop Mambéty med ett filmspråk tydligt inspirerat av Blaxplotation. Filmen visas på Zita torsdag kväll (tyvärr bara en visning) och ger en svindlande insikt om att vi 40 år senare brottas med samma typ av problem som då, identitet, drömmen om Europa, tradition och modernitet.

Förutom film på Zita, Bio Rio, Sture och Moderna Museet, bjuds det alltså också på samtal. Under torsdagen eftermiddagssamtal på Filmhuset – African Women in Film – och kvällssamtal på Zita om den globala situationen för HBTQ-personer . På fredagen lunchsamtal hos Just Africa mellan gästande afrikanska konstnärer och kvällssamtal på Moderna Museet samma dag mellan tre spännande videokonstnärer.

Filmfrukostarna kl 11 på Bio Rio under helgen rekommenderas också. På lördag musikvideofrukost – och söndag morgon med utgångspunkt från filmen Stuart Hall Project ett panelsamtal om identitet och representation . Söndag eftermiddag bjuder också på ett panelsamtal mellan antirasistiska feminister.

Arrangörerna lovar också att avsluta den späckade filmhelgen med en stor fest, där det senaste från musikvideoscenen, DJ-sets och heta tips om vad som är på gång inom film och tv med anknytning till Afrika presenteras – bland annat tv-serien Fonko .

Läs mer om festivalens premiärkvällsfilm Soleils, på filmens FB-sida.

Hela programmet hittar du HÄR .

För er som bor i Göteborg med omnejd håller CinemAfrica visningar från delar av utbudet på Världskulturmuseet 22-23 mars. Mer om det kan ni läsa HÄR.

 

aminta merete