Etikettarkiv: angry black woman

Angry black Woman, del 2

Bemötande, är det inte intressant hur ett bemötande kan avgöra vad man tycker om en person eller hur man reagerar på en situation? Eller hur ens eget bemötande påverkar personen man talar till. Det blir liksom en dominoeffekt, man upplever en känsla, kan vara ilska, glädje, sorg eller lycka, och överför den till människor i sin omgivning. Det är ju positivt om man har en positiv effekt på sin omgivning, men vad händer när det är tvärt om?

Är det extra viktigt med bemötandet av personer med serviceinriktade yrken?
Är det extra viktigt med bemötandet av personer med serviceinriktade yrken? Bild: thegambia.nu

Jag tänker till exempel på busschauffören härom veckan som skällde ut en kvinna med barnvagn som ställt sig så att vagnen blockerade utgången. Chauffören hade rätt i allt han sa, men hans sätt att säga det fick kvinnan nästan i tårar. Onödigt grym tänkte jag, vem vet vad kvinnan varit med om denna morgon så förvirrad som hon såg ut?! Men busschauffören kanske inte heller mådde så bra… Eller den äldre mannen som skulle kliva av en buss och tyckte det var hans jobb att stoppa de tre unga killarna som ville hoppa på bussen genom bakdörrarna utan att betala. Deras sätt att bemöta varandra (den äldre mannen och ungdomarna) ledde till att den äldre mannen till sist hamnar på ansiktet på marken bredvid busskuren, och det regnade. Killarna som tagit plats på bussen såg inte heller så nöjda ut med sig själva. Man kan tänka sig att ungdomarna träffat flera ”surgubbar” i sina korta liv samt att den äldre mannen haft sina duster med tonåringar förr. Tålamod är inte en dum egenskap i sådana lägen!

Vi har alla säkert minnen av gånger vi kunde eller önskade att vi hade agerat annorlunda. Mitt besök på vårdcentralen, som jag nämnde i den förra krönikan, är ett sådant typiskt tillfälle då jag kunde ha agerat annorlunda och funderat på varför jag reagerar och agerar som jag gör och andra som de gör. Självklart förstod jag att om läkarna är sjuka och därav inte finns på plats så kan jag omöjligt få träffa dem. Det var snarare bemötandet jag störde mig på. En vårdcentral är ju en plats där man behöver kunna hantera människor, ofta sjuka människor eller deras anhöriga. Jag tänker att folk som arbetar med människor bör ha träning i hur ett bemötande påverkar ett samtal och kan vara avgörande för om (i detta fall) patienten känner att han eller hon har lyssnats på. Hur man blir bemött påverkar så oerhört mycket och kan vara avgörande för hur ett samtal och/eller ett möte fortlöper. Det påverkar ju dessutom alla liknande samtal/möten man kommer att ha i framtiden då det ligger i vår natur att lagra information om vår omgivning för att veta hur vi ska agera och reagera i liknande situationer. Om man då inom vården gång på gång känner att man möts av personal som inte har tid, inte visar vilja att hjälpa till, inte visar förståelse för den situation man befinner sig i, ja då ruttnar man ju till slut. Sedan har man ju självklart ett ansvar för hur man själv beter sig och i sin tur försöka visa förståelse för den situation personalen befinner sig i.

Trevligt eller otrevligt bemötande kan göra stor skillnad. Bild: thegambia.nu
Trevligt eller otrevligt bemötande kan göra stor skillnad. Bild: thegambia.nu

Vad händer då när man representerar en myndighet, institution eller liknande? Personligen tror jag att det bemötande du ger dina kunder, patienter, elever eller vad det nu kan vara, ofta blir representativt för den platsen, den uniformen, den myndigheten eller institutionen du talar för. Därför kan jag också känna att personen som representerar något annat än sig själv i mötet också bör ha det större ansvaret (om inte intresset) för att försöka se till att bemötandet blir bra och positivt från början, även i svårare situationer. Som lärare/mentor på en skola har du till exempel ett ansvar i att bemöta dina elever och deras föräldrar på ett sätt som inte kränker, även om du till exempel ska meddela skolk, betygsvarningar eller våld. Det har ju likväl sjukvårdspersonal, politiker, poliser, personer anställda på Migrationsverket, socialtjänsten och försäkringskassan och alla andra som arbetar med människor. Om människor har det svårt, ignoreras när de försöker söka hjälp och sedan bemöts på ett kränkande sätt när det väl krisar, ja, då blir det inte några bra resultat. Och alltför ofta resulterar det i våldshandlingar som i många fall inte ens är riktade mot det eller dem som personen/personerna är arga på. Husby för ett drygt år sedan är ju ett exempel på det: frustration, kriminalitet och hopplöshet som legat och grott i åratal och sedan tar sig uttryck i att elda upp grannens bil.

Ja, allt för ofta känns det som samhället vi lever i delvis är uppbyggt på samma sätt, folkets behov ignoreras tills det blir någon sorts kris, först då blir man lyssnad på, men man ska först knäppas på näsan för att ha varit bråkig, för att inte ha använt sig av demokratiska byråkratiska kanaler för att göra sin röst hörd (som om man inte redan provat det!). Eller är det för att man inte tillåtit folk att kränka en utan att opponera sig mot det?

Del 1 av The angry black woman

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo

Krönika: The angry black woman!

tanyaFår man aldrig bli arg i detta avlånga land? Ibland känns det som om att ilska och att faktiskt ge uttryck för sin ilska är något av det värsta man kan göra. Man får minsann höra hur otrevlig man är när man höjer rösten, blickar som talar om hur ociviliserat man beter sig eller en kommentar om hur ”vi i Sverige” brukar lösa problem genom att tala med varandra.

På en vårdcentral ilsknade jag till en gång när det först var omöjligt att komma fram per telefon i en hel timme, varpå jag gick dit, blev hänvisad till rätt reception, väntade snällt på min tur i ca 20 minuter för att sedan få veta att nej, det finns inga läkartider, du får vända dig till akutmottagningarna. Suck!

-Jaha, kan ni då boka en tid någon annanstans då detta är min vårdcentral och ni inte har några tider och jag har en fyraåring med geggiga svinkoppor som måste behandlas nu?

Blicken jag fick undrade ”… och vem fan tror du att du är?”, rösten sa, -nej, det har inte vi tid med, men du kan få numret och ringa dem. Upprörd sitter jag i föregående reception och försöker ringa, en sköterska ska tydligen hjälpa mig, men en läkare kan jag inte få träffa, och plötsligt vet tydligen sköterskan vad läkaren skulle ha sagt om jag fått träffa en. Jag är en sådan där jobbig person som i vissa lägen inte kan lägga band på frustrationen/ilskan. Då höjer jag rösten. Efter några ordväxlingar märker jag att en manlig kollega till sköterskan har förflyttat sig från bakom disken till att nu stå, något uppspänt med armarna i kors, snett bakom sköterskan som nu kallar mig väldigt otrevlig. Eftersom jag har mitt barn med mig kämpar jag hårt för att inte ’gå igång’, lägger på ett uppenbart fejkat leende, ber sköterskan om ursäkt för att jag höjt rösten och informerar om att jag fortfarande gärna vill ha en läkares uttalande gällande mitt barns smitta samt att eftersom de inte kan erbjuda mig det här så är det bäst att jag går. Jag undrar för mig själv hur lilla jag kan upplevas så hotfull, hur mitt uttryck för den ilska jag känner inombords anses ociviliserat.

När jag kommer ut från byggnaden och ut i solen börjar alla tidigare liknande situationer gnaga i huvudet. Händelsen väckte återigen till liv den där känslan av att vara ’the angry black woman’. Minns inte i vilken film jag hörde det begreppet först, tror det var en film där Angela Bassett hade en av huvudrollerna, ”Waiting to Exhale”. Hon spelade en kvinna i 40-årsåldern vars man nyligen dumpat henne för en ny ung, vit tjej. Klassisk bitter kvinna som fött barn, bildat hem, gjort det möjligt för mannen att göra karriär och sedan blir ”utbytt” mot en yngre upplaga. I en scen går hon loss på makens garderob och bil. Hon sliter ut hans fina kostymer ur garderoben, kastar in dem i hans nya bil, tänder en cigg och sedan tänder hon på bilen och går därifrån. Bilen får ta emot all den frustration och besvikelse kvinnan känner gentemot den man hon delat så mycket av sitt liv med, känslor som övergått i ilska. Då! Först då försöker han lyssna på vad hon säger. Det är ju självklart aldrig okej att vandalisera andra människors egendom men jag kan inte låta bli att tänka att om mannens bemötande från början varit annorlunda, mer lyhört, förstående och empatiskt, hade han sluppit få sin bil sönderslagen. Och kvinnan hade i sin tur sluppit känna sig och blivit stämplad som en galenpanna.

Tankarna fortsätter vidare till de gånger jag stått upp för mina egna barn och deras situation i skolan, de gånger man försökt åstadkomma en förändring. Som när man, till exempel, diplomatiskt tre år i rad påtalat att om skolan har ett kunskapsmål så bör eleverna ha en möjlighet att träna sin förmåga på skoltid för att klara målen.
Mina barn fick istället en lapp hem om att de inte klarade simningen och att de bör gå på simskola (för att senare ha möjlighet att få betyg i ämnet Idrott och Hälsa) som jag förväntades bekosta. Det var först efter att jag röt i (och uppträdde något ’ilsket och ociviliserat’) på ett föräldramöte, inför en större grupp föräldrar, som skolan faktiskt började se till att de elever som inte kunde simma (en viss distans) fick gå och träna simning under skoltid.

… eller som när sonen i årskurs 5 fick höra av klassföreståndaren i hans parallellklass att det inte är någon idé att tillrättavisa en viss pojke i den klassen som skrikit ”jävla negerhora” till min sons klasskompis, eftersom pojken i fråga hade en diagnos. En process av diplomatiska samtal startade mellan mig och min sons egen klassföreståndare (som absolut förstod hur illa det var) och vidare till den lärare som uttalat sig samt rektorn, där jag hoppades att sonens lärare kunde förmedla hur fel det gått till. När den andre pojkens lärarinna i sin tur kom in till min sons klass (där det gick minst sex barn av afrikanskt ursprung) och förklarade att n-ordet egentligen inte är ett skällsord, och … bla bla bla…, fick jag nog av diplomatiska och pedagogiska samtal. Jag ringde först till läraren och sedan till rektorn och kunde, med mycket upprörd ton, förklara hur kränkta både mitt barn, hans klasskompisar och vi föräldrar kände oss samt hur illa hennes sätt att hantera situationen rimmar med skolans likabehandlingsplan mm. Jag vet inte om lärarinnan någonsin förstod hur illa hon kränkt eleverna men hon sa i alla fall inga fler dumheter till dem under deras tid på mellanstadiet. Det sorgliga är att det skulle till ’the angry black woman’ för att vi skulle tas på allvar och lyssnas på, för att de skulle förstå att n-ordet inte är ett okej ord att använda sig av och att eleverna behöver tillfälle att träna sina förmågor under skoltid.

I svenska skolor är det meningen att vi ska fostra barnen i demokratisk anda, tala om för dem att alla har en rätt att göra sig hörd, ta den plats och få det stöd de behöver för att lära och utvecklas som individer. Fokus är på den individuella utvecklingen. Ett samhälle som fostrar individer i jag-tänkandet bör, enligt min åsikt, även vara beredda på att hantera konflikter. I skolan uppstår dagligen massvis av konflikter och vi uppmanar barn och ungdomar att prata och bli sams igen eller att respektera varandras ståndpunkter och olika åsikter. Vi påtalar att ilskan går över, det är något man känner i stunden, men den går över. Varför är det då så farligt för vuxna att visa sin ilska efter att flera gånger ha försökt hantera en situation på ett lugnt och sansat sätt, genom att kommunicera sina känslor/åsikter via samtal, exempelvis när elever mobbar varandra gång på gång eller stör undervisningen för hundrade gången? Självklart vill vi inte ha vuxna i skolan som springer omkring och skäller så fort barn/ungdomar gör något fel, men att markera att man blir upprörd eller arg på något är inte farligt i sig, snarare visar det på en tydlighet som ofta verkar vara en bristvara idag. Jag har haft fler elever som sagt, -ja men när läraren blir arg så vet man i alla fall vad som gäller, man fattar. Ilska, till skillnad från våld, är inte farligt i sig utan till och med nödvändigt ibland.

Efter att man rutit i eller ilsknat till känner man ju ofta en viss skam, även om man vet att man har rätt och att det behövdes sägas ifrån. Oftast är det ingen eller bara någon enstaka person som backar upp en i stunden, däremot har jag ofta fått höra i efterhand, av andra som deltagit på samma möte/varit på samma plats, att ”det var bra att du sa ifrån”. Självklart känns det skönt att få höra det och det brukar jag alltid tacka för. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: ”Vad fegt! Jag behövde ditt stöd då, inte nu, och om folk bara gick ihop oftare skulle vi kunna förändra mycket mer omkring oss i en positiv riktning!”. Men så kan man ju även ödmjukt vända på det hela och tänka: The Angry Black Woman har verkligen en viktig roll i samhällsförändringar, vilken tur att hon finns!”

 

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo