Etikettarkiv: antirasism

En stor antirasistisk röst har tystnat – Margaret Gärding har somnat in

En av Sveriges absolut största eldsjälar inom antirasismen och en stor inspiration för många afrosvenskar har somnat in. Margaret Gärdings bortgång har lämnat den afrosvenska communityn i stor sorg.

Margaret under en intervju med Asov TV – Skärmavbild, YouTube

Det är med stor sorg som Afropé under helgen fått veta att Margaret Gärding inte längre finns bland oss. Sociala medier har svämmat över av kondoleanser, hyllningar och kärlek till Margaret. Hon var en otroligt aktad, respekterad och älskad kvinna. Hon var antirasismen och kampen för de mindre privilegierade personifierad. En stor feministisk, antirasistisk lejoninna, som hon kallats av många.

Margarets aktivism rymmer så otroligt mycket – allt från afrosvenskars situation i Sverige till fattigdom och apartheid i Sydafrika, där hon har sina rötter hos zulufolket. Hon har arbetat med såväl integrationsfrågor som mångfaldsfrågor i Sverige och varit starkt engagerad i biståndsfrågor, där hon bland annat utbildat biståndsarbetare i vikten av att givare och mottagare måste få vara delaktiga på lika villkor och att givaren måste förstå sig själv och sina intentioner bättre, inse sin makt. Hon har varit ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund och Afrikanska diasporan. Hon har också jobbat för Afrikanska Unionen och i rådgivande grupper inom både EU och på riksnivå.

En stor röst har tystnat, men hennes minne och arv lever kvar.

Margaret sörjs närmast av barnen Cecilia och Mike.

Må du vila i frid Margaret.

Margaret håller tal under Feministiskt Initiativs 1 majdemonstration, 2014 – Skärmavbild, YouTube

 

Kiqi Dumbuya

 

Den rasism vi inte talar om…

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde varit utan. Eller visst, eftersom den finns så är jag glad att jag har kunskapen, men jag önskar förstås att den här rasismen inte fanns. Det är så mycket enklare att blunda för den och framför allt så gör det mindre ont.

Människovärdet får inte baseras på hur mycket melanin vi bär, eller hur väl vi kan uttrycka oss i det svenska språket. Personerna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut. Fast idag pratade vi om det öppet, min man och jag. Det här med att han blir olika bemött om han kommer till myndighetspersoner eller till banker eller inom sjukvården, eller andra ställen där man kan sägas ha viss ”makt”. Där man kan neka någon att utföra sitt ärende, genom att använda sig av godtycklighet eller lite knepiga paragrafer, eller helt enkelt använda sig av överlägsenhet för att göra någon osäker.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll. I de flesta situationer där man träffar servicemänniskor eller människor som har lite makt över en, i form av att vara till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Är man mörkare och talar med minsta lilla brytning så är oftast bemötande ännu sämre.

Det här är oftast svårt att prata om även inom familjer, för det är skamligt för många som utsätts och det är smärtsamt för både den som utsätts och för den som är närstående och tvingas se på. På lång sikt får det här självklart konsekvenser och det är ganska lätt att fundera på vilka det kan bli…

Rasism kan vara sofistikerad och subtil

Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja liksom trycka upp paragrafer i någons ansikte. Det handlar om att visa makt på något sätt.

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

För det mesta är det så tröttsamt för många svarta att de slutar prata om det. I alla fall med vita. De som inte står väldigt nära de som utsätts, inser sällan problemet. Hur stort det är och hur subtilt det sker. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller, att de sällan får ett erkännande. Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

De rasistiska antirasisterna

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det inte är särskilt rasistiskt och att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade ”antirasister”.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är, läs gärna om colorism) och som talar svenska med någon form av brytning, kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse, är ganska sällsynt. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson. Till och med om man ringt myndigheten innan för att ta reda på till exempel vilka blanketter som krävs och vad man förväntas ta med sig inför sitt ärende, är det inte ovanligt att när man väl är på plats så ställs krav som jag som vit svensk vet att man inte krävt av mig, eller som inte ställs som krav på alla som uppsöker myndigheten i samma ärende.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det finns dock kryphål att ta för vissa…

Här känner jag skam. Skam för att jag använder mitt privilegium som vit. Skam för att jag vet att det handlar om strukturell rasism. Skam för att jag lever i ett så kallat ”antirasistiskt samhälle”, där vi ändå uppfinner kryphål för att komma lindrigare undan. Skam för de personer som upprätthåller de rasistiska strukturerna och skam för att det finns de som inte kan använda sig av dessa kryphål.

Jag ber alltid att få följa med min man till viktiga möten. Inte för att han behöver någon som helst hjälp med varken språket eller utförandet av den tjänst han är i behov av. Utan helt enkelt för att jag inte står ut med tanken på att han ska behöva förnedras på ett sätt som inte anstår en myndighet att behandla sina medborgare på. Jag står inte ut med tanken på att han ska ta ledigt flera gånger från sitt arbete, för att utföra en tjänst som egentligen bara skulle kräva besök vid ett enskilt tillfälle för att få ärendet avklarat. Jag vet och min man vet att han får ett annat bemötande genom att dyka upp med en vit fru.

Det vita alibit

På samma sätt har jag agerat ”antirasistsköld” för mina barn vid olika tillfällen i livet där jag vet att de haft viktiga möten. Har jag själv inte haft möjlighet att gå har de oftast själva tagit med sig ett ”vitt alibi”. Omedvetet eller medvetet?

När min make varit på ”negativa möten” och jag sedan följt med nästa gång, så har det hetat att ”egentligen är reglerna annorlunda, men vi väljer att göra ett undantag denna gång…”

Det här är en så stor skam för vårt samhälle att jag inte vet hur starkt jag kan fördöma oss människor. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”.

Självrannsakan

Foto: Pixabay

Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism, men tyvärr så måste jag säga att jag även upplever svarta som utsätter andra svarta för denna typ av strukturell rasism, så ingrodd är den i det svenska samhället.

Vi måste alla rannsaka oss själva. Vi måste inse att rasism inte bara handlar om direkta attacker i form av våld, eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt, när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar. Så länge vi förnekar dessa strukturer, så blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa…

Jag orkar nästan inte tänka tanken på hur detta påverkar våra barn på förskolorna och skolorna, på bussar och andra ställen där barn möter människor där de blir bemötta och bedömda efter hur mycket melanin de bär på. Den ”antirasism” som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på, räcker inte långt…

Fatou Darboe

 

AFROPÉ OCH MOTARGUMENT INLEDER SAMARBETE

Nättidningen Afropé och webbsajten Motargument inleder nu ett samarbete. Även om sajterna har olika fokus delar vi samma värdegrund, med starkt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism.

Samarbete
Samarbete

Under sommaren och hösten kommer vi att återpublicera artiklar som passar hos båda, och våra respektive skribenter kommer också att kunna vara gästkrönikörer eller artikelförfattare hos den andre.

Vi ser detta som ett viktigt steg mot att ännu effektivare kunna bekämpa fördomar och verka för ett öppet och tolerant samhälle.

Afropé är en politiskt och religiöst obunden webbtidning som drivits sedan maj 2012. Målet är att ge afrosvenskar en medial plattform, öka kunskaperna om den afrikanska kontinenten, samt att sprida en positivare bild av de olika länderna i Afrika och om människor med kopplingar till kontinenten än det som idag görs av media i västvärlden. Vi har även fokus på nyheter både från kontinenten och från den afrosvenska och afropeiska diasporan. Vi arbetar aktivt mot rasism och i synnerhet mot afrofobi då vi är en uttalad antirasistisk webbtidning och det är även en av våra starkaste grundvärderingar.

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

Folkhögskolor behöver jobba för en antirasistisk miljö

Folkbildningsrörelsen startade i Sverige på 1800–talet med syftet att ge mer kunskap och makt till arbetarklassen. I dagens Sverige är det främst den vita medelklassen som är representerad i folkhögskolorna runt om i landet. Men på senare år har detta börjat ändras och det skapar möjligheter att se hur också folkhögskolorna behöver jobba för en antirasistisk miljö.

Röda Korsets Folkhögskola i Stockholm, strategiskt utplacerad utmed Röda linjen är en folkhögskola med många olika kurser som har som syfte att skapa en mer tolerant och fördomsfri värld. Utåt sätt ger de ett intryck av att vara medvetna om världens orättvisor, vilket gör det ännu mer intressant att veta vad de gör för att motverka orättvisor på själva skolan. Birger Nilsson, huvudlärare på kursen Dokumentär i Världen förklarar:

– Dokumentär i Världen startade i och med att vi ville förändra ”Afrikabilden” och den schablonartade mediabilden av Afrika. Där jobbar vi med att hitta andra sätt att beskriva Afrika. Vi låter afrikaner berätta sin historia, tänker på hur vi använder oss av bild och vinklar och vi låter afrikaner vara på expertsidan, inte bara presenterade som offer.

Men trots att de har en medvetenhet i dessa frågor så konstaterar Birger Nilsson att misstag ändå görs eftersom värderingarna sitter väldigt djupt. Även på skolan och i undervisningen så finns olika planer och strategier för att jobba emot alla de fördomar som finns. Ulrika Sandin, vars huvudämnen är religion och samhälle berättar varför kursen Agera utan att diskriminera startade:

-Den startade med avsikt att motverka segregeringen på skolan. När jag började på skolan så var det mest utländska kvinnor på allmän kurs och vita svenskar på profilkurserna.

På allmän kurs kan man läsa in behörighet för universitet och högskola, profilkurserna har olika teman och vissa av dem är på distans. För de som behöver finns även baskurser med olika nivåer av SFI. Vidare förklarar Ulrika Sandin att man då försökte skapa en gemensam lokal för de olika kurserna där de kunde mötas. Ojämlikheten låg mycket i att profilkurserna hade lektioner för allmän kurs, när de kom tillbaka från sina olika resor, medan allmänkurs inte fick ha rollen som experter på något. Numera har allmän kurs även lektioner för profilkurserna.

-Vi har olika lektioner och samlingar, bland annat om hur andra kulturer firar nyår, giftemål och även hur historien varit, berättar Elin Ohlin, elev på Dokumentär i Världen. Omedvetna fördomar har försvunnit och ju mer kunskap jag får desto mer medveten blir jag, konstaterar hon.

Vendela Ganslandt som går i samma klass fortsätter:

-Det är jättevärdefullt. Det är kul att gå i skolan för man får saker som inte hör till undervisningen egentligen.

Fortfarande skillnad

Tom Lindman, även han elev på Dokumentär i Världen, konstaterar att det ändå är flest personer på allmän kurs som har en utländsk bakgrund och att det på profilkurserna fortfarande finns en vit majoritet. Ulrika Sandin utvecklar att skolan har kommit längre än många andra folkhögskolor men att de ändå har mer kvar att jobba med, både när det kommer till mångfalden i kurserna, men även inom personalstyrkan. Hon förklarar att en alltid måste aktualisera dessa frågor för att de inte sker automatiskt. Enligt henne har skolan till och med gått tillbaka lite i utvecklingen för att de inte jobbat aktivt med dem på ett tag. Man kan aldrig bli färdig. Detta kan även en avhoppad elev från folkhögskolan, som vill vara anonym, intyga. Den stora skillnaden mellan kurserna och den rasism hen upplevde var en stor anledning till henoms val att inte gå kvar. Hen beskriver ett klimat i klassrummet där hen, som var ensam om sin utländska bakgrund tystades ner när hen försökte säga ifrån när andra elever eller lärare sa någonting som hen visste inte stämde. Hen argumenterar även emot att allmän kurs får samma expertroll som profilkurserna. En stor del av problematiken enligt henom är att den vita majoriteten fortfarande har tolkningsföreträde för andra kulturer, vilket skapar en exotifiering.

-Låt en muslim som är muslim prata om islam, låt en afrikan prata om Afrika, låt en från Mellanöstern prata om Mellanöstern och låt en från förorten prata om förorten.

-Jag gick till rektor och lärare flera gånger och frågade om det var okej att elever på skolan sa n–ordet och sexistiska saker, men inget hände, konstaterar hen och fortsätter berätta att skolans ansträngningar att minska segregeringen inte gjorde någon skillnad i praktiken, att de fortfarande är blinda.

När Ulrika Sandin får frågan om hon blir förvånad av att höra att eleven slutade på grund av skolans problematik och att hen inte blev hörd svarar hon:

-Jag blir inte förvånad när jag hör det. Vår skola är väldigt uppdelad genom kurserna. Det är jättetråkigt att hen inte blev hörd. Det är alltid så när man utmanar normen och det kan vara jobbigt för den som tillhör den förtryckande strukturen att inse det.

Låt andra ta plats

Detta problem är strukturellt och något Röda Korsets skola inte är ensam om att ha. Ulrika Sandin berättar att det finns ett projekt folkhögskolor emellan som heter Inkludera mera vars syfte är att bidra till just det, ett mer inkluderande samhälle.

-Många av oss inser nog att vi behöver gå ett steg till, konstaterar hon.

hallway-1031005_960_720
Personen på bilden har ingenting med intervjuade personer i artikeln att göra.

Den avhoppade eleven anser att en förbättring behöver ske på många olika områden, bland annat vilka som tas in på profilkurserna, men också att det på just profilkurserna är en stark vithetsnorm som skapar hinder för att tänka annorlunda.

-Låt de andra ta plats! Det finns så många andra tunga tjejer, säger hen, det ska inte heller vara okej att prata förminskande om allmän kurs, eftersom det finns många olika anledningar till att folk går där. Och om man har tema ”Förort” till exempel så låt då de som levt och kämpat i förorten prata.

Fotnot: Den avhoppade eleven hade fler exempel på vad hen uppfattade som fel på skolan, men att skriva det skulle kompromissa med hens anonymitet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Afropé träffar artisten Juwon Simmons: "Jag vill vara en del i att brygga över barriärer och överkomma fördomar"

Han är rapartist, sångare och spoken word-poet… bland annat. Jag träffar multiartisten Juwon Simmons på ett av stans Condeco-caféer, en av de där vårdagarna då det inte regnar i Göteborg. Tacksamt nog har vi också lyckats pricka in en dag då det inte är alltför fullt på fiket och vi hittar enkelt ett eget hörn att sitta vid. Ganska direkt slås jag av hur tydligt det märks att Juwon verkligen är en artist av ord. Redan vid första frågan har han svarat på flera av mina kommande frågor jag planerat att ställa, och jag blir nästan full i skratt. Ibland är det en riktig konst att intervjua personer och andra gånger flyter det på hur fint som helst och antalet skratt, jaaa- och aha-upplevelser avlöser varandra… och så ibland kommer det där riktiga guldkornet där en efter intervjun, på väg hem, förutom känslan från skratten och aha-upplevelserna också funderar över om en någonsin haft en bättre eller trevligare intervju?

Kära läsare, möt Juwon Simmons…

Hej Juwon!
Berätta lite om Juwon Simmons, vem är du?

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Jag är Juwon Simmons, av kamerunskt ursprung och har bott i Sverige i 6-7 år. Jag är musikartist, spoken word-poet och också lite författare. Jag är väl lite av det mesta som faller inom konstgenren. Jag är också samhällskritiker och afrocentriker.

Jag har gjort musik professionellt i ungefär fem år och har släppt tre mixtapes, några musikvideor och ett album. Ett par artiklar har också skrivits om mig som artist, där den första kom precis i början av min musikkarriär.

Hur kom sig din flytt till Sverige?

– Jag kom till Sverige som student för att läsa marknadsföring och bodde då i Jönköping. Innan det bodde jag en kort sväng i Chicago också. Men i princip hela min barndom var i Kamerun, mitt liv. Skola, familj, stor släkt och vänner. Jag har i och för sig två av mina systrar i Houston, men föräldrar och mina yngre bröder bor kvar i Kamerun.

Och musiken, hur blev den en så stor del i ditt liv?

– Det var i samband med att Kingsize magazine uppmärksammade mig som jag på allvar började ta tag i musiken och ville göra något riktigt med den. Jag hade träffat några andra musikintresserade killar när jag bodde i Jönköping och började göra musik bara som nöje och det var då Kingsize upptäckte oss och skrev den där första artikeln, som sedan gav oss mersmak och då bestämde vi oss för att satsa mer seriöst. Vi gjorde några spelningar runt omkring i Sverige och även i Oslo.

Så det var först när du flyttat till Sverige som du började göra musik? Hade du inte gjort musik tidigare alls?

– Well… jag kan inte säga att jag ”gjorde” musik innan, men musik har alltid varit en del i mitt liv. När jag var i tolvårsåldern till exempel så sjöng jag i skolkören i Kamerun, men när jag nådde målbrottet och förlorade min pojkröst och rösten gick igenom drastiska förändringar så blev jag osäker på min röst och kunde inte sjunga längre. Däremot skrev jag dikter och texter och började intressera mig för spoken word istället.

Din spoken word-bana startade alltså egentligen innan din musikkarriär?

– Egentligen inte, eller inte offentligt. Jag gjorde mitt första spoken word-framträdande efter att jag slagit igenom med min musik, men jag skrev jättemycket och hade poesin och texterna, men uppträdde aldrig professionellt med dem på den tiden. Jag hade några vänner däremot som jag brukade leka med musiken och orden med. Mitt första scenframträdande var en form av hiphop/rap-framträdande och det var verkligen dåligt (Juwon ler och skrattar till vid minnet). Jag var kanske i sextonårsåldern och det var ett skolframträdande, en open mic-kväll och jag gick upp och testade lite. Jag gjorde bort mig, men det var ingen negativ erfarenhet, för alla gick bara upp och testade och kände efter lite. Jag tog det som lärdom och insåg att om jag ska ställa mig på en scen igen så behöver jag nog öva lite mer först, vilket jag gjorde. Det är sådan jag är, jag tar inte ett nej om jag verkligen vill något, så jag kände bara att ”ja ni skrattar åt mig idag, men nästa gång jag står här kommer det vara något helt annat”.

… En vän till mig sa en gång att om jag någonsin skriver och gör en låt som han gillar så kommer han betala mig otroliga summor pengar. Nu tio år senare kan han alla mina låtar på senaste albumet utantill.

Då undrar jag givetvis, fick du dina pengar?

– (skrattar)… det fick jag inte, men han köpte mitt album.

Hur skulle du beskriva din musikstil?

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Jag skulle beskriva den som en mix av hiphop, soul och jazz – ny soul/jazz. Lite experimental.

… och vanligtvis rappar du bara eller? Du sjunger inte jättemycket?

– Mmm… jag sjunger, jag sjunger ibland. Men väldigt sällan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har väl inte riktigt kommit dit ännu.

Kan det vara i och med att du tappade kontrollen över sångrösten när du nådde målbrottet, att det idag känns lättare att leverera prat och rytm än melodi med rösten?

– (nickar)… ja sant. Det är precis det! När jag förlorade rösten blev jag mer bekväm med att prata, något en har full kontroll över.

Sedan upplever jag i och för sig att sång har förändrats idag. Förr var kravet på rösten mycket större, alla sångare hade sin unika röst på ett helt annat sätt, varje artist lät som sig själv. Inom blues, jazz, hiphop, pop, r&b, oavsett genre, de lät som sig själva och hade sin röst. Ta Bob Dylan som exempel, han hade i mitt tycke kanske inte en vacker röst, men den var karaktäristisk. Nu för tiden låter alla likadant och mycket låter kommersiellt. Jag har artister som jag såg upp till förr, som gjorde sin grej. Idag när de kanske vill göra comeback eller släpper nytt så låter de istället som de unga av idag, inte som sig själva. Sådan vill jag själv absolut aldrig bli. Jag vill inte att min musik blir sådan.

För att gå tillbaka till din spoken word-poesi, hur kom du slutligen till punkten där du bestämde dig för att ge det en chans på allvar?

– Det kom som sagt efter att jag redan gjort musik och stått på scen som sångare och rappare. Man kan säga att musiken och erfarenheterna från det gav mig den där sista pushen, modet att ta steget upp på scen med min poesi, samtidigt som min poesi och mina texter som jag skrivit under alla år också hjälpt mig med musiken.

Att musikdebuten kom före spoken word-debuten tror jag beror på känslan av nakenheten i spoken word. Om du frågar mig i alla fall, så är spoken word lite svårare än musik för, låt oss säga att du är på en scen med runt hundra personer i publiken och du sjunger en sång. För det första, av de hundra personerna som lyssnar så förstår kanske bara trettio, fyrtio av dem vad du sjunger, de övriga dras bara med i musiken, soundet och rytmen. De flesta lägger inte märke till detaljer.

… när du framför en spoken word-poesi för hundra personer så är du mer eller mindre helt naken. De hör allt du säger och skapar sig sin bild av dig personligen. Det handlar inte om huruvida musiken låter bra, det handlar bara om vad du säger. Så mitt mod att ställa mig där och vara ’naken’ kom först efter att jag hade erövrat musiken.

Helt logiskt! Men visst har det gått rätt bra för dig inom spoken word?

– Jag har deltagit i en del tävlingar och det har gått bra. Bland annat förra året under SM i Poetry Slam i Stockholm där jag kom två med mitt lag Poetry Slam Jkpg – som består av mig, Tina Huynh , Clara Wijk och Josefin Vernersson. Jag har också vunnit regionala tävlingar och var Jönköpings mästare i Poetry Slam 2014.

Trist nog känns det som att spoken word inte riktigt blivit en stor grej i Sverige ännu?

– Det är inte stort i Sverige än. Trots det drar de stora tävlingarna ändå fullt hus. I Stockholm var det kanske 600-700 personer och stället var helt proppfullt. Det var riktigt härligt faktiskt.

… de har mindre event i landet med jämna mellanrum med, som till exempel här i Göteborg på ett ställe som heter Hängmattan, men det är inget som slagit stort ännu. Men det händer saker. Jag minns till exempel min första tävling i Jönköping, den jag vann, då var jag ensam svart av de tävlande. När jag sedan kom tillbaka året efter så såg jag flera unga afrosvenskar som var med. Vi behöver se representation, sådant behövs. Då ser folk att det är möjligt. Nu ser jag hur det sprider sig varje år och den homogent vita tillställningen som det var från början försvinner. På det sättet skapas ett riktigt kulturellt samhälle.

Vilket skulle du säga är viktigast för dig, musiken eller spoken word?

– Oj, en svår fråga! Jag måste säga båda, men det jag verkligen vill med allt mitt artisteri är att bli förstådd och nå ut. Jag vill att lyssnaren verkligen förstår mig, något som inte alltid är så lätt med musiken. Jag är ganska afrocentrisk i min framtoning och vill samtidigt vara en del i den globala kampen för att brygga över barriärer och överkomma fördomar. Vi måste självklart komma ihåg historia och förtryck, lära oss och samtidigt ta oss bort från det.

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Jag är ganska komplex när det kommer till samhällsfrågor och absolut kritisk i mina tankegångar. För mig är det inte så enkelt som att allt som sker dig som svart är rasism eller diskriminering. Det sker mycket sådant, absolut, men vi måste också fråga oss själva hur vi agerar och bemöter folk i vår vardag och i olika situationer. Man måste erkänna och ta ansvar för sitt eget agerande också. Inte skylla allt på sin hudfärg. Detta är saker som jag har med i min poesi och vill kunna nå ut med det till rätt folk. Ofta når jag ”rätt” folk via min musik istället så då försöker jag få in mina budskap där med, vilket inte alltid heller når fram tyvärr, då musik som sagt är mindre naket och budskapen ofta försvinner i glädjeruset på klubbar eller under en spelning.

Inom spoken word får jag fram mitt budskap klart och tydligt, men ofta är det tyvärr inte helt rätt publik som får höra det. Jag vill nå ut till människor av olika bakgrund, givetvis till de med afrikanska rötter som jag själv, men även andra minoriteter i Sverige. Än så länge finns dock inte tillräcklig mångfald i spoken word-publiken.

Får du kritik för din inställning kring hudfärg, agerande och reaktion?

– Jo det får jag. Folk kallar mig självrättfärdig, vilket jag inte riktigt förstår. Alla gör misstag och ingen är perfekt, men det gäller att försöka skapa hälsosamma normer. Lite som med föräldrar, de gör fel och kan känna att saker de gör inte är det bästa och de försöker lära sina barn att göra annorlunda. Istället för att mana sina barn att göra samma misstag, försöker de påverka barnen åt annat håll. Utifrån det väljer sedan barnen om de tänker följa dessa råd eller inte. Många gör misstag och tappar fokus, men man kan alltid hitta vägen tillbaka. Jag tror inte på något sätt att det jag förespråkar är enkelt eller självklart, men det är mina idéer och tankar… och ja en del verkar anse att jag då är arrogant och predikande.

… det händer också att jag blir kritiserad eller att folk blir upprörda när jag påpekar beteenden som kanske inte gynnar kampen för den afrikanska diasporan. Som ett exempel, det här med kulturell appropriering… nu senaste såg jag en attack i sociala medier på en vit kille med locs. Jag menar, jag förstår kritiken och sakfrågan i sig och allt det där, men det jag inte förstår är hur folk framför sin kritik, varför folk måste gå till attack. Jag upplever att många är väldigt motiverade i kampen, vilket är bra, men många gånger tappar de fotfästet och motiven bakom deras ageranden byter riktning och då blir det fel, det tas till fel metoder.

… jag är inte perfekt själv, absolut inte. Mina tankar handlar om att försöka behålla fokus och inte skena iväg i något som slutar med att icke-svarta aldrig kan ha rätt eller att svarta aldrig kan ha fel i en konflikt med varandra. För så är det ju inte. Vi kan alla misstolka situationer och händelser, men det går alltid att komma tillbaka, det är aldrig försent. Det är mycket av detta jag kommer tillbaka till i min musik och som väl gör att en del anser mig predikande och allt det där. Folk vill höra lättsam musik, sådant som bara är glatt. Men alltså det finns redan massa sådant, jag behöver inte bli en i mängden, det är inte det jag vill. Något av det ”roligaste” jag fått höra är att jag använder för många ord och bara borde göra en lätt partylåt och inte vara så djup, utan bara leva livet.

Väldigt intressant! Hur tänker du kring musik och dess påverkan på samhället, speciellt den afrosvenska diasporan?

– Musik är viktigt för svarta, jätteviktigt, det är en stor del i svartas identitet och utveckling. Musiken utvecklas ju också hela tiden och jag ser hur den svarta musiken har förändrats över tiden och hur folket ändrats med den. Något som jag personligen inte alltid ser som positivt. Ta hiphop till exempel, typisk svart musikgenre. Jämför jag den på 80-talet och nu så är det enorm skillnad. Både musikmässigt, textmässigt och modemässigt. Budskapet som den musiken många gånger sänder ut idag är kvinnoförnedrande, diskriminerande mot vissa grupper och så vidare, jag ser till exempel hur kvinnor reagerar på den musiken och hur deras syn på män och relationer förändras… och jag gillar verkligen inte den väg det tagit. Det är också något jag adresserar i min egen musik.

Så en kan säga att du använder musiken och spoken word för att göra något konstruktivt i den svarta kampen, det är vad musiken handlar om för dig?

– Ja, jag vill inte göra partylåtar, lätta låtar eller danslåtar. Det intresserar inte mig. Hur mycket folk än inboxar mig och säger att jag har rösten och helheten för det. Mitt mål och syfte med musiken är att uppmuntra människor till att förstå sig själva, förespråka socialt ansvar och pusha dem till att vara en del i att bygga upp vårt samhälle, inte bara kritisera och bli serverade av det.

Berätta gärna lite om din låt ”Celebrate”, en sång som verkligen fastnade hos mig, jag älskar den?

– Wow, tack! Ja ”Celebrate” är en ganska lustig historia faktiskt, en ren slump egentligen. Jag har sedan jag kom till Sverige några personer som varit återkommande i min musikaliska framgång. Det är Dmitriy Ivanov, Darjan Dakey och Mehari. Jag jobbar ihop med andra också, men dessa musiker återkommer alltid.

… i alla fall, vid tiden för ”Celebrate” bor jag i Göteborg, Dakey och Mehari bor i Jönköping. Dakey är producent och jag är på besök i Jönköping för att spela inte lite till mitt då kommande album. När jag kommer in i studion så håller Dakey och Mehari på och jobbar på en låt och jag frågar vad det är och uttrycker att jag gillar det jag hör. De säger att det är något de börjat jobba med och jag känner direkt att det är något jag gärna är med och skriver. Vi sätter oss ner alla tre och bara kör. Innan vi vet ordet av så är låten klar. Och det var inte ens en låt menad för mig från början. Det kom från ingenstans.

… när vi skulle spela in videon blev det ännu bättre, ännu mer spontan ärlighet. Jag hade en plan absolut, men vi hade liksom inget detaljerat och pratade fram och tillbaka om hur vi skulle kunna förmedla det vi ville – en känsla av total hyllning till livet, mig själv, alla vänner, min kultur, till det multikulturella. Vi kom inte fram till något konkret och när dagen för inspelning närmade sig bestämde videoproducenten Freddie Hagman sig för att komma till Göteborg med sina kameror. Han sa till mig att ringa de andra artisterna och så kör vi, han skulle komma på något.

… Dakey och Mehari kom från Jönköping, jag samlade vänner här i Göteborg, bland annat Mika, tjejen med afrot – vi lärde faktiskt känna varandra under Andralångdagen ett år, när jag gick fram och sa att en dag måste jag ha med dig i en av mina videos, ditt hår är så vackert. Först samlade vi alla i min vän Isabells lägenhet och bara umgicks över några glas och Freddie filmade direkt. Från där gick vi vidare till Slottskogen (stort öppet grönområde i Göteborg, med bland annat park, scener, serveringar och lekpark, som också är känd för sin djurpark, reds anm). På vägen mötte vi massa människor som anslöt sig och promenerade med oss och allting blev så fulländat och precis det vi ville att videon skulle bli – en stor hyllning, olika kulturer som smälte samman. Kvinnan i hijab, rockarna, Mika med afrot, jag själv med mitt tydliga afrikanska arv, Mehari med rötter i Eritrea och Dakey med serbiskt och kurdiskt påbrå, någon från Mellanöstern, Iran, de vita svenskarna, allt fanns där. När jag efteråt såg videon i sin helhet kände jag bara ’this is it’ och över en dag hade jag fått i princip trettio nya vänner från ingenstans. Videon till ”Celebrate” och allt runt den är helt klart den vackraste videoupplevelse jag någonsin haft.

”Celebrate” – Juwon Simmons (feat Mehari & Dakey)

Wow! När jag såg och hörde den här låten så fick jag känslan av att det var något ni jobbat med väldigt länge och som var genomtänkt redan innan ni började skriva den i princip – så otroligt fokuserat, med budskap både i text och video. Men detta alltså, nu gillar jag ju låten ännu mer!

– Jag vet! Det är verkligen en väldigt speciell låt för mig, för oss. Den tog fram så mycket äkta. Vi behövde inte sitta och tänka eller leta efter något alls, det bara kom till oss. Det var som kärlek vid första ögonkastet. Mehari som sjunger refrängerna, han bara sjöng och sjöng och vi spelade in flera olika versioner och a l l a var bra. Vi hade till och med svårt att bestämma oss för en version (det glittrar till i Juwons ögon och jag ser verkligen den där kärleken han nyss beskrev).

Jag är helt tagen här, älskar sådana här berättelser från livet, när det bara händer! Okej jag ser och hör att den här låten är väldigt speciell, men om du skulle välja från alla dina låtar som du gjort, vilken är din personliga favorit?

– Hm, en svår fråga igen… men kanske någon av mina allra första, när jag fortfarande var ny och oförstörd, opåverkad av branschen. Jag har en från min första mixtape, ”The Work”, som är producerad av Dmitriy, en sång om jobbet du behövt göra för att ha hamnat där du är i livet – om att kämpa för att nå dit du vill. Det är en sång jag gjorde under min kanske mest ärliga period i min musikaliska karriär, den där naiva och optimistiska tiden innan man dras in i branschen. Så för mig är det lite som att titta tillbaka i en tidstunnel varje gång jag lyssnar på den.

Ditt senaste släpp, ”Na tondi wa (a song for you)” kommer från ditt album ”The ring of blue fire”, vad handlar den om och vilket språk sjunger du på förutom engelska?

– Språket är Duala och sången är del i något jag jobbar aktivt med just nu, att få fram representation i samhället, inom musiken. Många gånger är det väldigt vitt inom musiken och i musikvideor från Sverige, jag vill ändra den bilden. Visst är det helt naturligt att det är lättare att hitta vita modeller här, de är självklart fler, men det betyder inte att det är omöjligt att hitta modeller med ursprung från andra delar världen eftersom vi faktiskt har sådan mångfald här. Mina vänner som bor i till exempel USA och Kamerun frågar mig hela tiden, ”finns det svarta i Sverige?” och jag får hela tiden förklara att ja det gör det, du ser svarta överallt. Många ser på Sverige som ett land där det bara finns en homogent vit grupp människor. Med ”Na tondi wa” och det jag just nu jobbar med, så vill jag ändra den bilden. Jag vill visa att det är helt naturligt med svarta i en musikvideo från Sverige och också hjälpa till att försöka påverka fler att lyfta diasporan i sitt artisteri.

”Na tondi Wa (A song for you)” – Juwon Simmons

Du har bott i Sverige i 6-7 år nu. Känner du dig hemma här?

– (en stunds tystnad)… erhm, känner någon sig hemma här? Jag menar, jag skulle inte säga att jag känner mig hemma här. Men alltså jag fyller snart 28 och jag har bott här nästan hela mitt vuxna liv, så i mitt vuxenliv känner jag mig hemma här, speciellt i Göteborg. I Sverige vet jag inte riktigt, men i Göteborg. Göteborg är nog anledningen att jag stannar kvar.

… Jag blev vuxen i Sverige och har ingen erfarenhet av att vara vuxen, ta ansvar, kompromissa med andra vuxna och så vidare på någon annan plats i världen. Så Sverige är mitt vuxna hem, medan Kamerun är mitt barndomshem.

Om du kunde välja helt fritt idag, skulle du fortfarande vilja bo i Sverige då?

– Ehm.. nja, jag skulle nog bo någon annanstans. Jag vet inte var exakt, men någonstans där fler möjligheter finns, där det pågår mer interaktion. Sverige är ganska introvert, vilket i sig har hjälpt mig, tvingat mig att lära mig mycket om mig själv och min musik. I ett annat land som är mer extrovert hade jag kanske aldrig kommit hit i min musikaliska personlighet. Samtidigt finns ingen flexibilitet eller snabb utveckling i Sverige, det går långsamt. Så jag tror på fler möjligheter som artist i andra länder.

… och om du bara ser till hjärtat och leker med tanken att möjligheterna finns överallt i världen, var skulle du då helst vilja bo?

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Åh då skulle jag nog åka hem till Kamerun. Jag älskar Kamerun. Visst finns korruption och så vidare, men i stort är det ett land som har mycket att erbjuda och en öppenhet för artisteri. Det är ett stabilt land generellt och det finns en otrolig mångfald. Vi har runt 200 språk och etniciteter och vi blandar oss över grupperna. Jag pratar själv ungefär fyra, fem olika språk och det är det många som gör där. Så ja, att få utforska mitt artisteri där hade varit underbart. Men… jag är förälskad i Göteborg (Juwon skrattar, vi båda skrattar)… och så kommer vi fram till att han kanske borde göra den typiska fifty-fifty-flytten som många av våra föräldrar och de före oss gjort – bo halva året i Kamerun och den andra halvan i Sverige. Somrarna i Göteborg är faktiskt något alldeles speciellt…

Snabbfakta
Namn:
Juwon Simmons
Ålder: 27 år (snart 28)
Genre:
Hiphop, soul och jazz – lite experimental.
Koppling till den afrosvenska diasporan: Född och uppvuxen i Kamerun, bott i Sverige nästan hela sitt hittills vuxna liv.
Social media: Spotify, Youtube, Soundcloud
Webb:
juwonsimmons.com

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Black Feminism: Rundabordssamtal hos Afrosvenska Akademin

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Jag kämpar för dig, du måste börja kämpa för mig också!”. Det är en isande kall onsdagskväll den 18 februari men det hindrar inte ett femtiotal personer att attenda Afrosvenska Akademins rundabordssamtal, på Bohusgatan 25 i Stockholm, med temat ”Black Feminism”. Det är en liten lokal och väggarna pryds med porträtt av kvinnliga ikoner. Ur högtalarna strömmar musik med låtar av bland annat Lauryn Hill.

Jag frågar en kvinna var jag kan hitta Anyasi Sabuni Söderling, ordförande för Afrosvenska Akademin och kvinnan pekar mot uppgången. Anyasi berättar om Afrosvenska Akademin, att de ansåg att det fanns ett behov för unga afrosvenskar att prata om deras ursprung. Nyligen hittade de en sponsor och de kunde påbörja sitt ledarskapsprogram. Ledarskapsprogrammet vänder sig till ungdomar och leds av ungdomar.

Rundabordssamtalet börjar

Victoria Kawesa - Rundabordssamtal hos Afrosvenska Akademin - Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Victoria Kawesa – Rundabordssamtal hos Afrosvenska Akademin – Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

I soffan sitter det åtta kvinnor med olika positioner och bakgrunder bakgrunder, men med namn som ofta cirkulerar när det kommer till ämnen som rör antirasism eller feminism. Vi har bland andra Victoria Kawesa från Feministisk Inititativ, Fanna Ndow, skapare av Instagramkontot SvartKvinna, Alle Eriksson som är ägare av Hallongrottan – en feministisk, antirastistisk hbtq-bokhandel – och bloggerskan Steffi Aluoch. Samtalet hålls av en av de ungdomar som är med i Ledarskapsprogrammet, hon presenterar deltagarna som ska vara med i samtalet idag och poängterar att det är ett samtal och ingen paneldebatt.

Ämnet är ”Black Feminism” – vad är det egentligen. Vad är skillnaden mellan ‘black feminism’ och den västerländska feminismen. När Victoria Kawesa får ordet inleder hon med att säga hur långt vi har kommit i den här rörelsen, att för 10 år sedan kunde vi inte sitta och diskutera som vi gör idag. De är rörande överens om att feminism hänger ihop med antirasism. En fråga som länge diskuteras är om ‘black feminism’ splittrar den antirastiska kampen? De pratar om att svarta kvinnor utsätts för ett dubbelt förtryck i jämförelse med svarta män. Som svart kvinna behöver du ta striden för din hudfärg och även striden för lika värde mellan könen. De pratar även om hur viktigt det är att också män tar kampen för jämställdhet. Steffi Aluoch pratar om sin lillebror och berättar att hur hon tillsammans med honom tar striden mot antirasismen men tar sedan en kort paus och säger, ”- Jag kämpar för dig, du måste börja kämpa för mig också” och syftar till den feministiska kampen.

De pratar och skrattar men du kan höra en underton av allvar. De påminner varandra om att kampen precis har börjat och att den inte får svalna. De diskuterar vilken som är den viktigaste feministiska frågan och involverar publiken. Vad är egentligen den viktigaste feministiska frågan? Och hur implementerar vi ‘black feminism’ i en västerländsk värld?

 

Linn Hildingsson
Linn Hildingsson