Etikettarkiv: antirasism

Krönika: Att leva i skuggan av afrofobi

thegambiamotafrofobi

Det är en vecka sedan rapporten kom om ökningen av afrofobi i Sverige. Jag har använt veckan som gått till att läsa, fundera, reflektera, minnas. Jag har läst artiklar, lyssnat på radioprogram, läst bloggar och statusar i sociala medier och i grupper jag är med i.

Minnen har också dykt upp. Minnen på när mina barn under 25 års tid har blivit utsatta för rasism och afrofobi, minnen om vänner och deras barn som har utsatts, släktingar, bekanta. Jag tänker på all den ilska dessa händelser har fått mig att känna, all vanmakt, sorg och alla tårar jag fällt. Jag minns också stunder när jag stängt av. Det har inte varit för att jag inte har brytt mig, det har i stället skett för att jag inte klarat av att ta in mer just då. Det har varit för att förhindra att jag skulle bli kall, hatisk och hård. Det har varit för att jag skulle orka möta mina medmänniskor ute i samhället igen. För att jag ska orka hälsa på grannarna i trappen, möta mina barn skolkompisars föräldrar, skolpersonal, kassörskan på ICA, de som delar tunnelbanevagn med mig på väg till jobbet och veta att bland alla dessa människor jag möter, så möter jag de som hyser ett hat mot mina barn, mot mina vänner och släktingar av ett enda skäl och det är att de har en mörkare hudfärg.

Jag har varit rädd. Jag har varit livrädd när mina barn gått hemifrån ibland, för att jag vet att risken att de möter människor som hatar andra människor för att de har en annan hudfärg är stor och jag vet inte hur stor risken är att de kommer att använda verbala tillmälen mot mina barn eller våld eller ett beteende som är ämnat att kränka dem för att de är mörka.

Ibland har jag också mött människor som bär så mycket kärlek med sig och som spridit den omkring sig, oavsett vilken färg på huden omgivningen haft. Människor som finns där med kärlek, kurage, mod och stolthet för den de är och för vilka personer de omger sig med och det har ingett hopp, mod och väldigt mycket kraft. I dessa stunder kan inget få mig att känna rädsla, ilska eller frustration. I dessa stunder kan jag inge mina barn styrka och stolthet, kärlek och makt nog att ta kontroll över sina liv. De stunderna är tack och lov många.

Men de där andra stunderna. De stunder av mörker och rädsla, kyla och skräck, de stunder när en av döttrarna som liten blev nedsparkad på stationen så blodet rann och den gången sonen kom hem och mådde dåligt över att ha nekats sittplats i bussen av tanten som inte ville sitta med en ”svartskalle” och den gången han som åttaåring blev nedsparkad på väg hem från skolan av halvvuxna killar för att han var ”n-ordet” och kom haltande hem och inte vågade gå ensam till och från skolan på månader efteråt. Den gången en nöjeskryssning utbyttes mot förnedring för att vår äldre, svarta släkting blev kränkt av okända kvinnor på båten, just för att hon är svart och den gången ena dottern kom hem… jag skulle kunna fylla på med historier och berättelser i det oändliga, men det är bara ord…

Det som gör skillnad är att var och en av dessa händelser sätter spår. Det sker för att någon anser att det finns personer som ska uppleva att de inte ”hör till”, att de är ”mindre värda” eller att de inte ska visas respekt. Det sker för att det finns människor som tycker att en person med mörk hudfärg inte hör hemma lika mycket som en person med ljus hudfärg i ett visst land eller sammanhang. Det finns de som på allvar tror att man inte kan heta Alhagi, Fatou, Buba, Kaddy eller Muhammed och vara svensk. Det finns de som är så rädda och osäkra i sin egen roll att de måste trycka ned någon annan med hat, hot, ord eller våld för att själva känna sig starka och värdefulla.

Tack och lov har det växt fram en generation afrosvenskar i Sverige som inte längre accepterar att bli behandlade som andra klassens medborgare. Jag tror det handlar om att det är många som är födda i Sverige eller som kommit hit som väldigt små, som insett att det inte finns något att vara ”tacksam för” för att man ”får” bo och leva i Sverige. Det är en generation som har Sverige som sitt första land och i vissa fall även sitt enda, som satt ned foten och kräver att få bli respekterade för de personer de är och inte vara ”tacksamma för det de fått”. Jag tror att detta är en av förklaringarna till att vi idag, äntligen har den debatt vi har när det gäller afrosvenskar i Sverige. Människor som står upp för sina rättigheter och som vägrar att bli benämnd med ”N-ordet” för att den som säger det inte menar något illa med det. Det handlar inte längre om vad avsändaren avser med det som den vräker ur sig, det handlar om respekt för mottagaren och inget annat. Kan man inte visa den respekten och hänsynen så är man kanske inte så inkluderande gentemot andra människor som man vill tro?

Kanske spelar det inte så stor roll varför debatten har uppkommit, det är ju ändå på tiden att den har det. Det som är viktigt är hur vi går vidare. Hur vi gör för att uppmärksamma och stävja fortsatt spridning av afrofobi? Det bästa sättet tror jag är att lyssna. Lyssna på de som känner att de blir drabbade i sin vardag, både av det uppenbara våldet, kränkningar på nätet, men också småskaligt, i kafferummet på arbetsplatsen, i löneförhandlingen, i arbetsintervjuer, när man hyr lokaler för tillställningar, när man lämnar sina barn till barnomsorg och skola. Det är av vikt för alla i samhället att alla kan känna sig trygga utan att råka ut för kränkningar, hat och hot. Vi kan alla bidra genom att säga ifrån och vägra acceptera negativ särbehandling, antydningar och hån mot våra medmänniskor. Men ibland krävs det stort kurage och vidsynthet. Det krävs att man ser andra perspektiv än det utifrån en vithetsnorm som blivit det normaliserade i vårt samhälle men som kräver vidsynthet för att spräcka.

Intressanta och aktuella länkar med vid spridning men som ändå relaterar till ämnet:

Samma land men olika villkor (MKC)

Afrosvenskarnas riksförbund: Gör afrofobi till valfråga

Hudfärgsfrågan ska upp i film och på föredrag

Svart Lucia

Ny rapport: Barn i Afrika får inga namn i svenska tidningar

Svart i Sverige

Afrophobia in the EU

Fotnot: Vi söker en krönikör till thegambia.nu som är insatt och engagerad i ämnet afrofobi, företrädesvis en afrosvensk person. Håll ögonen öppna. Annons kommer inom kort.

fatou touray 2013

Julkrönika

linje17 3 I söndags hölls en manifestation i Kärrtorp, i södra Stockholm. Manifestationen hölls som ett manifest mot rasism och fascism sedan en demonstration utsattes för motattack i Kärrtorp en vecka tidigare. Det blev klart ganska tidigt att det beräknades bli en mycket stor uppslutning till den här manifestationen.

Att det skulle komma ca 16 000 personer, två dagar före julaftonen, för att demonstrera mot rasism och fascism var svårt att sia om när planeringen började för en dryg vecka sedan. Det är så imponerande att arrangörerna lyckades organisera detta på så kort tid och för så många människor. De fick byta plats till IP i Kärrtorp då man insåg att det skulle bli svårt att få plats med så många människor på det lilla torget. Då IP är en enormt stor plats, så blev det aldrig trångt, även om ca 16 000 personer fick samsas på en idrottsplats.

Idag är det julafton. De flesta år så har de flesta av oss i Sverige och många andra länder, fullt upp med att planera julen och hur vi planerar att fira den. I Gambia är det en relativt liten andel som firar julen, då ca 90% av Gambias befolkning är muslimer. Det brukar inte stoppa de som firar den, att dela med sig av mat och firandet till grannar, släktingar och andra människor omkring. Här i Sverige firas julen stort och även om många av de med gambiska rötter som bor här är muslimer, så väljer många att ändå fira den på ett eller annat sätt, på det vis man själv väljer att ta del av högtiden. Kanske lagar man lite extra god mat, kanske ordnar man en fest för vänner, kanske njuter man bara av lite extra ledighet med familjen, kanske firar man med julgran, julklappar och tomte. Sätten att fira är troligen lika många som de människor som väljer att fira den.

De som väljer att fira jul av religiösa skäl, är troligen rätt få, procentuellt sett, oavsett ursprung.

Men att 16 000 personer, i huvudsak från Stockholmsområdet med omnejd, valde att släppa alla julbestyr för en stund och ta sig till en förort till Stockholm för att manifestera mot rasism och fascism förefaller ganska förvånansvärt, även om jag känner en enorm glädje över det.

Vi är många som är arga, rädda, trötta, förbannade, upprörda, tröstlösa, maktlösa och förtvivlade över den rasism som utspelar sig på våra gator, i våra skolor, på våra bussar, tåg, affärer, arbetsplatser, myndigheter och i vårt lands riksdag. Vi är många som i söndags kände att vi inte hade ro att slå in julklappar, koka knäck eller julstäda. Vi var många som kände att vi i handling ville visa var vi står. Att vi är många. Att vi står stadigt. Att vi inte vill höra mer inskränkta, entoniga stämmor från människor med rasistiska åsikter. Det var vårt sätt att sätta ned foten och inte acceptera ett fortsatt rasistiskt samhälle. Vi möttes av en enorm folkmassa. Vi möttes av ett samförstånd och vi möttes av kärlek. Oavsett politisk åsikt, oavsett klasskillnader, oavsett ursprung, hudfärg, religion eller sexualitet. Vi möttes med ett gemensamt budskap: ”Vi är mot rasism och nazism!”

Vi vill att våra barn ska kunna leva i ett Sverige där vi alla har samma rättigheter och skyldigheter. Ett Sverige där vi inte blir sämre behandlade för den vi är. Vi var många som faktiskt kände den där styrkan som man kan känna när man har något gemensamt med många andra. Vi var många som faktiskt fick lite framtidshopp och energi. Vi var många som lämnade Kärrtorp i söndags med en förnyad styrka, en förnyad insikt och en förnyad kärlek i våra hjärtan.

Jag vill tacka er alla som kom i söndags, som tog er tid att visa er övertygelse och er delaktighet i något större. Jag vill tacka er som kom för att ni för en stund visade att ni vill byta hat mot kärlek till era medmänniskor. Som tog ställning för en framtid med demokrati och medmänsklighet, kärlek och rättvisa, i stället för hat och förödelse. Länge leve mänskligheten och med det vill jag passa på att önska er en riktigt god och kärleksfull jul!

Detta bildspel kräver JavaScript.

HÄR kan du se hela manifestationen från den 22:a december i Kärrtorp.