Etikettarkiv: Artenola

Aminatahs Musikresa – del 21: Att ta över världen

Under den senaste månaden har den senaste singeln med musikvideo spelats otroligt frekvent på alla Gambiska radiostationer och även på tv. Låten ”Don’t mean nothing” med mig och Artenola har även börjat spridas till Senegal och jag hör feedback dagligen gällande musiken. Ibland ringer jag till vänner som har låten som tonsignal och självklart blir jag stolt över mig själv samt de som tydligt visar sin support. Planen har nog alltid varit att ta lite i taget, men nu när det börjar närma sig en situation då min musik är aktuell i olika länder ska jag passa på att berätta vad tanken är.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg
Aminatah. Foto: Freja Lindberg

En del människor har frågat mig varför jag skriver för Afropé, inte för att de ogillar materialet som publiceras här, men för att de inte riktigt ser hur det funkar med min egentliga ”fan base”. Visst stämmer det. Merparten av mina anhängare talar inte svenska och de kanske kan tänka sig att trycka på den lilla ”gilla-knappen” ändå utan att läsa. Men det är inte därför jag skriver dom här orden. Det självklara är naturligtvis att människor som har en koppling till musik eller Afrika kan finna sig intresserade av att läsa hur ”min värld” fungerar.

Men de jag egentligen vänder mig till, de som kanske inte ens läser den här texten är ungdomar och vuxna som älskar musik, som har en dröm, men en dröm som känns omöjlig. I länder som Sverige är musikbranschen fortfarande dominerad av stora skiv-, tv- och utgivningsbolag. Man måste inte passa in i systemet längre. Iallafall inte i vissa länder. Det går att vara independent, att ge ut sitt eget material, att sköta sin egen marknadsföring. En av mina före detta musiklärare sa tidigt till oss elever att den bästa managern för er/dig är någon som älskar en. Ett syskon, en nära vän eller en person som generellt sett är lika intresserad av att du lyckas som du. Ett street team eller ett gäng som jobbar med promo kan bestå av dina topp 20 facebook-kontakter. Ditt nätverk är ditt skivbolag. Din ursprungliga plånbok är din vänskap och de erfarenheter du kan dela med dig av, så du kanske inte kan betala ut en lön men vad du kan göra är att dela ut VIP-pass, alternativt spela ut tjänster/gentjänster-kortet.

Fast jag självklart hamnar i olika kontrakt med människor på löpande basis, är jag fortfarande independent. Jag och en handfull av andra människor planerar utgivningar, turnéer, promotion och extragig. Jag betalar vissa av dom. Vissa inte. Men dom får alltid ta del av de fördelar jag automatiskt får, och för en person som aldrig annars skulle strutta ned för den röda mattan, så är det faktiskt ett riktigt lockande erbjudande.

Nästa säsong kommer jag att lägga mer fokus på Senegal och andra närliggande länder. Jag har en självklar bas i Gambia vilket underlättar möjligheten att bredda min fan base i hela Västafrika. Drömmen är, hela Västafrika. Drömmen brukade vara att lyckas stort i Europa och USA. Men efter att jag smakat lite på branscherna så känner jag snarare att jag vill vara framgångsrik i Asien och Afrika. Gladeligen tågar jag in på vilket ställe som helst i Sverige utan att någon vet vad jag sysslar med, eller vem jag är. Men nu när jag har kommit till en viss punkt, känner jag mer och mer att jag kanske inte behöver ta över hela världen, anonymitet är otroligt underskattat.

Tillbaka till ämnet om musiker som försöker lyckas i branschen. Tänk efter lite, titta på möjligheterna som finns och om ”dom” inte uppskattar din musik, så kanske du bara är på fel plats. Inte nödvändigtvis i fel bransch.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs Musikresa – del 18: Bra för att vara tjej

Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Foto av: Dana Calabrese
Foto av: Dana Calabrese

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh