Etikettarkiv: barn

Kenya först ut att lansera barnvänlig medicin mot TBC

Exakta doser, färre tabletter och fruktsmak tros vara receptet på framgång för att effektivare kunna behandla barn med TBC. Förhoppningen med denna nya medicin är att bättre kunna bekämpa världens dödligaste infektionssjukdom.

Färre tabletter och godare smak för barnens skull. Foto: Pixabay
Färre tabletter och godare smak för barnens skull. Foto: Pixabay

Varje år insjuknar cirka 1 miljon barn i TBC och år 2014 dog 140 000 barn i sjukdomen, enligt Världshälsoorganisationen, WHO. Dessa siffror gör TBC till världens dödligaste infektionssjukdom. Att multiresistenta former av TBC dessutom uppkommit försvårar ofta behandlingen av sjukdomen. Behandlingen är dessutom krävande, långvarig och kan vara svår att följa, speciellt för barn. Mellan åren 1990 och 2015 minskade antalet TBC-fall med nästan hälften, men det är fortfarande Afrika som är den värst drabbade kontinenten.

Tidigare har behandlingen för barn ofta bestått av så många som sex olika tabletter dagligen under minst sex månader. Medicin som dels kan vara svår att svälja för små barn och som dessutom smakar väldigt illa, är något som gjort det svårt för föräldrar att kunna säkerställa att barnen får i sig tillräckliga doser av medicinen. Att det dessutom inte funnits doser anpassade för barn har gjort att föräldrar eller vårdnadshavare har fått dela, krossa eller lösa upp tabletter i vatten för att kunna ge sina barn.

Enos Masini, chef för det kenyanska TBC-programmet sa i en intervju med BBC ”Vårdnadshavare kan lätt ge upp med vetskap om hur svårt det är att ge barn en sådan medicin”

Med den nya barnanpassade medicinen är nu förhoppningen att fler barn ska slutföra behandlingen mot TBC och att man därmed ska kunna rädda fler liv. Genom att kombinera tre av de olika läkemedel som ingår i behandlingsprogrammet för barn i en tablett, som dessutom smakar sött och fruktigt, bör det bli betydligt lättare för föräldrar att medicinera sina barn och slutföra den långa behandlingen.

Kenya är först ut med att ha lanserat den nya medicinen den första oktober men ytterligare 20 länder har visat sitt intresse för att kunna erbjuda effektivare behandling till barn. Enligt doktor Cherise Scott från den internationella organisationen TB Alliance kommer den nya barnvänliga medicinen att öka överlevnaden bland barn med TBC.

Källa: BBC

Anna Wedin
Anna Wedin

Barnteater med Kebba Sonko Landing

Lördagen den 27 augusti klockan 11.00-18.00 kommer Kebba Sonko Landing till Kafé Klavér i Stockholm för att fånga barnens intresse.

Skärmdump från eventets Facebooksida
Skärmdump från eventets Facebooksida

Ta del av informationen som kan hittas på eventets Facebooksida:

”Ta med barnen på lekfullt väst-afrikansk teater med Club Sofanyama! Sagoberättaren Kebba Sonko Landing från Gambia bjuder på en interaktiv föreställning där den västafrikanska kulturen kommer till uttryck i form av trummor, lek sång och dans!

N´Denian Kebba Landing Sonko är en mångsysslare. Han är författare, berättare, musiker
och danslärare. Han spelar afrikanska trummor och leder pedagogiska lekar för barn och
vuxna. Det är därför han ibland kallas för den lekande författaren.
Kebba har med sin humor ett fantastiskt sätt att fånga barns intresse. Läs mer om Kebba här: http://www.kebbasonko.se/

Kafé Klavér
Kl 11.00 och 14.00
80 kr i inträde

*Sofanyama Kunda är en plattform för musik, kultur och konst i Kembujeh, Gambia med fokus på ungdomar. Vi driver en studio i staden Brikama och planerar att bygga ett kulturcenter för att kunna skapa ett forum för ungdomar att utvecklas konstnärligt, skapa framtidstro och försörjningsmöjligheter. Läs mer om oss här: www.sofanyamakunda.org/

HÄR kan du finna mer information på Facebook.

Fatou Touray

Representation är viktig för afrosvenska barns välmående

Jag har blivit välsignad med ett antal barn i mitt liv. Inga egna barn än så länge, men jag har fått äran att vara en storasystersgestalt för två pojkar och två flickor. Jag tror att jag har en djupare relation till flickorna då de båda är svarta.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nada är sju år, och ser upp till mig. Åh va jag älskar den flickan! Sen hon föddes har jag försökt föregå med gott exempel. Jag har försökt vara bekväm i min kroppsform, för att visa att det är okej med lite mer fett än normalt. Jag har sparat teckningarna, för i framtiden vill hon bli konstnär. Målet har varit att övergöda henne med kärlek och bekräftelse på att hon duger och klarar av allt hon bestämmer sig för i livet. För några år sen stötte vi tyvärr på hinder när Nada berättade att hon också ville ha håret som sina äldre systrar, som ofta har insytt löshår i en annorlunda textur än vårt hår. Hon sa att hon också vill ha ”sådär fint hår”.

Min andra flicka är tre år och har även hon ett härligt afro. Precis som andra jämnåriga barn är Alva besatt av Disneyfilmen Frozen. Och precis som andra barn vill hon också se ut som sina Disneyprinsessor. Men ibland mår Alva dåligt över att håret på huvudet inte rör sig neråt mot nacken. Det smärtar mig att se hennes små fingrar dra i håret i hopp om att få det tillräckligt rakt för att se ut som det svenska majoritetssamhällets hårtextur.

Jag undrar om jag också haft svårt att acceptera mitt hår. Mina första år spenderas där jag var en del av majoritetssamhället, och därför har jag inte börjat fundera över dessa frågor förrän nu.

Tiana och prins Navid
Den hittills enda svarta Disneyprinsessan, Tiana med prins Navid

När jag ser mina två flickor beklaga sig över sitt hår, eller andra kroppsattribut, inser jag vikten av att visa upp svarta kroppar i media. Jag känner oro för att de inte kommit till puberteten än och redan är kroppsfixerade. Därför har det blivit viktigt för mig att visa mig med mitt eget hår när jag spenderar tid med dem. För jag vill att Nada och Alva ska älska sitt hår. Det är inte fråga om att man alltid önskar sig det man inte har. Att ge komplimanger är tyvärr ingen lösning, när problemet finns på en djupare nivå. För hur ska de tro på orden om dessa inte återspeglas i handlingar? Sanningen är att bristen på identifikation påverkar de här barnens välmående. De känner frustration över att inte passa in i normen som råder i samhället.

För att älska sin spegelbild behöver samhället placera afrosvenska barn i det svenska samhället. Det behövs fler mörka prinsessor, hjältar, läkare och entreprenörer. De behöver känna igen sig i sagor, böcker och barnprogram. Det är extra viktigt att just dessa barn ser att de finns och räknas i samhället. Just på grund av att de inte är del av majoritetssamhället.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

Läkare Utan Gränser kämpar för billigare lunginflammationsvaccin

Var 35:e sekund dör ett barn i lunginflammation, det är över 100 barn varje timme, och nästan 2500 barn varje dygn. På ett år har nästan en miljon barn dött, i en sjukdom som går att förebygga. Läkare Utan Gränser uppmanar nu läkemedelsbolagen Pfizer och GSK att sänka priserna på det livsviktiga vaccinet.

Lunginflammation är sjukdomen som står för cirka 15 procent av alla dödsfall bland barn under 5 år, enligt WHO (Världshälsoorganisationen). Extra utsatta är barn som lever under fattiga förhållanden, och det är också där bristen på vaccin mot sjukdomen är extra märkbart. Skulle alla de barn som drabbas av sjukdomen få tillgång till de tre doser av vaccin som behövs för att skydda mot sjukdomen skulle många liv kunna räddas.

I Gambellaregionen, Etiopien, vaccinerade Läkare Utan Gränsers team omkring 50 000 barn mot lunginflammation. Omkring 190 000 människor från Sydsudan har flytt till regionen undan striderna i sitt hemland. Foto: Aurelie Baumel/MSF, Commonslicens
I Gambellaregionen, Etiopien, vaccinerade Läkare Utan Gränsers team omkring 50 000 barn mot lunginflammation. Omkring 190 000 människor från Sydsudan har flytt till regionen undan striderna i sitt hemland. Foto: Aurelie Baumel/MSF, Commonslicens

I Centralafrikanska republiken har konflikter och fattigdom gjort att sjukvårdssystemet nästintill helt kollapsat, barnen drabbas därför hårt och i dagsläget är Läkare Utan Gränser den enda humanitära organisationen som vaccinerar barnen mot lunginflammation. Situationen ser likadan ut på många håll i världen och det höga priset på vaccinet gör att 75 procent av världens barn aldrig får tillgång till detta livsviktiga skydd.

Läkemedelsbolagen Pfizer och GSK (GlaxoSmithKline) är tillverkarna bakom det effektiva PCV-vaccinet som bland annat skyddar mot lunginflammation, men en orättvis och väldigt ojämn prissättning av vaccinet medför att de länder där behovet ofta är störst inte har möjlighet att köpa in tillräckligt med vaccin. Bolagen vägrar avslöja hur mycket olika köpare får betala för vaccinet, men fattiga länder får ofta betala betydligt mer, till exempel betalar Sydafrika nästan tre gånger mer än vad Brasilien gör, skillnader som borde vara oacceptabla. Samtidigt som nästan en miljon barn dör årligen, redovisar de båda läkemedelsbolagen en sammanlagd vinst på 23,5 miljarder dollar enbart för PCV-vaccinet.

”Lunginflammation är vår tids största barnamördare. Det är därför oacceptabelt att ett vaccin som kan rädda liv är otillgängligt på grund av vinstintressen”, säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare i Sverige.

Situationen är ohållbar när enbart PCV-vaccinet står för 45 procent av den totala kostnaden för att vaccinera ett barn mot 12 sjukdomar i världen allra fattigaste länder. Samtidigt visar Läkare Utan Gränsers rapport The Right Shot på att priset för att vaccinera ett barn i världens fattigaste länder stigit 68 gånger sedan år 2001. Redan ansträngda ekonomier urholkas, organisationer arbetar förtvivlat, barn dör och de enda vinnarna är läkemedelsbolagen som gör multimiljardvinster.

Läkare Utan Gränser driver därför en internationell kampanj och namninsamling för att uppmana läkemedelsbolagen Pfizer och GSK att sänka priset på PCV-vaccin så att tre doser, som behövs för att vaccinera ett barn, inte ska kosta mer än fem dollar för låg- och medelinkomstländer samt för organisationer som vaccinera barn. Samtidigt uppmanas bolagen att öppet berätta vad vaccinet kostar i olika länder för att länder ska kunna göra prisjämförelser innan förhandlingarna med bolagen. Görs detta kan fler barn vaccineras och få överleva sin femårsdag.

Var med i kampen för billigare PCV-vaccin och mer öppenhet gällande priser på vaccin. Skriv på Läkare Utan Gränsers namninsamling HÄR.

Anna Wedin
Anna Wedin

Malawi tar hjälp av drönare i kampen mot hiv

I Malawi föddes år 2014 cirka 40 000 barn med en mamma som var hiv-positiv. För dessa barn är hiv-test och eventuell tidig behandling livsavgörande, men långa avstånd och dåliga vägar har gjort processen långsam. Nu satsar Unicef tillsammans med Malawis regering på att ta hjälp av drönare för att effektivare kunna hjälpa dessa barn.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

I Malawi lever tio procent av befolkningen med hiv/aids, procentuellt sett ett av världens värst drabbade länder. Som vanligt drabbas barn och unga hårt och årligen dör cirka 10 000 barn av hiv/aids i Malawi, en siffra som motsvarar en skolbuss med barn, varje vecka. Av dessa barn är det enbart hälften som fått tillgång till behandling, något som kunnat rädda många liv. För att kunna hjälpa dessa barn behövs tidig diagnosticering, effektiv behandling och mödravård.

Framsteg har gjorts då bland annat 90 procent av alla gravida kvinnor är medvetna om sin hiv-status, men trots detta är det inte lika många nyfödda barn som testas och får den vård de behöver. Livsavgörande för dessa barn är att blodprov tas och skickas till laboratorium för att testas för hiv, men en av de avgörande orsakerna till att detta inte görs är de långa avstånden och dåliga vägarna. Hittills har blodproverna oftast fraktats med motorcykel på dåliga och svårframkomliga vägar, något som inneburit att det tagit i genomsnitt elva dagar för proverna att nå labbet. Att sedan få provsvaren har inneburit en genomsnittlig väntan på åtta veckor.

Idéen att använda drönare i kampen mot hiv uppstod under en flygresa 2014 då Judith Sherman, hiv-ansvarig hos Unicef Malawi, bläddrade i ett flygmagasin och läste en artikel om hur drönare användes som pizzabud i indiska Mumbai. Tanken slog henne då att drönare, som hon själv inte hade någon kunskap om, skulle kunna användas även i kampen mot hiv/aids. Två år senare har första testflygningarna precis genomförts med goda resultat. Drönaren som kan bära en last på cirka ett kilo har klarat av testflygningen från den lilla hälsocentralen belägen en mil från Kamuzu sjukhusets laboratorium, där proverna testas. För att drastiskt minska tiden det tagit att få tillbaka provsvaren till hälsocentralen har man sedan en tid tillbaka använts sig av sms för att leverera resultaten till personal på hälsocentralen. Men det är drönarens intåg som står för den riktigt stora skillnaden, att transportera de viktiga blodproven in till labben.

Drönare. Foto: Pixabay
Drönare. Foto: Pixabay

Drönaren som använts för testflygningarna i Malawi är designad av amerikanska företaget Matternet som tillsammans med Unicef nu undersöker bland annat hur kostnadseffektiv denna lösning kan vara. Till skillnad från att transportera proverna med motorcykel, något som oftast kräver att ett stort antal prover skickas samtidigt för att minska kostnaden, är man hoppfull att drönaren ska kunna erbjuda ett effektivare och lönsammare transportsätt. De laddningsbara batterier som driver drönaren kostar betydligt mindre att ladda än att köpa bränsle till de motorcyklar som används för transport, dock innebär drönaren en relativt hög inköpskostnad, något som man ändå tror ska vara lönsamt i längden.

För att styra drönaren krävs en mobil med GPS och en lösenordsskyddad app som sedan möjliggör fjärrstyrning av drönaren som färdas enligt en förutbestämd färdväg. Om något skulle gå fel längs vägen är drönaren också utrustad med en fallskärm. Malawis försvarsdepartement har klassat farkosten som säker och godkänt att luftrummet används för drönarens framfart.

Nästa steg i processen blir att testa drönaren över större avstånd och under olika väderförhållanden för att se hur den tål påfrestningar och klarar av längre sträckor. Klarar den dessa tester, kommer experimentet att utökas och förhoppningen är att detta ska kunna revolutionera de hiv-program som bedrivs över hela världen av organisationer så som Unicef.

Källor: BBC och Unicef

Anna Wedin
Anna Wedin

Afropé intervjuar Tatiana Håkansson om barn och rasism

Det mycket aktuella ämnet barn och rasism. Både barn som utsätter och barn som blir utsatta, har debatterats en del. Afropé passade på att intervjua föreläsaren Tatiana Håkansson om ämnet och här kan du som förälder, lärare och vuxen få flera handfasta och konkreta råd om hur du kan bemöta barn när det gäller rasism.

 

Faktaruta Tatiana Håkansson
Faktaruta Tatiana Håkansson

Du föreläser om barn och rasism. Vad ska man som förälder tänka på när det gäller barn, när man pratar om rasism, både om ens barn uttrycker rasism i samtal eller om ett barn blir utsatt för rasism?

– Föräldrar ska tänka på att stärka barnen och dess identitet. När det kommer till att prata om rasism är det väldigt viktigt att föräldrar pratar med barnen om rasism innan barnen själva utsätter andra eller själva blir utsatta. De barn som blir utsatta för rasism har då lättare att definiera och synligöra att hen har blivit utsatt för rasism. Rasism är ett ämne som bör pratas om konstant, då samhällets alla skikt genomsyras av rasism.

Vad ska man tänka på när man möter barn genom sitt arbete, när det gäller rasism?

– Man bör tänka på att barnet har tolkningsföreträde och vuxna bör då lyssna på barnet och absolut inte förminska de upplevda känslorna. Men viktigast av allt är att man som vuxen tar tag i rasismen med en gång och inte låta det gro och växa sig ännu större.

Tatianas tips till vuxna som möter afrosvenska barn
Tatianas tips till vuxna som möter afrosvenska barn

Vad eller vilka fel tror du är vanligast att vuxna gör när det kommer till barn och rasism?

– De vanligaste felen vuxna gör när det kommer till rasism är att de inte förstår allvaret och kan förminska rasismen barnen utsätts för. Det är mycket farligt att förminska rasism!

Vuxna tror inte att barn kan utsätta andra barn för rasism. Barn härmar och tar efter det som händer i samhället.
Ett annat fel som är förekommande är att inte ha tillräckligt med kunskap om just rasism. Hur ska de kunna se rasismen när de inte har kunskapsglasögonen på?

Hur viktigt tror du att det är med representation? Det vill säga att barn har förebilder som påminner om hur de själva kan komma att se ut när de blir vuxna?

– Representation är superviktigt ! Dock vill jag understryka en representation som gör något gott. Media är väldigt duktiga att överrepresentera icke-vita kroppar till kriminalitet. Då är det så himla viktigt för barn att ha en bra förebild att känna sig stolt över att bli en vacker dag.

Tatiana Håkansson Foto: Cassandra Henriksson
Tatiana Håkansson Foto: Cassandra Henriksson

Vad tror du är den största skillnaden med att växa upp som afrosvensk i Sverige idag, jämfört med för 10-20 år sedan? Vad har förändrats i vårt samhälle?

– Den största skillnaden är att vi afrosvenska hörs väldigt mycket. Men också att vi får en fin uppbackning från det internationella hållet. Samhället har inte förändrats, snarare är det vi som har förändrat vår attityd och vågar ta debatterna i samhällsfrågor som berör oss.

Dina främsta tips till vuxna som möter afrosvenska barn?

– Tips till vuxna som möter afrosvenska barn är:
1) Afrosvenska barn äger deras kroppar inklusive håret.
2) Berika dig med kunskap om rasism
3) Lyssna och ge tolkningsföreträde till de som upplever rasism

Vi på Afropé vill tacka Tatiana Håkansson för att du tog sig tid med den här intervjun och önskar dig all lycka till med framtida föreläsningar och undervisning i det här viktiga ämnet!

Boka Tatiana som föreläsare:
Avenir.nu@gmail.com
Facebook gilla: Avenir.nu

Youtube – Rasism + Barn = Sant

Fatou Touray

Etiopien riskerar en allvarlig humanitär svältkatastrof

FN varnar för den största torkan på årtionden i Etiopien. Just nu uppges 400 000 barn lida av allvarlig undernäring och över fem miljoner barn riskerar att drabbas av livshotande undernäring. Omvärlden måste agera snabbt för att rädda barns liv.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Naturfenomenet El Niños enorma styrka uppges vara skälet till den extrema torka som drabbat landet, i kombination med att andra delar av landet drabbats av stora översvämningar.

”Vi har bara två akuta situationer i världen som har kategoriserats som en kategori ett. Syrien är den ena och Etiopien den andra,” säger Carolyn Miles, VD för Rädda Barnen i USA till Aljazeera.

Flera hjälporganisationer uttrycker stor oro för landet framöver. Påverkan på människorna är enorm och många har förlorat sina skördar, sin boskap som dör och vattenbristen är stor. Även den akuta matbristen är mycket stor. Många har övergett sina hem i jakt på mat och vatten. Rädda Barnen uppger att det är den värsta torkan i Etiopien på 50 år.

”Utsikterna för 2016 är mycket dystra”, menar Amadou Allahoury, FAOs representant för Etiopien, och tillade: ”fortsatt torka under början av 2016 innebär också att betet kommer att minska, vilket påverkar djuruppfödare som är beroende av dessa betesmarker negativt och även vattentillförsel, för sin livsmedelsförsörjning.”

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Den etiopiska regeringen har avsatt 1,3 miljarder kronor för att bekämpa krisen och mildra den extrema torkans påverkan på människor, boskap och miljö, men pengarna kommer inte att räcka. Mycket mer ekonomiska resurser kommer att krävas för att inte situationen akut ska försämras. Den etiopiska regeringen har ett bra skyddsprogram för att hantera akuta situationer, men behöver nu alltså ett mycket större ekonomiskt stöd, menar FN.

Om barnen inte får ordentlig vård kan det leda till kronisk undernäring som kan hämma deras fysiska och mentala utveckling och ge bestående men. I värsta fall dör barnen av näringsbrist.

Både FN och Rädda Barnen trappar nu upp insatserna för att kunna hjälpa till i landets kris. Som alltid i kris, är det barnen som drabbas värst och är de mest utsatta.

Aljazeera rapporterar

http://c.brightcove.com/services/viewer/federated_f9?isVid=1&isUI=1

Om du vill stötta krisarbetet genom FN, kan du göra det HÄR! Om du vill stötta krisarbetet genom Rädda Barnen kan du göra det HÄR!

Källor: Rädda Barnen (engelska och svenska kanaler), EU, FN (svenska och engelska kanaler), Aljazeera

Fatou Touray

Säkrare förlossningar i Etiopien med hjälp av danska appen Safe Delivery

I Etiopien beräknas 9 av 10 kvinnor föda sina barn i hemmet, oftast helt utan någon medicinsk assistans eller med tillgång till mödravård under graviditeten. Den danska appen Safe Delivery kan nu bidra med livsavgörande kunskap för dessa barn och mammor.

Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé
Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé

För gravida kvinnor i Etiopien är alternativet att föda i hemmet ofta det enda alternativet. Detta till följd av långa avstånd och en tradition av att enbart se sjukhusfödslar som ett alternativ om det uppstår komplikationer. Det resulterar i att 85 procent av alla barn i Etiopien föds i hemmet, och oftast går det bra. När det inte gör det, är sjukhuset oftast för långt bort för att kunna vara till någon nytta. Barnmorskor som jobbar i avlägsna områden har kanske inte alltid den rätta kunskapen, eller möjlighet att uppdatera sina kunskaper kring åtgärder, när det uppstår komplikationer. Något som kan resultera i att både mammor och barn mister livet i annars behandlingsbara komplikationer.

Globalt sett är mödradödligheten som mest koncentrerad i fattiga utvecklingsländer, då 99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer, varav hälften i afrikanska länder. År 2013 dog 289 000 kvinnor under sin graviditet eller under förlossningen, en siffra som år 1990 var nästan dubbelt så stor. Skillnaden beroende på i vilket land man lever är dock gigantisk, i Sverige är risken för att dö under graviditeten eller förlossningen en på 13 600, medan samma siffra för en blivande mamma i Tchad är en på 15. Statistiken för barnen som föds är ännu sämre då det årligen dör 1 miljon nyfödda barn under deras första levnadsdygn, till föjd av brist på vård och omsorg. Samtidigt är det 300 miljoner kvinnor, ett antal som motsvarar en fjärdedel av alla kvinnor i låginkomstländer, som lever med allvarliga skador, infektioner eller funktionshinder som beror på komplikationer under graviditet eller förlossning.

Den nya appen Safe Delivery, som tagits fram av danska utvecklingsorganisationen Maternity Foundation, ska fungera som ett hjälpmedel vid dessa födslar som sker i hemmet. Appen utgör ett lätt sätt att skaffa sig kunskap och få vägledning för de som assisterar vid födslarna och kan därmed hjälpa till att rädda liv. Fördelen med appen är att den består både av instruktioner och animerade filmer för att så många som möjligt ska kunna använda sig av den, språket kan dessutom växlas mellan engelska och de lokala språken. Ytterligare en stor fördel är att appen när den väl installerats inte behöver tillgång till internet för att fungera, något som gör att den är användbar även i områden med dålig mobil täckning. Till skillnad från en bok är appen dessutom lätt att uppdatera när till exempel nya riktlinjer implementeras.

Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé
Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé

Teknikens positiva effekt har redan kunnat påvisas då man förra året genomförde ett försök i Gimbie, en liten stad i Oromoregionen, 450 kilometer väster om Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Totalt delades 78 mobiler med Safe Delivery-appen ut till lokala barnmorskor. Efter ett år hade förmågan att hantera blödningar ökat från 20 till 60 procent och återupplivning av nyfödda barn steg från 30 till 70 procent.

Maternity Foundation jobbar för säkrare förlossningar och tillgång till mödravård världen över och har mottot ”No women should die giving life” (svensk översättning: Inga kvinnor ska behöva dö när de bär fram liv). I dagsläget testas appen, förutom i Etiopien, i Ghana och inom en snar framtid kommer den även lanseras i bland annat Tanzania och Guinea. Organisationens målsättning är att år 2017 ha försett 10 000 hälsoarbetare med mobiler och tillgång till appen. Uppnås detta mål beräknas 1 miljon kvinnor ha fått tillgång till en säkrare förlossning.

Anna Wedin
Anna Wedin

Jag måste hem

Häromdagen lyssnade jag på en podd som blev alltmer spännande när samtalsämnet skiftade till att handla om vikten av beröring. Vikten av att ibland låta sig bli omhändertagen och se det lilla barnet i oss. Efteråt kände jag att den korta stunden av podden var viktig för mig, mycket eftersom att jag nickat igenom hela samtalet. Jag tyckte om podden för att jag länge funderat på det här med hur vi tar hand om barnet i oss. Nu ska jag berätta varför.

Efter att ha flyttat till Sverige utan min närmaste familj blev jag tvungen att växa upp snabbt. Vid 13- årsålder hade jag större ansvar jämfört med jämngamla vänner och klasskamrater. Jag behövde ta ansvar för mig själv och för andra, vilket ledde till att jag inte riktigt kunde vara barn, när jag fortfarande var barn. Åren gick och jag kämpade på med studier, extrajobb, familj och vänner. I drygt tio år levde jag för det jag hoppades uppleva i framtiden.

Jag började sommarjobba på ett äldreboende två dagar efter studenten. Jobbade hela sommaren och påbörjade därefter mitt kandidatprogram. Japp, full fart! Jag ville inte känna efter huruvida jag var skoltrött eller inte. Jag hade en dröm jag ville uppnå och därför fanns inte tid att vara en trött tonåring. Det gick väl sådär, i min krönika ”Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade” delar jag med mig av erfarenheten av utmattningsdepression.

Samtidigt som jag haft fullt upp med att rusta upp för framtiden har jag haft en bild från ett barndomsminne som då och då dök upp i tankarna. Jag vill dela denna bild med er.

Jag är cirka 8 år gammal och bor i Benin. Mamma och jag sitter i skuggan under det stora mangoträdet utanför huset. Jag ligger lutad mot henne och vi läser ur en bok. Det är vi två och runtomkring är det livligt, men det är fortfarande stilla. Jag minns inte mycket mer, men jag minns hur det kändes. Och väldigt länge var känslan det enda jag hade. Nu flera år klokare förstår jag att mitt undermedvetna tar fram denna bild för att säga mig att jag behöver vila och ta hand om mig själv. Eller ännu bättre, bli omhändertagen. Eftersom att min mamma befinner sig på andra sidan jorden kan jag endast drömma om hur det skulle kännas att krypa ihop och vila huvudet på hennes knä, som jag saknar det.

Foto: privat
Foto: privat

Jag tror att vi människor behöver bli omhändertagna. Vi växer upp och blir egna individer, kanske har vi till och med egna barn. Men i form av levande varelser tror jag att vi ibland behöver släppa alla måsten och bli omhändertagna. Kanske till och med känna oss som barn. Man kanske inte alls håller med mig om detta, men jag tror att vi i vuxen ålder glömmer bort att ta hand om barnet i oss. Det kan ju även vara så att det är mig det är fel på, men det tror jag inte.

Jag har vänner som är ambitiösa och starka individer, de jobbar, studerar och har massor på gång. Men de åker till familjen när det varit en dålig vecka. De åker hem för att titta på tv med pappa och prata med mamma. Ett annat exempel är äldre människor som också kör sitt eget, de är stora entreprenörer, har toppjobb och tar stort ansvar. En del har även egna familjer, men så fort de är med sina föräldrar blir de som tonåringar.

Jag minns ögonblicket jag på riktigt kände mig som en stereotypisk tonåring. Jag var 21 år gammal, låg på en soffa och tittade på tv fast det var sommar och skönt väder. Min ”tonårsfas” kom inte av sig själv, utan framkallades av två vuxna. Det var en situation där jag blev omhändertagen, plötsligt behövde jag inte vara vuxen och jag började istället bete mig som en tonåring. Inte konstigt eftersom att jag hoppat över den utvecklingsfasen.

Tyvärr kan inte alla känna sig som barn. Vi har tusentals unga ensamkommande i Sverige som inte kan vila huvudet på någon vuxen. Unga människor som tvingats bli stora och ta sig till Sverige. Men som lever mellan att vara minderåriga, och ändå stora nog att ha tagit sig hit på egen hand. Vi tänker inte på hur mycket dessa ungdomar saknar sina föräldrar, oavsett om de är vid liv eller inte. Vi pratar inte om sorgen, ensamheten och rädslan som kommer med att de fyller 18 år och inser att de snart måste lämna det boende som varit ”hemma” sen de kommit till Sverige. Att de plötsligt måste klara sig själva för att de enligt lagen blivit vuxna. Det är inte lätt. Jag bodde inte på något boende för ensamkommande, men jag vet hur det känns att komma till ett nytt land utan sin familj. Jag vet hur det känns att bara ha minnena som tröst. Att inse att livet aldrig kommer bli detsamma, och det enda man vet säkert är från minnena som varje dag spelas upp i ens inre. Jag vet hur det känns att längta efter att få känna sig som ett barn, men inte veta när man kommer se sina föräldrar igen. Jag minns en ensamkommande kille jag träffade i mitt arbete för en tid sen. När jag frågade hur dagen hade varit fick jag till svar att det inte alls varit bra. Han berättade att han varit ledsen i skolan och fortfarande var ledsen. Varför? Det var en sån dag då han saknade familjen extra mycket. Jag kramade honom och berättade hur glad jag var att han ändå orkade vara med oss.

När jag besökte Benin ifjol var det någon som sa till mig ”se till att amma ordentligt så det räcker länge” och det stämde så bra. Det var precis vad det var. Jag åkte för att fylla på med modersmjölk. Nu kan jag inte åka hem varje gång, men som tur är har jag ett hem även här. Och när jag börjar längta efter barnkanalen och blir sugen på bananpannkakor med jordnötssmör och skogsbär, då vet jag att det är dags att kolla hur snart jag kan sova över.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Hur pratar man med barn om jobbiga saker?

De senaste årens allt mer kalla vindar som blåser över Europa i form av en epidemi av främlingsfientlighet och med det växande intåget av partier med rasistiska/nazistiska ideologier och framtoningar in i Europas regeringar har skapat en klump i många människors magar.

playmobil-451203_640Krisrapporteringarna från media avlöser varandra: hundratals människor dör i Medelhavet, ”roliga” människor lägger upp Youtube-klipp med träningstips blandat med lite inslag av olika typer av kränkande ord, reklam med diskriminerande och obehagliga budskap sätts upp på stationer i kollektivtrafiken, Husvagnar har bränts ner, människor trakasseras och Tv-profiler som debatterar både för och emot ovannämnda incidenter och andra liknande. Listan kan göras hur lång som helst och så får man lägga till alla andra otäcka händelser som till exempel naturkatastrofer och krig så den blir ännu längre. Med dagens smarta teknologi matas vi med alla dessa otäcka nyheter via telefoner, surfplattor, tv och radio under ett konstant flöde.

Många vuxendiskussioner handlar också just om hur världen ser ut idag och vart den är på väg vid lunch- och fikaborden både på arbetsplatser och privat. Jag skulle vilja beskriva det som en stor oro och en allmän politisk instabilitet som många upplever i dagsläget. Vi behöver prata om det för att försöka greppa det och förstå.

Barnen som utsätts för samma exponering som de vuxna har ju också naturligtvis ett behov av att diskutera och förstå vad som händer men hur pratar man med barn om sådana här frågor? Hur förklarar man rasism, främlingsfientlighet, krig, elände, mord, sexuella övergrepp eller barn som dör på öppna hav?

Det är lättare sagt än gjort. Är man dessutom själv som vuxen kluven i frågan eller att ämnet gör en obehaglig till mods blir det ännu svårare och man riskerar istället att skapa en oro hos barnet.

Som förälder vill man skydda sina barn från allt som barnet kan ta skada av både fysiskt och psykiskt vilket ofta resulterar i att vuxna antingen inte riktigt berättar sanningen för barn eller berättar för mycket. Barn i sin tur är väldigt känsliga för sinnesstämningar och känner av när vuxna blir obekväma i ett samtal.

Efter lite letande då jag själv funderat över en del saker sprang jag av en händelse på en bok som avhandlar just det här ämnet. Boken heter ”Kan vi prata med barn om allt?” av Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz och riktar sig egentligen till pedagoger och handledare men är väldigt inspirerande och det finns många direkta tips på strategier och tillvägagångssätt som jag har funnit oerhört användbara. Den innehåller även en del olika fall som författarna använde som konkreta exempel. Fallen som tas upp är av olika karaktär så man får en klar bild och den innehåller även en del övningsexempel.

I slutändan tror jag att det är viktigt att framförallt lyssna på sitt barn och försöka inge tillräckligt med förtroende för barnet att känna sig tryggt med att prata om sina funderingar. Lyssna, var nyfiken och ställ frågor. Uppmuntra till frågor, informera och var uppriktig. Diskutera med andra föräldrar och vuxna och be att få återkomma med rätt information till barnet om du inte vet.

Vi vuxna har ett ansvar för att barnen också får en möjlighet att försöka få ett grepp och förstå sin omvärld och vad som pågår i den. Med stöd, kärlek, kommunikation och förståelse kanske de kan börja ställa tillrätta vad tidigare generationer har förstört.

Sami Najami
Sami Najami