Etikettarkiv: barn

Säkrare förlossningar i Etiopien med hjälp av danska appen Safe Delivery

I Etiopien beräknas 9 av 10 kvinnor föda sina barn i hemmet, oftast helt utan någon medicinsk assistans eller med tillgång till mödravård under graviditeten. Den danska appen Safe Delivery kan nu bidra med livsavgörande kunskap för dessa barn och mammor.

Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé
Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé

För gravida kvinnor i Etiopien är alternativet att föda i hemmet ofta det enda alternativet. Detta till följd av långa avstånd och en tradition av att enbart se sjukhusfödslar som ett alternativ om det uppstår komplikationer. Det resulterar i att 85 procent av alla barn i Etiopien föds i hemmet, och oftast går det bra. När det inte gör det, är sjukhuset oftast för långt bort för att kunna vara till någon nytta. Barnmorskor som jobbar i avlägsna områden har kanske inte alltid den rätta kunskapen, eller möjlighet att uppdatera sina kunskaper kring åtgärder, när det uppstår komplikationer. Något som kan resultera i att både mammor och barn mister livet i annars behandlingsbara komplikationer.

Globalt sett är mödradödligheten som mest koncentrerad i fattiga utvecklingsländer, då 99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer, varav hälften i afrikanska länder. År 2013 dog 289 000 kvinnor under sin graviditet eller under förlossningen, en siffra som år 1990 var nästan dubbelt så stor. Skillnaden beroende på i vilket land man lever är dock gigantisk, i Sverige är risken för att dö under graviditeten eller förlossningen en på 13 600, medan samma siffra för en blivande mamma i Tchad är en på 15. Statistiken för barnen som föds är ännu sämre då det årligen dör 1 miljon nyfödda barn under deras första levnadsdygn, till föjd av brist på vård och omsorg. Samtidigt är det 300 miljoner kvinnor, ett antal som motsvarar en fjärdedel av alla kvinnor i låginkomstländer, som lever med allvarliga skador, infektioner eller funktionshinder som beror på komplikationer under graviditet eller förlossning.

Den nya appen Safe Delivery, som tagits fram av danska utvecklingsorganisationen Maternity Foundation, ska fungera som ett hjälpmedel vid dessa födslar som sker i hemmet. Appen utgör ett lätt sätt att skaffa sig kunskap och få vägledning för de som assisterar vid födslarna och kan därmed hjälpa till att rädda liv. Fördelen med appen är att den består både av instruktioner och animerade filmer för att så många som möjligt ska kunna använda sig av den, språket kan dessutom växlas mellan engelska och de lokala språken. Ytterligare en stor fördel är att appen när den väl installerats inte behöver tillgång till internet för att fungera, något som gör att den är användbar även i områden med dålig mobil täckning. Till skillnad från en bok är appen dessutom lätt att uppdatera när till exempel nya riktlinjer implementeras.

Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé
Skärmavbild. Foto: Anna Wedin, Afropé

Teknikens positiva effekt har redan kunnat påvisas då man förra året genomförde ett försök i Gimbie, en liten stad i Oromoregionen, 450 kilometer väster om Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Totalt delades 78 mobiler med Safe Delivery-appen ut till lokala barnmorskor. Efter ett år hade förmågan att hantera blödningar ökat från 20 till 60 procent och återupplivning av nyfödda barn steg från 30 till 70 procent.

Maternity Foundation jobbar för säkrare förlossningar och tillgång till mödravård världen över och har mottot ”No women should die giving life” (svensk översättning: Inga kvinnor ska behöva dö när de bär fram liv). I dagsläget testas appen, förutom i Etiopien, i Ghana och inom en snar framtid kommer den även lanseras i bland annat Tanzania och Guinea. Organisationens målsättning är att år 2017 ha försett 10 000 hälsoarbetare med mobiler och tillgång till appen. Uppnås detta mål beräknas 1 miljon kvinnor ha fått tillgång till en säkrare förlossning.

Anna Wedin
Anna Wedin

Jag måste hem

Häromdagen lyssnade jag på en podd som blev alltmer spännande när samtalsämnet skiftade till att handla om vikten av beröring. Vikten av att ibland låta sig bli omhändertagen och se det lilla barnet i oss. Efteråt kände jag att den korta stunden av podden var viktig för mig, mycket eftersom att jag nickat igenom hela samtalet. Jag tyckte om podden för att jag länge funderat på det här med hur vi tar hand om barnet i oss. Nu ska jag berätta varför.

Efter att ha flyttat till Sverige utan min närmaste familj blev jag tvungen att växa upp snabbt. Vid 13- årsålder hade jag större ansvar jämfört med jämngamla vänner och klasskamrater. Jag behövde ta ansvar för mig själv och för andra, vilket ledde till att jag inte riktigt kunde vara barn, när jag fortfarande var barn. Åren gick och jag kämpade på med studier, extrajobb, familj och vänner. I drygt tio år levde jag för det jag hoppades uppleva i framtiden.

Jag började sommarjobba på ett äldreboende två dagar efter studenten. Jobbade hela sommaren och påbörjade därefter mitt kandidatprogram. Japp, full fart! Jag ville inte känna efter huruvida jag var skoltrött eller inte. Jag hade en dröm jag ville uppnå och därför fanns inte tid att vara en trött tonåring. Det gick väl sådär, i min krönika ”Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade” delar jag med mig av erfarenheten av utmattningsdepression.

Samtidigt som jag haft fullt upp med att rusta upp för framtiden har jag haft en bild från ett barndomsminne som då och då dök upp i tankarna. Jag vill dela denna bild med er.

Jag är cirka 8 år gammal och bor i Benin. Mamma och jag sitter i skuggan under det stora mangoträdet utanför huset. Jag ligger lutad mot henne och vi läser ur en bok. Det är vi två och runtomkring är det livligt, men det är fortfarande stilla. Jag minns inte mycket mer, men jag minns hur det kändes. Och väldigt länge var känslan det enda jag hade. Nu flera år klokare förstår jag att mitt undermedvetna tar fram denna bild för att säga mig att jag behöver vila och ta hand om mig själv. Eller ännu bättre, bli omhändertagen. Eftersom att min mamma befinner sig på andra sidan jorden kan jag endast drömma om hur det skulle kännas att krypa ihop och vila huvudet på hennes knä, som jag saknar det.

Foto: privat
Foto: privat

Jag tror att vi människor behöver bli omhändertagna. Vi växer upp och blir egna individer, kanske har vi till och med egna barn. Men i form av levande varelser tror jag att vi ibland behöver släppa alla måsten och bli omhändertagna. Kanske till och med känna oss som barn. Man kanske inte alls håller med mig om detta, men jag tror att vi i vuxen ålder glömmer bort att ta hand om barnet i oss. Det kan ju även vara så att det är mig det är fel på, men det tror jag inte.

Jag har vänner som är ambitiösa och starka individer, de jobbar, studerar och har massor på gång. Men de åker till familjen när det varit en dålig vecka. De åker hem för att titta på tv med pappa och prata med mamma. Ett annat exempel är äldre människor som också kör sitt eget, de är stora entreprenörer, har toppjobb och tar stort ansvar. En del har även egna familjer, men så fort de är med sina föräldrar blir de som tonåringar.

Jag minns ögonblicket jag på riktigt kände mig som en stereotypisk tonåring. Jag var 21 år gammal, låg på en soffa och tittade på tv fast det var sommar och skönt väder. Min ”tonårsfas” kom inte av sig själv, utan framkallades av två vuxna. Det var en situation där jag blev omhändertagen, plötsligt behövde jag inte vara vuxen och jag började istället bete mig som en tonåring. Inte konstigt eftersom att jag hoppat över den utvecklingsfasen.

Tyvärr kan inte alla känna sig som barn. Vi har tusentals unga ensamkommande i Sverige som inte kan vila huvudet på någon vuxen. Unga människor som tvingats bli stora och ta sig till Sverige. Men som lever mellan att vara minderåriga, och ändå stora nog att ha tagit sig hit på egen hand. Vi tänker inte på hur mycket dessa ungdomar saknar sina föräldrar, oavsett om de är vid liv eller inte. Vi pratar inte om sorgen, ensamheten och rädslan som kommer med att de fyller 18 år och inser att de snart måste lämna det boende som varit ”hemma” sen de kommit till Sverige. Att de plötsligt måste klara sig själva för att de enligt lagen blivit vuxna. Det är inte lätt. Jag bodde inte på något boende för ensamkommande, men jag vet hur det känns att komma till ett nytt land utan sin familj. Jag vet hur det känns att bara ha minnena som tröst. Att inse att livet aldrig kommer bli detsamma, och det enda man vet säkert är från minnena som varje dag spelas upp i ens inre. Jag vet hur det känns att längta efter att få känna sig som ett barn, men inte veta när man kommer se sina föräldrar igen. Jag minns en ensamkommande kille jag träffade i mitt arbete för en tid sen. När jag frågade hur dagen hade varit fick jag till svar att det inte alls varit bra. Han berättade att han varit ledsen i skolan och fortfarande var ledsen. Varför? Det var en sån dag då han saknade familjen extra mycket. Jag kramade honom och berättade hur glad jag var att han ändå orkade vara med oss.

När jag besökte Benin ifjol var det någon som sa till mig ”se till att amma ordentligt så det räcker länge” och det stämde så bra. Det var precis vad det var. Jag åkte för att fylla på med modersmjölk. Nu kan jag inte åka hem varje gång, men som tur är har jag ett hem även här. Och när jag börjar längta efter barnkanalen och blir sugen på bananpannkakor med jordnötssmör och skogsbär, då vet jag att det är dags att kolla hur snart jag kan sova över.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Hur pratar man med barn om jobbiga saker?

De senaste årens allt mer kalla vindar som blåser över Europa i form av en epidemi av främlingsfientlighet och med det växande intåget av partier med rasistiska/nazistiska ideologier och framtoningar in i Europas regeringar har skapat en klump i många människors magar.

playmobil-451203_640Krisrapporteringarna från media avlöser varandra: hundratals människor dör i Medelhavet, ”roliga” människor lägger upp Youtube-klipp med träningstips blandat med lite inslag av olika typer av kränkande ord, reklam med diskriminerande och obehagliga budskap sätts upp på stationer i kollektivtrafiken, Husvagnar har bränts ner, människor trakasseras och Tv-profiler som debatterar både för och emot ovannämnda incidenter och andra liknande. Listan kan göras hur lång som helst och så får man lägga till alla andra otäcka händelser som till exempel naturkatastrofer och krig så den blir ännu längre. Med dagens smarta teknologi matas vi med alla dessa otäcka nyheter via telefoner, surfplattor, tv och radio under ett konstant flöde.

Många vuxendiskussioner handlar också just om hur världen ser ut idag och vart den är på väg vid lunch- och fikaborden både på arbetsplatser och privat. Jag skulle vilja beskriva det som en stor oro och en allmän politisk instabilitet som många upplever i dagsläget. Vi behöver prata om det för att försöka greppa det och förstå.

Barnen som utsätts för samma exponering som de vuxna har ju också naturligtvis ett behov av att diskutera och förstå vad som händer men hur pratar man med barn om sådana här frågor? Hur förklarar man rasism, främlingsfientlighet, krig, elände, mord, sexuella övergrepp eller barn som dör på öppna hav?

Det är lättare sagt än gjort. Är man dessutom själv som vuxen kluven i frågan eller att ämnet gör en obehaglig till mods blir det ännu svårare och man riskerar istället att skapa en oro hos barnet.

Som förälder vill man skydda sina barn från allt som barnet kan ta skada av både fysiskt och psykiskt vilket ofta resulterar i att vuxna antingen inte riktigt berättar sanningen för barn eller berättar för mycket. Barn i sin tur är väldigt känsliga för sinnesstämningar och känner av när vuxna blir obekväma i ett samtal.

Efter lite letande då jag själv funderat över en del saker sprang jag av en händelse på en bok som avhandlar just det här ämnet. Boken heter ”Kan vi prata med barn om allt?” av Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz och riktar sig egentligen till pedagoger och handledare men är väldigt inspirerande och det finns många direkta tips på strategier och tillvägagångssätt som jag har funnit oerhört användbara. Den innehåller även en del olika fall som författarna använde som konkreta exempel. Fallen som tas upp är av olika karaktär så man får en klar bild och den innehåller även en del övningsexempel.

I slutändan tror jag att det är viktigt att framförallt lyssna på sitt barn och försöka inge tillräckligt med förtroende för barnet att känna sig tryggt med att prata om sina funderingar. Lyssna, var nyfiken och ställ frågor. Uppmuntra till frågor, informera och var uppriktig. Diskutera med andra föräldrar och vuxna och be att få återkomma med rätt information till barnet om du inte vet.

Vi vuxna har ett ansvar för att barnen också får en möjlighet att försöka få ett grepp och förstå sin omvärld och vad som pågår i den. Med stöd, kärlek, kommunikation och förståelse kanske de kan börja ställa tillrätta vad tidigare generationer har förstört.

Sami Najami
Sami Najami

 

 

 

 

 

 

 

Med en fot i två världar

Vikten av att hjälpa sina barn hitta och omfamna sin identitet och känna sig trygga i den

 

”När jag blir stor ska jag gifta mig med en vit man så mina barn blir vackra”

Med en fot i två världarCitatet kommer från ett femårigt barn. Vi är många som umgås i sällskapet och det är ganska stojigt runtomkring men den här kommentaren får alla att stanna upp några sekunder i sitt attaya*sörplande. Reaktionen efter den lilla men lite obehagliga tystnaden blir ett gapskratt åt den lilla flickan och en uppmaning om att det är långt kvar tills hon ska få barn ändå och med ett ”barn säger så roliga saker” fortsätter de vuxna sitt tedrickande och sina diskussioner.

Flickan håller i en docka med långt blont hår och en glittrig kam. Jag frågar henne varför hon säger så och då kommer svaret som får mitt hjärta att gå i tusen bitar; ”för att jag vill att de ska ha ljus hud, det är finast. Man kan inte vara prinsessa om man är mörk och har sånt hår som jag har”. Vi pratar lite till och jag försöker förklara att alla är vi olika men lika mycket värda och att alla människor är vackra på sitt sätt. Jag känner dock att jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta hennes ord eller vet vad jag ska säga. Vi åker hem och vår konversation hamnar någonstans i mitt bakhuvud som en liten irriterande tagg som skaver.

Några månader senare sitter jag och nattar min 4-årige son och vi läser som vanligt en saga när han helt apropå ingenting säger: ”Mamma jag vill inte vara brun”. Jag blir så chockad att jag inte säger någonting alls utan säger något helt irrelevant, avleder från ämnet. Jag nattar honom och går ut, fortfarande i chock. Under kvällen kommer insikten kring vad han sa och vad det innebär och jag kan inte hålla borta tårarna. Han tycker inte att hans egen hudfärg duger. Det svider, ingen människa ska behöva känna på det viset och alldeles speciellt inget barn!

Varför min son kände som han gjorde vet jag ju beror på den vithetsnorm och strukturella rasism som finns i samhället idag, det är sorgligt men det är något jag känner till, vet om och bemöter som vuxen. Det jag inte riktigt hade tagit i beräkning var att det påverkade barn och dessutom så pass tidigt. Jag undrar hur och via vilka kanaler och vilka intryck är det som påverkar våra barn till en så negativ självbild?

Och naturligtvis hur man som förälder ska bemöta barnets frågor och funderingar. Hur ska vi hjälpa våra barn att utveckla en identitet och en sund självbild som de trivs med?

Efter mycket letande, läsande, konsulterande och grubblande i ämnet har jag kommit fram till en del saker som jag tycker alla föräldrar med barn som inte är ljusblonda* med blå ögon borde fundera över och tillämpa.

Det första och viktigaste är att alltid föregå med gott exempel vad gäller att behandla alla människor lika och alltid utgå ifrån alla människors lika värde och prata med sina barn om hur alla människor är unika och olika. Att vackert, fint, snyggt är i betraktarens ögon och en känsla man bär inom sig som lyser utåt. Att de duger och är perfekta precis så som de är. Att man också tar sig en funderare över vilka fördomar man kan ha och vilka uttryck de tar sig i vardagslivet.

Det är också viktigt att se till att det finns media såsom till exempel film, serier, spel, böcker och leksaker som speglar barnet utseende och etniska härkomst som barnet kan identifiera sig med. Det är inte alltid helt lätt att hitta men det finns och kommer mer och mer. Det är också viktigt att försöka sålla bort media som inte främjar barnets positiva självbild så gott det går genom att vara selektiv med vad de får och inte får se så länge det är möjligt. Och att alltid försöka föra en dialog (självfallet på barnets ålders- och kunskapsnivå) kring hur och varför det ser ut som det gör. Förhoppningsvis stärker man barnet tillräckligt mycket och utrustar dem med verktyg så de själva kan bemöta och hantera situationer som rör deras hudfärg eller utseende när de uppkommer.

Låta barnet vara delaktigt i och lära känna den andra kulturen och om möjligt resa dit. Det ger barnet en möjlighet att se en annan verklighet och en annan norm där de flesta människor ser ut som de själva. Jag tror det hjälper till att stärka identiteten och hjälpa till att stärka samhörigheten i deras olika ursprung och världar och samtidigt knyta många sociala band.

I vår familj är vi en brokig blandning av både nationaliteter och hudfärger vilket jag ser som en stark fördel. Vår familj, släkt och vänner finns också i och med våra olika etniska bakgrunder spridda över hela världen och det har gett oss ett kontaktnätverk som är både värdefullt och lärorikt. Jag har som vuxen aldrig känt att jag måste identifiera mig som det ena eller det andra utan sett min multikulturella bakgrund som en tillgång som gett mig en möjlighet att förstå och kommunicera med många olika människor med alla möjliga bakgrunder. Det är styrka, glädje och stolthet som jag gärna vill lämna över till mina barn

*Attaya är ett traditionellt sött, grönt te som man dricker i Senegambia-regionen istället eller som kaffe

*Att jag särskiljer (så ingen blir ledsen eller känner sig diskriminerad) beror på att ljushyade barn är överrepresenterade överallt i media så föräldrar till dem har inget att bekymra sig över förutom att överösa dem med kärlek och respekt.

Sami Najami
Sami Najami

 

Nej Pernilla Stalfelt, vi är inte hyperkänsliga!

Som privatperson och mamma till två afrosvenska flickor kände jag mig hyfsat provocerad när jag fick vetskap om Pernilla Stalfelts bok ”Färgerna”. Som skribent och redaktör för thegambia.nu kontaktade jag därför Stalfelt för att försöka bena ut hur hon tänkt kring skrivandet och illustrerandet av boken. Det kändes viktigt för oss som tidning med fokus på den afrosvenska diasporan och antirasism att vi försökte ta reda på hur författarinnan egentligen tänkt.

Bokomslaget på den omdebatterade boken "Färgerna" av Pernilla Stalfelt.
Bokomslaget på den omdebatterade boken ”Färgerna” av Pernilla Stalfelt.

Vi fick ganska snart veta att flera föräldrar till afrosvenska barn kontakt Stalfelt med ungefär samma frågeställningar som vi på thegambia.nu skickat henne. Den stora skillnaden mellan oss som tidning och privatpersonerna ifråga, är att vi på thegambia.nu inte fått något svar från Pernilla Stalfelt. Däremot fick flera föräldrar svar. Samma svar. Ett mejlsvar som enkelt och snabbt kopierats och skickats ut till de som ifrågasatt hennes bok.

Det vi och flera föräldrar undrat, är bland annat hur Stalfelt tänkt kring det hela när hon suttit och skrivit och illustrerat boken. Det är ju en barnbok, och man har lite svårt att förstå tanken bakom att man via någon märklig form av ironi vill göra sig rolig på svartas och native americans bekostnad. Man undrar också om hon själv inte ser hur otroligt fel det blir att använda sig av dessa bilder i en barnbok, och på så sätt befästa rasstereotyper och medverka till stigmatisering hos barn i de unga åldrar som hennes bok är riktad till. Hur tänker hon att vi som är förälder till afrosvenska barn ska kunna läsa dessa böcker för våra barn och förklara det hon illustrerat om färgen svart – tycker Stalfelt att svart arbetskraft är symbolisk med personer av just afrikansk härkomst…?

Nedan följer Stalfelts svar till några av de föräldrar som mejlat henne. I sin helhet, helt okorrigerat.

Hej xxx,

Boken Färgerna är tryckt 2008 innan debatten om rasism i barnböcker tog fart. Sedan länge har vi bestämt att om boken ”Färgerna” trycks om så skall vi byta ut bild och texten med ”svart arbetskraft”. Det går inte att ha kvar idag.

Eftersom det är jag som har gjort boken så vet ja precis hur jag tänkte när jag gjorde bilden och varför den finns med. Jag skall försöka förklara det för dig här. Kontexten har som sagt ändrats och nu berör bilden en mycket infekterad fråga som handlar både om städning och om hudfärg. Självklart var inte meningen alls att teckningen skulle vara rasistisk på något sätt. Inte heller att nedvärdera städning som arbete. Den var avsedd som en lek med begreppet svart som är fullkomligt omöjlig idag. Betydelser av begrepp kan vara flytande och det är intressant och roligt att fundera över. Det VAR roligt att fundera över. Absolut inte längre!!! Boken har sin utgångspunkt i samtal med små barn om färger. I dessa samtal har jag samlat in lite olika ideer från barnen själva och lite från vuxna. Det kunde bli en fin och rolig bok tänkte jag. Det kan ju vara intressant för oss vuxna, som läser för barnen, att fundera kring färgbegreppen också. Vi kan bli mer medvetna om färger och se fler nyanser av färger(och då menar jag främst inte hudfärger).

Fullskärmsinfångning 2014-10-10 205424.bmp
Illustrationer inne i boken

Hur tänker vi då runt de olika färgbegreppen? Vad är egentligen rött, vad finns det som vi kallar blått? Varför heter det Röda ögon på kaniner när dom egentligen är rosa? Finns det gula krokodiler osv. Varför heter det Blåmes, är lakrits alltid svart? Och varför heter det egentligen svart arbete? Det var på detta viset det var tänkt från början; Bara pedagogiskt för att puffa till den vuxne läsaren, eftersom två, treåringar , de vet ju ingenting om svart arbete .
Till saken hör att jag tidigare arbetade på en förskola på Lidingö och där var det vanligt att man anställt filippinskor som arbetade som barnflickor och hushållerskor i familjerna. Förmodligen var de anställda svart men det vet jag inte egentligen. På föräldrakoperativet där jag arbetade så skickade man sin filipinska barnflicka att arbeta på förskolan istället för att komma själv(mamman och pappan). Det var det här som jag tyckte var lite provocerande och som delvis låg bakom att just den här bilden kom till. Är det verkligen rätt att ha filipinskor som arbetar svart i hemmen?

Jag tycker ju så klart inte att det är okej att arbeta svart eller att anställa en person som arbetar svart som du kanske förstår.
Att personen som städar på bilden skulle vara ”svart” som du formulerar det i ditt mail är altså din tolkning. Personen på bilden har svart hår men hudfärgen är ljust brun. Skulle faktiskt kunna vara en solbränd ljus person av tysk härkomst eller från polen som damsuger eller en person från sydamerika eller filippinerna. Det skulle kunna vara en nordamerikansk indian med hårnät eller en enarmad grekisk person i shorts. Är det en man eller en kvinna som städar? Figuren är ganska könsneutral tycker jag om man nu inte tycker som någon påstod att det är en kvinna eftersom den har klackar. Kan inte män ha klackar då på skor? Kanske är det ridskor och då kan det ju absolut vara en man, för när man rider då måste man ju klack på skon. det finns ju män som rider och som kanske damsuger ibland.
Du ser, det finns många möjligheter för en bild att betyda olika saker. Vi tolkar den och så tror vi att vårt sätt att se är det enda rätta. Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgs frågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet. Till din tröst kan jag berätta att min dotter också är av utlänsk härkomst och hon identifierar sig inte särskilt mycket med sin mörkare hudfärg. Hon får oftast mycket positiv respons för sitt utseende och många beundrar hennes fina hår och tycker att hon är jätte söt och gullig. Det är klart att det finns rasister i Sverige men de allra flesta är snälla och välmenade, men kanske lite omedvetna och lite klumpiga och då behövs det lite tolerans och överseende från alla parter.

Hur som helst kommer inte bilden att vara kvar om boken trycks om någongång i framtiden. Så ser det ut. Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!

Med vänlig hälsning
Pernilla Stalfelt

 

Det första jag funderar över är på vilket sätt Pernilla Stalfelt känner att orden om hennes egen dotter, som inte identifierar sig med sin mörkare hudfärg, skulle vara en tröst för en förälder till ett afrosvenskt barn som bryr sig om att ens barn inte ska behöva utsättas för den typ av värderingar Stalfelt själv bjuder på, både i sin bok och tydligen även privat.

Kanske är det rent av så att hennes egen, som den i alla fall lätt kan uppfattas, negativa attityd och syn på människor med ’mörkare hudfärg’ kanske har en del med dotterns sätt att se sig själv.

… och tycker Stalfelt att 2008 är så längesedan, och att det var då rasismen startade, och att dessförinnan fanns ingen kränkande behandling av afrosvenskar. Och varför vänder hon sig med sådan affekt i sitt avslutande? ”Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!”.

Stalfelt anser alltså att man när man är empatisk och inkluderande så blir samhället tuktat och snävt? Vi som inte vill att våra barn ska behöva exponeras inför förlöjligande och nedsättande illustrationer av svarta, eller någon annan etnicitet för den delen, sabbar alltså barnkulturen, men eftersom hon är så foglig och nu bestämt sig för att gör om dessa illustrationer för eventuell framtida utgivning, så ska vi vara henne tacksam. Jaha, nej men tack så mycket!

Det som förolämpade mig allra mest i hennes brev är kommentaren om att vi på något sätt skulle vara hyperkänsliga föräldrar. ”Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgsfrågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet”.

Det tror jag det, att man är orolig för hur ens barn ska bli bemött i livet. Borde inte alla föräldrar vara det, oavsett bakgrund? När en dessutom hittar en barnbok som driver med ens barns ursprung och författarinnan sedan i efterhand försöker bortförklara det hela med att det skulle kunna vara en solbränd tysk, istället för vad det verkligen är. Ja då kan Stalfelt ge sig den på att jag blev hyper i alla fall, hyperprovocerad och på ren svenska riktigt, sjukligt förbannad!

Nej, Stalfelt kände tydligen inte för att be om ursäkt och erkänna sitt misstag. Hon ville istället försöka linda in sina förruttnade åsikter och förutfattade meningar om svarta och om oss föräldrar till afrosvenska barn som vägrar låta konstnärer skapa fritt, på bekostnad av våra barns självkänsla och inkluderande i samhället, utan konstant tjatar om kränkande stereotyper och förlegade ord och uttryck i tid och otid…

Jag väntar fortfarande på ett svar från Pernilla Stalfelt till oss på thegambia.nu, men det kanske inte är att räkna med. Någonstans hoppas jag att Pernilla Stalfelt ska inse sitt agerande och kan se det som ansvariga utgivaren av boken, Rabén & Sjögren ser. Förlaget har i intervjun med Sveriges Radio, som ni kan lyssna till nedan, gjort klart att om det hade varit idag, så hade man inte gett ut boken. Intervjun kom som en reaktion på ett mejl som Araia Ghirmai Sebhatu, kulturvetare, konstvetare och juridikstudent, skickat till Rabén & Sjögren.

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D5987130

Araia Ghirmai Sebhatus brev finns att läsa som debattartikel här.

 

Thegambia.nu har mejlat Rabén och Sjögren för att höra vad de anser om Stalfelts mejlsvar. Vi hoppas kunna återkomma med ett svar från dem.

Uppdatering 11 oktober: Nytt uttalande från Pernilla Stalfelt kan du läsa HÄR!

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Ebolautbrottet: De övergivna barnen

Ebolan fortsätter rasa i Västafrika och ännu verkar vi inte kunna se slutet på denna katastrof. Antalet dödsfall ökar hela tiden och enligt senaste siffrorna har vi nu passerat 7000 fall av misstänkta och bekräftat smittade, där 3330 av dessa har förlorat livet. Vi ser ett Västafrika som drabbas hårt på olika sätt, där infrastrukturen är starkt hotad man riskerar stora bakslag i de framsteg som gjorts i efterkrigstidens Sierra Leone och Liberia. Mitt i allt detta har vi de som drabbats allra hårdast. Barnen. Alla de barn som till följd av ebolans framfart lämnats föräldralösa.

Enligt preliminära beräkningar gjorda av UNICEF har minst 3700 barn i Guinea, Liberia och Sierra Leone förlorat ena eller båda av sina föräldrar sedan ebolautbrottets början. Många av dessa barn står nu helt utan familj, då kvarlevande släktingar inte vågar ta sig an barnen, på grund av rädsla för smitta.

Det är en ytterst ovanlig situation som dessa barn står inför, då det normala är att släktingar till föräldralösa barn tar hand om barnet, även om det i vissa fall kan handla om ekonomisk belastning man egentligen inte har råd med. Man hittar ett sätt att ha råd. Men dessa föräldralösa barn, som kommit av att föräldrar fallit offer under ebolan, erbjuds i de flesta fall inte denna möjlighet. De tas inte omhand – de lämnas övergivna och med en känsla av att vara oönskade.

Nästa månad hålls ett möte i Sierra Leone för att lyfta frågan kring dessa barns öde.

Foto: Giacomo Pirozzi/UNICEF

Manuel Fontaine, som är UNICEF:s regionchef för västra och centrala Afrika kom nyligen tillbaka från ett besök i Guinea, Liberia och Sierra Leone och berättade på organisationens hemsida om hur akut läget är för dessa barn och om vikten för dem att få uppmärksamhet och stöd. Det är en mycket tung situation för dessa barn som antingen tvingas se sina föräldrar isoleras och hålls bort från dem, eller också själva tvingas att gå in i isoleringsblocken tillsammans med en eller två av sina föräldrar.

Man oroar sig för att siffrorna gällande antalet drabbade barn just nu ökar markant och det talas om att antalet föräldralösa barn sannolikt kan komma att ha fördubblats till mitten av oktober.

Hos UNICEF lägger man just nu mycket resurser på att försöka stärka upp situationen för dessa barn. Man har lovat hjälpa regeringen i Liberia med ytterligare 400 socialarbetare med kunskap inom mental hälsa. Man vill hjälpa till i de drabbade områdena med att stärka familjerna och samhället, för att på så sätt kunna stötta de drabbade barnen, så att inte fler förkastas av samhället när deras föräldrar dött och släktingar sitter rädda med bortvända huvuden.

I Sierra Leone kommer man under kommande sex månader att utbilda mer än 2500 ebola-överlevare – som nu är immuna mot sjukdomen – i syftet att de sedan ska kunna ge vård och stöd till de barn som sitter i karantän på olika behandlingscentren.

Planerna för Guinea är att tillsammans med olika samarbetspartners kunna ge de ca 60 000 utsatta barnen och deras familjer psykosocialt stöd.

I övrigt jobbar UNICEF också med familjespårning i de drabbade länderna, och återförenar ensamma barn med sina familjer genom omfattande spårning länderna över. Just nu behövs mod, kreativitet och mycket mer resurser för UNICEF, för att de ska kunna fortsätta sitt livsviktiga arbete med att leda dessa barn ur denna fruktansvärda kris.

”Ebola förvandlar en grundläggande mänsklig reaktion, som den att trösta ett sjukt barn, till en potentiell dödsdom”, säger Fontaine.

UNICEF har vädjat om ekonomisk hjälp om ett belopp på 200 miljoner dollar för att kunna möta det akuta behovet i hela den drabbade regionen. Hittills har de bara mottagit en fjärdedel av beloppet.

 

Källa: UNICEF, BBC
Huvudbild: Commons – Intsamaritan

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Astrid Lindgrens Världs VD Jocke Johansson får svara på frågor från thegambia.nu

Efter den kritik som riktats mot Astrid Lindgrens Värld har man valt att sluta sälja de gardiner vars motiv blev kritiserat i sociala medier. Astrid Lindgrens Världs VD Jocke Johansson har därför fått möjligheten här att besvara en del av den kritik som kommit under den senaste veckan.

Vi var de som först rapporterade om era gardiner, som senare har dragits tillbaka och följts av ett uttalande som kan betraktas som en ursäkt (?). I går noterade vi dock att ni gick ut med ett nytt uttalande i frågan och en lite tydligare ursäkt och den kritik som lade sig vid borttagandet av försäljningen av gardinerna tillsammans med ert första uttalande, tog ny fart i många forum efter ert senaste uttalande HÄR!

Kritiken handlar alltså inte om att man kritiserar Astrid Lindgren, då hon anses vara ett barn av sin tid, utan kritiken kommer dels av att man väljer att nyproducera gardinerna, men också att man från ALV inte ser det problematiska i framför allt texter ur Pippi Långstrump i Söderhavet, sett utifrån dagens samhälle och barnen som lever i Sverige idag. Jag har därför ett antal frågor jag skulle vilja be dig svara på:

Om man ville nyproducera motiv ur Pippi Långstrump med originalillustrationer, är det verkligen möjligt att ingen i tillverknings- eller försäljningsprocessen insåg det problematiska i att använda motiv där Kurrekurredutterna för tankarna tillbaka till kolonialtiden och där de agerar undersåtar till Pippi Långstrump?

Vad gäller tillverkningen kan jag inte uttala mig då vi inte är med eller ansvarar för den processen. Vad gäller försäljningen, att vi tog in produkten hos oss så har vi som jag sagt tidigare till media missat just denna produkt vilket vi är ledsna för.

Hur tänker man för övrigt när det gäller problematiska ord och bilder, som kommit att ha en helt annan betydelse idag, med den kunskap vi har idag, jämfört med den kunskap som generellt fanns när Astrid Lindgren skrev sina böcker och skapade sina berättelser?

Vi har det hela tiden med oss det i vår arbetsprocess, hur kan det tolkas, uppfattas? Just i detta fall missade vi det vilket vi är ledsna för.

Hur tänker ni runt den vithetsnorm som är uppenbar i just denna berättelse?

Vi tycker att alla människor är lika mycket värda vilket vi också hela tiden arbetar utifrån i allt vi gör i Astrid Lindgrens Värld.

Även om detta var okänt för Astrid Lindgren när hon skrev sina böcker, hur tänker ni att ni kan påverka utvecklingen av Astrid Lindgrens sagofigurers värld på ALV idag så att alla barn kan känna sig delaktiga, representerade på ett sätt där de inte känner sig nedvärderade samt hur arbetar ni för att göra upp med förlegade nidbilder i Astrid Lindgrens Värld?

Vi arbetar utifrån vår värdering att alla människor är lika mycket värda. I vår arbetsprocess har med oss hur det vi gör kan tolkas, uppfattas. Återigen så missade vi just detta när vi bestämde oss för att sälja gardinerna med det trycket.

Bild: Klugschnacker
Bild: Klugschnacker

Problemet enligt många kritiker är att Astrid Lindgrens Värld fortfarande missar målet. Boken Pippi Långstrump i Söderhavet är mycket problematisk. Många av de problematiska bilderna och även vissa ord är bortplockade i de senaste utgivningarna, samtidigt finns grundberättelsen med ojämna maktförhållanden kvar och de vita maktstrukturerna är tydliga genom sagan.

Problemet med gardinen eller berättelsen som gardinen kommer ifrån, är inte att man skulle kalla Pippi, eller Astrid Lindgren för den delen, för rasist. Nej, absolut inte. Vi kan alla se att Pippi klart och tydligt talar om att här ska ingen buga sig för henne. Problemet är istället att kurrekurredutterna, och indirekt då svarta folk, i dessa berättelser och på gardinen framställs som typiskt korkade och självvalt underordnade de vita. Man missar att tydligt lägga fram varför kurrekurredutterna ser på Pippi, som vit, som högre stående och finare än de själva. Man glömmer av att lyfta fram det som är det stora problemet. Nämligen att de vita är de som orsakat de svartas syn på sig själva. Att fortsätta sprida dessa bilder och ord är att fortsätta normalisera kolonialism och vithetsprivilegium.

Många som kritiserar just denna debatt för att vara ”ickefrågor” och för att kritikerna till dessa förlegade bilder, borde ta tag i ”riktig rasism” i stället, missar att det här är EN liten del av just den ”riktiga rasismen”. Så länge vi fortsätter sprida dessa nidbilder av kolonialism, nedvärderande representation av svarta och upprätthålla de vita maktförhållandena så fortsätter även rasismen spridas generation efter generation. När vi väljer att ta tag i rasistiska strukturer och utmana framtiden genom att bryta gamla invanda mönster, det är då vi verkligen arbetar med ett lika värde perspektiv för alla människor och det är också så vi kan bryta tankebanorna för de ljushyade och mörkhyade barn vi uppfostrar idag.

Att barn inte skulle påverkas av dessa negativa bilder av mörkhyade människor i barnlitteraturen, har vi en hel generation vuxna afrosvenskar som kan visa motsatsen på. Det finns tack och lov en uppsjö av författare som lyckas skildra barn med olika hudfärg, utan att för den sakens skull illustrera eller skriva nedvärderande om någon hudfärg.

kiqi

Fatou Touray
Fatou Touray