Etikettarkiv: barnhem

Att vara svensk i en svart, adopterad kropp

En ganska varm dag i februari lämnas ett litet, nyfött barn på barnhemmet Chiquitines. Barnhemmet ligger i staden Cali som i sin tur ligger i Colombia. Barnet är bara några veckor gammalt och har fått namnet Diana Lorena. Senare ska hon få tilltalsnamnet Anni. Anni Diana Lorena, det är jag det!

Små händer och fötter - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Små händer och fötter – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Nu kanske du funderar på hur jag vet att det var en varm dag och det gör jag naturligtvis inte. Ingen har berättat för mig hur vädret var, på vilket sätt jag lämnades, eller hur min första tid i livet var. Det finns inga bilder, inga minnessaker, ingen favoritsnuttefilt, inga gosedjur, första nappen, skorna, kläderna eller fina hand och fotavtryck. Inget minne från förlossningen, inga lyckliga bilder på ett nyfött barn, som vilar vid en trött men lycklig mammas bröst, ingen födelsevikt och ingen längd. Det enda minne jag har från mitt första år i livet är ärr på mina handleder. De ärren fick jag från att de spände fast barnen på barnhemmet. De kunde inte hålla koll på oss alla samtidigt. Ärren bleknar inte och blir inte mindre, de har faktiskt till och med blivit större under åren, som en ständig påminnelse om var jag kommer ifrån. Kanske är det just det jag behöver, en påminnelse om mina rötter och min historia.

När jag var drygt ett år kom det två människor till barnhemmet. En man och en kvinna. De var där för att hämta mig och ta med mig till Sverige, Stockholm. Jag skulle bli deras dotter. Nu minns jag såklart inget av det heller men jag vill så gärna tro och tänka att jag var glad över att bli hämtad. Inte traumatiserad över att ännu en gång slitas ifrån min trygghet och min vardag. Jag fick själv barn för snart 2 år sen och sedan dess har jag kommit på mig själv med att fundera mer och mer på sådant här. Det är så lätt att relatera till mitt liv nu, mitt barn och frågorna kommer nu allt oftare. Hur kunde hon lämna mig, hur kändes det, hur mådde jag? Hur gick förlossningen till och tänker hon på mig, min biologiska mamma?

Bara tanken på att lämna bort mitt barn, min fantastiska son med alla hans härliga egenheter, hans underbara skratt, hans härliga funderingar på än det ena än det andra. Att gå miste om alla fina minnen. Förlossningen, hans första leende, första tanden, när han rullade runt första gången, första skrattet. Eller de mindre härliga, men ändå så fina minnena som första bajskatastrofen, första förkylningen och alla sömnlösa nätter. Bara tanken att gå miste om allt detta, att inte få dela mitt hem och mitt liv med den mest fantastiska lilla människa jag vet, det vackraste och bästa jag har, det gör så ont i hjärtat. Vi hör ihop jag och Adrian som Yin och Yang, eller kanske Piff och Puff för vi är båda rätt knasiga.

Jag undrar vilken relation jag och min biologiska mamma hade haft, hade vi också hört ihop? Hade vi skrattat, gråtit och bråkat ihop? Är vi lika tjuriga och envisa, har vi lika kort stubin båda två men lätt att bli glada och glömma fort? Vem är hon och var kommer jag ifrån?

Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé
Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag växte upp i ett tryggt, varmt och fint hem med fina föräldrar i ett gult hus på Enskedefältet i Stockholm. Jag gick på ett jättebra dagis och senare på en bra skola. Jag har aldrig blivit mobbad eller varit utanför varken på grund av min hudfärg eller något annat. Jag har alltid haft fina vänner, riktiga vänner, sådana som alltid finns där när man behöver dem. Vänner som bryr sig och ställer upp. Jag har haft mat på bordet, en varm säng, ett eget rum och hela rena kläder. Trots allt detta har jag ändå en sorg inombords en rotlöshet, en längtan. Så många obesvarade frågor.

Jag är svensk, så svensk man kan bli, mina släktingar spelar fiol i ett spelmanslag. Vi hade en sommarstuga i dalarna, mitt efternamn tog min pappas morfar från en by någonstans i Dalarna för att han tyckte att det var finare än det han hade, Johansson. Jag har alltid älskat midsommar. Äter sill och potatis med stor, kanske för stor aptit. Tittar oftast ner på mobilen, eller ut genom fönstret när jag åker tunnelbana. Värnar om min privata zon och tycker egentligen att lagom är ett himla bra uttryck. Men om du ser mig på gatan, på stan, eller i butiken då ser du inte en svensk tjej, möjligen har du redan bildat dig en rad förutfattade meningar om mig. Jag tillhör de okända. Kanske pratar jag inte ens svenska. Du sympatiserar kanske med Sverigedemokraterna och tycker att jag inte har här att göra, att jag borde åka hem.

Jag blir lika förvånad och förundrad över den reaktion jag kan få när jag presenterar mig. Folk förväntar sig inte alltid att jag pratar svenska och döljer det oftast ganska dåligt. Ibland får jag höra hur bra svenska jag talar, andra pratar engelska med mig.

Frågan kommer ofta snabbt: Är du adopterad? Sen följer nästan alltid ett långt förhör om de mest intima detaljer. Frågor som är känslosamma för mig, kastas rakt i mitt ansikte och jag förväntas artigt svara. Det ju så intressant. Hur gammal var du när du kom hit? Vet du vem din riktiga mamma är? Har du några syskon? Hur är det att leva med dina föräldrar? Ville de inte ha riktiga barn? Känner du dig älskad? Så där står jag, van sedan så många gånger förr. Jag vet precis vad de kommer fråga härnäst och rabblar plikttroget mina svar, som vid det här laget måste låta så inövade.

Det är här problemet kommer för mig. Att vara svensk i en svart, adopterad kropp. Rotlösheten som uppstår när jag tänker på min familj, min släkt och min bakgrund. I skolan hade vi en gång släktforskning. Jag gjorde snällt läxan, gick hem till mina föräldrar och frågade om släkten. Jag fick reda på att vi på något vis är släkt med han som grundade Skansen. Det var ju spännande. När jag tänker på det igen så är det ju inte jag, mina förfäder grundade inte Skansen. De var troligtvis slavar som kom från något land i Afrika till Colombia. Jag har inget med Gustav Wasa att göra, den historien är inte min, fast ändå så är den det. Det blir en krock, en konflikt och så många frågor. Frågor som jag nu känner mig redo att börja söka svar på.

 

Gästskribent: Anni Winnersjö

Julia driver ett barnhem för Kenyas gatubarn

Alla har vi mött orättvisor och sett människor lida. En del väljer att göra allt de kan för att förändra situationen till det bättre. Julia Snive från Småland är en av dem. Hon driver, tillsammans med en kinesisk tjej, ett barnhem i Kenya.

Utlfykt!
Utlfykt!

Berätta lite om dig själv, din bakgrund? Hur hamnade du i Kenya?
Jag sitter just nu på en buss i Uganda. Jag har varit här och hälsat på en svensk tjej som likaså hon driver ett barnhem med ett gäng killar. Så givande, stärkande och inspirerande – just för att jag känner mig ganska ensam i det jag gör. Även om jag har vänner och familj som stöttar och uppskattar allt som jag gör, så är det ingen som verkligen förstår. Och det är ju heller inget jag kan kräva. Men just därför betyder det väldigt mycket att träffa en ung tjej i samma situation. Planen är att komma hem till Sverige i maj… Om jag orkar lämnar mina pojkar …

Det hela startade med att mitt stora intresse i livet blev dans vid 12 års ålder. Jag bestämde mig för att gå en danslinje på gymnasiet. På skolan träffade jag flera afrikaner som kom från Eritrea. Där började mitt Afrikaintresse – eftersom de var så grymma på att dansa! Jag bestämde mig för att efter gymnasiet åka till denna ”exotiska” kontinent.

Två år efter min student kom jag till Sydafrika. Efter ytterligare två år kom jag till Kenya för första gången, 2009. Jag hittade i en tidning en annons om Birka folkhögskola som hade en Afrikalinje med fokus på Östafrika. Vi åkte till Kenya i tre månader. Och där hamnade jag på ett barnhem utanför huvudstaden Nairobi. Det var 100 barn i alla åldrar. Jag kände lite smått panik, men började drömma om ett mindre. I området fanns väldigt många tonårspojkar som sov ute och tog en massa droger. Kanske kunde jag hjälpa dem på något vis? Jag kom hem till Sverige med en massa tankar.

Grace och Julia, som driver barnhemmet JIA Courage Children's center tillsammans

Vad gör du där just nu? Hur blev du involverad i barnhemsprojektet?

Det stora barnhemmet utanför Nairobi kontaktade mig och berättade om Grace som var igång med att starta ett hem för dessa pojkar. Och att hon behövde hjälp. Efter att ha jobbat ihop pengar hemma i Malmö så åkte jag ner igen. Besökte det lilla hem hon hade startat upp med tio killar i ett plåtskjul – och föll direkt för deras attityder och livsglädje. Sedan den dagen 2011, så har jag och Grace haft delat ansvar för detta barnhem som idag har 22 pojkar och tre anställda. Det har varit en lång resa på fem år från det där plåtskjulet till dagens jättehus som vi bor i. Varje månad skickar jag och Grace ner 10-20 000 kr tillsammans med våra vänner och familjer som sponsrar dessa pojkar. Emellanåt får vi hjälp av skolor, kyrkor och andra organisationer. Det handlar om småsummor som tillsammans blir stora. Det är med nervositet som jag varje vecka kollar pojkarnas plusgiro-konto. Efter alla mina böner och tillrop så har allt än så länge gått bra gått bra. Tacka vet jag min familj och Facebook!

Julia på marknaden
Julia på marknaden
Lyckan med solmogen mango!
Lyckan med solmogen mango!

Hur ser dina dagar ut? Vad är de största glädjeämnena? Vad är de största sorgerna?
Mina dagar går ut på att styra upp så mycket som möjligt. Sysselsätta personalen och se till att de gör det de ska. Se till att pojkarna mår bra, har det de ska och kommunicera med alla skolor. Alla utgifter och inköp. Inreda och planera i hus och trädgården. Ha kontakt med familjerna och socialen. Allt detta håller Justice tillsammans med Christine sakta med säkert på att ta över, så att jag kan åka hem till sommaren med ett tryggt hjärta.

Under dessa år har jag hela tiden åkt ner till Kenya två gånger om året. För att se så att allt fungerar som det ska. Till min stora besvikelse när jag kom ner i december, var det mycket turbulens. Alla var glada, eftersom jag var där, men oj vad det klagades och kom fram en massa om den man som vi hade haft anställd. Och inget hade vi anat! Så deppigt och sorgligt. Det fanns en stor rädsla från pojkarnas sida, och han hade misskött stora summor pengar. Pojkarna hade gått hungriga! Grace och jag var där tillsammans med pojkarna under jul och nyår. Vi bestämde oss för att avskeda mannen. Det blev minst sagt drama, men vi var beredda. Socialen och väldigt många andra nåddes av informationen och ville på olika sätt hjälpa till – både på gott och ont.

Det har alltid varit jag som stått närmast pojkarna, och därför fick jag all skit av de som tyckte att vi gjorde fel som sa upp mannen. Det kom olika anklagelser mot mig från denna man och det stora barnhemmet. Jag fick likaså hot om att snabbt lämna landet. Grace valde att åka hem, medan jag gjorde tvärtom – struntade i min hembiljett och mina lärarstudier på Malmö högskola, och stannade! Det har varit väldigt jobbigt många stunder. Gråt och skratt om vartannat.

Men pojkarna har hela tiden påmint mig om varför jag var tvungen att stanna. ”If you disappear, we disappear”. Det fanns inget annat att göra än att stå på mig mot alla de som var emot oss. Jag trodde hela tiden på att ärlighet och kärlek övervinner allt! Två veckor in i januari hittade vi ny personal, nytt hus och nya skolor till alla 22 pojkar! Jag kämpade arslet av mig, och är i dag så tacksam för det. Än har vi inte nått målet, men vi är en bra bit på vägen! Vi vill börja odla och ha djur i trädgården. Använda oss av solpaneler och biogas. Spara, återvinna och utnyttja vår planet så lite som möjligt.

Vår nya personal består av Justice, 25 år gammal, som är pojkarnas bästa lärare från deras före detta skola. Han är social, glad och älskar fotboll och dans. Alla pojkarna drömde om att få bo med honom. Så ja, lycka! Vi har kvar vår Christine som lagar mat, och Winfried som städar. Under tiden jag är här, vill jag hitta en till man som jag kan lita på, är bra med pojkarna och som kan hjälpa Justice. För även om dessa killar är så duktiga, tacksamma och väluppfostrade, så är det inte alltid lätt att hantera antalet! Vi behöver hjälpas åt!

Barnhemmet heter JIA Courage Children's center och ligger i Nairobi
Barnhemmet heter JIA Courage Children’s center och ligger i Nairobi

Varför är det ”endast” pojkar på barnhemmet? Vad har pojkarna för olika typer av bakgrund?Pojkarna kommer från fattiga familjer där de inte hade mat eller utbildning, blev slagna, utnyttjade eller helt enkelt inte hade någon som brydde sig. Därav var gatan med gemenskap enda alternativet. För att överleva hungern och nattens kyla började de ta tunga droger såsom dricka alkohol, röka marijuana, sniffa skolim, samt bensin från både bilar och flygplan. Det gjorde att de blev helt borta och höga, och slapp äta mat på flera dagar. Det är ovanligt att se flickor på gatan, eftersom flickor med problem trots allt oftast stannar kvar i hemmet och kanske blir utnyttjade med hushållsarbete eller prostitution. I dag beräknas det finnas cirka 30 000 gatubarn i Kenya, varav nästan alla är pojkar från åtta år, med en flaska lim eller handduk med bensin i handen. Alla våra pojkar har hittats på gatan, och majoriteten har kommit via polisen. Polisen har omhändertagit vissa, och frågar om vi kan hjälpa till. Har vi pengar och husrum hjälper vi gärna till. Men först görs hembesök i hopp om att de kan flytta hem i stället.

Våra pojkar är mellan 11-18 år, och går i dag alla i skolan måndag-lördag. De har alla toppbetyg och är stora talanger i fotboll, musik och dans. Vi har kontinuerlig kontakt med deras familjer, i hopp om att de en dag kan flytta hem. Den dagen de slutar gymnasiet vet jag inte riktigt vad som händer, vi har inte kommit så långt än. Men en sak vet jag, jag har gjort skillnad i dessa pojkars liv.

Några av killarna i sitt rum
Några av killarna i sitt rum

Hur orkar du? Och vad är ditt motto här i livet?
Jag utför ett tungt, men väldigt viktigt arbete. Regeringen väljer att inget göra, så jag väljer att göra det lilla jag kan. Vardagsglädjen för det lilla och pojkarnas framsteg och utveckling gör att jag orkar fortsätta. Likaså tillgången till all musik och dans som finns här! Men viktigast av allt är ändå mina föräldrar hemma i Småland. De ställer upp i vått och torrt. De har lärt mig om tacksamheten, enkelheten och glädjen till livet. Vi blir som lyckligast tillsammans och av att hjälpa varandra! Litet som stort. Precis som alla våra rättigheter, så har vi skyldigheter att göra något för andra! Speciellt om vi är födda i ett land som Sverige där vi egentligen har allt vi kan önska. Helt gratis får vi tak över huvudet, mat och utbildning!

g├Âra armband

Hur kan intresserade stötta projektet? Vad behöver ni hjälp med?
Vi har mellan 20 000 och 25 000 kronor per månad i fasta utgifter, för att driva barnhemmet. All ekonomisk hjälp är välkommen! Alla som har möjlighet är varmt välkomna att bidra.

Så här kan ett brev till en sponsor se ut
Så här kan ett brev till en sponsor se ut

Postgirokontot är 169 39 23-3 och alla bidrag är välkomna.

Så här ser månadsutgifterna ut för barnhemmet:
Hushyra: 4500 kr
El: 1000 kr
Vatten:1000 kr
Grundskola för 16 killar: 350 kr/månad (Inkluderar läxhjälp och prov)
Gymnasiet för 6 killar: ca 1000 kr/person och månad
Mat: ca 1300 kr/vecka
Uniformer + skor : 300 kr person/år
Böcker + pennor : ca 300 kr person/år
Löner: 2000 kr, 1000 kr, 1000 kr. per månad

Helena Svensson
Helena Svensson

Insamlingsgala för barnhem i Ghana

Insamlingsgala Ghana 005I lördags besökte Afropé (tidigare thegambia.nu, reds anm) insamlingsgalan för ett barnhem och skola, i Ghana, som drivs av organisationen Nation Builders International. Här i Sverige har Sarah Hansson, som varit volontärarbetare på barnhemmet, startat upp en systerorganisation med namnet NABI Sweden och det är alltså hon som ligger bakom lördagens insamlingsgala i Göteborg, som gick under parollen ”En för alla, alla för en”

Under tre timmar i lördags pågick en härlig gala inne på Frilagret i Göteborg. Galans enda syfte var att samla in pengar, kläder och andra tänkbara bidrag som oavkortat skall gå till barnhemmet och skolan nere i Ghana. Både barnhemmet och skolan drivs av den icke vinstdrivande föreningen NABI. Grundare av organisationen nere i Ghana är Alex Awah-Tei Dankwa och startskottet för organisationen var i juli 2007. Barnhemmet och skolan öppnade 2008 och är beläget i Begoro. Det bor runt 30 barn på barnhemmet och de är där av många olika anledningar. De flesta av dem har inga föräldrar och många av dem har förlorat hela sin släkt. Andra har dåliga förhållande hemma, med psykiskt sjuka, missbrukande eller våldsamma föräldrar. Barnen är mellan 4 och 17 år gamla och det är ganska jämnt fördelat mellan könen. På skolan går både barn från barnhemmet och barn från byn och de närliggande områdena. Totalt är det runt 120 elever som undervisas på skolan dagligen. Alex kommer från en välbärgad familj och han gick i en skola som tillhörande SOS Barnbyar där han fick en bra utbildning och detta utvecklade ett brinnande intresse för välgörenhet hos honom. Därför startade han Nation Builders International. Idag är det i första hand Alex fru Sarah som har huvudansvaret för barnhemmet, då Alex själv studerar vid universitetet i Kufourida. Dock bor han flera dagar i veckan på barnhemmet och kan spendera tid med sin fru och deras dotter, som båda bor där permanent.

Sara om barnhemmet och insamlingen - Foto: Kiqi D Minteh - Afropé
Sara om barnhemmet och insamlingen – Foto: Kiqi D Minteh – Afropé

Till detta barnhem kom en dag Sarah Hansson för att jobba som volontärarbetare under sex månader och när hon sedan kom hem till Sverige bestämde hon sig för att använda alla de känslor och erfarenheter hon fått därnere för att försöka göra skillnad. Försöka göra skillnad för alla de barnen som gjort en sån stor skillnad för henne. Det var så idén om Nabi Sweden som stödorganisation för Nation Builders International i Ghana väcktes.

I lördags, den 7 december, hölls så en insamlingsgala för barnhemmet och skolan. Till sin hjälp att engagera och vara värdinnor för eventet hade hon tjejerna Jannica Marina och Mikaela Berndtsson. Till ett inträde av 50 kronor, som oavkortat gick till barnhemmet, fick gästerna njuta av en underbar show med massor av varierande och härliga musikinslag. Bland annat uppträdde gambisk-svenska Lamin ”Diamond” Dumbuya med tre låtar och det var inte många ögon torra under hans andra sång som är tillägnad hans mamma efter allt hon gjort för honom när han fajtats mot sin sjukdom, sickelcellanemi, och åkt in och ut på sjukhus. Ytterligare två gambier på plats var djembe-musikerna Ebou Nyass och Dembo ”TheRootsman” Jatta. Dembo som tillsammans med sångerskan Mama Gumbo, gitarristen Åke Ziedén, saxofonisten Kele Lebogo och ytterligare musiker bjöd på diverse skön akustisk musik. Afrovikingz Sweden gjorde ett antal bejublade framträdande, med allt från gumboots till sång och fridans. Reggaeartisten Slim Prince bjöd på skönt gung , med rappa texter och barngruppen Jannicas Angels gav det helt klart populäraste framträdandet med sin fina koreografi och matchande outfits. Sarah själv bjöd på ett bildspel och presentation av verksamheten och en av eventets sponsorer, Santa Maria, bjöd på en härlig tacobuffé. Carlsberg hade sponsrat med alkoholfri dryck och Frilagret bistod med lokal. Det fanns möjlighet att lämna in kläder till barnen därnere och det fanns också insamlingsskålar utställda för den som ville bidra med mer än de 50 kronorna från inträdet. Den som var sugen på en liten vinstchans av diverse olika musikupplevelsebiljetter kunde också välja att betala ett högre inträdespris på 100 kronor istället. Det fanns biljetter till både Lisa Nilsson och Göteborgssymfonikerna på Göteborgs Konserthus. Hela tillställningen var givetvis alkohol- och drogfri och som inledning till hela arrangemanget så valde arrangörerna att mycket vackert hålla en tyst minut för den nyligen bortgångna frihetskämpen, tillika Sydafrikas tidigare president, Nelson ”Madiba” Mandela.

Här nedan följer först ett bildspel från kvällen och längre ner tre stycken youtubeklipp från kvällen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

NABI Swedens hemsida

Kiqi D Minteh