Etikettarkiv: Benin

Rekordmånga kandidater i kommande presidentvalet i Benin

Antalet kandiderande till det kommande presidentvalet i västafrikanska Benin är rekordstort, med totalt 48 nominerade. Antalet är det största sedan 1990 då landet gick från militärt styre till ett flerparti-system.

Marknad i Benins huvudstad Porto-Novo. Foto: Babylas
Marknad i Benins huvudstad Porto-Novo. Foto: Babylas

Den 28 februari 2016 kommer folket i Benin att rösta för att välja sin nästa president. Intresset för att delta har varit rekordstort, och totalt har 48 stycken kandidater anmält sig. Totalt har den nationella valkommissionen mottagit 52 ansökningar, varav 48 var kompletta och därför kommer att behandlas. Nästa steg i processen är nu att valmyndigheten under de kommande 8 dagarna utreder om kandidaterna godkänns eller ej, samt att varje enskild kandidat betalar 15 miljoner CFA francs, motsvarande 25,000 US dollar eller 23,000 euro. Inom de närmsta 10 dagarna kommer sedan det slutgiltiga beskedet om kandidaternas ansökningar att delta i valet godkänns eller inte.

För FCBE (Cowrie Forces for an Emerging Benin) som i dagsläget är styrande parti kandiderar den nuvarande premiärministern Lionel Zinsou, en fransk-beninsk bankinvesterare som övertar partiledningen från nuvarande president Boni Yayi, som efter två mandatperioder inte väljer att kandidera. Viss kritik har riktats mot Zinsous kandiderande då vissa menar att tidigare kolonialmakten Frankrike ska ligga bakom hans deltagande.

Förutom Zinsou har ytterligare sju kandidater från FCBE anmält sig men största oppositionskoalitionen UN (Union Makes the Nation) har inte anmält någon kandidat, dock kandiderar biträdande ordförande för parlamentet, Eric Houndete som självständig kandidat. Bomullspampen Patrice Talon samt Sebastien Ajavon, en matmagnat är ytterligare presidentkandidater. Antalet kvinnor är dock lågt, med enbart fyra kvinnliga kandidater.

Benin som under lång tid styrdes av militären övergick i början på nittiotalet till ett flerpartisystem och blev det första afrikanska landet som framgångsrikt lyckats gå från diktatur till demokrati. På senare år har nuvarande president Boni Yayi försökt stävja korruption samt tagit krafttag för att öka landets ekonomiska tillväxt.

Anna Wedin
Anna Wedin

Jag måste hem

Häromdagen lyssnade jag på en podd som blev alltmer spännande när samtalsämnet skiftade till att handla om vikten av beröring. Vikten av att ibland låta sig bli omhändertagen och se det lilla barnet i oss. Efteråt kände jag att den korta stunden av podden var viktig för mig, mycket eftersom att jag nickat igenom hela samtalet. Jag tyckte om podden för att jag länge funderat på det här med hur vi tar hand om barnet i oss. Nu ska jag berätta varför.

Efter att ha flyttat till Sverige utan min närmaste familj blev jag tvungen att växa upp snabbt. Vid 13- årsålder hade jag större ansvar jämfört med jämngamla vänner och klasskamrater. Jag behövde ta ansvar för mig själv och för andra, vilket ledde till att jag inte riktigt kunde vara barn, när jag fortfarande var barn. Åren gick och jag kämpade på med studier, extrajobb, familj och vänner. I drygt tio år levde jag för det jag hoppades uppleva i framtiden.

Jag började sommarjobba på ett äldreboende två dagar efter studenten. Jobbade hela sommaren och påbörjade därefter mitt kandidatprogram. Japp, full fart! Jag ville inte känna efter huruvida jag var skoltrött eller inte. Jag hade en dröm jag ville uppnå och därför fanns inte tid att vara en trött tonåring. Det gick väl sådär, i min krönika ”Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade” delar jag med mig av erfarenheten av utmattningsdepression.

Samtidigt som jag haft fullt upp med att rusta upp för framtiden har jag haft en bild från ett barndomsminne som då och då dök upp i tankarna. Jag vill dela denna bild med er.

Jag är cirka 8 år gammal och bor i Benin. Mamma och jag sitter i skuggan under det stora mangoträdet utanför huset. Jag ligger lutad mot henne och vi läser ur en bok. Det är vi två och runtomkring är det livligt, men det är fortfarande stilla. Jag minns inte mycket mer, men jag minns hur det kändes. Och väldigt länge var känslan det enda jag hade. Nu flera år klokare förstår jag att mitt undermedvetna tar fram denna bild för att säga mig att jag behöver vila och ta hand om mig själv. Eller ännu bättre, bli omhändertagen. Eftersom att min mamma befinner sig på andra sidan jorden kan jag endast drömma om hur det skulle kännas att krypa ihop och vila huvudet på hennes knä, som jag saknar det.

Foto: privat
Foto: privat

Jag tror att vi människor behöver bli omhändertagna. Vi växer upp och blir egna individer, kanske har vi till och med egna barn. Men i form av levande varelser tror jag att vi ibland behöver släppa alla måsten och bli omhändertagna. Kanske till och med känna oss som barn. Man kanske inte alls håller med mig om detta, men jag tror att vi i vuxen ålder glömmer bort att ta hand om barnet i oss. Det kan ju även vara så att det är mig det är fel på, men det tror jag inte.

Jag har vänner som är ambitiösa och starka individer, de jobbar, studerar och har massor på gång. Men de åker till familjen när det varit en dålig vecka. De åker hem för att titta på tv med pappa och prata med mamma. Ett annat exempel är äldre människor som också kör sitt eget, de är stora entreprenörer, har toppjobb och tar stort ansvar. En del har även egna familjer, men så fort de är med sina föräldrar blir de som tonåringar.

Jag minns ögonblicket jag på riktigt kände mig som en stereotypisk tonåring. Jag var 21 år gammal, låg på en soffa och tittade på tv fast det var sommar och skönt väder. Min ”tonårsfas” kom inte av sig själv, utan framkallades av två vuxna. Det var en situation där jag blev omhändertagen, plötsligt behövde jag inte vara vuxen och jag började istället bete mig som en tonåring. Inte konstigt eftersom att jag hoppat över den utvecklingsfasen.

Tyvärr kan inte alla känna sig som barn. Vi har tusentals unga ensamkommande i Sverige som inte kan vila huvudet på någon vuxen. Unga människor som tvingats bli stora och ta sig till Sverige. Men som lever mellan att vara minderåriga, och ändå stora nog att ha tagit sig hit på egen hand. Vi tänker inte på hur mycket dessa ungdomar saknar sina föräldrar, oavsett om de är vid liv eller inte. Vi pratar inte om sorgen, ensamheten och rädslan som kommer med att de fyller 18 år och inser att de snart måste lämna det boende som varit ”hemma” sen de kommit till Sverige. Att de plötsligt måste klara sig själva för att de enligt lagen blivit vuxna. Det är inte lätt. Jag bodde inte på något boende för ensamkommande, men jag vet hur det känns att komma till ett nytt land utan sin familj. Jag vet hur det känns att bara ha minnena som tröst. Att inse att livet aldrig kommer bli detsamma, och det enda man vet säkert är från minnena som varje dag spelas upp i ens inre. Jag vet hur det känns att längta efter att få känna sig som ett barn, men inte veta när man kommer se sina föräldrar igen. Jag minns en ensamkommande kille jag träffade i mitt arbete för en tid sen. När jag frågade hur dagen hade varit fick jag till svar att det inte alls varit bra. Han berättade att han varit ledsen i skolan och fortfarande var ledsen. Varför? Det var en sån dag då han saknade familjen extra mycket. Jag kramade honom och berättade hur glad jag var att han ändå orkade vara med oss.

När jag besökte Benin ifjol var det någon som sa till mig ”se till att amma ordentligt så det räcker länge” och det stämde så bra. Det var precis vad det var. Jag åkte för att fylla på med modersmjölk. Nu kan jag inte åka hem varje gång, men som tur är har jag ett hem även här. Och när jag börjar längta efter barnkanalen och blir sugen på bananpannkakor med jordnötssmör och skogsbär, då vet jag att det är dags att kolla hur snart jag kan sova över.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Konsten att uttala mitt namn

När jag började gymnasiet började jag även presentera mig som Roki. En förkortning av Rokibath . Hade gått högstadiet som Rokibath, där både skolkamrater och lärare kunde uttala mitt namn. I grundskolan var det vanligt med Hassan, Omar, Najma, men även mer ”svenska namn” som Mattias, Linda och Isabelle. I skolan (bodde i invandrardelen av Hässelby villastad) var det jättebra, men när jag rörde mig utanför vårt hood, blev det tydligt att jag hade ett väldigt, väldigt ovanligt namn.

– Oj, Rokibath, vart kommer det ifrån?
Jag: Ja, jag är från Benin, men det är inte jättevanligt där heller.
– Intressant, vad betyder det?
Jag: eeh ja, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Ungefär så här har det varit/är det för mig.

Hej, mitt namn är Rokibath. Foto: privat
Hej, mitt namn är Rokibath. Foto: privat

Sen började jag gymnasiet, och jag blev Roki. Det hände genom att mina vänner började kalla mig det, och lärare började kalla mig det. Det var nog inte ett medvetet val från min sida, men jag hade inget emot det. Efter det har jag fortsatt vara Roki. Jag var inte den coola tjejen på högstadiet. Kan det varit mitt försök att börja om? Ville jag vara cool? Ville jag vara som alla andra? På gymnasiet fick jag mitt eget coola gäng, men det berodde ju inte på mitt namn. Jag skulle inte säga att det riktigt hjälpte mig att korta ner mitt tilltalsnamn. Tvärtom var det rätt jobbigt. Om jag fick en slant för varje gång någon tagit upp Rocky Balboa, när jag presenterat mig som Roki, hade jag befunnit mig på en Yacht i Västindien och sipprat ur en kokosnöt. Det här låter ju inte alls konstigt, nästan alla har smeknamn nu för tiden. Det här handlar inte bara om att jag tillät folk använda mitt smeknamn. Det här handlar om VARFÖR jag tillät det. För mig var det inte märkvärdigt. Frågade inte mig själv det, det var ju inte som att jag bytte namn. Det var mest för att göra det lättare för folk. Missförstå mig inte, jag har inget emot att kallas Roki. När osäkra främlingar frågar om det är rätt uttal brukar jag svara att ” så länge jag svarar är det godkänt”. Med mitt svar vill jag egentliga säga att så länge man försöker uttala mitt namn, oavsett Roki eller Rokibath, är det ok. Det var även en markering att jag inte svarar på nedvärderande eller kränkande öknamn. Don’t even think about trying.

För drygt ett år sen började jag fundera på hela grejen med mitt namn. Hade varit och besökt familjen i Benin. Jag minns att jag kom tillbaka och saknade att tilltalas Rokibath. Sanningen är att jag känner större koppling till mina rötter när jag hör hela mitt namn. På samma sätt som jag vet att jag är hemma när jag hör farmor använda alla namn och släktnamn när hon ska be någon av oss om en tjänst. Då finns det nämligen ingen chans att man tackar nej. Inte när hon uttalar alla dina namn och förfäders namn med sån glädje och kärlek. Jag saknade att höra mitt namn när släktingar kallade på min mamma. I min kultur är det vanligt att man när man fått sitt första barn, får en titel. Ett sätt att visa respekt, och barn får absolut inte tilltala äldre vid namn. I mitt fall kallas min mamma ” Iya Rokibath”, alltså Rokibaths mor på språket Yoruba. Och jag älskade det! Jag fullständigt älskade att höra det! Jag blev liksom dotter till någon. Och så tyckte jag om att reta småsyskonen för att jag faktiskt är äldst. Bow down for the queen!

Det här var en del av den identitetskris som följde efter Benin, men egentligen hade jag börjat fundera kring detta långt förre resan. För visst är det något med ens namn som sätter grunden till ens identitet?! Och det var inte att jag saknade att höra Rokibath, eftersom att det även finns folk här som använder det. Bland annat 5- åriga Tom som känner mig som Roki men tar till hela namnet när han vill ha uppmärksamhet eller vara extra snäll.

Jag har nyligen bytt arbetsplats. Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag började om! Jag har tagit tillbaka hela ROKIBATH! Jag jobbar fortfarande på att inte presentera mig som Roki (vilket fortfarande är svårt, många år efter gymnasiet) Och det känns så bra! Nej, de som kallar mig Roki behöver inte ändra på det.Jag kommer inte att börja bokstavera och rätta nya bekantskaper, men definitivt hjälpa till med uttalet, Rokibath (uttal: Råkibat). Jag tror även att mitt sätt att se på mitt namn är en reflektion av den miljö jag vuxit upp i. Det var inte konstigt att man blev tillfrågad ens efternamn, och vems barn man var. Det var så folk kategoriserade, Jaha, du är Anderssons barn, han som jobbar som handelsman och gift med en danska. Vad heter du? Och vad gör du i den här delen av stan? Utifrån vad dina föräldrar heter ( med andra ord ditt efternamn) vet man vem du är. Du finns utifrån det/ dem du har omkring dig. Det här har sina nackdelar ( patriarkatets hårda grepp om individen), men jag tycker om det. Jag har alltid tänkt att mina barn (Inshallah) kommer att ha ett etniskt yoruba-mellannamn, som ska väljas ut av släkten i Benin. Och just nu känns det 10 000 gånger viktigare.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane