Etikettarkiv: blacklivesmatter

Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Mitt hopp tändes med queen Seinabo Sey och 130 svarta flickor och kvinnor på Grammisgalan

Jag följde livesändningen av Grammisgalan. I min planering ingick att hålla koll på vinnarna, de afrosvenskarna vinnarna, och att sedan skriva några rader om hela galan. Jag satt och gladde mig åt Sabina Ddumbas vinst för ”Årets Nykomling”, Erik Lundins båda vinster för ”Årets Hiphop/Soul” och ”Årets Textförfattare” och Seinabo Seys vinst för ”Årets Pop”.

Men så grusas plötsligt min planering för denna text totalt. Jag sitter här med rysningar över hela kroppen, ja in i hörselgångarna. Öronhåren står rakt ut. Jag lovar och svär. Tårarna bara rinner… och allt är Seinabo Seys fel.

Seinabo Sey, denna afrosvenska drottning, gjorde det. Hon gav oss alla svarta, framförallt oss kvinnor, men faktiskt alla svarta, den där gåvan vi väntat på så länge. Jag vet att jag har väntat på den i snart 36 långa år. Plötsligt står hon där på scenen till inledningstonerna av hennes låt ”Hard Time” och som vanligt när jag hör denna souldivas röst – ja vi får kalla henne popdiva också efter dagens Grammisutmärkelse för ”Årets Pop” – så kommer knottrorna på kroppen och välbehaget infinner sig. Det är då det händer…

In på scen kommer en rad, nej flera rader, av afrosvenska drottningar som ställer upp sig i led över scenen – ‘in formation’ (det är svårt att inte dra parallellen, även om jag nu vet att Seinabo hade planerat detta innan Beyoncé gjorde sitt framträdande på Superbowl). Dessa drottningar tar över hela scenen, hela Grammis 2016, de är nedanför scenen, de är på ett podium ute i publiken. De står där, stolta, vackra, rakryggade och helt stilla. Helt tysta. Med bara sin närvaro omfamnar de Seinabo och hennes ord flödar ut över publikhavet och rakt igenom min datorskärm. Det är kärlek, det är smärta, det är ärligt, det är viktigt och framförallt är det mäktigt bortom allt. När de allihop tar varandras händer, då kommer tårarna. Jag gråter. Jag lovar att jag hörde mina hjärtslag, samtidigt som jag tror att jag höll andan säkert hälften av framförandet.

Jag undrar fortfarande om jag just bevittnat detta?

Såg jag just över hundra stolta, svarta svenska kvinnor, stå på en scen i musik-Sveriges regi och visa hela Sverige vad vi just nu mer än någonsin behöver se? Ja, jag gjorde ju det.

Tack till er alla 130 vackra flickor och kvinnor.
Tack för att ni ikväll var just de ni var och gjorde just det ni gjorde.
Idag känner jag hopp om att mina barn kommer att få växa upp i en tid där de på riktigt har förebilder som representerar just dem. Att mina barn får lov att ta plats.

Seinabo Sey, du är en drottning.
I salute you!

Seinabo Sey – ”Hard Time” (live på Grammisgalan 2016)

http://www.svt.se/videoplayer-embed/6729639

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh