Etikettarkiv: burundi

Författarintervju: ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta" – (Afropé-rabatt)

Två år har gått sedan det lilla östafrikanska landet Burundi kastades ned i en blodig kris. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson kommer i dagarna ut med reportageboken ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som har skrivits parallellt med konflikten.

Burundi/Bujumbura 2015-05-08
The protests against president Pierre Nkurunziza’s bid for a third term have been going on since the 26th of April in the outskirts of Burundi’s capital Bujumbura. Foto: Johan Persson

Vad handlar er bok om?

  • Det är ett försök att skildra vad som händer när ett samhälle rasar samman. Det är en skildring av ett land som gick från föredöme till blodbad på mindre än ett år, och av alla de människor som har dragits med i fallet.

När gjorde ni er första resa till Burundi?

  • Boken bygger på sammanlagt fem olika resor, men den första var i början av maj 2015, precis när det stod klart att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp för omval till en tredje mandatperiod. Vid den tiden rasade hårda protester i huvudstaden Bujumburas förorter mot det så kallade ”tredje mandatet” som många ansåg var i strid med landets grundlag. Vi hade en känsla av att något större var på väg att ske, året dessförinnan hade folket i Burkina Faso slängt ut president Compaouré efter 27 år vid makten, det kändes lite som ”de folkliga resningarnas tid” i Afrika.

Men det blev inte så, eller hur?

  • Nej, allt punkterades när fraktioner inom militären gjorde ett misslyckat kuppförsök den 13 maj 2015. Regimen såg sin chans att slå ned allt motstånd. Alla som uttryckte en avvikande åsikt stämplades som kuppmakare, protesterna slogs ned. Nästan alla oppositionella och aktivister som vi träffade under vår reportageresa flydde eller dödades efter det. Vi har följt flera av dem i den här boken.

Hur är det i Burundi idag?

  • Omvärlden, i form av FN och Afrikanska Unionen, hotade ju med ett militärt ingripande om inte konflikten fick ett slut, men när det kom till kritan lyckades de inte åstadkomma så mycket mer än ett par människorättsobservatörer. Nu är president Nkurunziza inne på sin tredje mandatperiod och ingen vågar längre protestera. Han vann, kan man väl säga, men slog sönder sitt land på köpet. Av Burundis tio miljoner invånare har över 400 000 flytt, ekonomin är körd i botten och det begås fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna varje dag. Det sker också gripanden och riktade mord inom regimen och militären, som verkligen skapar oro för att landet är på väg mot ett nytt inbördeskrig.
Burundi/Bujumbura 2015-10-30
Staff from Burundi Red Cross hand out plastic gloves to volunteers who will help moving the dead body that was found in Nyabagere river. Dead bodies are found in the streets or in places like this almost daily in Burundi’s capital Bujumbura during the autumn 2015 Foto: Johan Persson

Det är väldigt tyst om Burundi i pressen, vad tror du att det beror på?

  • Det har nog flera orsaker. En är att det är en konflikt långt härifrån, i ett land som få svenskar har någon relation till. De burundiska flyktingarna tar sig främst till läger i närområdet, de spolas inte särskilt ofta upp på de grekiska badstränderna, det tror jag tyvärr bidrar till att det inte betraktas som särskilt angeläget i väst. Men en annan orsak är att det är en så klick-ovänlig konflikt. Det är ett sakta, malande sönderfall som är svårt att skildra i en rak, snabb nyhetsartikel. Jag och Johan tycker inte alls om att det är så, det är därför vi bestämde oss för att skriva en bok i stället.

Så till sist, citatet i titeln, var kommer det ifrån?

  • Det kommer från en kvinna som heter Mariam Habonimana. Hon lever som flykting i ett läger i Kongo, och när vi besökte henne pratade hon om varför hon inte trodde att hon kommer att kunna återvända hem till Burundi inom överskådlig tid. ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” var hennes förklaring. Jag tycker att det fångar något som inte bara är sant om Burundi, utan om många av världens konflikter idag.

Afropés läsare kan köpa Anna Roxvall och Johan Perssons bok till specialpris. Gå in på www.shop.myteriforlag.se och tryck in rabattkoden ”afrope” så får ni boken för 149 kronor, inklusive frakt (ordinarie pris 199).

Fatou Darboe

Tre afrikanska länder lämnar brottmålsdomstolen ICC

Tre afrikanska länder har meddelat FN att man lämnar ICC (Internationella brottmålsdomstolen), vilket kommer att sättas i verket om ungefär ett år. FN:s talesperson Farhan Haq meddelade nyligen att Gambia som tredje land följer Sydafrika och Burundi och kommer att lämna tribunalen.

Internationella Brottmålsdomstolen - Foto: Hanhil, commonslicens
Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) – Foto: Hanhil, commonslicens

Internationella brottmålsdomstolen öppnade i juli 2002 och har 124 medlemsstater i detta nu. Domstolen är den första i sitt slag, med permanent internationell behörighet att åtala för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Men det finns kritik mot domstolen.

Bland annat kritiseras domstolen för att ha ett alldeles för långsamt rättsmaskineri och att utredningar och domar dröjer för länge. Att man inte har någon polis eller militär kopplad till domstolen gör också att ICC har problem att verkställa de arresteringsorder som läggs fram. Detta gör att man måste lita på berörda länders engagemang och ”goda vilja”.

När det gäller Gambia och Burundis kritik mot ICC, så ligger en stor del av den i att domstolen är alltför ”vit och västerländsk”. Kritik som även Afrikanska unionen framfört till ICC. Man menar att det är högst anmärkningsvärt att samtliga fall som ICC hittills utrett har handlat om brott begångna i Afrika.

I oktober sade Gambias informationsminister Sheriff Bojang att:

– ICC är en internationell kaukasisk domstol för förföljelse och förnedring av icke-vita, särskilt afrikaner.

Pål Wrange, docent i folkrätt säger följande om kritiken:

– Delvis beror detta på att de flesta väpnade konflikter i dag äger rum i Afrika och att flera av de afrikanska länderna har bett ICC att utreda brott. Domstolens arbete är ett led i att minska straffriheten i Afrika och öka efterlevnaden av mänskliga rättigheter.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag - Foto: Oseveno, commonslicens
Internationella brottmålsdomstolen i Haag – Foto: Oseveno, commonslicens

Hanna Gerdes, som är folkrättsjurist och arbetar på Fonden för mänskliga rättigheter menar att trots att det absolut finns kritik att rikta mot ICC så är domstolen viktig för den internationella rättvisan och hon tror att den på lång sikt kommer att ha en avskräckande effekt.

– Att ha en permanent domstol är extremt viktigt, dels kan den lagföra individer oavsett deras position, dels kan den arbeta i hela världen, säger hon.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har beklagat Sydafrikas, Burundis och Gambias val att lämna ICC och säger att det kan sända en eventuell missvisande signal om dessa länders engagemang för rättvisa.

Sydafrika och Burundi meddelade sitt uttåg redan i oktober och Gambias meddelande kommer nu, en månad senare. Under onsdagen kom besked om att också Ryssland säger upp sitt medlemskap.

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

 

FN-rapport varnar om nytt folkmord i Burundi

VARNING FÖR KÄNSLIGT TEXTINNEHÅLL:
Gruppvåldtäkter, tortyr, flykt från landet är bara några av de sakerna som kommer fram i en rapport som FN har släppt om läget i Burundi.

Burundi - Bild: Commonslicens
Burundi – Bild: Commonslicens

FN släppte den 20 september en rapport om Burundi. Rapporten är utförd av tre experter inom mänskliga rättigheter. FN har ansökt om att få komma till Burundi fyra gånger för att utföra observationer, intervjuer och så vidare. Av de fyra gånger de ansökt har de endast kunnat åka dit två gånger. Första datumen ignorerades totalt av Burundis regering och det sista, som skulle skett i september, blev inte av på grund av säkerhetsläget.

Rapporten kommer fram till många oroande fakta och varnar även för ett nytt folkmord.

Cirka 300 000 människor har flytt landet sedan oroligheterna startade och de flesta bor i flyktingläger i grannländerna. Det finns inga officiella siffror på hur många människor som har blivit dödade, men 564 kroppar har verifierats blivit avrättade. Författarna till rapporten tror däremot att den riktiga siffran ligger närmare 1000 personer.

Flera olika vittnesmål har berättat om tortyr och misshandel som utförts av säkerhetsstyrkan i landet och för att nämna några inkluderar det bland annat:

  • hängt tyngder i testiklar
  • tvingat familjer att sitta bredvid en död familjemedlem
  • tvingat offer att sitta i syra, krossat glas eller i spik
  • gruppvåldtäkt av modern i familjen med sina barn närvarande
  • injektion av gul vätska i testiklarna eller andra delar av kroppen som paralyserar dem
  • blivit skurna av kniv och machete
  • sprutat ner offret med en blandning av vatten och sand och sedan gnugga in blandningen med en kvast så att porerna fylls med sand
  • bundit fast armarna bakom ryggen på offret i flera dagar

I rapporten berättas en historia om en 16-årig pojke som har varit i kyrkan St Joseph Church på söndagsmässa den 26 april 2015. På vägen hem mötte han demonstranter som propagerade emot presidentens tredje mandatperiod. Polisen kom för att bryta upp demonstrationen och pojken stannade kvar vid sidan av. Enligt vittnen beordrade en polis sin kollega att döda pojken. Pojken bad för sitt liv och polisen tvekade. Polisen som initierade att pojken skulle dödas drar då upp sitt vapen och skjuter pojken i huvudet två gånger. Det har inte gjorts någon utredning av den här händelsen.

Skärmdump från Twitter
Skärmdump från Twitter

Efter rapporten har kritiska röster från Burundi hörts och de flesta är från regeringen och de som sympatiserar med presidenten. Lördagen 24 september syns bilder på Twitter från en demonstration i huvudstaden Bujumbura där människor bär på banderoller som det står ”Burundi, en nation, ett språk, ett folkmord kommer aldrig att hända” och som öppet kritiserar FN för rapporten.

Rapporten finns att läsa på FN:s hemsida.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Oro över klimatförändringarnas påverkan av fiskebeståndet i Tanganyikasjön

Många människor som bor runt Tanganyikasjön lever på fiske och ungefär 200 000 ton fisk fångas per år. Fångsten har dock minskat de senaste årtiondena och en har tidigare trott att det beror på kommersiellt fiske i sjön. Många har trott att anledningen till att fångsten minskat är att sjön har blivit utfiskad, men ny forskning visar någonting annat. Forskarna har kommit fram till att det är på grund av klimatförändringar och att det blivit varmare som fiskarna blivit färre och inte alls på grund av överfiske.

Tanganyikasjön är världens andra största källa till sötvatten och är en stor resurs för de angränsande länderna. Fisken är också en stor källa till protein och står för cirka 60% av proteinintaget i regionen. Eftersom fångsten minskat ville forskare ta reda på om det är på grund av överfiske, förändrad användning av jorden runt sjön eller om klimatförändringar är anledningen.

Tanganyikasjön från stranden i Bujumbura, Burundi. Bild: Wictoria Trei
Tanganyikasjön från stranden i Bujumbura, Burundi – Foto: Wictoria Trei

För att få en bättre förståelse har forskarna undersökt sediment från botten på sjön. Efter en kemisk analys, av bland annat fossiler, hittade de indikationer på att fiskbeståndet har minskat i takt med den globala uppvärmningen. Forskarna säger att när en tropisk sjö blir varmare så är det svårare för det syrerika vattnet på ytan att blanda sig med det näringsrika skiktet på botten. Detta innebär att mindre näringsämnen kommer upp till ytan, vilket innebär att färre alger kommer upp och detta leder till mindre att äta för fisken.

Slutsatsen av det hela är att den ihållande uppvärmningen av sjön leder till att de olika vattenskikten inte blandar sig, stagnerande algproduktion och att miljön för de viktigaste bottenlevande djuren såsom kräft- och blötdjur är sämre.
Professor Andrew Cohen från Arizona universitet ska titta på fiskfossilerna ännu mer för att kunna tidsbestämma när förändringen i sjön börjat. Om de kommer fram till att fiskbeståndet började minska redan innan 1950, då det industriella fisket började, finns det starka bevis att det inte bara har med fisket att göra. Vilket stödjer det som de redan har kommit fram till.

Forskarna utesluter inte att fisket är en av orsakerna de senaste 60 åren. Sedan 1990-talet har fisket ökat och detta beror mycket på många konflikter i länderna som ligger runt om sjön och att flyktingantalet har ökat i området.

De som bestämmer i området behöver göra någonting nu. Klimatförändringarna kommer fortsätta och de som arbetar med fisket behöver hjälp med alternativa sätt att försörja sig i området. Andra forskare jämför det med att klimatförändringen i Europa och Nordamerika gör att fiskbeståndet ökar, men i tropiska sjöar är det annorlunda eftersom det förstör matkedjan med alger och mikroorganismer som lever i sjön. När fisken inte har mat att äta påverkar det också människor i området som inte heller får sitt intag av protein.

Bild: Wictoria Trei
Fisken mukeke, som bara lever i Tanganyikasjön är en god fisk som är mycket uppskattad av lokalbefolkningen – Foto: Wictoria Trei

Det finns även en annan aspekt på det hela. Tanganyikasjön har många arter som inte lever någon annanstans. Det går att jämföra det med Galapagosöarna där det finns många djurarter som bara lever där och som alla vet om, men Tanganyikasjön har till och med fler unika arter, men det är ingen som vet om det.

Kort fakta om Tanganyikasjön
– Tanganyikasjön gränsar till Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania och Zambia.
– Det är den näst största sötvattenssjön och även den näst djupaste sjön i världen.
– I sjön finns mer än 350 fiskarter och de flesta är unika och lever bara i Tanganyikasjön.

Källor: BBC Africa, Wikipedia och National Academy of Sciences journal

 

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Starbucks intar Sydafrika, kedjans första lansering i Afrika söder om Sahara

Den internationella kaffekedjan Starbucks har öppnat sitt första café i Afrika söder om Sahara, närmare bestämt i en galleria i sydafrikanska Johannesburg. Sydafrika blir därmed det tredje afrikanska landet, efter Egypten och Marocko, där Starbucks etablerar sig.

Starbucks. Foto: Pixabay
Starbucks. Foto: Pixabay

Det var i torsdags den 21 april klockan 07,30 som Starbucks slog upp dörrarna till sitt första café i Afrika söder om Sahara. Hängivna kaffeälskare hade då köat i 12 timmar för att få vara kedjans första kunder, och först ut blev 19-åriga studenten Mohamed Mala. En av de andra köande besökarna menade att Starbucks har saknats på den sydafrikanska scenen och att lanseringen borde skett för länge sedan.

Kedjans första café kommer inom några månader att få sällskap av ytterligare ett Starbucks, även detta i Johannesburg, och planen är att inom en tvåårsperiod ha etablerat ytterligare mellan 12 och 15 caféer runt om landet. Långsiktigt finns planer på att öppna så många som 150 filialer runt om i landet. Dock finns det inga planer på att expandera till fler länder i regionen eller på den afrikanska kontinenten. Kedjans kaffeutbud innehåller produkter med bönor från nio afrikanska länder, bland annat Kenya och Burundi och enligt Starbucks lokala sydafrikanska partnerföretag, Taste Holdings kan de sydafrikanska kunderna förvänta sig ett utbud anpassat för den sydafrikanska marknaden med bland annat lokalt Rooibosté på menyn.

Samtidigt som den sydafrikanska ekonomin är en av de snabbast växande på kontinenten gör de höga priserna på Starbucks tyvärr inte kaffet tillgängligt för alla. En Caffè Latte kostar mellan 27 och 33 rand (cirka 15-19 kronor), vilket går att jämföra med mätningar gjorda som visar på att ingångslönen för en kontorsadministratör är cirka 18 rand per timme (cirka 10 kronor per timme). En Latte motsvarar därmed cirka 1 ½ eller 2 timmars arbetstid för en kontorist. Konkurrenter till Starbucks blir nationella sydafrikanska kaffekedjor samt mindre fristående caféer med varierande priser.

Anna Wedin
Anna Wedin

Fortsatta oroligheter i Burundi – men FN är hoppfulla

Ett år har snart passerat sedan våldsamheterna i Burundi bröt ut. Under denna period har hundratals människor dött och nu tar externa parter nya krafttag för att minska det politiska våldet i landet. Samtidigt uppdagas allt fler fall av våldsdåd som den burundiska regeringen tros ha mörkat, vilket har väckt starka reaktioner hos oppositionen och ytterligare ökat klyftan mellan de politiska parterna.

Burudis President Pierre Nkurunziza Foto: AMISOM Public Information
Burudis President Pierre Nkurunziza Foto: AMISOM Public Information

I december dödades nästan hundra personer i våldsamheterna som bröt ut efter att de politiska oppositionspartierna attackerat regeringens militärbaser utanför huvudstaden Bujumbura. Månaden kom följaktligen att bli en förödande tid för landet. Nu visar nya satellitbilder, som har analyserats av Amnesty, sanddyner strax utanför huvudstaden som har förvandlats till massgravar för minst 50 av de offer som våldsamheterna krävde. Tidigare under hösten identifierade FN:s observatörer ett tiotal andra massgravar som innehöll minst hundra kroppar. Den senaste upptäckten anses vara ytterligare bevis på det organiserade våldet i landet och ett försök att dölja våldsamheterna som framförallt tros ha utförts av regeringen och deras understödda styrkor. Men mord är inte det enda våldsdåd som människor har fallit offer för i landet. De burundiska säkerhetsstyrkorna misstänks även ha utfört flera handlingar som kan klassas som brott mot de mänskliga rättigheterna, däribland gruppvåldtäkter, tortyr och kidnappning.

Månader av politiskt kaos

Våldet i Burundi eskalerade i december, men landet har präglats av oroligheter sedan våren då landets president, Pierre Nkurunziza, tillkännagav att han skulle kandidera för en tredje presidentperiod trots att den burundiska grundlagen bara tillåter två. Trots internationella rösters förkastande av presidentvalet, som varken ansågs ha varit fritt eller giltigt, valdes presidenten om till en tredje mandatperiod i juli. Sedan dess har hundratals människor dödats i våldsamheter mellan regeringen och den politiska oppositionen och nästan 250.000 människor har försatts på flykt.

Försök till försoning

I skuggan av det blodiga inbördeskriget som Burundi genomled under åren vid millenieskiftet då ungefär 300.000 människor miste livet så har flera försök gjorts för att stabilisera situationen i landet av rädsla för att återuppleva en liknande situation. Bland annat skulle ett möte, initierat av den Afrikanska Unionen, hållas i Tanzania i januari. Inför mötet förkastade dock den burundiska regeringen både förslaget att öppna upp för dialog med medlemmar från oppositionen och även Afrikanska Unionens förslag att placera fredsbevarande styrkor i landet för att kunna skydda civilbefolkningen.

Hoppet om en politisk lösning sjönk således ytterligare då de politiska parterna inte visade något intresse för en kompromiss. Oppositionspartierna har sedan valet hävdat att Nkurunzizas tredje presidentperiod är förbjuden både enligt konstitutionen och Arusha-freden som fick slut på det tidigare inbördeskriget i landet. Därför kräver oppositionen att han avgår från sin roll som president. Nkurunziza, som ett flertal gånger har uttryck sin ovilja till samråd, har svarat oppositionen genom att terroriststämpla dem samt vägrat att benåda medlemmar från oppositionsgrupperna som under sommarmånaderna försökte förhindra hans tredje presidentperiod.

Ban Ki-Moon besöker Burundi

FN i huvudstaden Bujumbura Foto: Dave Proffer
FN i huvudstaden Bujumbura Foto: Dave Proffer

Tidigare under veckan anlände FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till huvudstaden Bujumbura i syfte att spendera två dagar med olika politiska parter. Målsättningen var att finna en lösning gällande de politiska oenigheterna i landet. Bara några timmar innan hans landning utfördes två granatattacker i staden som krävde minst två dödsoffer och ett tiotal skadade. Attackerna framhävde landets politiska instabilitet samt dess behov av en konstruktiv fredsplan och därför ansågs generalsekreterarens besök vara av största vikt, både i tid och rum.

Ban Ki-Moons avsikt med besöket var både att möta representanter för politiska partier och NGO’s samt med landets utrikesminister Alain-Aimé Nyamitwe, men pressen låg framför allt på mötet med president Nkurunziza. Sammanträdet syftade till att uppmuntra presidenten till dialog med oppositionen för att kunna komma till avslut med krisen. FN-representationen skulle även diskutera det kraftiga våldet som har observerats sedan krisens början.

De senaste rapporterna från FN uttrycker positivitet efter vistelsen i Burundi. Ban Ki-Moon beskrev mötena som gynnsamma då den burundiska regeringen ska börja arbeta mot en mer inkluderande dialog. President Nkurunziza ska även ha utlovat att häva vissa mediala restriktioner samt fria ett tusental personer som är häktade för deras politiska åsikter.

Enligt Ban Ki-Moon var förhandlingarna ”ett hoppfullt steg för landet” och han beskrev sig även som optimistisk gällande kommande åtgärder av den burundiska regeringen för vidare arbete mot stabilitet i landet.

 

Källor: NY Times, irinnews.org, TV5 Monde

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Fortsatt oroligt i Burundi

Två personer blev ihjälskjutna i staden Gisozi i Mwaro-provinsen i Burundi i fredags förra veckan. Ett ögonvittne berättade för Reuters att fem personer kom till byn runt 21.30 på kvällen. De gick till huset där stadens folkvalda administratör bodde och skrek att han skulle komma ut. När han kom ut sköt de ihjäl honom. De fortsatte sedan till ett närliggande hus och sköt ihjäl en person till.

Burundi, Bild: Rei-artur
Burundi, Bild: Rei-artur

De fem personerna var varken militärer eller poliser och ingen vet vilka de var. Enligt Aftonbladet tillhörde de dödade personerna regeringspartiet CNDD-FDD. Burundi har varit oroligt sedan president Pierre Nkurunziza bestämde sig för att ställa upp för en tredje mandatperiod i april 2015, fastän grundlagen i Burundi säger att en bara får sitta som president två perioder.

EU:s utrikesminister sa i måndags att EU är beredda att att ta till fler sanktioner mot Burundi för att få slut på den politiska krisen. 440 personer har blivit dödade och presidenten Pierre Nkurunziza vägrar att acceptera den Afrikanska Unionens fredsplan för landet. Presidenten kallar det för en invasion om Afrikanska Unionen går in i landet.

Photo copyright Eric Miller / World Economic Forum 2008 Africa Summit, Cape Town, 3 - 6 June 2008 emiller@iafrica.com Pierre Nkurunziza
Photo copyright Eric Miller / World Economic Forum 2008
Africa Summit, Cape Town, 3 – 6 June 2008
emiller@iafrica.com
Pierre Nkurunziza

EU är Burundis största biståndsgivare och de kommer självklart inte att stoppa biståndet till ett av världens fattigaste länder. De har redan nu börjat omfördela biståndet till organisationer istället för till regeringen.

Källor: Reuters och Aftonbladet

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Burundis regering bojkottar fredssamtal

Hundratals har dött i Burundi sedan presidenten i fjol meddelade att han skulle ställa upp till val för en tredje mandatperiod.

Regeringen i det lilla centralafrikanska landet som tidigare varit skådeplats för blodiga etniska uppgörelser, har vägrat att acceptera en afrikansk fredsstyrka på 5000 man och nu har man alltså också valt att bojkotta de planerade fredssamtalen.

Det behövs politisk stabilitet i Burundi för de nuvarande och kommande generationerna Foto: Pixabay
Det behövs politisk stabilitet i Burundi för de nuvarande och kommande generationerna Foto: Pixabay

Det internationella samfundet måste sätta mer press på regeringen i Burundi, så att fredssamtalen i Tanzania, som förmedlas av Afrikanska unionen (AU), kan återupptas, skriver den tysk-baserade Society for Threatened Peoples (STP) i ett pressmeddelande.

Burundis regering har meddelat att den inte har för avsikt att delta i förhandlingarna mellan oppositionsrörelsen och regeringen som var planerad att äga rum i Arusha (Tanzania) – utan att föreslå ett nytt datum.

Samtalen skulle få till stånd en politisk lösning på den pågående politiska krisen, som har kostat mer än 400 liv sedan april år 2015.

Det har ganska länge varit omöjligt att tala fritt och uttrycka kritik i Burundi utan att behöva frukta gripande eller mord. Oliktänkande förföljs och tystas. Således var mer än 100 journalister tvungna att söka skydd utomlands under de senaste två åren. 13 ledande människorättsorganisationer i landet har stängts på order av myndigheterna sedan november 2015 och anställda i dessa organisationer var tvungna att söka skydd i grannländerna för att undkomma gripande eller lönnmord.

”Bojkotten av fredssamtalen är ett stort bakslag för AU:s medlingsansträngningar. De afrikanska regeringarna och FN:s säkerhetsråd måste nu göra det fullständigt klart att det inte finns något alternativ till fredssamtal vid vilka de stridande parterna möts i andra länder ”, säger Ulrich Delius, STP Afrika-expert, i Göttingen.

“Ingen intern dialog med en pistol mot huvudet”

Foto: SteveRwanda
Bujumbura Foto: SteveRwanda

Burundis regering försöker att följa upp med en intern dialog i flera steg.

”Bojkotten av den internationellt ledda dialogen med oppositionsrörelsen kommer att kasta landet in i en ännu djupare kris. Den interna dialog, som Burundis regering förespråkar, är inget trovärdigt alternativ, men en fars” fortsätter Mr. Delius.

För att få till en trovärdig intern dialog måste de yttre förutsättningarna vara lämpliga för att säkerställa att varje part kan uttrycka sin oro fritt och utan rädsla för repressalier.

”Det finns ingen mening med en dialog med en pistol mot huvudet. Vidare har många viktiga dissidenter redan tvingas lämna landet av rädsla för sina liv – så vem ska Burundis regering prata med i sitt eget land”?

Källor: Global Post, Allafrica

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

 

 

Ett nödrop från Burundi

Bild: privat

Burundi, detta fantastiska land med höga kullar och djupa dalar. Huvudstaden Bujumbura, som ligger precis vid Tanganyikasjön, är omringat av höga berg. I Bujumbura är det varmt eftersom det ligger i en gryta, och ofta svalkar lokalbefolkningen sig nere vid sjön. Inte genom bad, men med en öl eller läsk vid strandkanten. Jag har kallat det här landet mitt hem i nästan ett halvår. Jag har haft en vardag där, precis som jag har i Sverige idag. Jag har vaknat, ätit frukost, jobbat, pluggat franska, druckit cappuccino på caféer, umgåtts med kompisar, tränat – ja allt som en gör i sin vardag.

Situationen har förändrats det senaste halvåret. Landet är inte längre som det var 2012 när jag bodde där. Människor är rädda och vissa har valt att fly landet. Ingen går riktigt säker, för vem som helst kan råka illa ut. Sverige väljer att skicka tillbaka människor som sökt asyl i Sverige till Burundi och nyligen beslutade Afrikanska Unionen att de ska skicka dit trupper för att skydda lokalbefolkningen.

Burundi leds av president Pierre Nkurunziza, som är en gammal hutu-rebell. Han valde att ställa upp som kandidat för en tredje mandatperiod, även om grundlagen säger att en president endast kan sitta två gånger. I samband med det utbröts det protester i Burundi som har pågått i cirka ett halvår. Burundi har, precis som Rwanda, mestadels två folkgrupper: hutuer och tutsier. FN har varnat för att det kan bli ett nytt folkmord. 1994 mördades nästan en miljon tutsier i Rwanda, men även i Burundi mördades tutsier.

Jag hörde av mig till två av mina kompisar för att få deras version av vad det är som händer. Alain som är tutsier har flytt landet och bor numera i Rwanda. Pascal bor kvar i Bujumbura och vet inte vad han har för etnicitet eftersom hans föräldrar aldrig har berättat det. Båda två har valt att vara anonyma och namnen i intervjun är fingerade. Det här är deras rop på hjälp.

Alain, varför lämnade du Burundi?

Alain: – Efter att president Nkuruniziza bestämde sig för att ställa upp på en tredje mandatperiod började det bli oroligt. Det ledde till flera saker: demonstrationer, misshandel, exil, mord och så vidare. Efter en månad av protester bestämde jag mig för att lämna Burundi. Jag var en av ledarna för oppositionen, som inte ville att presidenten skulle få en mandatperiod till eftersom det strider mot lagen, och demonstrerade tillsammans med andra ungdomar. Efter den misslyckade statskuppen började regeringen jaga oppositionen. De lyckades fånga en av oss som de torterade och mördade brutalt. De letade efter mig jättemycket eftersom jag var en av ledarna, medlem i ett oppositionsparti och en annan etnisk grupp än vad presidenten har. Regeringen lät en av mina kollegor spela in ett meddelande som sändes i vår nationella radio där de bad oss att komma tillbaka till våra jobb. Den kollegan är numera död. Jag lämnade mitt hem och begav mig till ett annat område i Bujumbura där jag fick höra radiomeddelandet. Den natten blev vi attackerade, men som tur var fanns det en bakdörr på huset och jag flydde. Jag gick hela natten och på morgonen fick jag åka med en bil till Rwanda.

Bild: privat
Bild: privat

Och du Pascal, du har stannat kvar i Burundi, är du säker?

Pascal: – Med tanke på vad som händer här så är jag inte säker. Idag är jag vid liv, men imorgon skulle jag kunna vara död. Sen april har jag blivit stoppad tre gånger av polisen och i slutet på maj blev jag arresterad. De anklagade mig för att jag har varit med och demonstrerat och gjort uppror mot regeringen, men jag har aldrig deltagit i någonting sådant. Idag är jag som sagt vid liv, men vem vet vad som händer med mig imorgon. Det enda felet som jag gör är att vara ung man.

Jag läste i tidningen förra veckan om att militär och polis tog sig till de områden i Bujumbura där det bor många som är emot presidenten och dödade alla unga män, stämmer detta?

Pascal: – Det är så hemskt det som jag upplevde fredagen och lördagen den 11-12 december. Jag tycker inte att man kan kalla dem som gjorde det militär och polis, för mig är de kriminella. De dödade, halshögg och kidnappade obeväpnade unga män samt våldtog kvinnor och flickor. Jag kan inte ens beskriva vad jag såg den dagen. Mina vänner blev avrättade. Jag såg deras döda kroppar ligga på gatan – skjutna i huvudet. Jag förlorade min kusin den dagen och jag önskar att jag hade kunnat gå på hans begravning, men jag vågade inte.

… Det som är värst är att vår regering har sagt att det var rebeller som gjorde det och att 87 blev dödade, men det var mer än 200 döda kroppar och många saknas.

Hur märker du i din vardag att Burundi är oroligt?

Pascal: – När jag ska till jobbet, går jag hemifrån väldigt tidigt, av säkerhetsskäl. Jag vill undvika att bli stoppad av polisen eftersom de anklagar unga män för att göra rebelliska saker under nätterna. Jag har gett mig själv utegångsförbud efter klockan 18 på kvällen så då måste jag vara hemma. Jag vågar inte gå samma väg två gånger på en dag eftersom unga män blir stoppade, dödade och bortförda hela tiden.
Finansiellt så har min arbetsgivare gjort sig av med hälften av sina anställda och vi som har fått stanna har fått gå ner i lön med 30 procent eftersom det just nu inte finns någonting att göra på jobbet. Både min storebror och storasyster är arbetslösa och jag, med min lilla lön, får försöka försörja alla.
Det är svårt att röra sig i hela staden eftersom det finns polis var 200:e meter som frågar, ”Var har du varit? Vart ska du?”. Alla dessa stopp och frågor bara för att jag är en ung man.

FN varnar för ett nytt folkmord. Vad tror du om det?

Pascal: – Jag lyssnade på ett tal som en i CNDD-FDD (det regerande partiet, reds anm) hade om orderjobb. Jag hade en diskussion med en som jobbar på ungdomsdepartementet (fri tolkning av ministrère de jeunesse, reds anm) och jag kände direkt att han pratade negativt om tutsis. Efter attacken fredagen den 11 december var några kvinnor våldtagna av militär och polis och efteråt läste jag på en hemsida där polis och militär hade skrivit ”om det inte var för den tredje mandatperioden hade vi inte kunnat knulla tutsikvinnor”. Även inom det regerande partiet CNDD-FDD är tutsis som jobbar där rädda. I sina tal och i publikationer från CNDD-FDD fortsätter de prata om vad som hände 1966, 1972 och 1993 – allt för att rättfärdiga det som de säger tillsammans med andra hutuer. Jag vill inte vara den som talar illa om mitt land, men det är någonting dåligt som håller på att hända och vi måste stoppa det innan deras plan att döda alla tutsier blir verklighet. Det är nu eller aldrig.

Och för dig Alain, hur är det att leva i ett flyktingläger?

Alain: – Först var jag i ett transitläger innan jag kom till Mahama-lägret. Där fick vi tält. Det är ett vardagsrum och små rum där barn, unga, män och kvinnor bor ihop. Maten i lägret är otillräcklig, både i kvalité och kvantitet. En person får 8 kg majsmjöl, 5 kg bönor, 1 liter olja och ved som ska räcka en månad. Maten är varken nyttig eller tillräcklig. Det finns många frivilliga organisationer på plats i lägret och det är till exempel UNHCR som ger oss mat, tält och utbildning. Livet i ett flyktingläger är inte lätt eftersom vi inte har någon mat att välja på eller någon frihet. Utöver det lever vi i rädsla eftersom vi inte vet vilka de andra som befinner sig i lägret är. Vad är deras politiska situation och kan någon vara där för att döda tutsier?

fotnot: Afropé vill förtydliga att de åsikter som lyfts i intervjun är de intervjuades personliga åsikter.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

 

 

 

 

Minst 87 döda i Burundi efter blodiga sammandrabbningar

Minst 87 människor har dödats i Burundis huvudstad Bujumbura under fredagen. Sammandrabbningarna är de hittills våldsammaste sedan i april då oroligheter utbröt i landet efter ett politiskt sammanbrott då president Pierre Nkurunziza meddelade att han kandiderar för en tredje mandatperiod som president. Ett kuppförsök följde och sedan dess har landet varit mycket oroligt.

Bujumbura. Foto: Dave Proffer
Bujumbura. Foto: Dave Proffer

Enligt landets militär ska merparten av dödsoffren ha varit rebeller som dödats då de genomfört tre attacker mot militärförläggningar i staden under fredagen, attackerna ska ha skett i stadsdelarna Ngagara, Musaga och Mujejuru. 79 av dödsoffren ska ha varit rebeller som dödats under attackerna, då militären även tillfångatog 45 personer, militären och polisen ska i sin tur ha drabbats av 8 dödsfall, samt 21 skadade.

Den totala dödssiffran är dock osäker då flertalet vittnesmål från staden har vittnat om att människor hittats döda på gatorna runt om i staden under lördagsmorgonen. I vissa områden, som sedan tidigare varit kända för att vara regeringskritiska, har vittnesmål inkommit om att fler än 20 unga män hittats dödade, många av dessa skjutna på nära håll och med bakbundna händer. På flera andra håll i staden ska fler dödsoffer ha hittats skjutna under lördagsförmiddagen. Boende i staden som talat med nyhetsbyrån AFP menar att några av de döda var barn och att de hittats döda på lördagsmorgonen efter att polis och militär hämtat dem från sina hem under fredagskvällen och natten mot lördag. Polis och militär tillbakavisar dessa uppgifter och menar att de dödade alla varit kopplade till de rebellattacker som genomfördes under fredagen.

FNs säkerhetsråd har fördömt våldet som råder i Burundi och FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon uppmanar alla parter i konflikten att avstå från upptrappning av våldet samt hämndaktioner, och varnar samtidigt för att alla som gör sig skyldiga till att beordra eller begå brott som bryter mot de mänskliga rättigheterna kommer att hållas personligt ansvariga. Men samtidigt som våldet fortsätter i Burundi meddelade FN i november att man har sämre förutsättningar och resurser att hantera konflikten i Burundi än vad man hade vid folkmordet i Rwanda 1994, ett folkmord som skördade minst 800 000 människors liv.

HÄR kan du läsa vad Afropé tidigare skrivit om de pågående oroligheterna i Burundi.

Anna Wedin
Anna Wedin