Etikettarkiv: Chimamanda Ngozi Adichie

Afropés adventskalender Lucka nummer 4

Idag är det den 4 december och Afropé öppnar sin fjärde lucka i lucköppningen!

Afropés kalender Lucka 4

Alla borde vara feminister. Så heter den till svenska översatta boken ”We Should all be Feminists”. Boken delas just nu ut till Sveriges alla elever som går andra året på gymnasiet där den kommer att nå drygt 100 000 elever.

Författaren till boken är Chi­mamanda Ngozi Adichies som vi har skrivit om tidigare och boken är hennes personliga upprop för en feminism som angår oss alla.

Boken ges som en gåva från Sveriges Kvinnolobby och Albert Bonniers förlag i samarbete med FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Gertrud Åström och Unizon.

– Det här är boken jag velat att alla killar i min klass skulle ha läst när jag var 16 år. Därför känns det så viktigt att vi bidrar till det här projektet. Det är en gåva till alla elever i årskurs två, men också en gåva till oss själva och till framtida generationer, säger Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby.

Chimamanda Ngozi Adichie med boken Alla borde vara Feminister
Chimamanda Ngozi Adichie med boken Alla borde vara Feminister

Organisationerna bakom projektet vill med utskicket uppmuntra lärare att ta upp Alla borde vara feminister i undervisningen. Den 22 januari 2016 skickas en lärarhandledning kopplad till boken ut till landets skolor. Boken finns även som ljudbok, inläst av Katarina Wennstam. Målet är att genom boken ge ungdomar verktyg för att förändra samhället i jämställd riktning.

På Afropé vill vi gärna att fler böcker med kloka Chi­mamanda Ngozi Adichies sprids. HÄR kan du köpa boken!

Fatou Touray

Faran med en enda historia

Förmodligen är det ingen som har missat att världen är orolig just nu – självmordsbombningar i både Beirut och Nigeria, terrorattack i Paris och Sverige har en förhöjd risk för terrorattentat. Överallt pratas det om terrorism och Daesh*. Människor är rädda för att det ska hända någonting. Igen. Vi pumpas med information om terrorister och terrorism i media och det är precis det här som terrorism handlar om – att göra oss rädda oavsett metod.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en TED-föreläsning som Chimamanda Ngozi Adichie höll 2009 och som idag är lika aktuellt som då. Den heter ”The danger of the single story”. Hon pratar om hur farligt det är med en enda historia och ger exempel från sitt eget liv. Som när hon var liten och bara skrev berättelser med enbart vita människor, som pratade om vädret och åt äpplen eftersom det var de berättelserna som hon själv hade läst i amerikansk och brittisk litteratur. Hon berättar också om när hon flyttar till USA för att studera och hennes rumskompis frågar vart hon har lärt sig prata så bra engelska och spelar upp sin stammusik för henne. Rumskompisen hade bara en historia om Afrika.

Öppenhet för mer än en version av verkligheten...
Öppenhet för mer än en version av verkligheten…

Vi läser i alla tidningar om hur Daesh genomförde terrorattentatet i Paris (de stod bakom det i Beirut också, men det har kommit lite i skymundan). Det finns en fara med hur media framställer allt som händer just nu och därför är det är extremt viktigt att komma ihåg att Daesh inte representerar islam eller muslimer! Vi hör bara en historia och det är historien om Daesh eftersom de säger sig strida i Guds namn. Men vi får inte glömma att det här inte är sant. Det står ingenstans i Koranen om att döda oskyldiga människor. Det är också viktigt att komma ihåg att alla miljoner människor som är muslimer och INTE dödar. De är inte terrorister. Terrorism och islam går inte hand i hand.

Fler borde lyssna på Chimamanda Ngozi Adichies TED-föreläsning och få en påminnelse om faran med en enda historia. Vi har alla fördomar, men det är viktigt att lära oss att det är just fördomar och inte sanningar.

Lyssna på ”The danger of the single story” – för första gången eller om och om igen.

  • I Sverige använder media namnet Islamiska Staten medan till exempel Frankrike har använt det arabiska ordet Daesh som också betyder Islamiska staten i Syrien och Irak, men som har en negativ klang på arabiska och en böjning på ordet kan tolkas som att krossa.

Chimamanda Ngozi Adichie är författare som är född i Nigeria och har bland annat skrivit En halv gul sol och Lila hibiskus.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Lila hibiskus gör ingen besviken

Debutromanen ”Lila hibiskus” gavs inte ut i Sverige förrän roman nummer två blivit en succé. Men har du missat den är den väl värd att leta reda på. För vi pratar om Chimamanda Ngozi Adichie, som förmår att skapa sann bokstavsmagi.

Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé

”Lila hibiskus” är den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies debutroman, och kom ut redan 2003. Boken översattes dock till svenska först 2010, efter att hennes andra roman, ”En halv gul sol” blivit en braksuccé.

Chimamanda Ngozi Adichie är en av Afrikas starkast lysande litterära stjärnor just nu. Och ”Lila hibiskus” lämnar knappast någon besviken.

Jag har sällan eller aldrig läst en bättre skildring av det tudelade i att växa upp med en framgångsrik och i samhället väl ansedd far – som samtidigt är en religiös tyrann hemmavid. Kambili är femton år och lever med sin bror Jaja och sin mamma och pappa i ett överdådigt hus komplett med tjänstefolk och marmorgolv i Nigeria. Hon gör sitt bästa i skolan och sitt bästa hemma. Att hon aldrig riktigt ler och inte heller förmår hänga med i det sociala samspelet i skolan är det få som förmår tolka. Skolan handlar om en enda sak: att bli utnämnd till nummer ett i klassen vid årets slut. Och hemlivet handlar om att följa schemat pappa fastställt och försöka härda ut. Kambili slits mellan kärlek till och stolthet för sin pappa – och ren skräck eller ordlös fruktan när han misshandlat mamman så att fostret hon hade i magen dör och mamman närmast förblöder.

Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé

Det är outhärligt på sina ställen. Och just det att pappan har så gräsligt mycket pengar, i ett land där de flesta har klart mindre av den varan, gör allt så mycket svårare. Borde inte mamman skydda sina barn och sig själv och bara lämna? Låter självklart kanske. Men det är svårare när ”alla” avundas familjen, föräldrar ber mannen att gifta sig med deras döttrar och så vidare … Och att det inte alltid är så lätt för en ensam kvinna i Nigeria ser man tydligt på pappans syster Ifeoma. Trots sin anställning på universitetet har hon inte råd att köpa vare sig gas för att kunna laga mat eller ens enkelt mjölkpulver. Men hennes tre barn fostras i en varm, kärleksfull och uppmuntrande miljö. När Kambili och Jaja av en serie slumpmässiga händelser plötsligt hamnar hemma hos Ifeoma och hennes barn är clinchen total. Kambili vet inte hur hon ska bete sig, men finner plötsligt att hennes värld med ens expanderat … Och hon upplever känslor hon aldrig tidigare upplevt.

Betyg: 4 av 5
betygbetygbetygbetyg

 

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

 

 

 

 

 

 

Recension: En halv gul sol (Half of a Yellow sun)

Half of a Yellow Sun
av Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol
En halv gul sol

Novellen skildrar tre väldigt olika personers liv. Ugwu är en ung bypojke som genom sin faster får ett jobb hos en utbildad professor vid namn Idengiobo, i universitetsstaden Nsukka. Denna man gifter sig senare med en kvinna vid namn Olanna som boken också är skriven utifrån. Den tredje karaktären som novellen skildrar är Olannas tvillingssysters älskare, Richard. Richard är en konstälskande britt som kommit till Nigeria, för att se den konst han bara sett i böcker, när kriget bryter ut.

Genom boken får man följa Ugwu, Olanna och Richards kamp för ett självständigt Biafra men även ’the downfall of it’. Genom författarinnans och karaktärernas berättelser finner man sig själv gå in i deras roller och se den misär som de ser, men även hoppet och den ständiga kampen. Många gånger vågar jag inte ens läsa vidare för att jag är rädd för vad som komma skall, medan jag fortfarande inte kan lägga ifrån mig boken för att jag är tvungen att få reda på hur det kommer sluta.

Genom bokens gång insåg jag hur ovetande jag var när det kom till detta krig, hur många som brutalt mördades och svalt ihjäl. Dessutom fick man reda på vilka de bakomliggande faktorerna av kriget var, vilket gjorde att man inte bara blev inkastad i en scen som man inte hade någon koll på. Boken har som grundläggande tema, konflikten i Nigeria/ Biafra, och det gör boken högst angelägen, då den ständigt återknyter till dåtidens samhällsangelägenheter.

Detta är definitivt en bok som jag rekommenderar till alla, den är otroligt lärorik och Chimamanda skriver på ett fängslande sätt, så det är den perfekta semesterboken eftersom man inte vill lägga ifrån sig den. Som tidigare nämnt är boken ganska brutalt bildligt talande, vilket gör att man får vara beredd på ett par tårar men även skratt.

’Of course, of course. But my point is that the only authentic identity for the African is tribe’, Master said. ’I am Nigerian because a white man created Nigeria and gave me that identity. I am black because the white man constructed black to be as different as possible from his white. But I was Igbo before the white man came.’ Professor Ezeka snorted and shook his head, thin legs crossed. ’But you became aware that you were Igbo because of the white man. The pan-Igbo idea itself came only in the face of white domination. You must see that tribe as it is today is as colonial as nation and race.’ Professor Ezeka recrossed his legs.
-sida 20


Läs gärna min krönika från Chimamandas besök i Sverige tidigare i år.
Du hittar den här!

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Fullpott för ”Americanah”

Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu
Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

Ras, klass och kön. Kryddat med en ovanlig kärlekshistoria, brutal rättframhet och vildsint berättarglädje. Dags att recensera Chimamanda Ngozi Adichies senaste romantillskott ”Americanah”.

Först och främst ska sägas att jag fullkomligt älskar Chimamanda Ngozi Adichie. Allt hon rör vid verkar förvandlas till litterärt guld. Hennes senaste bok ”Americanah”, som kom ut på svenska förra året, är inget undantag.

”Americanah” handlar om Ifemelu och Obinze och deras annorlunda kärlekshistoria. Men främst handlar den faktiskt om ras, klass och kön. Den handlar om invandring, utvandring och hemvändande. Det är ett mustigt och spretigt hopkok till berättelse, men Chimamanda Ngozi Adichie håller kompassen rätt, boken igenom. Kanske har hon lånat lite av sin personlighet till den frispråkiga Ifemelu – som säger vad hon faktiskt tänker, även på stelare middagsbjudningar där värdparet kan råka sätta i halsen av förfäran. Ifemelu som upptäcker att hon faktiskt är svart den dagen hon kommer till Amerika. Hemma i Nigeria var hennes hudfärg en ickefråga och rasism främst något man läste om i böcker. I USA startar Ifemelu en blogg om betraktelser kring just ras. En blogg som får stor uppmärksamhet och som hon snart försörjer sig på.

Under tiden lever ungdomskärleken från Nigeria illegalt i England, bara för att kastas ut den dag han ska ingå skenäktenskap för att få de efterlängtade Pappren. Ifemelu har dock brutit kontakten med Obinze, sen länge.

De träffas inte förrän hon beslutat sig för att flytta tillbaka till Nigeria. Då har Obinze hunnit bli en av landets rikaste män – och gift familjefar … Trots allt som hänt, all tid som förflutit, är det som om de aldrig varit ifrån varandra. Men vad ska de göra av sina liv?

Chimamanda Ngozi Adichies tidigare ”En halv gul sol” behandlade en viktig historisk epok, inifrån. ”Americanah” handlar om här och nu. Och är minst lika viktig.

I sin blogg skriver Ifemelu ”Säg inte: ’Vi är trötta på att prata om ras.’, eller ’Människosläktet är den enda rasen’. De (svarta amerikaner, min anm) önskar av hela sitt hjärta att de inte behövde prata om det. Men den här skiten fortsätter att träffa fläkten.”

Och jag tänker att hennes blogg behövs även här och nu, i Sverige. Men tillsvidare får vi hålla tillgodo med berättelsen om henne och bloggen i bokform.

Betyg: 5 av 5 möjliga

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Gästkrönika: We should all be feminists (En kväll med Chimamanda Ngozi Adichie)

Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

We should all be feminists.
Chimamanda Ngozi Adichie är en nigeriansk författare som har studerat kommunikation, politik och har en master i kreativ skrivning, samt Afrikastudier. Hennes noveller Purple Hibiscus, Half of a Yellow Sun, Americanah och berättelsesamlingen The Thing Around Your Neck har blivit publicerade på mer än 30 olika språk. Hennes framträdande i Göteborg kom i samband med Göteborgs Filmfestival, där långfilmen baserad på hennes bok ”Half of a Yellow Sun” har premiär – ett måste att se.

 

När Chimamanda Ngozi Adichie klev in i den överfulla salen på Folkets Hus på söndagskvällen omfamnades man av en stark aura. De 250 sittplatserna var alla upptagna långt före utsatt tid och folk blev stoppade i dörren för att de inte kunde släppa in fler. Chimamanda är en kvinna med en klar tydlighet av vad som är rätt och vad som bör göras för att detta skall uppfyllas. Jag har tidigare sett henne i TV-programmet Skavlan, i Beyonces video ”Flawless” och även på Youtube. Jag inspireras ständigt över hennes säkerhet och jag tänker att om jag en dag har hälften av den säkerheten hon har så kan jag komma långt.

chimamanda 2
Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

Det var väldigt intressant att hon poängterade att det inte bara är i Afrika som feminism en måste växa sig starkare, utan det är ett internationellt problem på olika nivåer, att kvinnor har det sämre än män. Men även att genus måste vara mer påtagligt i debatter då jämlikhet är något som måste arbetas med från alla håll – hos både män och kvinnor. Personligen förundras jag över hur feminism har blivit något som nästan är lite smutskastat, i alla fall i min ”generation”. Många har inte koll på vad feminism innebär, utan tror att det har något med icke-rakade armhålor att göra. Jag såg en dokumentär med Alice Walker där hon sa några ord som fick mig att verkligen tänka till. –Activism is my rent for living on the planet. Det är definitivt något som jag tror att vi alla bör eftersträva, inte bara för vår egen karma utan för vår planets och våra världsmedborgares skull.

Jag vill avsluta med ett citat från ett tal som Chimamnda höll och som också finns med i Beyonces låt Flawless; ”We teach girls that they cannot be sexual beings in the way that boys are. Feminist -the person who believes in the social, political, and economic equality of the sexes”.

Hur kan detta INTE vara en självklarhet för samtliga människor? -We should all be feminists.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera er att läsa Chimamanda Ngozi Adichies böcker. Inte bara för den skönlitterära läsningen, utan även för att lära sig mer om tidigare händelse vars spår speglar vår nutid.