Etikettarkiv: cinemafrica

Stories of Our Lives – kanske årets viktigaste film

The Nest, ett nydanande kreativt kollektiv i Nairobi har skapat en film som på ett helt nytt sätt kommer ut ur den kenyanska HBTQ-världen. Aldrig tidigare har det skapats en film av, med och för Kenyas HBTQ-värld. Filmen är helt självproducerad, utan extern finansiering och med bara en enda Canon-systemkamera. Det är en otroligt vacker och sevärd dramafilm som bygger på verkliga berättelser som skapats av The Nest.

Bild: Pressbild - CinemAfrica
Bild: Pressbild – CinemAfrica

Nu kommer filmen till Stockholm, genom CinemAfrica och Helios13, som presenterar den prisbelönade, Kenyanska filmen Stories of Our Lives, som årets enskilt största filmvisning. Producenten George Gachara och regissören Jim Chuchu kommer också att finnas på plats för att visa filmen, berätta om arbetet med den, samt hålla i en spännande workshop.

Filmen föregicks av ett års researcharbete där hundratals berättelser samlats in och sammanställts för att slutligen bilda grunden till filmens olika berättelser.

Bild: Pressbild - CinemAfrica
Bild: Pressbild – CinemAfrica

I de flesta afrikanska länder får homosexuella, bisexuella och transpersoner sina röster tystade, av både förtryckande regimer, men också av stereotypa framställningar i väldens alla medier. Då framstår Stories of Our Lives som en unik film som berättas av den egna gruppen på det sätt de själva vill framställas. Det gör filmen mycket unik i sitt slag. Själva filmen består av fem skilda berättelser.

Filmen Stories of Our Lives vann juryns pris i Teddy Award under 65th Berlin International Film Festival 2015, i Berlin, Tyskland. En festival som hölls 5 – 15 februari 2015.

Ur CinemAfricas presentation / Pressmeddelande kan vi läsa följande:

”Stories of Our Lives är ett visuellt och konceptuellt mästerverk. En bedövande vacker dramafilm om vanliga människor, både i storstad och på landsbygd, som följer dem i drömsk kärlek och i djupaste mörker, i små mellanmänskliga möten och uppfångade i stora politiska skeenden.

Men det är också en film som utmanar filmvärldens strukturer genom att ifrågasätta finansieringssystemet och vems röst som får höras – och genom att inspirera andra communitys att ta över stafettpinnen och göra egna, oberoende filmprojekt. Det är också temat för den workshop där SFI:s filmkonsulent Baker Karim, Film Stockholms chef Joakim Blendulf, Tine Alavi och Alle Eriksson (som driver communitybaserade filmprojekt), queeraktivisten Justine Balagade och journalisten Fatima Osman hjälper publiken att ta del av Jims och Georges kunskaper och erfarenheter.”

Här nedan kan du se en trailer från filmen, en liten aptitretare, helt enkelt:

Bild: Pressbild - CinemAfrica
Bild: Pressbild – CinemAfrica

Filmen kommer att visas på Helios13:

17:30 Insläpp
18:00 Filmvisning
19:15 Samtal med George Gachara och Jim Chuchu
20:00 Mingel med möjlighet att köpa dricka från baren (fullständiga rättigheter)
21:00 Workshop
22:00 Fest med DJ Sister Justice

18-årsgräns på grund av alkoholservering.

Plats:

Helios 13 c/o Delight Studios
Heliosgatan 13
120 30 Stockholm

Närmsta hållplats i kollektivtrafiken är Luma på Tvärbanan, ungefär 200 meter bort.

Biljetter:

Biljetter kostar 100 kronor/styck och kan köpas HÄR!

CinemAfrica (Hemsida)

Helios13 (Hemsida)

Berlins Internationella Film Festival (Hemsida)

Stories of Our Lives (Facebook)

Facebookeventet (för Stockholmsvisningen)

The Nest (Hemsida)

Fatou Touray
Fatou Touray

Möt Josette Bushell Mingo – konstnärlig ledare för Tyst Teater och ordförande för CinemAfrica

Josette Bushell Mingo och hennes tre syskon föddes i England, Londons East End, men hennes föräldrar är ursprungligen från Guyana. År 2004 flyttade hon till Sverige med sin svenske make och har sedan 2005 arbetat som konstnärlig ledare och skådespelare på Riksteaterns Tyst Teater, en avdelning som gör teater på svenskt teckenspråk. Josette är även ordförande för CinemAfrica och har varit med och bildat föreningen Tryck, som jobbar med att sammanföra scenkonstnärer med afrikanskt ursprung.

När Josette började jobba på Tyst Teater, såg hon det som en självklarhet att lära sig teckenspråk. Detta gjorde hon via intervjuer på jobbet och undervisades i teckenspråk ur ett teaterperspektiv. De första tecknen som hon kom i kontakt med och lärde sig från början var visuella tecken så som “mjölk” och “spännande”.

I programmet ”Teckenspråk är inte hela världen, men…”, som sändes av UR, berättar Josette;

– Jag skulle rekommendera alla att lära sig teckenspråk. Det gör det lättare att förstå kommunikation Det tvingar en att reflektera över sitt eget språk. Man kommer närmare sin egen kropp och man blir mycket bättre på att läsa andra människors signaler. /…/ Teckenspråk gör en medveten.

– Vi har långt kvar till att inkludera de döva i samhället/…/ Som svart kvinna kan jag känna igen mig i mycket när det gäller rätten att bli accepterad och inkluderad.

Thegambia.nu har fått en intervju med Josette.

Hur kommer det sig att du började jobba på Tyst Teater?

josette_bushell_mingo - fotograf - Joacim Nilsson
Pressbild Josette Bushell Mingo – Foto: Joacim Nilsson

– Jag blev intervjuad för jobbet. Jag var både förväntansfull och chockad över att jag fick jobbet. Jag pratade ingen svenska eller teckenspråk… men chansen att leda en fantastisk grupp skådespelare, och berätta historier för att förändra världen, var en alldeles för bra möjlighet att gå miste om. Jag minns på intervjun att en av skådespelarna, Jianu Iancu, efter att jag hade gett dem en vision av min repertoar och idéerna för företaget, tittade på mig seriöst och sade “- Allt det låter väldigt bra, men kommer du att kämpa för oss?”. Jag svarade “- Du kan inte hitta en bättre soldat”.

– Kampen handlade om identitet, språk och rätten till en kultur. Eftersom jag själv tillhör en minoritet kunde jag tydligt förstå detta.

Hade du något intresse för teckenspråk innan du började jobba på Tyst Teater eller växte intresset fram i samband med att du började jobba där?

– Jag påbörjade min professionella karriär för 30 år sedan nu. Till följd av min nyfikenhet som ung skådespelerska upptäckte jag BSL (brittiska teckenspråket) när jag var runt 18-19 år. Jag tyckte det var vackert och dynamiskt. Det är ganska löjligt faktiskt, eftersom det för teckenspråkstalande är deras språk. Det är praktiskt och samtidigt kulturellt. Ena halvan av min familj, min pappas sida, bär på sjukdomen Ushers syndrom, som orsakar dövhet och blindhet. Trots att jag inte har syndromet på min sida av familjen (vi har olika mammor, samma pappa) och att de inte använder det brittiska teckenspråket, är det genom dem som jag förstår den döv-blinda kulturen här i Sverige. Det är otroligt det också.

Du är ordförande för CinemAfrica, hur ser du på din roll som ordförande och vad har du för planer i din roll för framtiden?

– Rollen som ordförande är att skapa en miljö där styrelsens medlemmar känner sig bekväma att dela syn, råd, inspiration och varningar för att kunna ta rätt beslut för föreningen. Jag representerar medlemmarna och för att lyckas göra det får vi agera som en kropp, vi är sju styrelsemedlemmar och de är några av de klokaste film- och kulturmänniskorna jag känner. Tillsammans tar vi beslut.

– Min plan för CinemAfrica är faktiskt att fokusera på det som är bäst för medlemmarna, att skapa den bästa miljön för att njuta av afrikanska filmer och sprida CinemAfrica till unga afrosvenskar och filmintresserade ungdomar. Göra oss mer synliga som en politisk och kulturell röst där afrikanska filmer är hjälpmedlet men också att visa en positiv, modern och innovativ bild på afrikanska filmregissörer och deras lysande kultur, för allihop.

Är det något mer du vill dela med dig av eller tankar som du vill dela med oss och våra läsare?

– Vi hade nyligen ett val och resultatet är deprimerande. SD är det tredje starkaste partiet – och ja 87 procent röstade inte på dem, men representerar alla de andra partierna. Så det är inte speciellt entydigt. Min poäng är att CinemAfrica behövs mer än någonsin, alla kulturella artister, institutioner, grundare – på andra sidan gränsen – måste samarbeta för att bli kulturella soldater, för att kämpa mot en växande tid av rädsla, ignorans, våld och rasism. Som artister är det vårt jobb att visa vad en demokrati är, vad mångfald är, att fira det och dela det.

– Vi alla är kallade. Det handlar inte om huruvida kampen är igång, det handlar om huruvida vi är beredda att kämpa. Vi alla är kallade artister och medborgare. Länge leve CinemAfrica!

Här möter ni Josette inför hennes uppsättning av Fame Visukalen 2011


Tyst Teaters hemsida

Tyst Teaters youtube-kanal

CinemAfricas hemsida

 

Hawa Sallah
Hawa Sallah

NYHET: CinemAfrica´s filmpris 2014 går till…

578610_10152388521522580_1213759471_nCinemAfrica har precis presenterat att filmpriset för 2014 går till följande film:

Under The Starry Sky

Juryns motivering lyder:

”Under the Starry Skies is a beautiful film made by a woman, with a strong female presence. It’s a film about migration, identity and the examination of our lives as we live it, wherever or however we are. It is a film that needs to be told, needs to be seen because it is a film that is ahead of its time, and provides a pattern for others to follow.”

Motiveringen till vinsten och även den film som fått hederspris, samt dess motivering hittar du HÄR!

Ett varmt grattis till det fina filmpriset och vi hoppas att många får möjlighet att se den!!

aminta meretefatou touray 2013

CinemAfricas premiärfilm "Soleils": Samtal med Dani Kouyaté och Olivier Delahaye

Ikväll visas den nya filmen ”Soleils” offentligt för andra gången, under CinemAfricas filmfestival. Thegambia.nu fick möjlighet att prata med de båda regissörerna i samband med premiärvisningen. Här presenterar vi nu intervjuerna, där samtalet rör sig mellan tankar om en hel generations identitetskris och behovet av att söka sina historiska rötter.

Som vi tidigare har berättat var det inte bara Sverigepremiär utan också världspremiär för ”Soleils” i fredags, en film som blandar historiska och drömlika sekvenser med modern roadmovie-estetik. Berättelsen i filmen bygger på tanken att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning, kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-traktatet, eller Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”.

Manusförfattaren till ”Soleils”, Olivier Delahaye, var nära vän med den burkinske grioten och filmskådespelaren Sotigui Kouyaté. I de många samtalen mellan de bägge vännerna föddes idén om en film. När Olivier började skriva manuset till ”Soleils” var Sotigui redan tänkt i rollen som sig själv. Men innan arbetet med att spela in filmen hann påbörjas blev Sotigui allvarligt sjuk.

– Efter att Sotigui gått bort började jag prata med hans son Dani Kouyaté om filmidén, säger Olivier Delahaye, som tidigare har en stor produktion av kortare filmer och även reklamfilm bakom sig.

– Jag frågade Dani om han kunde tänka sig att göra filmen tillsammans med mig. Och så blev det. I filmen är nu Sotigui (Binda Ngazolo) en äldre griot som får i uppdrag att friska upp minnet hos den nya glömska generationen, gestaltad av flickan Dokamisa (Nina Melo). Det är såklart en hyllning till Sotigui Kouyaté, som berättade sina nedärvda historier för människor överallt i världen. Och en hyllning till alla de bortglömda ”solar”, eller personer, som lyst klart i den afrikanska verkligheten och är värda att komma ihåg, som till exempel också generalen Sangoulé Lamizana som porträtteras i filmen.

De tidiga samhällena i Afrika präglades av ett humanistiskt tänkande kring människans okränkbarhet, mänskliga rättigheter, gemenskap – ubuntu, ”jag är därför att du är”, värderingar som har förmedlas till världen genom de västafrikanska jägarna och grioterna, säger de båda regissörerna. Den så kallade Mande deklarationen – ett slags tidig deklaration om mänskliga rättigheter som fallit i glömska sedan 1200-talet då den skapades – är central i filmen. Stadgarna i deklarationen har återupptäckts och nedtecknats bara helt nyligen, efter att ha bevarats muntligen i grioternas sånger och berättelser i hundratals år, under lång tid kanske också utan att varken grioterna själva eller de som lyssnade egentligen har förstått vad det var som förmedlades. De som velat släcka Afrikas historiska fackla har inte riktigt lyckats, men nästan.

– Jag ska ta ett exempel, , säger Olivier Delahaye.

– För några år sedan publicerade den franske fotbollsspelaren Lilian Thuram en väldigt viktig bok, som heter ”Mina stjärnor”. Boken är ett galleri med porträtt av personer han beundrar, som har åstadkommit banbrytande saker. Personer som har afrikanska rötter. Han skrev boken för att han inte kunde hitta någon annan bok med svarta förebilder i. Tänk nu på hur alla de här stora stjärnorna och berömda personerna har fått spendera halva sin energi bara på att bli erkända, slåss mot rasism och fördomar innan de kunde ägna sig åt sina yrken. Det här gäller också för den artist som sjunger ett av ledmotiven i vår film, operasångerskan Barbara Hendricks. Hon har upplevt segregationen i USA. Titeln på vår film är en hyllning också till henne och alla andra stjärnor, eller klart lysande solar, som drabbas av rasistisk okunskap om Afrika och kontinentens historia.

Det tog fem år och kostade över 400 000 Euro att färdigställa filmen, som spelades in på flera platser, i Burkina Faso, i Sydafrika och i Frankrike, i samarbete med filmfolk i de olika länderna och tillsammans med den kände regissören och grioten Dani Kouyaté, som numera bor i Sverige.

”Soleils” präglas faktiskt ganska tydligt av den lite drömska och humoristiskt magiska berättarstil som vi har lärt oss känna igen från Dani Kouyatés tidigare långfilmer ”Keïta – Griotens arv” (1995), ”Sia – Pytonormens dröm” (2001) och ”Ouaga Saga” (2004). Han har också gjort ett stort antal kort- och dokumentärfilmer, varav den senaste ”Femmes, entierment femmes” som ännu inte har haft premiär, handlar om omskurna kvinnor och deras hopp om att kunna operera sig för att åter bli ”hela kvinnor” igen.

Men den här filmen är mycket mer personlig. Inte bara för att huvudpersonen är en hyllning till en saknad pappa och vän utan också för att den kollektiva afrikanska glömskan faktiskt drabbat även Dani Kouyaté själv.

– Ja, det är faktiskt så. Med min generation har det blivit så tydligt att de äldre inte längre har tillgång till sina barn och barnbarn på samma sätt som tidigare. Det har skapat ett avbrott i flödet från de äldre till de yngre, mellan de som bär traditionen och de som ska föra den vidare. Det har bidragit till glömskan. Och det här avbrottet började med oss, självständighetens barn. Jag kommer från en familj av praktiserande grioter, men min pappa har inte alls haft tillgång till mig på samma sätt som hans pappa hade tillgång till honom. Vi gick i skola, vi var inte nära våra föräldrar hela tiden. Det är en stor förändring.

Var det alltså så att du också hade drabbats av den här glömskan som filmen talar om?

– Ja absolut. Jag har hört de traditionella griotberättelserna i hela mitt liv. Jag har sjungit våra sånger från det jag var liten. Jag kände alltså till sångerna med reglerna från jägarna och de som proklamerades av kejsaren Sunjata Keita, men jag förstod ändå inte vad det var vi sjöng om. Det var först genom de böcker jag läste som vuxen, som jag återupptäckte innebörden – att det faktiskt fanns regler för mänsklig samvaro som instiftats till och med före Sunjatas rådsmöte vid Kurukan Fuga och att det som jägarna slagit fast var ett slags deklaration om mänskliga rättigheter. Jag insåg att vi hade övergivit och glömt bort jägarnas deklaration, och att det även bland de som är väldigt kunniga om Malinketraditionerna säkert är så många som 80% som aldrig ens har hört talas om texten.

– Filmens viktigaste budskap är alltså att vi måste återerövra och minnas vår historia, den som våra förfäder av olika anledningar inte lyckats ge vidare till den uppväxande generationen i Afrika. Och vi måste reflektera över nya sätt att utveckla och bevara den här kunskapen. Vi måste förstå att Afrika har en enormt rik historia och att världen har mycket att lära sig av Afrika.

Men generalen då, Sangoulé Lamizana, vad gör han egentligen i filmen? Varför är han så viktig?

Anekdoten som finns med i filmen, om uniformen, är sann. Det är en verklig händelse. Och generalen var en väldigt fin person, jag träffade honom när jag var liten och jag känner hans barn. Men berättelsen om honom är samtidigt en metafor. Det finns så många goda människor, men på något sätt verkar det bara vara de som är riktigt onda som vi kommer ihåg. Det finns ingen som berättar om goda presidenter som Sangoulé Lamizana, medan det har gjorts mängder av filmer och skrivits böcker om diktatorer som Mobuto. Vi behöver minnas också de goda, de som inte gör något väsen av sig, som inte är giriga, som gör det rätta. General Lamizana hade inte ens ett eget hus när han avgick, han hade inte roffat åt sig något för egen del. Såna personer förtjänar att vara en av de många afrikanska solar, de stjärnor som vi ska minnas, avslutar Dani Kouyaté.

Filmen visas ytterligare en gång vid filmfestivalen, på lördag kväll. Förhoppningsvis får den också snart svensk distribution.

Länkar till mer info:
Se intervju med Dani Kouyaté på SVT HÄR,
och en intervju i tidningen flm HÄR.
Se också en trailer för filmen HÄR.

• På franska, jägarnas deklaration Charte du Mandé
HÄR en text av professor Djibril Tamsir Niane, som handlar om hur de 44 artiklarna från Sunjata Keitas rådsmöte återupptäcktes vid en konferens 1998 där en stor samling grioter turades om att rekapitulera de olika formuleringarna såsom de bevarats i oral tradition.
HÄR finns också en text av Nick Nesbit, Princeton University, som är kritisk till atiklarnas innehåll.
• Slutligen förklarade Malis regering år 2011 att de 44 artiklarna från rådsmötet skulle utgöra en nationell kulturskatt. Läs mer HÄR

Trailer för Soleils.

 

aminta merete

”We will not be terrorized” – Årets CinemAfrica festival är ett statement

IMG_5975
Foajén på Södra Teatern var fullpackad av biosugna på CinemAfricas premiärkväll. Foto © Merete Grut

Aldrig har det väl varit så tydligt att något väldigt viktigt har hänt med CinemAfricas filmfestival. Under de nitton år som festivalen har funnits har den utvecklats från att göras av enbart Afrikaintresserade vita svenskar till att vara en festival för och med de nya generationer i diasporan som har egna afrikanska rötter. Förutom att premiären var fullsatt och de populäraste filmerna varit slutsålda länge så är det helt klart att det ambitiösa utbudet av film numera kräver några inplanerade semesterdagar för den som verkligen vill hinna ta del av de bästa programpunkterna.

Att CinemAfricas festival inte längre handlar enbart om afrikansk film, utan också om filmer som talar om att vara svart i ett samhälle som domineras av vithetsnorm, manifesteras tydligt i årets urval av festivalfilm och musikvideor. I flera samtal och produktioner ställs frågor om identitet, representation och makt. Vem kan exempelvis egentligen räknas som svensk? Kan man låta bli att tala om ras när vardagsrasism och fördomar utgör grundmurade hinder som måste bekämpas innan en individ kan få leva sitt liv och utöva sitt yrke? I filmen Black Women in Civil Rights, säger en av de intervjuade kvinnorna till exempel att den stora skillnaden mellan att vara svart feminist och att vara vit feminist är att hon måste börja med att konstatera att hon är just svart i förhållande till den rasism hon möts av dagligen och deala med det innan hon kan tala om att definiera sig som kvinna och feminist. Samtal med filmens regissör Nevline Nnaji är möjliga på Lördag efter visning av filmen kl 16.00 på Zita, samt på Söndag i panelsamtal med TRYCK på Bio Rio, efter visning av filmen kl 15.00.

Filmfestivalens officiella språk är engelska och med ett stort antal inbjudna gäster – totalt 14 regissörer gästar för att svara på frågor om sina filmer och delta i olika debatter – har festivalen också tagit plats som ett viktigt nätverksmöte för filmmakare med afrikanska rötter, från hela världen. Ytterligare en intressant möjlighet för filmarna är förstås också CinemAfricas Filmpris, som instiftades 2008. Vinnaren, som presenteras på lördagskvällen får förutom en prissumma också fri distribution av filmen i Sverige genom Folkets Bio. Det innebär visning på biografer men också att filmen släpps på DVD, vilket gör att den blir tillgänglig på skolor och bibliotek.

IMG_5996
Josette Bushell-Mingo och festivalteamet. Foto © Merete Grut

Ytterligare en tydlig manifestation var CinemAfricas ordförande Josette Bushell-Mingos knutna näve under invigningen och orden ”We will not be terrorized”, framför en mäktig bild av en vänligt leende Nelson Mandela.

– Det senaste året har varit en enda lång attack på alla med afrikanska rötter i detta land, sa hon.
– Vi behöver platser där vi kan andas ut, platser där vi kan få näring och ta del av visdom och kunskap. Vi vill själva kunna definiera vår historia och vi vill själva bestämma när och hur vi ska berätta den. Tillsammans med er. Det här är en sån plats. Vi vägrar att låta oss terroriseras!

Josette Bushell-Mingo drog ner en mäktig applåd med sitt statement, innan hon bad årets festivalteam att ta plats på scenen för ännu mer applåder. Hela invigningen med tal, musik, dans och svensk hip-hop utgjorde en klar markering av att festivalen inte längre bara handlar om Afrika utan också om Afrikansk närvaro i Sverige och i diasporan.

IMG_5987
Sydafrikas ambassadör. Foto © Merete Grut

Sydafrikas ambassadör Mandisa Dona Marasha gjorde också ett bejublat framträdande med sitt hyllningstal till Nelson Mandela, The Rainbow Nation och avslutande sång ”Tuula Tuula”.

Och så, innan kvällen avslutades med dans och mingel i baren, premiärvisades den magiska storfilmen Soleils, av Dani Kouyate och Olivier Delahaye. Det var inte bara Sverigepremiär utan också världspremiär för filmen, som blandar historiska och drömlika sekvenser med modern roadmovie-estetik.

Filmens berättelse bygger på en tanke om att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”. Läs gärna mer om den historiska bakgrunden i vår separata intervju med filmens regissörer Dani Kouyate och Olivier Delahaye. Du hittar den HÄR.

Trailer för filmen ”Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights”:

Festivalens hela program hittar du HÄR.

aminta merete

CinemAfrica bjuder på glittrande filmfestival

CA2014_Logo_3Ikväll, onsdagen den 19 mars, inleds CinemAfricas återkommande och spännande filmfestival. Invigningsfesten hålls på Södra Teatern. Vi kommer att förmedla fler nyheter och tipsa om spännande programpunkter under festivalen.

CinemAfrica, som fyller nitton år i år, bjuder nu alltså återigen på en glittrande filmfest med spelfilm, vintageklassiker, dokumentärer, musikvideor och spännande samtal med inbjudna gäster. Spelplatserna för årets festival är i år osedvanligt många och programmet är späckat. Arrangörerna bjuder dessutom inte bara på film utan ger även publiken flera tillfällen att diskutera postkoloniala frågor, samhällsstruktur, rasism, feminism och även HBTQ-frågor med inbjudna gäster – afrikanska och svenska filmskapare, författare och artister.

Cinemafrica har i år också A-märkt en del av filmerna. A-märkningen (A som i approved = godkänd) kan bara tilldelas en film som innehåller minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varanda om något annat än män. Tjugotvå av de sammanlagt 57 filmvisningarna under festivalen är A-märkta.

Ett stort antal mycket sevärda filmer har Sverigepremiär under festivalen. Flera av dem visas vid upprepade tillfällen, det gäller exempelvis öppningsfilmen Soleils en mytiskt färgad resa i den afrikanska historien, av regissören Dani Kouyaté och producenten Olivier Delahaye , samt Half of a Yellow Sun i regi av nigerianske Biyi Bandele , som bygger på boken En Halv Gul Sol av författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie och visas på torsdag och lördag, samt slutligen dokumentären Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights i regi av USA-boende nigerianskan och aktivisten Nevline Nnaji som följs av panelsamtal på Zita fredan samt söndag.

Kul för den som gillar serier är filmatiseringen av seriealbumet Aya De Yopougon tecknat och regisserat av Marguerite Abouet från Elfenbenskusten. Visas på fredag och söndag.

Missa inte heller en av den afrikanska filmhistoriens stora klassiker, den experimentella Touki Bouki från 1973, av Djibril Diop Mambéty med ett filmspråk tydligt inspirerat av Blaxplotation. Filmen visas på Zita torsdag kväll (tyvärr bara en visning) och ger en svindlande insikt om att vi 40 år senare brottas med samma typ av problem som då, identitet, drömmen om Europa, tradition och modernitet.

Förutom film på Zita, Bio Rio, Sture och Moderna Museet, bjuds det alltså också på samtal. Under torsdagen eftermiddagssamtal på Filmhuset – African Women in Film – och kvällssamtal på Zita om den globala situationen för HBTQ-personer . På fredagen lunchsamtal hos Just Africa mellan gästande afrikanska konstnärer och kvällssamtal på Moderna Museet samma dag mellan tre spännande videokonstnärer.

Filmfrukostarna kl 11 på Bio Rio under helgen rekommenderas också. På lördag musikvideofrukost – och söndag morgon med utgångspunkt från filmen Stuart Hall Project ett panelsamtal om identitet och representation . Söndag eftermiddag bjuder också på ett panelsamtal mellan antirasistiska feminister.

Arrangörerna lovar också att avsluta den späckade filmhelgen med en stor fest, där det senaste från musikvideoscenen, DJ-sets och heta tips om vad som är på gång inom film och tv med anknytning till Afrika presenteras – bland annat tv-serien Fonko .

Läs mer om festivalens premiärkvällsfilm Soleils, på filmens FB-sida.

Hela programmet hittar du HÄR .

För er som bor i Göteborg med omnejd håller CinemAfrica visningar från delar av utbudet på Världskulturmuseet 22-23 mars. Mer om det kan ni läsa HÄR.

 

aminta merete