Etikettarkiv: cotonou

I Nollywood är inget hittepå

Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad.
Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.

Smärtsamt varmt. Foto: Privat
Smärtsamt varmt. Foto: Privat

Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.

Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.

I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.

Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.

Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.

Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010
Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010

Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.

 

Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Det är inte lätt att återvända hem

Om drygt en vecka är det dags för mig att återvända hem. Tillbaka till The motherland, Mama Africa. Jag kommer att besöka släkten i Cotonou, Benin, och hoppas att ni vill följa med på resan.

2014-08-22 10.59.16
Foto: Privat

Just nu befinner jag mig i packningsprocessen. Det betyder inte att jag bara packar i en resväska, utan måste även välja och sortera tankar, känslor och förväntningar inför resan. Jag behöver veta vad jag ska ta med och vad som absolut måste stanna kvar här. Med andra ord är det en mental förberedelse på vad som komma skall. Jag inser att det låter förvirrande, men min vardag är med ena foten i Stockholm och den andra i Cotonou. När jag först immigrerade hit behövde jag anpassa mig och lära om. Idag känner jag mig hemma i Stockholm, men attityden I’m a grown woman, I take care of myself funkar inte när jag kommer till Benin. Vid förra besöket 2014, fick jag fickpengar av pappa. Jag undrar om han inte trodde att jag hade med mig fickpengar, men samtidigt var det gulligt att vara någons barn.

En annan mindre rolig situation var när en kille som uppvaktade mig uttryckte i frustration att jag kanske borde åka tillbaka till Sverige. Anledningen var att jag inte förstod koderna för kärlekshandlingar. Jag var inte så tillmötesgående som han förväntade sig, för där kom jag och såg ut som alla andra, men hade behövt ett lexikon för sociala koder, slangord och relationer. Jag är inte alltid med på noterna. Till mitt försvar vill jag berätta att jag inte har koll på dejtingprocessen någonstans, varken i Cotonou eller Stockholm.

Det har blivit standard att höra ”– Ursäkta henne, hon är inte härifrån” , ”- Ja, hon är från Europa”, och varje gång tittar den andre på mig samtidigt som hen ger ifrån sig ett utdraget ”– Jaha” till svar.

Foto: Privat
Foto: Privat

Samtidigt som jag haft sömnsvårigheter, stress och oro inför resan har jag jobbat med att fylla resväskan. Vanligtvis tar jag fram resväskan så fort en flygbiljett är bokad. För mig börjar resan långt innan jag sitter på flyget eller tåget. Det är en av de tillfällena då det lilla barnet i mig kommer fram. När jag fått förnuftet tillbaka påminner jag mig själv att det fortfarande är två månader kvar. Ja, jag älskar lyckoruset som kommer efter att ha bokat en resa. Men tyvärr är det annorlunda när jag ska till Benin. Även om jag åker dit på semester, vet jag att det inte kan bli så mycket semester av att bo med åtta andra personer. För att inte tala om äldre släktingar som vill ha mig i knät.

För många av oss här, med familj kvar i hemlandet, är det nästintill omöjligt att inte börja packa två till tre veckor innan avresa. Man packar inte bara för sin vistelse, det ska få plats något till mormor, farbror, kusiner och även släktingar du inte vet om. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha med sig en present för mycket, för det finns alltid någon man glömt. Jag tror att vi så gärna vill ge tillbaka till släkten för att man är tacksam för livet i Sverige. För, jag är privilegierad i jämförelse med unga beninier, även om jag i Sverige inte har några stora privilegier.

Så ja, det är en process att återvända hem. Man är hemma, men ändå inte riktigt hemma. Det hela känns nervöst, men jag längtar efter att komma fram. Åh vad jag längtar!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane