Etikettarkiv: Coura Mbaye

Tänka afrikansvenskt?

”Vilka är vi och framförallt vilka vill vi vara?

Att vara afrikan 2016 innebär att ens identitet inte är den man lämnat bakom sig utan den man har framför sig. Att bära ett arv och själv bestämma vem man vill vara, ohämmat. Att vara afrikan är att vara medproducent och medarvinge av hela mänsklighetens intellektuella och kulturella arv, och luta sig mot en lång, rik och komplex historia. Och då, då kan man fråga sig: Hur vill vi leva tillsammans? Hur skapar man gemenskap, ömsesidighet? Hur formulerar vi olikheter?

Studenter Foto: Pixabay
Studenter Foto: Pixabay

Vad är innebörden av afrikanska identiteter? Vad betyder det att reflektera över sig själv, reflektera över hur andra kan inkluderas? I århundraden har våra referensramar förstörts eller underminerats. Vi blev övertalade att det som kommer från vår egna historia var värdelöst och för att existera bör vi vara kopior av andra. Ett självförakt som gör att vi hellre väljer det som kommer från Väst. Det är viktigt och grundläggande att återfå självförtroende genom att återanknyta till kulturella referensramar och däri finna det som tar fram våra styrkor. Det innebär inte att den andre är exkluderad utan att man ändrar blick på våra intellektuella, kulturella, lingvistiska, spirituella referensramar. Och då finns större frihet att välja, att ta emot det som berikar oss. Att ”låna” av en annan kultur bör handla om frihet, inte vara en produkt av kulturell imperialism.

Kultur, i dess breda bemärkelse, är fundamental för att tänka nytt. Den största konsten är den av att leva ihop. All konst bidrar till just det, till ett utrymme där samhället skapar, återskapar och formulerar sin egna innebörd av att leva tillsammans.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Begrepp som kommer från den afrikanska kontinenten och som handlar om välmående och gemenskap bör ingjutas nytt liv och spridas. Det är begrepp som ”UBUNTU”. Begrepp som JOM (värdighet), TERANGA (gästfrihet), KERSA (ödmjukhet), NGOR (heder), IMIHIGO (samhällsengagemang). Begrepp för att tänka samlevnad, gemenskap. Intressanta begrepp som hjälper oss formulera hur vi vill leva tillsammans.

Gällande den afrikanska diasporan menar jag att vi behöver alla våra armar, våra hjärnor och alla konstruktiva krafter, oavsett var de befinner sig. Vi är i en era av rörelse, migration, avterritorialisering. Den afrikanska diasporan kan från där den befinner sig, injektera nya idéer, föreslå ny dynamik. Men låt oss inte romantisera diasporans bidrag. Den bör vara konkret.”

Prof Felwine Sarr Foto: Rama
Prof Felwine Sarr Foto: Rama

Så låter det när Prof Felwine Sarr tänker afrikanitet och Afrika i intervjuer utgivna i Jeune Afrique och Le Monde. Ekonom, filosof, ekonomiprofessor på Universitet Gaston Berger i Saint-Louis, Senegal, musiker och författare och förläggare. Felwine Sarrs vision är den om en framtid för den afrikanska kontinenten som är förankrad i lokala kulturer utan att fastna i en nostalgi av det förflutna. Den senegalesiska författaren fördömer den intellektuella alienationen av en elit som tänker Afrika med västerländska måttstockar. Han uppmanar till självrannsakan och att inte acceptera förenklade sanningar. Dekonstruera mentaliteter för att uppnå inre frihet.

Felwine menar att för att tänka Afrika annorlunda, krävs att man på ett radikalt sätt bryter hållning, paradigmer och förhållning att ständigt avläsa oss själva som afrikaner genom ”den andres” ögon. Och det är svårt att bryta invanda mönster. Han belyser även den tvetydighet som uppstår när man bryter en västerländsk alienation mot en annan. För att belysa det exemplifierar han med religion, och den schizofreni vissa afrikaner lider av när de förkastar en viss alienation (occidental) men försvarar en annan som del av ens identitet.

Felwine Sarr inspirerar mig. På nåt sätt kan jag inte undvika att dra en viss parallell mellan hans idéer om afrikanitet och den afrikansvenska verkligheten och agendan. Hur väljer en att identifiera sig? Hur adresserar man och bemöter vithet, kritiserar vithet som struktur men ändå vill vara en del av den? Jämföra oss frustrerat med vithet, efterlikna och till och med längta till vithet? Den afroamerikanska befolkningen är självklart en del av den afrikanska diasporan, är det lika självklart att förblindat följa deras kultur och kamp där vi befinner oss? Är vi ointresserade av det ”afrikanska” men vill vara ”black” och vad innebär det? Vart går gränsen mellan cultural appropriation och genuin kärlek för kultur?

Hur strävar men efter en framtid, en nytänkande afrikansk svenskhet, genomtänkt och förkroppsligad, en kreativ formatering, en mental formatering som befriar inifrån? En som inte försöker efterlikna vithet utan står för sitt afrikanska arv?

Felwine inspirerar mig. Att vara afrikansvensk 2016 för mig är att inkludera mig i det ”afrikanska” och vara inkluderande. Allt vi väljer att tilldela vår afrikansvenskhet tillhör oss. Inkludering, öppenhet. Bära mitt arv, ta för mig och äga den jag vill vara med egna måttstockar.

JOM (värdighet), TERANGA (gästfrihet), KERSA (ödmjukhet), NGOR (heder), IMIHIGO (samhällsengagemang)

För ett par veckor sen utkom Felwine Sarrs senaste bok ”Afrotopia”, jag längtar förstås på att sätta klorna i den. Han har även skrivit ”105 rue Carnot” och ”Meditations africaines”.

Just nu läser jag Dahij, som är hans första bok som utkom 2009 (om självrannsakan och inre befrielse) och återkommer förhoppningsvis snart med mina tankar om den.

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Cheikh Anta Diop – människor dör, idéer består

Det var den 26 juli 2007 som den dåvarande franska Presidenten Nicolas Sarkozy besökte Senegals huvudstad och höll ett numera historiskt tal på Cheikh Anta Diop Universitet i Dakar.

Under det 50 minuter långa talet framhäver Sarkozy ”att kolonisationen visserligen var nåt dåligt men hävdar samtidigt att […] Den afrikanska tragedin ligger i att ”afrikanen” inte har präglat världshistorien tillräckligt […]Afrikas problem är den ständiga nostalgin över ett förskönat förflutet […] I en chimär där allt ständigt återkommer, finns inte utrymme för varken det mänskliga äventyret eller idéen om utveckling.”

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA

Cheikh Anta Diop (CAD), mannen vars storhet inte kan förnekas, föddes den 29 december 1923 i Diourbel, Senegal. Han flyttar till Paris tidigt 40-tal för att studera fysik och kemi men även historia och samhällsvetenskap. Han disputerar 1951 i Paris och menar i sin avhandling att forntida Egyptien var bebott av svarta afrikaner och att deras språk och kultur sedan spreds till Västafrika. Han nekades till en början sin doktorexamen då hans idéer ansågs vara för kontroversiella.

År 1956 utgavs boken ”Nations négres et cultures” som bekräftar den egyptiska civilisationens svarta ursprung. Det skapade ett tumult inom den franska akademin, bland lingvister och egyptologer. Inom den svarta rörelsen däremot mottogs boken med stor entusiasm. Den kom med en efterlängtad motvikt till de västerländska teorier som förminskade svarta människors kultur till en utan förflutet, utan historia och utan civilisation annat än en ålderdomlig och primitiv sådan.

 

Hans idéer

Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek
Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek

Cheikh Anta Diop betonade vikten av en kulturell enighet för Afrika. Därav hans intresse av att identifiera olika afrikanska stammar, och rekonstruera deras migrationsrörelser och utveckling inom kontinenten. Han menar att det finns relevans i att söka det historiska sambandet och kanske gemenskap mellan dessa. Det var hans absoluta övertygelse att sann frihet börjar med att restaurera förtryckta nationers kulturarv, ett som möjliggör ett återtagande av idéer, koncept, symboler, värderingar. Moraliska och intellektuella referenser som kontinentens tusenåriga historia har testamenterat till förtryckta nationer och som kommer skjuta in dessa i framtiden.

Efter att ha läst Marcus Garvey, Du Bois och Kwamé Nkrumah, föregångarna av panafrikanism, var Cheikh Anta övertygad om vikten av politisk federalism i ett enat Afrika och betonade kontinentens behov av att utnyttja sina enorma resurser till sin fördel. Diop var engagerad i självständighetsrörelsen, bidrog till att politisera många samtida artister, författare och publicerade 1960 det som kom att bli hans egna politiska program: Den ekonomiska och kulturella grunden för en framtida federal stat i Afrika”

Han tilldelas ett pris för sitt engagemang och sin påverkan, detta under den allra första Festivalen för Afrikansk konst 1966.

 

Hans verk

Diop fördjupade sin forskning på ett tvärvetenskapligt angreppssätt: kemiska studier på mumiers pigment (han förvägrades en bit hud av Ramses II mumien för analys av melanin), fördjupning i comparativ lingvistik och en detaljerad studie av egyptisk kultur (naturvetenskapligt, religiöst, seder). Under 60- och 70-talet utgav han en rad böcker om det pre-koloniala Afrika, den afrikanska kulturella enigheten, likheter mellan det egyptiska språket och afrikanska språk. Han bygger sin teori på iakttagelser från antika grekiska historiker som Herodote och Strabon för att styrka sin tes om att de gamla egyptierna hade samma fysiska attribut som svarta afrikaner idag (färg, hår, näsa, läppar osv..). Hans tolkning av antropologisk och arkeologisk data leder honom till slutsatsen att den forna egyptiska kulturen har likheter med andra afrikanska seder och bruk. På det språkliga ser han likheter mellan det antika egyptiska språket och wolof som talas i Västafrika.

På 70-talet är Diop med i en internationell vetenskaplig kommitté lett av UNESCO för utarbetandet av General History of Africa, ett ambitiöst redaktionellt projekt i åtta volymer. Inom ramen för detta projekt deltog han 1974 i International Symposium i Kairo, där han konfronterar sina metoder och forskningsresultat med de ledande världsspecialisternas slutsatser. Diop pratade oavbrutet i timmar och lyckas övertyga en hel del av hans forskarkollegor.

 

Hans eftermäle

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe

Cheikh Anta Diop återvände till Dakar efter att ha fått sin doktorsexamen 1960 och undervisade till en början som lektor, senare som professor på vad som då hette ”Université de Dakar”. Efter hans bortgång bytte lärosätet namn till Université Cheikh Anta Diop de Dakar. Det var där Nicolas Sarkozy höll sitt famösa framför professorer, studenter och politiska ledare.

Diop bidrog till att förnya historieskrivningen om Afrika. Hans verk bidrar till att dekonstruera teorier som Sarkosys om att ”afrikaner inte tillräckligt präglat världshistorien”. Han var övertygad om värdet av att känna till och dra lärdomar av afrikansk historia för att förstå vägen framåt. Hans verk tenderar inte att handla om att glorifiera det förflutna utan mer om att hitta effektiva åtgärder för kontinentens framtid. Hans verk återställer ett självförtroende, uppmuntrar ungdomar att beväpna sig med vetenskap, väcker deras nyfikenhet och formar deras sinnen. Hans verk är onekligen en inspirationskälla för afrikansk nationalism och panafrikanism.

Professor Cheikh Anta Diop dog den sjunde februari 1987, hans idéer lever kvar trettio år efter.

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Martha & Niki – Recension

Förra veckan fick jag sms från min dotter när hon var på hem från skolan och innehållet var en bild hon tagit på tunnelbanan. Den föreställde två svarta tjejer med fina huvudbonader och färgglada tyger. ”Den här filmen borde vi se mamma” löd dotterns sms. Vi gick och såg den förra lördagen på Klarabiografen med efterföljande panelsamtal där alla medverkande var afrikansvenskar/afrosvenskar.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Hip-hop dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos vinner det finaste priset på den internationella street-dance scenen ”Juste Debout” i Paris 2010. Det är första gången två kvinnor blir världsmästare. Martha & Niki handlar om två dansares kärlek till dansen, till varandra, om självförverkligande.

Tittaren lär känna tjejerna genom dansen, de har roligt ihop och duon behöver inte kommunicera så mycket verbalt då de är synkade genom sin dans. Martha kom till Sverige från Uganda i tidiga tonåren med sin mamma och syster. Niki är adopterad från Etiopen av en svensk familj.

Det som till en början liknar en film om dans visar sig snart vara en film där relationen mellan tjejerna står i fokus. De är väldigt olika som individer.

Martha är mer tillbakadragen och pratar inte mycket. Som afrikansk svensk kan jag känna igen det från min egna uppfostran, man ska bita ihop och inte föra så mycket väsen.

Niki är mer uttåtriktad, tar mer plats och har lättare att uttrycka sina känslor.

Publiken bjuds in att följa med huvudpersonernas inre resa med tvivel, olikheter och gemensamma som individuella utmaningar. Tittaren följer också med på en geografisk resa till Cuba, Sydafrika, Grekland och Japan. Det visuella är viktigt i den här filmen, ansikten och uttryck filmas i närbild.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igenkänningsfaktorn är hög, street-dance miljön har till stor del varit mansdominerad så tjejerna har fått jobba hårt och bevisa sig.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Ur ett afrosvenskt perspektiv är den viktig då den tar upp frågor som identitet och hudfärg. Alltså väcker den frågor om att vara svart i Sverige, afrikan i Sverige, afrosvensk, afrikansvensk eller hur man nu väljer att definiera sig. Vad händer med den svarta kroppen i en miljö där svarta människor är norm? Kubaresan kan liknas vid en sorts befrielse vad gäller skönhetsidealen för tjejerna. Martha som annars håller mycket inom sig, som lider av hemlängtan kommer också till liv under den resan. Niki som svart adopterad tycker det är skönt att vara med Martha som är uppväxt i en afrikansk kultur.

Filmen väckte många känslor hos mig som afrikansk kvinna boendes i Sverige sen barnsben.

Frågor om representation, självförverkligande, rotlöshet, bejakande av sin afrikanska kultur och hemlängtan.

Samtliga bilder är från pressbilder från Martha och Nikis hemsida som du hittar HÄR!

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetygbetyg thegambianu 2

 

 

Coura Mbaye
Coura Mbaye