Etikettarkiv: dakar

Installationen av president Adama Barrow genomförd – "Det finns inga förlorare i detta val"

Den planerade installationen av president Adama Barrow är nu genomförd på den gambiska ambassaden i grannlandet Senegals huvudstad Dakar. En märkbart tagen president genomgick den högtidliga ceremonin och utanför stod gambier i massor och jublade. Att det var en historisk händelse som ägde rum, var inte att ta miste på.

Skrämdump från installationen av president Adama Barrow

Det här var ögonblicket som oräkneliga gambier väntat på. Ett ögonblick som ingav glädje, hopp, framtidsutsikt och förhoppningar. Många glädjetårar lär ha flödat under den direktsända invigningen. För alla som följt den politiska situationen i Gambia inser hur stort det här ögonblicket är för Gambias folk.

Kvar i Gambia befinner sig rebellen Yahya Jammeh, som skulle ha kunnat tilltalas som en före detta president idag, om han inte hade gjort det dåliga valet att vägra avgå natten mellan onsdag den 18 januari och idag, torsdag den 19 januari, när hans tidsfrist gick ut, han valde därmed att bli betraktad som en rebell i stället för en före detta president. Han valde detta trots försök att förhandla med honom in i det sista och genom många olika statsöverhuvudens övertalningsförsök. Den senaste långt in på natten, var Mauretaniens president, Mohamed Ould Aziz, förhandlingar som liksom tidigare gjorda förhandlingar gick i stöpet.

Skrämdump från installationen av president Adama Barrow

Många gambier har uttryckt besvikelse över att installationen skedde på den gambiska ambassaden i Senegal, istället för i Gambia som det tidigare planerades för. Även om det också räknas som gambisk mark, så ville många naturligtvis att den nya presidenten skulle sväras in inför det folk som kämpat och röstat för den nya presidenten. Detta ansågs dels inte tillräckligt säkert, men troligen var det också viktigt att inviga den nya presidenten snabbt så han kan ta befäl över landet och begära hjälp av de uppgivna väntande militära ECOWAS-styrkorna som kommer att behövas för att få bort rebellen Jammeh som inte vill lämna ifrån sig den makt han enligt konstitutionen inte längre besitter.

Till följd av att läget fortfarande är spänt och ovissheten är stor har Ving som flyger svensk charter till landet, gått ut med meddelande att de kommer flyga hem samtliga av sina resenärer under morgondagen, fredag den 20 januari.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fgambiahasdecidedtv%2Fvideos%2F1803660209897207%2F&show_text=0&width=560

Hela invigningen
Under invigningstalet sa president Adama Barrow bland annat att det inte finns några förlorare i detta val.

Gambia omges av enormt mycket rykten just nu då folk är på flykt, med begränsad tillgång till information, landet har en bristande tillgång till nationell, pålitlig media, samt att oron är stor och då är det vanligt att rykten också sprids. Det många hoppas på för närvarande är att den nytillträdde presidenten Adama Barrow och FN ska ge klartecken för ECOWAS styrkor att helt enkelt gå in i Gambia och gripa rebellen som är orsaken till många människors stora oro, fruktan och flykt.

Enligt uppgift ska det redan finnas trupper på plats i Gambia och fler går in just nu i skrivandets stund för att oskadliggöra rebellen, i första hand med politiska medel. 22 år av maktfullkomlighet och 22 år av ofrihet i ett odemokratiskt land kan förhoppningsvis upphöra mycket snart. Gambias folk har visat uthållighet, styrka, tålamod och kärlek till varandra. Nu behöver de stabilitet, framtidstro och mer än något annat: FRIHET!!

Fatou Darboe

Reportage: 200 000 pojkar riskerar utsättas för övergrepp i Senegal

Många pojkar utsätts för övergrepp och sexuellt utnyttjande och lever under mycket svåra förhållanden i Senegal. Pojkarna kallas för talibéer och enligt uträkningar som gjordes 2014 räknade man till över 30 000 pojkar som utsätts för dessa övergrepp och påtvingat tiggeri bara i huvudstaden Dakar. De flesta av pojkarna är senegaleser, men många kommer även från omkringliggande länder såsom Guinea, Mali, Gambia och Guinea-Bissau. Särskilt många pojkar tros komma från Guinea-Bissau, även om minst hälften tros komma från Senegal. Enligt uppgifter från UNICEF kan hela 200 000 barn leva som tiggare i Senegal.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Trots att en mängd organisationer har rapporterat om missförhållande för många unga pojkar, talibéer, i Senegal, under flera år, så har få åtgärder gjorts för att komma till rätta med problemet och lagar som införts har visat sig relativt tandlösa i praktiken. Endast ett fåtal personer har genom åren åtalats för brott som dessa pojkar har utsatts för. Över 40 senegalesiska organisationer (PPDH), tillsammans med internationella organisationer såsom Human Rights Watch, UNICEF, Rädda barnen och andra organisationer har länge arbetat med problemen med talibéers utsatthet i Senegal.

Boendet är under all kritik för många pojkar Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Boendet är under all kritik för många pojkar Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

SVTs Korrenspondenterna sände redan 2012 ett program om talibéerna. Barnen sänds i många fall av fattiga familjer som inte har råd att låta barnen få en skolgång, till koranskolor, kallade Daara, i Senegal, med löfte om att de får mat, husrum och en enkel skolgång i koranstudier. Många familjer är sedan inte medvetna om att deras barn blir utsända dagtid som tiggare, för att tigga till Marabouten, eller ”läraren” som förestår Daaran. På kvällar och nätter bor de under mycket enkla och svåra förhållanden, ibland 30-40 barn på en liten yta. Många pojkar har vittnat om hur de blivit fastkedjade, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp och många gånger inte får vård när de är sjuka. Många barn har också smugglats. Många av barnen uppges ha försvunnit när de lekt på avlägsna platser i ett område och därefter blivit smugglade till en kränkande Daara i Senegal. Andra barn har förts bort med falska löften till föräldrar om att barnen ska få en bra skolgång.

Att sända pojkar till koranskola, Daara, är en vanlig tradition i Senegal. Ofta ligger det långt från barnens familjer och barnen bor på så vis på internat. Självklart finns det många Daara som styrs av Marabouter som har uppriktiga avsikter att skola barnen och som inte utnyttjar dessa barn, men Marabouter som tar sig an många barn i syfte att de ska tigga ihop pengar och livsmedel till Marabouten och hans medhjälpare är allt för många och är idag ett mycket stort samhällsproblem i landet.

Träplattor där barnen lär sig skriva Foto: Amenitie
Träplattor där barnen lär sig skriva Foto: Amenitie

Daaras är inte reglerade i Senegal och i princip kan vem som helst öppna en Daara, detta gör förstås problemen mer svårreglerade. Vanligen skickas pojkar mellan 5-15 år till Daaras, men i en intervju 2015 med socialarbetare, regeringstjänstemän och Human Rights Watch uppger dessa att de befarar att fler och fler pojkar drabbas och att problemet sjunker i åldrar och att pojkar även yngre än 5 år utsätts.

Under två veckor 2015 intervjuade Human Rights Watch nio talibéer, 21 regeringstjänstemän, socialarbetare, religiösa ledare, föräldrar och koranlärare för att bedöma omfattningen när det gäller utsattheten för dessa pojkar, samt vilka åtgärder som tas för att dra förövare inför rätta. Talibéerna intervjuades i Dakar och Saint-Louis. Saint-Louis är en av Senegals största städer och är även centrum för koranlärande i norra delarna av Senegal. Studien bygger på forskning mellan 2010-2014 av Human Rights Watch och fokuserar på tvångstiggeri i Senegal.

Pojke som blivit misshandlad av blöta rep Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Pojke som blivit misshandlad av blöta rep Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Pojkarna beskrivs regelbundet misshandlas med gummipiskor, träbitar och blöta rep av sina koranlärare och dess assistenter. Bland annat beskrev en åtta år gammal pojke att han upprepade gånger tvingats in i ett kalt rum där han hölls nere och blev misshandlad över bålen med en remsa av ett bildäck. Misshandeln ska ha pågått under en längre period. Många av barnen som påträffades under studien bar synligt infekterade sår, hudsjukdomar och gastrointestinal sjukdom. Ingen av pojkarna som intervjuades hade fått någon behandling, varken på Daaran eller någon medicinsk behandling på annat håll. Många av pojkarna blir också illa behandlade av äldre talibeér.

På natten i staden Saint-Louis, hittades flera pojkar, en så ung som åtta år, sovandes på gatan under ett tunt lager provisoriskt tält, gjort av trasiga rissäckar av nylon och drivved. Flera av dessa pojkar hade nyligen rymt från Daaras efter att upprepade gånger blivit misshandlade förövarna.

”Det finns helt enkelt ingen ursäkt för de senegalesiska myndigheternas underlåtenhet att genomföra sina lagar till för att skydda dessa barn, desto mer när missbruket av barnen är så öppet och visas för alla att se”, menar Mamadou Ndiaye, samordnare för PPDH och aktivist.

Den långa traditionen att skicka pojkar till internatskolor för att studera i Senegal har sina rötter i positiva värden och religiös och moralisk uppfostran. Det finns många legitima koranskolor som säkerställer välbefinnandet och omvårdnad av sina elever och ger en religiös utbildning, menar organisationerna.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Men det finns också tusentals lärare som använder ”religiös utbildning” som en täckmantel för ekonomiskt utnyttjande av barnen, utan rädsla för åtal eller annan lagföring. Detta trots att det sedan 2005 finns en lag för att skydda just dessa utsatta pojkar. På så vis har lagen i praktiken visat sig tandlös.

”Under det senaste årtiondet har tiotusentals barn utnyttjats i utbildningens namn, slagna av sina så kallade lärare och utsatta för fruktansvärda förhållanden i Daaras som inte har någon affärsuppgörelse”, säger Mamadou Wane, ordförande för PPDH. ”Buskapet regeringen sänder genom sin underlåtenhet att utreda och åtala människorna bakom dessa brott, är att livet för dessa barn inte är värda att skydda”, menade Mamadou Wane.

Faktaruta om begrepp, Afropé
Faktaruta om begrepp, Afropé

Senegal antog en ny lag 2005 som förbjuder tvångstiggeri och handel med barn. Strafflagen kriminaliserar misshandel och avsiktlig försummelse av barn. De flesta av barnen som skickas av sina familjer till Daaras kommer från Senegal, men det finns också ett stort antal barn från grannländerna som tvingas till dessa övergrepp. Myndigheterna har misslyckats att genomdriva dessa lagar och utredningar eller åtal är mycket sällsynta.

Regeringen har dock vidtagit vissa åtgärder för att ta itu med problemet. 2014 genomförde justitieministeriets antitraffickinggrupp en folkräkning i över 1000 Daaras i och omkring Dakar och polis och rättsväsendet utbildas för att lära sig mer om lagen från 2005. Trots vissa åtgärder, bedöms inte dessa vara tillräckliga. Många anser att det finns ett stort motstånd till skyddande lagar för barnen av dessa Marabouter.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

PPDH är eniga om att regeringen bör agera omedelbart för att flytta barn från farliga Daaras och genomdriva lagar som skyddar barn från påtvingat tiggeri, våld och vanvård. Man menar också att nationalförsamlingen i samråd bör genomdriva ett lagförslag som reglerar Daaras och regeringen bör säkerställa tillräckliga resurser för att genomföra lagen.

Kränkande Daaras fungerar som företag. De män som ansvarar för dessa Daaras tvingar rutinmässigt sina elever att tigga ihop en daglig kvot pengar, men också ris och socker för återförsäljning. De pojkar som inte lyckas uppfylla sin kvot blir utsatta för allvarliga fysiska och psykiska övergrepp. Som straff blir pojkarna ofta kedjade, bundna och spänns fast.

Skadad fot Foto: Fatou Touray, Afropé
Skadad fot Foto: Fatou Touray, Afropé

Miljön i dessa vanvårdande Daaras är trånga, ohygieniska och pojkar med sjukdomar och skador blir medicinskt obehandlade. Även när dödsfall sker, rapporteras inte alltid dessa till myndigheter. Pojkarna lider vanligtvis av svår undernäring och de många timmar de tvingas befinna sig på gatorna för att tigga, vilket kan variera på olika Daaras mellan sex och åtta timmar per dag, gör dem också mer utsatta för att skadas av bilolyckor, fysiska och sexuella övergrepp och sjukdomar.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

I mars 2013 brändes nio barn till döds i en förfallen Daara i stadsdelen Medina i Dakar. Många andra dör av bilolyckor och sjukdomar. En pojke i Saint-Louis dog av en obehandlad stelkrampsinfektion. Deras lärare skickar ofta tillbaka kropparna till pojkarnas familjer, men rapporterar inte deras död till myndigheter.

President Macky Sall Foto: MONUSCO Photos
President Macky Sall Foto: MONUSCO Photos

Efter den dödliga branden 2013 där nio barn dog, lovade president Macky Sall att osäkra skolor skulle stängas och att barnen skulle föras tillbaka till sina familjer. I stället har Daaras sällan stängts och ansvariga lärare för skolan där branden skedde har varken lagförts eller på annat sätt ställts till svars.

Många socialarbetare i Senegal upplever att antalet talibéer ökar. En ökning av Daaras i Senegal verkar också svara på efterfrågan från andra regioner. Föräldrar i grannländerna, särskilt från Guinea-Bissau, anförtror ofta sina söner till män som lovar att ta med barnen till Daaras i Senegal för en religiös utbildning. I mars 2015 greps två vuxna män med 54 barn av myndigheterna i Guinea-Bissau, nära gränsen till Senegal. En FN-tjänsteman för drog- och brottsbekämpning (UNODC) berättade då för Human Rights Watch att barnhandeln till Senegal fortsätter att vara ett stort problem.

Många av pojkarna är också rädda att söka hjälp för att ta sig hem till sina familjer, då många som lyckas ta sig hem, skickas tillbaka till samma Daara och där då ytterligare övergrepp väntar dem.

Under 2010 uppmärksammades situationen i Senegal med talibéer, vilket gjorde att ett mindre antal gärningsmän lagfördes och dömdes. Dock dömdes de som mest till sex månaders fängelse och till böter av en summa som inte ens kommer upp till minimibeloppet av böter för de aktuella brotten.

Human Rights Watch kunde bara identifiera tre åtal av gärningsmän sedan början av 2014. Två våldtäktsfall 2014, vilket resulterade i en dom och ett frikännande och i mars 2015, en dom mot en gärningsman i Saint-Louis.

2014, i våldtäktsfallet, sade gärningsmannen framför alla på wolof till barnet som precis skulle gå upp och vittna mot honom: ”Jag kommer att slå dig”. Barnet ändrade sitt vittnesmål och fallet förlorades i brist på bevis. Det är mycket problematiskt att Marabouterna är barnens målsman i avsaknad av föräldrarna.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Över hälften av Daaras i Dakar är traditionella Daaras som bara lär barnen Koranen och inte lär ut annan läs- och skrivkunnighet, språk eller grundutbildning, enligt regeringens kartläggning. Enligt barnkonventionen, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den afrikanska stadgan om barns rättigheter och välfärd, är staten skyldig att se till att barn har tillgång till en obligatorisk grundutbildning.

Nuvarande budget tar inte hänsyn till den extra kapacitet och de resurser som krävs för att stänga skolor som bryter mot lagen och hitta lämpligt skydd för barnen innan de kan återföras till sina familjer.

Mycket starka bilder och bildtexter om pojkarnas situation kan du finna HÄR på News Week

Om du vill donera pengar till Human Rights Watch kan du göra det HÄR

Fatou Touray

Fotoutställning på Just Africa: Barnablick – Regards d’enfant (av Solo Baro)

Afropé vill tipsa alla sina läsare om möjligheten att få se fotoutställningen Barnablick – Regards d’enfant av Soulimane Baro på Just Africa i Stockholm. Utställningen inleds med vernissage fredag den 11 mars klockan 17-20 och pågår sedan fram till den 30 mars.

Foto: Soulimane Baro
Foto: Soulimane Baro

Fotografen Soulimane ”Solo” Baro är sociolog och kommer ursprungligen från Burkina Faso där han jobbat för bland annat FN, han är numera bosatt i Sverige. Hans passion för fotografering började redan under tonåren men det var under sin tid som universitetsstuderande som han verkligen utvecklade sitt fotograferande och han köpte bland annat sin första systemkamera. 1981 prisades han för sina bilder då han vann en tävling arrangerad av det franska kulturcentret i Ouagadougou. Solo har fokuserat mycket av sitt fotograferande på porträttbilder och ofta fotograferat barn, då främst sina egna samt deras vänner.

Utställningen Barnablick som nu alltså kommer visar på Just Africa i Stockholm under drygt två och en halv vecka består av bilder på Solos egna söner och deras vänner, där merparten av bilderna är tagna i Senegals huvudstad Dakar.

Solo själv beskriver utställningen såhär:

”Genom att fotografera mina söners vänner har jag försökt få fatt i de känslor som vi vuxna inte alltid tar oss tid att se.

När jag har mött barnens blickar har jag upplevt ett behov av utbyte, stunder av flyktigt samförstånd. De har velat dela med sig av det de har inombords.

I de här barnens ögon finns ofta en okynnig glädje, ibland frågor, sällan ledsnad. Den som är uppmärksam kan känna kraften i deras personlighet framför kameran.

Till sist: om vi ger oss tid kan vi upptäcka de skatter som bor i var och en av oss, människan i all sin komplexitet och enkelheten hos barnet som gömmer sig i oss alla.”

Var: Just Africa, Södermalmstorg 4, T-bana Slussen, Stockholm

När: Vernissage 11 mars kl 17-20, utställningen pågår sedan till den 30 mars.

Vid frågor kontakta Just Africa på mail hej@justafrica.se eller telefon 08-10 06 82

Anna Wedin
Anna Wedin

Cheikh Anta Diop – människor dör, idéer består

Det var den 26 juli 2007 som den dåvarande franska Presidenten Nicolas Sarkozy besökte Senegals huvudstad och höll ett numera historiskt tal på Cheikh Anta Diop Universitet i Dakar.

Under det 50 minuter långa talet framhäver Sarkozy ”att kolonisationen visserligen var nåt dåligt men hävdar samtidigt att […] Den afrikanska tragedin ligger i att ”afrikanen” inte har präglat världshistorien tillräckligt […]Afrikas problem är den ständiga nostalgin över ett förskönat förflutet […] I en chimär där allt ständigt återkommer, finns inte utrymme för varken det mänskliga äventyret eller idéen om utveckling.”

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA

Cheikh Anta Diop (CAD), mannen vars storhet inte kan förnekas, föddes den 29 december 1923 i Diourbel, Senegal. Han flyttar till Paris tidigt 40-tal för att studera fysik och kemi men även historia och samhällsvetenskap. Han disputerar 1951 i Paris och menar i sin avhandling att forntida Egyptien var bebott av svarta afrikaner och att deras språk och kultur sedan spreds till Västafrika. Han nekades till en början sin doktorexamen då hans idéer ansågs vara för kontroversiella.

År 1956 utgavs boken ”Nations négres et cultures” som bekräftar den egyptiska civilisationens svarta ursprung. Det skapade ett tumult inom den franska akademin, bland lingvister och egyptologer. Inom den svarta rörelsen däremot mottogs boken med stor entusiasm. Den kom med en efterlängtad motvikt till de västerländska teorier som förminskade svarta människors kultur till en utan förflutet, utan historia och utan civilisation annat än en ålderdomlig och primitiv sådan.

 

Hans idéer

Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek
Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek

Cheikh Anta Diop betonade vikten av en kulturell enighet för Afrika. Därav hans intresse av att identifiera olika afrikanska stammar, och rekonstruera deras migrationsrörelser och utveckling inom kontinenten. Han menar att det finns relevans i att söka det historiska sambandet och kanske gemenskap mellan dessa. Det var hans absoluta övertygelse att sann frihet börjar med att restaurera förtryckta nationers kulturarv, ett som möjliggör ett återtagande av idéer, koncept, symboler, värderingar. Moraliska och intellektuella referenser som kontinentens tusenåriga historia har testamenterat till förtryckta nationer och som kommer skjuta in dessa i framtiden.

Efter att ha läst Marcus Garvey, Du Bois och Kwamé Nkrumah, föregångarna av panafrikanism, var Cheikh Anta övertygad om vikten av politisk federalism i ett enat Afrika och betonade kontinentens behov av att utnyttja sina enorma resurser till sin fördel. Diop var engagerad i självständighetsrörelsen, bidrog till att politisera många samtida artister, författare och publicerade 1960 det som kom att bli hans egna politiska program: Den ekonomiska och kulturella grunden för en framtida federal stat i Afrika”

Han tilldelas ett pris för sitt engagemang och sin påverkan, detta under den allra första Festivalen för Afrikansk konst 1966.

 

Hans verk

Diop fördjupade sin forskning på ett tvärvetenskapligt angreppssätt: kemiska studier på mumiers pigment (han förvägrades en bit hud av Ramses II mumien för analys av melanin), fördjupning i comparativ lingvistik och en detaljerad studie av egyptisk kultur (naturvetenskapligt, religiöst, seder). Under 60- och 70-talet utgav han en rad böcker om det pre-koloniala Afrika, den afrikanska kulturella enigheten, likheter mellan det egyptiska språket och afrikanska språk. Han bygger sin teori på iakttagelser från antika grekiska historiker som Herodote och Strabon för att styrka sin tes om att de gamla egyptierna hade samma fysiska attribut som svarta afrikaner idag (färg, hår, näsa, läppar osv..). Hans tolkning av antropologisk och arkeologisk data leder honom till slutsatsen att den forna egyptiska kulturen har likheter med andra afrikanska seder och bruk. På det språkliga ser han likheter mellan det antika egyptiska språket och wolof som talas i Västafrika.

På 70-talet är Diop med i en internationell vetenskaplig kommitté lett av UNESCO för utarbetandet av General History of Africa, ett ambitiöst redaktionellt projekt i åtta volymer. Inom ramen för detta projekt deltog han 1974 i International Symposium i Kairo, där han konfronterar sina metoder och forskningsresultat med de ledande världsspecialisternas slutsatser. Diop pratade oavbrutet i timmar och lyckas övertyga en hel del av hans forskarkollegor.

 

Hans eftermäle

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe

Cheikh Anta Diop återvände till Dakar efter att ha fått sin doktorsexamen 1960 och undervisade till en början som lektor, senare som professor på vad som då hette ”Université de Dakar”. Efter hans bortgång bytte lärosätet namn till Université Cheikh Anta Diop de Dakar. Det var där Nicolas Sarkozy höll sitt famösa framför professorer, studenter och politiska ledare.

Diop bidrog till att förnya historieskrivningen om Afrika. Hans verk bidrar till att dekonstruera teorier som Sarkosys om att ”afrikaner inte tillräckligt präglat världshistorien”. Han var övertygad om värdet av att känna till och dra lärdomar av afrikansk historia för att förstå vägen framåt. Hans verk tenderar inte att handla om att glorifiera det förflutna utan mer om att hitta effektiva åtgärder för kontinentens framtid. Hans verk återställer ett självförtroende, uppmuntrar ungdomar att beväpna sig med vetenskap, väcker deras nyfikenhet och formar deras sinnen. Hans verk är onekligen en inspirationskälla för afrikansk nationalism och panafrikanism.

Professor Cheikh Anta Diop dog den sjunde februari 1987, hans idéer lever kvar trettio år efter.

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Sugna på ett äventyr?

Gör som familjen Van Der Krieke och delta i Amsterdam Dakar Challenge. Varje år arrangeras denna fartfyllda utmaning där välgörenhet är slutmålet.

Den 7 november gick starten i den holländska huvustaden Amsterdam. 30 lag, 34 bilar och 4 motorcycklar hade samlats för att bege sig på den långa resan mot Dakar i Senegal. Här är det dock inga lyxbilar eller profesionella förare som deltar. Fordonen får max kosta 500 euro och alla med en kärlek för äventyr är välkomna att följa med.

Hos Familjen Van Der Krieke, pappa Piet och sönerna Johan, Chris och IJsbrand föll valet på två svenska klassiker, två volvos från 1985. Stoltheten över bilarnas rötter syns även i lagnamnet Zwolsche Zweden (Sverige). Tillsammans med de gamla bilarna begav de sig ut på en resa som kom att bli ett minne för livet. Genom Marockos berg, Saharas öknen tog de sig fram och vissa dagar var helt klart påfrestande.

Pappa Piet tillsammans med sonen IJsbrand. Foto: Viktor Wrange
Pappa Piet tillsammans med sonen IJsbrand. Foto: Viktor Wrange

På grund av bristande vägar tog det under en av dagarna 7 timmar att färdas 70 km, hos en av bilarna gick även dämpningen sönder. Familjen påpekar här det fantastiska med många afrikanska länder, alla problem går att lösa. Hos en europeisk mekaniker kan man behöva vänta veckor på delar som inte finns, men ”mitt i ingenstans i Marocko” som familjen säger låg en verkstad som på en dag lagat bilen till kostnaden av 15 euro.

Alla lag tog sig dock inte i mål. Familjen beskriver hur några deltagare känt en rädsla efter händelserna i Paris och valde att avbryta. Själva menar det att de aldrig känt sig rädda, tvärtom. Vart de än anlände välkomnades de med öppna armar, ”Man kände sig lite som en rockstar. Många visste att vi körde för välgörenhet och hejade på.” säger en av bröderna.

Att resa tillsammans med sin familj en längre tid är självfallet stundvis påfrestande och familjen beskriver hur resan varit något av ett socialt experiment. Tillsammans har de fått lösa problem och dagligen spenderat otaliga timmar tillsammans i en bil. De har fått se många sidor av varandra och alla samstämmer att resan fört dem närmare varandra. Sonen Chris beskriver hur man i vuxen ålder sällan umgås med sin familj en längre tid och att detta äventyr tillsammans har varit fantastiskt.

Efter 20 dagar nådde de mållinjen i Dakar och efter detta körde de sedan vidare till slutdestinationen Gambia. Här tvättades bilarna och auktionerades ut vid Independence Stadium. Alla pengar går till utvalda välgörenhetsorganisationer. Familjens bilar bringade in 1750 euro och de har valt organisationen Stiching hand to hand, mer specifikt en skola där elever kan utbilda sig till mekaniker. Valet grundar sig på filosofin ”Give a man fish and feed him for a day , teach a man to fish and feed him for a lifetime”, ”Ge en man en fisk och han får mat för en dag, lär en man att fiska och han har mat för resten av livet”. De menar att kunskap och utbildning är vägen till en bra och hållbar framtid.

Kan vem som helst åka? Familjen svarar ja. Pappa Piet tillägger dock att man bör ha en kärlek för äventyr…

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Vackert men fruktansvärt – välkommen till Gorée

Ska du på besök till Dakar? Försök att klämma in ett besök till ett av UNESCOS världsarv, ön Gorée en halvtimmes båtresa från Port Autonome i Dakar.

Vid ankomst till Gorée
Vid ankomst till Gorée

Dakar är trångt, intensivt och allt går i ett hektiskt tempo. Inte minst trafiken. Att komma iväg med båt, till en på många sätt oerhört vacker och speciell ö, är lockande. Men det finns en ännu starkare anledning. Gorée island var en av de största utskeppningsplatserna för tillfångatagna slavar från Västafrika. Det är en oerhört viktig historisk plats, vittne och bevis på en företeelse som påverkar världen än i dag.

För mig som har en son vars fars familjs är direkta ättlingar till de människor som tvingades in i slaveri och fördes över Atlanten, från Afrika mot Karibien, är ett Goréebesök en absolut självklarhet. Visst påverkar kolonialismen Afrika och afrikaner på alla upptänkliga vis än i dag. Men så många svarta i Karibien och Nordamerika är direkta ättlingar till de som bland annat tvingats iväg från sitt liv i Västafrika, tillbringat en viss tid på Gorée och sen skeppats ut via The door of no return. Familjer splittrades, slogs sönder. De förlorade språk, kultur – till och med sina namn. Även min son har ett efternamn som faktiskt härstammar från en slavhandlare …

Gorée är som sagt vackert. Äldre hus i kolonialstil, målade i färger som inte får ändras, på grund av att ön är ett av UNESCOS världsarv. Pastellrött och pastellgult dominerar. Charmanta små gångstigar och storslagen utsikt över havet från en baobabbeväxt kulle. Frodiga planteringar och välskötta små oaser. Här finns inga bilar eller motorfordon, vilket bidrar till lugnet.

Även slavhuset är vackert. Framtill och på ovanvåningen. Slavarna hölls på bottenvåningen, män för sig, kvinnor för sig och barn för sig … Män som vägde under 60 kilo betraktades osäljbara och sattes på en diet för att snabbt öka i vikt till de magiska 60 kilona. Lyckades inte det trots otaliga bönor fick de stanna på Gorée och bli husslavar. De kvinnor som stod högst i rang var de unga flickorna. Det förekom mycket sexuellt våld, som resulterade i många mixade barn.

Slavarna trängdes ihop i mycket små utrymmen, knappt utan dagsljus. Även barnen utsattes för samma behandling. För den som har barn är det omöjligt att ens föreställa sig skräcken dessa barn kände när de tillfångatogs och sedan hölls åtskilda från sina föräldrar. Hygienen var katastrofal och många av dåtidens sjukdomsutbrott började här på Gorée. Hur européerna kunde må och sova gott en trappa upp går inte att förstå.

De slavar som skulle straffas lite extra placerades i ett av två krypin på undersidan av den berömda svängda, tvådelade trappan. I utrymmena gick inte att stå upprätt utan man fick sitta hukande. I ett av de två fanns inte ens en springa för dagsljuset, utan där rådde ett konstant mörker.

När båten sedan kom tvingades män, kvinnor och barn ombord. De gick igenom en dörr på baksidan av huset, mot havet till. Denna dörr har kommit att kallas The door of no return. Gick du ut här igenom återsåg du aldrig Afrika eller ditt hemland. Kanske skulle du dö under resan. Eller av det hårda slavarbetet. Eller så skulle du överleva och faktiskt så småningom få ättlingar som föddes i frihet. En av dessa ättlingar är min son.

Tanken svindlar och det var oerhört känslosamt att besöka Gorée för mig.

Gorée är helt enkelt ett måste om du besöker Dakar och har en dag till övers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Priser (juni 2015)

Båtresa tur och retur: 5200 CFA för icke-afrikaner och 1500 CFA för afrikaner. Båtresan tar cirka en halvtimme.

En mindre lokal skatt betalas vid ankomst till Gorée. Vill man ha guidning kostar det 8000 CFA. Både engelsk- och fransktalande guider finns att tillgå. Att gå in i slavhuset kostar också extra.

Det finns mängder av olika souvenierer att köpa på plats, samt ett flertal restauranger. Ta med kontanter, här finns inga bankomater. Se dock upp för ficktjuvar på båten!

Helena Svensson
Helena Svensson