Etikettarkiv: dancehall

Krönika: Vart är jag på väg?

Ibland önskar jag att jag kunde vara på flera ställen samtidigt, det finns så mycket i livet man vill hinna med. Just nu befinner jag mig på Jamaica sen cirka tre veckor tillbaka och jag har det riktigt nice här. Jag har rest fram och tillbaka till Jamaica sedan 2010, har stannat mellan 1-3 månader vid varje tillfälle och nu är jag här på min elfte resa. Wow, vad mycket pengar jag har spenderat på denna lilla ö när jag tänker efter! Å andra sidan hade jag nog inte kommit tillbaka om jag inte hade älskat det så mycket och jag hade inte heller varit den person jag är idag om det inte hade varit för alla upplevelser jag varit med om här. Jag kan kortfattat säga att jag blivit mer självständig, starkare och lärt mig uppskatta saker på ett annat sätt.

Vendela Blackout Foto: Privat
Vendela Blackout Foto: Privat

När jag säger att jag varit med om mycket menar jag både bra och dåliga upplevelser såklart! Jag har (tillsammans med Binta, min bästa vän och danspartner som alltid åker tillsammans med mig till Jamaica) träffat underbara människor som har haft stor inpact i mitt liv på olika sätt. Jag har även utvecklats dansmässigt bara av att vara här, andas och leva bland dancehall-folket har lärt mig så sjukt mycket om kulturen, jobbat med människor och artister som jag aldrig ens kunnat drömma om, uppträtt på Jamaicas största events och festivaler, eller bara hänga vid ett hemligt vattenfall med ett gäng sköna människor. Samtidigt som vi har haft inbrott i både bil och lägenhet, nära ett flertal trafikolyckor, sjukdomar och besök till sjukhus (inte direkt någon trevlig syn), vänner som blivit mördade och stulet pass vilket gjorde att vi blev fast 2 månader utan pengar, bodde uppe i ett berg (i ett hus såklart), och väntade på att få ett nytt pass skickat till oss (det är en helt galen historia i sig), och för att inte tala om hur många flygplan vi missat, väskor som försvunnit… Ja, the list goes on, but still I´m back here again.

När jag inte är på Jamaica så är jag just nu i New York (sedan april 2014). Ännu ett ställe jag älskar. Jag har ju inte hunnit vara där lika länge och livet ser ju inte heller likadant ut där som på Jamaica. Där känns livet lite mer seriöst, det känns som en blandning av Sverige och Jamaica. I Jamaica kommer man undan med mycket. Blir man stoppad av polisen med en passagerare för mycket eller kör lite för fort, så kan man alltid prata sig ur så länge man ler lite eller när dom ser att man är från Europa, alltså det känns i många fall som ett land man kan ta oseriöst många gånger, medan Sverige går efter regler och lagar men det får systemet att fungera (i det flesta fall). Jag har många ”måsten” i Sverige, vilket jag inte har i New York på samma sätt heller eftersom jag inte är en medborgare och är där på studentvisa, så det ända jag måste göra är att gå och dansa ett visst antal timmar i veckan så är jag good. Vilket också gör att jag har mer tid att göra vad jag vill; dansa, gå ut, träffa vänner med mera, men åter igen är det för att jag inte heller lever the real struggle som de flesta gör.

Jag har alltid undrat varför folket i NYC alltid ser så slitna ut, och jag fick nyligen reda på att dom tjänar cirka 8 dollar i timmen! Wow, det är ingenting! Det fick mig att börja tänka ännu mer på livet. Vart ska jag ta vägen? På riktigt.

Jag ser Sverige, Jamaica och New York som ”hem” på helt olika sätt. Sverige är jag uppväxt i, det är bra på många sätt – säkert och tryggt, speciellt när man ska skaffa famlij. Det finns stöd och hjälp för det mesta och skolan är gratis, precis som sjukvård med mera. Den lyxen finns inte i varken Jamaica eller New York. Samtidigt som jag aldrig riktigt trivts i Sverige när det kommer till att göra roliga saker och leva det liv jag vill. Det som faktiskt fått mig att ha kul och Sverige är nog allt som kretsat runt dansen. Men det är också dansen som fått mig att se världen. Men samtidigt skulle jag aldrig vilja bo på Jamaica året runt om det inte var för vädret och om det var lönsamt karriärsmässigt. Hade jag aldrig varit så intresserad av dancehall hade jag nog aldrig satt min fot på Jamaica, och en dröm jag haft från jag var liten (när jag kollade på MTV istället för barnprogram) har varit att bo och dansa i New York. Sen har jag rest mycket, speciellt i Europa och jobbat med dansen, träffat mycket människor och sett länder jag verkligen inte skulle vilja bo i.

Jag har funderat så sjukt mycket på var jag vill befinna mig och varför. Skulle jag leva för nuet skulle det spikat vara New York, men tänker jag framåt skulle det kanske inte vara det. Inte för att jag inte trivs, men frågan är om allt mission som kommer behöva göras är värt det, som att till exempel betala en förmögenhet för ett visum som i sin tur har en massa regler för att sedan i slutändan flytta tillbaka till Sverige när det är dags för familj endast för alla fördelar och för att jag vet att de är ett safe land. När folk hör mig diskutera dessa saker får jag oftast bara höra ”men shit du är bara 23, lev livet och sluta tänk så mycket, det kan du göra sen”. Men jag har levt mitt liv since way back, och varit med om en hel del, festa och glida runt är inte riktigt vad jag vill göra. Jag vet inte vart jag ska… men jag ska komma dit!!

Vendela Blackout
Vendela Blackout

 

Intervju med Essa Cham

Essa Cham Fotograf: Patrik Vincent
Essa Cham Fotograf: Patrik Vincent

Afropé har tagit pulsen på artisten Essa Cham mellan två låtsläpp. Essa går i sina äldre bröders fotspår, även om det inte alltid har hyllats av omgivningen… Efter att ha varit en av ledstjärnorna för Reggae- och Dancehallscenen i Oslo och han även haft en del framgångar där, satsar nu Essa Cham, snart trebarnspappa, på musiken i Sverige.

Faktaruta: Essa Cham
Faktaruta: Essa Cham

Du släpper en ny låt nu, berätta lite om den och vilka du har samarbetat med för den.

Jag håller på med Singel nr 2 som förväntas släppas i början av oktober, där låten heter Du och Jag – producerad av Andre Roots och Kapten Röd – Video av Puzzle Production (Patrik Vincent)

Starring: Ibrahim Ebrima Faal & Hanna Holmqvist

Du har haft en del framgångar i Norge, berätta gärna om det.

Norge har varit en mycket lärorik och givande tid. Jag kom till Norge vintern år 2000 och då var Reggae- och Dancehallscenen väldigt liten, nästan obefintlig, så tillsammans med ett crew som heter Vikings Champion sound drog jag igång fester och klubbar, samtidigt som Jah Ark Manifest (Admiral P, Nico D, & Lion) drog igång sitt soundsystem, så man kan väl säga utan att skryta att jag varit med och startat upp scenen i Norge (Oslo) under den tiden. Jag släppte mitt debutalbum på engelska i Norge och har haft många shows och turneèr i Norge 2011-2013. Det blev ingen major-hit men fick en del radio etc, på singeln Get up and Get it från albumet Dream, part 1.

”Där mina föräldrar kommer från har det inte varit så väldigt accepterat att Mr Chams söner håller på med musik…”

Hur kom det sig att du började satsa på musiken?

Musiken har varit i hushållet rätt så mycket eftersom jag har två äldre bröder Pa Cham och Gibril Cham som båda varit aktiva musiker sen tidigt 90-tal, även om där mina föräldrar kommer från inte varit så väldigt accepterat att Mr Chams söner håller på med musik så gick det inte att stoppa eller undgå, så på den vägen kan man väl säga att det startade, jag hängde ofta med på olika tours och shower, och på den vägen blev jag intresserad. Men det dröjde länge för mig att inse att det var musiken jag skulle hålla på med, runt 19 år var jag när jag ville ta det på allvar.

Stämmer det att du och skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal som även medverkar i din nya video Du & Jag, är kusiner och kommer du från en estetiskt lagd familj?

Det stämmer även om släktbandet är lite längre ifrån så är vi ändå cousins och jag vet att det alltid funnits rebeller i familjen som valt den estetiska linjen även som jag sa innan så har det tidigare inte varit helt accepterat i vår familj att hålla på med konstutövningar, dels eftersom det ska ju vara de som kommer från en tradition av Griots som håller på med musik!

Hur ser dina drömmar och mål ut framöver?

Närmsta målet för mig nu är ju att kunna släppa min första skiva på svenska och förhoppningsvis kunna leva och turnera på den under 2015, även så småningom släppa en uppföljare på första skivan på engelska: Dream, part 2 och då med sikte på mer internationell basis, men framför allt kunna bring it back home (Gambia) och bidra musikaliskt och kulturellt där!

Essa Cham Fotograf: Patrik Vincent
Essa Cham Fotograf: Patrik Vincent

Vad skiljer dig från andra artister inom samma genre?

Tror en skillnad är min bredd som Reggaeartist eller artistperiod, jag har spelat in och spelar in mycket musik som rör sig inom Reggae- Dancehall- genren men även utanför den, på så sätt har jag märkt att många människor som inte har väldigt mycket kännedom om Reggaemusik också kan relatera till min musik, därför tror jag på gränsöverskridande musik.

Afropé tackar Essa Cham för att han tog sig tid med intervjun och hoppas att det rullar riktigt bra för honom i framtiden med både den nya familjemedlemmen och det nya albumet! Tack, Essa!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Dancers Against Racism kommer vara med i Banjul Night Live

Sara Galan Foto: thegambia.nu
Sara Galan Foto: thegambia.nu

Initiativtagaren till #DancersAgainstRacism Sara Galan som vi tidigare har intervjuat här på thegambia.nu har nu även börjat uppmärksammas på lite olika håll i världen för sitt projekt för att uppmärksamma rasismen i världen. I Ghana ska ett flertal videos ha uppmärksammats av diverse TV-stationer och i onsdags filmades delar av ett avsnitt här i Sverige för Gambias: Banjul Night Live (BNL) i dag (söndag) görs resten av inspelningen i Gambia och det kommer sedan att sändas nästa söndag den 31/8 i Gambia.

Sara Galan som dansar sabar och dancehall och som tidigare deltagit i TV-programmet Talang här i Sverige, kommer i TV-programmet Banjul Night Live nu att presentera den officiella dansen för projektet Dancers Against Racism.

#DancersAgainstRacism startades av Sara Galan ( Galang Crew / Sabar Agents grundare). Tanken är att länka med dansare runtom i världen och göra videos till samma låt där alla gör samma dans i refrängen (skapad av Sara Galan) och sedan gör alla dansare sina egna stilar i verserna. Tanken är att visa olika kulturer genom dans och göra sina röster hörda mot rasism.

Projektet har tagit fart världen över. Bland annat på Jamaica, Ghana, Polen, Ryssland, Grekland, Panama, Peru, New York och med många bidrag från Sverige.

Artist och låt för projektet: Shatta Wale -You cant touch me

För dig som vill haka på, här kommer stegen och musiken, så det är bara att börja träna och sen filma:

#DancersAgainstRacism på Facebook

#DancersAgainstRacism på Instagram

Sara Galan på Youtube

Fatou Touray
Fatou Touray

Krönika: Young Blackout, jag saknar er!

Binta heter jag, en 25-årig Dancehall-dansare/Queen med ett flertal titlar i bagaget. Jag jobbar som professionell dansare på heltid och har alltså inget annat jobb vid sidan av. Jag är 100% dansare och inget annat. Tillsammans med min ‘syster’ Vendela driver jag också en dansskola. Vendela är också en del utav mitt danscrew som tävlar, uppträder, håller workshops, promotar och hostar events, med mera… men mer om oss får ni läsa i en kommande krönika.

Jag bor just nu i New York och har bott här i tre månader ganska så exakt. Jag trivs bra men saknar Sverige och familjen som bara den. Jag var hemma i Sverige en snabbis för inte så jättelängesedan för att jobba och kommer hem en snabbis igen i sommar. Jag älskar New York, men ingenting är som Sverige när det kommer till kvalitén på mat, renlighet osv… jag saknar det sjukt mycket. Jag har verkligen jättesvårt för alla kackerlackor som hoppar ner framför mig helt plötsligt på tunnelbaneperrongerna. Jag har också svårt för alla råttor som är så oblyga att de vågar springa framför fötterna på en mitt på gatan. Jag blir rädd när jag ser hur sjukt hela det amerikanska systemet är och det är läskigt att de flesta amerikaner bara lär sig saker om sitt eget land och är helt lost när man pratar om europeiska länder och andra länder för den delen med. Jag lovar, det är läskigt när de inte tror på att vi I N T E blir jagade av isbjörnar i Sverige. Någonting, eller några andra, som jag verkligen saknar sjukt mycket och som också kommer att bli denna krönikas ämne är… ”YOUNG BLACKOUT”!

Young Blackout är en dansgrupp som består utav åtta stycken tjejer.

Young Blackout som konstellationen såg ut för ett tag sedan - Foto: thegambia.nu
Young Blackout som konstellationen såg ut för ett tag sedan – Foto: privat

När jag från början startade denna grupp så var de en grupp av tjejer mellan 6 och 12 år gamla som tränade en gång i veckan. Men efter ett par terminer så var åldern på tjejerna istället 9-14 år och de som då var med märkte jag var mer och mer intresserade och visade att de ville satsa mer på dansen. De ville inte bara dansa länge, ‘mina’ små barn, de ville lära sig alla steg och alla riddims. Den tjej som då var 9 år, är idag 13år och har alltså varit med oss ett bra tag. Tjejerna i gruppen är idag 13-17 år och de tränar hårt och väldigt mycket. De uppträder/tävlar väldigt ofta, både med sin egna grupp, Young Blackout, men även med de stora tjejerna i Rebound eller andra från Blackout Family, som också tränas utav mig. Tjejerna i Young Blackout är så otroligt talangfulla och jag undrar ibland om dom själva ens förstår hur otroligt grymma de egentligen är?! Det finns inget bättre än att få komma till en danssal och träna med dem. De har ett sådant hunger efter dancehall att det känns lite overkligt ibland. De vill veta allt, verkligen A L L T… och de motiverar verkligen mig att bli en bättre tränare hela tiden och att vilja utvecklas för att kunna lära dem mer och mer. Fyra stycken av dessa tjejer åkte med på vår Jamaicaresa i vintras, ”From Europe To Jamaica”, för första gången. Så unga personer har inte fått följa med oss tidigare, men vi ändrade detta från och med i vintras.

Jag kände mig som en liten extra mamma under hela resan och har nog aldrig haft en så rolig resa som jag faktiskt hade med dessa tjejer. De hade så mycket knäppt för sig och jag skrattade varje dag så att jag fick ont i magen åt saker dom hittade på. Att sedan få se deras ansiktsuttryck och glädjen i deras ögon när de fick se och träffa sina favoritartister och dans-idoler nere på ön var priceless. Hela den där ‘första gången upplevelsen’ utav allting de fick uppleva, det fyllde hela mig med lycka. Deras passion ligger inte heller bara i själva dancehall-dansen utan i hela kulturen och att få lära sig mer om den hela tiden. De samlade ihop en massa leksaker och kläder som jag sedan åkte och lämnade på ett barnhem när de hade åkt hem. De ville självklart själva hänga med och lämna sakerna, men när det passade oss så passade det inte barnhemmet osv… Bara att få se hur engagerade de var i att ge bort saker till de som verkligen behöver, var riktigt fint. Det spelar ingen roll hur många battles de vinner eller förlorar, de kommer alltid att vara vinnare i mina ögon. Vinnare för hur mycket de kämpar, för hur mycket de utvecklas hela tiden och för de stora hjärtan som de faktiskt har. Jag tror inte att någon längtar så mycket som jag gör till nästa vinter, då vi alla åker tillsammans till Jamaica igen…

Glöm inte att kolla in dom, Young Blackout!
Det bästa jag vet 🙂

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

 

Binta Blackout's första krönika: Dancehall Queen For Life

Binta artikel 2
Binta Blackout

Thegambia.nu välkomnar vår nya krönikör Binta, professionell dancehalldansare och tränare. Det här är Bintas första krönika hos oss och vi hoppas du vill följa med på hennes resa genom artist- och privatliv. Tidigare artikel om Binta kan du läsa HÄR! Det här är Bintas första krönika på thegambia.nu.

Jag har alltid älskat att dansa. Ända sedan jag var liten och hade mina egna dansshower hemma i vardagsrummet. När jag blev lite äldre och fascinerad utav dancehall-dansen så kunde jag sitta och ‘youtuba’ en hel dag och bara titta på en massa klipp från fester nere på Jamaica. Senare fastnade jag väldigt mycket för dancehall-queens(DHQ) och satt och kollade om och om igen på dessa tjejer som dansade. När Europas första DHQ kröntes (2007), då Shisha vann, så vart jag helt fascinerad över att den tävlingen fanns och kollade om och om igen på hela tävlingens youtubeklipp, dom var så sjukt duktiga, starka och viga… och det var precis så jag ville dansa, mer eller mindre.

Jag har alltid beundrat alla dancehall-queens för att de vågar gå upp på en så stor scen och köra fullt ut, trots att man kanske inte är så stadig i tex. en headtop.

2008 vann jag Sveriges Dancehall-Queen och jag är därmed den äldsta krönta dancehall-queen i Sverige som fortfarande håller igång och jag har nog aldrig jobbat så mycket som jag gjort de senaste åren heller.

När jag vann 2008 kunde jag absolut inte lika mycket om dancehall-dansen som jag kan idag. Det fanns inte heller lika mycket dansare, steg osv… så det är verkligen sjukt kul att se hur det är nu. Det har verkligen utvecklats så otroligt mycket på så väldigt kort tid.

Min farbror var en av de som höll i eventet, Swedens Official Dancehall Queen 2008, när vann. Vid den tiden hade jag en pojkvän som inte var sådär jätteförtjust i mitt dansande. Visst, han kom och stöttade och kollade på mina shower då och då, men så mycket mer än så var det inte. Jag fick inte tävla för honom och inför Sweden Official DHQ hade min farbror sagt klart och tydligt att jag absolut inte fick tävla, dom två gaddade liksom ihop sig. Min farbror sa till och med att jag nog inte vill tävla mot tjejerna som kör, för dom är galna och jag ville väl inte skämma ut mig?! Skämma ut mig ville jag verkligen inte, men jag ville bli en dancehall-queen och för att bli det så krävdes det också att vinna en sådan titel, man kan inte bara ge sig själv en titel så där och man måste ju börja någonstans. Vendela som var med mig och bara var 16år (jag hade precis fyllt 18) pushade fett mycket och vi båda var bestämda att verkligen köra, på ett eller ett annat sätt. Hon gick och anmälde oss i smyg, under andra namn tror jag till och med att det var, om jag inte minns fel. Vi visste inte hur det riktigt skulle gå till men vi fick regler förklarat för oss och så fick man välja en låt.

I början så ropade dom upp alla dancehall-queens på scenen och dom ropade upp mitt namn T R E gånger innan jag vågade gå upp på scen… Herregud vad jag skakade å va nervös, inte för själva dansen, utan mest för vad min farbror skulle säga. Jag hade dessutom fler av mina farbröder på plats, samt kusiner och alla deras vänner. Det sista jag ville var ju att skämma ut mig framför dom. När jag väl stod på scenen med alla andra som skulle tävla så såg jag hur min dåvarande pojkvän och farbror blängde på mig nere från publiken, i chock och ilska, med armarna i kors. Det var nog många om var väldigt chockade över att jag stod där uppe. Det var deras tankar om att jag skulle göra bort mig eller vara dålig som fick mig att bli ännu mer motiverad till att verkligen bara släppa allt och köra. Jag körde, gick vidare, gick vidare igen och till sist så var det bara jag och Vendela kvar i finalen, fy fan vad glad jag var! Jag hade värsta glädjeruset i kroppen och jag var så stolt över Vendela för att hon var så grym och att det var vi två i final. Publiken röstade på den tiden och jag fick lite mer röster, så jag vann. När jag hade vunnit kom mina farbröder fram och grattade mig och min farbror som hade sagt nej först kollade på mig och sa, –Asså du Binta, pekade sedan på mig och skakade på huvudet för att jag hade tävlat trots att han sagt nej. Men sedan så kramade han mig hårt och sa att han var jättestolt, att jag var grym och han hade ingen aning om att jag kunde dansa så bra. Dessa ord kanske inte låter som värsta grejen, men för mig betydde det ALLT, det betydde mer än själva vinsten.

Under 2009 så vann jag Gambias Dancehall Queen Contest, vilket betyder otroligt mycket för mig personligen, just för att jag kommer från Gambia och skulle vilja reppa, representera, inte bara Sverige i dancehall utan även The Gambia. Tävlingen hölls alltså i Gambia och det var min kusin, mamma och syskon som typ tvingade/peppade mig att köra. Min farbror (inte samma farbror som jag pratat om tidigare) sa till mig innan tävlingen, att det är okej om jag inte vinner, han trodde helt enkelt inte på mig. Han sa, –Binta ser du den där tjejen som jag pekar på? Hon är grym och en av Gambias bästa dansare, hon kan göra allt och det blir nog svårt att vinna över henne. Då kände man typ att det inte var någon idé att ställa upp och jag ville egentligen inte köra, men jag kände pressen från hela släkten, syskon och mamma som var där… jag kände väl att det är nu eller aldrig som gäller. Mamma stöttade och pushade mig massor i alla fall, hon sa åt mig att inte stressa och att ha kul, men samtidigt göra mitt bästa. Under själva uppvärmningen, innan tävlingen, så körde jag hårt när jag värmde upp och stretchade. Det gjorde att två tjejer hoppade av tävlingen i sista sekunden… efter att bara ha sett mig värma upp, haha! –Yes, tänkte jag.Vi hade precis kommit från en gambisk fest, där jag blivit inkastad i ringar flera gånger för att dansa sabarr/ndaga, som är två gambiska danser som jag absolut inte kan, haha! Det var samma där, jag ville inte dansa egentligen, men trycket från familjen är svårt att motstå ibland. Idag tackar jag dom för alla de gånger som detta hänt, för det har gjort mig till en bättre och modigare dansare idag. Hursomhelst så vann jag tävlingen och jag fick min farbror att ändra sig helt och hållet, har var superstolt och skryter om det än idag haha.

Från 2009 till 2013 har jag varit med lite olika tävlingar och alla har inte varit inom dancehall. Men vinster inom just dancehall-genren som jag tagit under dessa år är; Stockholms Dancehall Queen, Stockholms Dancehall Champion, Europas Favourite Dancehall Queen, Europas Best Dancehall Queen Crew (med Blackout Crew)

Jag har också vunnit några av de andra tävlingarna jag tävlat i som inte har med just ”Dancehall Queen”-tävlingar att göra…

… men absolut största vinsten för mig under 2013 var när jag vann Europas Dancehall Queen. Mer om det kommer ni få läsa i min nästa krönika! Ni kommer självklart också att få se mig i flera tävlingar framöver kan jag lova. En massa kärlek till alla er som orkade ta er igenom och läsa detta.

Glöm inte att ALLTID tro på er själva, även när folk runt om kring er inte gör det!

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

Chi Ching Ching för en Dancehallqueen

Chi ching ching med födelsedagsbarnet Binta Coker. Foto: Thegambia.nu
Chi Ching Ching med födelsedagsbarnet Binta Coker. Foto: Thegambia.nu

Chi Ching Ching var en av de två dragplåstren som uppträdde på Binta DHQ’s Birthday Bash fredagen den 14e mars. Medan Peetah Morgan stod för reggaen, levererade Chi Ching Ching dancehallunderhållningen. Lång, charmig och full av energi visade han sig vara en sann ”entertainer”.

Trots att det inte var fullt hus på Kägelbanan den här kvällen fick Chi Ching Ching en att känna det som om halva Stockholm var där och ”winade”. Han började med att kalla upp kvällens hedersgäst på scenen, Binta Dancehall Queen, tackade henne för inbjudan, sjöng en egen version av Happy Birthday sången och passade självklart på att dansa med henne lite. Det märktes att de har dansat ihop förr och publiken fick se ett kort dancehallnummer med två proffs! Efter att Binta gått av scenen fortsatte han med några av sina hits, ”One Knock”,”Too many men”, ”Hot A Nuh SnapBack”. Efter det skiftar fokuset något och han bjuder upp tjejer ur publiken på scenen för att dansa med dem och visa några av sina egen speciella moves. Vid ett tillfälle lägger Chi Ching Ching ner mikrofonen på golvet för att visa hur man gör vissa moves och få igång publiken. Shortman, en dancehalldansare från London, dyker upp bredvid honom och snart är hela publiken med och plockar något från marken, lyfter och sträcker sig, allt i dancehalltakt! När man ser sig omkring upptäcker man att plötsligt är inte all fokus bara på kändisen som står på scen (som under Peetah Morgans uppträdande) utan alla är istället helt inne i dansen. Det är då man förstår att Chi Ching Ching startat sin bana som dancehallentertainer som dansare snarare än sångare/toastare, han verkar ödmjuk inför betydelsen av att få ”free up yourself and dance”, som man uttrycker sig på Jamaica, att dans kan tillföra så mycket för människors välmående.

Tanya Odenyo intervjuar Chichingching. Foto: Thegambia.nu
Tanya Odenyo intervjuar Chi Ching Ching. Foto: Thegambia.nu

Efter uppträdandet får jag tillfälle att ställa några frågor till Chi Ching Ching. Olyckligtvis har stämningen backstage börjat dala något eftersom vakterna börjat tröttna på att det är så många att hålla reda på som har tillgång till logen. En fråga från vakterna till en av de som kommit tillsammans med Chi Ching Ching får vederbörande att känna sig utpekad. Jag märker att även Chi Ching Ching känner en viss irritation och tyvärr finns det inget utrymme där vi kan sitta och prata ostört. Hur som helst är han mycket trevlig och försöker hålla fokus på mina frågor så gott det går i all tumult som pågår runt omkring. Jag börjar med att fråga om det är första gången i Sverige och vad han tycker om att vara här. Han berättar att det är hans andra gång i Sverige och att han älskar att komma hit, att det är en ära att få resa hit (och till andra länder) och uppträda och underhålla. Han gillar de människor han träffat och älskar att få resa runt och sprida och dela dancehallmusiken med människor som älskar den lika mycket som han själv. Han har rest till flera länder i Europa och när jag frågar vad skillnaden är i dancehallvärlden i Europa jämfört med Storbritannien funderar han och svarar: ”Well, in the UK they are more up to what’s going on, more fire”. Ja, det borde de ju sannerligen vara med tanke på att Storbrittanien har ca 1 miljon invånare som är av jamaicanskt ursprung, resonerar vi. Man räknar, enligt olika källor, med att 4-9% av Londons befolkning idag har rötter från Jamaica, så de borde ju rimligtvis vara mer medvetna om vad som händer inom dancehall än vad folk i Sverige eller t.ex. Tyskland är. ”But I like performing in Europe, people show nuff love”, säger Chi Ching Ching.

Samtalet fortsätter trots högljudda konversationer runt omkring oss och jag frågar om Chi Ching Ching ser sig själv som förebild. Han svarar ja och berättar att han är känd för sina ”lyrics and rhymes”, sina textrader och sitt sätt att rimma, om hur han ur små händelser som kan vara betydelselösa i sig kan rimma ihop något, ofta på skoj, som han sedan använder i sin dancehall. Vi samtalar en del kring detta och hur den här leken med ord (som kan ha fler betydelser än en) och rim är en stor och viktig del av patois och den jamaicanska kulturen. Chi Ching Ching berättar att när han reser utomlands vill ju folk höra en säga alla de här jamaicanska uttrycken och då är det viktigt, som dancehall-artist, att man kommit på några egna. Jag undrar vidare var han hämtar inspiration ifrån, vem som inspirerat honom mest. Blixtsnabbt och utan tvekan svarar han ”Bogle” och det var väl kanske inte heller någon överraskning då Mr Bogle är det största namnet inom dancehall när det kommer till dans och koreografi.

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Jag minns själv hur vi på tidigt 90-tal stod och gjorde ”the bogle dance” på klubben. Han anses vara Jamaicas bästa dansare genom tiderna och förutom ”The Bogle Dance”, gav han upphov till dans-moves som ”Willie dance”, ”Wacky Dip” och många fler. Chi Ching Ching ser väldigt berörd ut när han säger att det var fel att Bogle sköts, att det alltid är någon som är avundsjuk på någon och hittar på en massa dumheter. Och så dör folk i slutändan, ”dat nuh right, man, cha!” Nej, det är verkligen inte rätt att mörda någon! När jag frågar vad Chi Ching Ching själv har för budskap till alla unga människor som gärna lyssnar på honom och andra dancehall-artister säger han ”Obey your mother and your father, stay out of trouble and do as your parents say because they want the best for you”. Han tänker en liten stund och tillägger att alla kanske inte får en bra uppfostran eller har en lycklig barndom men att de också ska vara goda människor och göra bra och positiva saker i sina liv. Då får vi en fredligare värld, menar han.

Min sista fråga handlar om Chi Ching Ching’s framtidsplaner, vad får vi se och höra av honom i framtiden! Han berättar att han nu skulle vilja prova på att vara med i någon film. Han är inte ute efter en huvudroll utan vill ha en roll där han får visa upp sin ”style and fashion”. ”I love different style and ting, you know, me waan show it off!”. Själv tittar han helst på action och äventyrsfilmer och jag kan faktiskt rätt enkelt föreställa mig denna långa, smala och charmiga unga mannen på filmduken i en roll som man efteråt minns tack vare roliga repliker och flashiga kläder och accessoarer. Chi Ching Ching!

Chi Ching Ching (Fanpage) på Facebook

De privata som tycks vara fulla, men som det går att följa för den som vill:

Chi Ching Ching

Chi Ching Ching

Chi Ching Ching

tanya odenyo byline

Intervju med RebouND Dancecrew

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rebound är en dansgrupp som består av dansarna Alex Borozanov, Titti Hassan, Oumie Jammeh, Tiandra Kjellstrand, Evelina Ersson och Madeleine Hultgren.

Trots att de är från olika delar av landet, så har de kärleken till dansen gemensamt och är dessutom en del av ”Blackout Family”. Vi träffar RebouND på Kägelbanan, Södra teatern i Stockholm den 14 mars, där deras tränare Binta Coker från BlackoutCrew har sin 25-årsfest. Under kvällen ska gruppen bland flertalet andra live-akter från artister och andra dansare, själva uppträda med showen ”A trip down memory lane”, som är en hyllning till Binta.

Vad anser ni är det svåraste med att dansa i grupp jämfört med att dansa solo?

Alla: – Eftersom alla i gruppen har så starka viljor är det ibland svårt att komma överens om danssteg och koreografi. Det händer att vi får rösta om inte alla tycker lika. Sen är det även tufft att jobba bra om inte alla har samma inställning till dansen gällande mål och hur mycket tid man vill lägga ner.

Vad är det bästa med att dansa i grupp då?

Alla: – Definitivt gemenskapen och familjekänslan. Binta hör också till den kategorin. Om någon mår dåligt märker hon ofta det, och då kan man prata med henne om det och få hjälp med att komma över vad det nu är som tynger en. Det är en väldigt stark vänskap som har utvecklats. Man får så mycket mer än bara dans! Man har alltid någon att prata med. Dancehallen har blivit en livsstil.

Vad betyder dansen för er?

Tiandra: – Vart skulle jag vara om jag inte hade dansen?

Alla: – Allt! Kärlek och trygghet. Det är något som alltid gör oss glada.

Hur länge har ni dansat? Hittade ni rätt med Dancehallen direkt eller har ni dansat andra dansstilar också?

Titti: – Jag börja dansa när jag var cirka 15 år gammal i Västerås, där jag bor än idag. Bestämde mig för att börja ta klasser hos Blackout Dance Company när jag var 19 år gammal och fastnade för dancehallen efter det. Jag har inte direkt dansat fler stilar än dancehall, men har testat andra stilar på Summercamp, som hip hop och house.

Alex: – Jag har dansat Showdance och Hiphop men fastnade för Dancehall. Har dansat med RebouND i ett år nu. Binta är en stor inspiration men det är musiken och rytmiken som är källan till varför jag älskar Dancehall.

Tiandra: – Jag har också provat Showdance, men fastnade för Dancehall så fort jag provade det. Har dansat i 2,5 år nu.

Oumie: – Dancehallen kom naturligt för mig. Jag växte upp kring musiken eftersom min mamma lyssnade mycket på det när jag var liten.

Evelina: – Jag har dansat Dancehall i 1,5 år nu, men har testat andra dansstilar också.


Tycker ni intresset för Dancehall har blivit större på senaste tiden?

Alla: – Det är inte samma tryck på det hela som det var för ett par år sedan. Nu börjar folk känna till Dancehall mer och mer och det är inte så nytt längre, men ja intresset är stort. Men samtidigt så känner vi att det är många som inte förstår vad Dancehall är och vi har ofta svårt att förklara också. Det är så mycket mer än bara en dansstil.


Vilka är de största fördomarna ni får bemöta som dancehalldansare?

Alla: – Att ”bootyshaking” är det enda man gör! Säger man att man dansar dancehall får man alltid frågan om man kan ”skaka rumpa” och ”wina”, som att det vore allt vi gör. Vi hoppas folk börjar ändra sin syn på det, för det kommer hela tiden nya steg och kombinationer som inte handlar om att skaka rumpa. En annan fördom är att det bara är tjejer som dansar Dancehall. På Jamaica är 90% av dancehall-dansarna män och de har ju andra typer av rörelser.

Alex: – För mig som kille tycker jag det är jobbigt med reglerna som finns för manliga dansare. Det är mycket steg inom dancehall som nästan är ”olagliga” för killar att köra för att de anses vara kvinnliga rörelser. Jamaica är rätt homofobiskt så skulle man dansa ”queenstyle” som kille skulle man få bemöta en hel del skitsnack.


Vad har ni för planer inför 2014?

Alla: – En hel del uppträdanden. Vi har mycket på gång! Bland annat en tävling som vi inte kan berätta om än. Sedan uppträder vi för Binta ikväll också!

Rebounds Blogg

Rebound på Facebook


Fotnot:
Madeleine var inte närvarande under intervjun

 

midia byline