Etikettarkiv: demokratiska republiken kongo

Sverigelansering för "Mannen som reparerar kvinnor" – en dokumentärfilm om doktor Mukwege

”The man who mends women” (Mannen som reparerar kvinnor) – Afropé hade äran att vara på plats under ett av de svenska lanseringstillfällena för den prisbelönta dokumentärfilmen. I Smyrnakyrkan i Göteborg bjöd man in till filmvisning, livemusikframträdande av filmmusiken och panelsamtal. Hedersgäst under kvällen var huvudpersonen själv, doktor Denis Mukwege.

Edo Bumba Trio under Sverigelanseringen av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Edo Bumba Trio – Foto: Afropé

På plats i Smyrnakyrkan och förväntansfulla inför premiären av filmen ”The man who mends women” bjöds vi inledningsvis på livemusikframträdande med Edo Bumba Trio, som framförde urval av filmmusiken som är skriven av Edo Bumba själv. Harmonisk jamsession med djembes, gitarr och sång. Efter filmen hölls sedan ett panelsamtal med filmregissören Thierry Michel, en representant för svensk pingstmission och kvällens hedersgäst, doktor Denis Mukwege.

Filmen

Doktor Denis Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Doktor Denis Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

Denis Mukwege är gynekologen som kallas de kongolesiska kvinnornas Messias. För de utsatta kvinnorna och flickorna i Demokratiska republiken Kongo har doktor Mukwege kommit att bli deras frälsare. Han räddar och reparerar dem, inte bara fysiskt, utan också själsligt. Han är mannen som trots dödshot, mordförsök och en flykt till Europa för sin familjs säkerhet, aldrig har gett upp.

Filmen handlar om Mukweges outtröttliga kamp för de brutalt utsatta och våldtagna kvinnorna och flickorna i de östra delarna av det konfliktdrabbade Kongo, om hans klinik Panzisjukhuset, om hur han gång på gång bjuds in till prisceremonier och möten och hur han år ut och år in förklarar för omvärlden att en förändring i Kongo måste ske. Det är en situation som kräver hjälp utifrån eftersom landets regering inte gör det den måste.

Mukwege säger att det internationella människorättssystemet måste kräva att förövare ställs inför rätta när det kongolesiska rättssystemet inte gör det. Han frågar sig också var de kongolesiska männen är, männen som måste stå upp för dessa flickor och kvinnor.

I en sekvens i filmen får vi följa med doktor Mukwege till en lektion med några av de flickor han hjälper. En hjärtskärande scen med flera fruktansvärda vittnesmål om brutala övergrepp och konsekvenserna av dessa. En av flickorna pratar om hur hon förlorat så otroligt mycket och när hon nämner sin förlorade oskuld säger Mukwege något som förmodligen är något av det absolut viktigaste för dessa flickor att få höra. Han säger dels att det inte är en skam att gråta och så berör han deras stulna oskulder och säger att det inte är den fysiska oskulden som avgör deras oskuld, utan deras oskyldiga hjärtan – ”Ni bad aldrig om det här”.

Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

I filmen berör man också den stora konflikten kring mineraler i landet. Hur Kongo utarmas av Västvärlden och hur jakten på bland annat coltan ligger till stor grund för de rebellkonflikter som landet dras med. Väst måste inse sitt ansvar i det här och landets regering måste på allvar ta sitt ansvar för svängdörrarna in till Kongo. Mukwege jämför Kongo med en guldsmedsbutik utan fönster, dörrar och lås.

Visst är Väst på plats i Kongo på olika sätt, men deras närvaro är kanske inte alla gånger så ädel eller korrekt som den bör vara? Hur förklara man annars att en av världens kanske just nu mest värdefulla gynekologer, under den tid han arbetade i Lemera med att rädda gravida kvinnor från att dö eller skadas allvarligt under sina förlossningar, dagligen fick promenera långa sträckor över berg och kullar trots att det fanns bilar till hands och att svaret på varför var, ”- Bilarna var inte till för oss”… Intervjuaren frågar, ”- Vem var de till för då? De vita?”… Mukwege svarar, ”Vad tror du?!”.

Filmen har visats i Haag, Bryssel och Paris. I DR Kongo förbjöds den till en början av regeringen som anklagade den för att skada och svärta ner bilden av landets armé. Kritiken som lyfts mot landets regering var säkerligen också ganska avgörande för det initiala förbudet.

”The man who mends women” är regisserad av Thierry Michel, som också skrivit filmmanus tillsammans med Colette Braeckman och Christine Pireaux. Filmmusik av svenskkongolesiska Edo Bumba, samt Michel Duprez. Mer information om filmen och hur man gör för att beställa den på DVD eller VOD finns på den officiella webbplatsen.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fafrope.se%2Fvideos%2F1195749833824015%2F&show_text=0&width=560

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Kongos val flyttas till 2018 – FN varnar för riskfyllt läge

Demokratiska republiken Kongos styrande koalition har tillsammans med andra mindre partier kommit överens om att skjuta upp årets val till april 2018. Ett beslut som innebära stora protester och fortsatta spänningar i landet, då oppositionen länge menat att president Joseph Kabila gör allt för att hålla sig kvar vid makten.

Senaten, Kongo-Kinshasa - Foto: Monusco/John Bompengo
Senaten, Kongo-Kinshasa – Foto: Monusco/John Bompengo

Initialt hade inte oppositionen gjort något offentligt uttalande som reaktion på beslutet, men de har nu manat till manifestationer både den 19 oktober och den 19 november, för att pressa presidenten att lämna sin post när hans mandatperiod går ut den 19 december, som väntas bli ett mycket kritiskt datum i landet.

Svenska ambassaden i huvudstaden Kinshasa uppmanar till att vara ständigt uppmärksam på nyhetsrapporteringar och att undvika folksamlingar och onödiga förflyttningar i närheten av demonstrationsplatser.

Enligt konstitutionen är Kabila förhindrad att söka en tredje mandatperiod, men många befarar att han kan komma att försöka få till en lagändring för att ges ytterligare en chans att fortsätta styra landet. Något som presidenterna i både grannländerna Republiken Kongo och Rwanda gjorde senast förra året.

Förklaringen till varför man väljer att skjuta på valet sägs vara logistiska och praktiska problem med att nå ut med röstmaterial till landets alla röstberättigade. Man menar att det behövs mer tid för röstregistrering och att Kabila därför bör behålla posten som landets president till dess att valet kan hållas.

Förra året försökte sig presidenten på att få till en ny folkräkning i landet, något som också vållade stora protester i landet.

Oroligheter och konflikter till följd av det politiska läget har länge rasat i landet och senast förra månaden dog över fyrtio personer under en tvådagarsprotest i Kinshasa. FN varnade senaste förra veckan för en extremt riskfylld situation i landet.

DR Kongo har aldrig haft ett fredligt maktbyte och landet är hårt drabbat av olika konflikter, bland annat en sedan många år pågående *rebellkonflikt i de östra delarna i Kivuprovinserna.

 

*Säkerhetsläget i Kivuprovinserna där det välkända Panzisjukhuset ligger är fortsatt ytterst instabilt och armén har nyligen inlett en offensiv mot rebellgrupperna. Kliniken drivs av den flerfaldigt belönade och nominerade läkaren Denis Mukwege som just nu befinner sig i Sverige på en föreläsningsturné i samband med lanseringen av dokumentärfilmen ”The Man Who Mends Women”, som skildrar kliniken och hans arbete.

 

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Råvarornas förbannelse i DR Kongo

Demokratiska Republiken Kongo hade kunnat vara ett av de rikaste länderna i världen. 



Ja, visst låter det otroligt att ett land som ligger i botten på i princip alla välståndsmätningar hade kunnat ha en helt annan position, men med hänsyn till landets enorma mängder naturresurser är påståendet inte helt obegripligt. På kongolesisk mark kan man nämligen finna många av världsmarknadens mest eftertraktade naturresurser och multinationella företag har länge bedrivit verksamheter i landet med agendan att utvinna dessa tillgångar. Således är det inte helt sanningsenligt att benämna Kongo som ett fattigt land, då pengarna flödar från marknaden som landets mineralkällor, långa vattendrag och enorma, gröna regnskog ger upphov till. Detta faktum, adderat med Kongos återkommande sistaplats över världens länders rikedomar, leder till en ekvation som inte riktigt går ihop. Hur kan egentligen ett land som är så pass rikt på värdefulla resurser listas som ett av de fattigaste länderna i världen, samtidigt som företag ständigt etablerar sig i landet och gör enorma vinster där?

Kaffebönor Bild: Pixabay
Kaffebönor Bild: Pixabay

Koppar, kobolt, diamanter, guld, coltan, silver och zink. För att inte glömma mineralolja, kaffe och världens näst största regnskog. Listan kan göras lång över de naturresurser som finns i DR Kongo, och landets naturrikedomar beräknas vara värt ungefär lika mycket som Europas och USAs BNP tillsammans. Trots att det på många platser, framförallt i de östra delarna av landet, pågår en ständig utvinning av mineraler är det endast en liten del av vad landet faktiskt har att erbjuda som nyttjas. Landet har alltså en otrolig ekonomisk potential, något som internationella företag inte har varit sena med att inse då de i allt större grad etableras och utvecklas i landet. Motivationen är ofta, förutom företagens eget vinstintresse, att affärer i Kongo likväl är lönsamt för landet i helhet. En win-win situation där företag får genomföra sin agenda samtidigt som man tar tillvara på Kongos unika tillgångar och landets välstånd således kan utvecklas.

Den automatiska följdfrågan blir då, med tanke på landets utbredda fattigdom, vart tar alla pengar från mineralutvinningen vägen? När, och varför, blev en tudelad vinst bara gynnsam för den ena parten?

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Mer än hälften av den kongolesiska befolkningen lever nämligen under fattigdomsgränsen, det vill säga på under 1.90 dollar om dagen, och mer än två tredjedelar av barnen i landet är undernärda. Landet brister inte bara när det gäller att föda sin befolkning utan också gällande fungerande infrastruktur, sjukvård och utbildning. Dessa faktorer ringar in ett land som ligger i botten på de flesta mätningar gällande ekonomisk aktivitet, levnadsstandard och välstånd.


Hur fungerar det då med företagens ansvar när de etablerar sig i utvecklingsländer präglade av politisk instabilitet och fattigdom? Och hur implementeras deras påstådda win-win situation?

Vanligtvis utvecklar företagen policys gällande etablering i länder som DR Kongo. Dessa policys ska peka på de grundläggande principer företagen ska förhålla sig till för att deras intresse ska gynnas samtidigt som de tar hänsyn till lokalbefolkning och hållbarhetsfrågor. Ofta kallas detta företagens CSR, Corporate Social Responsibility, som vanligen beskriver deras ekonomiska, miljömässiga och sociala ansvarstagande. Detta ansvar kan exempelvis handla om arbetsförhållanden på deras arbetsplatser och långsiktig hållbarhet ur miljösynpunkt gällande deras produktion. Att företag har ett samhällsansvar låter både logiskt och betydelsefullt, men dessa förlorar naturligtvis betydelse om ansvaret endast är principer på papper och inte de facto implementeras. Med tanke på de historier som har hörts från flera av Kongos mineralkällor verkar detta ansvar i många fall inte sträcka sig längre än till just principer.

Skildringar från de kongoleser som har arbetat med utvinning för internationella företag skiljer sig åt en aning. Många talar om obetalda löner eller låglönearbete, tvångsarbete och långa arbetsdagar med avsaknad av både rätt utrustning för jobbet och säkerhetstänk på arbetsplatsen. 
Arbeten utan kontrakt eller garantier är mer regel än undantag, vilket utgör en stor risk för arbetare inom en marknad som är så känslig för prisfluktuationer. Andra berättar om våldet i mineralkällorna, där arbetare inte sällan blir offer för sexuellt våld, och i vissa situationer slutar historierna med dödsfall på grund av de dåliga arbetsförhållandena. Den gemensamma nämnaren för de flesta historierna är företagens tomma löften om förbättring i det lokala samhället, lovord om en win-win situation som inte blir mer än bara ord.

En hög, global efterfrågan på exempelvis elektronik gör att företagen fortsätter sin utvinning i landet, då många av Kongos naturresurser är essentiella i produktionen av sådana varor, men utvecklingen av deras CSR policys går inte i samma takt trots att de fruktansvärda historierna från utvinningsprocessen på senare år har hörts allt starkare i mediala strömningar. Många företag skyller på bristande ekonomiska resurser för att kunna kontrollera och ta ansvar för hela produktionskedjan, eller rentav brist på kunskap. Istället väljer de att fokusera på den färdiga produkten och vilka vinster den kan indriva och blundar samtidigt för under vilka omständigheter grunden till produkten har lagts. Med referens till Parul Sharmas sommarprat som behandlar just hållbarhetsfrågor så finns det bara en sak företag kan göra i en sådan situation; skaffa sig de resurser och den kunskap som behövs för att göra en sådan win-win situation de talar om. När det gäller företag som gör miljonvinster varje år så är det en totalt oacceptabel och orättvis ursäkt för att göra en vinstgivande affär på bekostnad av människoliv.

Visst finns det många viktiga aspekter av internationell handel som är centrala för DR Kongo. Visst kan internationella företags etablering i landet vara en del av landets uppsving på världsmarknaden, och visst är det nödvändigt med investeringar för den ekonomiska tillväxten. Visst kan internationell kompetens likaså vara väsentligt och upplyftande för landet och visst kan denna bidra till fler arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen, men det är likväl viktigt att studera hela kontexten, från en värdefull mineral till en fullständig produkt, för att undvika situationer där företag går in i landet och plockar ut rikedomar men struntar fullständigt i de lokala problem de ger bränsle på elden till. Det är viktigt eftersom dagens förhållande i Kongo kan liknas en förfinad version av de imperialistiska kolonialherrarnas dagar i landet, då externa makter från både väst och öst fortfarande nyttjar landets resurser utan överseende för landets välmående och stabilitet. Framförallt är det viktigt eftersom DR Kongo skulle kunna vara ett av de rikaste länderna i världen, men är istället hem till en befolkning som benämner dess naturresurser som ’en förbannelse för landet’, då de aldrig ha fått se förverkligandet av de löften om förbättring som företag inom resursutvinningen har talat om.

Källor: jeuneafrique.com, bbc.com, globalwitness.org, time.com, amnesty.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Stor politisk oro i Demokratiska republiken Kongo – minst 44 personer tros ha dödats

Det råder stora oroligheter i Demokratiska republiken Kongo, där demonstranter – framförallt i landets huvudstad Kinshasa – återigen tagit till gatorna för att visa sitt missnöje över hur sittande president Kabila verkar fortsätta att vägra kliva ner från sin post.

karte_der_demokratischen_republik_kongoEnligt den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har minst 44 personer dödats under protester riktade mot den kongolesiska presidenten Joseph Kabila – 37 av offren är demonstranter och sex stycken uppges vara poliser.

Protesterna startade under måndagen, efter att rapporter om att kommande val, som var satt att hållas i november i år, kan komma att skjutas upp efter en ansökan från valkommissionen. Kabila är enligt landets konstitution förhindrad att ställa upp för ännu en period, men oppositionen i landet menar att Kabila kommer göra allt för att förlänga sin tid vid makten.

I ett e-mejl till Reuters Africa, skriver HRW Africas New York-baserade forskare och advokat Ida Sawyer:

”- De flesta dödades när säkerhetsstyrkor öppnade eld mot protesterande demonstranter. Andra dödades när säkerhetsstyrkorna brände ner oppositionspartiets högkvarter under natten.”

Kongos inrikesdepartement menar att dödssiffran endast är 17 personer och att HRW överdriver sitt uttalande. Man säger också att antalet poliser som dödats är tre och inte sex.

Samtidigt kommer ett uttalande från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att man mottagit rapporter om kraftigt övervåld från landets säkerhetsstyrkor och att minst 200 personer ska ha gripits under måndagen.

Afropé rapporterade i juli i år om den misstro som råder mot landets sittande regering och det planerade valet, och det är inte första gången det blossar upp politiska oroligheter i landet. Vid ett av de tidigare tillfällena, i början av 2015, drabbade protestanter och säkerhetsstyrkor samman under flera dagars oroligheter. Också då på grund av missnöje över Kabilas fortsatta försök att förlänga sin tid som landets överhuvud.

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Första organisationen i Demokratiska republiken Kongo, för att stötta personer med Downs syndrom

Okunskapen om funktionsnedsatta är utbredd i världen. I Demokratiska republiken Kongo har kunskaperna om personer med Downs syndrom mycket litet utrymme. I stället förlitar sig många på traditionella uppfattningar och många i samhället tror att det handlar om onda andar vilket i sin tur ökar utanförskapet av personer med Downs syndrom.

”Vi är i Afrika. Vi har en tro. Mystiska och religiösa – som strider mot vad vetenskapen säger oss”, menar läkaren och genetikern Gerry Mubungu, i Kinshasa. ”Vi säger att om någon är född med ett funktionshinder, är det antingen trolldom eller en andlig fråga som är roten till problemet.”

Bild: Allison Stillwell, Elikphim Dogbo, a Ghanaian boy with Down's syndrome and a student at the Volta School for the Mentally Challenged.
Bild: Allison Stillwell, Elikphim Dogbo, a Ghanaian boy with Down’s syndrome and a student at the Volta School for the Mentally Challenged. Bilden har tagits i ett annat land och i ett annat sammanhang än det texten berör.

Att utbilda allmänheten om Downs syndrom är en prioritet för aktivister som Aimee Luzayandio, grundaren av den första organisationen, Jean V Espoir et Compassion (Jesco), i Demokratiska republiken Kongo som stöttar personer med Downs syndrom och deras familjer.

”För Jesco är det mycket viktigt att förklara att det inte är föräldrarnas fel, det är inte barnets fel – det är bara en extra kromosom”, säger Aimee Luzayadio. ”Den största svårigheten är att få dessa människor ur isoleringen och att förändra samhället.”

I organisationen driver personer med Downs syndrom, tillsammans med familjer, vänner, aktivister och anhängare på en förändring i hur allmänheten ser på Downs syndrom.

Solange Mampia är mor till 22-åriga Elvine Misiombo. Hon berättar om hur Elvines far lämnade henne att ensam uppfostra deras två döttrar efter Elvines födsel. ”Enligt hennes far är hon värdelös och var tvungen att överges.”

Läkaren Claude Kayembe, en annan genetisk specialist menar att många par separerar efter födseln av ett funktionsnedsatt barn och att mödrar ofta får skulden för barnets funktionsnedsättning.

Elvine utbildar sig på en skola där hon har lärt sig att sy och göra dockor. ”Jag gillar mode” säger Elvine. Hon hjälper även sin mamma på marknaden.

Även om många av barnen har stöd av familjemedlemmar och organisationen, så är fortfarande många av människorna i samhället okunniga om Downs syndrom och andra funktionsnedsättningar, men tack vare organisationer som dessa ökar kunskapen och möjligheterna för att göra att även personer med Donws syndrom kan känna sig delaktiga och prioriterade i samhället och inte bara genom stödet från enskilda individer i organisationer som dessa.

Källa: Al Jazeera

Fatou Darboe

 

 

Oro över klimatförändringarnas påverkan av fiskebeståndet i Tanganyikasjön

Många människor som bor runt Tanganyikasjön lever på fiske och ungefär 200 000 ton fisk fångas per år. Fångsten har dock minskat de senaste årtiondena och en har tidigare trott att det beror på kommersiellt fiske i sjön. Många har trott att anledningen till att fångsten minskat är att sjön har blivit utfiskad, men ny forskning visar någonting annat. Forskarna har kommit fram till att det är på grund av klimatförändringar och att det blivit varmare som fiskarna blivit färre och inte alls på grund av överfiske.

Tanganyikasjön är världens andra största källa till sötvatten och är en stor resurs för de angränsande länderna. Fisken är också en stor källa till protein och står för cirka 60% av proteinintaget i regionen. Eftersom fångsten minskat ville forskare ta reda på om det är på grund av överfiske, förändrad användning av jorden runt sjön eller om klimatförändringar är anledningen.

Tanganyikasjön från stranden i Bujumbura, Burundi. Bild: Wictoria Trei
Tanganyikasjön från stranden i Bujumbura, Burundi – Foto: Wictoria Trei

För att få en bättre förståelse har forskarna undersökt sediment från botten på sjön. Efter en kemisk analys, av bland annat fossiler, hittade de indikationer på att fiskbeståndet har minskat i takt med den globala uppvärmningen. Forskarna säger att när en tropisk sjö blir varmare så är det svårare för det syrerika vattnet på ytan att blanda sig med det näringsrika skiktet på botten. Detta innebär att mindre näringsämnen kommer upp till ytan, vilket innebär att färre alger kommer upp och detta leder till mindre att äta för fisken.

Slutsatsen av det hela är att den ihållande uppvärmningen av sjön leder till att de olika vattenskikten inte blandar sig, stagnerande algproduktion och att miljön för de viktigaste bottenlevande djuren såsom kräft- och blötdjur är sämre.
Professor Andrew Cohen från Arizona universitet ska titta på fiskfossilerna ännu mer för att kunna tidsbestämma när förändringen i sjön börjat. Om de kommer fram till att fiskbeståndet började minska redan innan 1950, då det industriella fisket började, finns det starka bevis att det inte bara har med fisket att göra. Vilket stödjer det som de redan har kommit fram till.

Forskarna utesluter inte att fisket är en av orsakerna de senaste 60 åren. Sedan 1990-talet har fisket ökat och detta beror mycket på många konflikter i länderna som ligger runt om sjön och att flyktingantalet har ökat i området.

De som bestämmer i området behöver göra någonting nu. Klimatförändringarna kommer fortsätta och de som arbetar med fisket behöver hjälp med alternativa sätt att försörja sig i området. Andra forskare jämför det med att klimatförändringen i Europa och Nordamerika gör att fiskbeståndet ökar, men i tropiska sjöar är det annorlunda eftersom det förstör matkedjan med alger och mikroorganismer som lever i sjön. När fisken inte har mat att äta påverkar det också människor i området som inte heller får sitt intag av protein.

Bild: Wictoria Trei
Fisken mukeke, som bara lever i Tanganyikasjön är en god fisk som är mycket uppskattad av lokalbefolkningen – Foto: Wictoria Trei

Det finns även en annan aspekt på det hela. Tanganyikasjön har många arter som inte lever någon annanstans. Det går att jämföra det med Galapagosöarna där det finns många djurarter som bara lever där och som alla vet om, men Tanganyikasjön har till och med fler unika arter, men det är ingen som vet om det.

Kort fakta om Tanganyikasjön
– Tanganyikasjön gränsar till Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania och Zambia.
– Det är den näst största sötvattenssjön och även den näst djupaste sjön i världen.
– I sjön finns mer än 350 fiskarter och de flesta är unika och lever bara i Tanganyikasjön.

Källor: BBC Africa, Wikipedia och National Academy of Sciences journal

 

Wictoria Trei
Wictoria Trei

Stor osäkerhet kring DR Kongos kommande presidentval

Hösten närmar sig med stormsteg och för Kongo-Kinshasa innebär det presidentval. Det är i alla fall vad konstitutionen säger, och likaså vad stora delar av befolkningen hoppas på.

Senaten, Kongo-Kinshasa - Foto: Monusco/John Bompengo
Senaten, Kongo-Kinshasa – Foto: Monusco/John Bompengo

Joseph Kabila har varit president i landet sedan år 2001, då han övertog makten från sin pappa som mördades. Kabilas andra mandat går ut i slutet av året och eftersom den kongolesiska konstitutionen endast tillåter två presidentmandatperioder är det således meningen att det vid den tidpunkten ska hållas val i landet. Dock råder det stort tvivel om att Kabila faktiskt kommer att stiga av den politiska tronen när det är dags, då presidenten tidigare har gjort flera försök att skjuta upp valet. Bland annat har han lagt fram ett förslag om en ny folkräkning innan valet, något som beräknas ta flera år att utföra.

Den politiska oppositionen och oro inför vad som komma skall

Folkets misstro mot Kabila och ovissheten om han kommer att följa de konstitutionella reglerna eller ej har resulterat i att oroligheter har brutit ut runt om i landet, framförallt i form av protester mot den sittande regeringen. Människor har arresterats och i vissa fall dödats i de upplopp som har ägt rum. Trots försök av regeringen att tysta den politiska oppositionen har olika aktörer från civilsamhället lyckats koordinera sig, och ett flertal gånger under året har en koalition av oppositionspartier, civilsamhällesorganisationer och människorättsaktivister ordnat konferenser för att kunna sammanfoga sitt arbete. Deras insatser har bland annat resulterat i ett öppet brev till Kabila beträffande hans avgång. I brevet påpekar de hur hans politik har bidragit både till den negativa våldsspiralen i landet och en försvagning av yttrandefriheten, refererat till de byar som har ockuperats av armén där människor har arresterats för deras politiska ståndpunkt. I brevet varnas Kabila också gällande hans potentiella förlängande av presidentposten, och de understryker att ett tredje mandat kommer att dömas som en ’konstitutionell statskupp’. Oppositionen ställer även vissa andra krav gällande Kabilas politik, exempelvis att han ska släppa de politiska fångar som sitter arresterade, många av dem utan att ha fått en juridisk dom. Det senaste mötet mellan oppositionspartierna ägde rum i början av juni, då ett tiotal representanter från de olika grupperna samlades i Bryssel för att fortsatt diskutera Kabilas avgång. Sammankomsten initierades av Étienne Tshisekedi, ledare och en av grundarna för det politiska partiet U.D.P.S. (L’Union pour la Démocratie et le Progrès Social). Tshisekedi är ett välkänt namn i DR Kongo då han bland annat har varit premiärminister i landet.

Joseph Kabila - Foto: US Department of State, commonslicens
Joseph Kabila – Foto: US Department of State, commonslicens

Ett annat namn som har funnits på mångas läppar under året är Moïse Katumbi, en välkänd kongolesisk affärsman. Katumbi utropade i maj månad att han kommer att kandidera i presidentvalet, och han utgjorde således det största hotet mot Joseph Kabilas maktposition. Katumbi har speciellt haft stort stöd i Kongo-Kinshasas andra största stad, Lumumbashi, till stor del på grund av det utvecklingsarbete han har gjort i regionen. Katumbi har, förutom mycket pengar, också ett stort kontaktnätverk – något som historiskt sett har varit centralt för kongolesiska politiker och deras förmåga att vinna mark. Han har även varit en nyckelspelare i det expanderande samarbetet mellan de olika oppositionspartierna, vilket tidigare har varit en svår utmaning kantad av konflikter och svartmålning mellan de olika parterna.

På grund av Katumbis politiska delaktighet blev han under våren stämplad som en ’fiende till staten’, och regeringen har bland annat anklagat honom för att ha rekryterat legosoldater till sitt nätverk. Katumbi själv menar på att regeringen vill hitta en anledning att arrestera honom så att han inte kan vara aktiv i det kommande valet. Vare sig detta är sant eller inte dömdes han i juni till tre års fängelse för bedrägeri gällande ett fastighetsköp. Katumbi själv befann sig vid tidpunkten för domen i London, där han har sökt medicinsk vård, och han dömdes alltså i sin frånvaro. Domen omöjliggör Katumbis tänkta valkampanj, samt hans politiska aktivitet under de närmsta åren.

Betydelsen av det kommande valet

Trots att det endast återstår ett halvår till Kabilas mandat går ut har ännu inget datum blivit satt för ett nytt presidentval. Kabila och hans närmsta anhängare hävdar dock att han avser att hålla fria och fredliga val, men att vissa logistiska och ekonomiska frågor måste lösas först. Det senaste uttalandet av den politiska staben gjordes av partiets sekreterare i början av månaden. Han underströk då att det krävs mer organisering för att kunna hålla ett presidentval, och att det därför är högst osannolikt att det sker under detta året.

Sedan DR Kongos självständighet 1960 har landet aldrig genomgått en fredlig demokratisk övergång och de fåtal val som har hållits har knappast kunnat definieras som varken fria eller rättvisa. Följaktligen har lokalbefolkningen i Kongo lagt stort hopp om årets val och håller fortfarande andan i väntan på ett officiellt uttalande från presidenten med mer detaljer kring den kommande processen. Oroliga röster har hörts från civila som pekar på den stora risken för en ny kaosartad situation som landet kan slungas in i om Kabila väljer att dementera valet.

Källor: News 24, TV 5 Monde, NY Times, Jeune Afrique, Radiookapi
Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala