Etikettarkiv: denis mukwege

Sverigelansering för "Mannen som reparerar kvinnor" – en dokumentärfilm om doktor Mukwege

”The man who mends women” (Mannen som reparerar kvinnor) – Afropé hade äran att vara på plats under ett av de svenska lanseringstillfällena för den prisbelönta dokumentärfilmen. I Smyrnakyrkan i Göteborg bjöd man in till filmvisning, livemusikframträdande av filmmusiken och panelsamtal. Hedersgäst under kvällen var huvudpersonen själv, doktor Denis Mukwege.

Edo Bumba Trio under Sverigelanseringen av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Edo Bumba Trio – Foto: Afropé

På plats i Smyrnakyrkan och förväntansfulla inför premiären av filmen ”The man who mends women” bjöds vi inledningsvis på livemusikframträdande med Edo Bumba Trio, som framförde urval av filmmusiken som är skriven av Edo Bumba själv. Harmonisk jamsession med djembes, gitarr och sång. Efter filmen hölls sedan ett panelsamtal med filmregissören Thierry Michel, en representant för svensk pingstmission och kvällens hedersgäst, doktor Denis Mukwege.

Filmen

Doktor Denis Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Doktor Denis Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

Denis Mukwege är gynekologen som kallas de kongolesiska kvinnornas Messias. För de utsatta kvinnorna och flickorna i Demokratiska republiken Kongo har doktor Mukwege kommit att bli deras frälsare. Han räddar och reparerar dem, inte bara fysiskt, utan också själsligt. Han är mannen som trots dödshot, mordförsök och en flykt till Europa för sin familjs säkerhet, aldrig har gett upp.

Filmen handlar om Mukweges outtröttliga kamp för de brutalt utsatta och våldtagna kvinnorna och flickorna i de östra delarna av det konfliktdrabbade Kongo, om hans klinik Panzisjukhuset, om hur han gång på gång bjuds in till prisceremonier och möten och hur han år ut och år in förklarar för omvärlden att en förändring i Kongo måste ske. Det är en situation som kräver hjälp utifrån eftersom landets regering inte gör det den måste.

Mukwege säger att det internationella människorättssystemet måste kräva att förövare ställs inför rätta när det kongolesiska rättssystemet inte gör det. Han frågar sig också var de kongolesiska männen är, männen som måste stå upp för dessa flickor och kvinnor.

I en sekvens i filmen får vi följa med doktor Mukwege till en lektion med några av de flickor han hjälper. En hjärtskärande scen med flera fruktansvärda vittnesmål om brutala övergrepp och konsekvenserna av dessa. En av flickorna pratar om hur hon förlorat så otroligt mycket och när hon nämner sin förlorade oskuld säger Mukwege något som förmodligen är något av det absolut viktigaste för dessa flickor att få höra. Han säger dels att det inte är en skam att gråta och så berör han deras stulna oskulder och säger att det inte är den fysiska oskulden som avgör deras oskuld, utan deras oskyldiga hjärtan – ”Ni bad aldrig om det här”.

Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

I filmen berör man också den stora konflikten kring mineraler i landet. Hur Kongo utarmas av Västvärlden och hur jakten på bland annat coltan ligger till stor grund för de rebellkonflikter som landet dras med. Väst måste inse sitt ansvar i det här och landets regering måste på allvar ta sitt ansvar för svängdörrarna in till Kongo. Mukwege jämför Kongo med en guldsmedsbutik utan fönster, dörrar och lås.

Visst är Väst på plats i Kongo på olika sätt, men deras närvaro är kanske inte alla gånger så ädel eller korrekt som den bör vara? Hur förklara man annars att en av världens kanske just nu mest värdefulla gynekologer, under den tid han arbetade i Lemera med att rädda gravida kvinnor från att dö eller skadas allvarligt under sina förlossningar, dagligen fick promenera långa sträckor över berg och kullar trots att det fanns bilar till hands och att svaret på varför var, ”- Bilarna var inte till för oss”… Intervjuaren frågar, ”- Vem var de till för då? De vita?”… Mukwege svarar, ”Vad tror du?!”.

Filmen har visats i Haag, Bryssel och Paris. I DR Kongo förbjöds den till en början av regeringen som anklagade den för att skada och svärta ner bilden av landets armé. Kritiken som lyfts mot landets regering var säkerligen också ganska avgörande för det initiala förbudet.

”The man who mends women” är regisserad av Thierry Michel, som också skrivit filmmanus tillsammans med Colette Braeckman och Christine Pireaux. Filmmusik av svenskkongolesiska Edo Bumba, samt Michel Duprez. Mer information om filmen och hur man gör för att beställa den på DVD eller VOD finns på den officiella webbplatsen.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fafrope.se%2Fvideos%2F1195749833824015%2F&show_text=0&width=560

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Kongos val flyttas till 2018 – FN varnar för riskfyllt läge

Demokratiska republiken Kongos styrande koalition har tillsammans med andra mindre partier kommit överens om att skjuta upp årets val till april 2018. Ett beslut som innebära stora protester och fortsatta spänningar i landet, då oppositionen länge menat att president Joseph Kabila gör allt för att hålla sig kvar vid makten.

Senaten, Kongo-Kinshasa - Foto: Monusco/John Bompengo
Senaten, Kongo-Kinshasa – Foto: Monusco/John Bompengo

Initialt hade inte oppositionen gjort något offentligt uttalande som reaktion på beslutet, men de har nu manat till manifestationer både den 19 oktober och den 19 november, för att pressa presidenten att lämna sin post när hans mandatperiod går ut den 19 december, som väntas bli ett mycket kritiskt datum i landet.

Svenska ambassaden i huvudstaden Kinshasa uppmanar till att vara ständigt uppmärksam på nyhetsrapporteringar och att undvika folksamlingar och onödiga förflyttningar i närheten av demonstrationsplatser.

Enligt konstitutionen är Kabila förhindrad att söka en tredje mandatperiod, men många befarar att han kan komma att försöka få till en lagändring för att ges ytterligare en chans att fortsätta styra landet. Något som presidenterna i både grannländerna Republiken Kongo och Rwanda gjorde senast förra året.

Förklaringen till varför man väljer att skjuta på valet sägs vara logistiska och praktiska problem med att nå ut med röstmaterial till landets alla röstberättigade. Man menar att det behövs mer tid för röstregistrering och att Kabila därför bör behålla posten som landets president till dess att valet kan hållas.

Förra året försökte sig presidenten på att få till en ny folkräkning i landet, något som också vållade stora protester i landet.

Oroligheter och konflikter till följd av det politiska läget har länge rasat i landet och senast förra månaden dog över fyrtio personer under en tvådagarsprotest i Kinshasa. FN varnade senaste förra veckan för en extremt riskfylld situation i landet.

DR Kongo har aldrig haft ett fredligt maktbyte och landet är hårt drabbat av olika konflikter, bland annat en sedan många år pågående *rebellkonflikt i de östra delarna i Kivuprovinserna.

 

*Säkerhetsläget i Kivuprovinserna där det välkända Panzisjukhuset ligger är fortsatt ytterst instabilt och armén har nyligen inlett en offensiv mot rebellgrupperna. Kliniken drivs av den flerfaldigt belönade och nominerade läkaren Denis Mukwege som just nu befinner sig i Sverige på en föreläsningsturné i samband med lanseringen av dokumentärfilmen ”The Man Who Mends Women”, som skildrar kliniken och hans arbete.

 

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Våldtäkt som vapen i DR Kongo

Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.

Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.

De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.

Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.

Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.

Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.

Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.

Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.

Icke-statliga aktörers organisering

Dr. Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl
Dr Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl

Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.

Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.

Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.

Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.

Källor: DN.se, insightonconflict.org, time.com, hrw.org, panzifoundation.org, news24.com, doctorswithoutborders.org, undp.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Barnvåldtäkterna i DR Kongo ökar

Många har hört eller läst om de fruktansvärda övergrepp som många flickor och kvinnor utsätts för i Demokratiska republiken Kongo. Situationen i landet är nu mer alarmerande än någonsin. Främst gäller detta i östra delarna av landet, där förövarna nu verkar ha gjort de minsta barnen till sina måltavlor. Små flickor, så unga som 18 månader våldtas, misshandlas och lämnas med brutala skador efter att ha kidnappats från sina hem mitt i natten.

Panzisjukhuset i Bukavu hjälper mer än tusen flickor och kvinnor varje år och har så gjort i 15 års tid. Naama Haviv är verkställande direktör för Panzi Foundation USA och berättar för Thomson Reuters Foundation att från området Kavumu har sjukhuset tagit emot 34 spädbarn och unga flickor, många av dem yngre än fem år, under de senaste två åren. Haviv menar att barn blivit en särskild måltavla för förövarna.

– Vi har sedan tidigare sett ett mycket betydande våld mot kvinnor och flickor i Kongo. Men vad som är nytt och särskilt förödande i just den här situationen är att den är centrerad till ett område. Det verkar som att barn har blivit en specifik måltavla. Förövarna bryter sig in i hemmen under natten och kidnappar flickorna, våldför sig sedan på dem ibland i flera dagar, ibland bara den natten, och ofta återlämnar de barnen till sina hem och till deras föräldrar.

MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad - 8 oktober 2013 - Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti
MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad – 8 oktober 2013 – Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti

Ett ramaskri över ökningen av barnvåldtäkter gjorde att föräldrar till de drabbade barnen, tillsammans med medicinsk personal, advokater, lärare och icke-statliga organisationer träffades på Panzisjukhuset i helgen. Där gavs bland annat möjlighet att skapa sig en konkret uppfattning om läget via siffror och statistik, men också via bilder som är tagna på offrens kroppar, från midjan och ner. Det handlar om brutala bilder, en fruktansvärd sanning och allvarliga konsekvenser för dessa barn som i vissa fall inte går att rädda alls.

I ett uttalande från Panzisjukhuset har man citerat pappan till ett treårigt offer och han säger;

– Vi ber att regeringen gör allt så att våra barn slutar att bli våldtagna. Polisen, MONUSCO (den fredsbevarande operationen i Kongo) och de lokala myndigheterna är alla medvetna om vad som händer oss, men hittills har de inte gjort någonting.

Panzisjukhuset drivs av den internationellt kända och prisade gynekologen Dr Denis Mukwege, som har varit ledande i arbetet med att belysa den epidemi av sexuellt våld som pågår i Kongo.

 

Källa: Thomson Reuters Foundation, Panzi Foundation USA

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Pristagaren Mukweges Panzisjukhus tillgångar frysta – så kan vi hjälpa till

Panzisjukhuset i Bukavu, Demokratiska republiken Kongo, som drivs av läkaren Denis Mukwege har fått sina tillgångar frysta av landets myndigheter. Man menar att anledning ska vara skattebedrägeri. Sjukhuset är känt för att ta emot och behandla svårt sargade krigsvåldtäktsoffer och nu gör frysningen av dess konton att personalen på sjukhuset inte kunnat få sin lön under december månad. På flera håll i världen har stöd och support för sjukhuset nu startats.

Denis Mukwege & Usha Deminger
Doktor Denis Mukwege tillsammans med Usha Deminger, kvinnan bakom Denisängelprojektet och Änglakontot. Foto: Henrik Sandgren

Panzisjukhuset i Bukavu drivs sedan 1999 av doktor Mukwege och kunde startas med stöd från Pingstmissionen, Läkarmissionen och Sida. Mukwege kämpar för att hjälpa kvinnor och unga flickor som utsatts för gängrelaterat sexuellt våld från kongolesiska rebellstyrkor. Man räknar med att över två miljoner kvinnor och flickor har blivit våldtagna sedan krigets början 1998. Soldaterna som kämpar om att få styra landets mineraltillgångar torterar, slaktar och våldtar systematiskt, berättar Mukwege, och nu stoppar myndigheterna i landet personalen från att få betalt för det jobb de gör för dessa utsatta kvinnor och flickor.

Mukwege högt prisad

Idag är Panzisjukhuset känt världen över och doktor Mukwege har tagit emot flertalet priser och utmärkelser för sin kamp för de utsatt i krigets Kongo. Senast förra året mottog han det aktningsvärda Sacharovpriset, EU:s högsta utmärkelse i kampen för mänskliga rättigheter. Han nämndes också som aktuell kandidat för Nobels fredspris och gästade Skavlan där han berättade om sitt arbete.

Till Reuters säger Mukwege att det är orättvist av myndigheterna att gå åt kliniken på detta sätt. En tjänsteman som jobbar med mänskliga rättigheter i landet säger att myndigheterna straffar Mukwege för dennes kritik av regerings misslyckande att ställa våldtäktsmän och andra förövare inför rätta. Mukwege har vid flertalet tillfällen kritiserat situationen i landet och den enorma bristen på humant leverne för folket i landet.

Mukwege ska också i ett uttalande ha meddelat att personalen på sjukhuset gick ut i strejk den 31 december och att den ekonomiska krisen på sjukhuset hotar deras möjligheter att köpa in de mediciner som är nödvändiga. ”Vi måste agera snabbt, med tanke på patienterna som vi måste kunna ge bättre vård och av hänsyn till personalen vid Panzi som inte har betalats”, sade han. Sjukhusets 500 anställda har inte fått någon lön under december månad.

PMU riktar stark kritik

PMU:s (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) koordinator för utlandspersonal, Dag Bohlin, säger till SVT att det är ett känt faktum att kongolesiska myndigheter vill kräva sjukhuset på skatter.

– Vilket är märkligt eftersom sjukhuset är ett referenssjukhus som ingår i statens sjukvårdssystem. Andra sjukhus är skattebefriade, men just det här sjukhuset vill man lägga en skatt på, säger Bohlin.

PMU har ett särskilt 90-konto för Panzisjukhuset dit man kan överföra pengar och det går också bra att via sms lämna ett bidrag om 100 kronor för att hjälpa till att stötta sjukhuset. PMU:s Panzikonto är ett stadigt konto som alltid går att skicka sitt bidrag till. Fram till dess att situationen för sjukhuset rättat till sig samlar PMU in de bidrag som kommer in och dessa skickas sedan över så snart man kan garantera att pengarna kommer till sin rätt, bekräftar kommunikations- och insamlingschef Elisabeth Hammarberg för Afropé.

Fler aktörer hjälper nu till

På flera håll i världen går nu olika aktörer och aktivister in i kampen för att hålla Panzisjukhuset flytande och hjälpa doktor Mukwege och hans personal att hjälpa de drabbade krigsoffren. I USA har stiftelsen Panzi Foundation ordnat en akut insamlingsfond som går under namnet ”Stand with Panzi”, där man lovar att alla medel som samlas in kommer att skickas via säkra kanaler för att hjälpa Panzisjukhuset i sin akuta situation. I sociala medier används samma tagg för att visa stöd för sjukhuset, #standwithpanzi. Man uppmanar folk att sprida ordet om vad som pågår mot Panzisjukhuset och då använda sig av taggen #standwithpanzi.

Usha Deminger, som Afropé tidigare skrivit om, driver också en akut insamlingsfond via sitt fasta änglakonto. Här kan man sätta in pengar via Handelsbanken på kontonummer 6684-661390292, som sedan förmedlas till en privat kontakt i Kongo och kommer till rätt händer direkt. Tyvärr är väntetiden på Ushas kända änglar just nu väldigt lång, men rena ekonomiska akutbidrag till sjukhuset uppskattas högt. Via Afropé låter Usha hälsa;

– Vill man hjälpa till på bästa sätt nu så sätter man in pengarna på änglakontot. Varje krona kommer fram, inget försvinner på vägen! Vi för över 120 000 kronor idag. Så snart vi får in en hyfsad summa på kontot igen så gör vi en ny utbetalning.

 

Huvudbild: Fotograf, Rijksoverheid

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh