Etikettarkiv: diskriminering

Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

ENARs skuggrapport om rasdiskriminering i Europa – en allvarlig tankeställare

En skuggrapport utförd av European Network Against Racism, (ENAR) visar att svarta människor upplever en utbredd rasism och diskriminering i hela EU och detta inom alla områden i livet. Bland annat inom sysselsättning, utbildning och inom polis- och rättsväsendet. Det här är slutsatsen av ENARs skuggrapport om afrofobi i Europa, den första paneuropeiska kvalitativa undersökning som gjorts om människor av afrikansk härkomst och svarta européer, enligt ett pressmeddelande från ENAR som kom ut nyligen.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Enligt rapporten är diskriminering i arbetslivet utbredd och barriärer reses i varje steg för att förhindra svarta människor från att få arbete som motsvarar deras kompetens och erfarenhet.

I Storbritannien behöver arbetssökanden med afrikanskt klingande efternamn skicka dubbelt så många arbetsansökningar som en person med ett vitt brittiskt klingande namn för att komma till intervju.

Enligt statistik över EUs medlemsstater har personer med afrikanskt ursprung systematiskt högre arbetslöshet än det nationella genomsnittet, vilket delvis beror på rasdiskriminering. I Finland är arbetslösheten tre gånger högre än för personer med afrikanskt ursprung. Personer med afrikanskt ursprung har 41,2 % arbetslöshet, medan det nationella genomsnittet ligger på endast 8,7 %.

Svarta personer är särskilt utsatta för polisvåld samt rasistiskt våld och övergrepp från allmänheten. I Sverige riktades 17 % av hatbrott mot svarta personer under 2014 (av totalt 1075 hatbrott). Det finns en brist på förtroende mellan svarta personer och polisen som uppstår genom olika metoder som används av polisen. Dels genom rasprofilering men också på grund av brist på fullständiga utredningar av rasistiskt motiverade brott. Vissa brottsbekämpande personer visar tydliga rasistiska beteenden och polisen i vissa medlemsstater beskrivs som institutionellt rasistiska.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Svarta elever upplever även rasism i skolor genom rasistisk mobbning, men även genom partiskt undervisningsmaterial och praktiskt utövande. Lärarnas inflytande och rasdiskriminering av svarta elever kan få betydande konsekvenser för både utbildningsnivå och livschanser för svarta personer.

I Nederländerna har elever av afrikansk härkomst underutvärderats av lärare, trots högre poäng i olika prov som ska bestämma nivån av elever för att nå högre utbildningsmöjligheter att studera vidare på. Detta försämrar förstås elevernas chanser till högre studier.

”Det finns inte en enda nationell eller europeisk politik som specifikt behandlar rasojämlikhet och diskriminering som drabbar svarta människor”, sade ENARs ordförande Sarah Isal. ”Med tanke på de överväldigande bevisen, är detta chockerande. Vi kan inte bara ignorera livet för de 12 miljoner svarta människorna i Europa. Detta är en tankeställare för EU och dess medlemsstater att upphöra med strukturell diskriminering mot svarta människor. Vi behöver en EU-ram för nationella strategier för att bekämpa afrofobi och främja integration av människor av afrikansk härkomst, med tydliga mål och indikatorer.”
.

Mer om ENARs rapport kan du finna HÄR

Skuggrapporten i sin helhet kan du finna HÄR (pdf)

Separata länders genomgångar från skuggrapporten kan du finna HÄR

ENAR på Facebook

Fatou Touray

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt. Jag tror inte det undgått någon att det är svårt för människor från den afrikanska diasporan att komma in på krogen och nattklubbar i Sverige.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag är 25 år gammal, det betyder att jag har fått lov att besöka olika krogar och nattklubbar i sju år. Första besöket gjordes vid 18 års ålder i Göteborg, på Hardrock café. När jag har talat med människor från olika minoritetsgrupper som är några år äldre än mig och från den afrikanska diasporan, då har det berättats historier om att det plankades en hel del när de var yngre.

I början när jag var yngre, kanske runt nitton- och tjugoårsåldern och skulle gå ut på nattklubbar i Göteborg, valde vi oftast att dela upp oss om vi var ett större gäng. Vi säger att sällskapet bestod av tolv personer, sex av personerna i gänget var då ifrån den afrikanska diasporan. Då delade vi verkligen upp oss varannan icke svart för att lättare komma in. Det här gjorde vi för att vi hade fått tips om att göra så av de äldre killarna och även från människor som jobbade inom krogbranschen. Det visade sig vara mycket enklare att komma in också.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag vill även mena på att det har funnits svårigheter för mig att komma in på vissa nattklubbar med mina svenska vänner. Idag sju år senare upplever jag fortfarande samma problematik. Det finns människor idag, år 2016 som menar på att det fortfarande finns kvoter för hur mycket människor de vill ha med afrikanskt ursprung på en nattklubb. Det finns många historier om vaktbrutalitet mot människor med afrikanskt ursprung som ifrågasatt varför de blivit nekade tillträde. Hur löser vi detta samhällsproblem? Jag tror på att det måste problematiseras för att vi skall förändra attityden inom nattklubbs- och krogmiljön för besökare av rötter ifrån den afrikanska diasporan. Jag skriver detta för att jag vägrar acceptera att mina barn i framtiden skall få gå igenom samma sak.

Mbote na bino – Hälsningar till er (lingala)

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Min kropp tillhör inte mig

Efter 24 år har jag slutligen kommit fram till att min kropp inte tillhör mig. Min kvinnokropp har nog aldrig varit för mig. Låt mig förklara varför.

Jag vill börja med en händelse från min barndom. Jag var inte mer än tio år gammal, kanske åtta, och levde i en värld där alla hjälptes åt att uppfostra varandras barn. Föräldrar levde efter mentaliteten mitt barn är allas barn. Grannar såg till att barnen skötte sig, och man kallade aldrig en vuxen som var gammal nog att vara ens förälder vid personens namn. Det var mostrar och farbröder och man behandlades som småsyskon. Det fanns en äldre storebror i huset mittemot oss, som ofta ville ha oss småflickor runt sig. En gång, som många andra, ville han att jag skulle sitta i hans knä. Men den här gången kände jag hur han blev upphetsad av att ha min barnkropp så nära sin. Det var första gången jag såg min kropp som ett verktyg för någon annans njutning.

_MG_5724
Vem tillhör egentligen kvinnokroppen? – Foto: Kristina Wicksell

I takt med att jag fick bröst och höfter i puberteten började jag alltmer se min kropp utifrån män. Överallt där jag kunde möta andra, det vill säga i offentliga rum, var jag något för män att beskåda. De blev alltid lika förvånade att höra att jag var singel, och att jag inte har någon som ”tar hand om mig”. Jag fick höra dessa otrevligheter av all slags män, från olika kulturer, åldrar och hudfärger. Jag vill därför inte fastna i en debatt om särskild kultur eller att jag träffar fel män, för det är inte det jag vill ta upp.

Jag älskar min kurviga kropp, men när jag tänker tillbaka känner jag inte att den någonsin varit min. Den finns i relation till det manliga könet.

För några veckor sen fick jag nog och sa emot en man som inte kunde hålla ögonen ifrån mig, jag uttryckte min ärlighet om att det är jobbigt att komplimanger alltid ska ha med min kropp att göra. Han svarade: ”Det är för att gud gett dig en perfekt kropp”. En annan gång fick en person jag dejtade ( inte alls långvarigt) för sig att daska till mig på rumpan, på tunnelbaneperrongen, mitt på ljusa dagen. Hans försvar var att han tyckte att min rumpa var så stor att han inte kunde låta bli. Han kunde inte låta bli. Jag kan fortfarande känna ilskan från den dagen.

Män, som ska vara vänner, har inte kunnat låta bli att stöta på mig. Inte för att de är intresserade av att inleda ett förhållande, nej inte alls. En del medger att de har flickvänner, men erkänner att jag ”är en attraktiv kvinna”. Jag är så himla trött på att höra ”Hello beautiful”, och ibland tänker jag att det är en förbannelse att vara tjej. Min kropp finns inte till för att attrahera män!! Under en resa utomlands blev jag tagen på rumpan. En okänd man gick så långt att han tog mig på rumpan. Missförstå mig inte, jag är otroligt ödmjuk över att ha fötts till flicka. Jag älskar att vara flicka och vill inte se min kropp som en begränsning för vad jag kan göra eller åstadkomma i livet. Personligen tycker jag inte att det är något uppseendeväckande med min kropp, och jag antar att det är anledningen till att jag inte förstår mig på dessa typer av män. Det handlar inte om att jag inte vill motta komplimanger. Det är att jag inte får komplimanger för att jag är smart, rolig, snäll, begåvad med mera. DET är vad som frustrerar mig.

Del av fontän och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad "The Square of Shame", i Palermo, Italien - Foto: Gnuckx, commonslicens
Del av fontän- och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad ”The Square of Shame”, i Palermo, Italien – Foto: Gnuckx, commonslicens

Om det inte är vissa mäns motbjudande blickar och ”komplimanger” är det familjemedlemmar som undrar när jag ska börja skaffa barn. För det är då man på riktigt blir kvinna. Nu är det så att jag faktiskt längtar efter att skapa en egen familj, men varför så bråttom? ? Och det här med graviditet, vem bär barnet, föder och är näringskälla för det nyfödda barnet?

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag mig inte särskilt peppad. Jag kommer att uppmärksamma viktiga kvinnor i mitt liv, som till exempel min mor för att hon representerar den afrikanska kvinnas styrka. Men även med min mor ser jag att hon inte är en egen individ. Hon finns för sin man och sina barn, men vem är hon utöver det ? Vem är jag när jag inte är ”Hej snygging”?

Varje dag strävar jag efter att vara en positiv förebild för unga tjejer, och det här är inte i närhet av det jag vill förmedla.

Fotocred huvudbild: Kristina Wicksell

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

Välgörenhetsinsamlingar utan bilder på fattiga afrikaner!

Jag har nya glasögon som hjälper mig att se klarare trots att jag sedan 1996 inte har gått många dagar utan mina kontaktlinser. Jag har numera ”dygnet-runt” linser och perfekt syn, skönt för er som åker spårvagn med mig i förarhytten, eller hur?

Bild: Skärmavbild, TheRoots
Bild: Skärmavbild, TheRoots

De nya glasögonen är osynliga, mer som matrixpillret, när de väl åkt på så sitter de fast. Jag som på många sätt brinner för välgörenhet och olika typer av insamlingar, samt volontärarbete, kräks numera i munnen varje gång jag ser reklam för vissa av våra vanligaste och mest hedervärda 90-nummerorganisationer. Kan vi inte samla in pengar år 2015 utan bilder på utarmade trötta fattiga mörkhyade kvinnor och barn?

Dessa bilder stigmatiserar, bultar fast fördomar och trycker ner rasifierade människor. Jag sitter inte hemma i min varma ombonade lägenhet i Sverige och påstår att det inte finns fattiga människor i till exempel Afrika eller Indien. Men jag menar att vi måste sluta med att visa upp dessa ensidiga bilder av svarta och bruna personer. Bilderna fortsätter att befästa tankesätt om att vita, europeiska personer ska rädda eller försörja stackars hjälplösa mörka barn. För när det är dags att visa bilden av ett positivt liv med skönhet och framgång, ja då väljer till och med H&M att visa smala vita människor. Detta för att lansera sin första butik på den afrikanska kontinenten, självklart i Sydafrika. När folk på sociala medier ifrågasatte avsaknaden av svarta modeller fick man svaret från H&M själva att man ville visa en positiv bild av butiken. Självklart insåg man snabbt att man gjort en pudel och bad om ursäkt. Självklart är skadan redan gjord. Precis som för min son som dagligen får gå förbi reklambilder där svarta barn gråter, är smutsiga och döende visar vi vita barn som poserar i snygga kläder eller leker med häftiga leksaker.

Reklam som inte stigmatiserar, Specsavers - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Reklam som inte stigmatiserar, Specsavers – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Om vi vill förändra världen för nästa generation måste vi jobba med varje bild och varje ord. Ner på detaljnivå för att förändra på långsikt. Jag tror stenhårt på att kontrollera negativa tankar för att få positiva resultat. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Om varje vuxen skulle berömma en flicka för hennes bollkontroll och en pojke för hans omtanke, om någon reklamfilm skulle visa vita människor som bor i ett flyktingläger i en torr öken någonstans. Om någon skulle ta ett foto av en mörk familj med ett vitt adopterat barn. Då kanske vi skulle lära oss att kunna se förbi hudfärger, hårtexturer och ögonfärger. Då skulle jag inte få en klump i magen när ett danskompani annonserar en föreställning med bilden av en svart man som hålls nere av en vit fot i ansiktet. Men fram till dess gör glasögonen att jag inte säger saker som”ät upp maten på tallriken, tänk på barnen i Afrika som svälter”, till min son. Saker som vi fick höra i skolan varje dag under min uppväxt på 90-talet.

En av Jamaicas största reggae och dancehallartister skrev för några dagar sedan på sociala medier att han var trött på att se svarta kvinnor med löshår och peruker. Han tyckte att kvinnorna skulle vara stolta över sitt naturliga krulliga afrohår och sluta använda kemikalier eller plast för att härma vita kvinnors raka långa hår. Jag svarade med att lägga upp bilder från alla hans otaliga musikvideos. Massa vackra kvinnor i varje sekvens men inte en enda afro i sikte. Han skrev att mina bilder kändes som örfilar, att han vaknade till. Jag föredrar att tänka att jag bara delar med mig av glasögonen. Sharing is caring.

 

Sara Safa
Sara Safa

After work i Göteborg med Victoria Kawesa

Victoria Kawesa kommer att hålla ett intressant samtal om ”den vita blicken”, om varför afrosvenskar särbehandlas och samtal runt rasstereotyper och diskriminering. Afrikagrupperna välkomnar alla som är intresserade av att ta del av detta samtal.

Victoria Kawesa -  forskare i genusvetenskap och politiker för Feministisk Initiativ Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Victoria Kawesa – forskare i genusvetenskap och politiker för Feministisk Initiativ Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Samtal som dessa och med kunniga personer som Victoria Kawesa brukar väcka många tankar och diskussioner, många funderingar att vidareutveckla. Vi vill därför lyfta fram detta och liknande samtal för att fler intresserade ska få upp ögonen och ges möjlighet att delta i dem. Detta samtal står Afrikagrupperna bakom och vi hoppas att så många som möjligt ges chansen att delta och bidra till den aktuella debatten.

Facebook-sidan för eventet står följande att läsa:

”Victoria Kawesa talar om den vita blicken – rasstereotyper och bilden av den svarta kvinnan i kulturen. Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras i Sverige och Europa idag. Detta sker på grund av tankemönster kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita.

Victoria Kawesa är doktorand i genusvetenskap, har arbetat på EU-nivå med mänskliga rättigheter samt forskat och arbetat som expertkonsult i frågor som rör jämställdhet, migration, rasism, barns rättigheter och skydd, rättssäkerhet med mera.”

Plats: Världskulturmuseet
Plats på museet: Trappan
När: 6 maj kl. 18:00-19:55
Pris: Fri entré
Ytterligare information: Dryck och lättare förtäring finns till försäljning i Restaurang Tabla.

Afrikagrupperna (hemsida)

Afrikagrupperna (Facebook)

Vi har tidigare skrivit om Victoria Kawesa ett flertal gånger. Dels var hon delaktig i Kunskapsöversikten om Afrofobi, som vi skrivit om HÄR! Sedan har vi även intervjuat Victoria Kawesa om politik HÄR, om SD HÄR och om Black History Month HÄR! Mer om Victoria Kawesa kan du finna HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

Malmö vägledande för att motverka afrofobi i Sverige (viktigt pressmeddelande)

Malmö stad har idag släppt ett pressmeddelande gällande hantering av afrofobi i Malmö stad. Afropé väljer här att publicera hela pressmeddelandet i sin helhet nedan, då det kan vara intressant för en stor del av våra läsare.

Bild/Foto: Fatou Touray, Afropé
Bild/Foto: Fatou Touray, Afropé

”Malmös folkhälso- och jämställdhetsberedning fattade i dag beslut om åtgärder för att motverka afrofobi och diskriminering av personer med afrikansk bakgrund. Beslutet bygger på en förstudie som pågått sedan 2014 och som tar sin utgångspunkt i 60 intervjuer med afrosvenskar eller anhöriga till afrosvenskar i Malmö.

En majoritet av intervjupersonerna upplever diskriminering och afrofobi som vanliga inslag i vardagen. Flera personer har utsatts för olaga hot och misshandel med afrofobiska motiv. Många upplever kränkande bemötande vid kontakt med myndigheter och fördomsfullt bemötande i rättsväsendet och i skolan. Resultatet bekräftar den nationella bilden. I Sverige har antalet anmälda afrofobiska hatbrott ökat med 24 procent sedan 2008.

Sverige har fått kritik för att inte uppfylla FN:s och EU:s konventioner och direktiv om rasdiskriminering. I december 2014 besökte FN:s arbetsgrupp för personer av afrikansk härkomst Malmö och träffade även regeringen. Mötet resulterade i en rapport där arbetsgruppen bland annat uttrycker sig positivt om Malmös arbete mot diskriminering och rasism men också kommer med ett antal rekommendationer till Sverige om hur arbetet mot afrofobi bör intensifieras.

Med dagens beslut i folkhälso- och jämställdhetsberedningen tar Malmö ett steg på vägen i arbetet mot afrofobi och för att stärka afrosvenskars rättigheter. Beslutet innebär att en arbetsgrupp med förankring i den afrosvenska gruppen tillsätts. Gruppen ska inleda ett kommunalt utvecklingsarbete för att motverka afrofobi, utveckla datainsamlingsmetoder och insamling av jämlikhetsdata, säkerställa juridisk rådgivning och individstöd för den utsatta gruppen och ta fram pedagogiskt material för ökad kunskap om afrofobi. Möjligheten att skapa en fysisk plats för verksamheten ska också undersökas.

Beslutet är i linje med flera av FN:s arbetsgrupps rekommendationer och kräver engagemang från flera olika samhällsinstanser.

– Främlingsfientlighet, rasism och hatbrott hotar hela vårt demokratiska samhälle. Som kommun har vi en del i ansvaret att arbeta för ett samhälle som inkluderar alla och jag är glad att Malmö kan vara en föregångare i arbetet mot afrofobi, säger Hanna Thomé (V), antidiskrimineringskommunalråd.

– I dag har vi ett samhälle där diskriminering och rasism begränsar människor till sin hudfärg eller bakgrund. Malmö är en unik stad med en mångfald som öppnar upp nya möjligheter i staden, nya sätt att arbeta och som tillför nya perspektiv. Kommunen kan inte göra allt, men vi måste göra det som vi faktiskt kan göra. Denna satsning motverkar inte all form av afrofobi och diskriminering av personer med afrikansk bakgrund, men det är definitivt ett steg på vägen, säger Mediha Ahmadi (S), ledamot i folkhälso- och jämställdhetsberedningen.

– Ingen ska bli kränkt, hotad eller diskriminerad på grund av sin hudfärg eller sin etniska bakgrund. Därför behövs en rad olika åtgärder för att motverka afrofobin i Malmö. Med dagens beslut tar vår stad ett viktigt första steg mot att stoppa den diskriminering som många personer med afrikanskt ursprung möter varje dag, säger Mia Josefsson (MP), ledamot i folkhälso- och jämställdhetsberedningen.”

Afropé tar självklart emot dessa beslut med glädje och tillförsikt, samtidigt som vi hoppas att fler kommuner runt om i Sverige vågar sig på lösningar för att komma till rätta med afrofobi, både i vardagen och afrofobiska brott. Vi hoppas att fler kommuner inser nödvändigheten av att följa FNs och EUs rekommendationer och arbetar aktivt för ett samhälle fritt från afrofobi.

Malmös eget pressmeddelande kan du läsa HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

Hatbrott, en tandlös lag som inte gör någon skillnad i praktiken

SVT har gjort en granskning av hela rättskedjan när det kommer till hatbrott. Siffrorna de kommer fram till är mycket nedslående. Alla tycks vara överens om att det måste tas krafttag mot den diskriminering som sker i Sverige idag, ändå ledde sammanlagt 188 misstänkta hatbrott som SVT granskat, endast till fyra åtal och tre fällande domar. Det är under all kritik.

SVTs granskning har väckt stor uppmärksamhet på många håll. Bland afrosvenskar, som är en av de grupper som är svårt utsatta för hatbrott, är siffrorna dock föga förvånande. Många är det som vittnar om upplevelser att inte bli tagna på allvar och även när de blir det, så ”händer det inget”. Det vill säga, de fällande domarna i hatbrottsmål är få och det gör att lagen är tämligen tandlös.

Det finns så många färska exempel att det blir svårt att välja ut enstaka, men låt oss nämna ett exempel som fått stor uppmärksamhet i media: Yusupha Sallah som blev attackerad av ett stort antal personer och svårt misshandlad när han var ute och gick med sin 1,5-åriga son i Malmö, som Afropé har skrivit om många gånger. Ett flertal vittnen på plats uppgav för polisen direkt efter misshandeln att uttalanden som: ”jävla neger”, att Yusupha Sallah skulle ”plocka upp sin äckliga son och att de inte ville ha svarta i området”, ägt rum i samband med misshandeln. ”Den svarte mannen har blivit påhoppad av flera personer för att han är svart”, uppgav en kvinna på plats till polisen, efter den våldsamma misshandeln. Trots detta blev ingen dömd för hatbrott i målet.

Erik Ullenhag Foto: Fatou Touray, Afropé
Erik Ullenhag Foto: Fatou Touray, Afropé

Hatbrott är ett samlingsnamn för brott som riktas mot personer på grund av religion, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, eller sexuell läggning. Förra året anmäldes sammanlagt 5000 hatbrott och av dessa var 940 anmälningar afrofobiska hatbrott. Samma år, 2014 utkom en rapport som beställts av Erik Ullenhag, dåvarande integrationsminister och arbetsmarknadsdepartementet från Mångkulturellt Centrum där kunskapsöversikten pekade på en mycket dyster utveckling. Författare till kunskapsöversikten Afrofobi var Tobias Hübinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir.

Erik Ullenhag uppger till TT:
”Jag är särskilt oroad kring den svensksomaliska gruppens situation. Det är den grupp som har varit utsatt för mest stereotyper i debatten under senare år.”

Samson Beshir, en av medförfattarna till kunskapsöversikten Afrofobi, säger till TT att det finns många orsaker till att hatbrott med afrofobiska motiv ökar och att en av dessa är avhumaniseringen av afrikaner i samhällsdebatten:

”Ta bilden av hur afrikaner porträtteras i skolmaterial till exempel, att Afrika bara omnämns som ett objekt i samband med koloniseringen.”

Vidare säger Samson Beshir:

”Det är också viktigt med en bred folkbildningsinsats. Att ta chansen att göra upp med Sveriges historia när det gäller den transatlantiska slavhandeln och utvecklandet av rastänkandet.”

Mångkulturellt Centrums rapport om ökad Afrofobi i Sverige
Mångkulturellt Centrums rapport om ökad Afrofobi i Sverige

I en annan granskning av SVT gällande ”Brist på mångfald hos toppbolagen” framgår även att vi har långt kvar, innan svenskar med olika hudfärg får samma bemötande och inflytande i arbetslivet. När vi talar om strukturell diskriminering är det viktigt att komma ihåg att vi självklart måste kräva krafttag mot personer som använder våld på våra gator riktat mot personer med mörk hudfärg. Det är också viktigt att vi alla medborgare, oavsett hudfärg vågar stå upp för alla människors lika värde och lika rättigheter. Det kostar en del civilkurage och en hel del mod, men det kostar också att se sitt eget privilegium och vara beredd att avstå från dessa, även när det blir lite bekvämt att ha detta privilegium. Hur ska vi annars kunna fortsätta hävda för våra barn att vi alla människor har samma värde?

Men det handlar inte bara om det hat som är våldsamt. Det handlar även om det hat och den diskriminering som sker i vår vardag, genom att förminska människor, genom att kränka människor, det handlar om både de små och de stora sakerna i vår vardag, om vi ska kunna kalla vårt land för jämlikt. Det handlar om att svarta svenskar inte ska behöva känna att det handlar om hudfärg att de inte får samma lön som sina kollegor, det handlar om att svarta svenskar inte ska behöva känna att det handlar om hudfärg när de inte får en högre tjänst, trots att de har högre eller likvärdiga meriter, eller känna att man inte bli lyssnad på, ifrågasatt eller på annat vis nedvärderad.

Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé

Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund menade i tidningen Metro tidigare i veckan att han välkomnar polisens nya satsningar mot hatbrott, men menar samtidigt att problemen är djupare än polisutredningarna:

”Om du inte har misshandlats brutalt med ett baseballträ på grund av din hudfärg tas du inte på allvar.”

Han menar också att rasistiska motiv blivit ett ”fenomen” som målar fram ett offer i stället för att visa ett strukturellt problem.

Detta kan vi se tydliga exempel på i SVTs undersökning, förutom att vi som lever i familjer med afrosvenskar eller själva är afrosvenskar, troligen redan hunnit uppleva detta i många olika sammanhang.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

I undersökningen granskades de tio största svenska börsnoterade bolagen (räknat på omsättningen 2013). I dessa tio bolag fanns totalt 90 styrelseledamöter. Av dessa 90 hade 11 personer ”utomeuropeiskt ursprung”, samtliga med ursprung från USA (nio personer) och Australien (två). De bolag som granskades var: AB Volvo, LM Ericsson, Skanska, Hennes & Mauritz, Electrolux, TeliaSonera, SCA, Nordea, Sandvik och ICA Gruppen.

Jag tror inte att de flesta vita rekryterare går omkring och tänker: ”Jag ska inte anställa/befordra en svart person”. Däremot tror jag att när det står mellan en svart och en vit svensk, så är det troligen mycket vanligare att man väljer den vita personen. Det är lättare att välja en person som man själv kan identifiera sig med. Min uppfattning är att det mycket väl kan ha gått till på just det sättet, när en afrosvensk kvinna blev av med sitt jobb i Miljöpartiet för obetalda skulder, medan man valde att behålla en manlig kollega som begått brottsliga handlingar, som Afropé nyligen skrev om.

Därför vill jag framhäva att det självklart är viktigt att lagen om hatbrott ses över, det är inte rimligt att så få misstänkta fälls för ett så allvarligt brott, men lika viktigt är det att se över våra rasistiska och diskriminerande strukturer i samhället. I debatten om rasistiska stereotyper förlöjligade många av de personer som kritiserade debatten de debattörer som motsatte sig dessa stereotyper. Man menade bland annat att man skulle ”släppa denna icke-debatt” och i stället fokusera på riktig rasism. Det är just min poäng. Den ”riktiga rasismen” slår ut en generation i taget i smått och stort. Unga som växer upp i mellanförskap, eller rent ut utanförskap. Både när det gäller rent överfallsvåld, men i än större utsträckning när det gäller arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, vård, skola, barnomsorg och på alla platser som barn och vuxna blir utsatta för rasism och diskriminering. Väldigt få vaknar upp en morgon och tänker ”idag ska jag diskriminera någon…”, i stället så är det acceptansen av diskriminering i mindre och mer ”vardagliga sammanhang” som låter diskriminering och rasism gro tills den blir synlig.

Den diskriminering som sker dagligen i vår vardag, överallt runt om i landet, är lika förgörande och kränkande mot den som blir drabbad, som den som får stor uppmärksamhet i media och det finns bara en väg att gå, att göra upp med vår rasistiska historia, se våra egna handlingar med öppna ögon och att ha en nolltolerans mot all diskriminering, även den som är lätt att förklara bort med dåliga ursäkter…

Kunskapsöversikten om Afrofobi hittar du HÄR!

SVTs granskning om Brist på mångfald hos toppbolagen hittar du HÄR!

SVTs granskning av Hatbrott hittar du HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

Afrosvensk kvinna stämmer staten för osaklig uppsägning

Flera medier har sedan oktober 2014 rapporterat om att Miljöpartiet sagt upp en tjänsteman för privata skulder hos Kronofogden. Kvinnan som blev uppsagd har nu lämnat in en stämning mot staten för osaklig uppsägning.

Miljöpartiets talesperson Åsa Romson håller tal i Almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, Afropé
Miljöpartiets talesperson Åsa Romson håller tal i Almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, Afropé

Den kvinnliga tjänstemannen har haft flera toppuppdrag för Miljöpartiet och arbetade nära båda språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson under valrörelsen 2014. Efter valsegern och maktskiftet fick den afrosvenska kvinnan en ny topptjänst i regeringskansliet där hon arbetade nära den nytillsatta utbildningsministern Gustav Fridolin.

Två dagar efter att kvinnan påbörjat sitt arbete slog säkerhetspolisen larm och avrådde från anställning i regeringskansliet när det upptäcktes att kvinnan har skulder hos Kronofogden. Kvinnan hade redan utmätning på sin lön på nästan 10 000 kronor i månaden och har varit tydlig med sina skulder.

Kvinnan, som ska ha hamnat i skuld efter en skilsmässa, uppges ha blivit mycket chockad av uppsägningen.

Miljöpartiets talesperson Åsa Romson håller tal i Almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, Afropé
Miljöpartiets talesperson Åsa Romson håller tal i Almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, Afropé

Kvinnan uppger också i stämningsansökan att hon tycker det är märkligt att Miljöpartiet valde att säga upp henne, samtidigt som man valde att låta en manlig partikamrat som arbetar nära Åsa Romson och som i samma veva uppdagades att han hade dömts för narkotikasmuggling, endast två år tidigare, arbeta kvar i regeringen. Uppgifter tyder även på att tjänstemannen tycker det är märkligt att Miljöpartiet väljer att ställa sig bakom en person som blivit dömd för en kriminell handling, medan de valde att säga upp henne på grund av den skuld hon hade, men betalade av på.

Aftonbladets Lena Mellin har kommenterat just den aspekten med: ”– Man är en lika stor säkerhetsrisk om man är full och beställer knark på nätet.”

 

Enligt det här beslutet kan man dra slutsatsen att en person är en större säkerhetsrisk om man hamnar i ekonomiska problem efter en skilsmässa, än om man begår ett brott? För det kan väl inte handla om att det ena fallet är en vit man och det andra en svart, ensamstående kvinna. Eller…?

 

Fatou Touray
Fatou Touray