Etikettarkiv: diskriminering

Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

ENARs skuggrapport om rasdiskriminering i Europa – en allvarlig tankeställare

En skuggrapport utförd av European Network Against Racism, (ENAR) visar att svarta människor upplever en utbredd rasism och diskriminering i hela EU och detta inom alla områden i livet. Bland annat inom sysselsättning, utbildning och inom polis- och rättsväsendet. Det här är slutsatsen av ENARs skuggrapport om afrofobi i Europa, den första paneuropeiska kvalitativa undersökning som gjorts om människor av afrikansk härkomst och svarta européer, enligt ett pressmeddelande från ENAR som kom ut nyligen.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Enligt rapporten är diskriminering i arbetslivet utbredd och barriärer reses i varje steg för att förhindra svarta människor från att få arbete som motsvarar deras kompetens och erfarenhet.

I Storbritannien behöver arbetssökanden med afrikanskt klingande efternamn skicka dubbelt så många arbetsansökningar som en person med ett vitt brittiskt klingande namn för att komma till intervju.

Enligt statistik över EUs medlemsstater har personer med afrikanskt ursprung systematiskt högre arbetslöshet än det nationella genomsnittet, vilket delvis beror på rasdiskriminering. I Finland är arbetslösheten tre gånger högre än för personer med afrikanskt ursprung. Personer med afrikanskt ursprung har 41,2 % arbetslöshet, medan det nationella genomsnittet ligger på endast 8,7 %.

Svarta personer är särskilt utsatta för polisvåld samt rasistiskt våld och övergrepp från allmänheten. I Sverige riktades 17 % av hatbrott mot svarta personer under 2014 (av totalt 1075 hatbrott). Det finns en brist på förtroende mellan svarta personer och polisen som uppstår genom olika metoder som används av polisen. Dels genom rasprofilering men också på grund av brist på fullständiga utredningar av rasistiskt motiverade brott. Vissa brottsbekämpande personer visar tydliga rasistiska beteenden och polisen i vissa medlemsstater beskrivs som institutionellt rasistiska.

Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Personen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay

Svarta elever upplever även rasism i skolor genom rasistisk mobbning, men även genom partiskt undervisningsmaterial och praktiskt utövande. Lärarnas inflytande och rasdiskriminering av svarta elever kan få betydande konsekvenser för både utbildningsnivå och livschanser för svarta personer.

I Nederländerna har elever av afrikansk härkomst underutvärderats av lärare, trots högre poäng i olika prov som ska bestämma nivån av elever för att nå högre utbildningsmöjligheter att studera vidare på. Detta försämrar förstås elevernas chanser till högre studier.

”Det finns inte en enda nationell eller europeisk politik som specifikt behandlar rasojämlikhet och diskriminering som drabbar svarta människor”, sade ENARs ordförande Sarah Isal. ”Med tanke på de överväldigande bevisen, är detta chockerande. Vi kan inte bara ignorera livet för de 12 miljoner svarta människorna i Europa. Detta är en tankeställare för EU och dess medlemsstater att upphöra med strukturell diskriminering mot svarta människor. Vi behöver en EU-ram för nationella strategier för att bekämpa afrofobi och främja integration av människor av afrikansk härkomst, med tydliga mål och indikatorer.”
.

Mer om ENARs rapport kan du finna HÄR

Skuggrapporten i sin helhet kan du finna HÄR (pdf)

Separata länders genomgångar från skuggrapporten kan du finna HÄR

ENAR på Facebook

Fatou Touray

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt. Jag tror inte det undgått någon att det är svårt för människor från den afrikanska diasporan att komma in på krogen och nattklubbar i Sverige.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag är 25 år gammal, det betyder att jag har fått lov att besöka olika krogar och nattklubbar i sju år. Första besöket gjordes vid 18 års ålder i Göteborg, på Hardrock café. När jag har talat med människor från olika minoritetsgrupper som är några år äldre än mig och från den afrikanska diasporan, då har det berättats historier om att det plankades en hel del när de var yngre.

I början när jag var yngre, kanske runt nitton- och tjugoårsåldern och skulle gå ut på nattklubbar i Göteborg, valde vi oftast att dela upp oss om vi var ett större gäng. Vi säger att sällskapet bestod av tolv personer, sex av personerna i gänget var då ifrån den afrikanska diasporan. Då delade vi verkligen upp oss varannan icke svart för att lättare komma in. Det här gjorde vi för att vi hade fått tips om att göra så av de äldre killarna och även från människor som jobbade inom krogbranschen. Det visade sig vara mycket enklare att komma in också.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag vill även mena på att det har funnits svårigheter för mig att komma in på vissa nattklubbar med mina svenska vänner. Idag sju år senare upplever jag fortfarande samma problematik. Det finns människor idag, år 2016 som menar på att det fortfarande finns kvoter för hur mycket människor de vill ha med afrikanskt ursprung på en nattklubb. Det finns många historier om vaktbrutalitet mot människor med afrikanskt ursprung som ifrågasatt varför de blivit nekade tillträde. Hur löser vi detta samhällsproblem? Jag tror på att det måste problematiseras för att vi skall förändra attityden inom nattklubbs- och krogmiljön för besökare av rötter ifrån den afrikanska diasporan. Jag skriver detta för att jag vägrar acceptera att mina barn i framtiden skall få gå igenom samma sak.

Mbote na bino – Hälsningar till er (lingala)

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Min kropp tillhör inte mig

Efter 24 år har jag slutligen kommit fram till att min kropp inte tillhör mig. Min kvinnokropp har nog aldrig varit för mig. Låt mig förklara varför.

Jag vill börja med en händelse från min barndom. Jag var inte mer än tio år gammal, kanske åtta, och levde i en värld där alla hjälptes åt att uppfostra varandras barn. Föräldrar levde efter mentaliteten mitt barn är allas barn. Grannar såg till att barnen skötte sig, och man kallade aldrig en vuxen som var gammal nog att vara ens förälder vid personens namn. Det var mostrar och farbröder och man behandlades som småsyskon. Det fanns en äldre storebror i huset mittemot oss, som ofta ville ha oss småflickor runt sig. En gång, som många andra, ville han att jag skulle sitta i hans knä. Men den här gången kände jag hur han blev upphetsad av att ha min barnkropp så nära sin. Det var första gången jag såg min kropp som ett verktyg för någon annans njutning.

_MG_5724
Vem tillhör egentligen kvinnokroppen? – Foto: Kristina Wicksell

I takt med att jag fick bröst och höfter i puberteten började jag alltmer se min kropp utifrån män. Överallt där jag kunde möta andra, det vill säga i offentliga rum, var jag något för män att beskåda. De blev alltid lika förvånade att höra att jag var singel, och att jag inte har någon som ”tar hand om mig”. Jag fick höra dessa otrevligheter av all slags män, från olika kulturer, åldrar och hudfärger. Jag vill därför inte fastna i en debatt om särskild kultur eller att jag träffar fel män, för det är inte det jag vill ta upp.

Jag älskar min kurviga kropp, men när jag tänker tillbaka känner jag inte att den någonsin varit min. Den finns i relation till det manliga könet.

För några veckor sen fick jag nog och sa emot en man som inte kunde hålla ögonen ifrån mig, jag uttryckte min ärlighet om att det är jobbigt att komplimanger alltid ska ha med min kropp att göra. Han svarade: ”Det är för att gud gett dig en perfekt kropp”. En annan gång fick en person jag dejtade ( inte alls långvarigt) för sig att daska till mig på rumpan, på tunnelbaneperrongen, mitt på ljusa dagen. Hans försvar var att han tyckte att min rumpa var så stor att han inte kunde låta bli. Han kunde inte låta bli. Jag kan fortfarande känna ilskan från den dagen.

Män, som ska vara vänner, har inte kunnat låta bli att stöta på mig. Inte för att de är intresserade av att inleda ett förhållande, nej inte alls. En del medger att de har flickvänner, men erkänner att jag ”är en attraktiv kvinna”. Jag är så himla trött på att höra ”Hello beautiful”, och ibland tänker jag att det är en förbannelse att vara tjej. Min kropp finns inte till för att attrahera män!! Under en resa utomlands blev jag tagen på rumpan. En okänd man gick så långt att han tog mig på rumpan. Missförstå mig inte, jag är otroligt ödmjuk över att ha fötts till flicka. Jag älskar att vara flicka och vill inte se min kropp som en begränsning för vad jag kan göra eller åstadkomma i livet. Personligen tycker jag inte att det är något uppseendeväckande med min kropp, och jag antar att det är anledningen till att jag inte förstår mig på dessa typer av män. Det handlar inte om att jag inte vill motta komplimanger. Det är att jag inte får komplimanger för att jag är smart, rolig, snäll, begåvad med mera. DET är vad som frustrerar mig.

Del av fontän och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad "The Square of Shame", i Palermo, Italien - Foto: Gnuckx, commonslicens
Del av fontän- och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad ”The Square of Shame”, i Palermo, Italien – Foto: Gnuckx, commonslicens

Om det inte är vissa mäns motbjudande blickar och ”komplimanger” är det familjemedlemmar som undrar när jag ska börja skaffa barn. För det är då man på riktigt blir kvinna. Nu är det så att jag faktiskt längtar efter att skapa en egen familj, men varför så bråttom? ? Och det här med graviditet, vem bär barnet, föder och är näringskälla för det nyfödda barnet?

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag mig inte särskilt peppad. Jag kommer att uppmärksamma viktiga kvinnor i mitt liv, som till exempel min mor för att hon representerar den afrikanska kvinnas styrka. Men även med min mor ser jag att hon inte är en egen individ. Hon finns för sin man och sina barn, men vem är hon utöver det ? Vem är jag när jag inte är ”Hej snygging”?

Varje dag strävar jag efter att vara en positiv förebild för unga tjejer, och det här är inte i närhet av det jag vill förmedla.

Fotocred huvudbild: Kristina Wicksell

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

Välgörenhetsinsamlingar utan bilder på fattiga afrikaner!

Jag har nya glasögon som hjälper mig att se klarare trots att jag sedan 1996 inte har gått många dagar utan mina kontaktlinser. Jag har numera ”dygnet-runt” linser och perfekt syn, skönt för er som åker spårvagn med mig i förarhytten, eller hur?

Bild: Skärmavbild, TheRoots
Bild: Skärmavbild, TheRoots

De nya glasögonen är osynliga, mer som matrixpillret, när de väl åkt på så sitter de fast. Jag som på många sätt brinner för välgörenhet och olika typer av insamlingar, samt volontärarbete, kräks numera i munnen varje gång jag ser reklam för vissa av våra vanligaste och mest hedervärda 90-nummerorganisationer. Kan vi inte samla in pengar år 2015 utan bilder på utarmade trötta fattiga mörkhyade kvinnor och barn?

Dessa bilder stigmatiserar, bultar fast fördomar och trycker ner rasifierade människor. Jag sitter inte hemma i min varma ombonade lägenhet i Sverige och påstår att det inte finns fattiga människor i till exempel Afrika eller Indien. Men jag menar att vi måste sluta med att visa upp dessa ensidiga bilder av svarta och bruna personer. Bilderna fortsätter att befästa tankesätt om att vita, europeiska personer ska rädda eller försörja stackars hjälplösa mörka barn. För när det är dags att visa bilden av ett positivt liv med skönhet och framgång, ja då väljer till och med H&M att visa smala vita människor. Detta för att lansera sin första butik på den afrikanska kontinenten, självklart i Sydafrika. När folk på sociala medier ifrågasatte avsaknaden av svarta modeller fick man svaret från H&M själva att man ville visa en positiv bild av butiken. Självklart insåg man snabbt att man gjort en pudel och bad om ursäkt. Självklart är skadan redan gjord. Precis som för min son som dagligen får gå förbi reklambilder där svarta barn gråter, är smutsiga och döende visar vi vita barn som poserar i snygga kläder eller leker med häftiga leksaker.

Reklam som inte stigmatiserar, Specsavers - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Reklam som inte stigmatiserar, Specsavers – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Om vi vill förändra världen för nästa generation måste vi jobba med varje bild och varje ord. Ner på detaljnivå för att förändra på långsikt. Jag tror stenhårt på att kontrollera negativa tankar för att få positiva resultat. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Om varje vuxen skulle berömma en flicka för hennes bollkontroll och en pojke för hans omtanke, om någon reklamfilm skulle visa vita människor som bor i ett flyktingläger i en torr öken någonstans. Om någon skulle ta ett foto av en mörk familj med ett vitt adopterat barn. Då kanske vi skulle lära oss att kunna se förbi hudfärger, hårtexturer och ögonfärger. Då skulle jag inte få en klump i magen när ett danskompani annonserar en föreställning med bilden av en svart man som hålls nere av en vit fot i ansiktet. Men fram till dess gör glasögonen att jag inte säger saker som”ät upp maten på tallriken, tänk på barnen i Afrika som svälter”, till min son. Saker som vi fick höra i skolan varje dag under min uppväxt på 90-talet.

En av Jamaicas största reggae och dancehallartister skrev för några dagar sedan på sociala medier att han var trött på att se svarta kvinnor med löshår och peruker. Han tyckte att kvinnorna skulle vara stolta över sitt naturliga krulliga afrohår och sluta använda kemikalier eller plast för att härma vita kvinnors raka långa hår. Jag svarade med att lägga upp bilder från alla hans otaliga musikvideos. Massa vackra kvinnor i varje sekvens men inte en enda afro i sikte. Han skrev att mina bilder kändes som örfilar, att han vaknade till. Jag föredrar att tänka att jag bara delar med mig av glasögonen. Sharing is caring.

 

Sara Safa
Sara Safa

After work i Göteborg med Victoria Kawesa

Victoria Kawesa kommer att hålla ett intressant samtal om ”den vita blicken”, om varför afrosvenskar särbehandlas och samtal runt rasstereotyper och diskriminering. Afrikagrupperna välkomnar alla som är intresserade av att ta del av detta samtal.

Victoria Kawesa -  forskare i genusvetenskap och politiker för Feministisk Initiativ Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Victoria Kawesa – forskare i genusvetenskap och politiker för Feministisk Initiativ Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Samtal som dessa och med kunniga personer som Victoria Kawesa brukar väcka många tankar och diskussioner, många funderingar att vidareutveckla. Vi vill därför lyfta fram detta och liknande samtal för att fler intresserade ska få upp ögonen och ges möjlighet att delta i dem. Detta samtal står Afrikagrupperna bakom och vi hoppas att så många som möjligt ges chansen att delta och bidra till den aktuella debatten.

Facebook-sidan för eventet står följande att läsa:

”Victoria Kawesa talar om den vita blicken – rasstereotyper och bilden av den svarta kvinnan i kulturen. Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras i Sverige och Europa idag. Detta sker på grund av tankemönster kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita.

Victoria Kawesa är doktorand i genusvetenskap, har arbetat på EU-nivå med mänskliga rättigheter samt forskat och arbetat som expertkonsult i frågor som rör jämställdhet, migration, rasism, barns rättigheter och skydd, rättssäkerhet med mera.”

Plats: Världskulturmuseet
Plats på museet: Trappan
När: 6 maj kl. 18:00-19:55
Pris: Fri entré
Ytterligare information: Dryck och lättare förtäring finns till försäljning i Restaurang Tabla.

Afrikagrupperna (hemsida)

Afrikagrupperna (Facebook)

Vi har tidigare skrivit om Victoria Kawesa ett flertal gånger. Dels var hon delaktig i Kunskapsöversikten om Afrofobi, som vi skrivit om HÄR! Sedan har vi även intervjuat Victoria Kawesa om politik HÄR, om SD HÄR och om Black History Month HÄR! Mer om Victoria Kawesa kan du finna HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray