En av Sveriges absolut största eldsjälar inom antirasismen och en stor inspiration för många afrosvenskar har somnat in. Margaret Gärdings bortgång har lämnat den afrosvenska communityn i stor sorg.
Margaret under en intervju med Asov TV – Skärmavbild, YouTube
Det är med stor sorg som Afropé under helgen fått veta att Margaret Gärding inte längre finns bland oss. Sociala medier har svämmat över av kondoleanser, hyllningar och kärlek till Margaret. Hon var en otroligt aktad, respekterad och älskad kvinna. Hon var antirasismen och kampen för de mindre privilegierade personifierad. En stor feministisk, antirasistisk lejoninna, som hon kallats av många.
Margarets aktivism rymmer så otroligt mycket – allt från afrosvenskars situation i Sverige till fattigdom och apartheid i Sydafrika, där hon har sina rötter hos zulufolket. Hon har arbetat med såväl integrationsfrågor som mångfaldsfrågor i Sverige och varit starkt engagerad i biståndsfrågor, där hon bland annat utbildat biståndsarbetare i vikten av att givare och mottagare måste få vara delaktiga på lika villkor och att givaren måste förstå sig själv och sina intentioner bättre, inse sin makt. Hon har varit ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund och Afrikanska diasporan. Hon har också jobbat för Afrikanska Unionen och i rådgivande grupper inom både EU och på riksnivå.
En stor röst har tystnat, men hennes minne och arv lever kvar.
Margaret sörjs närmast av barnen Cecilia och Mike.
Må du vila i frid Margaret.
Margaret håller tal under Feministiskt Initiativs 1 majdemonstration, 2014 – Skärmavbild, YouTube
En av de största svarta idrottsikonerna och aktivisterna genom tiderna är död. Boxarlegendaren Muhammad Ali, också känd som ”The Greatest”, har igår (lokal tid) somnat in efter att akut ha vårdats på sjukhus för andningsbesvär. Muhammad Ali led sedan många år tillbaka av Parkinsons sjukdom och har haft stora problem med hälsan de senaste åren. I december 2014 var han inlagd på sjukhus för lunginflammation.
Muhammad Ali
Muhammad Ali föds 17 januari 1942 i Kentucky som Cassius Marcellus Clay Jr.
Vid 12 år ålder börjar Clay träna boxning efter att ha berättat för en polisman att han skulle klå upp tjuven som han förklarade hade stulit hans cykel, om han hittade honom. Polismannen, Joe Martin, som var boxningstränare sa till Clay att lära sig att slåss innan han ger sig på någon och Clay visar sig vara en naturbegåvning.
Som 18-åring vinner Clay OS-guld i lätt tungvikt och hösten samma år debuterar han sedan som tungviktare. 1964, 22 år gammal, efter 19 raka segrar, vinner Clay mot världsmästaren Sonny Liston på knock out i den sjunde ronden och blir tungviktsvärldsmästare. Den nye världsmästaren lutar sig mot repen och ropar ”Ät upp era ord!” till de 43 av 46 journalister på plats som innan matchen menat att Liston skulle behålla titeln.
Cassius Clay blir Muhammad Ali
Kort efter sin tungviktstitel konverterar Clay till Islam och går med i den afroamerikanska rörelsen Nation of Islam – Clay blir Muhammad Ali.
1967 fråntas sedan Ali sin världsmästartitel för att han vägrade göra militärtjänstgöring i Vietnam. Ali var den första offentliga personen som pratade emot Vietnamkriget och han sa också att han som svart inte hade någon anledning att åka och kriga i Vietnam eftersom han och andra svarta behandlas sämre i USA. Han menade också att det gick emot allt han tror på att döda en annan människa.
Ali döms först till fem års fängelse och 10 000 dollar i böter, men domen ändras senare till fem års avstängning från boxning i USA. Men samtidigt tar man också ifrån honom hans pass, vilket gör det omöjligt för Ali att resa utanför USA och på sätt också omöjligt för honom att tävla utanför USA.
Hösten 1970 kan Ali slutligen göra comeback efter att motståndet mot Vietnamkriget vuxit sig starkare och allt fler krävde att Alis avstängning skulle hävas. I sin första match besegrade han ”det vita hoppet” Jerry Quarry på teknisk knock out i tredje ronden. Efter att sedan ha besegrat argentinaren Oscar Bonavena stod han slutligen redo att möta dåvarande titelhållaren Joe Frazier, i vad som kom att kallas århundradets match. En match som Frazier vinner på poäng.
Den 28 juni 1971 förklarar USA:s högsta domstol och samtliga ledamöter att domen mot Ali fyra år tidigare är olaglig och godkänner det huvudsakliga skäl som Ali angett för att vägra militärtjänstgöring – hans religiösa tro och samvete som förbjöd honom att döda en annan människa.
1974 får Ali slutligen revansch på Frazier i en kvalmatch om att få möta nya världsmästaren George Foreman. Ali möter sedan den obesegrade Foreman i Kinshasa, Demokratiska republiken Kongo (dåvarande Zaire) den 30 oktober Matchen marknadsförs som ”The Rumble in the Jungle” och Ali lyckas med taktiken att trötta ut knockoutkungen som vunnit 38 av 41 matcher på just knock out. Det sägs att 70 000 människor såg matchen på plats och i efterhand kom Alis taktik att kallas ”rope-a-dope”.
Den 1 oktober 1975, efter att ha försvarat titeln tre gånger, möts Ali och Frazier igen i en match som kommit att kallas en av de bästa matcherna i boxningshistorien, en match Ali vinner efter att Fraziers tränare bett domaren att avsluta matchen i pausen till den femtonde ronden. Ali döper i sitt uppsnack matchen till ”The Thrilla in Manilla” (matchen går i Quezon City, Filippinerna).
1975 splittras också Nation of Islam och Ali ansluter sig till den gren som upptar sunni-Islam.
Ali lägger handskarna på hyllan
Ali behåller världsmästartiteln i boxning fram till 1978 när han förlorar på poäng mot Leon Spinks, för att bara ett halvår senare återta titeln och bli världsmästare en tredje gång. 1979 avsäger han sig titeln och drar sig tillbaka. Han ångrar sig emellertid och gör ett nytt försök hösten 1980, men nya mästaren Larry Holmes är överlägsen och matchen stoppas efter tio ronder. Ali försöker sig på ytterligare en comeback 1981, också den utan framgång och Ali lägger slutligen handskarna på hyllan för gott.
Efter Alis karriär som proffsboxare var över har han fortsatt att engagera sig som aktivist och varit ett stort namn i kampen mot rasism och sociala orättvisor. Ali har varit en stor förebild för många inom den afrikanska diasporan och på kontinenten, men också i övriga delar av världen och bland minoriteter i Väst. Och trots att han runt samma tid han la handskarna på hyllan diagnostiserades med Parkinsons sjukdom fortsatte han att engagera sig för människor och svartas rättigheter, även om hans offentliga framträdande med tiden blivit allt färre.
Ali engagerade sig politiskt på olika sätt och 1990 mötte han Saddam Hussein i Bagdad i ett försök att förhandla fram ett frigivande av de amerikaner som hölls gisslan i Irak och Kuwait. 2011 vädjade Ali till iranska tjänstemän att släppa de tillfångatagna fotvandrarna Shane Bauer och Josh Fattal.
Det kanske mest minnesvärda ögonblicket i Alis liv, förutom hans titlar, kom under sommar-OS i Atlanta 1996 då han fick det mycket ärofyllda uppdraget att tända OS-elden.
Ali fick också en ny guldmedalj för OS-segern från 1960. Den första menade han att han kastat i Ohiofloden som protest mot rasismen i USA.
2005 tog Ali emot ’The Presidential Medal of Freedom’ från president George W Bush.
Ali är pappa till sju döttrar och två söner, där den kanske mest kända är Laila Ali, också hon en gång världsmästare i boxning.
Boxarlegend Ali må ha somnat in, men hans minne lever kvar. Många har gestaltat honom på film och det har spelats in flertalet dokumentärer. En av de mesta kända spelfilmerna är ”Ali” från 2001, i vilken Will Smith spelar den stora boxningsstjärnan och R Kelly sjunger låten ”The World’s Greatest”. Ali själv gav ut böckerna ”En fjärils själ” (2004), som han skrev tillsammans med sin dotter Hana Yasmeen Ali och ”Den störste: Min egen berättelse” (1976).
Muhammad Ali sörjs närmast av sina barn och sin fru Yolonda ”Lonnie” Williams. Han blev 74 år.
På Rättsmedicinalverket har man nu konstaterat att det är Alexander Bengtssons kvarlevor som hittats i den utbrända bilen i Ödeshög.
Alexander Bengtsson, Moderaterna – Bild: Skärmavbild, Youtube
Med hjälp av DNA-analys har Rättsmedicinalverket fastställt att det är Alexander Bengtsson som omkommit i den bil som hittades utbränd den 24 mars i Ödeshög.
Dödsfallsutredningen kring Alexander Bengtsson är ännu inte helt avlutad, utan polisen inväntar slutgiltiga protokoll från den rättsmedicinska undersökningen. Något som kan dröja flera veckor.
Alexander var aktiv inom Moderaterna och hemmahörande i Uppsala. Som politiker profilerade han sig inom frågor gällande afrofobi, hbtq och invandring.
Afropé har varit i kontakt med polisens presstalesperson vid region Öst, Thomas Agnevik.
Det finns just nu misstänksamhet, sorg och upprörda känslor bland många afrosvenskar och antirasister som menar att den hotbild som varit riktad mot Alexander Bengtsson borde vara skäl nog för polisen att starta en förundersökning gällande brott i samband med hans död, mer specifikt förundersökning gällande mord? Hur ställer sig polisen till det?
– Ja det är ju så att för att en förundersökning gällande brott ska bli aktuell behövs konkreta omständigheter och objektiva fynd som på något sätt gör att man kan misstänka brott. Inget sådant har kommit fram i utredningen kring Alexander Bengtssons död. Vi har haft mycket kunniga kriminaltekniker och utredare som jobbat med ärendet, personer som har stor kunskap och vana att jobba med mord och grova våldsbrott. Det krävs alltså inte ett förundersökningsbeslut för att man noggrant ska utreda alla möjligheter vid en sådan här händelse. Vi har givetvis alltid med oss i bakhuvudet att det finns en risk att händelser som denna, sådant som sker i någons hem eller utomhus, kan vara ett brott och givetvis jobbar man noggrant med att säkerställa att inget sådant missas.
När själva händelsen hade inträffat i Ödeshög så togs den utbrunna bilen in av polisen för att undersökas och rättsläkare har undersökt både bil och kvarlevor och förhandsbeskedet är att man konstaterat att Alexanders död tyvärr är ett självmord. Nu har det som sagt också bekräftats att kroppen tillhörde Alexander Bengtsson och vi väntar nu på att få det slutgiltiga protokollet från Rättsmedicinalverket, vilket kan komma att dröja flera veckor. Men vi känner oss väldigt säkra på att det kommer att stämma väl överens med förhandsbeskedet.
Finns det någonting som ni på polisen kan säga eller berätta för allmänheten om varför ni har en så stark teori om att Alexanders död är ett självmord?
– I nuläget finns det inget mer vi kan tillföra och vi är alltid väldigt, väldigt försiktiga och visar stor respekt för den avlidna och anhöriga i såhär kritiska fall och vid sådan här dödsfall, alltså vid självmord. Sedan får vi se när utredningen är helt slutförd om det kanske då finns mer som kommer att komma allmänheten till kännedom.
Finns det i din mening någon rimlig möjlighet att rubriceringen gällande Alexanders dödsfall kan komma att ändras?
– Nej. Visst, rent hypotetisk finns det självklart alltid en möjlighet, men inte i praktiken i detta fall. Sedan har jag full förståelse för att den här händelsen och det besked som kommit kan vara svårt för många att ta in.
Alexander Bengtsson blev 20 år. Han sörjs av många inom den afrosvenska diasporan. Afropés tankar och kondolesanser går till familj och anhöriga i denna svåra tid.
Musikern, artisten och ikonen Musa ”Afia” Ngum har lämnat oss, endast 62 år gammal. I söndags dog Musa Ngum på Dakars sjukhus Le Dentec och igår, måndag begravdes han i den heliga staden Touba i Senegal. Närvarande var många människor som uppskattat Musa Ngum som person och självklart även hans musik. Världsartisten Youssou N´dour deltog vid begravningen.
Musa Ngum Foto: Buharry Gassama
Musa Ngum ska ha genomfört sitt sista uppträdande så sent som i lördags på restaurangen Just 4 You i Dakar, mitt emot University of Cheikh Anta Diop.
Han föddes i Fatoto i Kantoradistriktet i Gambia. Musa Ngum blev intresserad av musik vid en mycket tidig ålder.
Musa Ngum använde sig bara av traditionella, Senegambiska instrument under senare år och hyllade den Senegambiska traditionella musiken. Han har varit en välkänd musiker i de Senegambiska kretsarna och hann fira 40 år som artist. Musa har beskrivits både som en legend, en ikon och en musikalisk hjälte. Hans låttexter handlade mycket om gamla riken i Senegambiaregionen. Hans andlighet genomsyrade också tydligt hans musik och texter.
Musa lämnade Gambia 1981 för en flytt till Senegal. Där blev han flitigt uppvaktad av gruppen Super Diamono, som vid den tiden var en av Senegals största musikaliska grupper. Musa gick med i Super Diamono 1985.
Musa Ngum Foto: Buharry Gassama
Han slog sig ihop med Omar Pene, Maiga, Lamin Faye (Lemso), den legendariske senegalesiske gitarristen och de släppte ”Borom Daaru” och ”Partef” som blev en Senegambisk klassiker. Super Diamono splittrades tre år senare och efter att ha varit medlem i andra band, bestämde sig Musa Ngum för att satsa på en solokarriär. Hans solodebut innehöll låten ”Banjul, Banjul”. Musa bjöds in till sitt hemland 1997 och bosatte sig sedan dess i Gambia.
Musa Ngum var en anspråkslös person och inte alls någon materialist. Hans relation till materiella ting har beskrivits som blygsam och anspråkslös.
Enligt uppgift ska denna video ha spelats in vid Musa Ngums sista uppträdande i lördags i Dakar tillsammans med Omar Pene:
Musa Ngum Foto: Buharry Gassama
Musa Ngum lades igår till sin sista vila, på den heliga staden Touba i Senegal. Vi hoppas han får vila i frid och får sin plats i Jannah (islams beskrivning av paradiset).
”Senegambia har förlorat en framstående människa i Musa Ngum. Hans talang, ödmjukhet och tro i att Senegal och Gambia ska enas som ett land har i decennier definierat hans liv och påverkat många människor. Vila i fred Musa Afia Ngum, Senegambias gyllene röst.” Uttalandet kommer från fotografen och filmaren Buharry Gassama.
Uttalande från Yusupha Ngum, Musa Ngums son kan du se HÄR!
I helgen har många runt om vår jord under fredliga sammankomster firat en av årets största högtider, påsken. Samtidigt läser vi om hur militanta somalier sedan torsdagens attack i kenyanska Garissa nu har svurit på att man ska utöva ett långt krig mot Kenya, där man tänker köra dess städer ”röda med blod”. 148 personer dödades i torsdagsattacken mot universitetsområdet som ligger ungefär 20 mil från den somaliska gränsen. 148 helt oskyldiga liv. Man läser någon notis här och var i olika svenska tidningar och jag undrar vad dessa liv var värda. Hur många fler liv har gått förlorade i krig, förföljelse och övergrepp denna påskhelg?
Enligt kenyanska myndigheter har man under påskhelgen arresterat fem män med kopplingar till torsdagens attack som utfördes av den somaliska militanta gruppen al Shabaab. Ja, gruppen definierar sig som en islamistgrupp och under torsdagens attack menar vittnen till händelsen att förövarna uttryckligen ska ha sökt kristna studenter för att skjuta ihjäl, medan man besparat många muslimska studenter. Det må så vara och de må säga att de gör vad de gör i Guds eller islams namn. Men att säga att man gör något i någon annans namn utan att denne gett sitt godkännande kan knappast betyda något, eller hur?
Vad vi vet och vad vi kunnat läsa…
148 personer vid ett universitet har skjutits ihjäl och den somaliska militanta gruppen al Shabaab har tagit på sig attacken. Tre av de fem arresterade männen misstänks vara de som koordinerat hela händelsen och de är samtliga kenyaner med somaliskt ursprung. De arresterades när de försökte fly över till Somalia och en av männen har under söndagen identifierats som sonen till en av landets regeringstjänstemän. En fjärde man med samma bakgrund, identifierad som säkerhetsvakt på universitetet, arresterades också och likaså en tanzanisk man, som hittades gömd i ett tak, med ammunition på sig.
I ett e-postmeddelande som mottagits av Reuters i Somalias huvudstad, riktat till den kenyanska befolkningen, har man låtit meddela att attacken är en hämnd på Kenyas militära närvaro i Somalia och dess behandling av muslimer i Kenya. I meddelandet står också att läsa;
– Ingen nivå av försiktighetsåtgärder eller säkerhetsåtgärder kommer att kunna garantera er säkerhet, stoppa en ny attack eller förhindra att ytterligare blodbad uppstår i era städer. Vi kommer köra era städer röda med blod. Detta kommer att bli ett långt, fasansfullt krig där ni, den kenyanska allmänheten, är dess första offer.
Blodbadet i Garissa har satt stor press på landets president, Uhuru Kenyatta, som länge kämpat med våldsamheter i landet som till viss del förstört en del av Kenyas rykte och påverkat dess tidigare så vitala turistnäring.
Mer än 400 personer har dödats av al Shabaab på kenyansk mark sedan Kenyatta tog makten i april 2013 och dödssiffran från Garissa-attacken stannade vid 148 döda. Fyra förövare dödades också i attacken och deras kroppar fanns tillgängliga att beskåda under lördagen, i hopp om att någon i lokalbefolkningen skulle kunna identifiera dem.
Ingen är väl förvånad över att Garissas invånare har reagerat med stor ilska och rädsla efter massakern och inte heller förvånas man över att de ifrågasätter hur man kan stå med bara två säkerhetsvakter i tjänst trots att man ska ha vetat om planer hos al Shabaab att attackera ett universitet. Hur tänkte myndigheterna här? Tog man inte hoten på allvar? Detta är något som i alla fall förvånar mig.
Och hur är det egentligen med den hårdhänta strategin man hört utövas av den kenyanska polisen. Deras tillvägagångssätt och urskillningslösa massarresteringar av Kenyas somaliska befolkning, som nästintill är uteslutande muslimer. Är det inte så att de spelar al Shabaab i händerna och faktiskt föder en förbittring hos en del muslimer i Kenya och Somalia. Att ständigt vara en måltavla för ifrågasättanden, övervåld eller utanförskap kan aldrig leda till något gott. Detta har vi redan sett alltför många gånger, på olika sätt, i alla delar av vår värld. Kenya är inte på något sätt unikt, inte heller muslimer.
På många håll i Kenya har man nu satt in extra förstärkning. Ett av Nairobis mest populära shoppingmalls, mycket välbesökt av turister, är ett exempel man hör om, fler poliser, både beväpnade och obeväpnade. Kyrkorna i landet hade extra beväpnad förstärkning under sina påskgudstjänster under helgen. En polischef för Kenyas Indiska oceankust sa till Reuters, – Säkerhetsstyrkor finns överallt nu, både på marken och i luften. Vi har två helikoptrar som ska patrullerar hela kustområdet.
Givetvis gör man allt för att säkra turistområdena, men vad med den inhemska befolkning, som är minst lika oskyldig som de tillresande turisterna? Det var ett universitet som attackerades. 148 kenyanska studenter från hela landet har dött.
Garissa-attacken är den mest blodiga attacken på kenyansk mark sedan al-Quaida 1998 bombade den amerikanska ambassaden i Nairobi och dödade mer än 200 människor.
Sent på lördagskvällen anländer 613 elever och 50 personal från Garissauniversitetet till landets huvudstad Nairobi, där de möts av ett känslosamt välkomnande från överväldigade föräldrar och släktingar. Samtidigt, i samma stad, vid Nairobis bårhus står föräldrarna till dem som inte överlevt massakern. Deras känslor och sinnestillstånd kan nog väldigt få av oss sätta sig in i. Att stå inför den fruktansvärda uppgiften att försöka identifiera sitt barn efter att denne skjutits eller huggits ihjäl. Helt oskyldigt och så fruktansvärt brutalt. Mördad.
Dessa terrordåd, som sker i flera olika länder och av många olika typer av förövare, med olika bakgrund, skapar svåra omständigheter i relationerna mellan folk. Främst idag mellan kristna och muslimer. Människor misstänkliggörs orättvist och islam som religion har idag fått ett missvisande rykte och stämplas som en våldsam trosuppfattning.
En anledning är de grupperingar med militanta agendor som säger sig utföra sina attacker i Guds namn – grupperingar som uppstått i områden som dras med stor hopplöshet, mycket våld, begränsad kunskap, olika former av förtryck och en daglig kamp för överlevnad. Om man lever under omständigheter som dessa är det givetvis större risk att man dras med i grupperingar som säger sig kunna vinna en kamp och erbjuda en framtid. Om alternativet är en framtid utan större hopp och ett liv i mycket mörker, så är givetvis spärren till att begå hemska handlingar svagare och möjligheten att kunna hjärntvättas med någon form av lockelse av högsta frälsning mycket större.
En annan anledning är västerländsk media, som så envist håller fast vid att stämpla alla händelser utförda av någon som bär ett klassiskt muslimskt namn som terrordåd, medan den vite, blonda, mannen med ickemuslimskt namn som skjuter ihjäl 69 personer på en ö i Norge, eller den vite piloten med cendréfärgat hår, också han utan muslimklingande namn, som kör 149 personer mot döden i en flygplanskrasch, endast stämplas som galna individer. I alla fall till en början. Definitionen av en terrorist har för längesedan förvrängts å det grövsta.
Foto: Afropé
Folk av idag verkar ha svårtatt kanalisera den information som ges från framförallt media och detta har under många år skapat en bild av ett islam som skulle förespråka och uppmana till våld, istället för vad det är som faktiskt pågår; Agendor hos militanta, maktkrävande och självutnämnda frälsare som, utan något som helst stöd från någon religion, klätt sig i härskarrustningar och många gånger byggt sig en armé av förvirrade män som utan eftertanke kastar sig in vår tids mest skrämmande ”leva eller dö”-följetong. Dessa individer dödar inte på grundav någon religion, utan trotsatt de säger sig tillhöra en.
Vi som ser på utifrån. Vi som har både möjligheten att läsa och skaffa oss kunskap. Vi får inte bli marionetter i dessa militanta individers följetong, där vi likt deras förvirrade soldater, helt blint köper deras ord och tror att det de gör, görs i någon guds namn. Vi får inte bygga en mur mot en hel religion eller ett helt folk på grund av en grupps utspel och våldsamma terrordåd.
Boko Harams ledare, Abubakar Shekau är död, rapporterar nigeriansk militär. Detta är alltså tredje gången Abubakar Shekau – eller i alla fall en man som påstår sig vara honom – har dödats, rapporterar Reuters. Ändå fortsätter han att dyka upp i olika videoinspelningar.
Många tror att Shekau är ett namn som ”adopteras” av Boko Harams ledare. Förra gången militären sade att ledaren var död var för ett år sen och den gången dök en man upp i Boko Harams videos, en man som visserligen var väldigt lik den tidigare Shekau, men som var något fetare.
Nu säger nigeriansk militär att mannen i de senaste videorna har dött i strider i staden Kondugu, vilket reser frågan om det finns en ny dubbelgångare som står redo att ta över …
Ett annat alternativ är att Shekau inte alls är död.
– Nigerias armé har flera gånger påstått att de dödat Shekau, men det har visat sig felaktigt, säger Ben Payton, Afrikaanalytiker på Englandsbaserade riskkonsultbolaget Maplecroft, till Reuters.
Det går inte att helt avgöra om det är en och samma person som figurerar i videorna eller inte, men mannen i de senaste verkar ha ett rundare ansikte, med bredare näsa. Hans sätt att tala var även mer maniskt än original-Shekaus.
En av många bilder som påstås vara på den ursprungliga Abubakar Shekau, men också bestridits med förklaringen att det i själva verket är en look-a-like vid namn Mohammed Beshir – Bild: Grin160
– Namnet Shekau har blivit ett varumärke för terroristernas ledare, sade militärens talesman generalmajor Chris Olukolade i torsdags, och bekräftade därmed att hur många ”Shekaus” de än dödar är det inte troligt att våldet kommer att upphöra bara på grund av det.
Detta går att jämföra med när rebelledaren i Angola, Jonas Savimbi, dödades i en strid 2002. Hans död innebar slutet på ett kvarts sekel långt inbördeskrig i Angola.
– Även om Shekau blivit mördad är Boko Haram mycket större än en individ. De har många enheter som opererar ganska autonomt, fortsätter Ben Payton till Reuters.
I onsdags sade militären att mer än 130 Boko Haram-islamister hade gett upp, och att ledaren dödats.
– Det är mycket troligt att det finns två eller tre Shekaus och att befälen för olika fraktioner alla använder samma namn. Det finns en möjlighet att dra nytta av att en av dessa Shekaus nu dött och börja prata med diverse andra i Boko Haram, säger Jacob Zenn, Boko Haram-expert på Jamestown Foundation till Reuters.
Den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer har gått bort efter en kort tids sjukdom. Nadine Gordimer är mest känd genom sin kamp mot apartheid och sitt prisbelönade författarskap. 1991 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur. Hon ”dog fridfullt i sömnen i sitt hem i Johannesburg söndagen 13 juli 2014” skriver hennes familj i ett uttalande.
Nadine Gordimer föddes den 20 november 1923 i Transvaal och dog 13 juli 2014 i sitt hem i Johannesburg efter en kort tids sjukdom. Hennes son Hugo och dotter Oriane ska enligt uppgift ha funnits vid hennes sida in i slutet.
Hennes senaste utgivning; No Time Like the Present, utgavs så sent som 2012. Hennes senaste roman, som också var hennes fjortonde och som även finns utgiven på svenska; Börja leva (Get a Life) utgavs 2006.
Inte bara genom hennes texter, men Nadine Gordimer var även aktivt engagerad i kampen mot apartheid och i hennes hem genomfördes många hemliga politiska möten under Sydafrikas apartheid-regim. Trel av hennes romaner var i perioder bannlysta i Sydafrika.
Nadine Gordimer var medlem i ANC sedan 70-talet och hon sägs ha blivit engagerad i antiapartheid-frågorna under Sharpville-massakern 1960. Hon hjälpte Nelson Mandela att skriva det berömda tre timmar långa talet ”I am prepared to die” 1964. (Du kan höra drygt fem minuter av talet i klippet nedan.)
Ur ANCs offentliga uttalande om Nadine Gordimers bortgång:
“Our country has lost an unmatched literary giant whose life’s work was our mirror and an unending quest for humanity.”
Hon föddes Marguerite Ann Johnson, 4 april 1928. I onsdags lämnade hon världen bakom sig när hon somnade in i sitt hem tidigt på morgonen. För de flesta var hon mer känd som Dr Maya Angelou, författare, frihetskämpe, demokrat och poet.
Dr Maya Angelou publicerade sju självbiografier, tre böcker av essäer och flera diktsamlingar. Förutom detta har hon krediterats en lång lista av pjäser, filmer och TV-program under sina femtio verksamma år i kulturbranschen. Hon har fått ett otal utmärkelser och tilldelats mer än 30 hedersdoktorander, men mest känd är hon för sina självbiografier som handlar om hennes barndom och unga vuxenliv. Den första boken,”I Know Why The Caged Bird Sings” gjorde henne internationellt erkänd och handlingen i boken kretsar kring hennes uppväxt och sträcker sig till hennes sena tonår.
Det dröjde innan Maya Angelou hängav sig till skrivandet, Angelou blev poet och författare först efter att som ung ha utforskat en rad andra yrken. Hon hann jobba som kocklärling, skådespelerska, regissör, dansare, artist, ja till och med nattklubbsdansare och prostituerad. Hon hade en roll i operan Porgy & Bess, verkade som samordnare för en kristen ledarskapskonferens i södern och som journalist i Ghana och Egypten under tiden för avkolonialiseringen. Från 1982 undervisade hon vid Wake Forest-universitetet i Winston, Salem, North Carolina.
Maya Angelou gjorde sig känd för världen inom många olika områden. Hon var mycket aktiv i medborgarrättsrörelsen och arbetade med Martin Luther King Jr och Malcolm X. Från 80-talet och in på 90-talet gjorde hon ett åttiotal framträdanden, per år, på föreläsningar inom rörelsen. 1993 blev hon den första poet på nästan 30 år att göra en konstituerande recitation, vilken hon höll under Bill Clintions invigning till Vita Huset. Hon läste då sin egen dikt ”On The Pulse of Morning”.
Hon är en kvinna som var mycket respekterad som talesperson för svarta människor och främst då kvinnor. Man talar ofta om att hennes verk var skrivna som starkt försvar för den svarta kulturen. Angelous vanligaste teman att skriva om var rasism, identitet, familjen och resor. En del har menat att hennes större skrifter är en fiktion av självbiografi, medan andra kritiker menar att de är helt självbiografiska. Det har gjorts försök att förbjuda hennes böcker på vissa amerikanska bibliotek, men hennes verk används än idag ofta på skolor och universitet runt om i världen.
Dr Maya Angelous liv 1928 – 2014
1928 – Maya Angelou föds i St Louis, Missouri. Dotter till en sjuksköterska, Vivian Johnson (f Baxter) och en dörrvakt/marindietist vid namn Bailey Johnson. Mayas äldre bror, Bailey Jr, var den som gav henne smeknamnet Maya, som kom sig av ‘My/a sister’. 1931 – Föräldrarna skiljer sig och Angelou och hennes bror skickas att bo med sina morföräldrar i Arkansas. 1935 – Angelou och hennes bror hämtas tillbaka av fadern för att komma och bo hos sin mamma i St Louis igen. 1936 – Den lilla Maya blir sexuellt utnyttjad och våldtagen av sin mammas pojkvän, en man vid namn Freeman. Maya berättar vad som hänt för sin bror, som i sin tur berättar för resten av familjen.
– Freeman befinns skyldig, men fängslas endast E N dag. Fyra dagar efter sin frigivning mördas Freeman, han sparkas ihjäl. Enligt rykten är det Angelous farbröder som är skyldiga till dådet.
– Lilla Maya reagerade med att bli stum i nästan fem år, då hon, som hon själv berättat, tänkte att det var hennes röst som dödat Freeman. ”Det var jag som dödade honom, eftersom jag uttalade hans namn, och därför tänkte jag att det är bättre att jag aldrig talar igen”. Ur all den tragik kom något positivt, då det sägs att det var under den här tiden i sitt liv som Angelou utvecklade sitt utomordentliga minne, sin kärlek till böcker och litteratur och sin förmåga att lyssna till och iaktta världen omkring sig. 1936-1942 – Tiden efter dådet flyttades Angelou och hennes bror tillbaka till mormodern för att få lugn och ro. Det var också i slutet av den här perioden som Angelou började tala igen, tack vare en lärare och vän till familjen, Fru Bertha Flowers. Flowers introducerade henne för författare som Charles Dickens, William Shakespear, Edgar Allan Poe och James Weldon Johnson. Detta var författare som skulle komma att påverka Angelous liv och karriär. Också kvinnliga artister som Frances Harper, Anne Spencer och Jessie Fauset blev stora inspirationskällor för Angelou. 1942 – Angelou och hennes bror flyttar tillbaka till sin mamma, men nu kommer de att bo i Oakland, Kalifornien, istället. 1942 – 1945 – Maya Angelou går i Kaliforniens labor skola och innan hon hunnit ta examen blir hon den första svarta kvinnliga spårvagnskonduktören i San Fransisco. 1945 – Tre veckor efter att hon avslutat skolan, 17 år gammal, födde hon sin son Guy Johnson (f. Clyde Johnson). 1946 – Angelou glider mer och mer ner på sociala stegen, in i fattigdom och kriminalitet. Hon arbetar, dels som kock, men också som föreståndarinna/frontkvinna för prostituerade. Hon avverkar det ena förhållandet efter det andra, den ena jobbet och yrket efter det andra och hon flyttar från stad till stad, samtidigt som hon försöker uppfostra sin son, utan större stöd eller kunskap.1951 – Gifter sig slutligen Angelou med kärleken och blivande musikern, en grekisk elektriker och före detta sjöman, Tosh Angelos. Trots allmänhetens syn på blandäktenskap och hennes mammas ogillande väljer hon att äkta Angelos. 1954 – Äktenskapet med Angelos tar slut, men innan dess har de hunnit med att bo i New York, där Maya Angelou studerade afrikansk dans och hon hann också ta dansklasser i modern dans och bildat en dansduo ”Al & Rita”, som däremot aldrig nådde något erkännande. 1954-1955 – Angelou antar mer permanent namnet Maya, efter att dittills gått under sitt födelsenamn eller artistnamnet Rita. Hon turnerar i Europa med operan Porgy and Bess och Angelou går med passion in för att lära sig språket i vart och ett av de länder de besöker. 1957 – Angelou rider på vågen av kändisskapet och populariteten som kommer med hennes musicerande och framför allt till följd av hennes sång och dans till calypsomusik som hon underhöll med på nattklubben Purple Onion, strax före hon drog ut på Europaturnén. Hennes första album släpps, ”Miss Calypso” (nysläpptes på CD 1996), och hon dyker upp i en off-Broadwayproduktion där hon framför sina egna kompositioner. 1959 – Författaren James O Killens övertygar Angelou om att flytta till New York och satsa på sitt skrivande. Hon går med i Harlem Writers Guild och träffar flera stora afroamerikanska författare, som John Henrik Clarke, Rosa Guy och Julian Mayfield. 1960 – Efter att ha träffat Martin Luther King Jr och hört honom tala beslutar Angelou sig för att tillsammans med Killens organisera den legendariska ”Cabaret of Freedom” och hon började också aktivt att engagera sig i pro-Castro och anti-apartheid. 1961 – Angelou inleder ett förhållande med den sydafrikanska frihetskämpen Vusumzi Make och hon och sonen Guy flyttar med Make till Kairo, där Angelou arbetar som biträdande redaktör för den engelskspråkiga veckotidningen The Arab Observer. Innan de flyttar till Kairo hinner Angelou med att sätta upp Jean Genets pjäs ”De svarta”, tillsammans med bland andra Abbey Lincoln, Roscoe Lee Brown, James Earls Jones, Louis Gosett och Cicely Tyson. 1962 – Angelous förhållande med Make tar slut och hon flyttar med sonen till Accra i Ghana. Hon blir kvar där till 1965 och jobbar som administratör på universitetet i Ghana och sonen börjar på college. Hon är också aktiv i den afroamerikanska utlandskolonin och frilansar för ghananska Times. Hon skriver och sänder program för Radio Ghana och arbetar för Ghanas nationalteater. 1965 – Efter tiden i Ghana återvänder Angelou hem till USA för att hjälpa sin nyfunne vän Malcolm X, som hon blivit nära vän med under dennes besök i Accra, att bygga en organisation för medborgerliga rättigheter, The Organization of Afro-American Unity. Malcolm X mördades strax därefter och förkrossad över det inträffade reser Angelou till sin bror på Hawaii. 1967 – Efter att ha återupptagit sin sångkarriär på Hawaii och flyttat tillbaka till Los Angeles för att återigen fokusera på sin författarkarriär så beslutar sig Angelou att återvända till New York. Nu träffar hon sin livslånga vän Rosa Guy och förnyar sin vänskap med James Bladwin som hon träffade under sin tid i Paris på 50-talet. 1968 – Martin Luther King Jr föreslår till Angelou att de ska organisera en marsch tillsammans och Angelou håller med, men det hela skjuts upp lite till en början. Och i vad Gillespie kom att kalla ‘en makaber ödets nyck‘ så mördas Martin Luther King Jr på Angelous 40-årsdag och återigen är Angelou förkrossad. Gillespie har vidare sagt att, – om 1968 var ett år av stor smärta, förlust och sorg, var det också det år då Amerika för första gången bevittnade bredden och djupet av Maya Angelous ande och kreativa genialitet. Hon skriver sin första självbiografi som publiceras året efter. 1969 – Självbiografin ”I know Why The Caged Bird Sings” ges ut, vilken ger Angelou sitt stora internationella erkännande och genombrott som författare. 1972 – ”Georgia, Georgia” som är Angelous första filmmanus och också det första manus skrivet av en svart kvinna, filmas i Sverige och produceras av ett svenskt filmbolag. Angelou skrev också soundtracket till filmen. 1973 – Angelou gifter sig med en welshisk snickare, tillika ex-make av Germaine Greer, Paul du Feu i San Fransisco. Hon arbetar sedan aktivt som kompositör och skriver för Roberta Flack och komponerar filmmusik. Hon skriver artiklar, noveller, tv-manus, dokumentärer och sina självbiografier. Däremot var hon en motvillig skådespelerska, även om hon nominerades till en Tony Award för rollen i ”Look Away”. 1977 – Angelou tilldelas en biroll i TV-serien ”Rötter” och får ta emot ett flertal utmärkelser och hedersexamina från högskolor och universitet över hela världen. 1978 – Angelous kanske mest kända dikt ”Phenomenal Woman” kan för första gången läsas då den trycks i Cosmopolitan Magazine.
1978-80 – Angelou fortsätter sitt skrivande och producerande och under den här tiden möter hon också Oprah Winfrey när Winfrey jobbar som TV-ankare i Baltimore, Maryland. De två ska komma bli mycket nära vänner och Angelou finns sedan vid Winfreys sida både som vän och mentor. 1981 – Nu separerar och skiljer sig Angelou från du Feu och återvänder till södra USA där hon mottager en livstidsutmärkelse Reynolds Proffesur i amerikanska studier vid Wake Forest University, i Salem, North Carolina. 1993 – Vid Bill Clintons installation i Vita Huset läser Angelou sin dikt ”On the Puls of Morning” och hon blir den första poeten att göra en konstituerande recitation sedan Robert Frosts under John F Kennedys invigning 1961. Händelsen ledde till ännu större berömmelse och erkännande för hennes verk, både tidigare och kommande. Hon vann en Grammy för inspelningen av dikten. 1995 – Angelou levererar sin andra offentliga dikt, ”A Brave and Startling truth” under firandet av FN:s 50-årsdag. 1996 – Maya Angelou når ett av sina stora mål, att regissera en långfilm. ”Down In The Delta” med Alfre Woodard och Wesley Snipes i huvudrollerna speglar en kvinna med missbruksproblem och hennes barn, som av sin mamma skickas att bo med släktingar nere i deltat för att få ordning på sitt liv.
2000-talet – Angelou skapar en lyckad och framgångsrik samling av gratulationskort och dekorativa hushållsartiklar för Hallmark och mer än trettio år efter att hon påbörjade sin självbiografiska serie skriver hon den sjätte i en samling av sju, ”A Song Flung up to Heaven”, 2002. 2013, vid 85 års ålder kommer den sjunde och sista i serien, ”Mom & Me”, som fokuserar på relationen mellan henne och mamman. 2004 – Ger Angelou, som är en duktig kock, ut en kokbok med titeln ”Hallelujah ! The Welcome Table” som presenterade 73 recept, varav många hon lärt sig av sin mormor och mor, tillsammans med 28 vinjetter. 2008 – Angelou stöttar och engagerar sig i kampanjen för senator Hillary Clinton och när dennes kampanj var över gick Angelou över till att ge sitt stöd till senator Barack Obama och kampanjen för att vinna valet och bli den första afroamerikanska presidenten i USA. 2010 – Dr Maya Angelou skänker sina personliga papper och karriärsminnesanteckningar till Schomburgs centra för forskning inom svart kultur i Harlem. Dessa bestod av 340 lådor av dokument med bland andra handskrivna anteckningar på gula juridikblock och ett telegram från 1982 från Coretta Scott King (änkan till Martin Luther King Jr), beundrarbrev, samt personlig och professionell korrespondens från kollegor och hennes redaktör Robert Loomis. 2010 – Nu kommer också Angelous andra kokbok, ”Great Food, All Day Long: Cook Splendidly, Eat Smart” som fokuserar på viktminskning och portionskontroll. 2011 – Tilldelas Presidential Medal of Freedom. 2014 – 28 maj hittas Maya Angelou av sin vårdare i hemmet. Hon har då somnat in efter en kortare tids hälsobekymmer där hon också ställt in flera inbokade event som hon bjudits att deltaga i.
Detaljerna i Angelous liv beskrivs i hennes sju självbiografier och i de många intervjuer, tal och artiklar hon bjudit världen på. Uppgifter tyder på att Angelou delvis härstammade från mendefolket av västra Afrika.
Dr Maya Angelous självbiografier:
I Know Why the Caged Bird Sings (1969) Gather Together in My Name (1974) Singin’ and Swingin’ and Gettin’ Merry Like Christmas (1976) The Heart of a Woman (1981) All God’s Children Need Traveling Shoes (1986) A Song Flung Up to Heaven (2002) Mom & Me & Mom (2013)
Angelou har hedrats av universitet, litterära organisationer, myndigheter och intresseorganisationer. Bland hennes uppmärksammanden och nomineringar syns en Pulitzer Prize-nominering för sin diktsamling, ”Just Give Me a Cool Drink of Water ‘fore I Diiie”, en Tony Award-nominering för sin roll i pjäsen ”Look Away”, och tre Grammys för sina spoken word album. Hon tjänstgjorde på två presidenters kommittéer och tilldelades National Medal of Arts år 2000, Lincolnmedaljen 2008 och Presidential Medal of Freedom 2011.
Både Angelous mamma och bror är avlidna. Mamman dog 1991 och brodern 2000, efter heroinmissbruk och en serie av strokes. Angelou ägde två hem och det ena av hemmen, ett förnämt hem i Harlem, sägs vara som ett fullt, men ännu växande bibliotek. Där återfinns böcker som Angelou samlat på sig under sin livstid, konstverk från flera årtionden och ett välfyllt kök. Där finns ett otal afrikanska bonader och målningar, många av dem på jazztrumpetare. Där finns en akvarell av Rosa Parks och ett alldeles speciellt arbete kallad ”Mayas täcke av liv”, gjord av Faith Ringgold. Enligt Gillespie höll Angelou middagar och bjudningar flera gånger om året, särskilt under Thanksgiving. Dessa hölls då vanligen i hennes huvudsakliga bostad i Winston, Salem. Hennes skicklighet i köket var vida känd och hon kunde laga allt från haute cuisine till vanlig southern comfort food.
Maya Angelou sörjs närmast av familj och vänner. Däribland sonen Guy och hennes nära vän Oprah Winfrey. Både nuvarande presidenten, Barack Obama, och tidigare presidenten, Bill Clinton, har skickat sina hyllningar och kondoleanser till familjen.
En fenomenal kvinna av visa ord och stort hjärta har gått ur tiden.
Bild: Adria Richards
Vila i Frid, Dr Maya Angelou 4 april 1928 – 28 maj 2014
Etu Ndow, en av Gambias mest framstående konstnär och artist, har gått bort. Etu var känd för sina tavlor och konstverk både i hemlandet och internationellt. Han dog tidigt på söndagen och sörjs närmast av fru och barn.
Etu började måla och skapa skulpturer på 80-talet då han jobbade som lärare på en högstadieskola i Gunjur och på flickgymnasiet St. Joseph i Banjul. På 90-talet grundade han, i Bakau, tillsammans med andra lokala konstnärer i landet konstgalleriet ”African art Collection Centre/The Gambia”.
Förutom att måla och skapa skulpturer designade Etu också möbler och tryckta T-shirts. Han var mycket aktiv i sin konst och reste över hela världen för att delta i diverse utställningar. Under sent 90-tal studerade han konst på Christetlljke-akademin i Kampen, Holland. Han hade under denna tid sina olika verk presenterade, inte bara i Holland, utan också i Sverige och England.
Etu återvände till Gambia under början av 2000-talet och började jobba för gambisk TV, där han var värd för ett konstprogram som riktade sig till barn. Han undervisade på Internationella Franska-skolan och gav lektioner i traditionell konst på Gambias universitet. 2003 grundade han Tunbung Art Village, som är så mycket mer än bara en konstnärsby. Här kan man delta i workshops, uppleva naturens spirituella krafter, bo i någon av de unikt designade lerhusen med eukalyptussängar och solenergiljus eller bara njuta av och uppleva det södra kustområdet i landet.
Idag syns Etus konst på utställningar över hela världen, däribland fasta utställningar i Sverige, Sierra Leone, Kina och hemma i Gambia så klart.
Thegambia.nu skickar sina varmaste tankar och kondoleanser till Etus närmast anhöriga och sörjer bortgången av en sann artist och konstnär.
Sierra Leones tidigare president Alhaji Ahmad Tejan Kabbah, född 16 februari 1932, har avlidit. Detta är en stor förlust, inte bara för Kabbahs familj, utan för hela Sierra Leones folk. Kabbah var Sierra Leones tredje president, från 1996-1997 och igen från 1998-2007. Han var ekonom och advokat till yrket och jobbade många år för FNs utvecklingsprogram, UNDP. 1992 gick han i pension från FN och återvände hem till Sierra Leone, där han senare valdes till landets president. Landets nuvarande president, Ernest Bai Koroma, har utlyst sorgetid i landet under sju dagar från och med idag, 14 mars, och flaggorna vajar nu på halv stång.
Kabbah, som tillhör Mandingostammen, föddes i Pendembu i Kailajundistriktet i östra Sierra Leone, men växte till största del upp i landets huvudstad Freetown. Han sörjs närmast av fru och fem barn.
Den största av Kabbahs tid i regeringsställning kom tyvärr att omgärdas och påverkas av inbördeskriget i landet. Han vräktes ur landet av rebellerna i samarbete med millitära RFAC i maj 1997. Men han var snart tillbaka med hjälp av ECOWAS. År 2000 fick inbördeskriget en ny vändning då Kabbah och hans folk slutligen fick hjälp från FN och brittiskt håll.
Som president försökte Kabbah direkt att föra förhandlingar med RUF- rebellerna i syfte att få slut på inbördeskriget . Han undertecknade flera fredsavtal med rebelledaren Foday Sankoh , inklusive 1999 års Lomé-fredsavtal då rebellerna för första gången lovade tillfällig vapenvila. När avtalet om eldupphör med rebellerna praktiskt taget kollapsat så vände sig Kabbah för att söka internationell assistens från FN:s brittiska säkerhetsråd, Afrikanska Unionen och ECOWAS för att kunna besegra rebellerna och återställa fred och ordning i Sierra Leone .
Kabbah förklarade slutligen officiellt att inbördeskriget var över i början av 2002 . Tiotusentals sierraleonier över hela landet gick ut på gatorna för att fira slutet av kriget. Kabbah vann därefter enkelt sin sista femårs-mandatperiod i presidentvalet senare samma år med 70,1 % av rösterna genom att besegra sin främsta motståndare Ernest Bai Koroma. Utomstående och internationella observatörer deklarerade valet fritt och rättvist.
Kabbah lämnade presidentposten i september 2007, i slutet av sin femårsperiod men fortsatte att engagera sig politiskt, både i landet och på den afrikanska kontinenten. Under 2007 års val i Kenya, i december, var han Samväldets ordförande då dessa agerade som observatörer av valet. Likaså var han ordförande för Afrikanska Unionens övervakande av valet i Zimbabwe i mars, 2008.
Kabbah dog i sitt hem i Freetown den 13 mars 2014, 82 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Han somnade in med sin familj vid sin sida.
Afropé 