Etikettarkiv: dokumentär

De ensamma – ett antal djupintervjuer som behövs

I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.

Skärmdump: De ensamma

De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.

Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.

Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?

De ensamma kan du se HÄR
De ensamma har även en Facebooksida HÄR
Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR

Etiopiska adoptioner som inneburit stora personliga tragedier

Kritik mot och ifrågasättande av utlandsadoptioner har fått allt högre röster de senaste åren. Mycket av kritiken tycks komma från vuxna som själva adopterats från en annan världsdel. En del av kritiken handlar om den rasism många utlandsadopterade blir utsatta för i ett land de kommit till och där de inte valt att få komma till och dit de kommit samtidigt som de ryckts upp med rötterna från sitt invanda samhälle och ”naturliga miljö”. Ofta anses de vita (många gånger) adoptivföräldrarna sakna förståelse för de mörkhyade barnens utsatthet. Kritiken är förstås mycket större och mer omfattande än så, men det är en del av den kritik som funnits och som tycks bli starkare och större med tiden. Den gamla tidens uppfattning om adoptivföräldrar som alltigenom snälla och oegoistiska själar som ”räddar fattiga barn” för barnen egen skull, tycks vara på väg att allt mer försvinna. Här får du ta del av tre flickors öden, när de blivit adopterade till Danmark och USA, där flickorna fått gå igenom mycket smärtsamma konsekvenser av att ha blivit adopterade till västvärlden.

 

Skärmdump: Adoptionens pris
Skärmdump: Adoptionens pris

Nyligen har tre mycket tragiska fall av internationell adoption uppmärksammats där det i samtliga fall handlar om adopterade flickor från Etiopien. Två av fallen handlar om två danska familjer som adopterade barn från Etiopien och i det ena fallet deltog man samtidigt i en dansk dokumentär. Under dokumentären framkommer att de biologiska föräldrarna blir förda bakom ljuset av adoptionsförmedlingen som lovar det man sedan inte håller. Till exempel att föräldrarna ska få hålla kontakten med sina barn genom att kommunicera och få bilder på barnen. Även om de biologiska föräldrarna skriver under adoptionspapperna korrekt, så framstår det som mycket otydligt om de biologiska föräldrarna inser vidden av det de just skrivit på, i dokumentären. Tvärt om får man snabbt uppfattningen om att adoptionen sker under falska förespeglingar.

Det som senare händer är att den ena flickan i den ena familjen, Masho, möter flera svårigheter i Danmark som familjen får svårt att hantera. Det slutar helt enkelt med att Masho får flytta till ett familjehem. Dokumentären har väckt mycket starka känslor och mycket upprördhet i hela Skandinavien och adoptionsfrågan har blivit mycket aktualiserad efter dokumentären, inte minst i Danmark där dessa händelser utspelade sig.

Det andra danska fallet, med Amy, blev också mycket medialt uppmärksammat då filmer på hur en skrikande och sparkande Amy tas från sin adoptivfamilj till ett barnhem i Danmark med ett flertal vuxnas handgriplighet, då adoptivföräldrarna inte längre ansåg sig kunna hantera Amy.

De biologiska föräldrarna till Amy, har i efterhand vänt sig till Etiopisk domstol angående den adoption som gjordes av deras barn. Amy har flytt till Etiopien, mot Ankestyrelsens godkännande. Ankestyrelsen är medborgarnas klagoinstans för sociala ärenden i Danmark. Ankestyrelsen hade förbjudit Amy att återvända till Etiopien, men flickan reste ändå i februari i år, med hjälp av organisationen Against Child Trafficking i Danmark. I Etiopien kunde Amy återförenas med sin biologiska familj.

Den sjunde april i år annullerade Etiopisk domstol i Addis Abeba båda adoptionerna. Domstolen annullerade både adoptionen av Amy och av Masho. Amy firade beslutet med sin biologiska mor Genet Kedir i Addis Abeba.

De båda fallen väckte stor uppmärksamhet i Danmark och övriga länder i Skandinavien 2012 och bland de personer som redan är kritiska till internationella adoptioner, blir dessa fall ytterligare bevis för att barn kan komma att ta stor skada av dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare ett fall har utspelat sig i Etiopien och USA, Washington.

I december 2015 dömdes ett par för dråp av Washington State, då en adopterad tonårsflicka från Etiopien hittats död av svält och hypotermi*. En jury fann Larry Williams skyldig till dråp av första graden, hans fru Carri Williams befanns skyldig till mord samt dråp. Juryn dömde dem båda också för misshandel och de riskerar båda livstidsstraff.

Hana Williams dog i maj 2011 i familjens trädgård, där hon tvingades vara som en del av en strikt barnuppfostran som beskrivits i en kristen föräldraskapsbok. Obduktionen visade att Hanna dog av Hypotermi som förvärrades av kronisk magkatarr och undernäring.

Hennes smala kropp var täckt av blåmärken och en knöl på sitt rakade huvud och röda blodiga märken på hennes höfter, armbågar och i hennes ansikte.

Hana tros ha varit 13 år, men ingen dokumentation om hennes födelse i Etiopien var tillgängliga. Tester på Hanas tänder och ben gav varierande uppskattningar och experterna som genomförde undersökningarna kunde inte enas om hennes ålder. Hennes ålder var av betydelse då straffen är högre om offren är yngre än 16 år. Experterna kunde dock inte enas om Hana var yngre än 16 år eller inte. Hana adopterades 2008.

Både Larry och Carri dömdes också för första graden av övergrepp på Hanas adopterade bror Immanuel.

Samtliga händelser kommer med största sannolikhet att öka temperaturen på debatten runt om i världen. Även m det sker många adoptioner som kan anses som ”lyckade” så är frågan: hur många ”lyckade adoptioner” väger upp mot de adoptioner som slutar med mänskliga tragedier och kan man göra något för att förhindra dessa tragedier, utan att adoptionerna upphör?

Hypotermi* – Hypotermi innebär att en organisms kroppstemperatur som följd av nedkylning understiger gränsen av vad som krävs för att upprätthålla ämnesomsättningen och andra kroppsfunktioner. Motsatsen till Hypotermi är värmeslag.

Adoptionens Pris

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Skogs- och djurvårdarna i Virunga Nationalpark riskerar sina liv

Virunga nationalpark i Demokratiska republiken Kongo är den afrikanska kontinentens äldsta nationalpark. 1980 hade parken 8000 elefanter. Idag återstår 400… Netflix sänder filmen Virunga. En Oscarsnominerad dokumentär från 2014 som i första hand handlar om de skogsvårdare som riskerar sina liv för att skydda den värdefulla nationalparken och de djur som finns i parken.

Dokumentären

Bergsgorilla Foto: LuAnne Cadd
Bergsgorilla Foto: LuAnne Cadd

I filmen får vi följa djurvårdarnas kamp mot beväpnade konflikter, genom det dagliga arbetet med bland annat parkens bergsgorillor och hur hårt kriget drabbar djurvårdarna, parken och djuren. Filmen blev Oscarsnominerad i kategorin Bästa Dokumentär 2015. Den 40-åriga huvudrollsinnehavaren Andre Bauma, har arbetat i parken i tjugo år och är starkt hängiven både djuren och den viktiga miljön i Virunga och det naturarv parken är. Andre Bauma är gorillaskötare i nationalparken.

Naturen

Snöklädda bergstoppar i Virunga Foto: Cai Tjeenk Willink
Snöklädda bergstoppar i Virunga Foto: Cai Tjeenk Willink

Den 7800 kvadratkilometer stora parken som grundades redan 1925, har en helt fantastisk natur som omfattar både skog, kärr, lavaslätter, aktiva vulkaner och istäckta toppar.

Rangers

Rangers i Virunga Foto: Fanny Schertzer
Rangers i Virunga Foto: Fanny Schertzer

Virunga nationalpark kräver många djur- och naturvårdare, kallade rangers, för att skydda både de eftertraktade markerna och djuren. I runda tal nästan 300 rangers. Eftersom arbetet är mycket farligt så är dessa rangers väl medvetna om att de riskerar sina liv. Parken har förlorat många av sina rangers. De senaste i raden var den 12 och 13 mars som två rangers dog efter en attack från 120 Mai Mai rebeller som specifikt gav sig på parkens Rangers. De två rangers tillfångatogs av rebellerna för att sedan avrättas. En tredje ranger saknas och eftersöks av parkens övriga rangers tillsammans med Kongos nationalarmé. Kropparna till de två rangers som dödades i attacken togs om hand och återfördes till sina respektive familjer. Attacken skedde mot parkens centrala sektion.

Den senaste döda rangern i raden innan dess var rangern Sebinyenzi Bavukirahe Yacinthe, 40 år, som även han gav över 20 år av sitt liv till parken. Sebinyenzi dog så sent som den 23 januari i år. Sebinyenzi efterlämnar sin fru och åtta barn i åldrarna 2-8 år. Innan dess förlorade den 32-åriga rangern Jean Claude sitt liv, den 26 oktober 2015. Jean Claude lämnade sin 29-åriga fru Aimée, sina två barn, fyra och nio år gamla, samt sina föräldrar i sorg och saknad när han dog i tjänsten.

Överlevnad, lagar och finansiering

Rangers vid vulkanen Nyiragongo Foto: MONUSCO/Abel Kavanagh
Rangers vid vulkanen Nyiragongo Foto: MONUSCO/Abel Kavanagh

Parken har genom åren överlevt tack vare dessa rangers, nyckelpolitiker, miljövårdare och enskilda individer. Virunga nationalpark driver många projekt för parken och dess djur, men de har även en fond för familjemedlemmar till avlidna rangers. De lagar som styr Virunga nationalpark är inskrivna i den kongolesiska konstitutionen. Parken finns även med på UNESCOs världsarvslista och omfattas av internationella konventioner och fördrag som Demokratiska republiken Kongo har undertecknat.

Parken är även en turistattraktion vilket hjälper till att finansiera de många projekten, fonder och parkens djur och människor.

Vulkanen Nyiragongo

Vulkanen Nyiragongo Foto: Cai Tjeenk Willink (Caitjeenk)
Vulkanen Nyiragongo Foto: Cai Tjeenk Willink (Caitjeenk)

Vulkanen Nyiragongo är en aktiv vulkan i bergen som har haft minst 34 utbrott sedan 1982. Även vulkanen är en populär turistattraktion. Den har en enorm lavasjö. Många besökare väljer att bo i parken i de husrum som finns för besökarna, som gör att man kan leva i den miljö man besöker.

Virunga nationalpark tar tacksamt emot alla donationer.

Hemsida

Virunga Movie (om dokumentären)

Facebook

Youtube

Blogg

Flickr (Bilder)

Twitter

Instagram

Fatou Touray

Seminarium om normkritik och stereotyper

Afrikagrupperna kommer att anordna ett intressant seminarium om normkritik och stereotyper med fokus på Sydafrika utifrån dokumentären ”The Mahoyo Project: South Africa”.

Foto: Pressbilder från Mahoyo
Foto: Pressbilder från Mahoyo

Detta kan man läsa om filmen:

”En dokumentärfilm om den svenska kreativa gruppen Mahoyo och deras resa till Johannesburg för ett kulturellt utbyte med unga normbrytande människor. Ur ett feministiskt perspektiv berättas hur passion och kreativitet kan födas på de mest oväntade platser och utmanar uppfattningar om hudfärg, ras, kön, sexualitet, och geografisk identitet.”

Det blir samtal efteråt med Iki Gonzalez Magnusson om normer, stereotyper och vad vi kan göra för att förändra.

Trailer från dokumentären kan du se här:

Mahoyo Breaking Stereotypes: South Africa (Documentary) from mahoyo.com on Vimeo.

Foto: Pressbilder från Mahoyo
Foto: Pressbilder från Mahoyo

Datum: 3 februari 2016

Tid: Kl. 18:00-19:30

Var: Världskulturmuseet, Göteborg

Plats på museet: Studion

Pris: 60 kr. Gratis entré för Afrikagruppernas medlemmar.

OBS! Begränsat antal platser 120 st.

 

Eventet på Facebook kan du finna HÄR!

The Mahoyo Project: South Africa hemsida finner du HÄR!

Samtliga bilder är pressbilder från hemsidan!

Fatou Touray

 

Film: "Nollywood" – ny dokumentär för den filmintresserade

Den 28 juli premiärsändes en ny dokumentär på Al Jezeera English, ”Nollywood”. Dokumentären finns nu tillgänglig på Youtube och den bjuder tittaren på en insidertitt in i Nigerias unika filmindustrivärld.

Bild: Al Jezeera English
Bild: Al Jezeera English

Det brukar kallas Nigerias motsvarighet till Hollywood – Nollywood – och är den näst högst producerande filmindustrin i världen, näst efter Indiens Bollywood. USA ligger alltså ”bara” på tredjeplats. Med ett 50-tal nyproducerade filmer i veckan är det ingen liten industri vi talar om och givetvis en bidragande orsak till att Nigeria idag gått om Sydafrika som största ekonomi på den afrikanska kontinenten.

För den som någonsin sett en Nollywoodproduktion vet en hur dessa filmer nästan alltid skildrar vårt Afrika. På olika sätt, från olika perspektiv och i olika grad av fiktion, men med en förankring i den afrikanska historian, kulturen och arvet. Perspektiven är många, men alla kommer de från en vilja att artikulera kulturerna på den stora kontinenten, inte bara de i Nigeria, utan från många olika platser och länder runt om denna mångfacetterade kontinent.

Femi Odugbemi, känd filmregissör och producent, har tidigare förklarat hur många afrikaner som bor i diasporan av naturliga skäl ser Nollywood som mycket mer än underhållning. Det har kommit att bli en länk tillbaka till ens hemland, till historierna, händelserna, skratten och humorn. Det har varit sättet att visa sina barn vart en kommer från och vad som är humor där. Mode, språk, moral och normer. Det har varit hemma, så nära ens kulturella identitet det går att komma.

För den som inte tidigare sett en Nollywoodproduktion kan en film därifrån lätt uppfattas som en B-film. Filmerna är inte av dagens Hollywood-stuk utan påminner mer om det som producerades i Hollywood på 90-talet. Nästan som parodier på dessa filmer. Lite som hemmafilmer filmade med en handvideokamera.

Upplevelsen är annorlunda och både ljud och bildkvalité är annat än när man sätter sig i en biosalong för att titta på senaste Idris Elba-filmen. Men skådisarna är minst lika hängivna, angelägna och professionella i sina jobb som Elba är när han filmar i Hollywood. Det är bara budgeten, kamerorna och scenerna som är annorlunda. Att förvänta sig Hollywood är att lura sig själv. Att däremot vänta sig underhållning och jordnära afrikanska storys är precis vad som bör göras.

Förenklat kan man säga att Nollywood görs för DVD och inte för bioduken. Majoriteten av det som pumpas ut från Nollywood produceras för den breda massan, alla de som kanske inte har råd att ta sig till en biograf i exempelvis en shoppingmall eller de som bor i diasporan och vill få en känsla av hemma. Det är vilka Nollywood primärt vänder sig till.

Nollywood är inte hela Nigerias filmindustri, utan snarare en genre inom den nigerianska filmindustrin. En enorm sådan.

Delaktiga i Nollywood-dokumentären är bland andra regissörer som James Omokwe, Obi Emelonye, Mildred Okwo och skådisar som Genevieve Nnjai, Kiki Omeili, Olu Jacobs och Joke Silva.

Se dokumentären “Nollywood” här

Mer om afrikanska skådespelare hos Afropé hittar du här.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Rasistiska strukturer försvinner inte med ny rasism

Ur boken: "Barnens Lexikon"
Ur boken: ”Barnens Lexikon”

För en vecka sedan visade SVT en dokumentär från det som kom att kallas ”tårt-gate”, med Makode Lindes tårta formad som en svart kvinnokropp och med ett blackface målat i Makode Lindes ansikte, vars huvud placerats för att gestalta tårtkroppens huvud. Dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i tårtans nedre del, vilken var menad att symbolisera den region en vagina skulle ha varit placerad om det varit en riktig kvinnokropp. Tårtan och dess symbolik startade ett ramaskri inte bara i Sverige, utan i hela världen.

I dokumentären får vi dels se konstnären själv, Makode Linde berätta om den händelse som blev världsnyhet, dels intervjuas Nathan Hamelberg och Victoria Kawesa. Tårtan kom till viss del att bli ett startskott för kritik mot hur svarta i Sverige fortfarande kan komma att avbildas på ett rasistiskt, stereotypt sätt med Blackface-tradition och andra stereotypa sätt att avbilda svarta. På ”tårt-gate”, följde också debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat och senare även debatten om seriealbumen med Tintin på Kulturhusets barnavdelning och nu i dagarna även om Pippi Långstrump.

I dokumentären, liksom på många andra håll när debatten ”den fria konsten” diskuteras, är det viktigt att fundera på om det här ”fria” sker på bekostnad av andra människors frihet? Ska en fri konst, fri för konstnären att få uttrycka sig, ske på bekostnad av att afrosvenskar (i detta fall) ska känna sig otrygga, hetsade mot och diskriminerade? Det är dessa två delar av det hela som måste ställas mot varandra. Idag är det inte tillåtet att uttrycka sig hatiskt mot människor, oavsett om det sker inom konsten eller i andra forum i vårt samhälle, det är därför vi har lagen om ”hets mot folkgrupp”. Problemet med denna lag V/S den fria konsten, är att sätta gränser och veta var gränsen går.

Det jag tycker att man ofta missar i den här debatten är att sätta sig in i andra människors liv och situation. Inte bara för stunden, utan när det gäller afrosvenskar tycker jag det är jätteviktigt att fundera på identitet, historia och den diskriminering som alltid skett och fortfarande sker av vita, mot svarta, världen över, men i synnerhet i ett land där majoriteten är vita. Men kan inte plocka ur det som sker här och nu, från historien. Den diskriminering som sker idag, sker på grund av hur svartas historia sett ut, genom kolonialism och slavtid, det är omöjligt att ignorera.

Vem det handlar om, vem som är utsatt, tycker jag Victoria Kawesa uttrycker tydligt i dokumentären:

”När jag fick veta att även kulturministern var inblandad och hade skurit av tårtan precis vid vaginan så blev jag chockerad av att det här kan pågå och att alla runt omkring skrattade och applåderade detta som var så smärtsamt för oss andra, svarta personer, afrosvenskar i Sverige.”

Delar av Sveriges rasistiska historia plockas också upp i dokumentären och sprider lite ljus över den smärta som än idag skakar om afrosvenskar i dagens samhälle och även många av oss vita svenskar, som är föräldrar till afrosvenska barn. Vi som föräldrar, oavsett om vi är vita eller svarta har som uppgift att ge våra barn en trygghet, stärka dem i deras personlighet och det blir nästan omöjligt i ett samhälle som lyfter fram svarta människor som mindre vetande, ger svarta en historia de inte själva valt, i ett nutida sammanhang.

Dessa Blackface, dessa nidbilder av svarta, bygger på förtryckande och rasism och måste därför motarbetas och inte välkomnas i någon naiv tro att vi ska komma till rätta med rasistiska strukturer genom att återinföra nidbilder som begravts. Rasistiska strukturer kommer inte att försvinna för att vi lyfter in rasistiska nidbilder i vår samtid.

DNs Jonas Thente, (som för övrigt visade redan när debatten om Lilla Hjärtat pågick att han inte någonstans förmådde sätta sig in i vad kritiken handlade om) skrev härom veckan:

”Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent.”

Det visar att Jonas Thente återigen missar målet totalt i sina försök att raljera över och förminska sina meningsmotståndare! Många av oss som strider mot att dessa nidbilder ska fortsätta spridas i samma takt som brott som hets mot folkgrupp i from av hatiska kommentarer, uttryck, misshandel och andra former av kränkningar, gör det för att vi lever i en vardag där vi lever med att bli utsatta eller att våra familjemedlemmar utsätts regelbundet eller någon gång i bland för dessa brott och kränkningar som påverkar dem och oss under resten av våra liv.

Jag har hört den kommentaren till leda nu. Så fort en debatt blossar upp om rasistiska stereotyper så kommer det någon och menar att ”det är såna här debatter som SD vinner röster på”.

Afrofobirapporten som presenterades tidigare i år, visar hur illa det är ställt för många afrosvenskar i vårt land.
Afrofobirapporten (pdf) som presenterades tidigare i år, visar hur illa det är ställt för många afrosvenskar i vårt land.

Det är ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder för att SD ska få fler eller färre röster. Det finns ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder, för att vi tror att det är den enda rasism våra familjemedlemmar utsätts för. Vi strider mot dessa nidbilder, för att vi, tillsammans med våra barn, syskon, föräldrar eller vänner försöker leva drägliga liv, där våra nära och kära ska respekteras för de personer de är. Vi strider mot dessa nidbilder för att vi är förbaskat trötta på att våra barn blir förminskade till Blackfaces, Pickaninnys som representationer av deras kroppar. Vi strider mod dessa nidbilder, samtidigt som vi strider mot att våra anhöriga, våra allra mest älskade ska slippa bli nedslagna, slippa försvara sin hudfärg, sin existens, sitt berättigande att leva i vårt gemensamma land. Det är liksom ingen motpol att strida för mänskliga rättigheter på flera olika fält och flera olika nivåer.

Jag tror de flesta med afrosvenska barn i Sverige idag som debatterar och strider mot Blackfaces och andra rasistiska nidbilder, på samma sätt måste strida mot rasism och afrofobi som drabbar våra barn på deras förskolor, skolor, på bussen och tunnelbanan, på tågen, flygplatserna, på ICA, COOP och Hemköp. Vi strider mot detta i hissen, på lekplatserna, i tvättstugan, på gården, på Försäkringskassan, bion och barnteatern. Kort sagt, vi strider mot rasism för att vi försöker ge våra barn en trygg miljö där de är inkluderade i stället för att bli behandlade som tillfälliga hyresgäster, vars framtid vi inte behöver bry oss så mycket om. Det är en kamp som inte har någon början och inte heller något slut, då den är ständigt pågående.

Vi försöker bygga upp och uppfostra en generation barn som känner att de har samma rätt att ta för sig, samma rätt att gå till biblioteket utan att känna sig kränkta av gamla nidbilder diverse konstnärer känner behov av att få uttrycka. Vi försöker leva ett liv, inte vinna ett SD-krig.

Fatou Touray
Fatou Touray

Viktig dokumentär ikväll: RASKORTET

Syskon Raskortet
Syskon
Raskortet

I kväll kommer en dokumentär att sändas i SVT2 klockan 20:00 som vi tror att många av våra läsare kan vara intresserade av att se. Dokumentären heter RASKORTET – En film om att vara svart i Sverige.

RASKORTET – En film om att vara svart i Sverige:

Hur är det att vara svart i Sverige – ett land med självbilden som världens mest toleranta och fördomsfria? Afrosvenskarnas berättelser vittnar om en annan verklighet. Filmaren Osmond Karim låter människor dela med sig av sin verklighet, historier som rör och berör, förträngts och förnekats. Regissören Osmond Karim:

”Filmen handlar om att vara svart i Sverige. Jag vill plocka fram historierna. Låta människor berätta om sina erfarenheter, på berättarnas egna villkor. Dessa historier stöds av arkivmaterial etc, men främst handlar det om att låta människor dela med sig av sin verklighet genom att rakt och ärligt få berätta. På sina egna villkor. Rakt in i kameran.”

 

Osmond och Malin Foto: Fredrik Johansson
Osmond och Malin
Foto: Fredrik Johansson

BAKOM KAMERAN:

Osmond Karim är regissör och manusförfattare och har regisserat dokumentärer, kortfilmer och långfilmer både i USA och Sverige sedan 1991. Malin Holmberg-Karim är producent och har producerat dessa filmer och andra.

Osmond blev ett känt ansikte i Sverige när han ledde samhällsprogrammet MOSAIK och senare när hans mycket uppskattade självbiografiska dokumentärer UGANDA DU FRIA och SVENSKJÄVLAR sändes på SVT. UGANDA DU FRIA, blev en publiksuccé, och valdes som SVTs bidrag till Prix Europa 2001. Parets första långfilm i Sverige var OM SARA, med biopremiär 2005, som belönades med det prestigefyllda priset GOLDEN ST GEORGE för Bästa film på Moskvas Internationella Filmfestival 2007.

Osmond och Malins senaste projekt var den kritikerrosade långfilmen FÖR KÄRLEKEN från 2010, med bla. Danny Glover och Tuva Novotny i huvudrollerna.

MEDVERKANDE i kvällens dokumentär:

Viktoria Walldin
Tandi Agrell
Lina Endeki Larsson
Oivvio Polite
Kitimbwa Sabuni
Raymond Peroti
Astrid Assefa
Momodou Jallow
Jonathan Sseruwagi

FILMVISNING OCH FÖREDRAG:

Genom stöd från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse i samarbete med Föreningen Film. För Framtiden kommer filmen turnera runt om i landet i skolor och på arbetsplatser med filmvisning och föredrag under ett års tid. För mer info kontakta: malin@onetiredbrother.se

Sändningstider:

SVT2 Torsdag 27 mars 2014 kl 20.00
SVT2 Lördag 29 mars 2014 kl 16.15
SVT2 Söndag 30 mars 2014 kl 23.50

HÄR kan du se ett intressant klipp från morgonsoffan i morse med regissören Osmond Karim och Viktoria Walldin som medverkar i dokumentären ikväll.

HÄR kan du se en teaser från kvällens dokumentär!

Raskortet på Facebook

fatou touray 2013