Etikettarkiv: drama

Bokrecension: Niceville

Boken Niceville
Boken Niceville

Det finns böcker och så finns det Böcker med stort B. Men nu pratar jag om ”The Book”!! Den bok jag talar om är Niceville av Kathryn Stockett och utspelar sig i Mississippi under 60-talet. Underrubriken till boken är följande: ”Tre kvinnor, två världar, en historia” och det är en mycket bra sammanfattning i en mening av den här boken.

Boken handlar om hemhjälpen Aibileen som har mist sitt enda barn, men uppfostrat 17 vita barn som hemhjälp under sitt liv. Det handlar om kärleken till dessa barn, som sedan växt upp från att älska, avguda och se upp till henne, till att förakta och se ned på henne för att hon är svart.

Det handlar om den rasism och förnedring som många svarta hembiträden i Södern i USA blev utsatta för under 60-talet och som lade grund för mycket av hur samhället ser ut idag.

Boken handlar även om hemhjälpen Minny, som försöker foga sig i att bli behandlad som mindre värd och med respektlöshet och förakt, för att hon så väl behöver sitt arbete, samtidigt som en kokande ilska sjuder inom henne, som får utlopp när hon inte längre klarar av att hålla den inom sig. Om dess konsekvenser för både henne själv och sin familj. Det handlar om en inneboende stolthet som någonstans lever kvar, trots all förnedring och kränkande behandlingar hon tvingats utstå.

Den tredje huvudpersonen i boken är den vita societetsdamen Skeeter som återvänder hem till Mississippi, efter avslutade studier och upptäcker att den svarta hemhjälp som uppfostrat henne inte längre finns kvar i barndomshemmet. Det handlar om Skeeters tröstlösa försök att få tag på var den kvinna som uppfostrat henne tagit vägen och varför hon inte finns kvar i barndomshemmet. Skeeter möter med tiden de svarta kvinnorna som arbetar i hennes och hennes väninnors hem med andra ögon efter hemvändandet. Hon bestämmer sig för att skriva en bok tillsammans med flera av dessa svarta kvinnor. Förläggaren menar att det är ett omöjligt och mycket farligt uppdrag som kommer att vara resultatlöst eftersom ingen av dessa kvinnor kommer att berätta sanningen för Skeeter och om någon mot förmodan skulle göra det, så är det ett livsfarligt försök, då kvinnorna riskerar sina liv bara genom att prata med Skeeter om dessa saker.

Boken är en viktig berättelse för svarta människors kamp mot rasism både i dåtid och nutid. Den är en viktig del av historien och även om det är en roman så finns det många delar av den som direkt kan överföras till verkliga händelser. Historien är mycket bra i separerade delar, men där finns också en grundhistoria som är mycket bra och som dessutom ger ett välskrivet sammanhang och ett samband som binder historien samman till en totalt mycket intressant bok. Boken är inte särskilt förutsägbar, vilket gör den mycket spännande.

I boken finns även många inslag av humor och jag skrattade högt vid många tillfällen, även om romanen är ett drama i grunden.

En film har även gjorts med boken som grund, men under namnet ”The Help”:

Om du bara ska läsa en enda bok det här året, då måste du läsa den här!! Boken får klockrent fem Afrika av fem möjliga:

betyg thegambianu

 

 

Fotnot 1: Författaren Kathryn Stockett blev stämd för sin bok av familjens tidigare hemhjälp Abilene Cooper för att ha använt sig av hennes livshistoria för att skriva sin bestseller. En stämning som Kathryn vann till slut.

Fotnot 2: Delar av denna recension har tidigare publicerats på fatou.se

fatou touray 2013

Intervju: Ibrahim Ebrima Faal är Alex i Bananhuset

Afropé.se har träffat skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal. Faal är just nu aktuell med monologen Bananhuset på Angeredsteatern i Göteborg. En glad svensk-gambisk man med otrolig skådespelartalang, skånsk-göteborgsk dialekt och en scennärvaro utan dess like. Den här skådespelaren vill ni inte missa. Inte monologen heller.

Ibrahim Ebrima Faal- Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

Många känner kanske igen Faal som arg svart man från kanal 5:s program Ballar av Stål och tror att det är vem Faal är. Men då kan man inte vara mer fel ute. Faals person och skådespeleri är ljusår ifrån den rollen.

Ibrahim Ebrima Faal föddes i Göteborg, men familjen flyttade tidigt till Malmö, där han sedan växte upp på Möllevången, ett av Malmös mest mångkulturella område. Vi blev lite nyfikna på denna skådis och beslutade oss för att se hans monolog och samtidigt passa på att sno åt oss en liten pratstund med honom.

Känner du igen dig i rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja absolut. Eftersom jag är uppväxt på Möllevången, som är ett område med alla möjliga olika nationaliteter samlade på ett litet område så känner igen den här känslan jätteväl. Jag hade kompisar som blev fucked up och jag själv vände mig till böckerna.

Var det lättare att leva sig in i rollen?
– Ja precis.

Vad fick dig att börja med skådespeleri?
– Jag började faktiskt med stand-up för att några kompisar tvingade mig att stå på scen, de tyckte jag var rolig. Det var en sådan där partygrej en gång i tiden. Men jag fortsatte köra lite stand-up och träffade en kille, Willy, som såg mig uppträda och sedan frågade om jag ville vara med hans kortfilm, spela huvudrollen. Min första reaktion var, –eh näää, jag kan inte stå framför en kamera. Men till slut gav jag med mig… så det var så det började.

Hur gammal var du då?
– Detta var 2008, sex år sedan, så då var jag 25 år.

Hur fick du rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja har träffat chefen på Angeredsteatern några gånger och haft lite kontakt. Och jag sökte en annan roll tidigare i en pjäs som heter Paradiset, där de sökte en somalier… men jag kunde inte prata somaliska… så det gick inte, även om jag faktiskt testade.

Faal visar hur han imiterade somaliska och i mina (Kiqis, reds. anm) öron låter det hyfsat trovärdigt, även om vi alla skrattar en stund. Det är inget fel på Faals vilja i alla fall. Han fortsätter berätta.

  • Sedan hade jag ständig kontakt med teaterchefen och så presenterade han mig för regissören till Bananhuset ett halvår innan pjäsen skulle sättas upp och när jag väl kom för att provspela fick jag rollen.

Vad trivs du bäst med idag då. Teater eller film-skådespeleri?
– Eh… oj det är så svårt. När jag började var det först stand-up, vilket i och för sig är lite läskigare, men allteftersom blev film och teater mer lockande och jag började brinna mer för det. Dessutom har det varit mycket lättare för mig att försörja mig på film och teater än på stand-up. De stand-up-komiker som är etablerade idag har hållit på i branschen i minst tio år.

Kan du komma på någon avgörande händelse eller tidpunkt då du insåg att det här med skådespeleri var din grej?
– Jag har alltid haft de här drömmarna om skådespeleri. När jag som liten såg Denzel Washington och Sydney Portier och liksom tänkte, I can do that! (Faal brister ut i ett smittande skratt och tillägger att han skämtar lite). Men seriöst så, det är klart att alla har tänkt så någon gång när man som barn såg dessa skådespelare agera, Eddie Murphy och sådana, alla vill nog hålla på film tror jag. Så när jag väl fick tillfället så…

Var de skådespelarna du precis nämnde dina förebilder?
– Eddie Murphy var en stor förebild, Richard Pryor och Sydney Poitier. Man hade ju inte så många svenska svarta skådisar att identifiera sig med på den tiden. Idag är vi ju fler, även om rollerna vi erbjuds är ganska stereotypa många gånger. Men ett bra initiativ är The Black List (skapad av kulturföreningen TRYCK, reds. anm). Där kommer alla vi svarta skådisar fram och synliggörs. För mig var det en självklarhet att vara med där.

Det här med att du som svart skådis får en viss typ av roller. Hur känns det?
– Det är ju mest på film. Då är det alltid knarklangare, rånare eller hemlös man erbjuds att spela. Jag skulle gärna spela polis till exempel, men det går nästan inte. Kollar du däremot på amerikansk film så ser du Samuel L Jackson, Danny Glover och alla. Alla de spelar poliser. Varför kan inte jag göra det då? På teatern däremot är det lättare att få roller oavsett hudfärg… eller?

Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

 

Som Faal säger så är det nog många svarta killar, i alla fall de som är födda före 90-talet, som haft ovanstående skådisar som förebilder och föreställt sig hur de knäcker roliga och kvicka kommentarer som Eddie Murphy eller med hela ansiktet visar känslor som den nu bortgångne Richard Pryor. Eller kanske hur de med pondus och mognad lever sig in i roller som Sidney Poitier gjort på vita duken. Men idag spelar Faal en monolog, ensam på scenen och helt utblottad…

Är det din första monolog?
– Det är det!

Wow. Hur förberedde du dig för det?
– Mycket textläsning, mycket studerande av karaktären och gå in i den. Vad han vill, vad har han för mål och vad har han för inre demoner och konflikter.

Det måste vara stor skillnad att göra en monolog, jämfört att agera mot någon?
– Ja precis. En monolog är väldigt självutlämnande, så det krävs otroligt mycket.

Var det nervöst på premiären? Eller hur gör du för att sådan inte ska lysa igenom i så fall?
– Nej, alltså jag är oftast inte nervös när jag går upp på scen. När jag väl står där. Jag är mer nervös när jag till exempel repeterar inför ett fåtal människor och man liksom uppträder för två-tre personer. När det är många så blir alla liksom en i mängden och då känner jag inte nervositet. Familj och vänner är mer nervöst till exempel.

Har du agerat mycket här i Göteborg annars, eller har det varit mer i Malmö eller Stockholm?
– Ja mest Göteborg och Stockholm och även TV i Stockholm då.

Är det någon ny pjäs på gång nu efter Bananhuset, eller hur ser resten av året ut?
– Jag provfilmar lite och så, men annars har jag en ny pjäs på gång till hösten här i Göteborg. Då ska jag spela på Teater Trixter, som ligger vid Järntorget. Vi börjar repa i maj och har premiär i höst sedan.

Vad kul! Trivs du bäst i Malmö eller i Göteborg?
– Göteborg faktiskt. Det finns mycket kulturliv i alla tre storstäderna, men det blir så nära inpå gammalt umgänge och sådant om jag är nere i Malmö.

Faals föräldrar kom till Sverige från Gambia och bosatte sig först i Göteborg, där han också föddes. Men barndomsåren spenderades sedan i Malmö, innan Faal själv, för sju-åtta år sedan, flyttade tillbaka till Göteborg.

Hur är relationen till Gambia?
– Ja alltså båda mina föräldrar är ju därifrån och jag har varit där sporadiskt, men nu är det ett tag sedan. Det måste jag börja jobba på nu. Det är alltid något som hindrar, jobb och så vidare. Men snart måste jag komma iväg igen.

Andra drömmar inför framtiden då. Finns det?
– Ja jag vill bort från Sverige så snart som möjligt. Hahaha… Nej men allvarligt talat så måste jag ta mig ut, men jag fastnar alltid kvar här. Det dyker alltid upp något nytt. Jobb och grejer hela tiden. Jag kommer nog hålla på med film och kultur ett bra tag i alla fall, oavsett vart jag befinner mig och även om det kanske inte alltid är framför kameran så är jag hela tiden igång. Skriver manus, rollbesätter och sådant.

Åh, har du något sådant på gång just nu?
– Jo jag har ett projekt på gång, där jag skrivit manus och söker pengar till det just nu. En kortfilm. Sedan är det filmen om John Hron som kommer ut snart, där jag rollsatte filmen med skådespelare och statister. En liten roll har jag i den filmen, där jag blir knivhuggen av nazister. Tyvärr gjordes den filmen på väldigt liten budget, vilket är synd.

Slutligen, hur skulle du beskriva dig själv. Vem är Ibrahim Ebrima Faal?
– En väldigt snäll, rolig och målmedveten kille.

Vi tackar Faal för intervjun och ser fram emot att se mer av honom, både på vita duken och på teaterscener runt om i landet. Nedan följer en liten recension av monologen Bananhuset…

Faal, Bananhuset
Foto: Afropé.se

 

Bananhuset
Ibrahim Ebrima Faal måste vara född till skådespelare. När jag satte mig ner för att bevittna honom framföra monologen Bananhuset hade jag inte alls förväntat mig att mötas av den otroliga scennärvaro som fullkomligt knockade oss i publiken. Att regissören och författaren valt just Faal till denna monolog är inte minsta förvånande, det är helt rätt. Med urpremiär i Angered som har ett högt invandrar-invånarantal, och med stor publik av ungdomar i övre skolåldern så är Faal den perfekta för rollen. Han är så övertygande att man glömmer att han spelar en roll. Faal är huvudpersonen. Att han är en svart kille, andra generationens invandrare, och i mångas ögon därför inte borde lyckas är bara så rätt. Med största sannolikhet är det just därför han blivit castad för rollen. När han står däruppe slår han alla som någonsin sagt, -det är ingen idé, du har alla förutsättningar emot dig, på käften och visar att det är klart DU kan.

Faal i Bananhuset, april 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se
Faal i Bananhuset, april 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se

Jag har aldrig tidigare sett någon monolog på teatern. Jag har alltid gillat känslan som finns när man går på teater, det blir verkligare och man känner sig närmare skådespelarna. Faal fick mig att verkligen tränga in i djupet på huvudpersonen och följa med i alla de känslosvingarna som han kastades mellan –hopp, kärlek, förlust, sorg, ensamhet och gemenskap, för att nämna några. På några sekunder fördes man från att sitta och skratta åt en något bisarr händelse till att Faals ansiktsuttryck plötsligt ändras, fylls av orolighet och uppgivelse… och plötsligt känner man gråten i halsen.

Alex är en man som bor i det så kallade Bananhuset, där bär grannarna på mångfacetterade bakgrunder och nationaliteter och genom monologen får man reda på deras livsöden. Fokus ligger dock på den 30-åriga Alex själv, som bor kvar med sina föräldrar i Bananhuset där han försöker förverkliga sin dröm om att skriva. Men att skriva dikter i bananhuset är inte så lätt, vilket gör att det blir en ständig dragkamp mellan att våga släppa taget om tryggheten och istället ge sig ut ensam och försöka förverkliga sin dröm.

Faal är en fantastisk skådespelare som framför sin monolog på ett briljant sätt då han vid flera tillfällen iscensätter scener med flera personligheter samtidigt. Som i gynekologscenen, där han som liten pojke skall tolka för sin mamma när denne besöker sin gynekolog. En scen som rev ner stora skrattsalvor i publiken. Faal är helt klart född till skådespelare.

Bananhuset är fantastiskt snyggt regisserad av Eleftheria Gerofoka och dess briljanta text är skriven av Nicolas Kolovos.

För er som missat Bananhuset så spelas monologen på Folkteatern 6 – 10 maj och det finns eventuellt planer på att sätta upp den både i Malmö och i Stockholm framöver.

 

kiqi

Filmrecension: 12 Years a Slave

Fullskärmsinfångning 2014-01-12 120733.bmpEn brutal , men också otroligt briljant film.
Efter att ha sett filmen två gånger nu, kan jag konstatera att den verkligen är en av detta filmårets bästa filmer. Det är absolut ingen slump eller oförtjänt anledning som gjort att ”12 Years a Slave” är en av de mest nominerade filmerna inför årets Oscarsgala. Med nio nomineringar, däribland några mycket tunga kategorier så som ”bästa regissör”, ”bästa manliga huvudroll”, ”bästa kvinnliga biroll” och givetvis tungviktaren ”bästa film”, känns chansen för en statyettlös kväll den 2 mars hyfsat omöjlig. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på att ”12 Years a Slave” går hem med i alla fall två Oscarsstatyetter. Vilka två jag har i åtanke får ni gissa er till. Givetvis hoppas jag på storslam för filmen, men om man ser till Golden Globe-galan, som brukar vara lite av en fingervisning inför Oscarsgalan, lär ”12 Years a Slave” få hård konkurrens av ”American Hustle” i diverse kategorier. Statyetten för Bästa Film tog de visserligen hem under Golden Globe.

Vi har sett Hollywoodfilmer om slaveriets historia förr. Mest känd är nog ”Rötter”, men även ”Amistad” (ja, Ejiofor hade en framträdande roll i den filmen också) får ses som en av de största filmerna med slaveriets historia som handling. Senast förra filmåret hade vi dessutom en stor och hett debatterad ”slav-film” i Quentin Taratinos ”Django Unchained”, som tog hem två Oscars från det årets gala. Om jag ska anmärka något på skillnader mellan ”12 Years a Slave” och ”Django” får det nog vara trovärdigheten. Det märks ganska väl på dessa två filmer att den förra är baserad på ett hopdiktat manus, medan ”12 Years a Slave” är så nära verklighetens historiska händelser man kan komma. ”12 Years a Slave” serverar oss brutal verklighet och en känsla av ilska, hopplöshet och frustration redan några få minuter in i filmen.

Det kommer krypandes redan när filmens huvudperson, Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), sitter till bords med de två herrarna från ett så kallat cirkussällskap. Där i den scenen, när det blir uppenbart att dessa herrars intentioner är att supa den godtrogne Northup under bordet. Redan där känner jag hur det kryper av ilska i mig och alla möjliga fula ord börjar röra sig i mitt huvud. Jag tror inte att jag log en enda gång genom filmen. Inte ens de få gånger det faktiskt hände något som man skulle kunna se som positivt. Genom hela filmen äcklas jag av alla de fruktansvärda individer, med till synes känslokalla hjärtan och ett totalt vedervärdigt sätt att behandla andra människor på. Gång på gång får man se uppfläkt hud och så trasiga och sönderpiskade ryggar att det nästan känns som att någon står där bredvid min plats i salongen och faktiskt piskar på mig. Ångesten som kommer med alla dessa scener gör att de stunder då jag normalt sätt skulle kunnat le, då är jag så trasig inombords att leendet inte vill infinna sig. Det enda jag känner är ”Jaha, fast det här borde vara deras rättighet och en självklarhet. Inte en vinst eller överraskad godhet få förunnad”.

Northup, som är en fri man från New York och som livnär sig som snickare och musiker, kidnappas och säljs som slav efter att de där herrarna från cirkussällskapet supit honom under bordet. Tillsammans med en kvinnlig slav köps han av slavägare Ford (Benedict Cumberbatch), som man på något sätt kommer att känna, om än lite, uppskattning för. Ford verkar tillhöra den klan av slavägare som inte har för vana att bruka våld på sina slavar. Han verkar inte heller ha någon fallenhet för psykisk misshandel, sexuellt ofredande eller sexuellt våldsförande på sina slavar. På något sätt får jag en känsla av att denne Ford är en av de som ganska odramatiskt skulle acceptera ett avförande av slaveriet. Han behandlar Northup väl och med någon form av respekt får jag nog säga. Tyvärr blir Northups tid hos Ford ganska kortvarig. Detta tack vare en av Fords anställda, den sadistiska Tibeats (Paul Dano), som har en betydligt sämre inställning till svarta och också en stor portion avundsjuka gentemot Northup. Tibeats avundsjuka börjar när han ganska snart inser att Northup, som han själv anser sig stå högre än, har lyckats med att få Fords uppmärksamhet och till och med uppskattning. Tibeats påbörjar då en raid mot Northup, där han gör allt för att provocera fram Northups ilska så att denne ska begå ett så stort misstag att döden bör bli hans enda utgång.

Dagen då Northup går till motattack kommer och för att han ska undvika dödlig utgång säljer Ford honom till en annan herre, Edwin Epps (Michael Fassbender). Epps är något utav en sadist med starkt psykopatiska drag. Han har en okontrollerbar åtrå till en av sina slavinnor, Patsey (Lupita Nyong’o), vilken han ger ömsom kärlek och hyllningar, ömsom hat, förnedring och kränkningar. Hans åtrå till henne är så stark att han till och med i en scen gör klart för sin fru vem av dem som är viktigast för honom… och det är inte frun. Denna typ av behandling gentemot sina fruar verkar ha varit ganska vanlig bland dessa slavherrar. Att det uppstod stora svartsjukeproblem mellan frun i huset och en kvinnlig slav, var nog allt annat än ovanligt. Många gånger var där också barn inblandade eftersom herrarna tenderade att göra sina slavinnor med barn. Nog måste det vara så att många av dessa slavägare utvecklade dessa hemska personlighetsdrag allt eftersom de levde sitt liv som slavägare. Toleransnivån för vad som ansågs vara okej i form av till exempel bestraffningar, sänktes nog ganska drastiskt, år för år. Att utsätta andra människor för den behandling många av dessa slavägare gjorde, kan ju inte annat än tära sönder en människa. Vem kan fortsätta att hålla sig mänsklig och empatisk, samtidigt som man gör en medmänniska till slav? En av Epps slavar var en före detta förman och hade slutat som suput, vilket förstört hans liv och möjlighet till acceptabelt leverne totalt. Därav hans plats som slav hos Epps. Han anförtrodde Northup just detta, att ingen kan gå genom livet och så totalt förtrycka andra människor, utan att själv gå sönder inombords. En del fortsätter att slå, hårdare och hårdare. Andra tar till flaskan.Fullskärmsinfångning 2014-01-12 120831.bmp

Northup hinner spendera tid hos ytterligare en slavägare innan han åter står som fri man. Epps ser ingen annan lösning än att tillfälligt skicka sina fältarbetande slavar vidare till en annan herre, då han upptäcker att all hans bomullsskörd attackerats av skadedjur. Så snart skadedjuren är borta från Epps gård kallar han tillbaka sina slavar. Epps har inte mycket till övers för Nothup och när han en dag i vredesmod beslutar sig för att bestraffa Patsey som lämnat gården utan hans vetskap, så ger han piskan till Northup. Epps enda lösning på alla problem med sina slavar var piskan. Den här gången var det Patseys tur. Hans hat-åtrå till sin slavinna, som han trodde hade rymt, gör honom till ett odjur som inte verkar kunna få utlopp för sina känslor på annat sätt än att piska henne sönder och samman. Eftersom han också är medveten om Northup och Patseys speciella relation till varandra och Northup råkar befinna sig på plats så beslutar han, påhejad av sin fru, att Northup är den som ska utföra straffet. Den här scenen är något av det värsta jag sett i filmväg när det kommer till slaveriet. Det gjorde ont ända upp i halsstrupen för varje piskslag som ven och av att se Patseys sargade kropp efter tilltaget.

Det kom att dröja TOLV år innan Northup blev fri och den som kom att hjälpa honom var en kanadensisk abolitionist, Samuel Bass, spelad av Brad Pitt, som för övrigt också var med-producent på filmen. Epps hade hyrt in Bass för att hjälpa honom färdigställa ett bygge och anade inte vad detta skulle medföra. Northup såg sin chans till frihet och tog den, när Bass en dag tydligt uttryckte sin ställning angående slaveriet.

Jag skrev i början att jag nog inte log en enda gång genom filmen. Men jag kom precis på att vid ett ställe så log jag faktiskt, om än genom fuktiga ögon. Det var under slutscenen, vid ett alldeles speciellt möte, med en alldeles speciell pojke, som jag inte ska avslöja mer om för er som ännu inte sett filmen. Vad jag däremot kan avslöja är att Ejiofor, som faktiskt tvekade inför att ta rollen som Northup, är alldeles lysande i sin roll. Jag skulle vilja säga magnifik. Första gången jag ser filmen, glömmer jag nämligen av att han inte är den riktiga Northup. Det är först när eftertexterna rullar som jag inser att just suttit och sett hela filmen med en känsla av att Ejiofor ÄR Northup. Allt känns mitt i prick. Ejiofors skådespeleri, dialoger, kostymer, känslouttryck och uttryck i ögonen. Ögonen, blicken, det är där mycket av trovärdigheten sitter hos Ejiofor i rollen som Solomon Northup.

Nu är det ju inte min sak att säga till er vilken eller vilka filmer ni bör se. Men om ni är intresserade av film, eller i alla fall av historia, slaveriets historia, drama, politik, rasism, debatt eller litteratur, så måste ni se den här filmen. Det är en film alla BÖR se och många BEHÖVER se… och om filmen tar hem sin Oscar för bästa film så är jag en av de första att skriva på att vi för en gångs skull har en upplaga av Oscarsgalan som gjort det rätt. Det känns som att det var rätt längesedan.

Jag förmodar att Steve McQueen inte är favorit till att vinna en Oscar för bästa regissör, men om han nu gör det så är det återigen ett historiskt ögonblick för svarta i filmens värld. Ingen svart regissör har hittills tagit emot utmärkelsen och bara två stycken har tidigare nominerats i samma katergori – John Singleton för ”Boyz n the Hood” och Lee Daniels för ”Precious”. Chansen för just denna statyett känns tyvärr liten, men jag måste säga att jag tycker McQueen förtjänar den. Inte minst för att han tagit sig an ett så stort och känsligt ämne med en sådan ärlighet. Det brukar ju tendera att förskönas ganska mycket när amerikaner ska slänga upp historien in slaveriet på vita duken. Det krävdes alltså en av britt för att få detta gjort. Det här med svart film i Hollywood har fortfarande en lång väg att gå. Hollywood är fortfarande till största del en plattform för den ljusare kategorin människor. Men mycket händer och har hänt. 2013 har definitivt varit ett bra år för svarta filmer. Förutom ”12 Years a Slave” har vi också sett ”Mandela: Long walk to Freedom”, ”42: The Jackie Robinson Story”, ”Captain Phillips” får också till viss del räknas med och inte att förglömma (vilket Oscarskommittén verkar ha gjort) ”The Butler”. Andra stora och mer kommersiella framgångar har setts för ”The Best Man Holiday”, ”Baggage Claim” och ”A Madea Christmas”. Den senare är för övrigt skriven, regisserad och producerad av det just nu största producerande kraftpaketet i svart filmindustri, Tyler Perry och hans TP-productions. Tyler Perry innehar dessutom själv en av huvudrollerna i filmen, Madea.

Men alla dessa filmer till trots, med en reservation för Mandela-filmen som jag ännu inte sett, så är ”12 Years a Slave” den ni ska se om ni bara ska se en. Det är verkligen inte en ”lätt” film att se, men den är värd varenda sekund. Filmen har hyllats världen över och på otaliga galor. Men det finns också de som har gett uttryck för att man inte ska gräva och älta i det förflutna, såsom slaveriet, utan gå vidare och inte skapa en patetisk och förlegad bild av sig själv, eller andra, som svart. Jag säger att är det något som är patetiskt, så är det att gömma sig och försöka glömma det hemska som en gång var. För så länge vi försöker förneka eller glömma så skapar vi en gynnsam situation för historien att upprepa sig! Detta är en briljant film, med ett viktigt budskap, berättad med ärlighet, känsla och äkthet. Se den!

 

Betyget blir självklart F E M Afrika.

 

betyg thegambianu

 

 

 

*Mer om högaktuella Chiwetel Ejiofor och 12 Years a Slave

Bilder: Youtube.com

 

Kiqi dumbuya minteh 4